Mål C‑218/09

SGS Belgium NV m.fl.

mot

Belgisch Interventie- en Restitutiebureau m.fl.

(begäran om förhandsavgörande från Hof van Beroep te Brussel)

”Begäran om förhandsavgörande – Förordning (EEG) nr 3665/87 – Exportbidrag – Artikel 5.3 – Villkor för beviljande – Undantag – Begreppet force majeure – Varor som har förstörts under transporten”

Sammanfattning av domen

Jordbruk – Gemensam organisation av marknaden – Exportbidrag – Differentierad återbetalning

(Kommissionens förordning nr 3665/87, artikel 5.3)

Artikel 5.3 i kommissionens förordning (EEG) nr 3665/87 om gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med exportbidrag för jordbruksprodukter, i dess lydelse enligt kommissionens förordning nr 1384/95, ska tolkas så, att det faktum att ett parti nötkött har förstörts under transport inte utgör ett fall av force majeure enligt denna bestämmelse.

Artikel 5.3 i förordning nr 3665/87 utgör nämligen ett undantag från de normala bestämmelserna om exportbidrag, och denna bestämmelse ska följaktligen tolkas restriktivt. Eftersom force majeure är ett nödvändigt villkor för att kunna göra anspråk på bidrag för en exporterad vara som inte har övergått till fri konsumtion i tredjeland, ska detta begrepp tolkas på ett sådant sätt att de fall där bidrag utbetalas begränsas. Vid export av nötkött är en sådan risk för förstörelse särskilt framträdande, eftersom köttpartiet innan det når sin destination kan ha lastats och lossats mellan olika transportmedel vid flera tillfällen. Följaktligen kan en sådan skada betraktas som ett utflöde av den kommersiella risk som är kopplad till en sådan verksamhet, det vill säga en omständighet som varken kan betraktas som ”onormal” inom ramen för nämnda kommersiella verksamhet eller ”osannolik” för en uppmärksam och ordentlig näringsidkare.

(se punkterna 46, 48, 50, 52 och domslutet)

DOMSTOLENS DOM (fjärde avdelningen)

den 18 mars 2010 (*)

”Begäran om förhandsavgörande – Förordning (EEG) nr 3665/87 – Exportbidrag – Artikel 5.3 – Villkor för beviljande – Undantag – Begreppet force majeure – Varor som har förstörts under transporten”

I mål C‑218/09,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, framställd av Hof van Beroep te Brussel (Belgien) genom beslut av den 4 juni 2009, som inkom till domstolen den 15 juni 2009, i målen

SGS Belgium NV,

mot

Belgisch Interventie- en Restitutiebureau,

Firme Derwa NV,

Centraal Beheer Achmea NV,

och

Firme Derwa NV,

Centraal Beheer Achmea NV,

mot

SGS Belgium NV,

Belgisch Interventie- en Restitutiebureau,

meddelar

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden J.‑C. Bonichot samt domarna C. Toader (referent), K. Schiemann, P. Kūris och L. Bay Larsen,

generaladvokat: V. Trstenjak,

justitiesekreterare: R. Grass,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–        SGS Belgium NV, genom E. Storme, avocat,

–        Firme Derwa NV, genom L. Misson och L. Wysen, avocats,

–        Belgiens regering, genom J.‑C. Halleux, i egenskap av ombud,

–        Europeiska gemenskapernas kommission, genom B. Burggraaf, Z. Maluskova och E. Tserepa‑Lacombe, samtliga i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1        Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 5.3 i kommissionens förordning (EEG) nr 3665/87 av den 27 november 1987 om gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med exportbidrag för jordbruksprodukter (EGT L 351, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 24, s. 216), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1384/95 av den 19 juni 1995 (EGT L 134, s. 14) (nedan kallad förordning nr 3665/87).

2        Begäran har framställts i två mål mellan dels SGS Belgium NV (nedan kallat SGS Belgium), ett företag som specialiserat sig inom områdena kontroll och övervakning, å ena sidan, och Belgisch Interventie- en Restitutiebureau (belgisk myndighet med ansvar för stödåtgärder och bidrag, nedan kallad BIRB) och exportföretaget Firme Derwa NV (nedan kallad Firma Derwa) samt försäkringsbolaget Centraal Beheer Achmea NV (nedan kallat Centraal Beheer Achmea), å andra sidan, dels Firma Derwa och Centraal Beheer Achmea, å ena sidan, och SGS Belgium samt BIRB, å andra sidan. Målen gäller exportbidrag för kött som har förstörts innan det har nått sin destination.

 Tillämpliga bestämmelser

3        Enligt förordning nr 3665/87 kan näringsidkare som exporterar nötkött till länder utanför Europeiska gemenskapen få exportbidrag.

4        Enligt artikel 4.1 i förordning nr 3665/87 ”… skall bidraget betalas ut först sedan det styrkts att de produkter för vilka en exportdeklaration tagits emot har lämnat gemenskapens tullområde i oförändrat skick inom 60 dagar från den dag då exportdeklarationen togs emot”.

5        I artikel 5 i förordning nr 3665/87 anges följande:

”1.      Betalning av ett rörligt eller fast bidrag skall i följande fall ske inte enbart på villkor att produkten har lämnat gemenskapens tullområde, utan också – utom när den på grund av force majeure förstörts under transport – att den har importerats till tredjeland eller, i tillämpliga fall, till ett bestämt tredjeland inom tolv månader från den dag då exportdeklarationen togs emot:

…

Fristen kan dock förlängas enligt villkoren i artikel 47.

…

De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna får dessutom kräva att ytterligare bevis läggs fram för att styrka att produkten faktiskt har släppts ut på marknaden i oförändrat skick i det importerande tredjelandet.

…

3.      Om produkten på grund av force majeure förstörts under transporten sedan den lämnat gemenskapens tullområde, utbetalas

–        den del av bidraget som anges i artikel 20 i de fall då bidraget varierar beroende på bestämmelse,

–        hela bidragsbeloppet i de fall då bidraget inte varierar på detta sätt.”

6        I artikel 13 i förordning nr 3665/87 föreskrivs följande: ”Bidrag skall inte beviljas för produkter som inte är av sund och god marknadsmässig kvalitet och inte heller för produkter som är avsedda som människoföda och vars egenskaper eller skick utesluter eller i betydande grad försämrar en sådan användning.”

7        Det framgår av artikel 17.3 i förordningen att en produkt ska anses vara importerad när den har tullbehandlats för övergång till fri konsumtion i det berörda tredjelandet.

8        I artikel 18 i förordning nr 3665/87 anges följande:

”1.      Som bevis för att en produkt tullbehandlats för övergång till fri konsumtion skall exportören efter eget val lägga fram ett av följande dokument:

a)      Ett tulldokument eller kopia eller fotokopia av ett sådant; …

b)      Ett lossningsintyg och intyg om övergång till fri konsumtion,  utfärdat av ett internationellt kontroll- och övervakningsorgan som är godkänt av en medlemsstat. …

2.      Om exportören vidtagit lämpliga åtgärder men ändå inte kunnat skaffa fram det dokument som valts enligt punkt 1 a eller b, eller om det råder tvivel om det framlagda dokumentets äkthet, skall det anses styrkt att produkten tullklarerats för övergång till fri konsumtion, om ett eller flera av följande dokument visas upp:

…

c)      Ett lossningsintyg, utfärdat av ett internationellt kontroll- och  övervakningsorgan som är godkänt av en medlemsstat; intyget  skall även bekräfta att produkten har lämnat hamnområdet, eller  åtminstone att produkten, så vitt känt, inte efter lossningen har  lastats för återexport.

… ”

9        I artikel 20 i förordning nr 3665/87 föreskrivs följande:

”1.      Som ett undantag från artikel 16, och utan att detta påverkar tillämpningen av artikel 5, skall en del av bidraget betalas ut när det styrkts att produkten har lämnat gemenskapens tullområde.

…

2.      Den bidragsdel som avses i punkt 1 skall motsvara det bidragsbelopp som exportören erhåller i det fall då hans produkt anländer till en destination för vilken den lägsta bidragssatsen har fastställts. Frånvaron av fastställd bidragssats skall räknas som den lägsta bidragssatsen.

… ”

 Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

10      Under år 1996 exporterade Firma Derwa ett parti nötkött till Libanon. Tullmyndigheten mottog exportdeklarationen för denna leverans den 24 juni 1996. Den 19 juli 1996 betalade BIRB i förskott ut ett exportbidrag till Firma Derwa på 1 301 696 BEF (32 268,20 euro).

11      Den 9 juli 1996 anlände köttet till Beirut. I enlighet med tullbestämmelserna tog veterinärmyndigheten prover på köttet och upptäckte då en bakterie. Till följd av dessa prover förklarades hela partiet otjänligt som livsmedel varpå mottagaren vägrade ta emot det. Därefter förstördes partiet.

12      För att få behålla det mottagna exportbidraget var det nödvändigt för Firma Derwa att senast tolv månader från dagen för mottagandet av exportdeklarationen styrka att importen hade skett i oförändrat skick. Den 3 juni 1997 bad Firma Derwa BIRB om en förlängning av fristen för att inkomma med dokument som styrkte bidragsanspråket.

13      Eftersom Firma Derwa inte förfogade över det dokument som krävdes begärde Centraal Beheer Achmea, som i målet vid den nationella domstolen var det försäkringsbolag som försäkrat varorna, den 14 april 1997 att SGS Belgium skulle vända sig till sina representanter i Beirut för att få utfärdat ett intyg i enlighet med artikel 18.1 b i förordning nr 3665/87. SGS Libanon svarade SGS Belgium per telefax den 17 juni 1997 att det inte hade intygats att varorna hade övergått till fri konsumtion.

14      Den 19 juli 1997 bekräftade emellertid SGS Belgium att de libanesiska tullmyndigheterna hade intygat att varorna hade övergått till fri konsumtion.

15      Den 8 oktober 1997 återställde följaktligen BIRB den säkerhet som Firma Derwa hade ställt. Firma Derwa var emellertid tvunget att betala tillbaka en del av det mottagna exportbidraget, eftersom intyget om att varorna hade övergått till fri konsumtion i Libanon hade lämnats in för sent.

16      Vid en granskning som den belgiska myndigheten för övervakning av näringsverksamhet (Inspection économique du ministère des Affaires économiques belge) genomförde i SGS Belgiums lokaler åren 1998–1999 fann myndigheten ett telefax av den 17 juni 1997 som hade skickats från SGS Libanon. Av detta telefax framgick att det inte hade intygats att det exporterade köttet hade övergått till fri konsumtion.

17      BIRB skickade den 21 april 2009 resultatet av denna granskning till SGS Belgium.

18      Den 1 februari 2001 meddelade BIRB SGS Belgium att enligt artikel 13 i förordning nr 3665/87 förelåg under dessa omständigheter inte längre någon rätt till exportbidrag och att ett tillägg på 15 procent skulle påföras det felaktigt utbetalda beloppet, eftersom bidraget hade betalats ut i förskott. Vidare meddelades att en straffavgift på 200 procent skulle påföras på grund av att SGS Belgium avsiktigt hade lämnat felaktiga uppgifter och att räntan skulle beräknas från den tidpunkt då banksäkerheten hade återställts den 8 oktober 1997. Det belopp som BIRB krävde uppgick till 3 829 628 BEF (94 934 euro).

19      Den 11 april 2001 väckte BIRB talan mot SGS Belgium och yrkade att SGS Belgium skulle betala tillbaka 3 829 628 BEF jämte ränta.

20      SGS Belgium lämnade den 21 september 2001 in en interventionsansökan och yrkade fastställelse av att Firma Derwa och Centraal Beheer Achmea var solidariskt ansvariga för förpliktelsen.

21      Den 8 augusti 2002 väckte Firma Derwa och Centraal Beheer Achmea talan mot BIRB.

22      Rechtbank van eerste aanleg te Antwerpen (domstol i första instans i Anwerpen) fann den 11 april 2003 att det var uppenbart att tullbehandlingen för övergång av köttet till fri konsumtion inte hade fullgjorts och att villkoren för utbetalning av ett rörligt exportbidrag därmed inte heller hade uppfyllts. Rechtbank förpliktade därför SGS Belgium att till BIRB betala 3 829 628 BEF jämte ränta.

23      Rechtbank van eerste aanleg te Antwerpen fastställde i samma dom att Firma Derwa och Centraal Beheer Achmea var solidariskt ansvariga för fordran mot SGS Belgium. Firma Derwas och Centraal Beheer Achmeas talan ogillades.

24      Efter överklagande fann Hof van Beroep te Antwerpen (domstol i andra instans i Antwerpen), genom dom av den 21 december 2004, att SGS Belgium inte kunde klandras för att ha agerat felaktigt, eftersom intyget av den 19 juli 1997, som upprättades med stöd av artikel 18.1 b i förordning nr 3665/87, innehöll ett fel i sak och detta intyg kunde gälla som lossningsintyg i den mening som avses i artikel 18.2 c i förordning nr 3665/87. Firma Derwa hade därmed rätt till exportbidrag.

25      Härav följde enligt Hof van Beroep te Antwerpen att exportbidraget inte hade betalats ut felaktigt till Firma Derwa och att SGS Belgium följaktligen inte hade begått eller medverkat till oegentligheter som hade lett till negativa ekonomiska effekter för gemenskapernas allmänna budget eller någon budget som gemenskaperna förvaltar.

26      BIRB överklagade denna dom.

27      Den 16 mars 2007 beslutade Hof van Cassatie (domstol i sista instans) att ett lossningsintyg i den mening som avses i artikel 18.2 c i förordning nr 3665/87 uppenbarligen innebär en presumtion, som kan brytas, för att varorna faktiskt har nått destinationslandet och släppts ut på marknaden i detta land. Hof van Cassatie fann att Hof van Beroep te Antwerpen felaktigt hade beslutat att det räckte med ett lossningsintyg för att villkoren för ett rörligt exportbidrag skulle anses vara uppfyllda, som om detta intyg utgjorde ett ovedersägligt bevis. Hof van Cassatie upphävde därför domen från Hof van Beroep te Antwerpen av den 21 december 2004 och överlämnade målet till Hof van Beroep te Brussel (domstol i andra instans i Bryssel) för ny prövning.

28      Inför Hof van Beroep te Brussel gjorde SGS Belgium gällande att den aktuella varan vid tidpunkten för exporten var av god marknadsmässig kvalitet och tjänlig som livsmedel och att den följaktligen skulle anses ha förstörts under transporten på grund av force majeure i den mening som avses i artikel 5.3 i förordning nr 3665/87.

29      BIRB gjorde gällande att SGS Belgiums uppfattning stred mot den ståndpunkt som SGS Belgium förfäktat i början av förfarandet, nämligen att den nämnda varan verkligen hade införts i Libanon och där övergått till fri konsumtion. I vart fall ansåg BIRB att verbet ”försvinna” som används i denna bestämmelse inte kan betyda ”förstöras”. För att en exportör ska kunna åberopa artikel 5.3 i förordning nr 3665/87 ansåg BIRB att själva varan måste ha försvunnit, det vill säga att exportören har förlorat besittningen av varan och att den följaktligen inte har nått sin destination.

30      Hof van Beroep te Brussel anslöt sig till BIRB:s uppfattning att SGS Belgiums ändrade ståndpunkt var motsägelsefull. Enligt Hof van Beroep te Brussel hindrade emellertid inte detta att SGS Belgium kunde åberopa force majeure vid denna domstol.

31      Med hänsyn till en rapport från försäkringsbolaget Lloyds, vilken hade ingetts av Centraal Beheer Achmea, fann Hof van Beroep te Brussel att köttet hade transporterats i en kylcontainer och var förpackat på lämpligt sätt samt att en sådan container hade använts som säkerställde att köttet inte skulle förstöras. Varan höll även en korrekt temperatur på 0 grader Celsius under transporten. Slutligen framgick det av rapporten att varan var av god marknadsmässig kvalitet och tjänlig som livsmedel vid tidpunkten för exporten, men att den däremot var förstörd när den kom fram till Beirut.

32      Mot denna bakgrund beslutade Hof van Beroep te Brussel att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Ska termen force majeure i artikel 5.3 i … förordning … nr 3665/87 … tolkas så att ett parti nötkött som har förstörts under transport, trots att det förvarats lämpligt förpackat och i en kylcontainer som hela tiden hållit föreskriven temperatur, i princip ska betraktas som ett fall av force majeure?”

 Tolkningsfrågan

 Yttranden som har inkommit till domstolen

33      SGS Belgium och Firma Derwa anser att den ställda frågan ska besvaras med ja. Trots att ”verloren” används i den nederländska språkversionen av artikel 5.3 i förordning nr 3665/87 omfattar ”förlust” enligt denna bestämmelse även ”försämring”, vilket även följer av andra språkversioner av denna bestämmelse. I de engelska respektive franska språkversionerna används ”perished” och ”péri” och inte ”lost” eller ”perdues”. Dessutom framgår det av artikel 114 i bilaga I till avtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Republiken Österrike, Republiken Finland, Republiken Island, Konungariket Norge, Konungariket Sverige och Schweiziska Edsförbundet om ett gemensamt transiteringsförfarande, ingånget den 20 maj 1987 (EGT L 226, s. 2), i dess lydelse enligt beslut 1/2000 av blandade EG‑Efta-kommittén för gemensam transitering av den 20 december 2000 (EGT L 9, 2001, s. 1), att ”[v]aror skall anses vara oåterkalleligen förlorade då de blivit oanvändbara.”

34      SGS Belgium har gjort gällande att försiktighetsåtgärder i det aktuella fallet har vidtagits som går utöver gällande rättsliga bestämmelser, bland annat genom att köttet har hållits kylt vid en konstant temperatur. Att en bakterie har uppträtt är således en oförutsebar händelse. Det faktum att det är möjligt att teckna en försäkring för denna typ av skada hindrar inte detta påstående.

35      Den belgiska regeringen och Europeiska gemenskapernas kommission har anfört att frågan ska besvaras så, att det faktum att varan har förstörts på ett sådant sätt i princip inte utgör ett fall av force majeure i den mening som avses i artikel 5.3 i förordning nr 3665/87. Force majeure föreligger endast när orsaken till och omständigheterna kring att varan har förstörts är kända och denna effekt framstår som onormal, oförutsebar och främmande för exportören, men ändå har inträtt trots alla försiktighetsåtgärder som exportören har vidtagit.

36      Därutöver har kommissionen anfört att risken för en bakteriell infektion i någon mån ingår i den kommersiella risken vid export av färskvaror. En bakteriell infektion kan följaktligen i princip inte ses som en onormal eller oförutsebar händelse för exportören. Det är endast om det förekommer ytterligare exceptionella omständigheter som det går att dra en annan slutsats. Kommissionen hade dock endast tillgång till begränsad information om de faktiska omständigheterna i förevarande mål med följd att den inte kan uttala sig i denna fråga. Kommissionen framhöll särskilt att det inte fanns någon information om i vilket tillstånd och i vilket allmänt skick den container var som användes vid transporten. Vidare har kommissionen anfört att det tog sexton dagar från mottagandet av exportdeklarationen till upptäckten av bakterien, utan att det har gått att fastställa vad som verkligen hände under denna period. Enligt kommissionen kan det slutligen vid bedömningen vara en relevant omständighet om det fanns en försäkring eller en avtalsklausul om risken för att köttet skulle förstöras eller om en sådan försäkring eller avtalsklausul inte fanns.

37      Beträffande exportörens åtgärder har den belgiska regeringen i målet vid den nationella domstolen påpekat att, enligt den rapport som upprättades i Beirut av försäkringsbolaget Lloyds, orsakades den bakteriella infektionen av att kylkedjan bröts i samband med lagringen av köttet. Det kan avslutningsvis inte anses visat att exportören har vidtagit alla nödvändiga försiktighetsåtgärder för att förhindra denna skada, eftersom det verkliga skälet till skadan inte har kunnat fastställas. Enligt den belgiska regeringen är det troligt att kylkedjan har brutits under transporten eller efter lossningen av köttet i Beiruts hamn. En sådan händelse är en normal och förutsebar risk som det går att försäkra sig mot och som exportören kan försöka förhindra, varför händelsen inte utgör ett fall av force majeure.

 Domstolens svar

38      Enligt fast rättspraxis har systemet med rörliga exportbidrag till syfte att öppna eller bibehålla marknader i berörda tredjeländer för export från gemenskapen, medan differentieringen av bidragen beror på att hänsyn tas till de speciella förhållandena på de berörda importmarknader där gemenskapen vill spela en roll (dom av den 9 augusti 1994 i mål C‑347/93, Boterlux, REG 1994, s. I‑3933, punkt 18 och där angiven rättspraxis).

39      Det följer av denna rättspraxis att det skulle strida mot syftet med systemet med rörliga bidrag om det ansågs vara tillräckligt att varan lossades i tredjeland för att bidraget skulle betalas ut (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Boterlux, punkt 19).

40      Därför föreskrivs i artikel 5.1 första stycket i förordning nr 3665/87 att för betalning av bidraget förutsätts utöver att produkten har lämnat unionens tullområde även att den har importerats till tredjeland. I artikel 17.3 i denna förordning preciseras att en produkt ska anses vara importerad när den har tullbehandlats för övergång till fri konsumtion i det berörda tredjelandet.

41      Enligt artikel 13 i förordning nr 3665/87 beviljas bidrag inte heller för produkter som inte är av sund och god marknadsmässig kvalitet och inte heller för produkter som är avsedda som livsmedel om dessa produkters egenskaper eller skick utesluter eller i betydande grad försämrar en sådan användning.

42      Vad avser differentierade bidrag föreskrivs i artikel 20.1 och 20.2 i förordning nr 3665/87 att grundbidraget ska utbetalas. Detta ska beräknas enligt den lägsta bidragssatsen som gällde på exportdagen, om exportören har styrkt att produkten har lämnat gemenskapens tullområde. För den differentierade delen av bidraget föreskrivs i sin tur ytterligare villkor som definieras i artiklarna 17 och 18 i samma förordning. Exportören är nämligen skyldig att inom tolv månader från den dag då exportdeklarationen godkänns styrka att produkten har importerats till det tredjeland eller till ett av de tredjeländer för vilka bidrag kan beviljas, genom att inge dokument som accepteras som bevis för att en produkt har tullbehandlats för övergång till fri konsumtion i detta land (se dom av den 19 mars 2009 i mål C‑77/08, Dachsberger & Söhne, REG 2009, s. I‑0000, punkt 28).

43      Emellertid föreskrivs ett undantag i artikel 5.3, nämligen att bidrag betalas ut trots att produkten inte har kunnat övergå till fri konsumtion i tredjeland, om den på grund av force majeure har förstörts under transporten sedan den har lämnat gemenskapens tullområde.

44      Enligt fast rättspraxis ska force majeure-begreppet i allmänhet anses åsyfta onormala och oförutsebara omständigheter, som den som åberopar det inte kan kontrollera och vars följder, trots iakttagandet av all vederbörlig omsorg, inte hade kunnat undvikas (se, bland annat, dom av den 5 februari 1987 i mål 145/85, Denkavit België, REG 1987, s. 565, punkt 11, och av den 5 oktober 2006 i mål C‑377/03, kommissionen mot Belgien, REG 2006, s. I‑9733, punkt 95).

45      Vad beträffar bestämmelserna om force majeure i förordning nr 3665/87, följer det av fast rättspraxis att detta begrepp inte har en enhetlig betydelse inom unionsrättens olika tillämpningsområden, utan dess betydelse ska fastställas beroende på inom vilken rättslig ram det ska tillämpas (se, bland annat, dom av den 7 december 1993 i mål C‑12/92, Huygen m.fl., REG 1993, s. I‑6381, punkt 30, och av den 29 september 1998 i mål C‑263/97, First City Trading, REG 1998, s. I‑5537, punkt 41).

46      Artikel 5.3 i förordning nr 3665/87 utgör ett undantag från de normala bestämmelserna om exportbidrag, och denna bestämmelse ska följaktligen tolkas restriktivt. Eftersom force majeure är ett nödvändigt villkor för att kunna göra anspråk på bidrag för en exporterad vara som inte har övergått till fri konsumtion i tredjeland, ska detta begrepp tolkas på ett sådant sätt att de fall där bidrag utbetalas begränsas (se, analogt, dom av den 20 november 2008 i mål C‑38/07 P, Heuschen & Schrouff Oriëntal Foods Trading mot kommissionen, REG 2008, s. I‑8599, punkt 60).

47      Det är i allmänhet inte ovanligt att bakterier uppträder i partier av nötkött. Det inträffar i själva verket att köttpartier som utbjuds till försäljning inom unionen återkallas av försäljningsställena till följd av att en bakterie har påträffats, trots strikta sanitära krav som förebyggande medicinsk behandling av nötkreatur, kylhållning av kött, köttets spårbarhet samt de hälsovårdande myndigheternas åtgärder för kontroll och övervakning.

48      Vid export av nötkött är en sådan risk för bakteriell infektion särskilt framträdande, eftersom köttpartiet innan det når sin destination kan ha lastats och lossats mellan olika transportmedel vid flera tillfällen. Långväga transporter, bland annat till sjöss, kan dessutom innebära betydande variationer i yttertemperaturen och ställa ytterligare tekniska krav på den kylutrustning som är nödvändig vid sådana transporter.

49      Vid bedömningen av om näringsidkaren har gjort tillräckligt för att undvika smitta, ankommer det på den nationella domstolen att fastställa exakt under vilka villkor transport, lagring och lossning av varan har skett och om bakterien, trots de kontroller som hälsovårdsmyndigheterna i exportmedlemsstaten har genomfört, kan ha uppträtt redan i samband med lastningen. Det ska dock framhållas att om den omständigheten att köttet under transporten var lämpligt förpackat i en kylcontainer, som hela tiden höll föreskriven temperatur, inte har kunnat förhindra att bakterien har uppträtt och/eller spridits, är det sannolikt att den i själva verket fanns i köttpartiet redan när det lämnade unionen, det vill säga innan partiet transporterades till tredjeland, men i en sådan omfattning att hälsovårdsmyndigheterna i exportmedlemsstaten inte har upptäckt eller kunnat upptäcka den.

50      Följaktligen kan en sådan skada betraktas som ett utflöde av den kommersiella risk som är kopplad till en sådan verksamhet, det vill säga en omständighet som varken kan betraktas som ”onormal” inom ramen för nämnda kommersiella verksamhet eller ”osannolik” för en uppmärksam och ordentlig näringsidkare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 1968 i mål 4/68, Schwarzwaldmilch, REG 1968, s. I‑549, s. 563).

51      Som den belgiska regeringen och kommissionen med rätta har påpekat visar den omständigheten att det kan tecknas en särskild försäkring mot risken för en bakteriell infektion av ett parti som exporteras, såsom har skett i målet vid den nationella domstolen, att denna omständighet inte kan betraktas som oförutsebar vid export.

52      Tolkningsfrågan ska således besvaras på så sätt att artikel 5.3 i förordning nr 3665/87 ska tolkas så, att det faktum att ett parti nötkött har förstörts, under de omständigheter som har beskrivits av den hänskjutande domstolen, inte utgör ett fall av force majeure enligt denna bestämmelse.

 Rättegångskostnader

53      Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:

Artikel 5.3 i kommissionens förordning (EEG) nr 3665/87 av den 27 november 1987 om gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med exportbidrag för jordbruksprodukter, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1384/95 av den 19 juni 1995, ska tolkas så, att det faktum att ett parti nötkött har förstörts, under de omständigheter som har beskrivits av den hänskjutande domstolen, inte utgör ett fall av force majeure enligt denna bestämmelse.

Underskrifter

---

* Rättegångsspråk: nederländska.