EUR-Lex Access to European Union law
This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 62009CC0281
Opinion of Mr Advocate General Bot delivered on 7 April 2011. # European Commission v Kingdom of Spain. # Failure of a Member State to fulfil obligations - Directive 89/552/EEC - Television broadcasting - Advertising spots - Transmission time. # Case C-281/09.
Förslag till avgörande av generaladvokat Bot föredraget den 7 april 2011.
Europeiska kommissionen mot Konungariket Spanien.
Fördragsbrott - Direktiv 89/552/EEG - Tv-sändning - Reklaminslag - Sändningstid.
Mål C-281/09.
Förslag till avgörande av generaladvokat Bot föredraget den 7 april 2011.
Europeiska kommissionen mot Konungariket Spanien.
Fördragsbrott - Direktiv 89/552/EEG - Tv-sändning - Reklaminslag - Sändningstid.
Mål C-281/09.
Rättsfallssamling 2011 -00000
ECLI identifier: ECLI:EU:C:2011:216
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
YVES BOT
föredraget den 7 april 2011(1)
Mål C‑281/09
Europeiska kommissionen
mot
Konungariket Spanien
”TV-utsändningstjänster – Reklaminslag – Sändningstid”
1. I direktivet ”Television utan gränser”, i den lydelse som är tillämplig i förevarande mål(2), föreskrivs tidsgränser för sändning av reklammeddelanden som är olika beroende på om reklammeddelandena utgör reklaminslag eller andra former av reklam.
2. I direktivet föreskrivs således att sändningstiden för reklaminslag och teleshoppinginslag inte får överskrida 12 minuter per timme mellan två klockslag. Vad gäller andra former av reklam föreskrivs däremot i direktivet endast en daglig begränsning, som innebär att den sammanlagda sändningstiden för dessa former av reklam och för reklaminslag inte får överstiga 15 procent av den dagliga sändningstiden.
3. I denna fördragsbrottstalan hävdar Europeiska kommissionen att Konungariket Spanien tillämpar nämnda bestämmelser på ett felaktigt sätt. Kommissionen har gjort gällande att medlemstaten tillåtit att sändningstiden för nya former av TV-reklam, så kallade ”infomercials”, säljfrämjande referenser, sponsringsinslag och mikroinslag, överskridit gränsen på 12 minuter per timme mellan två klockslag, trots att dessa nya former av TV-reklam enligt kommissionen utgör reklaminslag i den mening som avses i direktivet.
4. Konungariket Spanien har bestritt denna analys och hävdat att de fyra omstridda reklamformerna inte omfattas av begreppet reklaminslag utan utgör andra former av reklam.
5. Det finns inte någon definition av dessa två begrepp i direktivet.
6. I detta förslag kommer jag att föreslå att domstolen ska fastställa att de två begreppen i fråga ska ha en enhetlig och självständig definition i Europeiska gemenskapen, och att mot bakgrund av direktivets systematik och syften dessa definitioner ska göra det möjligt att säkerställa att den eftersträvade begränsningen av reklam under bästa sändningstid får ändamålsenlig verkan.
7. Jag kommer även att motivera varför, enligt min mening, begreppet andra former av reklam inte ska tolkas som särskilda former av reklam vilka på grund av tekniska skäl kräver en längre sändningstid, såsom kommissionen hävdat, utan utifrån de reklamformer som avses i direktivet, varför detta begrepp endast ska anses omfatta sponsring.
8. Under alla förhållanden anser jag att den tolkning som Konungariket Spanien genomfört vad gäller de omtvistade reklamformerna fråntar den i direktivet föreskrivna dagliga begränsningen dess ändamålsenliga verkan.
9. Jag kommer således att föreslå att domstolen ska slå fast att förevarande talan om fördragsbrott är välgrundad.
I – Tillämpliga bestämmelser
A – Direktivet
10. Direktivet syftar till att samordna medlemsstaternas lagstiftning på TV-området för att säkerställa fri rörlighet för TV-sändningar inom gemenskapen(3).
11. För att åstadkomma detta föreskrivs, vad gäller TV-reklam, miniminormer och standarder som syftar till att säkerställa konsumentskyddet.(4) Syftet med dessa bestämmelser är bland annat att förena principen om frihet att göra TV-reklam (vilket är en mycket viktig inkomstkälla för kommersiella TV-kanaler) med lämpligt skydd för audiovisuella verk och TV-tittare mot alltför omfattande reklam(5).
12. I början av direktivet definieras vissa av de begrepp som avses i direktivets bestämmelser, såsom TV-reklam, sponsring och teleshopping.
13. I artikel 1 c definieras TV-reklam som ”varje form av sänt meddelande antingen mot betalning eller mot liknande ersättning eller sändning för egenreklam, som utförs av ett offentligt eller privat företag i samband med handel, affärsverksamhet, hantverk eller yrke i avsikt att främja tillhandahållande mot betalning av varor eller tjänster, inklusive fast egendom, eller rättigheter och förpliktelser”.
14. I artikel 1 e i direktivet definieras ”sponsring” som ”varje bidrag, som ges för finansiering av TV-program av ett offentligt eller privat företag som inte är engagerat i TV-verksamhet eller i produktion av audiovisuella verk, i syfte att främja företagets namn, varumärke, anseende, verksamhet eller produkter”.
15. I artikel 1 f beskrivs ”TV-köp” [] som ”sändning av direkta erbjudanden till allmänheten med avseende på att mot betalning tillhandahålla varor eller tjänster, inklusive fast egendom, eller rättigheter och förpliktelser”. [ I överensstämmelse med terminologin i bl.a. senare versioner av direktivet används nedan begreppet ”teleshopping”. Övers. anm.]
16. Enligt artikel 10 i direktivet ska TV-reklam och teleshopping vara lätta att känna igen som sådana och hållas klart åtskilda från andra delar av programtjänsten med optiska och/eller akustiska hjälpmedel. TV-reklam och teleshopping får inte använda subliminalteknik. Enstaka reklaminslag och teleshoppinginslag ska förekomma endast undantagsvis.
17. I artikel 17.1 c i direktivet föreskrivs att sponsrade TV-program ”inte [ska] uppmuntra till köp eller förhyrning av sponsorns eller en tredje parts produkter eller tjänster, särskilt inte genom att göra speciella säljfrämjande referenser till dessa produkter eller tjänster”.
18. I artikel 18 i direktivet, som är av central betydelse i förevarande mål, föreskrivs den maximala sändningstiden för reklam.
19. Denna artikel har haft olika lydelse i de olika versionerna av direktivet ”Television utan gränser”.
20. I den ursprungliga versionen av direktiv 89/552 hade artikeln följande lydelse:
”1. Reklamtiden skall inte överstiga 15 % av den dagliga sändningstiden. Denna andel får emellertid ökas till 20 % för att innefatta reklam som innehåller [] direkta erbjudanden till allmänheten om försäljning, köp eller hyra av produkter eller tillhandahållande av tjänster, under förutsättning att andelen reklaminslag inte överskrider 15 %. [ I överensstämmelse med andra språkversioner av direktivet används i stället för uttrycket ”reklam som innehåller” nedan uttrycket ”sådana reklamformer som”. Övers. anm.]
2. Reklaminslagens längd inom en given entimmesperiod skall inte överskrida 20 %.
3. Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i punkt 1 skall reklam som innehåller direkta erbjudanden till allmänheten om försäljning, köp eller hyra av produkter eller tillhandahållande av tjänster inte överstiga en timme om dagen.”
21. I den version av direktivet som är tillämplig i förevarande mål (jag erinrar om att denna version av direktivet är en följd av ändringarna genom direktiv 97/36) har artikel 18 följande lydelse:
”1. Sändningstiden för [teleshopping-]inslag, reklaminslag och andra former av reklam, med undantag för sändningsblock för [teleshopping] i enlighet med artikel 18a, får inte överstiga 20 % av den dagliga sändningstiden. Sändningstiden för reklaminslag får inte överstiga 15 % av den dagliga sändningstiden.
2. Reklaminslagens och [teleshopping-]inslagens längd inom en given timme mellan hela klockslag får inte överstiga 20 %.
3. I denna artikel anses följande inte utgöra reklam
– Programföretagens annonseringar i samband med företagets egna program och produkter med programanknytning som har direkt koppling till programmen.
– Meddelanden till allmänheten och välgörenhetsuppmaningar som sänds gratis.”
22. Genom direktiv 97/36 infördes även artikel 18a, som hade följande lydelse:
”Sändningsblock för [teleshopping] – i en kanal som inte uteslutande är avsedd för [teleshopping] skall ha en sammanhängande varaktighet av minst 15 minuter.
Det högsta antalet sändningsblock per dag skall vara åtta. Den sammanlagda sändningstiden får inte överstiga tre timmar per dag. De skall tydligt anges som sändningsblock för [teleshopping] med optiska och akustiska hjälpmedel.”
23. Artiklarna 18 och 18a i direktivet har ändrats genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/65/EG(6), som inte är tillämpligt i förevarande mål. Dessa artiklar har numera följande lydelse:
”Artikel 18
1. Tv-reklaminslagens och teleshoppinginslagens längd inom en given klocktimme får inte överstiga 20 %.
2. Punkt 1 är inte tillämplig på de av programföretagets meddelanden som rör dess egna program och biprodukter med direkt koppling till dessa program, sponsormeddelanden och produktplaceringar.
Artikel 18a
Teleshoppingblock ska tydligt identifieras som sådana med optiska och akustiska hjälpmedel och ska ha en sammanhängande varaktighet av minst femton minuter.”
24. Det bör också erinras om artikel 3.2 i direktivet, i vilken det anges att ”[m]edlemsstaterna skall, inom ramen för sin lagstiftning, på lämpligt sätt säkerställa att TV-programföretagen inom deras jurisdiktion uppfyller bestämmelserna i detta direktiv”.
II – Bakgrund, förfarandet och parternas yrkanden
25. Kommissionen beställde en undersökning av flera stora spanska TV-kanalers sändningar under perioden den 1 maj till den 30 juni 2005 från det oberoende konsultföretaget Audimetrie, som är specialiserat på efterforskningar och analys av uppgifter i anknytning till marknaden för tv-reklam.
26. Mot bakgrund av resultatet av denna undersökning och efter skriftväxling med de spanska myndigheterna sände kommissionen en formell underrättelse till nämnda myndigheter daterad den 11 juli 2007, följt av ett motiverat yttrande den 8 maj 2008.
27. Kommissionen väckte förevarande talan genom handling daterad den 17 juli 2009 i vilken kommissionen har yrkat att domstolen ska
– fastställa att Konungariket Spanien har åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 3.2 i direktivet, jämförd med artikel 10 EG, genom att tillåta uppenbara, upprepade och allvarliga överträdelser av artikel 18.2 i nämnda direktiv, och
– förplikta Konungariket Spanien att ersätta rättegångskostnaderna.
28. Konungariket Spanien, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (som intervenerat till stöd för Konungariket Spaniens yrkanden), har yrkat att talan ska ogillas.
29. Konungariket Spanien har även yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.
III – Parternas argument
A – Kommissionens argument
30. Kommissionens talan om fördragsbrott avser fyra former av reklam som sänts på de spanska TV-kanalerna, närmare bestämt ”infomercials”, säljfrämjande referenser, sponsringsinslag och mikroinslag.
31. Enligt kommissionens uppfattning utgör alla dessa former av reklam reklaminslag med hänsyn till de definitioner av ”reklaminslag” och ”andra reklamformer” som gavs i domstolens dom i målet RTI m.fl.(7), som gäller artikel 18 i direktiv 89/552.
32. Kommissionen har erinrat om att begreppet ”reklaminslag” har definierats som ”en reklamform med vanligtvis mycket korta inslag, vilka har en mycket betydande suggererande effekt, och som i allmänhet förekommer i grupp. Reklaminslagen produceras av dem som tillverkar produkterna eller tillhandahåller tjänsterna eller av deras ombud snarare än av programföretagen själva”(8).
33. Kommissionen har också erinrat om att domstolen angett att ”den möjlighet som anges i artikel 18.1 andra meningen att öka andelen reklaminslag till 20 procent av den dagliga sändningstiden även kan användas för sådana reklamformer som, även om de inte utgör ’direkta erbjudanden till allmänheten’, i likhet med dessa och med anledning av det sätt på vilket de presenteras är mer tidskrävande än reklaminslag”(9).
34. Vad gäller dessa definitioner har kommissionen gjort gällande att alla former av reklam som sänds mellan programmen eller under pauser och vilkas sätt att presenteras inte kräver en betydligt längre sändningstid ska anses som ett reklaminslag och därför omfattas av tidsbegränsningen i artikel 18.2 i direktivet. Enligt kommissionen kan en viss form av reklam endast anses utgöra ”andra former av reklam” i den mening som avses i artikel 18.1 i direktivet om dess sätt att presenteras kräver en längre sändningstid på grund av ofrånkomliga tekniska krav.
35. Kommissionen har anfört att mot bakgrund av ovanstående ska de fyra omstridda reklamformerna anses vara reklaminslag av följande skäl.
36. Vad gäller ”infomercials” definieras dessa som reklammeddelanden som att de pågår längre än ett reklaminslag och generellt sett är av resonerande, informerande eller beskrivande natur. Det handlar dessutom om arkivmaterial som skulle kunna sändas flera gånger, även om de på grund av sina särdrag vad gäller längd och resonemang normalt inte återutsänds(10).
37. Kommissionen har påpekat att såvitt framgår av de exempel som omnämns i Audimetres undersökning sänds dessa ”infomercials” på samma sätt som reklaminslag mellan programmen eller i pauser, och de sänds lika många gånger som reklaminslag
38. Vad gäller säljfrämjande referenser har kommissionen angett att enligt den ovannämnda domen i målet RTI m.fl. är säljfrämjande referenser – det vill säga ”en form av TV-reklam som innebär att studioprogram (särskilt tävlingsprogram) avbryts av att en eller flera varor eller tjänster presenteras och programledarna under tävlingens gång tillfälligt ’byter hatt’ och gör reklam för de berörda varorna eller tjänsterna”(11) – inte att anse som reklaminslag.
39. Kommissionen har emellertid preciserat att talan avser säljfrämjande referenser, det vill säga meddelanden som sänds mellan programmen och är fristående från dessa, är korta och kan återutsändas.
40. Vad gäller sponsringsinslagen, grundar kommissionen sin talan på definitionen i tolkningskriterierna i spansk rätt. Enligt denna definition rör det sig om en särskild sorts inslag, ”euroclaqueta”, i vilket det ges ett meddelande om vem som sponsrar programmet samtidigt som reklam för sponsorn sänds.
41. Kommissionen har erinrat om att för att sponsring ska anses föreligga krävs det enligt artikel 17 i direktivet att meddelandet inte på något sätt uppmuntrar till köp av sponsorns produkter eller tjänster.
42. Vad slutligen gäller mikroinslagen har kommissionen även i detta fall hänvisat till tolkningskriterierna i spansk rätt enligt vilka ”korta sändningar som innehåller reklammeddelanden [mikroinslag] ska anses utgöra ’andra former av reklam’ när de är längre än 60 sekunder och inte endast består i en sammanställning av reklaminslag som binds samman av en lös tråd”.
43. Kommissionen har gjort gällande att det sätt på vilket dessa mikroinslag presenteras, till skillnad från egentliga säljfrämjande referenser, inte kräver längre tid än normala reklaminslag.
44. Enligt kommissionen har Konungariket Spanien därmed gjort sig skyldig till fördragsbrott eftersom det framgår av undersökningen från företaget Audimetre och av medlemsstatens lagstiftning att dessa fyra former av reklam sänds på de spanska TV-kanalerna under upp till 17 minuter per timme, det vill säga 50 procent mer än den maxgräns på 12 minuter per timme mellan hela klockslag som föreskrivs i direktivet.
B – Konungariket Spaniens argument
45. Konungariket Spanien har understrukit att det i direktivet inte anges några definitioner av reklaminslag och andra former av reklam. Enligt medlemsstaten måste skillnad göras mellan dessa två begrepp, med beaktande av följande kriterier:
– Reklammeddelandets form eller presentation: dess estetiska och visuella framtoning, kombinationen av audiovisuella element med andra grafiska element (rullande text, dubbelexponering) eller ljudelement (berättarröst), användning av skådespelare eller scenografi som hör till särskilda program.
– Den längre sändningstiden som ”infomercials” och mikroinslag har.
– Huruvida de hör ihop med andra program i programtablån.
– Meddelandets innehåll: beroende på hur viktig och framträdande uppmaningen till köp eller försäljning är, den kan vara mycket framträdande (som i reklaminslag) eller mindre framträdande, beroende på att den beskrivande delen överväger (”infomercials”), eller begränsa sig till en visuell presentation av varan eller tjänsten reklamen avser (huvudsponsorns mask).
46. Konungariket Spanien har även angett att bestämningen av begreppet reklaminslag ska göras i enlighet med den princip som fastslogs i domen i målet ARD(12). Denna princip innebär att ”om en bestämmelse i direktiv 89/552 inför en inskränkning i spridningen och distributionen av televisionstjänster, utan att gemenskapslagstiftaren har uttryckt denna inskränkning i klara och otvetydiga ordalag, måste denna bestämmelse tolkas restriktivt”(13).
47. Enligt medlemsstaten bör det beaktas att direktivet syftar till att uppnå en jämvikt mellan å ena sidan programföretagens finansiering, deras näringsfrihet och iakttagandet av deras redaktionella oberoende, och å andra sidan skyddet av konsumenternas intressen, i deras egenskap av TV-tittare, mot alltför omfattande reklam.
48. Detta är skälet till att det i den spanska lagstiftningen föreskrivs en gräns på 12 minuter per timme för reklaminslag och teleshoppinginslag och en gräns på 17 minuter för andra former av reklam.
49. Konungariket Spanien anser att de fyra omtvistade reklamformerna inte omfattas av begreppet reklaminslag på grund av hur långa de normalt brukar vara, deras mindre aggressiva reklambudskap (sett till hur suggestiva de är gentemot konsumenterna) och slutligen den grad av störning de innebär i tittarupplevelsen av TV-programmen.
50. Konungariket Spanien har angett att ingen av dessa reklamformer sänds lika ofta som klassiska reklaminslag. Detta beror på de särdrag som dessa reklamformer har, antingen de är långa (med undantag för sponsringsinslagen går det knappast att sända de andra formerna av reklam mer än en gång i samma reklamblock), har en särskild koppling till ett visst program (detta gäller sponsringsmeddelanden och vissa säljfrämjande referenser) eller till sin natur är informationsprogram (mikroinslag).
51. Konungariket Spanien har gjort gällande att de fyra omtvistade reklamformerna kännetecknas av att det handlar om enskilda eller särskilda sändningar. Denna omständighet sedd tillsammans med en annan omständighet – som hur tv-sändningen är utformad beroende på vilket programföretag det rör sig om, eller till och med att de produceras på vissa platser av respektive TV-kanal – gör att dessa reklamformer kan särskiljas från reklaminslag.
C – Förenade kungarikets argument
52. Förenade kungariket anser att den tolkning som kommissionen förespråkar strider mot direktivet eftersom denna tolkning innebär att de grundläggande skillnader som görs i direktivet mellan reklaminslag och andra former av reklam inte iakttas, bland annat vad gäller sponsring och programföretagens annonseringar i samband med företagets egna program, såsom anges i artikel 18.3 i direktivet.
53. Enligt medlemsstaten utgör den omständigheten att ett sponsringsinslag främjar vissa av sponsorns varor eller tjänster inte att detta utgör ett reklaminslag.
54. Vidare innebär kommissionens synsätt att programföretagets meddelanden ska omfattas av begreppet reklaminslag på grund av att de utgör reklam för programföretagets tjänster att undantaget i artikel 18.3 i direktivet fråntas all ändamålsenlig verkan.
IV – Min bedömning
55. Jag delar kommissionens bedömning att de fyra omtvistade reklamformerna ska anses vara reklaminslag i den mening som avses i direktivet. Det faktum att jag drar samma slutsats som kommissionen innebär emellertid inte att jag definierar begreppet ”andra former av reklam” på samma sätt som kommissionen gör. Jag grundar min ståndpunkt på följande skäl.
56. I förevarande mål ska prövas huruvida de fyra omtvistade reklamformerna ska anses utgöra reklaminslag, såsom kommissionen har hävdat, eller om de ska anses utgöra andra former av reklam, såsom Konungariket Spanien har hävdat. Svaret på denna fråga är av avgörande betydelse för huruvida sändningen av de fyra omtvistade reklamformerna omfattas av gränsen på 12 minuter per timme mellan två hela klockslag eller endast av gränsen på 15 procent av den dagliga sändningstiden.
57. Det framgår således mycket klart vad detta mål handlar om. Det gäller vilken rätt programföretagen har att sända dessa nya former av reklam under bästa sändningstid utöver de 12 minuter för reklaminslag och teleshopping som föreskrivs i artikel 18.2 i direktivet.
58. För att bestämma målets utgång måste innebörden av begreppen ”reklaminslag” och ”andra former av reklam” i artikel 18.1 och 18.2 i direktivet undersökas.
59. Det är inte lätt att definiera dessa två begrepp. Såsom parterna har understrukit definieras de inte i direktivet, och direktivet hänvisar inte heller vad gäller dessa två begrepp till medlemsstaternas rättsordningar.
60. Som kommissionen har gjort gällande anges förvisso i den motivering som åtföljde kommissionens förslag till direktiv(14), att ”bestämmelsen ’avseende andra former av reklam’ syftar till att säkerställa nödvändig flexibilitet för att möta nya former av reklam, såsom säljfrämjande referenser och ’Dauerwerbesendungen’ vilka kännetecknas av att de är längre och oftast utgör en del av själva programmet”(15).
61. Detta första förslag har emellertid ändrats av kommissionen efter att Europaparlamentet gjort ändringar som syftade till att ta bort möjligheten att tillåta ytterligare sändningstid för andra former av reklam.(16)
62. I sitt ändrade förslag till direktiv(17) angav kommissionen endast att den nya versionen av artikel 18 införlivar förändringar som delvis härrör från parlamentets ändringar men att kommissionen ansåg att det var varken önskvärt eller möjligt att utesluta andra reklamformer än reklaminslag(18).
63. Mot bakgrund av ovanstående förefaller det mig svårt att se att förarbetena till direktivet gör det möjligt att med säkerhet ge en exakt definition av begreppet ”andra former av reklam” som gemenskapslagstiftaren avsett i artikel 18.1 i direktivet.
64. Enligt rättspraxis ska betydelsen och räckvidden av begreppen ”reklaminslag” och ”andra former av reklam” således ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela gemenskapen, med beaktande av de aktuella bestämmelsernas sammanhang och de med bestämmelserna i fråga eftersträvade målen(19).
65. Enligt Konungariket Spanien ska i avsaknad av precis definition i direktivet dessa begrepp tolkas till fördel för sändningar av reklamen.
66. Domstolen fann förvisso, som denna medlemsstat erinrat om, i domen i det ovan nämnda målet ARD, att bestämmelserna i direktivet genom vilka införs en inskränkning i spridningen och distributionen av televisionstjänster, utan att denna inskränkning uttryckts i klara och otvetydiga ordalag, måste tolkas restriktivt(20).
67. På samma sätt kan kommissionens ståndpunkt att begreppet ”andra former av reklam” i direktivet har definierats genom domen i det ovannämnda målet RTI m.fl. ifrågasättas.
68. I nämnda dom uttalade sig domstolen avseende uttrycket ”[sådana reklamformer som] direkta erbjudanden till allmänheten” i artikel 18.1 i direktiv 89/552. Denna ordalydelse, särskilt användningen av ordet ”som”, visar att gemenskapslagstiftaren särskilt avsåg reklamformer som är av samma art som teleshopping. I direktivet är emellertid begreppet ”andra former av reklam” inte längre knutet till teleshopping, för vilket mer precisa regler har föreskrivits i direktiv 97/36, i syfte att beakta denna verksamhets utveckling och betydelse(21).
69. Med hänsyn till syftet med artikel 18.2 i direktivet, att skydda konsumenterna mot alltför omfattande reklam under bästa sändningstid, vilket jag kommer att återkomma till, kan det svårligen hävdas att det rekvisit som medger undantag från denna tidsgräns är reklammeddelandenas längd. En sådan tolkning skulle innebära att de ekonomiska aktörerna uppmuntrades att uppfinna nya former av reklam som tekniskt kräver längre pauser i sändningarna och beröva nämnda tidsgräns dess praktiska verkan.
70. Till den del direktivet syftar till att för samtliga medlemsstater föreskriva tidsgränser för sändningen av alla former av reklam som motsvarar definitionen i artikel 1 c i direktivet är jag benägen att anse att innebörden av begreppet ”andra former av reklam” i artikel 18.1 ska bestämmas utifrån direktivets bestämmelser.
71. En genomgång av dessa bestämmelser visar att de andra former av reklam som kan särskiljas från reklaminslag och som nämns i direktivet är sponsormeddelanden. Sådana meddelanden utgör förvisso en sorts reklam eftersom de, såsom anges i artikel 1 e i direktivet, syftar till att främja företagets namn, varumärke, anseende, verksamhet eller produkter.
72. Enligt min mening styrker direktiv 2007/65 denna tolkning. Skälet till detta är att det i artikel 18.2 i direktiv 89/552 i dess lydelse enligt direktiv 2007/65 förutom för programföretagens annonseringar i samband med företagets egna program och produkter med programanknytning som har direkt koppling till programmen, även görs undantag från tidsbegränsningarna för sponsormeddelanden och produktplaceringar.
73. Jag är därför benägen att anse att begreppet ”andra former av reklam” i artikel 18.1 i direktivet snarare avser sponsormeddelanden än former av reklam som, på grund av oundvikliga tekniska begränsningar kräver längre programavbrott, som kommissionen har hävdat.
74. Emellertid är valet mellan den ena och den andra av dessa definitioner inte av avgörande betydelse för prövningen av förevarande talan. Oavsett vilken av dessa två definitioner som befinns vara den riktiga har enligt min mening kommissionen fog för sin inställning att tolkningen av begreppet ”andra former av reklam” i artikel 18.1 i direktivet inte kan leda till att den tidsgräns som anges i artikel 18.2 förlorar all praktisk verkan.
75. Trots att de begrepp som begränsar friheten att sända reklammeddelanden ska tolkas restriktivt, såsom domstolen uttalat i domen i det ovan nämnda målet ARD ska även direktivets syfte beaktas, vilket är att skydda TV-tittarna mot alltför omfattande reklam.
76. Såsom kommissionen med rätta har påpekat är skyddet av konsumenter som TV-tittare mot alltför omfattande reklam en grundläggande del av målsättningen med direktiv 89/552(22).
77. Den begränsning på 12 minuter per timme mellan hela klockslag som föreskrivs i artikel 18 i direktivet representerar den jämvikt som gemenskapslagstiftaren velat uppnå mellan programföretagens finansiering och skyddet av TV-tittare mot alltför omfattande reklam. Med andra ord ansåg gemenskapslagstiftaren att möjligheten att sända reklammeddelanden var tillräckligt för att programföretagen skulle kunna täcka sina finansieringsbehov.
78. Denna bestämmelses ändamålsenliga verkan förutsätter således att de former av reklam som kan sändas utöver dessa 12 minuter exakt motsvarar de som gemenskapslagstiftaren avsett. Detta krav motiveras också av nödvändigheten att säkerställa likabehandling av alla programföretag oavsett i vilken medlemsstat de är etablerade.
79. Denna tolkning förefaller ha stöd, i den mån det behövs, av bestämmelserna i direktiv 2007/65, i vilket gemenskapslagstiftaren beslutat att ta bort begränsningen per dag och endast ha kvar begränsningen per timme, eftersom endast den senare typen av begränsning kan begränsa sändningarna av reklam under de timmar då TV-publiken är som störst och, därigenom, upprätthålla den ovannämnda jämvikten(23).
80. Såsom kommissionen mycket tydligt visat i förevarande mål står Konungariket Spaniens synsätt nämligen stick i stäv med detta syfte. Enligt denna medlemsstat ska begreppet ”reklaminslag” definieras med beaktande av ett antal kriterier och kan inte tillämpas så fort den aktuella formen av reklam, vad gäller något av dessa kriterier, skiljer sig lite från definitionen av begreppet i domen i det ovannämnda målet RTI m.fl.
81. Detta synsätt skulle innebära att de behöriga myndigheterna i varje medlemsstat skulle ges makten att från fall till fall definiera begreppet ”reklaminslag” och, därmed, frånta tidsgränsen i artikel 18.2 i direktivet all ändamålsenlig verkan.
82. Detta är skälet till varför jag anser att förevarande fördragsbrottstalan är välgrundad, även vad gäller de sponsringsinslag som kallas ”euroclaqueta”.
83. Enligt definitionen av denna form av reklam i tolkningskriterierna i den spanska rättsordningen rör det sig om en särskild typ av reklaminslag i vilken det ges ett meddelande om vem som sponsrar programmet samtidigt som reklam för sponsorn sänds.
84. Att som Konungariket Spanien hävda att en sådan form av reklam omfattas av begreppet ”andra former av reklam” och således kan sändas utöver tidsgränsen på 12 minuter skulle vara det samma som att tillåta programföretagen och de ekonomiska aktörer som vill marknadsföra sina varor eller tjänster att kringgå denna begränsning.
85. Det skulle nämligen räcka för dem att låta reklammeddelandet för att köpa deras varor eller tjänster åtföljas av ett sponsorsmeddelande för att inte omfattas av nämnda gräns. Kommissionen har således enligt min mening fog för sin inställning att de enda sponsorsmeddelanden som enligt artikel 17 i direktivet kan sändas utöver tidsgränsen är sådana som inte uppmuntrar till köp av vissa av sponsorns varor eller tjänster.
86. Om domstolen delar min uppfattning ska Konungariket Spanien ersätta rättegångskostnaderna i enlighet med artikel 69.2 i rättegångsreglerna. Förenade kungariket ska bära sina rättegångskostnader.
V – Förslag till avgörande
87. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska
– bifalla talan om fördragsbrott då Konungariket Spanien genom att ha tolererat uppenbara, upprepade och allvarliga åsidosättanden av bestämmelserna i artikel 18.2 i rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG av den 30 juni 1997, har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 3.2 i direktiv 89/552 i ändrad lydelse, jämförd med artikel 10 EG, och
– förplikta Konungariket Spanien att ersätta rättegångskostnaderna, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland att bära sina rättegångskostnader.
1 – Originalspråk: franska.
2 – Rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (EGT L 298, s. 23; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 3) i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv av den 30 juni 1997 (EGT L 202, s. 60) (nedan kallat direktivet).
3 – Femte till elfte skälen i direktivet.
4 – Tjugosjunde skälet i direktivet.
5 – Idem. Se även tolkningsmeddelande från kommissionen om vissa aspekter på bestämmelserna om TV-reklam i direktivet ”Television utan gränser” (EUT C 102, 2004, s. 2).
6 – Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/65/EG av den 11 december 2007 om ändring av rådets direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (EUT L 332, s. 27).
7 – Dom av den 12 december 1996 i de förenade målen C‑320/94, C‑328/94, C‑329/94 och C‑337/94–C‑339/94, RTI m.fl. (REG 2006, s. I-6471).
8 – Punkt 31.
9 – Punkterna 32 och 34.
10 – Se punkt 6 i tolkningskriterier för reklamsändningar som tillämpas av underavdelningen för informationssamhällsinnehåll inom ramen för dess tillsynsverksamhet (criterios interpretativos de emisiones publicitarias aplicados por la subdirección general de contenidos de la S.I. en sus servicios de inspección y control), av den 17 december 2001 (nedan kallade tolkningskriterier i spansk rätt).
11 – Punkt 25 i tolkningsmeddelandet från kommissionen (ovan fotnot 5).
12 – Dom av den 28 oktober 1999 i mål C‑6/98, ARD (REG 2009, s. I-7599).
13 – Punkt 30.
14 – Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 89/552 (KOM(95) 86 slutlig).
15 – Punkt 2.4.4.
16 – Lagstiftningsresolution med Europaparlamentets yttrande över förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv angående samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (EGT C 65, 1996, s. 96). Parlamentet föreslog att artikel 18 skulle ges följande lydelse:
”1. Reklamtiden skall inte överstiga 15 % av den dagliga sändningstiden.
Den sammanlagda mängden reklam och [teleshopping] (exklusive [teleshopping]-’fönster’ med en minsta varaktighet på 15 minuter) skall inte överstiga 20 % av den dagliga sändningstiden. Detta gäller inte för tjänster som uteslutande avser [teleshopping].
2. Den del av sändningstiden som utgörs av någon form av reklam eller [teleshopping]- inslag inom en given klocktimme skall inte överstiga 20 %. Mängden reklaminslag under en längre spelfilm skall inte överstiga 15 % av filmens visningstid.”
17 – Ändrat förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 89/552 (KOM(96) 200 slutlig).
18 – Se motiveringen, punkt 2.2, s. 6.
19 – Se, vad gäller begreppen ”TV-reklam” och ”teleshopping” i artikel 1 i direktivet, dom av den 18 oktober 2007 i mål C-195/06, Österreichischer Rundfunk (REG 2007, s. I-8817), punkt 24 och där angiven rättspraxis.
20 – Punkterna 29 och 30. Det handlar om huruvida reklamtiden ska medtas vid beräkningen av de 45 minuter som föreskrivs i artikel 11.3 i direktivet för att bestämma det tillåtna antalet reklamavbrott vid sändning av långfilmer.
21 – Se trettiosjätte och trettiosjunde skälen till direktiv 97/36.
22 – Domen i det ovannämnda målet Österreichischer Rundfunk, punkt 27 och där angiven rättspraxis.
23 – Femtionionde skälet i direktiv 2007/65.