EUR-Lex Access to European Union law

Back to EUR-Lex homepage

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Document 62008TJ0540

Tribunalens dom (tredje avdelningen) av den 11 juli 2014  .
Esso Société anonyme française m.fl. mot Europeiska kommissionen.
Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Marknaden för paraffinvax – Marknaden för råparaffin – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG konstateras – Prisfastställelse och uppdelning av marknader – 2006 års riktlinjer för beräkning av böter – Överträdelsens varaktighet – Likabehandling – Proportionalitet – Obegränsad behörighet.
Mål T‑540/08.

Court reports – general

ECLI identifier: ECLI:EU:T:2014:630

Parter
Domskäl
Domslut

Parter

I mål T‑540/08,

Esso Société anonyme française , Courbevoie (Frankrike),

Esso Deutschland GmbH , Hamburg (Tyskland),

ExxonMobil Petroleum and Chemical BVBA , Antwerpen (Belgien),

Exxon Mobil Corp. , West Trenton, New Jersey (Förenta staterna),

företrädda av R. Subiotto, QC, advokaterna R. Snelders, L.-P. Rudolf och M. Piergiovanni,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen , företrädd av F. Castillo de la Torre, i egenskap av ombud, biträdd av M. Gray, barrister,

svarande,

angående en talan om delvis ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2008) 5476 slutlig av den 1 oktober 2008 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/39.181 – Ljusmassa) och nedsättning av det bötesbelopp som ålagts sökandena,

meddelar

TRIBUNALEN (tredje avdelningen),

sammansatt av ordföranden O. Czúcz (referent), samt domarna I. Labucka och D. Gratsias,

justitiesekreterare: handläggaren N. Rosner,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 21 mars 2011,

följande

Dom

Domskäl

Bakgrund till tvisten och angripet beslut

Administrativt förfarande och antagande av det angripna beslutet

1. Europeiska gemenskapernas kommission konstaterade, genom beslut K(2008) 5476 slutlig av den 1 oktober 2008 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/39.181 – Ljusmassa) (nedan kallat det angripna beslutet), att sökandena, Esso Deutschland GmbH, Esso Société anonyme française (nedan kallat Esso France), ExxonMobil Petroleum and Chemical BVBA (nedan kallat EMPC) och Exxon Mobil Corp. (nedan kallat EMC) (nedan tillsammans kallade ExxonMobil eller ExxonMobilkoncernen), tillsammans med andra bolag hade åsidosatt artikel 81.1 EG och artikel 53.1 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) genom att delta i en kartell på marknaden för paraffinvax inom EES och på den tyska marknaden för råparaffin.

2. Det angripna beslutet riktade sig till sökandena och följande företag: ENI SpA, H & R ChemPharm GmbH, H & R Wax Company Vertrieb GmbH och Hansen & Rosenthal KG, Tudapetrol Mineralölerzeugnisse Nils Hansen KG, MOL Nyrt., Repsol YPF Lubricantes y Especialidades SA, Repsol Petróleo SA och Repsol YPF SA (nedan tillsammans kallade Repsol), Sasol Wax GmbH, Sasol Wax. International AG, Sasol Holding in Germany GmbH och Sasol Ltd (nedan tillsammans kallade Sasol), Shell Deutschland Oil GmbH, Shell Deutschland Schmierstoff GmbH, Deutsche Shell GmbH, Shell International Petroleum Company Ltd, The Shell Petroleum Company Ltd, Shell Petroleum NV och Shell Transport and Trading Company Ltd (nedan tillsammans kallade Shell), RWE Dea AG och RWE AG (nedan tillsammans kallade RWE) samt Total SA och Total France SA (nedan tillsammans kallade Total) (skäl 1 i det angripna beslutet).

3. Paraffinvax tillverkas ur råolja i raffinaderier. Det används för tillverkning av en rad olika produkter, till exempel ljus, kemikalier, däck och fordonsrelaterade produkter. Det används också i gummi-, förpacknings-, lim- och tuggummiindustrin (skäl 4 i det angripna beslutet).

4. Råparaffin är den råvara som behövs för tillverkning av paraffinvax. Det tillverkas i raffinaderier som en biprodukt vid produktion av basoljor från råolja. Det säljs också till slutkunder, exempelvis till tillverkare av spånskivor (skäl 5 i det angripna beslutet).

5. Kommissionen inledde sin undersökning efter det att Shell Deutschland Schmierstoff, genom skrivelse av den 17 mars 2005, hade upplyst den om att en kartell förelåg och hade gett in en ansökan om immunitet med stöd av kommissionens meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 45, 2002, s. 3) (skäl 72 i det angripna beslutet).

6. Den 28 och 29 april 2005 genomförde kommissionen, med tillämpning av artikel 20.4 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] (EGT L 1, 2003, s. 1), inspektioner på plats hos H & R/Tudapetrol, ENI och MOL samt i lokaler som tillhörde bolagen i Sasol-, ExxonMobil-, Repsol- och Totalkoncernerna (skäl 75 i det angripna beslutet).

7. Den 29 maj 2007 riktade kommissionen ett meddelande om invändningar till de bolag som anges ovan i punkt 1, bland annat sökandena (skäl 85 i det angripna beslutet). Sökandena besvarade meddelandet om invändningar genom en skrivelse av den 21 augusti 2007.

8. Den 10 och 11 december 2007 genomförde kommissionen ett muntligt hörande i vilket sökandena deltog (skäl 91 i det angripna beslutet).

9. Kommissionen konstaterade i det angripna beslutet, mot bakgrund av de bevis den förfogade över, att de bolag till vilka beslutet riktade sig, vilka utgjorde majoriteten av tillverkarna av paraffinvax och råparaffin inom EES, hade gjort sig skyldiga till en enda, komplex och fortlöpande överträdelse av artikel 81 EG och artikel 53 i EES-avtalet inom EES-området. Överträdelsen bestod av avtal eller samordnade förfaranden avseende fastställande av priser samt utbyte och utlämnande av känslig affärsinformation som berörde paraffinvax. Beträffande RWE (senare Shell), ExxonMobil, MOL, Repsol, Sasol och Total inbegrep den överträdelse som berörde paraffinvax även uppdelning av kunder eller marknader. Dessutom avsåg den överträdelse som RWE, ExxonMobil, Sasol och Total hade gjort sig skyldiga till även råparaffin som såldes till slutkunder på den tyska marknaden (skälen 2, 95 och 328 samt artikel 1 i det angripna beslutet).

10. Överträdelserna begicks vid konkurrensbegränsande möten som deltagarna kallade ”tekniska möten” eller ibland ”Blauer Salon möten” och vid ”möten avseende råparaffin”, som särskilt avsåg frågor avseende råparaffin.

11. De böter som ålades i förevarande fall beräknades på grundval av riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 (EUT C 210, 2006, s. 2) (nedan kallade 2006 års riktlinjer), vilka var i kraft den dag då meddelandet om invändningar delgavs de bolag som anges ovan i punkt 1.

12. Det angripna beslutet innehåller bland annat följande bestämmelser:

” Artikel 1

Följande företag har överträtt artikel 81.1 [EG] och, från och med den 1 januari 1994, artikel 53.1 i EES-avtalet, genom att under de angivna perioderna delta i en fortlöpande överenskommelse och/eller ett samordnat förfarande inom paraffinvaxsektorn på den gemensamma marknaden och från och med den 1 januari 1994 inom EES:

Esso Deutschland GmbH, den 22 februari 2001 till den 20 november 2003,

Esso Société anonyme française, den 3 september 1992 till den 20 november 2003,

ExxonMobil Petroleum and Chemical BVBA, den 30 november 1999 till den 20 november 2003,

Exxon Mobi1 [Corp.], den 30 november 1999 till den 20 november 2003,

För följande företag inbegrep denna överträdelse för de angivna perioderna även råparaffin som såldes till slutkunder på den tyska marknaden:

Esso Deutschland GmbH, den 22 februari 2001 till den 18 december 2002,

Esso Société anonyme française, den 8 mars 1999 till den 18 december 2002,

ExxonMobil Petroleum and Chemical BVBA, den 20 november 1999 till den 18 december 2002,

Exxon Mobi1 [Corp.], den 20 november 1999 till den 18 december 2002,

Artikel 2

För de överträdelser som avses i artikel 1 åläggs följande böter:

ENI SpA, 29 120 000 EUR,

Esso Société anonyme française, 83 588 400 EUR,

varav gemensamt och solidariskt ansvarigt med

ExxonMobil Petroleum and Chemical BVBA och ExxonMobi1 Corporation för 34 670 400 EUR, varav gemensamt och solidariskt ansvarigt med Esso Deutschland GmbH för 27 081 600 EUR,

Tudapetrol Mineralölerzeugnisse Nils Hansen KG, 12 000 000 EUR,

Hansen & Rosenthal KG gemensamt och solidariskt ansvarigt med H & R Wax Company Vertrieb GmbH, 24 000 000 EUR,

varav gemensamt och solidariskt ansvarigt med

H & R ChemPharm GmbH för 22 000 000 euro,

MOL Nyrt., 23 700 000 EUR,

Repsol YPF Lubricantes y Especialidades SA gemensamt och solidariskt ansvarigt med Repsol Petróleo SA och Repsol YPF SA: 19 800 000 EUR,

Sasol Wax GmbH, 318 200 000 EUR,

varav gemensamt och solidariskt ansvarigt med

Sasol Wax International AG, Sasol Holding in Germany GmbH och Sasol Limited för 250 700 000 EUR,

Shell Deutschland Oil GmbH, Shell Deutschland Schmierstoff GmbH, Deutsche Shell GmbH, Shell International Petroleum Company Limited, the Shell Petroleum Company Limited, Shell Petroleum NV och the Shell Transport and Trading Company Limited, 0 EUR,

RWE-Dea AG gemensamt och solidariskt ansvarigt med RWE AG, 37 440 000 EUR,

Total France SA gemensamt och solidariskt ansvarigt med Total SA, 128 163 000 EUR.”

Fusionen mellan Exxon och Mobil samt ansvar för överträdelsen i det angripna beslutet

13. Den 30 november 1999 övertog Exxon Corp. Mobil Corp. och döptes senare om till EMC (nedan kallad fusionen mellan Exxon och Mobil). Den 6 maj 2003 uppgick Mobil Oil Française (nedan kallat Mobil France) i Esso France.

14. I bland annat skälen 348–352 i det angripna beslutet redogör kommissionen för hur den tillskrivit olika bolag i ExxonMobilkoncernen ansvar för den konkurrensbegränsande verksamheten.

”6.2.2 ExxonMobilkoncernen

(348)I kapitel 4 har slagits fast att ExxonMobil under sin medverkandetid deltog i samverkan genom anställda hos Mobil [France] (och dess [rättsliga efterträdare]) samt hos Esso Deutschland.

(349)Mobil [France] deltog i kartellen genom förmedling av flera av sina anställda från det att överträdelsen inleddes [den 3 september 1992] och fram till dess att den upphörde, det vill säga den 6 maj 2003. Esso Deutschland deltog genom förmedling av sina egna anställda åtminstone från den 22 februari 2001. Kommissionen har först och främst för avsikt att hålla dessa bolag ansvariga för deras direkta deltagande i kartellen.

(351)Mobil [France] uppgick i [Esso France den 6 maj 2003].

(352)[Esso France] ska därför anses vara ansvarigt för den [konkurrensbegränsande] verksamhet [som Mobil France utövade före den 6 maj 2003].”

15. EMPC ansågs ha varit ansvarigt från och med fusionen mellan Exxon och Mobil, det vill säga från den 30 november 1999, på grundval av att detta bolag var moderbolag till Esso Deutschland och Esso France. EMC ansågs ha varit ansvarigt från samma dag på grundval av att detta bolag var moderbolag till EMPC (skälen 535 och 354 i det angripna beslutet).

Beräkning av de böter som ålades sökandena

16. Vid beräkningen av grundbeloppet för böterna beaktade kommissionen en andel av ExxonMobilkoncernens försäljningsvärde inom EES och multiplicerade det på så sätt beräknade beloppet med en koefficient som utvisade hur länge var och en av sökandena hade deltagit i överträdelsen.

17. Kommissionen fastställde först och främst det årliga försäljningsvärdet för paraffinvax och råparaffin. För paraffinvax grundade kommissionen beräkningen av årsgenomsnittet på ExxonMobilkoncernens inkomster för åren 2000–2002. För råparaffin grundade kommissionen beräkningen av årsgenomsnittet på ExxonMobilkoncernens inkomster för åren 2000–2001. Resultatet av denna beräkning uppgick till 19 790 382 euro för paraffinvax och 1 259 217 euro för råparaffin. Multiplikationskoefficienterna med anledning av överträdelsens allvar uppgick till 18 procent för paraffinvax och till 15 procent för råparaffin.

18. Kommissionen slog därefter fast hur länge sökandena hade deltagit i överträdelsen med avseende på paraffinvax och råparaffin. I fråga om paraffinvax ansåg kommissionen att Esso France hade deltagit under en tid som motsvarade multiplikationskoefficienten 11,5. Multiplikationskoefficienten fastställdes till 3 för Esso Deutschland och till 4 för EMPC och för EMC.

19. För det andra höjde kommissionen, i enlighet med punkt 25 i 2006 års riktlinjer, dessa belopp med ett tilläggsbelopp som kallas ”avgift för deltagande i kartellen”, vilket motsvarade 18 procent av försäljningsvärdet för paraffinvax och 15 procent av försäljningsvärdet för råparaffin.

20. Det anfördes för det tredje inte att det förelåg förmildrande eller försvårande omständigheter som kunde inverka på bötesbeloppet. Böterna ändrades därför inte på den grunden.

21. Kommissionen ansåg för det fjärde att en multiplikationskoefficient i avskräckande syfte skulle tillämpas på grund av ExxonMobilkoncernens betydande storlek. Denna multiplikationskoefficient fastställdes därför till 2.

22. För det femte satte kommissionen ned böterna med 7 procent med anledning av att sökandena hade tillhandahållit upplysningar och därefter hade samarbetat inom ramen för kommissionens meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden. Böterna fastställdes slutligen enligt följande: Esso France, böter med 83 588 400 euro, varav 27 081 600 euro solidariskt med Esso Deutschland och 34 670 400 euro solidariskt med EMPC och EMC.

Förfarandet och parternas yrkanden

23. Sökandena har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 12 december 2008.

24. På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (tredje avdelningen) att inle da det muntliga förfarandet. Tribunalen uppmanade parterna att skriftligen besvara vissa frågor och att inkomma med vissa handlingar såsom en processledande åtgärd i enlighet med artikel 64 i rättegångsreglerna. Parterna efterkom denna anmodan inom utsatt tid.

25. I skrivelse av den 10 februari 2011 har kommissionen begärt att tribunalen ska utesluta vissa avsnitt i sökandenas svar på de skriftliga frågorna. Sökandena har motsatt sig detta. Tribunalen (tredje avdelningen) beslutade den 3 maj 2011 att låta frågan anstå till den slutliga domen.

26. Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 21 mars 2011.

27. Med hänsyn till det samband som föreligger med de faktiska omständigheterna i mål T‑541/08, Sasol m.fl. mot kommissionen, T‑543/08, RWE och RWE Dea mot kommissionen, T‑544/08, Hansen & Rosenthal och H & R Wax Company Vertrieb mot kommissionen, T‑548/08, Total mot kommissionen, T‑550/08, Tudapetrol mot kommissionen, T‑551/08, H & R ChemPharm mot kommissionen, T‑558/08 ENI mot kommissionen, T‑562/08, Repsol YPF Lubricantes y especialidades m.fl. mot kommissionen och T‑562/08, Total Raffinage et Marketing mot kommissionen, samt till att de uppkomna rättsliga frågorna liknar varandra, beslutade tribunalen att avkunna dom i förevarande mål först sedan förhandlingarna hållits i dessa konnexa mål. Den sista av dessa ägde rum den 3 juli 2013.

28. Sökandena har yrkat att tribunalen ska

– delvis ogiltigförklara det angripna beslutet,

– sätta ned de böter som sökandena åläggs, och

– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

29. Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

– ogilla talan, och

– förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

Rättslig bedömning

30. Till stöd för sin talan har sökandena åberopat två grunder. Genom den första grunden har sökandena gjort gällande att beslutet bygger på en felaktig rättstillämpning vid beräkningen av grundbeloppet för de böter som ålades Esso France, eftersom dessa beräknades utan hänsyn till att Exxon inte hade deltagit i överträdelsen före fusionen. Genom den andra grunden har gjorts gällande att den dag som fastställdes vara den tidpunkt då sökandena avbröt sitt deltagande i de delar av överträdelsen som avsåg paraffinvax är felaktig.

31. Tribunalen anser att det är lämpligt att inleda prövningen av talan med den andra grunden.

Den andra grunden: Påstått felaktig rättstillämpning vad gäller det datum som fastställdes vara den tidpunkt då sökandena avbröt sitt deltagande i överträdelsen

Inledande synpunkter

32. Sökandena anser att kommissionen gjorde fel när den slog fast att de avbröt sin delaktighet i de två första delarna av överträdelsen – avseende paraffinvax – den 20 november 2003. Sökandena har betonat att de inte deltog i de tekniska möten som hölls efter mötet den 27 och 28 februari 2003.

33. I detta hänseende angav kommissionen följande i det angripna beslutet:

”…

(600)ExxonMobil har förklarat att mötet den 27 och 28 februari 2003 i München var det sista möte som någon av dess representanter deltog i. På inbjudan till mötet den 15 januari 2004 från [M.] hos Sasol svarade [Hu.] på ExxonMobil bland annat följande: ’Dagordningen verkar vara intressant för vårt företag. Den här konkurrentgruppen verkar emellertid samlas utan stöd från någon yrkesorganisation och utan struktur eller stadgar. Detta förhållande är störande och vi vill föreslå att mötena hålls under ledning av [European Wax Federation], antingen inom den tekniska kommittén eller som en särskild underkommitté. ExxonMobil kommer inte att delta i detta möte utan stöd från en reglementsenlig yrkesorganisation.’ Detta e-postmeddelande av den 20 november 2003 sändes till [M.], hos Sasol, med kopia till M:s överordnade [Hu.] på ExxonMobil. Kommissionen har inte bevis för att ExxonMobil fortsatte att delta i överträdelsen efter det att detta e-postmeddelande sändes. Kommissionen anser därför att ExxonMobil enligt detta e-postmeddelande till Sasol (som organiserade de flesta tekniska mötena) offentligt tog avstånd från kartellen.

(601) Påståendet att ExxonMobils deltagande upphörde efter mötet den 27 och 28 februari 2003 kan emellertid inte godtas. Att underlåta att gå på möten är inte tillräckligt för att avbryta ett deltagande. Det offentliga avståndstagande som fordras enligt rättspraxis gjordes inte förrän i [Hu:s] e-postmeddelande av den 20 november 2003. Att de övriga deltagarna, bland annat Sasol, inte uppfattade underlåtelsen att delta i möten som ett sådant offentligt avståndstagande framgår av att ExxonMobil även i fortsättningen bjöds in till tekniska möten, vilket slutligen resulterade i [Hu:s] e-postmeddelande av den 20 november 2003.”

34. Sökandena har bestritt denna bedömning. De har hävdat att de inte deltog i och inte fick upplysningar om resultaten av de ”tekniska möten” som hölls efter mötet den 27 och 28 februari 2003. Under detta upplyste T. – deras representant på de tekniska mötena – officiellt de övriga deltagarna om att han snart skulle lämna ExxonMobil och han angav inte vem som skulle efterträda honom. Det finns på samma sätt inte några bevis för att sökandena efter T:s frånträde – och senare pensionering – hade kännedom om att han tidigare hade deltagit i överträdelsen. Av befintlig bevisning framgår tvärtom att T. avsiktligt hemlighöll det konkurrensbegränsande innehållet i de tekniska mötena för sin styrelse och sina kolleger.

35. Sökandena har därför gjort gällande att kommissionen borde ha angett att den 28 februari 2003 var den dag då ExxonMobil upphörde att delta i kartellen. Det var den dag då det sista möte hölls som T. deltog i. I vart fall borde kommissionen ha angett den dag då han utstationerades till Sasol – nämligen den 31 mars 2003 – eller då han gick i pension den 30 juni 2003.

Kravet på att ExxonMobil ska ha tagit avstånd från kartellens verksamhet för att det ska vara styrkt att det avbrutit sitt deltagande i överträdelsen

36. Sökandena har anfört att kommissionen felaktigt ansåg att det i förevarande fall enligt rättspraxis krävdes att ExxonMobil hade tagit avstånd från kartellens verksamhet för att styrka att det hade avbrutit sitt deltagande i överträdelsen.

37. Detta argument står emellertid i strid med rättspraxis.

38. Tribunalen har nämligen slagit fast att det kan anses att ett företag definitivt har upphört med sitt deltagande i en konkurrensbegränsande samverkan endast om det offentligt har tagit avstånd från dess innehåll (förstainstansrättens dom av den 27 september 2006 i mål T‑329/01, Archer Daniels Midland mot kommissionen, REG 2006, s. II‑3255, punkt 246, och av den 28 april 2010 i mål T‑446/05, Amann & Söhne och Cousin Filterie mot kommissionen, REU 2010, s. II‑1255, punkt 241).

39. Detta argument kan således inte godtas.

De övriga kartelldeltagarnas uppfattning om ExxonMobils påstådda avståndstagande

40. Enligt rättspraxis är det avgörande för bedömningen av huruvida det berörda företaget har velat ta avstånd från den rättsstridiga överenskommelsen att de övriga kartelldeltagarna har förstått detta företags avsikt (domstolens dom av den 19 mars 2009 i mål C‑510/06 P, Archer Daniels Midland mot kommissionen, REG 2009, s. I‑1843, punkt 120).

41. Sökandena har härvid hävdat att T. tillkännagav sitt frånträde vid mötet den 27 och 28 februari 2003 och att han inte angav vem som skulle efterträda honom som deltagare i framtida möten. Sökandena har även hänvisat till Shells förklaring att S. hos Sasol inte längre sände skrivelser om prishöjningar till ExxonMobil efter T:s frånträde.

42. Vad gäller den bevisning som kan åberopas i detta avseende är det principen om fri bevisprövning som gäller i unionsrätten (förstainstansrättens dom av den 8 juli 2004 i mål T‑50/00, Dalmine mot kommissionen, REG 2004, s. II‑2395, punkt 72).

43. När det gäller de olika uppgifternas bevisvärde är trovärdigheten det enda relevanta kriteriet för att värdera förebringad bevisning (domen i det ovan i punkt 42 nämnda målet Dalmine mot kommissionen, punkt 72).

44. Enligt de allmänna reglerna för bevisning beror en handlings trovärdighet och därmed dess bevisvärde på dess ursprung, omständigheterna vid dess upprättande, dess avsedda mottagare och dess innehåll (förstainstansrättens dom av den 15 mars 2000 i de förenade målen T‑25/95, T‑26/95, T‑30/95–T‑32/95, T‑34/95–T‑39/95, T‑42/95–T‑46/95, T‑48/95, T‑50/95–T‑65/95, T‑68/95–T‑71/95, T‑87/95, T‑88/95, T‑103/95 och T‑104/95, Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen, REG 2000, s. II‑491, punkterna 1053 och 1838).

45. Eftersom förbudet mot att delta i konkurrensbegränsande förfaranden och avtal och de påföljder som kan påföras dem som bryter mot förbudet är väl kända, är det vanligt att den verksamhet som dessa förfaranden och avtal medför bedrivs i hemlighet, att mötena äger rum i hemlighet, och att därtill hörande dokumentation begränsas till ett minimum. Det kan följaktligen inte krävas att kommissionen ska förebringa bevisning som ger uttryckligt stöd för att de berörda aktörerna varit i kontakt med varandra. Även om kommissionen upptäcker sådana handlingar är dessa vanligtvis fragmentariska och spridda, varför det ofta visar sig vara nödvändigt att rekonstruera vissa detaljer med hjälp av slutledning (domstolens dom av den 7 januari 2004 i de förenade målen C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. I‑123, punkterna 55–57, se även förstainstansrättens dom av den 27 september 2006 i de förenade målen T‑44/02 OP, T‑54/02 OP, T‑56/02 OP, T‑60/02 OP och T‑61/02 OP, Dresdner Bank m.fl. mot kommissionen, REG 2006, s. II‑3567, punkterna 64 och 65).

46. Denna rättspraxis är analogt även tillämplig på hur de övriga kartelldeltagarna har uppfattat ett företags påstått offentliga avståndstagande från och fortsatta deltagande i en kartell under en tid då företaget inte är närvarande vid konkurrensbegränsande möten. De övriga kartelldeltagarna kan nämligen inte förväntas redovisa sin uppfattning av huruvida en kartelldeltagare fortfarande deltar i denna när dess representant inte deltar i vissa konkurrensbegränsande möten och de kan inte heller förväntas förebringa annan samtida bevisning i detta avseende. De försöker nämligen avstå från att uttryckligen hänvisa till konkurrensbegränsande åtgärder för att i mesta möjliga mån minska bevisningen mot sig själva. De övriga deltagarnas uppfattning måste därför eventuellt klargöras genom slutledning utifrån en samling indicier och indirekt bevisning som kommissionen och tribunalen kan förfoga över.

47. På grundval av uppgifter i handlingarna i målet finner tribunalen att de övriga kartelldeltagarna inte hade uppfattningen att ExxonMobil offentligt tog avstånd från kartellen före skrivelsen av den 20 november 2003.

48. Såsom kommissionen angav i det angripna beslutet fortsatte Sasol att sända inbjudningar till tekniska möten fram till den 20 november 2003, dagen för H:s skrivelse om att ExxonMobil ”[inte skulle komma] att delta i detta möte utan stöd från en reglementsenlig yrkesorganisation”. Kommissionen slog fast att ExxonMobil avbröt sitt deltagande i kartellen den dagen. Om Sasol hade ansett att ExxonMobil inte deltog i kartellen efter T:s frånträde, eftersom denne inte hade utsett en efterträdare, skulle detta företag inte ha fortsatt att sända inbjudningar till ExxonMobil efter den 31 mars 2003.

49. Enligt Sasols svar av den 18 december 2006 på kommissionens begäran om upplysningar, deltog T:s efterträdare H. inte i de tekniska mötena men hade bilaterala kontakter med åtminstone Sasol.

50. För det andra kan sökandena inte med giltig verkan stödja sig på Shells förklaring av den 16 juni 2006 om att S. hos Shell, efter T:s frånträde, inte längre sände skrivelser om prissättning till ExxonMobil. Såsom kommissionen har angett kan detta även bero på att S. inte längre hade någon tillförlitlig kontaktperson hos ExxonMobil efter T:s frånträde. Den förklaring som sökandena har åberopat är därför inte ett bevis för att Shell ändrat uppfattning beträffande huruvida ExxonMobil fortsatte att delta i kartellen. Denna förklaring påverkar i vart fall inte slutsatsen att Sasol som organiserade de tekniska mötena, såsom framgår av de omständigheter som redovisats ovan i punkterna 48 och 49, även i fortsättningen uppfattade ExxonMobil som en kartelldeltagare.

51. Det är i förevarande mål fråga om en enda, komplex och fortlöpande överträdelse, bestående av avtal eller samordnade förfaranden avseende fastställande av priser samt utbyte och utlämnande av känslig affärsinformation och av uppdelning av kunder eller marknader. Det förhållandet att ExxonMobil inte längre fick några skrivelser om prissättning från Shell avser endast en del av överträdelsen, nämligen den del som avser kontrollmekanismen för prishöjningar, om vilka deltagarna vid flera tillfällen ingick överenskommelser under de tekniska mötena. Den omständigheten att Shell inte längre regelbundet underrättade ExxonMobil om sina nya priser utvisar enligt kartelldeltagarnas uppfattning inte att ExxonMobil inte längre ansåg sig vara bunden av sina tidigare åtaganden i samband med en enda, komplex och fortlöpande överträdelse.

52. Det framgår för det tredje av H:s förklaring på heder och samvete att denne besvarade en inbjudan till ett tekniskt möte som han fick från M. hos Sasol den 26 juni 2003 med att han inte kunde delta i nästa möte på grund av att han ”redan var upptagen den dagen”. Han besvarade en inbjudan som han fick från M. den 17 juli 2003 till ett möte den 24 september 2003 med att han skulle vara på resa i slutet av september och att ”det tekniska mötet inte skulle flyttas för [hans skull]”.

53. Genom H:s svar ifrågasätts även sökandenas påstående att ExxonMobil ansågs ha tagit avstånd från kartellen efter T:s frånträde den 31 mars 2003. Om de övriga deltagarna hade uppfattat det så, att ExxonMobil inte längre deltog i kartellen, skulle dess representant inte ha fått e-postmeddelanden om tid för nästa tekniska möte. Om kartelldeltagarna hade varit införstådda med att ExxonMobil hade tagit avstånd från kartellen är det för det andra inte rimligt att anta att H. skulle ha sagt sig vara ”upptagen den dagen” i en e-postskriftväxling som ägde rum för att finna en dag som passade samtliga deltagare. En sådan attityd ger nämligen de övriga medlemmarna intrycket att han var villig att fortsätta att delta.

54. Tribunalen bekräftar därför kommissionens bedömning att de övriga deltagarna uppfattade att ExxonMobil deltog i kartellen fram till den 20 november 2003, eftersom företaget inte hade tagit avstånd offentligt.

Huruvida ExxonMobils ansällda inte hade kännedom om att företaget deltog i överträdelsen efter T:s frånträde

55. Sökandena har hävdat att ExxonMobil inte kunde avkrävas ett offentligt avståndstagande, eftersom det inte finns bevis för att ExxonMobil, efter T:s frånträde, hade kännedom om att företaget tidigare hade deltagit i överträdelsen. Av befintlig bevisning framgår tvärtom att T. avsiktligt hade hemlighållit det konkurrensbegränsande innehållet i de tekniska mötena för sin styrelse och sina kolleger.

– Processuella frågor

56. Kommissionen har till sin duplik bifogat skriftlig bevisning för att motbevisa sökandenas påstående om att T. var den ende anställde hos ExxonMobil som hade kännedom om att detta företag deltog i överträdelsen.

57. I sitt svar av den 21 december 2010 på tribunalens skriftliga frågor har sökandena, även om dessa frågor inte avsåg ämnet, gjort detaljerade anmärkningar om den bevisning som bifogats dupliken.

58. För det första har kommissionen, i skrivelse av den 10 februari 2011, begärt att tribunalen ska utesluta vissa avsnitt i sökandenas svar på tribunalens skriftliga frågor ur akten. I skrivelse av den 11 mars 2011 har sökandena däremot invänt mot att en del av den aktuella handlingen utesluts ur akten.

59. Såsom kommissionen har angett begränsade sig sökandena i sitt svar på tribunalens skriftliga frågor inte till att besvara tribunalens frågor och att förklara svarens sammanhang. De besvarade dessutom kommissionens argument i dupliken och den bevisning som bifogats denna.

60. Ett skriftligt svar på dupliken föreskrivs visserligen inte i rättegångsreglerna. Med hänsyn till att tribunalen inte haft tillfälle att före förhandlingen avgöra huruvida varje del av detta svar kan prövas i sak, kunde sökandena emellertid föranledas att dra slutsatsen att deras svar i sin helhet skulle tas in i akten och att de därför inte behövde upprepa vissa avsnitt under förhandlingen även om de hade möjlighet därtill.

61. Tribunalen anser dessutom att sökandenas anmärkningar om den bevisning som bifogats dupliken är användbara för lösningen av tvisten. Eftersom tribunalen, som en åtgärd för processledning, hade kunnat uppmana sökandena att ta ställning till denna bevisning, kan den, av processekonomiska skäl, besluta att de ifrågavarande anmärkningarna ska behållas i akten.

62. Med hänsyn till rätten till en rättvis rättegång och av processekonomiska skäl beslutar tribunalen att avslå kommissionens begäran om att utesluta handlingar. Tribunalen beslutar att sökandenas svar på tribunalens frågor i deras helhet ska tas in i akten.

63. I svaret på tribunalens frågor har sökandena gjort gällande att kommissionen borde ha motiverat det för sena förebringandet av den bevisning som bifogats dupliken. Sökandena gör gällande att bevisningen inte ska godtas, eftersom någon motivering inte har lämnats.

64. Enligt artikel 48.1 i rättegångsreglerna får parterna i repliken och dupliken åberopa bevisning till stöd för sin argumentation. De ska dock ange skälen till att detta inte gjorts tidigare.

65. I repliken har sökandena i avsevärd omfattning utvecklat och underbyggt sitt påstående att ExxonMobil inte hade kännedom om kartellen efter T:s frånträde och att ingen av de anställda hade kännedom om kartellen efter den dagen. Eftersom kommissionen således har hänvisat till dessa argument, vilka anfördes i repliken, när den förebringat den bevisning som bifogats dupliken, är det fullt förståeligt varför den förebringat denna bevisning för första gången i dupliken. Under förhandlingen har kommissionen dessutom ytterligare förklarat att den bevisning som bifogats dupliken förebringats som svar på sökandenas argument i repliken och i bilaga C 1 till denna.

66. Tribunalen finner därför att kommissionen har lämnat en tillräcklig motivering till varför den förebringat bevisningen för sent. Denna bevisning kan därför prövas.

– Prövning i sak

67. Sökandena har hänvisat till förklaringen på heder och samvete från H, den anställde hos ExxonMobil som T. rapporterade till vid den tidpunkten. H. angav att T. i slutet av mars 2003, när denne förberedde sitt frånträde, hade upplyst honom om att tekniska möten hölls som organiserades av Sasol. T. hade inte nämnt att även marknadsrelaterade frågor hade diskuterats. H. förklarade att han inte hade utsett någon ersättare för T., men att han först hade haft för avsikt att själv delta i ett av mötena, eftersom han inte riktigt förstod vad de tekniska diskussioner bestod i som hölls under dessa möten och ville kontrollera om det ”var lönt” för ExxonMobil att fortsätta att delta i dem. H. har framhållit att han vid den tidpunkten inte hade någon anledning att misstänka att mötena hade ett konkurrensbegränsande innehåll eller att T. regelbundet hade deltagit i konkurrensbegränsande möten som han borde ha tagit avstånd från själv i ExxonMobils namn.

68. Tribunalen anger att sökandenas faktiska påstående direkt motsägs av de omständigheter som anges i handlingarna, även om tribunalen med hänsyn till sökandenas förklaringar i svaret på de skriftliga frågorna, har beslutat att inte ta hänsyn till vissa handlingar som kommissionen har bilagt dupliken. Det framgår nämligen av handlingarna i målet att H. (som ansvarade för specialprodukter för vissa medlemsstater i Europeiska unionen hos Mobil mellan åren 1996 och 2000 och var försäljningsansvarig för vaxer och vaxemulsioner i ExxonMobilkoncernen för flera kontinenter från år 2000), till vilken T. rapporterade under den omtvistade tidsperioden, hade kännedom om att ExxonMobil deltog i överträdelsen.

69. Av ett e-postmeddelande från J. hos Mobil av den 28 juni 1999 till ett antal mottagare, bland andra H. och P. hos ExxonMobil, avseende ett tekniskt möte som skulle hållas i Wien (Österrike) den 9 juli 1999, framgår att ”[Sü. hos Sasol] försök[te] komma fram till en överenskommelse mellan tillverkarna för att strama åt produktionsgränserna, i syfte att upprätta hinder för tillträde till marknaden” och att ”Mobils intresse enligt [hans] uppfattning [var] att i princip stödja ett närmande från S[ü.]” (skäl 154 i det angripna beslutet).

70. I ett internt e-postmeddelande av den 12 september 1997 upplyste H. mottagarna om sin avsikt att tillämpa den prishöjning som Sü. hos Sasol hade aviserat. En av mottagarna, Su. hos ExxonMobil, svarade följande:

”[T]ack, bra information. Vill uppmuntra de andra [att] också hänga med.”

71. I ett e-postmeddelande av den 10 oktober 2000 från H. till P. och S. hos ExxonMobil angavs att ”marknaden förbered[de] sig på en prishöjning med 15 DEM (miniminivå 140 tyska mark) från januari 2001”. I sitt svar på tribunalens skriftliga frågor hade sökandena anfört en annan förklaring, nämligen att H. inte hade fått information om den förväntade prishöjningen från konkurrenterna, utan från andra källor, särskilt kunderna. Denna förklaring kan emellertid inte godtas. Det är nämligen inte troligt att ExxonMobils kunder, som hade intresse av att hålla priserna på en låg nivå, skulle ha meddelat honom ett exakt belopp för prishöjningen (och ett minimipris) i samband med ett exakt datum.

72. I ett e-postmeddelande av den 13 november 2000 upplyste H. K. hos ExxonMobil om att ”det allmänna budskapet på den europeiska marknaden [va]r en höjning med 15 procent”.

73. Av e-postmeddelandet av den 19 november 2000 från H. till P. hos ExxonMobil, i vilket ”Prishöjning på vaxer” angavs som ämne, framgår att H. hade kännedom om att prislistor utbyttes mellan konkurrenterna. I det ovannämnda e‑postmeddelandet angavs att ”[C. hos ExxonMobil hade] fått ytterligare en mängd upplysningar (skrivelser om vaxer) (EWF, [Sü], Total)”. Detta e-postmeddelande var ett i en rad e-postmeddelanden, däribland ett tidigare meddelande från C. hos ExxonMobil, i vilket H. hade upplysts om att ”Total och [Sü. hos Sasol hade] sänt en officiell skrivelse till kunderna (som [ExxonMobils] kunder redan hade fått) för att upplysa dessa om nästa prishöjning den 1 januari 2001” och på vilket H. hade svarat följande i ett e-postmeddelande: ”Tack [C.], jag vet det”.

74. Av dessa handlingar framgår tydligt att H. hade kännedom om att ExxonMobil deltog i kartellen. Handlingarna utvisar nämligen att H. tog emot uppgifter om handeln från andra deltagare och att ExxonMobil anpassade sitt kommersiella beteende med hänsyn till dessa upplysningar.

75. Tribunalen anser att H:s förklaring på heder och samvete av den 6 augusti 2007 inte kan påverka vad tribunalen har slagit fast ovan i punkt 74. Såsom kommissionen har anfört, upprättades nämligen denna handling till försvar för deras intressen inför kommissionen, efter det att sökandena hade tagit emot meddelandet om invändningar. De handlingar som påträffades i samband med undersökningarna har emellertid ett högre bevisvärde än förklaringarna, vilka upprättades av företrädare eller tidigare företrädare för de berörda företagen – när dessa redan var förvarnade ( in tempore suspecto ) – för att tona ned dessa företags ansvar (se, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 27 september 2006 i mål T‑59/02, Archer Daniels Midland mot kommissionen, REG 2006, s. II‑3627, punkt 277, och av den 8 juli 2008 i mål T‑54/03, Lafarge mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 379).

76. Såsom framgår av e-postmeddelandena av den 10 oktober och den 19 november 2000 (se ovan punkterna 71 och 73) lämnade H. tillräckliga upplysningar om konkurrenternas priser och kommersiella beteende till P. (ansvarig för specialprodukter för Europa, Afrika och Mellanöstern) för att denne skulle kunna förstå att ExxonMobil deltog i konkurrensbegränsande förfaranden. P. var emellertid fortsatt anställd hos ExxonMobil fram till år 2005.

77. Sökandena har slutligen gjort gällande att tribunalen, vid bedömningen av om det angripna beslutet var lagenligt, inte kan beakta den skriftliga bevisning som angetts ovan i punkterna 69–73, eftersom kommissionen bifogade denna bevisning till dupliken och således för sent.

78. Detta argument kan inte godtas.

79. För det första hänvisade kommissionen nämligen i skäl 154 i det angripna beslutet till den handling som angetts ovan i punkt 69. För det andra påträffades alla de handlingar som angetts ovan i punkterna 69–73 i ExxonMobils lokaler och ingick dessutom i den akt som sökandena hade tillgång till under det administrativa förfarandet. Sökandena kände därför till innehållet. Det är således inte fråga om nya upplysningar som kommissionen har anfört för första gången vid tribunalen. För det tredje koncentrerade sig sökandena i sitt svar på meddelandet om invändningar på H:s förklaring på heder och samvete, medan de vid tribunalen och i synnerhet i sin replik i avsevärd omfattning har utvecklat och underbyggt sitt påstående att ExxonMobil inte hade kännedom om kartellen efter T:s frånträde och att ingen av de anställda hade kännedom om kartellen efter den dagen. Kommissionens rätt till försvar innebär att den får motbevisa sökandenas faktiska påståenden vid tribunalen med stöd av omständigheter som anges i handlingarna i kommissionens ärende, till vilka sökandena hade tillgång till under förfarandet vid kommissionen.

80. Med hänsyn till vad ovan angetts godtar tribunalen inte sökandenas argument att ExxonMobil inte hade kännedom om att företaget deltog i kartellen efter T:s frånträde.

81. För det fjärde har sökandena gjort gällande att T:s deltagande i de tekniska mötena inte hade haft någon inverkan som skulle ha kunnat sträcka sig längre än till det sista tekniska möte som han deltog i, nämligen mötet den 27 och 28 februari 2003.

82. Med hänsyn till de överväganden som utvecklats ovan i punkterna 74–80 kan sökandenas argument i detta avseende inte godtas, i den mån de grundar sig på påståendet att T. var den ende anställde hos ExxonMobil som hade kännedom om att detta företag deltog i kartellen.

83. Enligt rättspraxis kännetecknas en lojal konkurrents uppträdande av det självständiga sätt på vilket detta företag bestämmer vilken politik det ska följa på den gemensamma marknaden. Även om det aktuella företaget inte deltagit i en kartell efter en viss dag, kan det antas att det beaktade den information som det redan utbytt med sina konkurrenter när det bestämde hur det skulle uppträda på marknaden (se, för ett liknande resonemang, domstolens domar av den 8 juli 1999 i mål C‑49/92 P, kommissionen mot Anic Partecipazioni, REG 1999, s. I‑4125, punkt 121, mål C‑199/92 P, Hüls mot kommissionen, REG 1999, s. I‑4287, punkt 162, och förstainstansrättens dom av den 29 november 2005 i mål T‑62/02, Union Pigments mot kommissionen, REG 2005, s. II‑5057, punkt 39).

84. Den enda omständigheten att ExxonMobil inte deltog i de tekniska mötena mellan den 28 februari och den 20 november 2003 hindrade emellertid på intet sätt detta företag från att använda den information om konkurrenternas priser som det erhållit vid tiotals tidigare tekniska möten som det deltagit i, eller från att dra vinning av de avtal om uppdelning av marknaderna och kunderna som slutits vid tidigare tekniska möten.

85. Kommissionen gjorde således en riktig bedömning när den i det angripna beslutet drog slutsatsen att sökanden hade deltagit i kartellen fram till den 20 november 2003.

86. Mot bakgrund av vad som anförts ovan kan talan inte vinna bifall såvitt avser sökandenas andra grund.

Den första grunden: Huruvida beslutet bygger på en felaktig rättstillämpning, genom att böterna beräknades utan hänsyn till att Exxon inte deltog i överträdelsen före fusionen

87. Sökandena har bestritt beräkningen av de böter som ålades Esso France på den grunden att dessa beräknades utan hänsyn till att Exxon inte hade deltagit i överträdelsen före fusionen mellan Exxon och Mobil i november 1999.

Inledande synpunkter

88. Enligt punkt 13 i 2006 års riktlinjer ska kommissionen, när den beräknar bötesbeloppet, i regel utgå ifrån värdet på företagets försäljning under det sista kompletta räkenskapsår då det deltar i överträdelsen.

89. I förevarande fall var det sista kompletta räkenskapsåret för överträdelsen år 2004 beträffande de företag som deltog i kartellen fram till att denna upphörde, och år 2002 beträffande ExxonMobil. Kommissionen valde emellertid att inte utgå ifrån det sista kompletta räkenskapsåret för deltagande i kartellen, utan ifrån medelvärdet under de tre sista kompletta åren, på grund av utvidgningen av unionen år 2004 (skäl 634 i det angripna beslutet). Beträffande samtliga kartelldeltagare beräknade kommissionen medelvärdet av försäljningen under de tre sista åren för deltagande.

90. Kommissionen avslog dessutom sökandenas begäran i svaret på meddelandet om invändningar om att det skulle beaktas att Exxon inte hade varit inblandat i överträdelsen före fusionen mellan Exxon och Mobil. Kommissionen hävdade härvid följande:

”ExxonMobil har begärt att kommissionen ska dela upp den tid som ExxonMobil deltog i överträdelsen i tiden före och tiden efter fusionen samt beakta endast Mobils försäljning under tiden före fusionen, för att därmed ta hänsyn till att Exxon inte deltog i överträdelsen. ExxonMobil har hävdat att kommissionen, i stället för att beakta år 2002 borde beakta att Exxon inte deltog i överträdelsen mellan åren 1992 och 2000. Kommissionen delar inte denna uppfattning. I 2006 års riktlinjer … föreskrivs att i regel ska det sista kompletta räkenskapsår då företaget deltar i överträdelsen beaktas som referensår. För ExxonMobils del var detta år 2002. ExxonMobil har inte anfört något argument till stöd för att så inte skulle vara fallet. Med hänsyn till att Exxon och Mobil fusionerade år 1999 kan kommissionen inte se något skäl till att inte beakta ExxonMobils försäljningsvärde år 2002. Såsom visats i punkt 6.2.2, [se skälen 348–352 i det angripna beslutet] är ansvaret för Mobils deltagande bundet till ExxonMobils deltagande. Det är det sistnämnda företaget som har ålagts bötesbeloppet och det är därmed det företagets försäljningsvärde som ska beaktas.”

91. På grundval av dessa överväganden beräknade kommissionen bötesbeloppet med beaktande av medelvärdet av ExxonMobilkoncernens försäljning under åren 2000–2002. Böterna för samtliga sökande, även Esso France, beräknades på grundval av detta försäljningsvärde.

Huruvida det angripna beslutet är lagenligt

92. Sökandena har hävdat att kommissionen begick ett fel när den beräknade det bötesbelopp som ålades Esso France. Den beaktade nämligen försäljningsvärdet efter den fusion som innebar att ExxonMobilkoncernen bildades (medelvärdet under åren 2000–2002) och multiplicerade även detta med det antal år (mellan år 1992 och år 1999) under vilka endast Mobil (genom Mobil France, som senare införlivades i Esso France), och inte Exxon, deltog i kartellen.

93. Enligt sökandena ålade kommissionen därmed Esso France samma bötesbelopp som den skulle ha gjort om Exxon verkligen hade deltagit i överträdelsen under litet mer än sju år före fusionen (mellan år 1992 och år 1999). Detta tillvägagångssätt är oförenligt med de faktiska omständigheter som slogs fast i det angripna beslutet. Dessutom innebär tillvägagångssättet åsidosättande av principen om likabehandling, proportionalitetsprincipen, artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 och 2006 års riktlinjer.

94. Tribunalen erinrar inledningsvis om att enligt punkt 6 i 2006 års riktlinjer är kombinationen av det försäljningsvärde som överträdelsen avser och överträdelsens varaktighet ett lämpligt beräkningstal för att värdera överträdelsens ekonomiska betydelse och omfattningen av varje företags delaktighet i överträdelsen.

95. Även om kommissionen i regel kan utgå ifrån det sista år då företaget deltar i överträdelsen som referensperiod vid beräkningen av försäljningsvärdet, ska inte alltid detta val träffas, enligt rättspraxis. Den beräkningsmetod ska nämligen väljas som gör det möjligt att beakta vart och ett av företagens storlek och ekonomiska styrka, samt omfattningen av respektive företags överträdelse utifrån den ekonomiska verkligheten sådan den tedde sig vid tidpunkten då denna överträdelse begicks (domstolens dom av den 16 november 2000 i mål C‑291/98 P, Sarrió mot kommissionen, REG 2000, s. I‑9991, och tribunalens dom av den 13 september 2010 i mål T‑40/06, Trioplast Industrier mot kommissionen, REU 2010, s. II‑4893, punkt 92).

96. I den mån det dessutom är nödvändigt att ta hänsyn till omsättningen för de företag som deltagit i samma överträdelse för att bestämma förhållandet mellan de böter som ska åläggas, måste den relevanta tidsperioden avgränsas, så att de siffror som erhålls blir så jämförbara som möjligt. Av detta följer att ett visst företag kan kräva att kommissionen, beträffande det företaget, ska beakta en annan period än den som allmänt har använts endast om företaget kan visa att dess omsättning under den sistnämnda perioden, på grund av skäl som endast gäller det företaget, inte ger en indikation på vare sig dess verkliga storlek och ekonomiska styrka eller på omfattningen av den överträdelse det gjort sig skyldigt till (förstainstansrättens dom av den 14 maj 1998 i mål T‑319/94, Fiskeby Board mot kommissionen, REG 1998, s. II‑1331, punkt 42).

97. Sökandena har inte bestritt att ExxonMobils genomsnittliga omsättning mellan år 2000 och år 2002 på den marknad som omfattades av kartellen ger en korrekt bild av omfattningen av företagets överträdelse eller dess relativa betydelse för kartellen med avseende på tiden efter fusionen, det vill säga mellan november 1999 och november 2003 (fyra år). Sökandena har emellertid kritiserat den omständigheten att grundbeloppet, som beräknades med utgångspunkt i omsättningen, multiplicerades med 11,5 i fråga om Esso France och att kommissionen således använde ExxonMobils omsättning efter fusionen för tiden mellan september 1992 och november 1999 (sju och ett halvt år), då Mobil ensamt deltog i kartellen. Enligt sökandena utvisas Mobils relativa betydelse för överträdelsen under tiden mellan september 1992 och november 1999 inte av försäljningsvärdet efter den fusion som innebar att ExxonMobilkoncernen bildades.

98. Kommissionen har vidhållit att ExxonMobils genomsnittliga omsättning mellan år 2000 och år 2002 ger en korrekt bild av ExxonMobils relativa betydelse för överträdelsen under en stor del av dess varaktighet, det vill säga tiden efter fusionen, och att denna omsättning därför var representativ. Kommissionen har i övrigt hänvisat till att den har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid valet av referensperiod. Den har vidare hänvisat till rättspraxis på området.

99. Enligt rättspraxis innebär kriterierna för hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått, vilka anges i artikel 23.3 i förordning nr 1/2003, att kommissionen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när den beräknar bötesbeloppet. Den kan därför ta hänsyn till graden av rättsstridighet i det enskilda fallet när den beslutar om sanktioner (förstainstansrättens dom av den 5 april 2006 i mål T‑279/02, Degussa mot kommissionen, REG 2006, s. II‑897, punkt 76, och av den 8 oktober 2008 i mål T‑69/04, Schunk och Schunk Kohlenstoff-Technik mot kommissionen, REG 2008, s. II‑2567, punkt 37).

100. När bötesbelopp fastställs, såsom i förevarande fall, är kommissionen skyldig att iaktta allmänna rättsprinciper, i synnerhet principen om likabehandling och proportionalitetsprincipen (domen i det ovan i punkt 99 nämnda målet Degussa mot kommissionen, punkterna 77 och 79, och domen i det ovan i punkt 99 nämnda målet Schunk och Schunk Kohlenstoff-Technik mot kommissionen, punkt 41).

101. Enligt rättspraxis åsidosätts principen om likabehandling endast i de fall då jämförbara situationer behandlas olika eller då olika situationer behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (domstolens dom av den 13 december 1984 i mål 106/83, Sermide, REG 1984, s. 4209, punkt 28, och förstainstansrättens dom av den 4 juli 2006 i målet T‑304/02, Hoek Loos mot kommissionen, REG 2006, s. II‑1887, punkt 96).

102. I förevarande mål befann sig ExxonMobil i en annan situation än de övriga företag som deltog i kartellen. Nästan hälften av dess tillverkning av paraffinvax – Exxons del av tillverkningen – hade nämligen inte påverkats av kartellen före fusionen mellan Exxon och Mobil, som gjordes år 1999. Kommissionen behandlade emellertid ExxonMobil på samma sätt som de övriga kartelldeltagarna, eftersom den beaktade medelvärdet av ExxonMobils försäljning under de tre sista år som företaget deltog.

103. Kommissionen åsidosatte således principen om likabehandling.

104. För det tredje ska argumenten avseende åsidosättande av artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 och om åsidosättande av principen om likabehandling prövas tillsammans.

105. Enligt artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 ska, när bötesbeloppet fastställs, hänsyn tas både till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått.

106. I enlighet med rättspraxis innebär proportionalitetsprincipen att institutionerna i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med bestämmelserna i fråga. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd väljas som är minst ingripande och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (domstolens dom av den 13 november 1990 i mål C‑331/88, Fedesa m.fl., REG 1990, s. I‑4023, punkt 13, av den 5 maj 1998 i mål C‑180/96, Förenade kungariket mot kommissionen, REG 1998, s. I‑2265, punkt 96, och förstainstansrättens dom av den 12 september 2007 i mål T‑30/05, Prym och Prym Consumer mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 223).

107. Denna princip innebär, inom ramen för de förfaranden som kommissionen inleder för att lagföra överträdelser av konkurrensreglerna, att böterna inte får vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen, det vill säga i förhållande till iakttagandet av konkurrensreglerna, och att det bötesbelopp som ett företag åläggs på grund av en överträdelse av konkurrensreglerna måste vara proportionerligt i förhållande till överträdelsen, bedömd i dess helhet, med beaktande av bland annat hur allvarlig den varit och hur länge den pågått (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 106 nämnda målet Prym och Prym Consumer mot kommissionen, punkterna 223 och 224 samt där angiven rättspraxis). Proportionalitetsprincipen innebär i synnerhet att kommissionen är skyldig att fastställa böterna i proportion till de faktorer som ska beaktas vid bedömningen av överträdelsens allvar och att den då ska tillämpa dessa kriterier konsekvent och på ett sätt som är sakligt motiverat (förstainstansrättens dom av den 27 september 2006 i mål T‑43/02, Jungbunzlauer mot kommissionen, REG 2006, s. II‑3435, punkterna 226–228, och domen i det ovan i punkt 38 nämnda målet Amann & Söhne och Cousin Filterie mot kommissionen, punkt 171).

108. Enligt punkt 6 i 2006 års riktlinjer är ”[k]ombinationen av försäljningsvärdet och varaktigheten … ett lämpligt beräkningstal för att värdera överträdelsens ekonomiska betydelse och omfattningen av varje företags delaktighet i överträdelsen”. I denna bestämmelse finns motiveringen för den allmänna metod som kommissionen tillämpar enligt dessa riktlinjer och som består i att en bestämd del av det försäljningsvärde som uppnåtts under referensperioden (18 procent i förevarande fall med avseende på paraffinvax) multipliceras med det antal år som företaget har deltagit i överträdelsen.

109. Av den omständigheten att grundbeloppet med denna metod står i aritmetisk proportion till hur länge delaktigheten i överträdelsen har varat (förutom den mindre del som består av ”avgift för deltagande i kartellen”), framgår att kombinationen av försäljningsvärdet och varaktigheten, enligt systematiken i 2006 års riktlinjer, ska utgöra ett beräkningstal med avseende på hela den tid som delaktigheten har pågått, och inte endast med avseende på det sista kompletta räkenskapsår som företaget deltagit i överträdelsen eller ”en stor del av” detta år. Detta konstaterande gör sig för övrigt gällande med anledning av den rättspraxis som anförts ovan i punkt 95 och som innebär att en beräkningsmetod ska väljas som gör det möjligt att beakta vart och ett av företagens storlek och ekonomiska styrka, samt omfattningen av respektive företags överträdelse utifrån den ekonomiska verkligheten sådan den tedde sig vid den tidpunkt då överträdelsen begicks.

110. Ett grundbelopp som beräknats på grundval av försäljningsvärdet under referensperioden och multipliceras med en koefficient för varaktigheten ger emellertid ett lämpligt beräkningstal som återspeglar den ekonomiska verkligheten under hela överträdelsen endast om utgångspunkten – det vill säga försäljningsvärdet – är åtminstone ungefärligen representativ för hela den tid som överträdelsen pågått.

111. Med hänsyn till kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning vid beräkningen av bötesbeloppet har den förvisso – under normala förhållanden – möjlighet att beakta det sista kompletta räkenskapsåret för deltagande i överträdelsen som referensperiod. En sådan allmän lösning är nämligen motiverad, eftersom kommissionen, med hänsyn till det ovannämnda utrymmet för skönsmässig bedömning, har möjlighet att underlåta att beakta varje variation i försäljningsvärdet under de år som överträdelsen pågått och, eftersom en höjning av försäljningsvärdet kan vara ett resultat av kartellen i sig.

112. När en fusion har genomförts under den tid som kartellen pågått och endast en av parterna har deltagit i överträdelsen före fusionen, kan försäljningsvärdet under det sista kompletta räkenskapsåret för den enhet som skapades genom fusionen, multiplicerat med det antal år som inte bara denna enhet, utan även den part som före fusionen ensam deltog i kartellen har deltagit i överträdelsen, emellertid inte utgöra ett ”ett lämpligt beräkningstal för att värdera överträdelsens ekonomiska betydelse och omfattningen av varje företags delaktighet i överträdelsen” för hela den tid som delaktigheten pågått. Genom att kommissionen även multiplicerar försäljningsvärdet för den enhet som bildas genom fusionen med det antal år som endast en av de parter som ingick i fusionen deltog i överträdelsen, ökar den nämligen artificiellt grundbeloppet för böterna på ett sätt som inte återspeglar den ekonomiska verkligheten under de år som föregick fusionen.

113. Så har emellertid skett här, eftersom kommissionen beräknade det grundbelopp som skulle användas för att fastställa böterna för Esso France genom att multiplicera ExxonMobilkoncernens försäljningsvärde mellan år 2000 och år 2002 med ett antal år som även innefattade den tid då Mobil ensamt deltog i kartellen (mellan år 1992 och år 1999). Det på detta sätt erhållna grundbeloppet är oproportionerligt i förhållande till överträdelsens allvar, eftersom det inte ger en riktig bild av den ekonomiska betydelsen av den överträdelse som Mobil France begick före fusionen eller av dess relativa betydelse för kartellen.

114. Kommissionen åsidosatte således artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 och proportionalitetsprincipen.

115. Kommissionens övriga argument föranleder inte någon annan bedömning än den som tribunalen redogjort för ovan i punkterna 103 och 114.

116. Kommissionen har för det första gjort gällande att den beaktade fusionen mellan Exxon och Mobil vid beräkningen av böterna, eftersom koefficienter som återspeglade kortare varaktighet användes för Esso Deutschland, EMC och EMPC.

117. Tribunalen finner emellertid att det försäljningsvärde för ExxonMobil som kommissionen beaktade vid beräkningen av böterna för Esso France även omfattade det försäljningsvärde som var kopplat till verksamheten med ”paraffinvax som genomgått hydrofining”, vilken var ett arv från Exxon som inte var inblandat i kartellen före fusionen mellan Exxon och Mobil.

118. Detta argument måste därför underkännas.

119. Tribunalen ska för det andra pröva kommissionens argument avseende rättspraxis på området.

120. För det första har kommissionen under förhandlingen hänvisat till dom av den 3 mars 2011 i de förenade målen T‑122/07–T‑124/07, Siemens och VA Tech Transmission & Distribution mot kommissionen (REG 2007, s. II‑793, punkterna 124 och 127). I denna fastställde förstainstansrätten kommissionens ställningstagande att utgå ifrån försäljningsvärdet för det företag som skapades genom fusionen mellan Reyrolle Ltd, Schneider Electric High Voltage SA och Nuova Magrini Galileo SpA och att, vid beräkningen av utgångsbeloppet för samtliga dessa företags böter, utgå från det förstnämnda företagets försäljningsvärde under det sista kompletta räkenskapsåret för överträdelsen, trots att fusionen genomfördes först två år efter det att de sistnämnda företagen hade börjat delta i överträdelsen.

121. Tribunalen anför att, såsom sökandena har anmärkt, Reyrolle, Schneider Electric High Voltage och Nuova Magrini Galileo, i motsats till Exxon i förevarande mål, hade deltagit var för sig i kartellen före fusionen (domen i det ovan i punkt 120 nämnda målet Siemens och VA Tech Transmission & Distribution mot kommissionen, punkt 19). Tribunalen finner att detta är en mycket viktig faktisk skillnad och att kommissionen därför inte med framgång kan åberopa den ovannämnda domen i förevarande mål.

122. Kommissionen har för det andra hänvisat till förstainstansrättens dom av den 30 september 2009 i mål T‑175/05, 30 september 2009, Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen (ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkterna 139–146). Även denna dom avsåg en kartell under vars förlopp sökandena hade förvärvat ett företag som inte hade deltagit i kartellen före företagssammanslagningen.

123. Tribunalen erinrar om innehållet i domen i det ovan i punkt 122 nämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, kallat ”monoklorättiksyra”. I detta tillämpade kommissionen riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 [CA] (EGT C 9, 1998, s. 3) (nedan kallade 1998 års riktlinjer).

124. I punkt 143 i det ovan i punkt 122 nämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen slog förstainstansrätten fast att, med beaktande av vart och ett av företagens omsättning för referensåret, det vill säga det sista kompletta räkenskapsåret för den valda överträdelseperioden, kunde varje företags storlek och ekonomiska styrka samt omfattningen av den överträdelse som vart och ett av dessa företag gjort sig skyldigt till bedömas. Den slog vidare fast att samtliga dessa omständigheter var relevanta för bedömningen av hur allvarlig den överträdelse var som vart och ett av företagen hade gjort sig skyldigt till.

125. Förstainstansrätten fastställde därefter kommissionens bedömning att Akzo Nobel skulle föras till den första gruppen lagöverträdare, beträffande vilken grundbeloppet för böterna hade fastställts till 30 miljoner euro, och före Hoechst, som förts till den andra gruppen – beträffande vilken grundbeloppet för böterna hade fastställts till 21 miljoner euro – och som var den största producenten av monoklorättiksyra under den största delen av den tid företaget deltog (mellan år 1984 och år 1994). I realiteten deltog Akzo i kartellen mellan år 1984 och år 1999, men det var först år 1994, efter dess fusion med Nobel Industrier – ett företag som hade deltagit i kartellen sedan år 1993 – som Akzo Nobel blev den största producenten av monoklorättiksyra, större än Hoechst.

126. Tribunalen finner att den allmänna metod som kommissionen tillämpar enligt 2006 års riktlinjer skiljer sig väsentligt från den metod som tillämpades enligt 1998 års riktlinjer.

127. Det fanns nämligen inte någon bestämmelse i 1998 års riktlinjer om att kommissionen var skyldig att beakta de berörda företagens försäljningsvärde på den marknad som omfattades av kartellen. Utgångsbeloppet för böterna skulle fastställas med hänsyn till överträdelsens allvar, med beaktande av ”de överträdande företagens ekonomiska kapacitet att vålla andra aktörer … betydande skada”, ”den särskilda vikten, och således den faktiska påverkan på konkurrensen, av varje företags förfarande i samband med överträdelsen” och så att det ”säkerställ[des] att böterna [var] tillräckligt avskräckande” för det aktuella företaget.

128. Enligt 1998 års riktlinjer hade kommissionen således ett mycket större utrymme för skönsmässig bedömning för att fastställa utgångsbeloppet för böterna. Den fastställde ofta detta genom att indela kartelldeltagarna i flera grupper i förhållande till bland annat deras respektive marknadsandelar. Enligt 2006 års riktlinjer är kommissionen däremot skyldig att använda en metod som innebär att grundbeloppet står i aritmetisk proportion till försäljningsvärdet, eftersom grundbeloppet motsvarar ”en andel av försäljningsvärdet och grundas på överträdelsens allvar multiplicerat med antalet år som företaget deltagit i överträdelsen”. Till detta läggs ett belopp som kallas ”avgift för deltagande i kartellen” och som uppgår till mellan 15 och 25 procent av försäljningsvärdet, för att avskräcka företag från att delta i allvarligare överenskommelser.

129. Den lösning som valdes i domen i det ovan i punkt 122 nämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, med avseende på tillämpningen av 1998 års riktlinjer, är således inte tillämplig i förevarande mål, med hänsyn till att kommissionen använde en annan metod i det angripna beslutet, som antogs på grundval av 2006 års riktlinjer.

130. Av vad anförts följer att talan ska bifallas på den första grunden och det angripna beslutet ska ogiltigförklaras beträffande Esso France i fråga om beräkningen av försäljningsvärdet för paraffinvax. Tribunalen prövar härvid inte sökandenas övriga anmärkningar och argument. De konsekvenser som detta medför för fastställandet av bötesbeloppet kommer att undersökas nedan i punkt 134 och följande punkter.

131. Talan ska ogillas i övrigt.

Utövande av den obegränsade behörigheten och fastställande av det slutliga bötesbeloppet

132. Tribunalen påpekar att prövningen av lagenligheten av de beslut som kommissionen fattar kompletteras av den obegränsade behörighet som unionsdomstolarna tillerkänns i artikel 31 i förordning nr 1/2003, i enlighet med artikel 261 FEUF. Förutom att pröva påföljdens lagenlighet är unionsdomstolen behörig att ersätta kommissionens bedömning med sin egen. Följaktligen kan unionsdomstolen undanröja, sätta ned eller höja de böter eller viten som ålagts. Den granskning som föreskrivs i fördragen innebär således att unionsdomstolen, i enlighet med kraven på rätt till ett effektivt domstolsskydd i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska kontrollera såväl rättsliga som faktiska omständigheter och att den har behörighet att pröva bevisningen, ogiltigförklara det angripna beslutet och ändra bötesbeloppet (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 8 februari 2007 i mål C‑3/06 P, Groupe Danone mot kommissionen, REG 2007, s. I‑1331, punkterna 60–62, och förstainstansrättens dom av den 21 oktober 2003 i mål T‑368/00, General Motors Nederland och Opel Nederland mot kommissionen, REG 2003, s. II‑4491, punkt 181).

133. Tribunalen ska följaktligen, inom ramen för sin obegränsade behörighet, vid den tidpunkt då den träffar sitt avgörande pröva huruvida sökandena ålagts ett bötesbelopp som på ett riktigt sätt speglar hur allvarlig den aktuella överträdelsen är och hur länge den har pågått, på ett sådant sätt att nämnda böter är proportionerliga i förhållande till de kriterier som anges i artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 11 mars 1999 i mål T‑156/94, Aristrain mot kommissionen, REG 1999, s. II‑645, punkterna 584–586, och av den 9 juli 2003 i mål T‑220/00, Cheil Jedang mot kommissionen (REG 2003, s. II‑2473), punkt 93). Tribunalen understryker emellertid att utövandet av den obegränsade behörigheten inte är detsamma som en prövning ex officio och påpekar att förfarandet vid unionsdomstolarna är kontradiktoriskt.

134. För att avhjälpa kommissionens rättsstridiga handlande som redovisats ovan i punkterna 103 och 114, ska tribunalen grunda prövningen på olika försäljningsvärden beträffande tiden före respektive efter fusionen mellan Exxon och Mobil.

135. Beträffande Esso Frances deltagande i överträdelsen under tiden mellan den 3 september 1992 och den 29 november 1999 ska tribunalen, eftersom uppgifter saknas för år 1999, beakta Esso Frances försäljningsvärde under år 2000 och multiplicera detta med koefficienten 7,5 för att avspegla hur länge denna del av överträdelsen pågick.

136. Beträffande Esso Frances deltagande i överträdelsen efter fusionen mellan Exxon och Mobil, det vill säga mellan den 30 november 1999 och den 20 november 2003, ska tribunalen beakta ExxonMobilkoncernens försäljningsvärde som kommissionen fastställde i det angripna beslutet, det vill säga medelvärdet av försäljningsvärdet under åren 2000–2002. Därefter ska detta värde multipliceras med koefficienten 4 för att beakta hur länge denna del av överträdelsen pågick.

137. Övriga delar av beräkningen av böterna kvarstår oförändrade. Tribunalen konstaterar framför allt att kommissionen, i enlighet med punkt 30 i 2006 års riktlinjer, tillämpade multiplikationskoefficienten 2 för en tillräckligt avskräckande effekt på grund av ExxonMobilkoncernens betydande storlek. Kommissionen fastställde denna koefficient endast med beaktande av förhållandet mellan ExxonMobils försäljningsvärde och totala omsättning. Den säkerställde att koefficienten var proportionerlig i förhållande till de multiplikationskoefficienter som tillämpades på de övriga kartelldeltagarna och fastställde inte något minimibelopp för böterna i avskräckande syfte (se skälen 712 och 713 i det angripna beslutet). Under dessa förhållanden och eftersom det inte föreligger argument eller omständigheter som talar för motsatsen, finner tribunalen att samma förfaringssätt ska tillämpas och, på grund av ExxonMobilkoncernens storlek, att multiplikationskoefficienten 2 ska tillämpas på grundbeloppet för de böter som ålades Esso France, beräknade enligt den metod som beskrivits ovan i punkterna 135 och 136. Härav följer att de böter som ålades Esso France enligt artikel 2 i det angripna beslutet ska fastställas till 62 712 895 euro.

138. Tribunalen finner slutligen, vid utövandet av sin obegränsade behörighet, att det fastställda bötesbeloppet är rimligt med hänsyn till hur allvarlig den överträdelse var som Esso France begick och hur länge den pågick.

Rättegångskostnader

139. Enligt artikel 87.3 i rättegångsreglerna kan tribunalen, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, besluta att kostnaderna ska delas eller att vardera parten ska bära sin kostnad.

140. Tribunalen har i förevarande mål bifallit sökandenas talan på den första grunden, avseende de fel som kommissionen begick vid beräkningen av de böter som ålades Esso France, beträffande den tid som detta bolag deltog i överträdelsen före fusionen mellan Exxon och Mobil. Argumenten beträffande denna grund utgjorde merparten av ansökan, vars omfång för övrigt avsevärt understeg det högsta antalet sidor för en inlaga enligt punkt 15 i praktiska anvisningar till parterna vid tribunalen. Tribunalen har däremot inte till någon del godtagit argumenten i samband med den andra grunden, till stöd för nedsättning av böterna avseende delaktighet i kartellen under tiden efter fusionen mellan Exxon och Mobil. De böter som solidariskt ålades Esso Deutschland, EMPC och EMC avser emellertid endast den sistnämnda tiden. Tribunalen finner att det följaktligen är skäligt att kommissionen bär sina rättegångskostnader och ersätter rättegångskostnaderna för Esso France samt att Esso Deutschland, EMPC och EMC bär sina rättegångskostnader.

Domslut

Mot denna bakgrund beslutar

tribunalen (tredje avdelningen)

följande:

1) De böter som åläggs Esso Société anonyme française enligt artikel 2 i kommissionens beslut K(2008) 5476 slutlig av den 1 oktober 2008 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/C.39181 – Ljusmassa) fastställs till 62 712 895 euro.

2) Talan ogillas i övrigt.

3) Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta rättegångskostnaderna för Esso Société anonyme française.

4) Esso Deutschland GmbH, ExxonMobil Petroleum and Chemical BVBA och Exxon Mobil Corp. ska bära sina rättegångskostnader.

Top

TRIBUNALENS DOM (tredje avdelningen)

den 11 juli 2014 ( *1 )

”Konkurrens — Konkurrensbegränsande samverkan — Marknaden för paraffinvax — Marknaden för råparaffin — Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG konstateras — Prisfastställelse och uppdelning av marknader — 2006 års riktlinjer för beräkning av böter — Överträdelsens varaktighet — Likabehandling — Proportionalitet — Obegränsad behörighet”

I mål T‑540/08,

Esso Société anonyme française, Courbevoie (Frankrike),

Esso Deutschland GmbH, Hamburg (Tyskland),

ExxonMobil Petroleum and Chemical BVBA, Antwerpen (Belgien),

Exxon Mobil Corp., West Trenton, New Jersey (Förenta staterna),

företrädda av R. Subiotto, QC, advokaterna R. Snelders, L.-P. Rudolf och M. Piergiovanni,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av F. Castillo de la Torre, i egenskap av ombud, biträdd av M. Gray, barrister,

svarande,

angående en talan om delvis ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2008) 5476 slutlig av den 1 oktober 2008 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/39.181 – Ljusmassa) och nedsättning av det bötesbelopp som ålagts sökandena,

meddelar

TRIBUNALEN (tredje avdelningen),

sammansatt av ordföranden O. Czúcz (referent), samt domarna I. Labucka och D. Gratsias,

justitiesekreterare: handläggaren N. Rosner,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 21 mars 2011,

följande

Dom

Bakgrund till tvisten och angripet beslut

Administrativt förfarande och antagande av det angripna beslutet

1

Europeiska gemenskapernas kommission konstaterade, genom beslut K(2008) 5476 slutlig av den 1 oktober 2008 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/39.181 – Ljusmassa) (nedan kallat det angripna beslutet), att sökandena, Esso Deutschland GmbH, Esso Société anonyme française (nedan kallat Esso France), ExxonMobil Petroleum and Chemical BVBA (nedan kallat EMPC) och Exxon Mobil Corp. (nedan kallat EMC) (nedan tillsammans kallade ExxonMobil eller ExxonMobilkoncernen), tillsammans med andra bolag hade åsidosatt artikel 81.1 EG och artikel 53.1 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) genom att delta i en kartell på marknaden för paraffinvax inom EES och på den tyska marknaden för råparaffin.

2

Det angripna beslutet riktade sig till sökandena och följande företag: ENI SpA, H&R ChemPharm GmbH, H&R Wax Company Vertrieb GmbH och Hansen & Rosenthal KG, Tudapetrol Mineralölerzeugnisse Nils Hansen KG, MOL Nyrt., Repsol YPF Lubricantes y Especialidades SA, Repsol Petróleo SA och Repsol YPF SA (nedan tillsammans kallade Repsol), Sasol Wax GmbH, Sasol Wax. International AG, Sasol Holding in Germany GmbH och Sasol Ltd (nedan tillsammans kallade Sasol), Shell Deutschland Oil GmbH, Shell Deutschland Schmierstoff GmbH, Deutsche Shell GmbH, Shell International Petroleum Company Ltd, The Shell Petroleum Company Ltd, Shell Petroleum NV och Shell Transport and Trading Company Ltd (nedan tillsammans kallade Shell), RWE Dea AG och RWE AG (nedan tillsammans kallade RWE) samt Total SA och Total France SA (nedan tillsammans kallade Total) (skäl 1 i det angripna beslutet).

3

Paraffinvax tillverkas ur råolja i raffinaderier. Det används för tillverkning av en rad olika produkter, till exempel ljus, kemikalier, däck och fordonsrelaterade produkter. Det används också i gummi-, förpacknings-, lim- och tuggummiindustrin (skäl 4 i det angripna beslutet).

4

Råparaffin är den råvara som behövs för tillverkning av paraffinvax. Det tillverkas i raffinaderier som en biprodukt vid produktion av basoljor från råolja. Det säljs också till slutkunder, exempelvis till tillverkare av spånskivor (skäl 5 i det angripna beslutet).

5

Kommissionen inledde sin undersökning efter det att Shell Deutschland Schmierstoff, genom skrivelse av den 17 mars 2005, hade upplyst den om att en kartell förelåg och hade gett in en ansökan om immunitet med stöd av kommissionens meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 45, 2002, s. 3) (skäl 72 i det angripna beslutet).

6

Den 28 och 29 april 2005 genomförde kommissionen, med tillämpning av artikel 20.4 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] (EGT L 1, 2003, s. 1), inspektioner på plats hos H&R/Tudapetrol, ENI och MOL samt i lokaler som tillhörde bolagen i Sasol-, ExxonMobil-, Repsol- och Totalkoncernerna (skäl 75 i det angripna beslutet).

7

Den 29 maj 2007 riktade kommissionen ett meddelande om invändningar till de bolag som anges ovan i punkt 1, bland annat sökandena (skäl 85 i det angripna beslutet). Sökandena besvarade meddelandet om invändningar genom en skrivelse av den 21 augusti 2007.

8

Den 10 och 11 december 2007 genomförde kommissionen ett muntligt hörande i vilket sökandena deltog (skäl 91 i det angripna beslutet).

9

Kommissionen konstaterade i det angripna beslutet, mot bakgrund av de bevis den förfogade över, att de bolag till vilka beslutet riktade sig, vilka utgjorde majoriteten av tillverkarna av paraffinvax och råparaffin inom EES, hade gjort sig skyldiga till en enda, komplex och fortlöpande överträdelse av artikel 81 EG och artikel 53 i EES-avtalet inom EES-området. Överträdelsen bestod av avtal eller samordnade förfaranden avseende fastställande av priser samt utbyte och utlämnande av känslig affärsinformation som berörde paraffinvax. Beträffande RWE (senare Shell), ExxonMobil, MOL, Repsol, Sasol och Total inbegrep den överträdelse som berörde paraffinvax även uppdelning av kunder eller marknader. Dessutom avsåg den överträdelse som RWE, ExxonMobil, Sasol och Total hade gjort sig skyldiga till även råparaffin som såldes till slutkunder på den tyska marknaden (skälen 2, 95 och 328 samt artikel 1 i det angripna beslutet).

10

Överträdelserna begicks vid konkurrensbegränsande möten som deltagarna kallade ”tekniska möten” eller ibland ”Blauer Salon möten” och vid ”möten avseende råparaffin”, som särskilt avsåg frågor avseende råparaffin.

11

De böter som ålades i förevarande fall beräknades på grundval av riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 (EUT C 210, 2006, s. 2) (nedan kallade 2006 års riktlinjer), vilka var i kraft den dag då meddelandet om invändningar delgavs de bolag som anges ovan i punkt 1.

12

Det angripna beslutet innehåller bland annat följande bestämmelser:

Artikel 1

Följande företag har överträtt artikel 81.1 [EG] och, från och med den 1 januari 1994, artikel 53.1 i EES-avtalet, genom att under de angivna perioderna delta i en fortlöpande överenskommelse och/eller ett samordnat förfarande inom paraffinvaxsektorn på den gemensamma marknaden och från och med den 1 januari 1994 inom EES:

Esso Deutschland GmbH, den 22 februari 2001 till den 20 november 2003,

Esso Société anonyme française, den 3 september 1992 till den 20 november 2003,

ExxonMobil Petroleum and Chemical BVBA, den 30 november 1999 till den 20 november 2003,

Exxon Mobi1 [Corp.], den 30 november 1999 till den 20 november 2003,

För följande företag inbegrep denna överträdelse för de angivna perioderna även råparaffin som såldes till slutkunder på den tyska marknaden:

Esso Deutschland GmbH, den 22 februari 2001 till den 18 december 2002,

Esso Société anonyme française, den 8 mars 1999 till den 18 december 2002,

ExxonMobil Petroleum and Chemical BVBA, den 20 november 1999 till den 18 december 2002,

Exxon Mobi1 [Corp.], den 20 november 1999 till den 18 december 2002,

Artikel 2

För de överträdelser som avses i artikel 1 åläggs följande böter:

ENI SpA, 29120000 EUR,

Esso Société anonyme française, 83588400 EUR,

varav gemensamt och solidariskt ansvarigt med

ExxonMobil Petroleum and Chemical BVBA och ExxonMobi1 Corporation för 34670400 EUR, varav gemensamt och solidariskt ansvarigt med Esso Deutschland GmbH för 27081600 EUR,

Tudapetrol Mineralölerzeugnisse Nils Hansen KG, 12000000 EUR,

Hansen & Rosenthal KG gemensamt och solidariskt ansvarigt med H&R Wax Company Vertrieb GmbH, 24000000 EUR,

varav gemensamt och solidariskt ansvarigt med

H&R ChemPharm GmbH för 22000000 euro,

MOL Nyrt., 23700000 EUR,

Repsol YPF Lubricantes y Especialidades SA gemensamt och solidariskt ansvarigt med Repsol Petróleo SA och Repsol YPF SA: 19800000 EUR,

Sasol Wax GmbH, 318200000 EUR,

varav gemensamt och solidariskt ansvarigt med

Sasol Wax International AG, Sasol Holding in Germany GmbH och Sasol Limited för 250700000 EUR,

Shell Deutschland Oil GmbH, Shell Deutschland Schmierstoff GmbH, Deutsche Shell GmbH, Shell International Petroleum Company Limited, the Shell Petroleum Company Limited, Shell Petroleum NV och the Shell Transport and Trading Company Limited, 0 EUR,

RWE-Dea AG gemensamt och solidariskt ansvarigt med RWE AG, 37440000 EUR,

Total France SA gemensamt och solidariskt ansvarigt med Total SA, 128163000 EUR.”

Fusionen mellan Exxon och Mobil samt ansvar för överträdelsen i det angripna beslutet

13

Den 30 november 1999 övertog Exxon Corp. Mobil Corp. och döptes senare om till EMC (nedan kallad fusionen mellan Exxon och Mobil). Den 6 maj 2003 uppgick Mobil Oil Française (nedan kallat Mobil France) i Esso France.

14

I bland annat skälen 348–352 i det angripna beslutet redogör kommissionen för hur den tillskrivit olika bolag i ExxonMobilkoncernen ansvar för den konkurrensbegränsande verksamheten.

”6.2.2 ExxonMobilkoncernen

(348)

I kapitel 4 har slagits fast att ExxonMobil under sin medverkandetid deltog i samverkan genom anställda hos Mobil [France] (och dess [rättsliga efterträdare]) samt hos Esso Deutschland.

(349)

Mobil [France] deltog i kartellen genom förmedling av flera av sina anställda från det att överträdelsen inleddes [den 3 september 1992] och fram till dess att den upphörde, det vill säga den 6 maj 2003. Esso Deutschland deltog genom förmedling av sina egna anställda åtminstone från den 22 februari 2001. Kommissionen har först och främst för avsikt att hålla dessa bolag ansvariga för deras direkta deltagande i kartellen.

(351)

Mobil [France] uppgick i [Esso France den 6 maj 2003].

(352)

[Esso France] ska därför anses vara ansvarigt för den [konkurrensbegränsande] verksamhet [som Mobil France utövade före den 6 maj 2003].”

15

EMPC ansågs ha varit ansvarigt från och med fusionen mellan Exxon och Mobil, det vill säga från den 30 november 1999, på grundval av att detta bolag var moderbolag till Esso Deutschland och Esso France. EMC ansågs ha varit ansvarigt från samma dag på grundval av att detta bolag var moderbolag till EMPC (skälen 535 och 354 i det angripna beslutet).

Beräkning av de böter som ålades sökandena

16

Vid beräkningen av grundbeloppet för böterna beaktade kommissionen en andel av ExxonMobilkoncernens försäljningsvärde inom EES och multiplicerade det på så sätt beräknade beloppet med en koefficient som utvisade hur länge var och en av sökandena hade deltagit i överträdelsen.

17

Kommissionen fastställde först och främst det årliga försäljningsvärdet för paraffinvax och råparaffin. För paraffinvax grundade kommissionen beräkningen av årsgenomsnittet på ExxonMobilkoncernens inkomster för åren 2000–2002. För råparaffin grundade kommissionen beräkningen av årsgenomsnittet på ExxonMobilkoncernens inkomster för åren 2000–2001. Resultatet av denna beräkning uppgick till 19 790 382 euro för paraffinvax och 1 259 217 euro för råparaffin. Multiplikationskoefficienterna med anledning av överträdelsens allvar uppgick till 18 procent för paraffinvax och till 15 procent för råparaffin.

18

Kommissionen slog därefter fast hur länge sökandena hade deltagit i överträdelsen med avseende på paraffinvax och råparaffin. I fråga om paraffinvax ansåg kommissionen att Esso France hade deltagit under en tid som motsvarade multiplikationskoefficienten 11,5. Multiplikationskoefficienten fastställdes till 3 för Esso Deutschland och till 4 för EMPC och för EMC.

19

För det andra höjde kommissionen, i enlighet med punkt 25 i 2006 års riktlinjer, dessa belopp med ett tilläggsbelopp som kallas ”avgift för deltagande i kartellen”, vilket motsvarade 18 procent av försäljningsvärdet för paraffinvax och 15 procent av försäljningsvärdet för råparaffin.

20

Det anfördes för det tredje inte att det förelåg förmildrande eller försvårande omständigheter som kunde inverka på bötesbeloppet. Böterna ändrades därför inte på den grunden.

21

Kommissionen ansåg för det fjärde att en multiplikationskoefficient i avskräckande syfte skulle tillämpas på grund av ExxonMobilkoncernens betydande storlek. Denna multiplikationskoefficient fastställdes därför till 2.

22

För det femte satte kommissionen ned böterna med 7 procent med anledning av att sökandena hade tillhandahållit upplysningar och därefter hade samarbetat inom ramen för kommissionens meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden. Böterna fastställdes slutligen enligt följande: Esso France, böter med 83588400 euro, varav 27081600 euro solidariskt med Esso Deutschland och 34 670 400 euro solidariskt med EMPC och EMC.

Förfarandet och parternas yrkanden

23

Sökandena har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 12 december 2008.

24

På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (tredje avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet. Tribunalen uppmanade parterna att skriftligen besvara vissa frågor och att inkomma med vissa handlingar såsom en processledande åtgärd i enlighet med artikel 64 i rättegångsreglerna. Parterna efterkom denna anmodan inom utsatt tid.

25

I skrivelse av den 10 februari 2011 har kommissionen begärt att tribunalen ska utesluta vissa avsnitt i sökandenas svar på de skriftliga frågorna. Sökandena har motsatt sig detta. Tribunalen (tredje avdelningen) beslutade den 3 maj 2011 att låta frågan anstå till den slutliga domen.

26

Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 21 mars 2011.

27

Med hänsyn till det samband som föreligger med de faktiska omständigheterna i mål T‑541/08, Sasol m.fl. mot kommissionen, T‑543/08, RWE och RWE Dea mot kommissionen, T‑544/08, Hansen & Rosenthal och H&R Wax Company Vertrieb mot kommissionen, T‑548/08, Total mot kommissionen, T‑550/08, Tudapetrol mot kommissionen, T‑551/08, H&R ChemPharm mot kommissionen, T‑558/08 ENI mot kommissionen, T‑562/08, Repsol YPF Lubricantes y especialidades m.fl. mot kommissionen och T‑562/08, Total Raffinage et Marketing mot kommissionen, samt till att de uppkomna rättsliga frågorna liknar varandra, beslutade tribunalen att avkunna dom i förevarande mål först sedan förhandlingarna hållits i dessa konnexa mål. Den sista av dessa ägde rum den 3 juli 2013.

28

Sökandena har yrkat att tribunalen ska

delvis ogiltigförklara det angripna beslutet,

sätta ned de böter som sökandena åläggs, och

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

29

Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

ogilla talan, och

förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

Rättslig bedömning

30

Till stöd för sin talan har sökandena åberopat två grunder. Genom den första grunden har sökandena gjort gällande att beslutet bygger på en felaktig rättstillämpning vid beräkningen av grundbeloppet för de böter som ålades Esso France, eftersom dessa beräknades utan hänsyn till att Exxon inte hade deltagit i överträdelsen före fusionen. Genom den andra grunden har gjorts gällande att den dag som fastställdes vara den tidpunkt då sökandena avbröt sitt deltagande i de delar av överträdelsen som avsåg paraffinvax är felaktig.

31

Tribunalen anser att det är lämpligt att inleda prövningen av talan med den andra grunden.

Den andra grunden: Påstått felaktig rättstillämpning vad gäller det datum som fastställdes vara den tidpunkt då sökandena avbröt sitt deltagande i överträdelsen

Inledande synpunkter

32

Sökandena anser att kommissionen gjorde fel när den slog fast att de avbröt sin delaktighet i de två första delarna av överträdelsen – avseende paraffinvax – den 20 november 2003. Sökandena har betonat att de inte deltog i de tekniska möten som hölls efter mötet den 27 och 28 februari 2003.

33

I detta hänseende angav kommissionen följande i det angripna beslutet:

”…

(600)

ExxonMobil har förklarat att mötet den 27 och 28 februari 2003 i München var det sista möte som någon av dess representanter deltog i. På inbjudan till mötet den 15 januari 2004 från [M.] hos Sasol svarade [Hu.] på ExxonMobil bland annat följande: ’Dagordningen verkar vara intressant för vårt företag. Den här konkurrentgruppen verkar emellertid samlas utan stöd från någon yrkesorganisation och utan struktur eller stadgar. Detta förhållande är störande och vi vill föreslå att mötena hålls under ledning av [European Wax Federation], antingen inom den tekniska kommittén eller som en särskild underkommitté. ExxonMobil kommer inte att delta i detta möte utan stöd från en reglementsenlig yrkesorganisation.’ Detta e-postmeddelande av den 20 november 2003 sändes till [M.], hos Sasol, med kopia till M:s överordnade [Hu.] på ExxonMobil. Kommissionen har inte bevis för att ExxonMobil fortsatte att delta i överträdelsen efter det att detta e-postmeddelande sändes. Kommissionen anser därför att ExxonMobil enligt detta e-postmeddelande till Sasol (som organiserade de flesta tekniska mötena) offentligt tog avstånd från kartellen.

(601)

Påståendet att ExxonMobils deltagande upphörde efter mötet den 27 och 28 februari 2003 kan emellertid inte godtas. Att underlåta att gå på möten är inte tillräckligt för att avbryta ett deltagande. Det offentliga avståndstagande som fordras enligt rättspraxis gjordes inte förrän i [Hu:s] e-postmeddelande av den 20 november 2003. Att de övriga deltagarna, bland annat Sasol, inte uppfattade underlåtelsen att delta i möten som ett sådant offentligt avståndstagande framgår av att ExxonMobil även i fortsättningen bjöds in till tekniska möten, vilket slutligen resulterade i [Hu:s] e-postmeddelande av den 20 november 2003.”

34

Sökandena har bestritt denna bedömning. De har hävdat att de inte deltog i och inte fick upplysningar om resultaten av de ”tekniska möten” som hölls efter mötet den 27 och 28 februari 2003. Under detta upplyste T. – deras representant på de tekniska mötena – officiellt de övriga deltagarna om att han snart skulle lämna ExxonMobil och han angav inte vem som skulle efterträda honom. Det finns på samma sätt inte några bevis för att sökandena efter T:s frånträde – och senare pensionering – hade kännedom om att han tidigare hade deltagit i överträdelsen. Av befintlig bevisning framgår tvärtom att T. avsiktligt hemlighöll det konkurrensbegränsande innehållet i de tekniska mötena för sin styrelse och sina kolleger.

35

Sökandena har därför gjort gällande att kommissionen borde ha angett att den 28 februari 2003 var den dag då ExxonMobil upphörde att delta i kartellen. Det var den dag då det sista möte hölls som T. deltog i. I vart fall borde kommissionen ha angett den dag då han utstationerades till Sasol – nämligen den 31 mars 2003 – eller då han gick i pension den 30 juni 2003.

Kravet på att ExxonMobil ska ha tagit avstånd från kartellens verksamhet för att det ska vara styrkt att det avbrutit sitt deltagande i överträdelsen

36

Sökandena har anfört att kommissionen felaktigt ansåg att det i förevarande fall enligt rättspraxis krävdes att ExxonMobil hade tagit avstånd från kartellens verksamhet för att styrka att det hade avbrutit sitt deltagande i överträdelsen.

37

Detta argument står emellertid i strid med rättspraxis.

38

Tribunalen har nämligen slagit fast att det kan anses att ett företag definitivt har upphört med sitt deltagande i en konkurrensbegränsande samverkan endast om det offentligt har tagit avstånd från dess innehåll (förstainstansrättens dom av den 27 september 2006 i mål T-329/01, Archer Daniels Midland mot kommissionen, REG 2006, s. II-3255, punkt 246, och av den 28 april 2010 i mål T‑446/05, Amann & Söhne och Cousin Filterie mot kommissionen, REU 2010, s. II‑1255, punkt 241).

39

Detta argument kan således inte godtas.

De övriga kartelldeltagarnas uppfattning om ExxonMobils påstådda avståndstagande

40

Enligt rättspraxis är det avgörande för bedömningen av huruvida det berörda företaget har velat ta avstånd från den rättsstridiga överenskommelsen att de övriga kartelldeltagarna har förstått detta företags avsikt (domstolens dom av den 19 mars 2009 i mål C-510/06 P, Archer Daniels Midland mot kommissionen, REG 2009, s. I-1843, punkt 120).

41

Sökandena har härvid hävdat att T. tillkännagav sitt frånträde vid mötet den 27 och 28 februari 2003 och att han inte angav vem som skulle efterträda honom som deltagare i framtida möten. Sökandena har även hänvisat till Shells förklaring att S. hos Sasol inte längre sände skrivelser om prishöjningar till ExxonMobil efter T:s frånträde.

42

Vad gäller den bevisning som kan åberopas i detta avseende är det principen om fri bevisprövning som gäller i unionsrätten (förstainstansrättens dom av den 8 juli 2004 i mål T-50/00, Dalmine mot kommissionen, REG 2004, s. II-2395, punkt 72).

43

När det gäller de olika uppgifternas bevisvärde är trovärdigheten det enda relevanta kriteriet för att värdera förebringad bevisning (domen i det ovan i punkt 42 nämnda målet Dalmine mot kommissionen, punkt 72).

44

Enligt de allmänna reglerna för bevisning beror en handlings trovärdighet och därmed dess bevisvärde på dess ursprung, omständigheterna vid dess upprättande, dess avsedda mottagare och dess innehåll (förstainstansrättens dom av den 15 mars 2000 i de förenade målen T-25/95, T-26/95, T-30/95-T-32/95, T-34/95-T-39/95, T-42/95-T-46/95, T-48/95, T-50/95-T-65/95, T-68/95-T-71/95, T-87/95, T-88/95, T-103/95 och T-104/95, Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen, REG 2000, s. II-491, punkterna 1053 och 1838).

45

Eftersom förbudet mot att delta i konkurrensbegränsande förfaranden och avtal och de påföljder som kan påföras dem som bryter mot förbudet är väl kända, är det vanligt att den verksamhet som dessa förfaranden och avtal medför bedrivs i hemlighet, att mötena äger rum i hemlighet, och att därtill hörande dokumentation begränsas till ett minimum. Det kan följaktligen inte krävas att kommissionen ska förebringa bevisning som ger uttryckligt stöd för att de berörda aktörerna varit i kontakt med varandra. Även om kommissionen upptäcker sådana handlingar är dessa vanligtvis fragmentariska och spridda, varför det ofta visar sig vara nödvändigt att rekonstruera vissa detaljer med hjälp av slutledning (domstolens dom av den 7 januari 2004 i de förenade målen C-204/00 P, C-205/00 P, C-211/00 P, C-213/00 P, C-217/00 P och C-219/00 P, Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. I-123, punkterna 55–57, se även förstainstansrättens dom av den 27 september 2006 i de förenade målen T‑44/02 OP, T‑54/02 OP, T‑56/02 OP, T‑60/02 OP och T-61/02 OP, Dresdner Bank m.fl. mot kommissionen, REG 2006, s. II-3567, punkterna 64 och 65).

46

Denna rättspraxis är analogt även tillämplig på hur de övriga kartelldeltagarna har uppfattat ett företags påstått offentliga avståndstagande från och fortsatta deltagande i en kartell under en tid då företaget inte är närvarande vid konkurrensbegränsande möten. De övriga kartelldeltagarna kan nämligen inte förväntas redovisa sin uppfattning av huruvida en kartelldeltagare fortfarande deltar i denna när dess representant inte deltar i vissa konkurrensbegränsande möten och de kan inte heller förväntas förebringa annan samtida bevisning i detta avseende. De försöker nämligen avstå från att uttryckligen hänvisa till konkurrensbegränsande åtgärder för att i mesta möjliga mån minska bevisningen mot sig själva. De övriga deltagarnas uppfattning måste därför eventuellt klargöras genom slutledning utifrån en samling indicier och indirekt bevisning som kommissionen och tribunalen kan förfoga över.

47

På grundval av uppgifter i handlingarna i målet finner tribunalen att de övriga kartelldeltagarna inte hade uppfattningen att ExxonMobil offentligt tog avstånd från kartellen före skrivelsen av den 20 november 2003.

48

Såsom kommissionen angav i det angripna beslutet fortsatte Sasol att sända inbjudningar till tekniska möten fram till den 20 november 2003, dagen för H:s skrivelse om att ExxonMobil ”[inte skulle komma] att delta i detta möte utan stöd från en reglementsenlig yrkesorganisation”. Kommissionen slog fast att ExxonMobil avbröt sitt deltagande i kartellen den dagen. Om Sasol hade ansett att ExxonMobil inte deltog i kartellen efter T:s frånträde, eftersom denne inte hade utsett en efterträdare, skulle detta företag inte ha fortsatt att sända inbjudningar till ExxonMobil efter den 31 mars 2003.

49

Enligt Sasols svar av den 18 december 2006 på kommissionens begäran om upplysningar, deltog T:s efterträdare H. inte i de tekniska mötena men hade bilaterala kontakter med åtminstone Sasol.

50

För det andra kan sökandena inte med giltig verkan stödja sig på Shells förklaring av den 16 juni 2006 om att S. hos Shell, efter T:s frånträde, inte längre sände skrivelser om prissättning till ExxonMobil. Såsom kommissionen har angett kan detta även bero på att S. inte längre hade någon tillförlitlig kontaktperson hos ExxonMobil efter T:s frånträde. Den förklaring som sökandena har åberopat är därför inte ett bevis för att Shell ändrat uppfattning beträffande huruvida ExxonMobil fortsatte att delta i kartellen. Denna förklaring påverkar i vart fall inte slutsatsen att Sasol som organiserade de tekniska mötena, såsom framgår av de omständigheter som redovisats ovan i punkterna 48 och 49, även i fortsättningen uppfattade ExxonMobil som en kartelldeltagare.

51

Det är i förevarande mål fråga om en enda, komplex och fortlöpande överträdelse, bestående av avtal eller samordnade förfaranden avseende fastställande av priser samt utbyte och utlämnande av känslig affärsinformation och av uppdelning av kunder eller marknader. Det förhållandet att ExxonMobil inte längre fick några skrivelser om prissättning från Shell avser endast en del av överträdelsen, nämligen den del som avser kontrollmekanismen för prishöjningar, om vilka deltagarna vid flera tillfällen ingick överenskommelser under de tekniska mötena. Den omständigheten att Shell inte längre regelbundet underrättade ExxonMobil om sina nya priser utvisar enligt kartelldeltagarnas uppfattning inte att ExxonMobil inte längre ansåg sig vara bunden av sina tidigare åtaganden i samband med en enda, komplex och fortlöpande överträdelse.

52

Det framgår för det tredje av H:s förklaring på heder och samvete att denne besvarade en inbjudan till ett tekniskt möte som han fick från M. hos Sasol den 26 juni 2003 med att han inte kunde delta i nästa möte på grund av att han ”redan var upptagen den dagen”. Han besvarade en inbjudan som han fick från M. den 17 juli 2003 till ett möte den 24 september 2003 med att han skulle vara på resa i slutet av september och att ”det tekniska mötet inte skulle flyttas för [hans skull]”.

53

Genom H:s svar ifrågasätts även sökandenas påstående att ExxonMobil ansågs ha tagit avstånd från kartellen efter T:s frånträde den 31 mars 2003. Om de övriga deltagarna hade uppfattat det så, att ExxonMobil inte längre deltog i kartellen, skulle dess representant inte ha fått e-postmeddelanden om tid för nästa tekniska möte. Om kartelldeltagarna hade varit införstådda med att ExxonMobil hade tagit avstånd från kartellen är det för det andra inte rimligt att anta att H. skulle ha sagt sig vara ”upptagen den dagen” i en e-postskriftväxling som ägde rum för att finna en dag som passade samtliga deltagare. En sådan attityd ger nämligen de övriga medlemmarna intrycket att han var villig att fortsätta att delta.

54

Tribunalen bekräftar därför kommissionens bedömning att de övriga deltagarna uppfattade att ExxonMobil deltog i kartellen fram till den 20 november 2003, eftersom företaget inte hade tagit avstånd offentligt.

Huruvida ExxonMobils ansällda inte hade kännedom om att företaget deltog i överträdelsen efter T:s frånträde

55

Sökandena har hävdat att ExxonMobil inte kunde avkrävas ett offentligt avståndstagande, eftersom det inte finns bevis för att ExxonMobil, efter T:s frånträde, hade kännedom om att företaget tidigare hade deltagit i överträdelsen. Av befintlig bevisning framgår tvärtom att T. avsiktligt hade hemlighållit det konkurrensbegränsande innehållet i de tekniska mötena för sin styrelse och sina kolleger.

– Processuella frågor

56

Kommissionen har till sin duplik bifogat skriftlig bevisning för att motbevisa sökandenas påstående om att T. var den ende anställde hos ExxonMobil som hade kännedom om att detta företag deltog i överträdelsen.

57

I sitt svar av den 21 december 2010 på tribunalens skriftliga frågor har sökandena, även om dessa frågor inte avsåg ämnet, gjort detaljerade anmärkningar om den bevisning som bifogats dupliken.

58

För det första har kommissionen, i skrivelse av den 10 februari 2011, begärt att tribunalen ska utesluta vissa avsnitt i sökandenas svar på tribunalens skriftliga frågor ur akten. I skrivelse av den 11 mars 2011 har sökandena däremot invänt mot att en del av den aktuella handlingen utesluts ur akten.

59

Såsom kommissionen har angett begränsade sig sökandena i sitt svar på tribunalens skriftliga frågor inte till att besvara tribunalens frågor och att förklara svarens sammanhang. De besvarade dessutom kommissionens argument i dupliken och den bevisning som bifogats denna.

60

Ett skriftligt svar på dupliken föreskrivs visserligen inte i rättegångsreglerna. Med hänsyn till att tribunalen inte haft tillfälle att före förhandlingen avgöra huruvida varje del av detta svar kan prövas i sak, kunde sökandena emellertid föranledas att dra slutsatsen att deras svar i sin helhet skulle tas in i akten och att de därför inte behövde upprepa vissa avsnitt under förhandlingen även om de hade möjlighet därtill.

61

Tribunalen anser dessutom att sökandenas anmärkningar om den bevisning som bifogats dupliken är användbara för lösningen av tvisten. Eftersom tribunalen, som en åtgärd för processledning, hade kunnat uppmana sökandena att ta ställning till denna bevisning, kan den, av processekonomiska skäl, besluta att de ifrågavarande anmärkningarna ska behållas i akten.

62

Med hänsyn till rätten till en rättvis rättegång och av processekonomiska skäl beslutar tribunalen att avslå kommissionens begäran om att utesluta handlingar. Tribunalen beslutar att sökandenas svar på tribunalens frågor i deras helhet ska tas in i akten.

63

I svaret på tribunalens frågor har sökandena gjort gällande att kommissionen borde ha motiverat det för sena förebringandet av den bevisning som bifogats dupliken. Sökandena gör gällande att bevisningen inte ska godtas, eftersom någon motivering inte har lämnats.

64

Enligt artikel 48.1 i rättegångsreglerna får parterna i repliken och dupliken åberopa bevisning till stöd för sin argumentation. De ska dock ange skälen till att detta inte gjorts tidigare.

65

I repliken har sökandena i avsevärd omfattning utvecklat och underbyggt sitt påstående att ExxonMobil inte hade kännedom om kartellen efter T:s frånträde och att ingen av de anställda hade kännedom om kartellen efter den dagen. Eftersom kommissionen således har hänvisat till dessa argument, vilka anfördes i repliken, när den förebringat den bevisning som bifogats dupliken, är det fullt förståeligt varför den förebringat denna bevisning för första gången i dupliken. Under förhandlingen har kommissionen dessutom ytterligare förklarat att den bevisning som bifogats dupliken förebringats som svar på sökandenas argument i repliken och i bilaga C 1 till denna.

66

Tribunalen finner därför att kommissionen har lämnat en tillräcklig motivering till varför den förebringat bevisningen för sent. Denna bevisning kan därför prövas.

– Prövning i sak

67

Sökandena har hänvisat till förklaringen på heder och samvete från H, den anställde hos ExxonMobil som T. rapporterade till vid den tidpunkten. H. angav att T. i slutet av mars 2003, när denne förberedde sitt frånträde, hade upplyst honom om att tekniska möten hölls som organiserades av Sasol. T. hade inte nämnt att även marknadsrelaterade frågor hade diskuterats. H. förklarade att han inte hade utsett någon ersättare för T., men att han först hade haft för avsikt att själv delta i ett av mötena, eftersom han inte riktigt förstod vad de tekniska diskussioner bestod i som hölls under dessa möten och ville kontrollera om det ”var lönt” för ExxonMobil att fortsätta att delta i dem. H. har framhållit att han vid den tidpunkten inte hade någon anledning att misstänka att mötena hade ett konkurrensbegränsande innehåll eller att T. regelbundet hade deltagit i konkurrensbegränsande möten som han borde ha tagit avstånd från själv i ExxonMobils namn.

68

Tribunalen anger att sökandenas faktiska påstående direkt motsägs av de omständigheter som anges i handlingarna, även om tribunalen med hänsyn till sökandenas förklaringar i svaret på de skriftliga frågorna, har beslutat att inte ta hänsyn till vissa handlingar som kommissionen har bilagt dupliken. Det framgår nämligen av handlingarna i målet att H. (som ansvarade för specialprodukter för vissa medlemsstater i Europeiska unionen hos Mobil mellan åren 1996 och 2000 och var försäljningsansvarig för vaxer och vaxemulsioner i ExxonMobilkoncernen för flera kontinenter från år 2000), till vilken T. rapporterade under den omtvistade tidsperioden, hade kännedom om att ExxonMobil deltog i överträdelsen.

69

Av ett e-postmeddelande från J. hos Mobil av den 28 juni 1999 till ett antal mottagare, bland andra H. och P. hos ExxonMobil, avseende ett tekniskt möte som skulle hållas i Wien (Österrike) den 9 juli 1999, framgår att ”[Sü. hos Sasol] försök[te] komma fram till en överenskommelse mellan tillverkarna för att strama åt produktionsgränserna, i syfte att upprätta hinder för tillträde till marknaden” och att ”Mobils intresse enligt [hans] uppfattning [var] att i princip stödja ett närmande från S[ü.]” (skäl 154 i det angripna beslutet).

70

I ett internt e-postmeddelande av den 12 september 1997 upplyste H. mottagarna om sin avsikt att tillämpa den prishöjning som Sü. hos Sasol hade aviserat. En av mottagarna, Su. hos ExxonMobil, svarade följande:

”[T]ack, bra information. Vill uppmuntra de andra [att] också hänga med.”

71

I ett e-postmeddelande av den 10 oktober 2000 från H. till P. och S. hos ExxonMobil angavs att ”marknaden förbered[de] sig på en prishöjning med 15 DEM (miniminivå 140 tyska mark) från januari 2001”. I sitt svar på tribunalens skriftliga frågor hade sökandena anfört en annan förklaring, nämligen att H. inte hade fått information om den förväntade prishöjningen från konkurrenterna, utan från andra källor, särskilt kunderna. Denna förklaring kan emellertid inte godtas. Det är nämligen inte troligt att ExxonMobils kunder, som hade intresse av att hålla priserna på en låg nivå, skulle ha meddelat honom ett exakt belopp för prishöjningen (och ett minimipris) i samband med ett exakt datum.

72

I ett e-postmeddelande av den 13 november 2000 upplyste H. K. hos ExxonMobil om att ”det allmänna budskapet på den europeiska marknaden [va]r en höjning med 15 procent”.

73

Av e-postmeddelandet av den 19 november 2000 från H. till P. hos ExxonMobil, i vilket ”Prishöjning på vaxer” angavs som ämne, framgår att H. hade kännedom om att prislistor utbyttes mellan konkurrenterna. I det ovannämnda e‑postmeddelandet angavs att ”[C. hos ExxonMobil hade] fått ytterligare en mängd upplysningar (skrivelser om vaxer) (EWF, [Sü], Total)”. Detta e-postmeddelande var ett i en rad e-postmeddelanden, däribland ett tidigare meddelande från C. hos ExxonMobil, i vilket H. hade upplysts om att ”Total och [Sü. hos Sasol hade] sänt en officiell skrivelse till kunderna (som [ExxonMobils] kunder redan hade fått) för att upplysa dessa om nästa prishöjning den 1 januari 2001” och på vilket H. hade svarat följande i ett e-postmeddelande: ”Tack [C.], jag vet det”.

74

Av dessa handlingar framgår tydligt att H. hade kännedom om att ExxonMobil deltog i kartellen. Handlingarna utvisar nämligen att H. tog emot uppgifter om handeln från andra deltagare och att ExxonMobil anpassade sitt kommersiella beteende med hänsyn till dessa upplysningar.

75

Tribunalen anser att H:s förklaring på heder och samvete av den 6 augusti 2007 inte kan påverka vad tribunalen har slagit fast ovan i punkt 74. Såsom kommissionen har anfört, upprättades nämligen denna handling till försvar för deras intressen inför kommissionen, efter det att sökandena hade tagit emot meddelandet om invändningar. De handlingar som påträffades i samband med undersökningarna har emellertid ett högre bevisvärde än förklaringarna, vilka upprättades av företrädare eller tidigare företrädare för de berörda företagen – när dessa redan var förvarnade (in tempore suspecto) – för att tona ned dessa företags ansvar (se, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 27 september 2006 i mål T-59/02, Archer Daniels Midland mot kommissionen, REG 2006, s. II-3627, punkt 277, och av den 8 juli 2008 i mål T‑54/03, Lafarge mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 379).

76

Såsom framgår av e-postmeddelandena av den 10 oktober och den 19 november 2000 (se ovan punkterna 71 och 73) lämnade H. tillräckliga upplysningar om konkurrenternas priser och kommersiella beteende till P. (ansvarig för specialprodukter för Europa, Afrika och Mellanöstern) för att denne skulle kunna förstå att ExxonMobil deltog i konkurrensbegränsande förfaranden. P. var emellertid fortsatt anställd hos ExxonMobil fram till år 2005.

77

Sökandena har slutligen gjort gällande att tribunalen, vid bedömningen av om det angripna beslutet var lagenligt, inte kan beakta den skriftliga bevisning som angetts ovan i punkterna 69–73, eftersom kommissionen bifogade denna bevisning till dupliken och således för sent.

78

Detta argument kan inte godtas.

79

För det första hänvisade kommissionen nämligen i skäl 154 i det angripna beslutet till den handling som angetts ovan i punkt 69. För det andra påträffades alla de handlingar som angetts ovan i punkterna 69–73 i ExxonMobils lokaler och ingick dessutom i den akt som sökandena hade tillgång till under det administrativa förfarandet. Sökandena kände därför till innehållet. Det är således inte fråga om nya upplysningar som kommissionen har anfört för första gången vid tribunalen. För det tredje koncentrerade sig sökandena i sitt svar på meddelandet om invändningar på H:s förklaring på heder och samvete, medan de vid tribunalen och i synnerhet i sin replik i avsevärd omfattning har utvecklat och underbyggt sitt påstående att ExxonMobil inte hade kännedom om kartellen efter T:s frånträde och att ingen av de anställda hade kännedom om kartellen efter den dagen. Kommissionens rätt till försvar innebär att den får motbevisa sökandenas faktiska påståenden vid tribunalen med stöd av omständigheter som anges i handlingarna i kommissionens ärende, till vilka sökandena hade tillgång till under förfarandet vid kommissionen.

80

Med hänsyn till vad ovan angetts godtar tribunalen inte sökandenas argument att ExxonMobil inte hade kännedom om att företaget deltog i kartellen efter T:s frånträde.

81

För det fjärde har sökandena gjort gällande att T:s deltagande i de tekniska mötena inte hade haft någon inverkan som skulle ha kunnat sträcka sig längre än till det sista tekniska möte som han deltog i, nämligen mötet den 27 och 28 februari 2003.

82

Med hänsyn till de överväganden som utvecklats ovan i punkterna 74–80 kan sökandenas argument i detta avseende inte godtas, i den mån de grundar sig på påståendet att T. var den ende anställde hos ExxonMobil som hade kännedom om att detta företag deltog i kartellen.

83

Enligt rättspraxis kännetecknas en lojal konkurrents uppträdande av det självständiga sätt på vilket detta företag bestämmer vilken politik det ska följa på den gemensamma marknaden. Även om det aktuella företaget inte deltagit i en kartell efter en viss dag, kan det antas att det beaktade den information som det redan utbytt med sina konkurrenter när det bestämde hur det skulle uppträda på marknaden (se, för ett liknande resonemang, domstolens domar av den 8 juli 1999 i mål C-49/92 P, kommissionen mot Anic Partecipazioni, REG 1999, s. I-4125, punkt 121, mål C-199/92 P, Hüls mot kommissionen, REG 1999, s. I-4287, punkt 162, och förstainstansrättens dom av den 29 november 2005 i mål T-62/02, Union Pigments mot kommissionen, REG 2005, s. II-5057, punkt 39).

84

Den enda omständigheten att ExxonMobil inte deltog i de tekniska mötena mellan den 28 februari och den 20 november 2003 hindrade emellertid på intet sätt detta företag från att använda den information om konkurrenternas priser som det erhållit vid tiotals tidigare tekniska möten som det deltagit i, eller från att dra vinning av de avtal om uppdelning av marknaderna och kunderna som slutits vid tidigare tekniska möten.

85

Kommissionen gjorde således en riktig bedömning när den i det angripna beslutet drog slutsatsen att sökanden hade deltagit i kartellen fram till den 20 november 2003.

86

Mot bakgrund av vad som anförts ovan kan talan inte vinna bifall såvitt avser sökandenas andra grund.

Den första grunden: Huruvida beslutet bygger på en felaktig rättstillämpning, genom att böterna beräknades utan hänsyn till att Exxon inte deltog i överträdelsen före fusionen

87

Sökandena har bestritt beräkningen av de böter som ålades Esso France på den grunden att dessa beräknades utan hänsyn till att Exxon inte hade deltagit i överträdelsen före fusionen mellan Exxon och Mobil i november 1999.

Inledande synpunkter

88

Enligt punkt 13 i 2006 års riktlinjer ska kommissionen, när den beräknar bötesbeloppet, i regel utgå ifrån värdet på företagets försäljning under det sista kompletta räkenskapsår då det deltar i överträdelsen.

89

I förevarande fall var det sista kompletta räkenskapsåret för överträdelsen år 2004 beträffande de företag som deltog i kartellen fram till att denna upphörde, och år 2002 beträffande ExxonMobil. Kommissionen valde emellertid att inte utgå ifrån det sista kompletta räkenskapsåret för deltagande i kartellen, utan ifrån medelvärdet under de tre sista kompletta åren, på grund av utvidgningen av unionen år 2004 (skäl 634 i det angripna beslutet). Beträffande samtliga kartelldeltagare beräknade kommissionen medelvärdet av försäljningen under de tre sista åren för deltagande.

90

Kommissionen avslog dessutom sökandenas begäran i svaret på meddelandet om invändningar om att det skulle beaktas att Exxon inte hade varit inblandat i överträdelsen före fusionen mellan Exxon och Mobil. Kommissionen hävdade härvid följande:

”ExxonMobil har begärt att kommissionen ska dela upp den tid som ExxonMobil deltog i överträdelsen i tiden före och tiden efter fusionen samt beakta endast Mobils försäljning under tiden före fusionen, för att därmed ta hänsyn till att Exxon inte deltog i överträdelsen. ExxonMobil har hävdat att kommissionen, i stället för att beakta år 2002 borde beakta att Exxon inte deltog i överträdelsen mellan åren 1992 och 2000. Kommissionen delar inte denna uppfattning. I 2006 års riktlinjer … föreskrivs att i regel ska det sista kompletta räkenskapsår då företaget deltar i överträdelsen beaktas som referensår. För ExxonMobils del var detta år 2002. ExxonMobil har inte anfört något argument till stöd för att så inte skulle vara fallet. Med hänsyn till att Exxon och Mobil fusionerade år 1999 kan kommissionen inte se något skäl till att inte beakta ExxonMobils försäljningsvärde år 2002. Såsom visats i punkt 6.2.2, [se skälen 348–352 i det angripna beslutet] är ansvaret för Mobils deltagande bundet till ExxonMobils deltagande. Det är det sistnämnda företaget som har ålagts bötesbeloppet och det är därmed det företagets försäljningsvärde som ska beaktas.”

91

På grundval av dessa överväganden beräknade kommissionen bötesbeloppet med beaktande av medelvärdet av ExxonMobilkoncernens försäljning under åren 2000–2002. Böterna för samtliga sökande, även Esso France, beräknades på grundval av detta försäljningsvärde.

Huruvida det angripna beslutet är lagenligt

92

Sökandena har hävdat att kommissionen begick ett fel när den beräknade det bötesbelopp som ålades Esso France. Den beaktade nämligen försäljningsvärdet efter den fusion som innebar att ExxonMobilkoncernen bildades (medelvärdet under åren 2000–2002) och multiplicerade även detta med det antal år (mellan år 1992 och år 1999) under vilka endast Mobil (genom Mobil France, som senare införlivades i Esso France), och inte Exxon, deltog i kartellen.

93

Enligt sökandena ålade kommissionen därmed Esso France samma bötesbelopp som den skulle ha gjort om Exxon verkligen hade deltagit i överträdelsen under litet mer än sju år före fusionen (mellan år 1992 och år 1999). Detta tillvägagångssätt är oförenligt med de faktiska omständigheter som slogs fast i det angripna beslutet. Dessutom innebär tillvägagångssättet åsidosättande av principen om likabehandling, proportionalitetsprincipen, artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 och 2006 års riktlinjer.

94

Tribunalen erinrar inledningsvis om att enligt punkt 6 i 2006 års riktlinjer är kombinationen av det försäljningsvärde som överträdelsen avser och överträdelsens varaktighet ett lämpligt beräkningstal för att värdera överträdelsens ekonomiska betydelse och omfattningen av varje företags delaktighet i överträdelsen.

95

Även om kommissionen i regel kan utgå ifrån det sista år då företaget deltar i överträdelsen som referensperiod vid beräkningen av försäljningsvärdet, ska inte alltid detta val träffas, enligt rättspraxis. Den beräkningsmetod ska nämligen väljas som gör det möjligt att beakta vart och ett av företagens storlek och ekonomiska styrka, samt omfattningen av respektive företags överträdelse utifrån den ekonomiska verkligheten sådan den tedde sig vid tidpunkten då denna överträdelse begicks (domstolens dom av den 16 november 2000 i mål C-291/98 P, Sarrió mot kommissionen, REG 2000, s. I-9991, och tribunalens dom av den 13 september 2010 i mål T‑40/06, Trioplast Industrier mot kommissionen, REU 2010, s. II‑4893, punkt 92).

96

I den mån det dessutom är nödvändigt att ta hänsyn till omsättningen för de företag som deltagit i samma överträdelse för att bestämma förhållandet mellan de böter som ska åläggas, måste den relevanta tidsperioden avgränsas, så att de siffror som erhålls blir så jämförbara som möjligt. Av detta följer att ett visst företag kan kräva att kommissionen, beträffande det företaget, ska beakta en annan period än den som allmänt har använts endast om företaget kan visa att dess omsättning under den sistnämnda perioden, på grund av skäl som endast gäller det företaget, inte ger en indikation på vare sig dess verkliga storlek och ekonomiska styrka eller på omfattningen av den överträdelse det gjort sig skyldigt till (förstainstansrättens dom av den 14 maj 1998 i mål T-319/94, Fiskeby Board mot kommissionen, REG 1998, s. II-1331, punkt 42).

97

Sökandena har inte bestritt att ExxonMobils genomsnittliga omsättning mellan år 2000 och år 2002 på den marknad som omfattades av kartellen ger en korrekt bild av omfattningen av företagets överträdelse eller dess relativa betydelse för kartellen med avseende på tiden efter fusionen, det vill säga mellan november 1999 och november 2003 (fyra år). Sökandena har emellertid kritiserat den omständigheten att grundbeloppet, som beräknades med utgångspunkt i omsättningen, multiplicerades med 11,5 i fråga om Esso France och att kommissionen således använde ExxonMobils omsättning efter fusionen för tiden mellan september 1992 och november 1999 (sju och ett halvt år), då Mobil ensamt deltog i kartellen. Enligt sökandena utvisas Mobils relativa betydelse för överträdelsen under tiden mellan september 1992 och november 1999 inte av försäljningsvärdet efter den fusion som innebar att ExxonMobilkoncernen bildades.

98

Kommissionen har vidhållit att ExxonMobils genomsnittliga omsättning mellan år 2000 och år 2002 ger en korrekt bild av ExxonMobils relativa betydelse för överträdelsen under en stor del av dess varaktighet, det vill säga tiden efter fusionen, och att denna omsättning därför var representativ. Kommissionen har i övrigt hänvisat till att den har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid valet av referensperiod. Den har vidare hänvisat till rättspraxis på området.

99

Enligt rättspraxis innebär kriterierna för hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått, vilka anges i artikel 23.3 i förordning nr 1/2003, att kommissionen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när den beräknar bötesbeloppet. Den kan därför ta hänsyn till graden av rättsstridighet i det enskilda fallet när den beslutar om sanktioner (förstainstansrättens dom av den 5 april 2006 i mål T-279/02, Degussa mot kommissionen, REG 2006, s. II-897, punkt 76, och av den 8 oktober 2008 i mål T-69/04, Schunk och Schunk Kohlenstoff-Technik mot kommissionen, REG 2008, s. II-2567, punkt 37).

100

När bötesbelopp fastställs, såsom i förevarande fall, är kommissionen skyldig att iaktta allmänna rättsprinciper, i synnerhet principen om likabehandling och proportionalitetsprincipen (domen i det ovan i punkt 99 nämnda målet Degussa mot kommissionen, punkterna 77 och 79, och domen i det ovan i punkt 99 nämnda målet Schunk och Schunk Kohlenstoff-Technik mot kommissionen, punkt 41).

101

Enligt rättspraxis åsidosätts principen om likabehandling endast i de fall då jämförbara situationer behandlas olika eller då olika situationer behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (domstolens dom av den 13 december 1984 i mål 106/83, Sermide, REG 1984, s. 4209, punkt 28, och förstainstansrättens dom av den 4 juli 2006 i målet T-304/02, Hoek Loos mot kommissionen, REG 2006, s. II-1887, punkt 96).

102

I förevarande mål befann sig ExxonMobil i en annan situation än de övriga företag som deltog i kartellen. Nästan hälften av dess tillverkning av paraffinvax – Exxons del av tillverkningen – hade nämligen inte påverkats av kartellen före fusionen mellan Exxon och Mobil, som gjordes år 1999. Kommissionen behandlade emellertid ExxonMobil på samma sätt som de övriga kartelldeltagarna, eftersom den beaktade medelvärdet av ExxonMobils försäljning under de tre sista år som företaget deltog.

103

Kommissionen åsidosatte således principen om likabehandling.

104

För det tredje ska argumenten avseende åsidosättande av artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 och om åsidosättande av principen om likabehandling prövas tillsammans.

105

Enligt artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 ska, när bötesbeloppet fastställs, hänsyn tas både till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått.

106

I enlighet med rättspraxis innebär proportionalitetsprincipen att institutionerna i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med bestämmelserna i fråga. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd väljas som är minst ingripande och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (domstolens dom av den 13 november 1990 i mål C-331/88, Fedesa m.fl., REG 1990, s. I-4023, punkt 13, av den 5 maj 1998 i mål C-180/96, Förenade kungariket mot kommissionen, REG 1998, s. I-2265, punkt 96, och förstainstansrättens dom av den 12 september 2007 i mål T‑30/05, Prym och Prym Consumer mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 223).

107

Denna princip innebär, inom ramen för de förfaranden som kommissionen inleder för att lagföra överträdelser av konkurrensreglerna, att böterna inte får vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen, det vill säga i förhållande till iakttagandet av konkurrensreglerna, och att det bötesbelopp som ett företag åläggs på grund av en överträdelse av konkurrensreglerna måste vara proportionerligt i förhållande till överträdelsen, bedömd i dess helhet, med beaktande av bland annat hur allvarlig den varit och hur länge den pågått (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 106 nämnda målet Prym och Prym Consumer mot kommissionen, punkterna 223 och 224 samt där angiven rättspraxis). Proportionalitetsprincipen innebär i synnerhet att kommissionen är skyldig att fastställa böterna i proportion till de faktorer som ska beaktas vid bedömningen av överträdelsens allvar och att den då ska tillämpa dessa kriterier konsekvent och på ett sätt som är sakligt motiverat (förstainstansrättens dom av den 27 september 2006 i mål T-43/02, Jungbunzlauer mot kommissionen, REG 2006, s. II-3435, punkterna 226–228, och domen i det ovan i punkt 38 nämnda målet Amann & Söhne och Cousin Filterie mot kommissionen, punkt 171).

108

Enligt punkt 6 i 2006 års riktlinjer är ”[k]ombinationen av försäljningsvärdet och varaktigheten … ett lämpligt beräkningstal för att värdera överträdelsens ekonomiska betydelse och omfattningen av varje företags delaktighet i överträdelsen”. I denna bestämmelse finns motiveringen för den allmänna metod som kommissionen tillämpar enligt dessa riktlinjer och som består i att en bestämd del av det försäljningsvärde som uppnåtts under referensperioden (18 procent i förevarande fall med avseende på paraffinvax) multipliceras med det antal år som företaget har deltagit i överträdelsen.

109

Av den omständigheten att grundbeloppet med denna metod står i aritmetisk proportion till hur länge delaktigheten i överträdelsen har varat (förutom den mindre del som består av ”avgift för deltagande i kartellen”), framgår att kombinationen av försäljningsvärdet och varaktigheten, enligt systematiken i 2006 års riktlinjer, ska utgöra ett beräkningstal med avseende på hela den tid som delaktigheten har pågått, och inte endast med avseende på det sista kompletta räkenskapsår som företaget deltagit i överträdelsen eller ”en stor del av” detta år. Detta konstaterande gör sig för övrigt gällande med anledning av den rättspraxis som anförts ovan i punkt 95 och som innebär att en beräkningsmetod ska väljas som gör det möjligt att beakta vart och ett av företagens storlek och ekonomiska styrka, samt omfattningen av respektive företags överträdelse utifrån den ekonomiska verkligheten sådan den tedde sig vid den tidpunkt då överträdelsen begicks.

110

Ett grundbelopp som beräknats på grundval av försäljningsvärdet under referensperioden och multipliceras med en koefficient för varaktigheten ger emellertid ett lämpligt beräkningstal som återspeglar den ekonomiska verkligheten under hela överträdelsen endast om utgångspunkten – det vill säga försäljningsvärdet – är åtminstone ungefärligen representativ för hela den tid som överträdelsen pågått.

111

Med hänsyn till kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning vid beräkningen av bötesbeloppet har den förvisso – under normala förhållanden – möjlighet att beakta det sista kompletta räkenskapsåret för deltagande i överträdelsen som referensperiod. En sådan allmän lösning är nämligen motiverad, eftersom kommissionen, med hänsyn till det ovannämnda utrymmet för skönsmässig bedömning, har möjlighet att underlåta att beakta varje variation i försäljningsvärdet under de år som överträdelsen pågått och, eftersom en höjning av försäljningsvärdet kan vara ett resultat av kartellen i sig.

112

När en fusion har genomförts under den tid som kartellen pågått och endast en av parterna har deltagit i överträdelsen före fusionen, kan försäljningsvärdet under det sista kompletta räkenskapsåret för den enhet som skapades genom fusionen, multiplicerat med det antal år som inte bara denna enhet, utan även den part som före fusionen ensam deltog i kartellen har deltagit i överträdelsen, emellertid inte utgöra ett ”ett lämpligt beräkningstal för att värdera överträdelsens ekonomiska betydelse och omfattningen av varje företags delaktighet i överträdelsen” för hela den tid som delaktigheten pågått. Genom att kommissionen även multiplicerar försäljningsvärdet för den enhet som bildas genom fusionen med det antal år som endast en av de parter som ingick i fusionen deltog i överträdelsen, ökar den nämligen artificiellt grundbeloppet för böterna på ett sätt som inte återspeglar den ekonomiska verkligheten under de år som föregick fusionen.

113

Så har emellertid skett här, eftersom kommissionen beräknade det grundbelopp som skulle användas för att fastställa böterna för Esso France genom att multiplicera ExxonMobilkoncernens försäljningsvärde mellan år 2000 och år 2002 med ett antal år som även innefattade den tid då Mobil ensamt deltog i kartellen (mellan år 1992 och år 1999). Det på detta sätt erhållna grundbeloppet är oproportionerligt i förhållande till överträdelsens allvar, eftersom det inte ger en riktig bild av den ekonomiska betydelsen av den överträdelse som Mobil France begick före fusionen eller av dess relativa betydelse för kartellen.

114

Kommissionen åsidosatte således artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 och proportionalitetsprincipen.

115

Kommissionens övriga argument föranleder inte någon annan bedömning än den som tribunalen redogjort för ovan i punkterna 103 och 114.

116

Kommissionen har för det första gjort gällande att den beaktade fusionen mellan Exxon och Mobil vid beräkningen av böterna, eftersom koefficienter som återspeglade kortare varaktighet användes för Esso Deutschland, EMC och EMPC.

117

Tribunalen finner emellertid att det försäljningsvärde för ExxonMobil som kommissionen beaktade vid beräkningen av böterna för Esso France även omfattade det försäljningsvärde som var kopplat till verksamheten med ”paraffinvax som genomgått hydrofining”, vilken var ett arv från Exxon som inte var inblandat i kartellen före fusionen mellan Exxon och Mobil.

118

Detta argument måste därför underkännas.

119

Tribunalen ska för det andra pröva kommissionens argument avseende rättspraxis på området.

120

För det första har kommissionen under förhandlingen hänvisat till dom av den 3 mars 2011 i de förenade målen T-122/07-T-124/07, Siemens och VA Tech Transmission & Distribution mot kommissionen (REG 2007, s. II-793, punkterna 124 och 127). I denna fastställde förstainstansrätten kommissionens ställningstagande att utgå ifrån försäljningsvärdet för det företag som skapades genom fusionen mellan Reyrolle Ltd, Schneider Electric High Voltage SA och Nuova Magrini Galileo SpA och att, vid beräkningen av utgångsbeloppet för samtliga dessa företags böter, utgå från det förstnämnda företagets försäljningsvärde under det sista kompletta räkenskapsåret för överträdelsen, trots att fusionen genomfördes först två år efter det att de sistnämnda företagen hade börjat delta i överträdelsen.

121

Tribunalen anför att, såsom sökandena har anmärkt, Reyrolle, Schneider Electric High Voltage och Nuova Magrini Galileo, i motsats till Exxon i förevarande mål, hade deltagit var för sig i kartellen före fusionen (domen i det ovan i punkt 120 nämnda målet Siemens och VA Tech Transmission & Distribution mot kommissionen, punkt 19). Tribunalen finner att detta är en mycket viktig faktisk skillnad och att kommissionen därför inte med framgång kan åberopa den ovannämnda domen i förevarande mål.

122

Kommissionen har för det andra hänvisat till förstainstansrättens dom av den 30 september 2009 i mål T‑175/05, 30 september 2009, Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen (ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkterna 139–146). Även denna dom avsåg en kartell under vars förlopp sökandena hade förvärvat ett företag som inte hade deltagit i kartellen före företagssammanslagningen.

123

Tribunalen erinrar om innehållet i domen i det ovan i punkt 122 nämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, kallat ”monoklorättiksyra”. I detta tillämpade kommissionen riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 [CA] (EGT C 9, 1998, s. 3) (nedan kallade 1998 års riktlinjer).

124

I punkt 143 i det ovan i punkt 122 nämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen slog förstainstansrätten fast att, med beaktande av vart och ett av företagens omsättning för referensåret, det vill säga det sista kompletta räkenskapsåret för den valda överträdelseperioden, kunde varje företags storlek och ekonomiska styrka samt omfattningen av den överträdelse som vart och ett av dessa företag gjort sig skyldigt till bedömas. Den slog vidare fast att samtliga dessa omständigheter var relevanta för bedömningen av hur allvarlig den överträdelse var som vart och ett av företagen hade gjort sig skyldigt till.

125

Förstainstansrätten fastställde därefter kommissionens bedömning att Akzo Nobel skulle föras till den första gruppen lagöverträdare, beträffande vilken grundbeloppet för böterna hade fastställts till 30 miljoner euro, och före Hoechst, som förts till den andra gruppen – beträffande vilken grundbeloppet för böterna hade fastställts till 21 miljoner euro – och som var den största producenten av monoklorättiksyra under den största delen av den tid företaget deltog (mellan år 1984 och år 1994). I realiteten deltog Akzo i kartellen mellan år 1984 och år 1999, men det var först år 1994, efter dess fusion med Nobel Industrier – ett företag som hade deltagit i kartellen sedan år 1993 – som Akzo Nobel blev den största producenten av monoklorättiksyra, större än Hoechst.

126

Tribunalen finner att den allmänna metod som kommissionen tillämpar enligt 2006 års riktlinjer skiljer sig väsentligt från den metod som tillämpades enligt 1998 års riktlinjer.

127

Det fanns nämligen inte någon bestämmelse i 1998 års riktlinjer om att kommissionen var skyldig att beakta de berörda företagens försäljningsvärde på den marknad som omfattades av kartellen. Utgångsbeloppet för böterna skulle fastställas med hänsyn till överträdelsens allvar, med beaktande av ”de överträdande företagens ekonomiska kapacitet att vålla andra aktörer … betydande skada”, ”den särskilda vikten, och således den faktiska påverkan på konkurrensen, av varje företags förfarande i samband med överträdelsen” och så att det ”säkerställ[des] att böterna [var] tillräckligt avskräckande” för det aktuella företaget.

128

Enligt 1998 års riktlinjer hade kommissionen således ett mycket större utrymme för skönsmässig bedömning för att fastställa utgångsbeloppet för böterna. Den fastställde ofta detta genom att indela kartelldeltagarna i flera grupper i förhållande till bland annat deras respektive marknadsandelar. Enligt 2006 års riktlinjer är kommissionen däremot skyldig att använda en metod som innebär att grundbeloppet står i aritmetisk proportion till försäljningsvärdet, eftersom grundbeloppet motsvarar ”en andel av försäljningsvärdet och grundas på överträdelsens allvar multiplicerat med antalet år som företaget deltagit i överträdelsen”. Till detta läggs ett belopp som kallas ”avgift för deltagande i kartellen” och som uppgår till mellan 15 och 25 procent av försäljningsvärdet, för att avskräcka företag från att delta i allvarligare överenskommelser.

129

Den lösning som valdes i domen i det ovan i punkt 122 nämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, med avseende på tillämpningen av 1998 års riktlinjer, är således inte tillämplig i förevarande mål, med hänsyn till att kommissionen använde en annan metod i det angripna beslutet, som antogs på grundval av 2006 års riktlinjer.

130

Av vad anförts följer att talan ska bifallas på den första grunden och det angripna beslutet ska ogiltigförklaras beträffande Esso France i fråga om beräkningen av försäljningsvärdet för paraffinvax. Tribunalen prövar härvid inte sökandenas övriga anmärkningar och argument. De konsekvenser som detta medför för fastställandet av bötesbeloppet kommer att undersökas nedan i punkt 134 och följande punkter.

131

Talan ska ogillas i övrigt.

Utövande av den obegränsade behörigheten och fastställande av det slutliga bötesbeloppet

132

Tribunalen påpekar att prövningen av lagenligheten av de beslut som kommissionen fattar kompletteras av den obegränsade behörighet som unionsdomstolarna tillerkänns i artikel 31 i förordning nr 1/2003, i enlighet med artikel 261 FEUF. Förutom att pröva påföljdens lagenlighet är unionsdomstolen behörig att ersätta kommissionens bedömning med sin egen. Följaktligen kan unionsdomstolen undanröja, sätta ned eller höja de böter eller viten som ålagts. Den granskning som föreskrivs i fördragen innebär således att unionsdomstolen, i enlighet med kraven på rätt till ett effektivt domstolsskydd i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska kontrollera såväl rättsliga som faktiska omständigheter och att den har behörighet att pröva bevisningen, ogiltigförklara det angripna beslutet och ändra bötesbeloppet (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 8 februari 2007 i mål C-3/06 P, Groupe Danone mot kommissionen, REG 2007, s. I-1331, punkterna 60–62, och förstainstansrättens dom av den 21 oktober 2003 i mål T-368/00, General Motors Nederland och Opel Nederland mot kommissionen, REG 2003, s. II-4491, punkt 181).

133

Tribunalen ska följaktligen, inom ramen för sin obegränsade behörighet, vid den tidpunkt då den träffar sitt avgörande pröva huruvida sökandena ålagts ett bötesbelopp som på ett riktigt sätt speglar hur allvarlig den aktuella överträdelsen är och hur länge den har pågått, på ett sådant sätt att nämnda böter är proportionerliga i förhållande till de kriterier som anges i artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 11 mars 1999 i mål T-156/94, Aristrain mot kommissionen, REG 1999, s. II-645, punkterna 584–586, och av den 9 juli 2003 i mål T-220/00, Cheil Jedang mot kommissionen (REG 2003, s. II-2473), punkt 93). Tribunalen understryker emellertid att utövandet av den obegränsade behörigheten inte är detsamma som en prövning ex officio och påpekar att förfarandet vid unionsdomstolarna är kontradiktoriskt.

134

För att avhjälpa kommissionens rättsstridiga handlande som redovisats ovan i punkterna 103 och 114, ska tribunalen grunda prövningen på olika försäljningsvärden beträffande tiden före respektive efter fusionen mellan Exxon och Mobil.

135

Beträffande Esso Frances deltagande i överträdelsen under tiden mellan den 3 september 1992 och den 29 november 1999 ska tribunalen, eftersom uppgifter saknas för år 1999, beakta Esso Frances försäljningsvärde under år 2000 och multiplicera detta med koefficienten 7,5 för att avspegla hur länge denna del av överträdelsen pågick.

136

Beträffande Esso Frances deltagande i överträdelsen efter fusionen mellan Exxon och Mobil, det vill säga mellan den 30 november 1999 och den 20 november 2003, ska tribunalen beakta ExxonMobilkoncernens försäljningsvärde som kommissionen fastställde i det angripna beslutet, det vill säga medelvärdet av försäljningsvärdet under åren 2000–2002. Därefter ska detta värde multipliceras med koefficienten 4 för att beakta hur länge denna del av överträdelsen pågick.

137

Övriga delar av beräkningen av böterna kvarstår oförändrade. Tribunalen konstaterar framför allt att kommissionen, i enlighet med punkt 30 i 2006 års riktlinjer, tillämpade multiplikationskoefficienten 2 för en tillräckligt avskräckande effekt på grund av ExxonMobilkoncernens betydande storlek. Kommissionen fastställde denna koefficient endast med beaktande av förhållandet mellan ExxonMobils försäljningsvärde och totala omsättning. Den säkerställde att koefficienten var proportionerlig i förhållande till de multiplikationskoefficienter som tillämpades på de övriga kartelldeltagarna och fastställde inte något minimibelopp för böterna i avskräckande syfte (se skälen 712 och 713 i det angripna beslutet). Under dessa förhållanden och eftersom det inte föreligger argument eller omständigheter som talar för motsatsen, finner tribunalen att samma förfaringssätt ska tillämpas och, på grund av ExxonMobilkoncernens storlek, att multiplikationskoefficienten 2 ska tillämpas på grundbeloppet för de böter som ålades Esso France, beräknade enligt den metod som beskrivits ovan i punkterna 135 och 136. Härav följer att de böter som ålades Esso France enligt artikel 2 i det angripna beslutet ska fastställas till 62 712 895 euro.

138

Tribunalen finner slutligen, vid utövandet av sin obegränsade behörighet, att det fastställda bötesbeloppet är rimligt med hänsyn till hur allvarlig den överträdelse var som Esso France begick och hur länge den pågick.

Rättegångskostnader

139

Enligt artikel 87.3 i rättegångsreglerna kan tribunalen, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, besluta att kostnaderna ska delas eller att vardera parten ska bära sin kostnad.

140

Tribunalen har i förevarande mål bifallit sökandenas talan på den första grunden, avseende de fel som kommissionen begick vid beräkningen av de böter som ålades Esso France, beträffande den tid som detta bolag deltog i överträdelsen före fusionen mellan Exxon och Mobil. Argumenten beträffande denna grund utgjorde merparten av ansökan, vars omfång för övrigt avsevärt understeg det högsta antalet sidor för en inlaga enligt punkt 15 i praktiska anvisningar till parterna vid tribunalen. Tribunalen har däremot inte till någon del godtagit argumenten i samband med den andra grunden, till stöd för nedsättning av böterna avseende delaktighet i kartellen under tiden efter fusionen mellan Exxon och Mobil. De böter som solidariskt ålades Esso Deutschland, EMPC och EMC avser emellertid endast den sistnämnda tiden. Tribunalen finner att det följaktligen är skäligt att kommissionen bär sina rättegångskostnader och ersätter rättegångskostnaderna för Esso France samt att Esso Deutschland, EMPC och EMC bär sina rättegångskostnader.

 

Mot denna bakgrund beslutar

tribunalen (tredje avdelningen)

följande:

 

1)

De böter som åläggs Esso Société anonyme française enligt artikel 2 i kommissionens beslut K(2008) 5476 slutlig av den 1 oktober 2008 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/C.39181 – Ljusmassa) fastställs till 62 712 895 euro.

 

2)

Talan ogillas i övrigt.

 

3)

Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta rättegångskostnaderna för Esso Société anonyme française.

 

4)

Esso Deutschland GmbH, ExxonMobil Petroleum and Chemical BVBA och Exxon Mobil Corp. ska bära sina rättegångskostnader.

 

Czúcz

Labucka

Gratsias

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 11 juli 2014.

Underskrifter


( *1 ) Rättegångsspråk: engelska.

Top