Parter
Domskäl
Domslut

Parter

I de förenade målen T-99/09 och T-308/09,

Republiken Italien , företrädd av advokaten P. Gentili och, i mål T-99/09, även av advokaten G. Palmieri,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen , företrädd av D. Recchia och A. Steiblytė, båda i egenskap av ombud,

svarande,

angående yrkanden om ogiltigförklaring av de beslut som innefattas i kommissionens skrivelser av den 22 december 2008 respektive den 2 och den 6 februari 2009 (skrivelser nr 012480, 000841 och 001059 – mål T-99/09), och av den 20 maj 2009 (skrivelse nr 004263 – mål T-308/09), i vilka kommissionen, med stöd av artikel 32.3 f i rådets förordning (EG) nr 1260/1999 av den 21 juni 1999 om allmänna bestämmelser för strukturfonderna (EGT L 161, s. 1), förklarade att de italienska myndigheternas ansökningar om löpande betalningar som ersättning för utgifter som uppkommit efter den 29 juni 2007, enligt åtgärd 1.7 i det operativa programmet ”Kampanien”, inte var godtagbara,

meddelar

TRIBUNALEN (första avdelningen)

sammansatt av ordföranden J. Azizi (referent) samt domarna F. Dehousse och S. Frimodt Nielsen,

justitiesekreterare: förste handläggaren J. Palacio González,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 12 september 2012,

följande

Dom

Domskäl

Bakgrund till tvisten

Förfarandet för godkännande av det operativa programmet ”Kampanien”

1. Genom beslut K(2000) 2347 av den 8 augusti 2000 godkände Europeiska gemenskapernas kommission det operativa programmet för Kampanien, som ingår i systemet för stöd till gemenskapens strukturåtgärder i italienska regioner som omfattas av mål 1. I artikel 5 i detta beslut föreskrivs att utgifter från den 5 oktober 1999 till den 31 december 2008 kan vara stödberättigande. Beslutet har ändrats flera gånger sedan det antogs.

2. Genom skrivelse av den 20 mars 2001 sände regionen Kampaniens president ett ”slutgiltigt programkomplement” till kommissionen.

3. Den 23 maj 2006 antog kommissionen beslut K(2006) 2165 om ändring av beslut K(2000) 2347 och bifogade en ändrad version av det operativa programmet för Kampanien innehållande en beskrivning av åtgärd 1.7 i programmet (nedan kallad åtgärd 1.7).

4. Den 22 april 2008 översände de italienska myndigheterna en ändrad version av programkomplementet till kommissionen. I denna version gavs en ändrad beskrivning av åtgärd 1.7, vilken kommissionen godkände i skrivelse av den 30 maj 2008.

5. Slutligen ändrade kommissionen beslut K(2000) 2347 genom beslut K(2009) 1112 slutlig av den 18 februari 2009. Genom det beslutet förlängdes den period under vilken utgifterna var stödberättigande till den 30 juni 2009.

6. Den version av det operativa programmet för Kampanien som anmäldes till kommissionen den 22 april 2008 innehöll följande redogörelse för de stödformer som omfattades av åtgärd 1.7:

”a) Uppförande av komposteringsanläggningar av hög kvalitet och miljöstationer

…

b) Stöd till uppförande av deponier för bortskaffande av restavfall efter källsortering på ett säkert sätt i enlighet med bestämmelserna i lagstiftningsdekret nr 36/03, samt till slutligt iordningställande och/eller slutlig miljöanpassning av godkända deponier som inte längre är i drift, varvid det särskilt ska tillses att deponierna anpassas i enlighet med lagstiftningsdekret nr 36/03

Inom ramen för denna åtgärd ska finansiering tillhandahållas för uppförande av deponier för bortskaffande av restavfall efter källsortering på ett säkert sätt i enlighet med bestämmelserna i lagstiftningsdekret nr 36/03, samt till slutligt iordningställande och/eller slutlig miljöanpassning av godkända deponier som inte längre är i drift, vilka anges i den sektoriella planeringen, varvid särskild uppmärksamhet ska riktas, med iakttagande av de prioriteter som fastställts i avfallshanteringsplanen, mot befintliga deponier och åtgärder för miljösanering av områden genom deponering av vissa särskilda slag av restavfall … Deponierna ska uteslutande användas för det integrerade avfallshanteringssystemet.

…

c) Inrättande av optimala territoriella områden och därmed sammanhängande planer för hantering och behandling (teknisk assistans vid upprättande av planer och program, inköp av teknisk utrustning och assistans vid övervakning av systemen och utveckling av kunskaperna om sektorn, fortbildning för personalen, kommunikations- och informationskampanjer)

…

d) Stöd till kommuner som gått samman med avseende på hanteringen av systemet för källsortering av kommunalt avfall

Genom denna åtgärd kan inköp som görs av associerade kommuner och, förutsatt att rättsligt bindande åtaganden gjorts före den 31 december 2004, även av [den befullmäktigade kommissionären], i den form och på det sätt som föreskrivs i lagstiftningsdekret nr 267/2000, finansieras. Inköpen får avse teknisk utrustning som krävs för källsortering av kommunalt avfall och liknande avfall och för inrättande av miljöstationer för källsortering (containrar, komposteringsanläggningar, soptunnor, fordon för insamling m.m.), i syfte att möjliggöra ett effektivt samarbete mellan de lokala myndigheterna inom ett och samma optimala område, på det sätt och enligt de villkor som föreskrivs i gällande lagstiftning.

…

e) Stöd till företag för anpassning av anläggningar för återvinning av ämnen som härrör från avfall (behandling av inert avfall, motorfordon, varaktiga varor, skrymmande föremål, effektiv kompostering, återvinning av plastmaterial), i enlighet med offentliga strategier som antagits för att genomföra återvinning och förbättra kvalitetsstandarderna

…

f) På regional nivå koordinering, logistik och stöd till de företag som handhar insamling och återvinning av avfall från särskild produktionsverksamhet

Åtgärden främjar stödjande verksamet till förmån för företag som genererar specifika typer av avfall, vilka, utan stödet, inte skulle kunna uppnå stordriftsfördelar som möjliggör eller underlättar att avfall återvinns i stället för att bara bortskaffas.

…

Denna åtgärd innefattar även inrättandet av ett så kallat jord- och markinstitut som bland annat ska övervaka kvaliteten på och mängden av avfall i samordning med de stödformer som medfinansieras genom åtgärd 1.1, såsom anges i den genomförbarhetsstudie som avses i beslut nr 508 av den 12 april 2002 av Giunta Regionale [den regionala regeringen], med eventuella ändringar och tillägg. Åtgärden innefattar kampanjer för information och främjande av källsortering, återvinning och återanvändning. Syftet med dessa kampanjer är även att underlätta genomförandet av de regionala planerna.

…

g) System för stöd till företag för uppförande av anläggningar för återvinning av ämnen från avfall från specifika kategorier av produktionsverksamhet och till uppförande av anläggningar för energiåtervinning i fråga om avfall som i annat fall inte skulle vara återvinningsbart

Syftet med denna åtgärd är att främja utvecklingen av industriverksamhet i skedet efter det att källsortering skett för att på ett ekonomiskt effektivt sätt återvinna utvalda delar.

Denna åtgärd innefattar finansiering av uppförandet av anläggningar för sådan återvinning av avfall som avses i artiklarna 31 och 33 i lagstiftningsdekret nr 22/97. Närmare bestämt finansieras sådan återvinning som anges i underbilaga 1 till bilaga 1 till ministerdekret av den 5 februari 1998, med undantag av kategorierna 14 (återvinningsbart avfall härrörande från kommunalt avfall och liknande särskilt icke-farligt avfall för framställning av [bränsle härrörande från högkvalitativt avfall]), 16 (komposterbart avfall) och 17 (avfall som kan återvinnas genom pyrolys och förgasning), samt sådan återvinning som anges i underbilaga 1 till bilaga 1 till ministerdekret nr 161 av den 12 juni 2002.

…”

7. Det stöd som genomförts i syfte att förbättra och stimulera intresset för systemet för insamling och bortskaffande av avfall enligt åtgärd 1.7 har gett upphov till utgifter till ett belopp av 93 268 731,59 euro, av vilka 50 procent – det vill säga 46 634 365,80 euro – har medfinansierats genom strukturfonderna.

Överträdelseförfarande mot Republiken Italien

8. Inom ramen för ett överträdelseförfarande med referensen 2007/2195 som inletts mot Republiken Italien sände kommissionen den 29 juni 2007 en formell underrättelse till de italienska myndigheterna. Kommissionen gjorde därvid gällande att de hade åsidosatt artiklarna 4 och 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/12/EG av den 5 april 2006 om avfall (EUT L 114, s. 9) genom att, i fråga om regionen Kampanien, inte ha vidtagit alla nödvändiga åtgärder för att se till att avfall bortskaffas utan fara för människors hälsa och utan skada på miljön, och särskilt genom att inte ha upprättat ett ändamålsenligt utformat nätverk av bortskaffandeanläggningar.

9. Den 23 oktober 2007 sände kommissionen en kompletterande formell underrättelse till de italienska myndigheterna daterad den 17 oktober 2007, i vilken kommissionen utvidgade sina anmärkningar i överträdelseförfarandet och gjorde gällande att den avfallshanteringsplan för regionen Kampanien som antagits år 1997 inte var tillräckligt effektiv för att målen enligt artiklarna 3, 4, 5 och 7 i direktiv 2006/12 skulle uppnås.

10. Efter det att en ny avfallshanteringsplan för regionen Kampanien godkänts den 28 december 2007 avgav kommissionen den 1 februari 2008 ett motiverat yttrande där den gjorde gällande att artiklarna 4 och 5 i direktiv 2006/12 hade åsidosatts.

11. Genom ansökan som registrerades vid domstolens kansli den 4 juli 2008 med målnummer C-297/08 väckte kommissionen talan med stöd av artikel 226 EG. Kommissionen yrkade att domstolen skulle fastställa att Republiken Italien hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 4 och 5 i direktiv 2006/12 genom att, vad gäller regionen Kampanien, inte ha vidtagit de åtgärder som krävs för att se till att avfall återvinns eller bortskaffas utan fara för människors hälsa och utan att skada miljön, och i synnerhet genom att inte ha upprättat ett gemensamt, ändamålsenligt utformat nätverk av bortskaffandeanläggningar.

12. I dom av den 4 mars 2010 i mål C-297/08, kommissionen mot Italien (REU 2010, s. I-1749), biföll domstolen kommissionens yrkande och fastslog att Republiken Italien gjort sig skyldig till fördragsbrott.

Följderna av överträdelsefarandet för genomförandet av det operativa programmet för Kampanien

13. Genom skrivelse nr 002477 av den 31 mars 2008 underrättade kommissionen de italienska myndigheterna om vilka följder det ovan i punkt 8 nämnda överträdelsefarandet 2007/2195 skulle få för finansieringen av åtgärd 1.7 vid genomförandet av det operativa programmet för Kampanien. Med hänsyn till att ett sådant förfarande inletts och mot bakgrund av innehållet i det motiverade yttrandet ansåg kommissionen att den, enligt artikel 32.3 i rådets förordning nr 1260/1999 av den 21 juni 1999 om allmänna bestämmelser för strukturfonderna (EGT L 161, s. 1), inte längre kunde ”utföra några löpande betalningar avseende ersättning för utgifter i samband med åtgärd 1.7 i det operativa programmet för Kampanien”. ”Åtgärd 1.7 i det operativa programmet för Kampanien … rör[de] [nämligen] det ’Regionala systemet för hantering och bortskaffande av avfall’, vilket är det som avses i överträdelsefarandet. Detta visar att det inte på ett effektivt sätt har upprättats ett ändamålsenligt utformat nätverk av anläggningar för bortskaffande.” Enligt kommissionen har det visat sig att ”avfallshanteringen [var] otillfredsställande i sin helhet med hänsyn till kravet på att avfall insamlas och bortskaffas i vederbörlig ordning och att detta följaktligen också gällde den verksamhet som omfattades av åtgärd 1.7, vilken exempelvis rörde anläggningar för lagring, behandling och bortskaffande av avfall, anläggningar för återvinning av torra och fuktiga delar, det slutliga iordningställandet av deponierna, utöver källsortering …, samt de sektoriella planerna och programmen”. Kommissionen angav följaktligen att inte någon ansökan om betalning avseende utgifter rörande åtgärd 1.7 som ingetts efter det att regionen Kampanien åsidosatte sina skyldigheter enligt direktiv 2006/12, vilket trädde i kraft den 17 maj 2006, skulle anses godtagbar. Kommissionen anmodade därför de italienska myndigheterna att, från och med påföljande ansökan om betalning, dra av samtliga utgifter som regionen haft i fråga om åtgärd 1.7 efter den 17 maj 2006, såvitt Republiken Italien inte antog de bestämmelser som är nödvändiga för att komma till rätta med ”situationen”.

14. I skrivelse nr 0012819 av den 9 juni 2008 bestred de italienska myndigheterna kommissionens bedömning i skrivelsen av den 31 mars 2008. Enligt dem saknades rättslig grund för kommissionens förklaring att ansökningarna om betalning enligt åtgärd 1.7 inte var godtagbara. Kriterierna i artikel 32.3 andra stycket i förordning nr 1260/1999 var inte uppfyllda i det aktuella fallet. Kommissionen hade inte ”angett någon specifik insats som stred mot gemenskapsrätten, utan hade endast på ett helt allmänt sätt begärt att ett överträdelseförfarande skulle inledas i fråga om avfallshantering, utan att ange hur genomförandet av åtgärd 1.7 i det operativa programmet för Kampanien skulle kunna utgöra en överträdelse av gemenskapsrätten”. Genom kommissionens tillvägagångssätt bestraffades således Republiken Italien ”i förväg och på ett automatiskt sätt” innan överträdelsefarandet hade genomförts med iakttagande av rätten till försvar och den kontradiktoriska principen. Kommissionens bedömning var dessutom ologisk, eftersom de stödformer som finansierades enligt åtgärd 1.7 just var avsedda att lösa problemen i samband med insamling och bortskaffande av avfall i Kampanien, och ett avbrott i finansieringen skulle endast medföra att en lösning på den pågående krisen dröjde ytterligare. De italienska myndigheterna bad därför kommissionen att ompröva sitt ställningstagande i skrivelsen av den 31 mars 2008.

15. I skrivelse till de italienska myndigheterna av den 20 oktober 2008 rörande den ”strategiska miljöbedömningen av avfallshanteringsplanen för regionen Kampanien” uttryckte kommissionen sina farhågor angående den plan för avfallshantering för Kampanien som antagits den 28 december 2007. Kommissionen anmodade de italienska myndigheterna att inkomma med en uppdaterad version av planen mot bakgrund av den lagstiftning som nyligen antagits och den strategiska miljöbedömningen. Vad gäller uppdateringen av planen krävde kommissionen att åtgärder för en ordinarie kontinuerlig avfallshantering, som skulle ersätta den nuvarande krishanteringen, skulle införas. Slutligen erinrade kommissionen om att den, på grund av det pågående överträdelsefarandet 2007/2195, inte skulle godta ansökningar om löpande betalningar avseende åtgärd 1.7.

16. Genom skrivelse nr 012480 av den 22 december 2008 rörande ”det operativa programmet för Kampanien 2000–2006 (CCI nr 1999 IT 16 I PO 007) Följder av överträdelseförfarande 2007/2195 för avfallshanteringen i Kampanien” besvarade kommissionen de italienska myndigheternas skrivelse av den 9 juni 2008. Kommissionen vidhöll den ståndpunkt den intagit i skrivelsen av den 31 mars 2008. Artikel 32.3 i förordning nr 1260/1999 var enligt kommissionen relevant rättslig grund i det aktuella fallet, och det krävdes att flera villkor var uppfyllda för att löpande betalningar skulle utföras. Ett av dessa villkor var att ”det inte förelåg ett beslut av kommissionen att inleda ett överträdelseförfarande enligt artikel 226 [EG]”. Kommissionen angav dessutom att överträdelseförfarande 2007/2195 innebar att hela systemet för avfallshantering i Kampanien ifrågasattes mot bakgrund av artiklarna 4 och 5 i direktiv 2006/12. Kommissionen upprepade även de farhågor och förbehåll som den gett uttryck för i skrivelsen av den 20 oktober 2008. Av detta drog kommissionen slutsatsen att det inte fanns ”tillräckliga garantier för ett korrekt genomförande av de insatser och projekt som medfinansierats genom ERUF inom ramen för åtgärd 1.7, vilka enligt denna åtgärds beteckning rör[de] hela det regionala systemet för hantering och bortskaffande av avfall, vars effektivitet och lämplighet [det aktuella] överträdelsefö rfarandet [avsåg]”. Slutligen angav kommissionen att den ansåg att utgifterna för åtgärd 1.7 upphörde att vara stödberättigande från och med den 29 juni 2007 och inte från och med den 17 maj 2006.

17. Genom skrivelse nr 000841 av den 2 februari 2009 rörande ”kommissionens betalningar av andra belopp än de som begärdes i ansökan” förklarade kommissionen, med hänvisning till sina skrivelser av den 31 mars och den 22 december 2008, att en ansökan om utbetalning av den 18 november 2008 från de italienska myndigheterna inte var godtagbar i den del som ansökan inbegrep utgifter på 12 700 931,62 euro som uppkommit inom ramen för åtgärd 1.7 efter den 17 maj 2006, med motiveringen att de berörda insatserna hade samband med överträdelsefarandet 2007/2195. Kommissionen påpekade emellertid att den hade delgett Republiken Italien beslutet att inleda detta överträdelseförfarande den 29 juni 2007. Såsom kommissionen angett i skrivelsen av den 22 december 2008 var det följaktligen från och med den 29 juni 2007 som den ansåg att utgifter inom ramen för åtgärd 1.7 upphörde att vara stödberättigande och inte från och med den 17 maj 2006. För det fall ”det skulle uppkomma ett positivt saldo beträffande beloppet på 12 700 931,62 euro” anmodade kommissionen slutligen de italienska myndigheterna att beakta det i nästa ansökan om utbetalning.

18. Den 14 januari 2009 ingav de italienska myndigheterna en ny ansökan om utbetalning avseende, bland annat, ett belopp på 18 544 968,76 euro för utgifter inom ramen för åtgärd 1.7.

19. I skrivelse nr 001059 av den 6 februari 2009 rörande ”vilandeförklaring av handläggningen av ansökan om utbetalning och begäran om upplysningar angående finansiella korrigeringar enligt artikel 39 i förordning nr 1260/1999” upprepade kommissionen, såsom angetts ovan i punkterna 16 och 17, att det var från och med den 29 juni 2007 som den ansåg att utgifter inom ramen för åtgärd 1.7 upphörde att vara stödberättigande och inte från och med den 17 maj 2006. För det fall detta skulle ge upphov till en ”ändring av det angivna beloppet på 18 544 968,76 euro” anmodade kommissionen de italienska myndigheterna att korrigera den berörda ansökan om utbetalning.

20. I skrivelse nr 004263 av den 20 maj 2009 till de italienska myndigheterna rörande ”kommissionens betalningar av andra belopp än de som begärdes i ansökan” angav kommissionen återigen, med hänvisning till sina skrivelser av den 31 mars och den 22 december 2008, att beloppet på 18 544 968,76 euro avseende utgifter som uppkommit efter den 17 maj 2006 inom ramen för åtgärd 1.7 och som rörde det regionala systemet för hantering och bortskaffande av avfall inte var stödberättigande. I avvaktan på att tribunalen skulle avgöra det pågående målet T-99/09 meddelade kommissionen att den skulle dra av detta belopp från den aktuella ansökan om utbetalning. Såsom kommissionen redan angett i skrivelsen av den 6 februari 2009 var det emellertid från och med den 29 juni 2007 som kommissionen ansåg att utgifter inom ramen för åtgärd 1.7 inte var stödberättigande och inte från och med den 17 maj 2006. För det fall detta skulle ge upphov till en ”ändring av det angivna beloppet på 18 544 968,76 euro” anmodade kommissionen de italienska myndigheterna att ange det i nästa ansökan om löpande betalning.

21. Kommissionens skrivelser av den 22 december 2008, av den 2 och den 6 februari 2009 samt av den 20 maj 2009 (se ovan punkterna 16–20) kommer i det följande att gemensamt kallas de angripna rättsakterna.

Förfarande och parternas yrkanden

22. Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 4 mars 2009 och registrerades som mål T-99/09 väckte Republiken Italien talan mot besluten i skrivelserna av den 22 december 2008 samt av den 2 och den 6 februari 2009.

23. Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 30 juni 2009 och registrerades som mål T-308/09 väckte Republiken Italien talan mot beslutet i skrivelsen av den 20 maj 2009.

24. I skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 25 augusti 2009 begärde kommissionen att förfarandet skulle förklaras vilande i mål T-308/09 med stöd av artikel 77 d i tribunalens rättegångsregler i avvaktan på tribunalens avgörande i mål T-99/09, i vilket de flesta grunderna var identiska med de grunder som åberopats i mål T-308/09. I andra hand begärde kommissionen att målen T-99/09 och T-308/09 skulle förenas vad gäller det muntliga förfarandet enligt artikel 50.1 i rättegångsreglerna.

25. I skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 17 september 2009 meddelade Republiken Italien att den motsatte sig ansökan om vilandeförklaring, men att den samtyckte till att de båda målen förenades vad gäller det muntliga förfarandet.

26. Republiken Italien har i målen T-99/09 och T-308/09 yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara de angripna rättsakterna.

27. Kommissionen har i målen T-99/09 och T-308/09 yrkat att tribunalen ska

– ogilla talan, och

– förplikta Republiken Italien att ersätta rättegångskostnaderna.

28. På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (första avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet.

29. Eftersom en av ledamöterna på avdelningen var förhindrad att tjänstgöra utsåg tribunalens ordförande, enligt artikel 32.3 i rättegångsreglerna, en annan domare för att avdelningen skulle bli beslutsför.

30. Som en åtgärd för processledning enligt artikel 64 i tribunalens rättegångsregler har tribunalen anmodat parterna att förete vissa handlingar och skriftligen besvara frågor. Parterna har efterkommit dessa åtgärder för processledning inom föreskrivna frister.

31. Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens muntliga frågor vid förhandlingen den 12 september 2012. Efter att ha hört parterna beslutade ordföranden vid förhandlingen med stöd av artikel 50.1 i rättegångsreglerna att förena målen T-99/09 och T-308/09 vad gäller domen, vilket antecknats i förhandlingsprotokollet.

Rättslig bedömning

Sammanfattning av de grunder som åberopats i målen T-99/09 och T-308/09

32. Genom den första grund som åberopats i målen T-99/09 och T-308/09 har Republiken Italien gjort gällande att kommissionen har åsidosatt artikel 32.3 första stycket f i förordning nr 1260/1999. Republiken Italien har som andra grund i målen T-99/09 och T-308/09 gjort gällande att kommissionen har åsidosatt artikel 32.3 första stycket f och andra stycket i förordning nr 1260/1999 och att den har missuppfattat de faktiska omständigheterna. Såvitt avser den tredje grunden har Republiken Italien i målen T-99/09 och T-308/09 åberopat ett åsidosättande av artikel 32.3 första stycket f och andra stycket i förordning nr 1260/1999 samt maktmissbruk. I målen T-99/09 och T-308/09 har Republiken Italien som fjärde grund åberopat ett åsidosättande av artikel 32.3 första stycket f och andra stycket, av artikel 39.2 och 39.3 i förordning nr 1260/1999 och av den kontradiktoriska principen, och Republiken Italien har genom denna grund också gjort gällande maktmissbruk. Genom den femte grund som åberopats i målen T-99/09 och T-308/09 har Republiken Italien gjort gällande avsaknad av motivering enligt artikel 253 EG. I mål T-308/09 har Republiken Italien som sjätte grund gjort gällande att kommissionen har åsidosatt artiklarna 32 och 39 i förordning nr 1260/1999. Den sjunde grunden som åberopats i mål T-308/09 avser åsidosättande av artikel 230 EG.

33. De fyra första grunderna sammanfaller i stor utsträckning i det att de bygger på anmärkningen att kommissionen har åsidosatt artikel 32.3 första stycket f i förordning nr 1260/1999. Denna anmärkning ska därför prövas först.

Huruvida det andra villkoret i artikel 32.3 första stycket f i förordning nr 1260/1999 har åsidosatts

Inledande synpunkter

34. Republiken Italien har inom ramen för den första grunden gjort gällande att kommissionen har åsidosatt artikel 32.3 första stycket f i förordning nr 1260/1999, som låg till grund för kommissionens bedömning i de angripna rättsakterna. Enligt denna bestämmelse får kommissionen förklara att en ansökan om utbetalning inte är godtagbar endast på två villkor, av vilka det ena är att kommissionen har beslutat att inleda ett överträdelseförfarande ”när det gäller den eller de åtgärder som ansökan i fråga gäller” (nedan kallat det andra villkoret). Det måste således råda fullständig överensstämmelse mellan saken i överträdelseärendet och det som ansökan om utbetalning gäller. Med hänsyn till definitionerna av begreppen ”åtgärd” och ”insats eller projekt” i artikel 9 j och k i förordning nr 1260/1999 ”gäller”, enligt Republiken Italien, ett överträdelseförfarande nämligen en ”åtgärd” när det åsidosättande av unionsrätten som kommissionen påtalat består i just den omständigheten att en viss åtgärd har vidtagits, på ett sätt som har ansetts strida mot unionsrätten, eller i den omständigheten att en sådan åtgärd har genomförts genom insatser eller projekt som inte är i överensstämmelse med åtgärden eller med unionsrätten. För en korrekt tillämpning av artikel 32.3 första stycket f i förordning nr 1260/1999 – vars syfte är att förhindra att strukturfonderna bidrar till att finansiera verksamhet som drivs i strid med unionsrätten – krävs först att de åtgärder och insatser eller projekt som avses med ansökan om utbetalning identifieras och att det därefter kontrolleras huruvida genomförandet av åtgärderna, insatserna eller projekten är föremål för ett överträdelseförfarande som kommissionen har inlett. I förevarande fall har kommissionen dock gått till väga på motsatt sätt.

35. I strid med de ovan angivna kraven beaktade kommissionen inte i de angripna rättsakterna att det ska finnas ett särskilt samband, eller till och med råda fullständig överensstämmelse, mellan det som utbetalningsansökan gäller och saken i överträdelseärendet. Denna uppfattning får stöd av den allmänna hänvisning som gjordes i rättsakterna till det som det motiverade yttrandet avsåg, det vill säga ”hela systemet för hantering av avfall”, och till det som utbetalningsansökningarna gällde, det vill säga ”insatser och projekt som medfinansierats genom ERUF … vilka rör hela det regionala systemet för hantering och bortskaffande av avfall”. De löpande betalningar som begärts hade dock just till syfte att förbättra källsortering och återvinning av avfall, vilka är processer som i både objektivt och praktiskt hänseende är klart åtskilda från det allmänna bortskaffandet av icke källsorterat avfall som är det som avses i överträdelseförfarandet.

36. Såvitt avser den andra grunden har Republiken Italien anfört att det mål som registrerats med nummer C-297/08 i allt väsentligt rörde ett fördragsbrott som hade samband med nätverket för bortskaffande av avfall. I punkterna 86, 87 och 90 i ansökan varigenom talan om fördragsbrott väcktes hade kommissionen nämligen kritiserat det slutliga bortskaffandet av sådant avfall som inte kan återvinnas eller återanvändas på annat sätt på grund av att det saknades nödvändiga strukturer (förbränningsanläggningar, deponier) för att genomföra det skedet i denna ”gren” av avfallshanteringen i enlighet med direktiv 2006/12. Det var däremot uppenbart att andra skeden i denna ”gren” och andra metoder för avfallshantering, exempelvis olika metoder för återvinning av avfall efter källsortering, liksom anordnandet av källsorteringen, inte hade något samband med saken i fördragsbrottsmålet, vilket framgår att punkterna 48 och 49 i nämnda ansökan. Med hänsyn till att en ny avfallshanteringsplan för Kampanien hade antagits den 28 december 2007 hade kommissionen nämligen inte vidhållit sina anmärkningar i det avseendet. Åtgärd 1.7 och de insatser i form av projekt som ingår i denna åtgärd rör just det skede då återvinning av avfall sker och det föregående källsorteringsskedet. Republiken Italien anser särskilt att kommissionen gjorde fel i skrivelsen av den 22 december 2008 när den hänvisade till det motiverade yttrandet av den 1 februari 2008 och hävdade att Republiken Italien åsidosatt direktiv 2006/12 genom att ”inte ha upprättat ett gemensamt, ändamålsenligt utformat nätverk av anläggningar för bortskaffande av avfall och genom att inte ha upprättat en ändamålsenlig och effektiv avfallshanteringsplan som var avsedd att uppnå målen i artiklarna 4 och 5 i direktivet”. Kommissionen hade nämligen själv återtagit anmärkningen att det saknades en allmän avfallshanteringsplan och hade endast kritiserat att anläggningarna för slutligt bortskaffande inte uppfyllde kraven.

37. Republiken Italien har i repliken bestritt att det objektivt sett råder överensstämmelse mellan saken i överträdelseärendet och det som utbetalningsansökningarna gäller. På sin höjd föreligger denna påstådda identitet vad gäller återvinning men inte vad gäller källsortering av avfall, som är det som främst avses med åtgärd 1.7. Av detta följer att kommissionen åtminstone ”gick för långt” i de angripna rättsakterna när den slog fast att de ansökningar om utbetalning som ingetts på grundval av denna åtgärd inte var godtagbara i något avseende. Republiken Italien har i detta sammanhang i andra hand åberopat en ny grund som rör åsidosättande av proportionalitetsprincipen. Det är nämligen uppenbart oproportionerligt att förklara att betalningar avseende en åtgärd som angår källsortering, kompostering och återvinning av avfall inte i någon del är stödberättigande på grund av att det har inletts ett överträdelseförfarande som på sin höjd och under alla omständigheter endast i ringa mån rör återvinning. Enligt Republiken Italien rör överträdelseförfarandet i själva verket inte ens återvinning av avfall, eftersom återvinning endast nämndes i ”slutsatserna” i det motiverade yttrandet samt i ”slutsatserna” i ansökan i fördragsbrottsmålet enligt artikel 226 EG. I skälen i det motiverade yttrandet samt i nämnda talan berörs däremot inte alls sådan återvinning, och det är uppenbart att saken i överträdelseärendet enbart rörde bortskaffande av icke källsorterat avfall i allmänna deponier. Kommissionen hade nämligen själv slutgiltigt beslutat att återvinning, som inledningsvis omfattades av saken i överträdelseärendet, inte längre skulle vara en del av denna.

38. Inom ramen för den tredje grunden har Republiken Italien gjort gällande att kommissionen, i skrivelsen av den 22 december 2008, försökte komplettera sina anmärkningar och utfylla sitt argument att det rådde överensstämmelse mellan saken i fördragsbrottsmålet och det som utbetalningsansökningarna gällde genom att hänvisa till de ”farhågor” den uttryckt i skrivelsen av den 20 oktober 2008 rörande planen för avfallshantering i Kampanien av den 28 december 2007 och genom att klargöra att det, i avsaknad av en ändamålsenlig regional avfallshanteringsplan, inte fanns tillräckliga garantier för att de insatser och projekt som medfinansierats genom ERUF inom ramen för åtgärd 1.7 genomförs korrekt. Denna kritik mot avfallshanteringsplanen för regionen Kampanien av den 28 december 2007 var emellertid inte en del av saken i överträdelseärendet, vilket baserades på den situation som förelåg den 1 mars 2008, medan de aktuella lagbestämmelserna antogs den 23 maj 2008. Tvärtom hade antagandet av nämnda plan medfört att kommissionen i sin fördragsbrottstalan frånföll alla anmärkningar rörande planeringen av avfallshanteringen, särskilt i fråga om källsortering, återanvändning och återvinning. Republiken Italien drar härav slutsatsen att kommissionen inte hade rätt att av de skäl den anfört förklara att ansökningarna om utbetalning inte var godtagbara enligt artikel 32.3 första stycket f och andra stycket i förordning nr 1260/1999, eftersom de inte lett till att ett överträdelseförfarande inleddes.

39. Såvitt avser den fjärde grunden har Republiken Italien gjort gällande att förklaringen att ansökningarna om utbetalning inte var godtagbara på grund av att det ”inte fanns tillräckliga garantier för ett korrekt genomförande av de insatser och projekt som medfinansierats genom ERUF inom ramen för åtgärd 1.7” strider mot det andra villkoret som avses i artikel 32.3 första stycket f i förordning nr 1260/1999. En sådan förklaring skulle på sin höjd ha kunnat grundas på det första villkoret i den bestämmelsen, det vill säga ett beslut om innehållande av betalningar enligt artikel 39.2 i samma förordning. I förevarande fall har kommissionen kringgått det kontradiktoriska förfarande som föreskrivs i artikel 39.2 i förordning nr 1260/1999 i syfte att nå ett resultat som motsvarar ett innehållande i den mening som avses i det första villkoret i artikel 32.3 första stycket f i förordningen. Genom detta tillvägagångssätt har kommissionen inte bara åsidosatt dessa bestämmelser och den kontradiktoriska principen till förfång för Republiken Italien, som inte beretts tillfälle att yttra sig över skälen för ett innehållande eller få till stånd en uppgörelse som, helt eller delvis, skulle ha gjort det möjligt att komma till rätta med problemen. Kommissionen har dessutom kringgått det förfarande som föreskrivs i artikel 39.3 i förordning nr 1260/1999, vilket skulle ha inneburit att kommissionen skulle vara tvungen att anta ett motiverat beslut inom tre månader, annars skulle det ha varit nödvändigt att omedelbart återuppta de löpande utbetalningarna.

40. Kommissionen har bestritt de argument som Republiken Italien har anfört till stöd för dessa grunder.

41. Tribunalen konstaterar att de åberopade grunderna i huvudsak bygger på antagandet att kommissionen har åsidosatt kriterierna för tillämpning av det andra villkoret i artikel 32.3 första stycket f i förordning nr 1260/1999. Prövningen ska därför avse dels huruvida de angripna rättsakterna baseras på en riktig tolkning av dessa kriterier eller ej, dels huruvida kommissionen i förevarande fall har tillämpat dem korrekt eller ej.

Omfattningen av kriterierna för tillämpning av det andra villkoret i artikel 32.3 första stycket f i förordning nr 1260/1999

42. Vid bedömningen av om Republiken Italien har stöd för sina anmärkningar inom ramen för den första, den andra, den tredje och den fjärde grunden ska det göras en bokstavlig, kontextuell, teleologisk och historisk tolkning av det andra villkoret i artikel 32.3 första stycket f i förordning nr 1260/1999. Denna metod har erkänts i fast rättspraxis (se, analogt, förstainstansrättens dom av den 20 november 2002 i mål T -251/00, Lagardère och Canal+ mot kommissionen, REG 2002, s. II-4825, punkterna 72–83, och av den 6 oktober 2005 i de förenade målen T-22/02 och T-23/02, Sumitomo Chemical och Sumika Fine Chemicals mot kommissionen, REG 2005, s. II-4065, punkterna 41–60). I den aktuella bestämmelsen föreskrivs bland annat följande:

”Kommissionen skall göra de löpande betalningarna för att ersätta de utgifter som faktiskt har betalats från fonderna och som har intygats av den utbetalande myndigheten. Sådana betalningar skall göras för varje stödform och beräknas på grundval av åtgärder i enlighet med finansieringsplanen i programkomplementet, varvid följande villkor skall vara uppfyllda:

…

f) Något beslut om innehållande av betalningar enligt artikel 39.2 första stycket har inte fattats och inte heller något beslut från kommissionen att i enlighet med artikel 226 [EG] inleda ett överträdelseförfarande, när det gäller den eller de åtgärder som ansökan i fråga gäller.

Kommissionen skall omedelbart informera medlemsstaten och den utbetalande myndigheten om något av villkoren inte uppfylls och ansökan om utbetalning därför inte är godtagbar och medlemsstaten och den utbetalande myndigheten skall vidta nödvändiga åtgärder för att råda bot på situationen.”

43. Enligt artikel 32.3 första stycket i förordning nr 1260/1999 får kommissionen således göra löpande betalningar för att ersätta utgifter som har betalats från fonderna och som uppfyller de positiva och negativa krav för stödberättigande som anges i bestämmelsen. Enligt den andra meningen i bestämmelsen ska betalningarna ”göras för varje stödform och beräknas på grundval av åtgärder i enlighet med finansieringsplanen i programkomplementet”. I det andra villkoret i artikel 32.3 första stycket f i förordningen anges dessutom den negativa förutsättningen att ”[det inte föreligger] något beslut från kommissionen att i enlighet med artikel 226 [EG] inleda ett överträdelseförfarande, när det gäller den eller de åtgärder som ansökan [om ersättning/betalning] i fråga gäller”.

44. När det gäller det regelverk i vilket dessa bestämmelser ingår ska det påpekas att innebörden av begreppet ”åtgärd” klargörs ytterligare av den legaldefinition som ges i artikel 9 j i förordning nr 1260/1999. Där anges att en åtgärd är ”det sätt på vilket ett prioriterat insatsområde genomförs under flera år och som möjliggör finansiering av verksamheten”. ”Insats eller projekt” definieras i artikel 9 k som ”varje insats eller projekt som genomförs av de slutliga stödmottagarna”. Slutligen avses enligt artikel 9 e med ”stödformer” ”fondernas [olika] former för stöd”.

45. Av detta följer att begreppet ”åtgärd” har en allmän innebörd som har samband med en prioriterad strategi som definieras som ett ”prioriterat insatsområde” vilket genomförs genom åtgärden under flera år och där åtgärden möjliggör finansiering av ”insatser eller projekt”. En mängd ”insatser eller projekt” kan omfattas av en sådan ”åtgärd”. ”Åtgärd” är således ett begrepp med en mer vidsträckt innebörd än begreppet ”insatser eller projekt”, vilket för sin del syftar på projekt eller annan verksamhet som kan motta stöd från fonderna. Denna tolkning av innebörden av begreppet ”åtgärd” överensstämmer med det som ska anses utgöra innehållet i åtgärd 1.7, vilken likaså omfattar ett flertal insatser eller projekt och stödformer som är avsedda att uppnå vissa mål eller delmål vid genomförandet av systemet för avfallshantering i Kampanien (se särskilt punkt 6 ovan).

46. För att det ska kunna anses att en ansökan om utbetalning inte är godtagbar krävs följaktligen enligt det andra villkoret i artikel 32.3 första stycket f i förordning nr 1260/1999 att det görs en jämförelse mellan saken i det av kommissionen inledda överträdelseärendet och det som ”den eller de åtgärder” – och inte de ”insatser eller projekt” – ”som ansökan … gäller”. Tribunalen godtar således inte Republiken Italiens argument att det ska göras en jämförelse mellan å ena sidan saken i överträdelseärendet, det vill säga de olika anmärkningar som framförts i det förfarandet, och å andra sidan de ”insatser eller projekt” som de icke godtagbara utbetalningsansökningarna gäller. Republiken Italiens argument att kommissionen, med hänsyn till legaldefinitionen av begreppet ”åtgärd”, vid en sådan jämförelse med nödvändighet borde beakta och i sin bedömning inbegripa de konkreta ”insatser eller projekt” som omfattas av den aktuella ”åtgärden” är på samma sätt verkningslöst. Blott det faktum att en ansökan om utbetalning kan avse flera konkreta insatser eller projekt, vilka genomförts inom ramen för en (flerårig) åtgärd, i förevarande fall åtgärd 1.7, medför nämligen inte att det är tillåtet att tolka den klara och tydliga ordalydelsen av det andra villkoret i artikel 32.3 första stycket f i förordning nr 1260/1999 contra legem , på så sätt att det skulle vara nödvändigt att göra en sådan jämförelse i förhållande till vad var och en av de olika insatserna eller projekten gäller i stället för att göra jämförelsen i förhållande till vad den aktuella ”åtgärden” eller de aktuella ”åtgärderna” gäller. Uttrycket ”när det gäller den … åtgärd … som ansökan [om utbetalning] gäller”, vilket har en motsvarande lydelse i andra språkversioner, innebär inte heller, till skillnad från vad Republiken Italien har anfört, ett krav på ett särskilt samband eller en fullständig överensstämmelse, utan det krävs på sin höjd att det finns ett samband med den aktuella åtgärden eller de aktuella åtgärderna, eller en allmän hänvisning till den eller dem.

47. Från kontextuell synpunkt bekräftas dessutom den ovan gjorda bedömningen av såväl artikel 32.3 första stycket andra meningen som av artikel 18.2 b och c i förordning nr 1260/1999. Enligt artikel 32.3 första stycket andra meningen i förordningen ska löpande betalningar – vilka verkställs till följd av en specifik ansökan om ersättning – ”beräknas på grundval av åtgärder i enlighet med finansieringsplanen i programkomplementet” och inte på grundval av ”insatser eller projekt” som omfattas av sådana åtgärder. Denna tolkning överensstämmer med principen att den vägledande finansieringsplan som anges i artikel 18.2 c i förordningen, vilken avser de ”prioriterade insatsområdena”, endast får grundas på en beskrivning av de aktuella åtgärderna, medan detta krav inte gäller för ”insatser eller projekt”. Enligt artikel 18.2 b i förordning nr 1260/1999 ”[ska nämligen] [v]arje operativt program omfatta … [e]n sammanfattande beskrivning av de åtgärder som planeras för att genomföra de prioriterade insatsområdena”. Av detta följer att om lagstiftaren inte har krävt någon mer ingående beskrivning av omfattningen av dessa ”åtgärder”, vilka är de enda som ska jämföras med det som omfattas av överträdelseförfarandet, enligt det andra villkoret i artikel 32.3 första stycket f i förordning nr 1260/1999, så gäller ett sådant krav ännu mindre beträffande de olika ”insatser eller projekt” som omfattas av en sådan ”åtgärd”. Slutligen påpekar tribunalen att denna bedömning inte påverkas av artikel 31.2 andra stycket i förordning nr 1260/1999, eftersom gemenskapens budgetåtaganden inte har samband med begreppet ”insatser eller projekt”, utan snarare med begreppet ”stöd”, vilket likaså framgår av artikel 31.2 första stycket i förordningen.

48. Artikel 86.1 d i rådets förordning (EG) nr 1083/2006 av den 11 juli 2006 om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden samt om upphävande av förordning (EG) nr 1260/1999 (EUT L 210, s. 25) är inte relevant i detta sammanhang. Denna nya bestämmelse, som ersätter det andra villkoret i artikel 32.3 första stycket f i förordning nr 1260/1999, har inte retroaktiv verkan och är följaktligen inte tillämplig i förevarande fall och är inte heller relevant för att avgöra målet. Det negativa villkoret i den bestämmelsen för att en ansökan om utbetalning ska vara godtagbar, enligt vilket ”[v]arje mellanliggande betalning från kommissionen förutsätter att … [d]et saknas ett motiverat yttrande från kommissionen beträffande en överträdelse enligt artikel 226 [EG] när det gäller den insats eller de insatser för vilken eller vilka utgifterna deklarerats i den aktuella ansökan om betalning”, kan inte påverka tolkningen av den äldre bestämmelsen. För fullständighetens skull ska det vidare påpekas att denna nya bestämmelse innehåller ett klargörande som inte återfanns i den äldre bestämmelsen – utan att kommissionen anförde någon motivering i detta avseende i sitt ursprungliga förslag av den 14 juli 2004 (KOM(2004) 492 slutlig) – men som i allt väsentligt infördes i den slutligt antagna förordningen. Dessutom har begreppet ”åtgärd” helt övergetts i förordning nr 1083/2006. I artikel 2 i den förordningen definieras nämligen endast begreppen ”prioriterat område” (”en av prioriteringarna i strategin för ett operativt program som omfattar en grupp inbördes relaterade insatser och med specifika mätbara mål”) och ”insats” (”ett projekt eller en grupp projekt, … varigenom målen för det prioriterade område som insatsen relaterar till kan förverkligas”), och sambandet mellan dessa båda begrepp. I detta nya regelverk ersätter således begreppet ”insats” både begreppet ”åtgärd” och begreppet ”insats eller projekt” i den mening som avsågs i den äldre förordningen nr 1260/1999. Begreppet ”insats” är direkt knutet till begreppet ”prioriterat område”. Under dessa förhållanden kan inte Republiken Italien åberopa förordning nr 1083/2006 för att underbygga sitt huvudsakliga argument rörande kravet på att saken i överträdelseärendet sammanfaller med de insatser eller projekt som avses med de ansökningar om utbetalning som inte ansetts godtagbara.

49. Republiken Italiens argument att det ska finnas ett särskilt samband mellan saken i överträdelseärendet och den insats eller det projekt som utbetalningsansökan gäller ska således underkännas. Republiken Italien kan ännu mindre vinna framgång med argumentet att det andra villkoret i artikel 32.3 första stycket f i förordning nr 1260/1999 kräver fullständig överensstämmelse eller identitet mellan de insatser eller projekt, vare sig det rör sig om det ena eller det andra, som de icke godtagbara utbetalningsansökningarna gäller och de anmärkningar som kommissionen framfört i överträdelseförfarande 2007/2195. Icke desto mindre måste kommissionen påvisa ett tillräckligt direkt samband mellan å ena sidan den berörda ”åtgärden”, i förevarande fall åtgärd 1.7, och å andra sidan överträdelseförfarande 2007/2195. Parterna instämde vid förhandlingen i att detta är ett relevant krav.

50. Dessa överväganden överensstämmer med syftet med de relevanta bestämmelserna i förordning nr 1260/1999. Det är förvisso riktigt, såsom Republiken Italien har anfört, att det andra villkoret i artikel 32.3 första stycket f i förordning nr 1260/1999 är avsett att förhindra att strukturfonderna finansierar insatser eller projekt som medlemsstaterna genomför i strid med unionsrätten. Detta villkor innebär likväl inte att den vidhängande risken för att gemenskapsfonderna utsätts för oacceptabla förluster särskilt ska tillskrivas det faktum att specifika insatser eller projekt som avses med ansökningar om utbetalning är rättsstridiga eller genomförs på ett rättsstridigt sätt. Inte heller innebär detta villkor att kommissionen är tvungen att visa att denna risk är en direkt följd av just sådana rättsstridiga insatser eller projekt, vilka kritiseras i ett överträdelseförfarande. En sådan restriktiv tolkning skulle minska den ändamålsenliga verkan av de aktuella bestämmelserna, vilka ger kommissionen befogenhet att, tillfälligt, innehålla betalningar enligt strukturfondernas budgetåtaganden som gjorts inom ramen för ett operativt program, när den anser att den stödmottagande medlemsstaten eventuellt har gjort sig skyldig till en överträdelse av unionsrätten som har ett tillräckligt direkt samband med den åtgärd som omfattas av den planerade finansieringen till dess att domstolen i dom slutgiltigt har fastslagit huruvida det föreligger ett fördragsbrott eller ej.

51. Till skillnad från vad Republiken Italien har hävdat påverkas inte denna bedömning heller av det första villkoret i artikel 32.3 första stycket f i förordning nr 1260/1999. I denna bestämmelse föreskrivs på ett liknande sätt att kommissionen har möjlighet att innehålla löpande betalningar i enlighet med förfarandet i artikel 39.2 i förordningen, det vill säga utanför ett överträdelseförfarande. Bortsett från det faktum att den sistnämnda bestämmelsen inte heller hänvisar till begreppet ”insatser eller projekt” föreskrivs i det första villkoret i artikel 32.3 första stycket f i förordning nr 1260/1999, i likhet med vad som föreskrivs i det andra villkoret, att det förhållandet att ”något beslut om innehållande av betalningar … inte [har] fattats” ska avse ”den eller de åtgärder som ansökan [om utbetalning] gäller”. Det första villkoret ska således också tolkas på det sätt som det redogjorts för ovan i punkt 43 och följande punkter, och det framgår inte därav att det måste finnas ett särskilt samband med vissa ”insatser eller projekt”. Av lydelsen av de båda villkoren i artikel 32.3 första stycket f i förordning nr 1260/1999 framgår slutligen tydligt att kommissionen kan stödja sig på en enda av dessa två situationer för att tillfälligt innehålla en löpande betalning.

52. När det gäller bakgrunden till artikel 32.3 första stycket f i förordning nr 1260/1999 ska det noteras att kommissionens lagstiftningsförslag om allmänna bestämmelser för strukturfonderna (EGT C 176, 1998, s. 1) innehöll en artikel 31.3 första stycket f som avsåg två villkor. I det andra av dessa villkor angavs att ”kommissionen får inte ha fattat beslut om att inleda ett överträdelseförfarande enligt artikel 169 i fördraget beträffande det berörda stödet och den berörda åtgärden”. Det förhållandet att man under beslutsprocessen strök hänvisningen till det mer konkreta begreppet ”stöd” visar e contrario att lagstiftaren slutligen ansåg att det räckte att kräva ett tillräckligt direkt samband mellan å ena sidan saken i överträdelseärendet, och å andra sidan den eller de ”åtgärder” som ansökan om utbetalning ”gäller”. Den föreslagna legaldefinitionen av ”åtgärder” överensstämde med den som slutligen infördes i artikel 9 i förordning nr 1260/1999.

53. Det framgår således tydligt av de relevanta bestämmelsernas ordalydelse, av det regelverk i vilket de ingår, av syftet med dem och av deras bakgrund att det, för att en förklaring att ansökningar om löpande betalningar inte kan anses vara godtagbara mot bakgrund av ett pågående överträdelseförfarande ska vara berättigad, räcker att kommissionen styrker att det som avses med nämnda förfarande har ett tillräckligt direkt samband med den ”åtgärd” som omfattar de ”insatser eller projekt” som de aktuella utbetalningsansökningarna gäller.

54. Följaktligen hade kommissionen rätt att grunda de angripna rättsakterna på det andra villkoret i artikel 32.3 första stycket f i förordning nr 1260/1999. Med hänsyn till den befogenhet att tillfälligt innehålla löpande betalningar som kommissionen sålunda har getts var kommissionen inte heller skyldig att följa det förfarande som avses i det första villkoret i artikel 32.3 första stycket f i förordning nr 1260/1999 jämförd med artikel 39.2 och 39.3 i samma förordning. Kommissionen kan således inte klandras för att ha kringgått detta förfarande.

55. Tribunalen ska följaktligen pröva huruvida kommissionen gjorde en korrekt bedömning av om det fanns ett tillräckligt direkt samband mellan saken i överträdelseärende 2007/2195 och åtgärd 1.7, vilket var av betydelse för de icke godtagbara utbetalningsansökningarna.

Tillämpning i förevarande fall av det andra villkoret i artikel 32.3 första stycket f i förordning nr 1260/1999

56. Det är utrett att kommissionen inom ramen för överträdelseförfarande 2007/2195 tillställde de italienska myndigheterna en formell underrättelse den 29 juni 2007 och ett motiverat yttrande den 1 februari 2008, i vilka kommissionen påtalade att nämnda myndigheter hade åsidosatt artiklarna 4 och 5 i direktiv 2006/12 genom att, i fråga om regionen Kampanien, inte vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att avfall bortskaffas utan fara för människors hälsa och utan skada på miljön, och särskilt genom att inte upprätta ett ändamålsenligt utformat nätverk av bortskaffandeanläggningar. Därefter väckte kommissionen talan om fördragsbrott vid domstolen den 4 juli 2008 (se ovan punkterna 8–11 och domen i det ovan i punkt 12 nämnda målet kommissionen mot Italien, punkt 20 och följande punkter).

57. Republiken Italien har inte bestritt att den förutsättning som rör förekomsten av ett ”beslut från kommissionen att i enlighet med artikel 226 [EG] inleda ett överträdelseförfarande” enligt det andra villkoret i artikel 32.3 första stycket f i förordning nr 1260/1999 är uppfylld i förevarande fall. Inte heller har Republiken Italien ifrågasatt relevansen av det datum, det vill säga den 29 juni 2007, från vilket kommissionen förklarade att de aktuella utbetalningsansökningarna inte var godtagbara, vilket har noterats i förhandlingsprotokollet. Eftersom samtliga angripna rättsakter antogs efter det att talan om fördragsbrott väcktes saknas det anledning att bedöma vilken av de ovan i punkt 56 nämnda skrivelserna som utgör ett ”beslut från kommissionen” enligt ovannämnda bestämmelse.

58. Vad vidare gäller påståendet att de italienska myndigheterna skulle ha åsidosatt artiklarna 4 och 5 i direktiv 2006/12, vilket var en del av saken i överträdelseärende 2007/2195, framgår det klart av både domen i det ovan i punkt 12 nämnda målet kommissionen mot Italien (särskilt punkterna 35, 36, 41, 76, 100 och 113 samt punkt 1 i domslutet) och ansökan varigenom kommissionen väckte talan om fördragsbrott (punkt 58 fjärde och femte strecksatserna samt punkterna 82, 84, 86, 87 och 102) att överträdelseärendet rörde hela systemet för hantering och bortskaffande av avfall i Kampanien, inbegripet återvinning och den ineffektiva källsorteringen, vilket enligt Republiken Italien var områden som inte kritiserats (se ovan punkterna 36 och 37). Vad närmare bestämt gäller åsidosättandet av artikel 4 i direktiv 2006/12 konstaterade domstolen uttryckligen i punkt 76 i domen i det ovan i punkt 12 nämnda målet kommissionen mot Italien att den låga graden av källsortering i regionen Kampanien, jämfört med såväl det nationella genomsnittet som gemenskapens genomsnitt, gjorde situationen än värre. I punkt 78 i nämnda dom drog domstolen därav slutsatsen att de befintliga och fungerande anläggningarna i denna region var långt ifrån tillräckliga för att möta regionens verkliga behov av bortskaffande av avfall. I motsats till vad Republiken Italien har hävdat följer härav att saken i överträdelseärende 2007/2195 faktiskt omfattade bristande källsortering som en faktor i tidigare led som förvärrade bristerna i avfallshanteringssystemet i dess helhet. I punkt 1 i domslutet i domen i det ovan i punkt 12 nämnda målet kommissionen mot Italien konstaterade domstolen likaledes uttryckligen, i enlighet med kommissionens första yrkande i målet, att Republiken Italien gjort sig skyldig till fördragsbrott genom att inte ha vidtagit de åtgärder som krävs för att se till att avfall återvinns eller bortskaffas utan fara för människors hälsa och utan att skada miljön. Republiken Italiens påstående att återvinning och källsortering inte omfattades av saken i överträdelseärende 2007/2195 och att det inte fanns ett tillräckligt direkt samband mellan saken i ärendet och det som de icke godtagbara utbetalningsansökningarna gällde är således felaktigt. Det ska härvid noteras att Republiken Italien själv har medgett, i repliken, att det åtminstone i fråga om återvinning råder överensstämmelse mellan saken i överträdelseärendet och det som de aktuella utbetalningsansökningarna gällde. Detta är skälet till att Republiken Italien i andra hand har åberopat en ny grund rörande åsidosättande av proportionalitetsprincipen (se ovan punkt 37 och nedan punkt 63).

59. Det ska slutligen påpekas att det stöd som föreskrivs inom ramen för åtgärd 1.7, såsom detta stöd anges i beskrivningen av denna åtgärd i den ändrade versionen av det operativa programmet för Kampanien, förutom en rad stöd till återvinning av avfall efter källsortering (punkt 5 e och f i beskrivningen av åtgärd 1.7) även innefattade stöd till inrättande av ett system för källsortering av kommunalt avfall (punkt 5 d i beskrivningen av åtgärd 1.7) och till uppförande av deponier för bortskaffande av restavfall efter källsortering (punkt 5 b i beskrivningen av åtgärd 1.7). Såsom det har erinrats om ovan i punkt 56 rörde överträdelseärende 2007/2195 uttryckligen både återvinning och den ineffektiva källsorteringen. Under dessa omständigheter kan Republiken Italien inte på goda grunder kritisera kommissionen för att det inte finns ett tillräckligt samband mellan det som omfattades av åtgärd 1.7, och följaktligen det som de icke godtagbara utbetalningsansökningarna gällde, och saken i överträdelseärendet. Dessutom är det så att Republiken Italien förvisso inte har varit i stånd att på ett lämpligt sätt förklara om och i vilken omfattning de insatser eller projekt som nämnda utbetalningsansökningar gällde hade ett särskilt samband med stöd enligt punkt 5 b–g i beskrivningen av åtgärd 1.7, men medlemsstaten har likväl medgett att de begärda löpande betalningarna just hade till syfte att förbättra bland annat källsortering enligt punkt 5 d i beskrivningen av åtgärd 1.7.

60. Republiken Italien kan således inte med framgång hävda vare sig att de insatser eller projekt som omfattades av de icke godtagbara utbetalningsansökningarna inte specifikt avsågs med överträdelseförfarande 2007/2195 eller att de, i sig, inte stred mot artiklarna 4 och 5 i direktiv 2006/12, och inte heller att de angripna rättsakterna kunde äventyra målet att finansiera åtgärd 1.7, eftersom de begärda utbetalningarna just var avsedda att avhjälpa det påtalade fördragsbrottet. Såsom angetts ovan i punkterna 43–54 räcker det nämligen, i enlighet med det andra villkoret i artikel 32.3 första stycket f i förordning nr 1260/1999, att kommissionen styrker att det finns ett tillräckligt direkt samband mellan saken i överträdelseärendet och det som de icke godtagbara utbetalningsansökningarna gäller. Kommissionen har uppfyllt detta krav i förevarande fall genom att ange att den verksamhet eller de insatser eller projekt som omfattades av dessa utbetalningsansökningar var avsedda att uppnå vissa mål eller delmål som föreskrevs i åtgärd 1.7 och att överträdelseförfarande 2007/2195 avsåg genomförandet av nämnda åtgärd. I detta avseende var kommissionen i synnerhet inte skyldig att visa att finansieringen av de insatser eller projekt som föreskrevs i åtgärd 1.7, vilka nämnda utbetalningsansökningar gällde, skulle kunna medföra skada för unionens budget (se ovan punkt 50).

Slutsatser rörande de fyra första grunderna

61. Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.

62. Vad gäller den andra och den tredje grunden, vilka avser dels åsidosättande av artikel 32.3 första stycket f och andra stycket i förordning nr 1260/1999, dels missuppfattning av de faktiska omständigheterna och maktmissbruk, räcker det att konstatera att Republiken Italien, mot bakgrund av de överväganden som angetts ovan i punkterna 56–60, inte har visat att kommissionen har gjort en felaktig tolkning, rent av missuppfattat, de faktiska omständigheterna. Republiken Italien har inte heller visat att kommissionen har använt sig av det förfarande som föreskrivs i nämnda bestämmelse i ett annat syfte än det som följer av bestämmelsens relevanta kriterier, särskilt de som avses i det andra villkoret i artikel 32.3 första stycket f i förordning nr 1260/1999. Republiken Italiens argument att kommissionen gjorde fel när den i den bedömning som låg till grund för de angripna rättsakterna inkluderade avsaknaden av en allmän avfallshanteringsplan (se ovan punkt 38) är i detta avseende verkningslöst. Kommissionen har för övrigt medgett att en sådan plan inte föreligger, men har framhållit att det saknar betydelse för utgången av föreliggande tvist. Denna anmärkning påverkar nämligen inte det faktum att kommissionen har visat att det finns ett tillräckligt direkt samband mellan saken i överträdelseärende 2007/2195 och det som de icke godtagbara utbetalningsansökningarna gällde, och detta samband motiverar i sig att artikel 32.3 första stycket f och andra stycket i förordning nr 1260/1999 tillämpas. Mot denna bakgrund kan kommissionen inte kritiseras för att i förevarande fall ha försökt uppnå ett resultat som den endast kunde uppnå genom att inleda antingen ett överträdelseförfarande eller ett förfarande för innehållande av betalningar enligt artikel 39.2 och 39.3 i samma förordning.

63. Mot denna bakgrund kan det inte, såsom kommissionen helt korrekt har hävdat, tillåtas att Republiken Italien i repliken åberopar en ny grund avseende åsidosättande av proportionalitetsprincipen (se ovan punkt 37), eftersom det är uppenbart att de särskilda villkor som föreskrivs i artikel 48.2 första stycket i rättegångsreglerna inte är uppfyllda i förevarande fall. Republiken Italien har nämligen inte anfört någon relevant rättslig eller faktisk omständighet som framkommit först under förfarandet, i och med att alla de omständigheter på vilka kommissionen grundade sitt försvar redan förelåg och var kända av Republiken Italien under det administrativa förfarandet. Till skillnad från vad Republiken Italien har gjort gällande vid förhandlingen kan inte blott det sätt på vilket kommissionen redogjorde för dessa faktiska och rättsliga omständigheter motivera ett undantag från den nämnda bestämmelsen. Denna nya grund ska följaktligen avvisas (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 14 oktober 1999 i mål C-104/97 P, Atlanta mot Europeiska gemenskapen, REG 1999, s. I-6983, punkt 29).

64. Talan kan således inte vinna bifall varken såvitt avser den andra eller eller den tredje grunden, och inte heller såvitt avser den nya grund som åberopats i andra hand och som rör åsidosättande av proportionalitetsprincipen.

65. Vad gäller den fjärde grunden rörande åsidosättande av artikel 32.3 första stycket f och andra stycket samt artikel 39.2 och 39.3 i förordning nr 1260/1999 och åsidosättande av den kontradiktoriska principen samt maktmissbruk framgår det av de överväganden som angetts ovan i punkterna 43–60 att den förstnämnda bestämmelsen utgjorde korrekt rättslig grund för de angripna rättsakterna. Republiken Italien kan följaktligen inte med framgång göra gällande att kommissionen kringgick förfarandet för innehållande av betalningar enligt artikel 39.2 och 39.3 i förordningen. Inte heller kan Republiken Italien med framgång göra gällande att kommissionen åsidosatte medlemsstatens rätt till försvar när det gäller de omtvistade skäl som kommissionen angav för sin förklaring att ansökningarna om löpande betalningar inte var godtagbara, först i skrivelsen av den 31 mars 2008 och därefter på nytt i de angripna rättsakterna. Såsom kommissionen har gjort gällande framgår det av denna skrivelse, jämförd med de angripna rättsakterna, att vissa av de farhågor och förbehåll rörande planen för avfallshantering i regionen Kampanien av den 28 december 2007 som kommissionen uttryckte i skrivelsen av den 20 oktober 2008 och kortfattat upprepade i skrivelsen av den 22 december 2008, till skillnad från vad som är fallet beträffande de omtvistade skälen för att anse att ansökningarna inte var godtagbara, inte har bestritts formellt vare sig i överträdelseförfarande 2007/2195 eller i förfarandet för genomförande av det operativa programmet för Kampanien vilket ledde till antagandet av de angripna rättsakterna. Det kan följaktligen inte anses att kommissionen i de angripna rättsakterna åsidosatte Republiken Italiens rätt till försvar eller att dessa rättsakter är behäftade med något annat fel i formellt eller materiellt hänseende som påverkar lagenligheten av dessa rättsakter i den del de återger nämnda farhågor och förbehåll.

66. Talan kan således inte heller vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.

Den femte grunden: Avsaknad av motivering enligt artikel 253 EG

67. Inom ramen för denna grund har Republiken Italien huvudsakligen anfört att skrivelsen av den 22 december 2008 saknar motivering vad gäller vissa väsentliga faktiska omständigheter. Kommissionen hade nämligen underlåtit att på ett lämpligt sätt besvara de synpunkter som de italienska myndigheterna hade lämnat i sin skrivelse av den 9 juni 2008. I skrivelsen av den 22 december 2008 beaktade kommissionen sålunda inte att de projekt som sammanhängde med åtgärd 1.7 har bidragit, och även i framtiden skulle ha kunnat bidra, till att lösa problemet med bortskaffande av avfall i och med att det rörde sig om projekt som syftade till en utvidgning av källsortering och återvinning av material och energi från det behandlade avfallet. Denna aspekt utgjorde enligt Republiken Italien ett väsentligt bevis på att det fanns ett samband – rent av att det förelåg fullständig överensstämmelse – mellan å ena sidan det som avsågs med överträdelseförfarandet och dess ändamål och å andra sidan det som avsågs med de projekt som omfattades av åtgärd 1.7 och deras ändamål. Eftersom målen med åtgärd 1.7 och de projekt som ingick däri angavs i detalj i det operativa programmet för Kampanien borde kommissionen dessutom ha grundat sitt beslut på en lämplig bedömning i detta avseende, och den borde ha angett skälen till att den ansåg att den situation som lett till att överträdelseförfarandet inleddes hindrade att åtgärd 1.7 genomfördes på ett effektivt sätt.

68. Kommissionen har yrkat att talan ska ogillas såvitt avser denna grund.

69. Det ska inledningsvis erinras om att kommissionen i skrivelsen av den 31 mars 2008, vilken inte har angripits i förevarande mål, underrättade de italienska myndigheterna om vilka följder överträdelsefarande 2007/2195 skulle få för finansieringen av åtgärd 1.7 vid genomförandet av det operativa programmet för Kampanien (se ovan punkt 13). I denna skrivelse angav kommissionen att den, enligt artikel 32.3 i förordning nr 1260/1999, inte längre kunde utföra några ”löpande betalningar avseende åtgärd 1.7”, som ”rör[de] det ’Regionala systemet för hantering och bortskaffande av avfall’, vilket är det som avses i [det aktuella] överträdelsefarandet”. Kommissionen preciserade i detta sammanhang att ”avfallshanteringen [var] otillfredsställande i sin helhet med hänsyn till kravet på att avfall insamlas och bortskaffas i vederbörlig ordning och att detta följaktligen också gällde den verksamhet som omfattades av åtgärd 1.7, vilken exempelvis rörde anläggningar för lagring, behandling och bortskaffande av avfall, anläggningar för återvinning av torra och fuktiga delar, det slutliga iordningställandet av deponierna, utöver källsortering …, samt de sektoriella planerna och programmen”. Kommissionen angav följaktligen att inte någon ansökan om betalning avseende utgifter rörande åtgärd 1.7 som ingetts efter det att regionen Kampanien åsidosatte sina skyldigheter enligt direktiv 2006/12 skulle anses godtagbar.

70. Kommissionen hänvisade till denna motivering (se ovan punkterna 13–21) i samtliga angripna rättsakter, och det ska således anses att motiveringen utgör en del av skälen i dessa rättsakter när det gäller kontrollen av om de är lagenliga. Parterna angav vid förhandlingen att de delade denna uppfattning, vilket noterades i förhandlingsprotokollet. Dessutom angav kommissionen i skrivelsen av den 22 december 2008 att överträdelseförfarande 2007/2195 innebar att hela systemet för avfallshantering i Kampanien ifrågasattes mot bakgrund av artiklarna 4 och 5 i direktiv 2006/12 och drog härav slutsatsen att det inte fanns ”tillräckliga garantier för ett korrekt genomförande av de insatser och projekt som medfinansierats genom ERUF inom ramen för åtgärd 1.7, vilka enligt denna åtgärds beteckning rör[de] hela det regionala systemet för hantering och bortskaffande av avfall, vars effektivitet och lämplighet [det aktuella] överträdelseförfarandet [avsåg]”.

71. Av fast rättspraxis följer att skyldigheten att motivera ett individuellt beslut har till syfte att ge den som berörs av beslutet tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om beslutet är välgrundat, eller huruvida det eventuellt är behäftat med ett fel som innebär att dess giltighet kan ifrågasättas, och att göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva beslutets lagenlighet. Omfattningen av denna skyldighet beror på den aktuella rättsaktens beskaffenhet och på det sammanhang i vilket den antagits. Med hänsyn till att ett beslut av kommissionen, som antas inom ramen för genomförandet av ERUF och som rör tillfällig förklaring att ansökningar om löpande betalningar inte är godtagbara, får negativa konsekvenser både för den medlemsstat som har ingett ansökningarna och för de slutliga betalningsmottagarna ska de skäl som motiverar förklaringen att ansökningarna inte är godtagbara klart framgå av motiveringen (se, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 13 juli 2011 i mål T-81/09, Grekland mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 41, se även, för ett liknande resonemang och analogt, förstainstansrättens dom av den 17 september 2003 i mål T-137/01, Stadtsportverband Neuss mot kommissionen, REG 2003, s. II-3103, punkterna 52–54). Det krävs dock inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 253 EG inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och samtliga rättsregler på det ifrågavarande området (domstolens dom av den 2 december 2009 i mål C-89/08 P, kommissionen mot Irland m.fl., REU 2009, s. I-11245, punkt 77).

72. Med hänsyn till att de angripna rättsakternas motivering inbegriper den motivering som gavs i skrivelsen av den 31 mars 2008 räcker det att konstatera att Republiken Italien, mot bakgrund av denna motivering och den redogörelse för de relevanta omständigheter som berättigar en tillämpning av artikel 32.3 första stycket f i förordning nr 1260/1999, har kunnat ifrågasätta den materiella lagenligheten av de angripna rättsakterna på ett ändamålsenligt sätt och att tribunalen också fullt ut har haft möjlighet att utföra sin prövning (se ovan punkterna 42–66). Mot bakgrund av den rättspraxis som nämnts ovan i punkt 71 var kommissionen inte heller skyldig att i de angripna rättsakterna uttryckligen bemöta samtliga argument som Republiken Italien anfört i skrivelsen av den 9 juni 2008, i och med att det i dessa rättsakter i tillräcklig mån redogjordes för de väsentliga omständigheter som låg till grund för dem. Vad gäller det sammanhang i vilket de angripna rättsakterna har antagits ska det preciseras att de italienska myndigheterna – som överträdelseförfarandet riktade sig till – kände till vad kommissionen lade dem till last och således var i stånd att göra en jämförelse mellan det som åtgärd 1.7 gällde, det som ansökningarna om löpande betalningar gällde och det som avsågs med kommissionens förklaring i de angripna rättsakterna att ansökningarna inte var godtagbara. En mer ingående motivering än den som gavs i dessa rättsakter krävdes följaktligen inte. I detta avseende ska det betonas att blott den omständigheten att Republiken Italien felaktigt ansåg att vissa omständigheter var väsentliga – exempelvis den påstått fullständiga överensstämmelsen mellan det som de icke godtagbara utbetalningsansökningarna gällde och saken i överträdelseärendet (se ovan punkterna 42–54), vilket är del av bedömningen i sak – inte påverkar omfattningen av kommissionens formella motiveringsskyldighet.

73. Härav följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den femte grunden.

Den sjätte och den sjunde grunden som åberopats i mål T-308/09: Åsidosättande av artiklarna 32 och 39 i förordning nr 1260/1999 respektive åsidosättande av artikel 230 EG

74. Såvitt avser den sjätte grunden har Republiken Italien anfört att kommissionen i skrivelsen av den 20 maj 2009 som ytterligare skäl för att anse att den aktuella ansökan om betalning inte var godtagbar angav att det på grund av att mål T-99/09 var anhängigt förelåg ett fall av litispendens. Republiken Italien har hävdat att detta skäl strider mot artiklarna 32 och 39 i förordning nr 1260/1999 i vilka det på ett uttömmande sätt anges i vilka situationer kommissionen får innehålla en löpande betalning och förklara att en ansökan om betalning inte är godtagbar. Att det redan har väckts talan med stöd av artikel 230 EG mot liknande åtgärder som kommissionen redan vidtagit är dock inte en av dessa situationer.

75. Vad gäller den sjunde grunden har Republiken Italien anfört att i den mån som kommissionen har innehållit den löpande betalningen på grund av att en talan med stöd av artikel 230 EG är anhängig så innebär skrivelsen av den 20 maj 2009 dessutom ett åsidosättande av artikel 230 EG, i och med att den bestämmelsen är ett uttryck för den grundläggande rätten till ett effektivt skydd av unionsdomstolen. Kommissionens tillvägagångssätt skulle avskräcka medlemsstaterna från att väcka talan mot beslut att avslå ansökningar om utbetalning på grund av risken för att löpande betalningar innehålls i avvaktan på domstolsavgörandet, och det skulle följaktligen innebära en oacceptabel inskränkning av medlemsstaternas rätt till ett effektivt domstolsskydd.

76. Kommissionen har yrkat att talan ska ogillas såvitt avser dessa grunder.

77. Vad gäller den sjätte grunden rörande åsidosättande av artiklarna 32 och 39 i förordning nr 1260/1999 räcker det att konstatera att grunden bygger på en felaktig tolkning av skrivelsen av den 20 maj 2009, mot vilken talan väckts i mål T-308/09. I denna skrivelse anförde kommissionen samma skäl för att anse att utbetalningsansökningarna inte var godtagbara som den angav i skrivelserna av den 31 mars och den 22 december 2008. Såsom kommissionen har hävdat utgör hänvisningen till att det föreligger litispendens i förhållande till det konnexa målet T-99/09 endast en beskrivning av den rättsliga situationen i detta skede av förfarandet och ska inte tolkas så att den utgör ytterligare ett skäl för att anse att ansökningarna inte var godtagbara, som inte ingår bland de skäl som anges i artiklarna 32 och 39 i förordning nr 1260/1999. Genom denna hänvisning gjorde kommissionen inte något annat än att fästa Republiken Italiens uppmärksamhet på, för det första, att utgången i mål T-99/09, vilket rör samma skäl för att anse att ansökningarna inte var godtagbara, med nödvändighet är prejudicerande för mål T-308/09 och, för det andra, att kommissionen även i fortsättningen skulle komma att anse att de aktuella ansökningarna om löpande betalningar inte var godtagbara fram till dess att unionsdomstolen slutgiltigt avgjort denna fråga.

78. Även i fråga om den sjunde grunden rörande åsidosättande av artikel 230 EG räcker det att påpeka att kommissionen inte hänvisade till den bestämmelsen i syfte att ange ytterligare ett skäl för att anse att ansökningarna inte var godtagbara enligt artiklarna 32 och 39 i förordning nr 1260/1999 eller i syfte att avskräcka Republiken Italien från att väcka talan vid unionsdomstolen. Kommissionen hänvisade till artikel 230 EG endast för att beakta existensen av det konnexa målet T-99/09 och det faktum att utgången i det målet var prejudicerande för mål T-308/09.

79. Det är följaktligen uppenbart att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den sjätte och den sjunde grunden.

80. Mot bakgrund av det ovanstående ska talan ogillas i sin helhet.

Rättegångskostnader

81. Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

82. Kommissionen har yrkat att Republiken Italien ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Republiken Italien har tappat målet, ska den bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som kommissionen haft.

Domslut

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (första avdelningen)

följande:

1) Respektive talan ogillas.

2) Republiken Italien ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.