1

Republiken Polen har yrkat att domstolen ska upphäva det beslut som meddelades av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt den 10 juni 2009 i mål T-258/04, Polen mot kommissionen (nedan kallat det överklagade beslutet). Genom detta beslut avvisade förstainstansrätten medlemsstatens talan om ogiltigförklaring av artiklarna 5, 6.1–6.3, 7.1 och 8.2 a i kommissionens förordning (EG) nr 60/2004 av den 14 januari 2004 om övergångsåtgärder inom sockersektorn med anledning av Tjeckiens, Estlands, Cyperns, Lettlands, Litauens, Ungerns, Maltas, Polens, Sloveniens och Slovakiens anslutning (EUT L 9, s. 8).

2

Fördraget mellan Konungariket Belgien, Konungariket Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Grekland, Konungariket Spanien, Republiken Frankrike, Irland, Republiken Italien, Storhertigdömet Luxemburg, Konungariket Nederländerna, Republiken Österrike, Republiken Portugal, Republiken Finland, Konungariket Sverige, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (Europeiska unionens medlemsstater) och Republiken Tjeckien, Republiken Estland, Republiken Cypern, Republiken Lettland, Republiken Litauen, Republiken Ungern, Republiken Malta, Republiken Polen, Republiken Slovenien och Republiken Slovakien om Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning till Europeiska unionen (EUT L 236, 2003, s. 17) (nedan kallat anslutningsfördraget) undertecknades i Aten den 16 april 2003 och ratificerades av Republiken Polen den 23 juli 2003. Artikel 2.3 i anslutningsfördraget stadgar följande:

”Trots vad som föreskrivs i punkt 2 kan unionens institutioner före anslutningen besluta åtgärder enligt [artikel 41 i akten om villkoren för Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska Unionen och om anpassning av fördragen [(EUT L 236, 2003, s. 33) (nedan kallad 2003 års anslutningsakt), som bifogats anslutningsfördraget]. Dessa åtgärder skall träda i kraft under förutsättning att detta fördrag träder i kraft och då samtidigt med [anslutnings]fördraget.”

3

Artikel 41 i 2003 års anslutningsakt föreskriver följande:

”Om det krävs övergångsbestämmelser för att underlätta övergången från den nuvarande ordningen i de nya medlemsstaterna till den som följer av tillämpningen av den gemensamma jordbrukspolitiken enligt villkoren i [2003 års anslutningsakt], skall sådana bestämmelser antas av kommissionen i enlighet med förfarandet i artikel 42.2 i rådets förordning (EG) nr 1260/2001 [av den 19 juni 2001] om den gemensamma organisationen av marknaden för socker [(EGT L 178, s. 1)], eller, i förekommande fall, i motsvarande artiklar i de andra förordningarna om den gemensamma organisationen av jordbruksmarknader eller det relevanta kommittéförfarande som fastställs i den tillämpliga lagstiftningen. De övergångsbestämmelser som avses i denna artikel får antas inom tre år efter dagen för anslutningen, och tillämpningen skall begränsas till denna period. Rådet får dock förlänga perioden genom enhälligt beslut på förslag av kommissionen och efter att ha hört Europaparlamentet.

…”

4

Kapitel 4 i bilaga IV till 2003 års anslutningsakt innehåller den förteckning som nämns i artikel 22 i denna anslutningsakt och har rubriken ”Jordbruk”. I punkterna 1 och 2 där anges följande:

”1.   Offentliga lager som vid anslutningen av de nya medlemsstaterna och som är ett resultat av deras politik för marknadsstöd, skall tas över av gemenskapen till det värde som följer av tillämpningen av artikel 8 i rådets förordning (EEG) nr 1883/78 [av den 2 augusti 1978] om allmänna bestämmelser för finansiering av interventioner genom garantisektionen vid Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket [EGT L 216, s. 1] … . Dessa lager skall tas över endast under förutsättning att offentlig intervention kan förekomma för de berörda produkterna enligt gemenskapens bestämmelser och att lagren uppfyller kraven för gemenskapens intervention.

2.   Alla lager, såväl privata som offentliga, i fri omsättning inom de nya medlemsstaternas territorium vid anslutningen utöver den mängd som kan betraktas som ett normalt övergångslager måste avvecklas på de nya medlemsstaternas bekostnad.”

5

Kapitel 5 i samma bilaga har rubriken ”Tullunionen”. Där stadgas följande:

”…

[Rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4)] och [kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 253, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 10, s. 1)] skall tillämpas på de nya medlemsstaterna om inte annat följer av följande särskilda bestämmelser:

…”

6

Kommissionen antog förordning nr 60/2004 den 14 januari 2004 och införde därigenom, såvitt är av betydelse för denna tvist som rör sockersektorn, bland annat ett system med avgifter med avsteg, under en övergångsperiod, från de gemenskapsrättsliga bestämmelser som annars är tillämpliga.

7

Artikel 5 i förordningen stadgar följande:

”Suspensivt förfarande

1.   Genom undantag från kapitel 5 i bilaga IV till [2003 års anslutningsakt] och från artiklarna 20 och 214 i rådets förordning (EEG) nr 2193/92, skall följande gälla för produkter som omfattas av KN-numren 1701, 1702, 1704, 1904, 1905, 2006, 2007, 2009, 2101 12 92, 2101 20 92, 2105 eller 2202, dock med undantag av de produkter som är upptagna i artikel 4.5 i kommissionens förordning (EG) nr 1972/2003 [av den 10 november 2003 om övergångsåtgärder för handeln med jordbruksprodukter med anledning av Tjeckiens, Estlands, Cyperns, Lettlands, Litauens, Ungerns, Maltas, Polens, Sloveniens och Slovakiens anslutning (EUT L 293, s. 3)]: de angivna produkterna skall omfattas av den importtull erga omnes, inklusive all tilläggsimporttull, som gäller den dag då produkterna övergår till fri omsättning, under förutsättning att

Med undantag av raffinerat C-betsocker, C-isoglukossirap och C-inulinsirap som omfattas av KN-numren 1701 99 10, 1701 99 90, 1702 30 10, 1702 40 10, 1702 60 10, 1702 90 30, 1702 60 80 eller 1702 90 80 skall punkt 1 inte gälla för produkter som exporteras från EU-15, om importören kan styrka att ingen ansökan om exportbidrag för produkterna har gjorts i exportlandet. På importörens begäran skall exportören se till att den behöriga myndigheten genom påskrift på exportdeklarationen intygar detta.

2.   Genom undantag från kapitel 5 i bilaga IV till [2003 års anslutningsakt] och från artiklarna 20 och 214 i förordning (EEG) [nr 2913/92], skall följande gälla för produkter som omfattas av KN-numren 1701, 1702, 1704, 1904, 1905, 2006, 2007, 2009, 2101 12 92, 2101 20 92, 2105 eller 2202, dock med undantag av de produkter som är upptagna i artikel 4.5 i förordning (EG) nr 1972/2003, och som kommer från tredjeland: de angivna produkterna skall omfattas av den importtull erga omnes, inklusive all tilläggsimporttull, som gäller den dag då produkterna övergår till fri omsättning, under förutsättning att

8

Artikel 6 i förordningen föreskriver följande:

”Onormala lager

1.   Senast den 31 oktober 2004 skall kommissionen för varje ny medlemsstat fastställa – i enlighet med det förfarande som anges i artikel 42.2 i förordning (EG) nr 1260/2001 – den kvantitet av obearbetat socker, socker i bearbetade produkter samt isoglukos och fruktos som överskrider den kvantitet som anses motsvara ett normalt övergångslager den 1 maj 2004, varvid eventuell överskottskvantitet skall tas bort från marknaden på respektive ny medlemsstats bekostnad.

När överskottskvantiteten fastställs skall särskild vikt läggas vid hur utvecklingen varit under det år som föregått anslutningen jämfört med närmast föregående år i fråga om

2.   De nya medlemsstater som berörs skall sörja för att en kvantitet av socker och isoglukos, som är lika med den överskottskvantitet som nämns i punkt 1, senast den 30 april 2005 tas bort – utan intervention av gemenskapen – från marknaden på något eller några av följande sätt:

3.   För tillämpningen av punkt 2 skall de behöriga myndigheterna i de nya medlemsstaterna den 1 maj 2004 förfoga över ett system för bestämning av överskottskvantiteter som av berörda viktigare marknadsaktörer handlas eller produceras i form av obearbetat socker, socker i bearbetade produkter samt i form av isoglukos och fruktos. …

De nya medlemstaterna skall använda systemet för att tvinga berörda aktörer att på egen bekostnad ta bort socker och isoglukos från marknaden i en kvantitet som motsvarar det överskott som konstaterats för respektive aktör. Berörda aktörer skall förete bevis som godtas av den nya medlemsstat som berörs och som styrker att produkterna har tagits bort från marknaden senast den 30 april 2005.

Om en aktör inte företer något sådant bevis skall den nya medlemsstaten ålägga honom att betala ett belopp lika med den aktuella kvantiteten multiplicerad med den högsta importavgift som gäller för den aktuella produkten under perioden 1 maj 2004–30 april 2005, ökad med 1,21 euro per 100 kg vitsocker- eller torrsubstansekvivalent.

Beloppet som avses i tredje stycket skall krediteras den nya medlemsstatens nationella budget.

…”

9

Artikel 9 i förordningen stadgar följande:

”Denna förordning träder i kraft den 1 maj 2004 under förutsättning att anslutningsfördraget … träder i kraft.

10

Republiken Polen väckte genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 28 juni 2004 talan om ogiltigförklaring av artiklarna 5, 6.1–6.3, 7.1 och 8.2 a i förordning nr 60/2004 med stöd av artikel 230 EG.

11

Kommissionen gjorde i sitt svaromål gällande att talan inte hade väckts inom föreskriven frist.

12

Förstainstansrätten, i utökad sammansättning, avvisade talan.

13

Förstainstansrätten fann att talefristen på två månader enligt artikel 230 femte stycket EG skulle beräknas från den dag då förordning nr 60/2004 publicerades i Europeiska unionens officiella tidning, det vill säga den 15 januari 2004, och att den slutliga fristen för att väcka talan om ogiltigförklaring av förordningen med hänsyn till de olika handläggningsfristerna hade löpt ut vid midnatt den 8 april 2004.

14

Eftersom Republiken Polen hade gett in sin ansökan den 28 juni 2004, fann förstainstansrätten att talan inte hade väckts i tid.

15

Följaktligen avvisades talan.

16

Republiken Polen har yrkat att domstolen ska upphäva det överklagade beslutet.

17

Europeiska kommissionen har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta Republiken Polen att ersätta rättegångskostnaderna.

18

Republiken Polen har åberopat fem grunder till stöd för sitt överklagande. Dessa grunder är för det första att förordning nr 60/2004 inte publicerats fullständigt, för det andra att förstainstansrätten tolkat artikel 230 fjärde stycket EG felaktigt, för det tredje att de grundläggande principerna för en rättslig gemenskap och principen om ett effektivt domstolsskydd åsidosatts, för det fjärde att principerna om solidaritet och god tro samt förfarandebestämmelserna åsidosatts och för det femte att motiveringen var bristfällig.

19

Den tredje grunden, om åsidosättande av de grundläggande principerna för en rättslig gemenskap och principen om ett effektivt domstolsskydd, ska prövas först.

20

Republiken Polen har gjort gällande att tribunalen genom att avvisa talan om ogiltigförklaring har berövat de nya medlemsstaterna deras rätt till domstolsprövning enligt artikel 230 andra stycket EG av bestämmelserna i förordning nr 60/2004, trots att den förordningen var riktad till dem i egenskap av medlemsstater.

21

Även om en strikt tillämpning av de gemenskapsrättsliga bestämmelserna om förfarandefrister förvisso är påkallad med hänsyn till kravet på rättssäkerhet och nödvändigheten av att undvika all diskriminering eller godtycklig behandling i rättskipningen, anser Republiken Polen att en sådan tillämpning ändå inte kan motivera en bristande jämlikhet vad gäller domstolsskydd, vilket skulle bli följden om de nya medlemsstaterna inte kunde ifrågasätta rättsenligheten av förordning nr 60/2004 i egenskap av medlemsstater, trots att det i synnerhet är de som påverkas av förordningen.

22

Till stöd för denna grund har Republiken Polen anfört domstolens dom av den 23 april 1986 i mål 294/83, Les Verts mot parlamentet (REG 1986, s. 1339, punkt 23; svensk specialutgåva, volym 8, s. 529), av vilken det framgår att Europeiska ekonomiska gemenskapen är en rättslig gemenskap av sådant slag att varken medlemsstaterna eller institutionerna kan undgå kontroll av om deras rättsakter står i överensstämmelse med gemenskapens grundläggande konstitutionella urkund, det vill säga EG-fördraget. Republiken Polen har vidare hänvisat till generaladvokaten Poiares Maduros förslag till avgörande i mål C-273/04, Polen mot rådet (dom av den 23 oktober 2007, REG 2007, s. I-8925), punkt 50, och dragit slutsatsen att förstainstansrätten grovt åsidosatt de grundläggande principerna för en rättslig gemenskap och principen om ett effektivt domstolsskydd.

23

Kommissionen har gjort gällande att tribunalen genom att avvisa en talan som för sent väckt varken har åsidosatt principen om ett effektivt domstolsskydd eller har åsidosatt de grundläggande principerna för en rättslig gemenskap. I motsats till vad Republiken Polen har hävdat, är det inte möjligt att göra avsteg från principen om en strikt tillämpning av tidsfristerna i förfarandet bara för att denna stat sett sin rättsliga ställning ändras från sökande till privilegierad sökande genom att anslutningsfördraget och 2003 års anslutningsakt trädde i kraft.

24

Republiken Polen har genom denna grund klandrat förstainstansrätten för att den inte godtagit medlemsstatens argument att förordning nr 60/2004 var riktad till samtliga medlemsstater, inklusive Republiken Polen, och att den medlemsstaten därmed borde kunna angripa förordningen även i egenskap av sökande med stöd av artikel 230 andra stycket EG.

25

Förstainstansrätten uttalade i punkt 54 i det överklagade beslutet att även om 2003 års anslutningsakt uttryckligen ger gemenskapsinstitutionerna möjlighet att vidta vissa åtgärder mellan tidpunkten för undertecknandet av anslutningsakten och tidpunkten för de nya medlemsstaternas anslutning, stadgar anslutningsakten inte några undantag från ordningen med kontroll av lagligheten av gemenskapens rättsakter.

26

Förstainstansrätten erinrade därefter, i punkt 55 i det överklagade beslutet, med hänvisning till dom av den 15 januari 1987 i mål 152/85, Misset mot rådet (REG 1987, s. 223), punkt 11, om att gemenskapsbestämmelserna om förfarandefrister ska tillämpas strikt.

27

Slutligen fann förstainstansrätten, i punkt 56 i det överklagade beslutet, att det ”för den händelse att Republiken Polens argument ska förstås så att Republiken Polen ansåg att det var nödvändigt att vara medlemsstat för att kunna väcka talan, [ska] påpekas att den frist som föreskrivs i artikel 230 EG för att väcka talan är allmänt tillämplig. Det var i detta avseende inte nödvändigt för Republiken Polen att vara medlemsstat.” Förstainstansrätten tillade att ”[f]risten för att väcka talan … under alla omständigheter [ska] tillämpas på Republiken Polen i egenskap av juridisk person”.

28

För att avgöra frågan huruvida Republiken Polen har stöd för att angripa förordning nr 60/2004 i egenskap av sökande enligt andra stycket i artikel 230 EG, ska det erinras om att artikel 2.3 i anslutningsfördraget uttryckligen föreskriver en möjlighet för unionsinstitutionerna att besluta om vissa åtgärder före anslutningen.

29

Bland dessa åtgärder ingår bland annat artikel 41 i 2003 års anslutningsakt, där kommissionen ges behörighet att anta de övergångsbestämmelser som krävs för att underlätta övergången från den nuvarande ordningen i de nya medlemsstaterna till den som följer av tillämpningen av den gemensamma jordbrukspolitiken.

30

Förordning nr 60/2004 antogs med stöd av den artikeln och är, såsom generaladvokaten påpekat i punkt 27 i sitt förslag till avgörande, en av de rättsakter vilkas antagande är beroende av utvidgningen.

31

Förordning nr 60/2004 antogs efter det att anslutningsfördraget och 2003 års anslutningsakt undertecknades men innan dessa trädde i kraft och skiljer sig därmed från andra bestämmelser i gemenskapens regelverk som redan var i kraft när anslutningsfördraget och anslutningsakten undertecknades.

32

Det är också ostridigt att även om förordning nr 60/2004 publicerades i Europeiska unionens officiella tidning före de nya medlemsstaternas anslutning, var åtgärderna enligt den förordningen främst avsedda att tillämpas på dessa nya medlemsstater från det att de anslöt sig till unionen. Enligt artikel 9 i förordningen trädde förordningen i kraft med förbehåll för och på dagen för ikraftträdandet av anslutningsfördraget.

33

Av vad som anförts följer, såsom generaladvokaten också anfört i punkterna 39 och 40 i sitt förslag till avgörande, att det är först vid anslutningen som de nya medlemsstaterna påverkas av bestämmelserna i förordning nr 60/2004 i egenskap av medlemsstater och att det är i denna egenskap som de borde kunna angripa dessa bestämmelser.

34

I detta fall hade talefristen på två månader i artikel 230 EG på grund av dagen för publicering av förordning nr 60/2004 i Europeiska unionens officiella tidning, den 15 januari 2004, redan löpt ut när Republiken Polen fick ställning som medlemsstat, det vill säga vid dess anslutning till unionen den 1 maj 2004.

35

För de nya medlemsstaterna var det alltså omöjligt att väcka talan mot rättsakter som antagits på grundval av artikel 2.3 i anslutningsfördraget inom den föreskrivna fristen i egenskap av sökande enligt artikel 230 andra stycket EG.

36

Domstolen erinrar om att unionen är en rättslig union vars institutioner är underkastade kontroll av om deras rättsakter står i överensstämmelse med bland annat fördraget och de allmänna rättsprinciperna (se dom av den 3 september 2008 i de förenade målen C-402/05 P och C-415/05 P, Kadi och Al Barakaat International Foundation mot rådet och kommissionen, REG 2008, s. I-6351, punkt 281, och av den 29 juni 2010 i mål C-550/09, E och F, REU 2010, s. I-6213, punkt 44).

37

Dessa principer utgör själva grunden för unionen, och för att de ska respekteras ingår det – såsom nu uttryckligen stadgas i artikel 4.2 FEU – att de nya medlemsstaterna behandlas likadant som de gamla medlemsstaterna.

38

De nya medlemsstaterna måste därför ha talerätt i egenskap av sökande på grundval av artikel 230 andra stycket EG mot alla rättsakter som, i likhet med den som bestrids i förevarande mål, har antagits med stöd av artikel 2.3 i anslutningsfördraget och som påverkar dem i egenskap av medlemsstater.

39

Eftersom de nya medlemsstaterna inte fick ställning som medlemsstater förrän den dag då anslutningsfördraget och 2003 års anslutningsakt trädde i kraft, ska fristen enligt artikel 230 femte stycket EG för deras del och beträffande rättakter av det slag som är i fråga i detta fall inte anses ha börjat löpa förrän den dagen, det vill säga den 1 maj 2004.

40

Förstainstansrätten gjorde följaktligen fel som – trots de speciella omständigheterna i detta fall – fann att det inte, beträffande Republiken Polen, krävdes en rättslig ställning som medlemsstat för att kunna väcka talan enligt artikel 230 EG och av detta drog slutsatsen att den talan som medlemsstaten väckte den 28 juni 2004 mot förordning nr 60/2004 hade väckts för sent och därmed inte kunde prövas i sak.

41

Av vad som anförts följer att det finns fog för den tredje grunden.

42

Det överklagade beslutet ska därmed upphävas, utan att det är nödvändigt att pröva de övriga fyra grunder som Republiken Polen har anfört.

43

Eftersom domstolen i detta skede av förfarandet inte kan pröva Republiken Polens talan i sak, ska målet återförvisas till tribunalen i enlighet med artikel 61 i domstolens stadga. Beslut om rättegångskostnaderna kommer att meddelas senare.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande: