FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

PEDRO CRUZ VILLALÓN

föredraget den 30 september 2010(1)

Mål C-239/09

Seydaland Vereinigte Agrarbetriebe GmbH & Co. KG

mot

BVVG Bodenverwertungs und -verwaltungs GmbH

(begäran om förhandsavgörande från Landgericht Berlin (Tyskland))

”Statligt stöd – Program för privatisering av jordbruksmark i de nya delstaterna i Tyskland – Beräkning av marknadsvärdet”

I –    Inledning

1.        I förevarande mål vill Landgericht Berlin att domstolen ska klargöra huruvida en nationell bestämmelse i vilken det föreskrivs olika metoder för att beräkna marknadsvärdet på jordbruksmark i de nya delstaterna, vilken mark ska privatiseras, strider mot artikel 87 EG (nu artikel 107 FEUF).

2.        För att besvara denna fråga bör det till att börja med fastställas vilka de metoder som föreskrivs i bestämmelsen egentligen är, något som det inte råder enighet om i förevarande mål. Därefter bör det prövas huruvida det verkliga marknadsvärdet på den privatiserade marken i praktiken kan fastställas med hjälp av dessa metoder. Den sistnämnda aspekten är viktig för att säkerställa att det högsta belopp som enligt unionsrätten är tillåtet beträffande stöd som köparen av marken kan erhålla (35 procent av marknadsvärdet) inte överskrids vid transaktionerna.

3.        Som framgår nedan anser jag att målets tekniska karaktär och vagheten hos några av de viktigaste inslagen i det, gör att domstolen måste ge ett villkorat och dynamiskt svar på frågan. Svaret är således beroende av dels olika bedömningar av faktiska omständigheter som är av föränderlig karaktär, dels den tolkning som den nationella domstolen gör av den nationella rätten och som bygger på den konkreta tillämpning av den omtvistade bestämmelsen som görs i varje enskilt fall.

II – Tillämpliga bestämmelser

A –    Unionsrättens bestämmelser om statligt stöd

4.        Den 10 juli 1997 offentliggjorde kommissionen ett meddelande om inslag av stöd vid statliga myndigheters försäljning av mark och byggnader (nedan kallat meddelandet),(2) för att klargöra sin politik inom detta område och minska antalet fall som behöver prövas.

5.        I del II, punkt 2 a i meddelandet föreskrivs i det första stycket att om offentliga myndigheter avser att inte använda ett vederbörligen offentliggjort, öppet och villkorslöst anbudsförfarande (vilket förutsätts innebära försäljning till marknadspris och följaktligen inte innefattar statligt stöd), ”bör en oberoende värdering genomföras av en eller flera oberoende värderingsmän före förhandlingarna om överlåtelsen för att fastställa marknadsvärdet på grundval av allmänt accepterade marknadsindikatorer och värderingsstandarder. Det marknadspris som sålunda fastställts är det lägsta anskaffningspris som kan avtalas utan att statligt stöd beviljas.” I det femte stycket klargörs det att ”[m]ed marknadsvärde förstås det pris som mark och byggnader på värderingsdagen skulle betinga vid en privat försäljning mellan en villig säljare och en oberoende köpare, under antagandet av att egendomen offentligt utbjuds till salu, att marknadsförhållandena möjliggör försäljning i normal ordning och att det med beaktande av egendomens art står en skälig tidsrymd till förfogande för förhandling av köpet”.

6.        Förordning (EG) nr 950/97 om förbättring av jordbruksstrukturens effektivitet(3) innehåller vissa särskilda bestämmelser om stöd inom jordbrukspolitikens område. I artikel 7.2 b i denna förordning föreskrivs att den totala omfattningen av stödet uttryckt i procent av investeringsbeloppet är begränsad till 35 procent för investeringar i fasta anläggningar i mindre gynnade områden. Denna förordning upphävdes och ersattes av förordning (EG) nr 1257/1999,(4) i vilken det i artikel 7 andra stycket föreskrivs att ”[s]tödets totala värde uttryckt i procent av den stödberättigade investeringsvolymen är begränsat till högst 40 [procent] …”.

B –    De tyska bestämmelserna

7.        De bestämmelser som reglerar programmet för förvärv av jordbruksmark i de nya delstaterna återfinns i en lag av den 27 september 1994 (Ausgleichsleistungsgesetz – AusglLeistG, nedan kallad lagen om ersättningar).(5) Bestämmelser om genomförandet av ovannämnda lag på denna punkt återfinns i en förordning av den 20 december 1995 (Flächenerwerbsverordnung, nedan kallad förordningen om markförvärv).(6)

8.        Enligt 3 § sjunde stycket i lagen om ersättningar beräknas värdet av jordbruksmarken utifrån dess marknadsvärde med ett avdrag på 35 procent.

9.        I 5 § första stycket i förordningen om markförvärv föreskrevs, i den i målet tillämpliga versionen, följande:

”Marknadsvärdet för jordbruksmark enligt 3 § sjunde stycket första och sjätte meningen … i Ausgleichsleistungsgesetz fastställs enligt bestämmelserna i värderingsförordningen (Wertermittlungsverordnung) av den 6 december 1988 (BGBl. I, s. 2209) … Om det finns regionala riktvärden (regionale Wertansätze) för åker- och gräsmarker, ska värdet på dessa marker fastställas utifrån nämnda riktvärden. De regionala riktvärdena publiceras av förbundsfinansministeriet i den tyska federala officiella tidningen (Bundesanzeiger). För att fastställa ett marknadsvärde som avviker från dessa riktvärden kan förvärvarna och privatiseringsorganen i enlighet med 192 § i bygglagen (Baugesetzbuch) begära ett sakkunnigutlåtande angående marknadsvärdet från en lokal värderingskommitté (Gutachtersausschuss), förutsatt att det finns faktiskt stöd för att de regionala riktvärdena är olämpliga som utgångspunkt för fastställandet av värdet.”(7)

C –    Kommissionens beslut rörande de tyska bestämmelserna om privatisering av mark

10.      Efter ett första beslut där kommissionen slog fast att den stödåtgärd som inrättats genom det tyska programmet för privatisering av mark delvis var oförenlig med den gemensamma marknaden,(8) gjorde de tyska myndigheterna vissa ändringar i bestämmelserna (se ovan). Detta medförde att bestämmelserna genom ett nytt beslut av kommissionen av den 22 december 1999 förklarades vara förenliga med artikel 87 EG.(9)

III – Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

11.      Bodenverwertungs und -verwaltungs GmbH (nedan kallat BVVG), som är svarande i målet vid den nationella domstolen, är ett helägt dotterbolag till Bundesanstalt für vereinigungsbedingte Sonderaufgaben, ett offentligt organ som har anförtrotts vissa uppgifter med anledning av den tyska återföreningen. Bundesanstalt har gett BVVG i uppdrag att hantera privatiseringen av viss jord- och skogsbruksmark.

12.      Genom ett avtal daterat den 18 december 2007 sålde BVVG till Seydaland jordbruksmark som tidigare hade ägts av Tyska demokratiska republiken. Köpeskillingen uppgick sammanlagt till 245 907,91 euro. Av detta belopp avsåg 210 810,18 euro jordbruksmark.

13.      Seydaland väckte talan mot BVVG vid Landgericht Berlin och gjorde gällande att köpeskillingen var för hög, eftersom den hade beräknats på ett felaktigt sätt. Enligt Seydaland skulle en köpeskilling för jordbruksmarken, om den hade bestämts utifrån de regionala riktvärdena, endast ha uppgått till 146 850,24 euro. Svaranden menar att en försäljning till den köpeskillingen skulle ha utgjort ett otillåtet statligt stöd enligt artikel 87 EG.

14.      Eftersom utgången i målet beror på huruvida 5 § i förordningen om markförvärv strider mot artikel 87 EG, har Landgericht Berlin hänskjutit följande fråga till domstolen:

”Strider 5 § första stycket andra och fjärde(10) meningarna i förordningen om markförvärv, som antagits för att genomföra 4 § tredje stycket punkt 1 i lagen om ersättningar, mot artikel 87 EG?”

IV – Förfarandet vid domstolen

15.      Begäran om förhandsavgörande registrerades vid domstolens kansli den 1 juli 2009.

16.      Seydaland, BVVG, kommissionen och den tyska regeringen har inkommit med skriftliga yttranden.

17.      Den 30 april 2010 ställde domstolen två frågor för skriftligt svar till den tyska regeringen beträffande den fastighetsexpertkommitté som föreskrivs i 192 § i bygglagen. Dels frågade domstolen enligt vilka regler kommitténs ledamöter utses och vilken arbetsordning som kommittén tillämpar då den medverkar vid privatisering av jordbruksmark i enlighet med 5 § i förordningen om markförvärv. Dels frågade domstolen huruvida kommittén då den i det här sammanhanget fastställer marknadsvärdet på marken är bunden av riktvärden eller om den har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning. Den tyska regeringen besvarade de två frågorna genom en skrivelse som ingavs den 28 maj 2010. Beträffande expertkommittéernas sammansättning förklarade den tyska regeringen i korthet att ledamöterna ska vara specialister inom detta område och vara oberoende (deras huvudsakliga verksamhet får till exempel inte utgöras av att värdera fastigheter tillhörande det berörda lokala organet), samt att reglerna för hur de utses fastställs av de olika delstaterna. Beträffande den andra frågan uppgav den tyska regeringen att expertkommittéerna är fria och oberoende och att de inte är bundna av några riktvärden, men att det finns vissa faktorer som de måste beakta. Först fastställs det vilka faktorer som ska beaktas vid värderingen av marken i fråga och därefter diskuteras det hur dessa faktorer ska värderas.

V –    Tolkningsfrågan – omformulering

A –    Bakgrunden till det nationella målet: parternas ståndpunkter

18.      Landgericht Berlin ska i det nationella målet pröva huruvida BVVG, som är ett bolag med ansvar för privatisering av jordbruksmark som har tillhört Tyska demokratiska republiken, handlade i enlighet med lagen då det genomförde transaktionen med Seydaland.

19.      Målet handlar om en instrumentell aspekt av systemet för dessa privatiseringar, nämligen metoden för att beräkna det marknadsvärde som ska ligga till grund för fastställandet av köpeskillingen för denna mark.

20.      Ingen av parterna ifrågasätter att det högsta tillåtna stöd som köparen får erhålla enligt unionsrätten är 35 procent av marknadsvärdet för den förvärvade marken.(11) Därför föreskrivs det i 3 § sjunde stycket i den tyska lagen om ersättningar att jordbruksmarkens värde ska beräknas utifrån dess marknadsvärde med ett avdrag på 35 procent.

21.      Vad parterna är oeniga om är vilken beräkningsmetod som ska användas i ett fall som detta för att få fram det verkliga marknadsvärdet för den mark som ska privatiseras, samtidigt som kraven i den nationella rätten och i fördragen uppfylls.

22.      Seydaland anser mot bakgrund av 5 § i den tyska förordningen om markförvärv att BVVG, då det fastställde köpeskillingen för marken, antingen borde ha utgått från de officiellt publicerade regionala riktvärdena eller ha vänt sig till en värderingskommitté i enlighet med 192 § i bygglagen. Genom att svaranden valde att använda sig av en tredje metod som inte uttryckligen föreskrivs i 5 §, nämligen att beräkna köpeskillingen utifrån de aktuella marknadsförhållandena med hjälp av ett eget beräkningssystem, handlade svaranden enligt käranden på ett otillbörligt sätt.

23.      Som svar på detta har BVVG pekat på att de regionala riktvärdena släpade efter vid tidpunkten för försäljningen, eftersom de inte tillräckligt snabbt hade kunnat anpassas till de nya marknadsförhållandena i de nya delstaterna, vilka karaktäriserades av kraftigt stigande priser på jordbruksmark.(12) De regionala riktvärdena avspeglade inte de rådande förhållandena på marknaden, utan de lägre priser som hade gällt ett eller två år tidigare. Hade köpeskillingen beräknats utifrån de regionala riktvärdena skulle det således ha resulterat i ett värde som understeg marknadsvärdet och med en prissänkning på 35 procent skulle det ha inneburit att ett rättsstridigt statligt stöd hade beviljats.

24.      Förbundsfinansministeriet förefaller emellertid ha varit medvetet om den här situationen, då det den 10 juli 2007 uppmanade BVVG att granska de regionala riktvärden som publicerats i den federala officiella tidningen (Bundesanzeiger). Om riktvärdena avvek mer än 20 procent från de genomsnittliga värden som förekom vid liknande transaktioner på marknaden, kunde de inte längre läggas till grund för fastställandet av marknadsvärdet.

25.      Enligt de beräkningar som svaranden gjort var så fallet i förevarande mål. Av detta skäl och mot bakgrund av hur svårt det skulle vara att göra en enskild värdering vid varje försäljning inom ett så omfattande privatiseringsprogram, använde sig BVVG av ett nytt system av riktvärden som bolaget självt hade tagit fram på grundval av uppgifter om andra markförsäljningar som nyligen hade ägt rum, samt på grundval av uppgifter från den expertkommitté som hade inrättats i enlighet med 192 § i bygglagen.

26.      I sin intervention inför domstolen gjorde BVVG och den tyska regeringen gällande att BVVG hade handlat korrekt i ett unionsrättsligt perspektiv, eftersom fastställandet av ett aktuellt och verkligt marknadsvärde är ett ofrånkomligt krav enligt unionsrätten (särskilt enligt artikel 87 EG och kommissionens meddelande från 1997). De hävdar också att BVVG handlade lagligt enligt nationell rätt, eftersom 5 § första stycket i förordningen om markförvärv inte utgör hinder för att man använder sig av en annan värderingsmetod än de två som uttryckligen anges där.

27.      Landgericht Berlins tolkningsfråga handlar emellertid inte om huruvida BVVG har handlat korrekt i det här fallet, åtminstone inte direkt. Vad Landgericht Berlin vill veta är om ”5 § första stycket andra och fjärde meningarna” i förordningen om markförvärv, principiellt sett, är förenlig med artikel 87 EG.

28.      Det handlar således inte om att avgöra huruvida marknadsvärdet för marken kunde fås fram med hjälp av den beräkningsmetod som BVVG använde sig av i det här enskilda fallet (detta förefaller inte vara omtvistat), utan huruvida marknadsvärdet även hade kunnat fås fram med hjälp av de övriga metoder som uttryckligen beskrivs i 5 §. Endast om svaret är jakande kan bestämmelsen i frågan anses vara förenlig med unionsrätten.(13)

29.      Innan detta prövas bör emellertid frågan omformuleras.

B –    Omformulering av frågan

30.      Det bör för det första erinras om att Landgericht Berlin enbart nämner andra och fjärde meningarna i 5 § första stycket, i vilka, enligt den lydelse som var gällande när avtalet ingicks, två värderingsmetoder uttryckligen angavs, nämligen de regionala riktvärdena och värderingskommittén enligt 192 § i bygglagen.

31.      I tolkningsfrågan bortser således Landgericht Berlin i princip från den första meningen i 5 §, där det föreskrivs att ”marknadsvärdet för jordbruksmark … ska beräknas i enlighet med vad som föreskrivs i Wertermittlungsverordnung (värderingsförordningen) av den 6 december 1988”. Den tyska regeringen gör emellertid gällande att detta led i bestämmelsen är nödvändigt för att kunna tolka bestämmelsen på ett korrekt sätt, och det led som bäst kan garantera att bestämmelsen är helt förenlig med unionsrätten. För att kunna ge den nationella domstolen ett användbart svar anser jag därför att prövningen bör omfatta hela 5 § första stycket i förordningen om markförvärv.

32.      För det andra bör det erinras om att domstolen i ett mål om förhandsavgörande inte direkt kan ta ställning till huruvida en nationell bestämmelse är förenlig med unionsrätten. Hänvisningen till 5 § i förordningen om markförvärv måste följaktligen göras indirekt.

33.      Mot bakgrund av vad som ovan anförts anser jag att det är lämpligt att formulera tolkningsfrågan på följande vis:

”Strider en sådan nationell bestämmelse som 5 § första stycket i Flächenerwerbsverordnung mot artikel 87 EG?”

VI – Prövning av tolkningsfrågan

A –    Huruvida det verkliga marknadsvärdet kan fås fram med hjälp av beräkningsmetoderna i 5 § första stycket

34.      För att kunna avgöra huruvida 5 § i förordningen om markförvärv är förenlig med artikel 87 EG, måste det, såsom redan har nämnts, prövas huruvida de beräkningsmetoder som anges i nämnda bestämmelse är lämpliga för att fastställa det verkliga marknadsvärdet för jordbruksmarken. Endast om svaret är jakande kan man vara säker på att den köpeskilling som fastställs inte är så låg att det innebär att köparen har beviljats ett statligt stöd.

35.      Vid denna prövning finner jag det lämpligt att göra några inledande anmärkningar.

36.      Det behöver knappast påpekas att det är viktigt att få fram marknadsvärdet för denna mark, eftersom Tyskland har valt att tillämpa det högsta tillåtna avdraget från köpeskillingen för marken, i det här fallet 35 procent.(14) Hade Tyskland valt att tillämpa ett något lägre avdrag, hade risken varit betydligt mindre för att ett bristfälligt fastställande av marknadsvärdet omedelbart skulle ha medfört ett rättsstridigt statligt stöd. Väljer däremot en medlemsstat att som i det här fallet tillämpa hela det avdrag som är tillåtet, föreligger det ett rättsstridigt stöd om det kan visas att ett alltför lågt värde har fastställts för marken och att detta inte avspeglar marknadsvärdet.

37.      Självfallet finns det ingen metod som är ofelbar när det gäller att på förhand fastställa det verkliga marknadsvärdet, men det är lika uppenbart att alla tänkbara metoder inte är lika lämpliga. I den ursprungliga versionen av den omtvistade bestämmelsen avstod Tyskland från såväl öppna anbudsförfaranden som enskilda värderingar. I stället valde Tyskland att använda sig av två förfaranden, nämligen ett huvudförfarande som innebar att de så kallade regionala riktvärdena tillämpades, och ett kompletterande förfarande som innebar att värderingen skulle göras av en värderingskommitté, vilken åtminstone delvis förefaller använda sig av egna värderingstabeller.

38.      Det bästa sättet att få fram ett marknadsvärde är naturligtvis att tillämpa ett öppet och villkorslöst offentligt anbudsförfarande. I kommissionens meddelande av den 10 juli 1997 förutsätts försäljning genom anbudsförfaranden alltid ske till marknadspris och därför inte innehålla några inslag av statligt stöd. Om anbudsförfaranden inte tillämpas är det enligt kommissionen klart att föredra att det görs en enskild värdering av egendomen på grundval av ”allmänt accepterade marknadsindikatorer och värderingsstandarder”.

39.      Det förhållandet att möjligheten att i det här sammanhanget använda sig av ett anbudsförfarande – vilket är svårt att tillämpa i så omfattande privatiseringsprogram som detta – inte föreskrivs i 5 § i förordningen om markförvärv, innebär inte i sig att bestämmelsen är oförenlig med unionsrätten.

40.      Å andra sidan innebär inte användningen av tabeller eller riktvärden i sig att beräkningsmetoden i fråga är olämplig för att fastställa marknadsvärdet. Som påpekats ovan finns i själva meddelandet från kommissionen hänvisningar till användning av ”marknadsindikatorer” och ”allmänt accepterade värderingsstandarder”. I meddelandet förutsätts att dessa indikatorer och standarder ska vara så uppdaterade som möjligt för att inte förlora sin giltighet och släpa efter på grund av nya marknadsförhållanden.(15) Risken för att detta ska ske är otvivelaktigt större i ett sammanhang där priserna ökar starkt som i det aktuella fallet.

41.      Avslutningsvis har graden av sannolikhet för att ett visst förfarande för att beräkna marknadsvärdet leder till att målet uppfylls, naturligtvis konsekvenser för dess förenlighet med unionsrätten. Formuleras frågan som i det här fallet som en generell och abstrakt bedömning av ett visst förfarande, måste det konstateras en viss grad av ”osannolikhet” för att detta resultat, det vill säga marknadsvärdet, ska uppnås för att det ska kunna fastställas att unionsrätten har åsidosatts.

42.      Att en sådan ”osannolikhet” inte kan konstateras generellt innebär inte att alla tillämpningar av bestämmelsen i fråga är förenliga med unionsrätten. Därför kan det svar som domstolen ger i förevarande mål inte lösa alla problem som kan tas upp i den nationella domstolen beträffande tillämpningen av bestämmelsen. Tvärtom är det den nationella domstolen som ska pröva huruvida det mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet föreligger ett rättsstridigt stöd.

43.      I detta dynamiska perspektiv ska de två beräkningsmetoder som uttryckligen föreskrivs i 5 § i förordningen om markförvärv nu prövas.

1.      Den beräkningsmetod som bygger på ”regionala riktvärden” (regionale Wertansätze).

44.      Svagheten hos alla riktvärden, och detta är knappast något omtvistat, är att de kan och till och med kan förväntas bli ”inaktuella”, det vill säga att de inte följer marknadsutvecklingen. De är med andra ord statiska, samtidigt som marknaden normalt sett fluktuerar. Därför är möjligheten att ”uppdatera” dessa värden av avgörande betydelse, även om man aldrig kan känna sig förvissad om att dessa uppdateringsmöjligheter är tillräckliga.

45.      Det finns nästan inga konkreta uppgifter i målet om hur dessa regionala riktvärden tas fram(16) och än mindre om hur ofta de uppdateras (något som kan variera mellan olika delstater).

46.      Seydaland har åberopat ett brev från den regionala fastighetsmyndigheten (Landesamt für Vermessung) i delstaten Sachsen-Anhalt, av vilket framgår att det sker en snabb uppdatering (minst en gång per år) av de referensvärden för fastigheter (Bodenrichtwerte) som avses i 196 § i bygglagen, vilka ligger till grund för de regionala riktvärdena. Även om denna uppgift visar sig stämma avser den bara förhållandena i nämnda delstat.

47.      För övrigt har det i målet knappast ifrågasatts att de officiellt publicerade tabellerna inte avspeglade det verkliga marknadsvärdet vid den tidpunkt då det omtvistade avtalet ingicks. I ett dynamiskt perspektiv kan således slutsatsen dras att det inte är säkert att de regionala riktvärdena överensstämmer med marknadsvärdet om de inte uppdateras tillräckligt ofta, särskilt om priserna tenderar att stiga.

2.      Beräkningar som görs av en ”värderingskommitté” (Gutachtersausschuss)

48.      I 5 § i förordningen om markförvärv förefaller det sistnämnda hindret övervinnas genom att det föreskrivs en möjlighet att i sådana fall ersätta beräkningen som grundar sig på regionala riktvärden, vilken ska tillämpas i första hand, med en lokal värderingskommitté som gör en uppskattning av marknadsvärdet i enlighet med 192 § i bygglagen.

49.      En sådan värderingskommitté kan vara ett mer flexibelt instrument som har större förmåga att anpassa sig till snabba prisförändringar. Att döma av handlingarna i målet råder det emellertid inte enighet kring detta.

50.      Landgericht Berlin uppger att kommittéerna inte beräknar marknadsvärdet ”med hänsyn till de rådande förhållandena på marknaden, utan på grundval av en förteckning över köpeskillingar som kommittén enligt 195 § i bygglagen ska föra och som kan vara flera år gammal”. Det innebär i så fall att värderingskommittéerna använder sig av på förhand fastställda tabeller som kan ha samma eftersläpningsproblem som de regionala riktvärdena.(17)

51.      Mot detta invänder emellertid den tyska regeringen att värderingskommittéernas ledamöter inte är bundna av några riktvärden och att de kan ta hänsyn till andra omständigheter när de fastställer värdet. I synnerhet ger den första meningen i 5 § i förordningen om markförvärv värderingskommittéerna möjlighet att använda sig av andra, mer flexibla metoder, enligt den tyska regeringen.(18) Jag ska återkomma till denna möjlighet längre fram.

52.      För att denna andra beräkningsmetod ska anses vara förenlig med artikel 87 EG måste den, trots dessa positiva tecken, i praktiken leda till att man kommer fram till rätt resultat. Även här ankommer det på den nationella domstolen att pröva huruvida de index och tabeller som värderingskommittéerna använder sig av eller ska använda sig av är tillräckligt uppdaterade och huruvida kommittéerna har tillräcklig frihet att vid behov frångå dessa på förhand fastställda värden.

B –    Huruvida 5 § första stycket medger andra, alternativa beräkningsmetoder

53.      Även om man kommer fram till att de två beräkningsmetoder som har granskats ovan inte innebär att man i tillräckligt hög grad kan säkerställa att marknadsvärdet beräknas korrekt, kan 5 § första stycket i förordningen om markförvärv ändå vara förenlig med unionsrätten om det går att tolka det så att dess lydelse inte hindrar att man använder sig av en annan mekanism för att fastställa marknadsvärdet (exempelvis den som BVVG har använt sig av).

54.      Av handlingarna i målet framgår det inte klart huruvida denna alternativa beräkningsmetod är en möjlighet som underförstått följer av 5 § eller om man har behövt avstå från att tillämpa denna bestämmelse för att komma fram till en lösning som är förenlig med kraven i artikel 87 EG.

55.      Den hänskjutande domstolen och kommissionen utgår från att 5 § första stycket enbart innehåller två metoder för att beräkna marknadsvärdet. Den tyska regeringen gör däremot gällande att nämnda bestämmelse gör det möjligt att använda andra beräkningsmetoder, genom att det i den första meningen hänvisas till de allmänna bestämmelserna i värderingsförordningen (Wertermittlungsverordnung), vilken innehåller ytterligare tre värderingsmetoder. BVVG å sin sida tillägger att 5 § under alla förhållanden inte utesluter att man använder sig av en enskild värdering av marken, gjord av en sakkunnig i enlighet med de allmänna tvistemålsreglerna (404 § andra stycket i Zivilprozessordnung, civilprocesslagen).

56.      I 5 § första stycket i förordningen om markförvärv, i dess nya lydelse, vilken trädde i kraft den 11 juli 2009, föreskrivs vidare uttryckligen möjligheten att anlita en edsvuren expert för att beräkna marknadsvärdet, varvid denne ska beakta ”den senaste tidens prisutveckling vid anbudsförfaranden rörande jämförbar mark”.(19)

57.      Valet mellan den ena eller den andra av de två möjliga tolkningarna av den omtvistade bestämmelsen kan vara viktigt för svaret på tolkningsfrågan, såsom den är formulerad. Det ankommer dock inte på EU-domstolen, utan på den nationella domstol som har hänskjutit tolkningsfrågan, att göra denna bedömning.

58.      Oavsett detta bör det påpekas att det följer av fast rättspraxis att det ankommer på den nationella domstolen att i så stor utsträckning som möjligt ge den nationella lag som den ska tillämpa en tolkning som överensstämmer med gemenskapsrättens krav.(20) Som visats ovan förespråkar den tyska regeringen och BVVG en tolkning av 5 § i förordningen om markförvärv som uppfyller dessa krav, men det ankommer på Landgericht Berlin att avgöra huruvida denna tolkning är möjlig.

VII – Förslag till avgörande

59.      Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen ska besvara den tolkningsfråga som Landgericht Berlin har ställt på följande sätt:

1.      Metoder för att fastställa marknadsvärden för jordbruksmark, såsom dem som föreskrivs i 5 § första stycket i den tyska förordningen om markförvärv av den 20 december 1995, strider inte mot artikel 87 EG, förutsatt att

a)      de riktvärden som anges som första kriterium för fastställandet av värdet uppdateras så ofta som marknadsutvecklingen kräver, eller

b)      när den oberoende värderingskommitté som i andra hand ska träda in inte nödvändigtvis är bunden av värderingskriterier som kan vara inaktuella på grund av marknadsutvecklingen.

Det ankommer på den nationella domstolen att avgöra huruvida villkoren i punkterna a och b är uppfyllda i varje enskilt fall.

2.      Frågan huruvida en sådan nationell bestämmelse som återfinns i nämnda förordning medger andra kriterier för fastställande av värdet än dem som uttryckligen föreskrivs i bestämmelsen i fråga, i det fall den skulle aktualiseras till följd av ovanstående, bör avgöras av den nationella domstolen med hjälp av en tolkning som överensstämmer med unionsrätten.

---

1 – Originalspråk: spanska.

---

2 – EGT C 209, s. 3.

---

3 – Rådets förordning (EG) nr 950/97 av den 20 maj 1997 om förbättring av jordbruksstrukturens effektivitet (EGT L 142, s. 1).

---

4 – Rådets förordning (EG) nr 1257/1999 av den 17 maj 1999 om stöd från Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) till utveckling av landsbygden och om ändring och upphävande av vissa förordningar (EGT L 160, s. 80).

---

5 – Lagen om statlig ersättning för mark som exproprierats mellan 1945 och 1949 av den sovjetiska ockupationsmakten på grundval av ockupationsrätten eller dess privilegier som ockupationsmakt och som inte har kunnat återlämnas (Gesetz über staatliche Ausgleichsleistungen für Enteignungen auf besatzungsrechtlicher oder besatzungshoheitlicher Grundlage, die nicht mehr rückgängig gemacht werden können), BGBl. I, 1994, s. 2624.

---

6 – Förordning om förvärv av jordbruksmark, förfarande och den rådgivande kommittén (Verordnung über den Erwerb land- und forstwirtschaftlicher Flächen, das Verfahren sowie den Beirat nach dem Ausgleichsleistungsgesetz), BGBl. I, 1995, s. 2072.

---

7 –      Denna version gällde fram till den 10 juli 2009. Den nya versionen, som trädde i kraft den 11 juli samma år, har följande lydelse (ändringarna är understrukna): ”Marknadsvärdet för jordbruksmark enligt 3 § sjunde stycket första och sjätte meningen … i Ausgleichsleistungsgesetz fastställs enligt bestämmelserna i Wertermittlungsverordnung (värderingsförordningen) av den 6 december 1988 (BGBl. I, s. 2209) … Om det finns regionala riktvärden för åker- och gräsmarker, ska värdet på dessa marker fastställas utifrån nämnda riktvärden. De regionala riktvärdena publiceras av förbundsfinansministeriet i den tyska federala officiella tidningen (Bundesanzeiger) … Om det finns faktiskt stöd för att de regionala riktvärdena är olämpliga som utgångspunkt för beräkningarna, ska privatiseringsorganet lämna ett anbud med hänsyn till värdeutvecklingen. Förvärvaren eller privatiseringsorganet får begära ett sakkunnigutlåtande angående marknadsvärdet från en lokal kommitté som inrättats i enlighet med 192 § i Baugesetzbuch eller från en edsvuren expert, som även ska beakta den senaste tidens prisutveckling vid anbudsförfaranden rörande jämförbar mark.”

---

8 – 1999/268/EG: Kommissionens beslut av den 20 januari 1999 om markförvärv enligt den tyska lagen om regleringsåtgärder (Ausgleichsleistungsgesetz) (EGT L 107, s. 21).

---

9 – Beslut om statligt stöd nr N 506/99 – Tyskland, som delgavs Förbundsrepubliken Tyskland genom kommissionens skrivelse av den 19 januari 2000.

---

10 -      I originalversionen av frågan står det ”andra och tredje meningarna”, men detta är ett misstag.

---

11 – Det ifrågasätts inte heller att en köpeskilling som understiger marknadsvärdet i det här fallet utgör ett ”statligt stöd” i den mening som avses i rättspraxis, genom att det uppfyller alla kraven i artikel 87 EG (nu artikel 107 FEUF). Ett annat exempel på den här typen av stöd finns i domstolens dom av den 11 december 2008 i mål C-295/07, kommissionen mot Département du Loiret (REG 2008, s. I-9363).

---

12 – Enligt svaranden ökade priserna med 18 procent under 2007 och 15 procent under 2008.

---

13 – Argumentet att kommissionen genom sitt beslut av den 22 december 1999 skulle ha godkänt de två beräkningsmetoderna i 5 § är irrelevant i det här sammanhanget. Det finns inget som hindrar att domstolen intar en annan ståndpunkt än detta teoretiska godkännande från kommissionens sida. Jag anser att det därför inte är nödvändigt att granska innehållet i beslutet. Under alla förhållanden godkände kommissionen inte beräkningsmetoderna ovillkorligen, utan med förbehållet att de då de tillämpas i praktiken gör det möjligt att få fram marknadsvärdet på marken i fråga, vilket den tyska regeringen och kommissionen har medgett.

---

14 – 3 § sjunde stycket i lagen om ersättningar.

---

15 – Därför anges det i del II, punkt 2 a femte stycket i meddelandet att med marknadsvärde förstås det pris till vilket man fritt kan sälja ”på värderingsdagen”.

---

16 – Förutom att de bygger på vissa ”riktvärden för fastigheter” (Bodenrichtwerte) som regleras i 196 § i bygglagen. De regionala riktvärdena och de sistnämnda riktvärdena för fastigheter förefaller avse olika stora områden (se härvidlag Columbus, C., Die Gemeinschaftskonformität des regionalen Wertansatzes, Briefe zum Agrarrecht, nr 1/2009, s. 14–15).

---

17 – Förteckningarna över försäljningspriser (Kaufpreissammlung) som upprättas i enlighet med 195 § i bygglagen, ligger till grund för de ”riktvärden för fastigheter” (Bodenrichterte) som avses i 196 § i samma lag, vilka i sin tur ligger till grund för de regionala riktvärdena (regionale Wertansätze) (se föregående fotnot).

---

18 – Detta framgår av den tyska regeringens första interventionsinlaga i målet.

---

19 – Det är uppenbart att ändringen av bestämmelsen kan tolkas som ett uttryck för att det fanns vissa brister i den tidigare lydelsen, men den tyska regeringen hävdar att ändringen bara syftade till att klargöra bestämmelsens innehåll, inte att detta utökades.

---

20 – Dom av den 26 september 2000 i mål C-262/97, Engelbrecht (REG 2000, s. I-7321), punkt 39, av den 27 oktober 2009 i mål C-115/08, ČEZ (REG 2009, s. I-0000), punkt 138, av den 13 april 2010 i mål C-91/08, Wall (REG 2010, s. I-0000), punkt 70, och av den 22 juni 2010 i de förenade målen C-188/10 och C-189/10, Melki och Abdeli (REG 2010, s. I-0000), punkterna 49 och 50.