Förenade målen C‑395/08 och C‑396/08

Istituto nazionale della previdenza sociale (INPS)

mot

Tiziana Bruno m.fl.

(begäran om förhandsavgörande, som i båda målen har framställts av Corte d’appello di Roma)

”Direktiv 97/81/EG – Ramavtalet om deltidsarbete – Likabehandling av deltidsarbetande och heltidsarbetande – Beräkning av den anställningstid som ger rätt till ålderspension – Perioder då arbete inte har utförts omfattas inte – Diskriminering”

Sammanfattning av domen

1.        Unionsrätten – Principer – Grundläggande rättigheter – Sociala rättigheter

(Artikel 136 första stycket EG; EUF-fördraget, inledningen, tredje stycket; rådets direktiv 97/81, bilagan, klausul 4)

2.        Socialpolitik – Ramavtalet om deltidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP och EFS – Direktiv 97/81

(Artikel 141 EG; rådets direktiv 97/81, bilagan, klausul 4.1)

3.        Socialpolitik – Ramavtalet om deltidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP och EFS – Direktiv 97/81

(Rådets direktiv 97/81, bilagan, klausul 4)

4.        Socialpolitik – Ramavtalet om deltidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP och EFS – Direktiv 97/81

(Rådets direktiv 97/81, bilagan, klausulerna 1, 4 och 5.1)

1.        Ramavtalet om deltidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP och EFS, som bifogats direktiv 97/81, i synnerhet klausul 4 i ramavtalet, har ett syfte som omfattas av de grundläggande mål som slås fast i artikel 1 i avtalet om socialpolitik och återges i artikel 136 första stycket EG samt i tredje stycket i inledningen till EUF-fördraget och i punkterna 7 och 10 första stycket i gemenskapsstadgan om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter, vilken det hänvisas till i ovannämnda bestämmelse i EG-fördraget. Dessa grundläggande mål består i att förbättra levnads- och arbetsvillkor och åstadkomma ett fullgott socialt skydd för arbetstagare. Det handlar närmare bestämt om att förbättra arbetsvillkoren för deltidsarbetande och att säkerställa att de skyddas mot diskriminering.

Med beaktande av dessa mål ska klausul 4 i ramavtalet anses ge uttryck för en princip i unionens arbetsrättsliga lagstiftning som inte får tolkas restriktivt.

(se punkterna 30 och 32)

2.        Pension som grundar sig på ett anställningsförhållande mellan en arbetstagare och en arbetsgivare, med undantag av den lagstadgade sociala trygghetspensionen, vilken i mindre grad baserar sig på anställningsförhållandet än på sociala överväganden, omfattas av begreppet anställningsvillkor i den mening som avses i klausul 4.1 i ramavtalet om deltidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP och EFS, som bifogats direktiv 97/81.

I detta hänseende är det enda avgörande kriteriet för att bedöma huruvida en pension omfattas av tillämpningsområdet för artikel 141 EG att pensionen utbetalas till arbetstagaren på grund av anställningsförhållandet mellan honom och hans tidigare arbetsgivare, det vill säga anställningskriteriet, som hämtats från ovannämnda bestämmelses ordalydelse. Detta kriterium kan förvisso inte vara ensamt avgörande, eftersom pensioner som utbetalas enligt ett lagstadgat system för social trygghet helt eller delvis kan vara knutna till erhållen lön. Socialpolitiska hänsyn, hänsyn till den statliga organisationen, etiska hänsyn eller till och med budgetöverväganden som har eller som kan ha spelat en roll då den nationella lagstiftaren antog ett system, kan emellertid inte ges företräde om pensionen endast är av intresse för en särskild kategori av arbetstagare, om den står i direkt relation till antalet tjänsteår och om beloppet beräknas på grundval av den senaste lönen.

För att kunna avgöra huruvida ålderspension omfattas av ramavtalets tillämpningsområde, ska den nationella domstolen, som är ensam behörig att bedöma de faktiska omständigheterna i de mål som pågår vid den och att tolka den nationella lagstiftning som är tillämplig, följaktligen undersöka huruvida pensionen uppfyller de tre villkor som anges ovan.

(se punkterna 42 och 46–48)

3.        Klausul 4 i ramavtalet om deltidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP och EFS, som bifogats direktiv 97/81, ska, i fråga om ålderspension, tolkas på så sätt att den utgör hinder för att tillämpa nationella bestämmelser som, såvitt avser arbetstagare som utför vertikalt regelbundet återkommande deltidsarbete, innebär att det bortses från perioder under vilka arbete inte utförts vid beräkningen av den anställningstid som ger rätt till sådan pension, såvida det inte finns objektiva skäl för den annorlunda behandlingen.

Principen om tidsproportionalitet är nämligen inte tillämplig vid fastställandet av den dag då rätten till pension uppkommer, eftersom detta fastställande uteslutande grundar sig på den anställningstid som arbetstagaren ska tillgodoräknas. Denna anställningstid motsvaras nämligen av den period under vilken anställningsförhållandet faktiskt har varat och inte av omfattningen av det arbete som har utförts under denna period. Principen om icke-diskriminering av deltidsarbetande och heltidsarbetande innebär följaktligen att den anställningstid som beaktas vid fastställandet av den dag då en pensionsrättighet förvärvas ska beräknas för den deltidsarbetande som om han innehaft en heltidstjänst, varvid de perioder under vilka arbete inte utförts ska beaktas i deras helhet.

(se punkterna 66 och 75 samt punkt 1 i domslutet)

4.        För det fall en nationell domstol, som är ensam behörig att bedöma de faktiska omständigheterna i de mål som pågår vid den och att tolka den nationella lagstiftning som är tillämplig, drar slutsatsen att nationella bestämmelser är oförenliga med klausul 4 i ramavtalet om deltidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP och EFS, som bifogats direktiv 97/81, ska klausulerna 1 och 5.1 i ramavtalet tolkas på så sätt att de också utgör hinder för att tillämpa sådana bestämmelser.

(se punkterna 48 och 81 samt punkt 2 i domslutet)

DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)

den 10 juni 2010 (*)

”Direktiv 97/81/EG – Ramavtalet om deltidsarbete – Likabehandling av deltidsarbetande och heltidsarbetande – Beräkning av den anställningstid som ger rätt till ålderspension – Perioder då arbete inte har utförts omfattas inte – Diskriminering”

I de förenade målen C‑395/08 och C‑396/08,

angående två beslut att begära förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, från Corte d’appello di Roma (Italien), av den 11 april 2008 som inkom till domstolen den 12 september 2008, i målen

Istituto nazionale della previdenza sociale (INPS)

mot

Tiziana Bruno,

Massimo Pettini (C‑395/08),

och

Istituto nazionale della previdenza sociale (INPS)

mot

Daniela Lotti,

Clara Matteucci (C‑396/08),

meddelar

DOMSTOLEN (andra avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden J.N. Cunha Rodrigues samt domarna P. Lindh (referent), A. Rosas, A. Ó Caoimh och A. Arabadjiev,

generaladvokat: E. Sharpston,

justitiesekreterare: handläggaren R. Şereş,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 29 oktober 2009,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–        Istituto nazionale della previdenza sociale (INPS), genom A. Sgroi, avvocato,

–        T. Bruno och M. Pettini samt av D. Lotti och C. Matteucci, genom R. Carlino, avvocato,

–        Italiens regering, genom I. Bruni, i egenskap av ombud, biträdd av M. Russo, avvocato dello Stato,

–        Europeiska gemenskapernas kommission, genom C. Cattabriga och M. van Beek, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 21 januari 2010 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1        Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rådets direktiv 97/81/EG av den 15 december 1997 om ramavtalet om deltidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP och EFS (EGT L 14, 1998, s. 9).

2        Den ena begäran har framställts i ett mål mellan Istituto nazionale della previdenza sociale (nedan kallat INPS) och Tiziana Bruno samt Massimo Pettini och den andra i ett mål mellan INPS och Daniela Lotti samt Clara Matteucci, angående fastställandet av den anställningstid som ska beaktas vid beräkningen av rätten till ålderspension.

 Tillämpliga bestämmelser

 Unionsrätten

3        Det anges i artikel 1 i direktiv 97/81 att syftet med direktivet är att genomföra det ramavtal om deltidsarbete som ingicks den 6 juni 1997 mellan de allmänna branschövergripande organisationerna, det vill säga Samarbetsorganisationen för europeiska arbetsgivarföreningar och industriförbund (UNICE), Europeiskt centrum för offentliga affärsverk och företag (CEEP) och Europeiska fackliga samorganisationen (EFS), och som återfinns i bilagan till direktivet (nedan kallat ramavtalet).

4        Skäl 3 i direktiv 97/81 har följande lydelse:

”I punkt 7 i gemenskapernas stadga om arbetstagarnas grundläggande sociala rättigheter föreskrivs det bland annat att ’genomförandet av den inre marknaden skall leda till en förbättring av levnads- och arbetsvillkoren för arbetstagare inom gemenskapen. Detta skall ske genom tillnärmning av dessa villkor samtidigt som de förbättras; i synnerhet vad gäller andra arbetsformer än tillsvidareanställning, så som visstidsanställning, deltidsarbete, tillfällig anställning och säsongsarbete.’”

5        Skäl 5 i nämnda direktiv har följande innehåll:

”I slutsatserna från Europeiska rådet i Essen betonas nödvändigheten av att vidta åtgärder för att främja sysselsättning och lika möjligheter för kvinnor och män, och där uppmanas också till vidtagande av åtgärder för att öka tillväxtens sysselsättningsintensitet, i synnerhet genom en smidigare organisation av arbetet, vilket svarar mot både arbetstagarnas önskemål och konkurrensens krav.”

6        I skäl 23 i direktiv 97/81 anges följande:

”I gemenskapernas stadga om arbetstagarnas grundläggande sociala rättigheter erkänns betydelsen av att bekämpa alla former av diskriminering, särskilt de som är grundade på kön, hudfärg, ras, åsikter eller tro.”

7        I de två första styckena i inledningen till ramavtalet anges följande:

”Detta ramavtal är ett bidrag till en allmän europeisk strategi för sysselsättning. Deltidsarbete har haft ett betydelsefullt inflytande på sysselsättningen de senaste åren. Av denna anledning har parterna i detta särskilt uppmärksammat denna arbetsform. Parterna har för avsikt att undersöka behovet av liknande avtal om andra former av flexibelt arbete.

Detta avtal, som noterar de olikartade situationerna i medlemsstaterna och att deltidsarbete är kännetecknande för sysselsättningen inom vissa sektorer och verksamhetsområden, uttrycker de allmänna principerna och minimikraven för deltidsarbete. Avtalet är ett uttryck för den vilja som arbetsmarknadens parter har att skapa en allmän ram för att undanröja diskriminering av deltidsarbetande och för att stödja utvecklingen av arbetstillfällen på deltid, under förutsättningar som är godtagbara både för arbetsgivarna och arbetstagarna.”

8        Nedan anges de bestämmelser i ramavtalet som är relevanta i de mål som är aktuella vid den nationella domstolen:

”Allmänna överväganden

…

5.      Parterna i detta avtal fäster stort avseende vid åtgärder som gör det lättare för kvinnor och män att få arbeta på deltid för att förbereda sig för pensioneringen, för att lättare kunna förena arbete och familjeliv och för att genomgå yrkesutbildning för att öka sina kunskaper och karriärmöjligheter, till ömsesidig nytta för arbetsgivare och arbetstagare och på ett sätt som gynnar utvecklingen av företagen.

…

Klausul 1: Syfte

Syftet med detta ramavtal är

a)      att säkerställa att all diskriminering av deltidsarbetande upphör och att förbättra kvaliteten på deltidsarbetet, och

b)      att underlätta utvecklingen av deltidsarbete på frivillig grund och att bidra till en flexibel organisering av arbetstiden på ett sätt som tar hänsyn till både arbetsgivarnas och arbetstagarnas behov.

…

Klausul 3: Definitioner

I detta avtal används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

1.      deltidsarbetande: en anställd vars normala arbetstid, beräknad på veckobasis eller som ett genomsnitt över en period på upp till ett år, understiger den normala arbetstiden för en jämförbar heltidsarbetande.

2.      jämförbar heltidsarbetande: en anställd som arbetar heltid inom samma företag, med samma typ av anställningsavtal eller anställningsförhållande och med samma eller liknande typ av arbetsuppgifter eller sysselsättning, med beaktande av andra faktorer, bland annat anställningstid, kvalifikationer och kunskaper.

När det inte finns någon jämförbar heltidsarbetande inom samma företag skall jämförelsen göras med hjälp av tillämpligt kollektivavtal eller, om det inte finns något sådant, i enlighet med nationell lag, nationella kollektivavtal eller nationell praxis.

Klausul 4: Principen om icke-diskriminering

1.      När det gäller anställningsvillkoren får deltidsarbetande inte behandlas mindre förmånligt än jämförbara heltidsarbetande enbart på den grunden att de arbetar deltid, om det inte finns objektiva skäl för den annorlunda behandlingen.

2.      När det är lämpligt skall principen om tidsproportionalitet tillämpas.

3.      Sätten för tillämpning av denna klausul skall beslutas av medlemsstaterna och/eller arbetsmarknadens parter, med beaktande av europeisk rätt samt nationell lag, nationella kollektivavtal och nationell praxis.

4.      När det finns objektiva skäl för det kan medlemsstaterna, efter samråd med arbetsmarknadens parter i enlighet med nationell lag, nationella kollektivavtal och/eller nationell praxis och/eller arbetsmarknadens parter, om det är lämpligt, låta rätten till särskilda arbetsvillkor vara beroende av anställningstid, arbetstid eller lönevillkor. Kriterierna för att ge deltidsarbetande rätt till särskilda arbetsvillkor skall ses över med jämna mellanrum, med beaktande av den princip om icke-diskriminering som avses i klausul 4.1.

Klausul 5: Möjlighet att arbeta deltid

1.      Vad avser klausul 1 i detta avtal och principen om icke‑diskriminering av deltidsarbetande i förhållande till heltidsarbetande

a)      bör medlemsstaterna, efter samråd med arbetsmarknadens parter i enlighet med nationell lag eller praxis, undersöka om det finns några rättsliga eller administrativa hinder som kan begränsa möjligheterna att arbeta deltid, och, om det är lämpligt, undanröja dem,

b)      bör arbetsmarknadens parter, så långt deras befogenhet sträcker sig och genom de förfaranden som föreskrivs i kollektivavtalen, identifiera och undersöka de hinder som kan begränsa möjligheterna att arbeta deltid, och, om det är lämpligt, undanröja dem.

…”

 Nationell rätt

 Lagstiftningsdekret nr 61/2000

9        Direktiv 97/81 införlivades med den italienska rättsordningen genom lagstiftningsdekret nr 61 av den 25 februari 2000 om genomförande av direktiv 97/81 om ramavtalet om deltidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP och EFS (GURI nr 66 av den 20 mars 2000). Detta lagstiftningsdekret, i dess lydelse som är tillämplig på målen vid den nationella domstolen (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 61/2000), innehåller följande definitioner i artikel 1:

”a)      Heltidsarbete: normal arbetstid enligt artikel 3.1 i lagstiftningsdekret nr 66 av den 8 april 2003 eller den eventuellt kortare normala arbetstid som fastställs i tillämpliga kollektivavtal.

b)      Deltidsarbete: arbetstid fastställd i individuella avtal, vilka arbetstagaren är skyldig att följa och som understiger den arbetstid som anges under a.

c)      Anställningsförhållande som avser horisontellt deltidsarbete: anställningsförhållande där den förkortade arbetstiden, jämfört med heltidsarbete, fastställs i förhållande till den normala dagliga arbetstiden.

d)      Anställningsförhållande som avser vertikalt deltidsarbete: anställningsförhållande avseende vilket det föreskrivs att arbetet utförs på heltid, men begränsat till på förhand fastställda perioder under veckan, månaden eller året.

d-bis) Anställningsförhållande som avser blandad deltid: anställningsförhållande i vilket de två typer som föreskrivs under c och d ovan kombineras.

e)      Mertid: arbete som utförs utöver den arbetstid som parterna kommit överens om enligt artikel 2.2 och inom gränsen för heltidsarbete.”

10      Artikel 9.1 och 9.4 i lagstiftningsdekret nr 61/2000 har följande lydelse:

”1.      Den lägsta timlönen, vilken ska ligga till grund för beräkningen av de sociala avgifter som ska erläggas för deltidsarbetande, ska fastställas genom att antalet arbetsdagar per vecka enligt normal arbetstid multipliceras med det dagliga minimum som föreskrivs i artikel 7 i lagdekret nr 463 av den 12 september 1983, i dess lydelse enligt lag nr 638 av den 11 november 1983, och genom att det belopp som därvid erhålls divideras med antalet arbetstimmar per vecka enligt normal arbetstid som föreskrivs i det nationella branschkollektivavtalet för heltidsarbetande.

…

4.      Om ett anställningsförhållande övergår från att avse heltidsarbete till att avse deltidsarbete eller omvänt, ska vid beräkningen av pensionsbeloppet samtliga perioder av heltidsarbete beaktas och perioder av deltidsarbete beaktas i proportion till de arbetstimmar som faktiskt har utförts.”

 Lagdekret nr 463 av den 12 september 1983

11      I artikel 7 i lagdekret nr 463 av den 12 september 1983 om brådskande åtgärder på området för social trygghet och hälsa samt kontroll av offentliga utgifter, bestämmelser för olika sektorer av den offentliga förvaltningen och förlängning av vissa frister (GURI nr 250 av den 12 september 1983), i dess lydelse enligt lag nr 638 av den 11 november 1983, föreskrivs följande:

”1.      Det antal veckor då avgift erlagts som ska tillgodoräknas arbetstagarna under året, i syfte att beräkna den pension som ska utbetalas av [INPS], ska för varje kalenderår efter år 1983 motsvara det antal veckor under året då lön utbetalades eller därmed jämförbara veckor enligt bestämmelserna om [perioder som jämställs med perioder då lön utbetalats], förutsatt att den lön som utbetalats, ska utbetalas eller fiktivt tillgodoräknas för varje sådan vecka inte understiger 30 procent av den månatliga minimipension som utbetalas av pensionsfonden för arbetstagare den 1 januari det aktuella året. Från och med den betalningsperiod som omfattar den 1 januari 1984 får den lägre gränsen för lön per dag, inbegripet dagligt minimum av genomsnittliga löner enligt kollektivavtal, för alla avgifter som ska erläggas vad gäller socialförsäkring och socialbidrag, inte understiga 7,5 procent av den månatliga minimipension som utbetalas av pensionsfonden för arbetstagare den 1 januari det aktuella året.

2.      I annat fall ska ett antal veckor då avgift erlagts tillgodoräknas som motsvarar det tal (avrundat uppåt) som erhålls genom att den totala lön som utbetalats, ska utbetalas eller fiktivt tillgodoräknas under kalenderåret divideras med den lön som avses i föregående punkt. Oavsett försäkringsperiodens faktiska längd ska de avgifter som fastställts på detta sätt hänföras till en period som omfattar samma antal veckor då lön utbetalades eller fiktivt tillgodoräknades som det finns erlagda avgifter, räknat från den sista arbetsveckan eller den sista vecka som fiktivt tillgodoräknats under året.

3.      Bestämmelserna i föregående punkter är tillämpliga på perioderna efter den 31 december 1983 med avseende på rätten till andra förmåner än pension, för vilka det uppställs ett avgiftskrav för INPS.

4.      Det år då pensionen börjar tas ut ska antalet veckor då avgift erlagts som ska tillgodoräknas arbetstagarna för perioden mellan den första dagen på året och datumet för pensionering fastställas genom att tillämpa bestämmelserna i föregående punkter enbart på de veckor som omfattas av den relevanta perioden då arbete faktiskt utfördes eller som har gett upphov till ett fiktivt tillgodoräknande. Samma kriterium ska tillämpas på andra sociala förmåner och bidrag.

5.      De bestämmelser som anges i punkterna 1–4 i denna artikel gäller inte för arbetstagare som utför arbete inom hushåll och i familjen, lantbrukare, lärlingar eller för perioder av militärtjänst eller därmed likställda tjänster. …”

 Målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

12      Motparterna i målen vid den nationella domstolen hör till kabinpersonalen vid flygbolaget Alitalia. Dessa löntagare arbetar deltid, i den form som kallas vertikalt regelbundet återkommande deltidsarbete. Det rör sig om en organisationsform i vilken löntagaren endast arbetar under vissa veckor eller vissa månader av året, med eller utan förkortning av arbetstiden. Motparterna har hävdat att vertikalt regelbundet återkommande deltidsarbete, på grund av arten av det arbete som kabinpersonal utför, är den enda form av deltidsarbete som föreskrivs i deras kollektivavtal.

13      Dessa löntagare har kritiserat INPS beslut att, såsom pensionsgrundande avgiftsperioder, endast beakta de perioder under vilka arbete utförts, med bortseende från sådana perioder under vilka arbete inte utförts som motsvarar deras förkortning av arbetstiden i förhållande till jämförbara heltidsarbetande. De överklagade således de individuella beräkningar av avgiftsperioder som de hade tillställts av INPS till Tribunale di Roma. Löntagarna hävdade i sina överklaganden att den omständigheten att det bortses från perioder under vilka arbete inte utförts innebär att det införs en skillnad i behandling mellan arbetstagare som utför vertikalt regelbundet återkommande deltidsarbete och arbetstagare som har valt den form som kallas horisontellt deltidsarbete. De sistnämnda behandlas nämligen mer gynnsamt, medan arbetstiden är likvärdig. Nämnda domstol biföll överklagandena, varefter INPS överklagade dessa avgöranden till Corte d’appello di Roma. INPS har till stöd för överklagandena hävdat att de avgiftsperioder som är relevanta vid beräkningen av pensionsförmåner är de under vilka motparterna i målen vid den nationella domstolen faktiskt har arbetat och som har medfört betalning av lön och avgifter, varvid beräkningen utförs med iakttagande av tidsproportionalitet (pro rata temporis).

14      Mot denna bakgrund beslutade Corte d’appello di Roma att vilandeförklara målen och ställa följande tolkningsfrågor, som har en identisk lydelse i de två målen vid den nationella domstolen, till EU‑domstolen:

”1)      Är de italienska bestämmelserna (nämnda artikel 7.1 i lag nr 638 [av den 11 november 1983]), som innebär att de perioder vid vertikalt deltidsarbete då arbete ej utförs inte anses vara pensionsgrundande, förenliga med direktiv [97/81] och särskilt klausul 4 [i ramavtalet i bilagan till direktivet] om principen om icke-diskriminering?

2)      Är ovannämnda nationella bestämmelser förenliga med direktiv [97/81] och särskilt med klausul 1 [i ramavtalet i bilagan till direktivet], vari det anges att de nationella bestämmelserna ska underlätta utvecklingen av deltidsarbete, klausul 4 och klausul 5 [i ramavtalet], vari det anges att medlemsstaterna ska undanröja rättsliga hinder som kan begränsa möjligheterna att arbeta deltid, med beaktande av att det står klart att den omständigheten att de veckor då arbete ej utförs inte är pensionsgrundande utgör ett betydande hinder för valet att arbeta deltid med upplägget vertikalt deltidsarbete?

3)      Kan klausul 4 [i ovannämnda ramavtal] om principen om icke‑diskriminering även anses omfatta olika typer av avtal om deltidsarbete, mot bakgrund av att vid horisontellt deltidsarbete samtliga veckor per kalenderår, i förhållande till antalet utförda arbetstimmar som ersatts under året, är pensionsgrundande enligt nationell lagstiftning till skillnad från vad som gäller vid vertikalt deltidsarbete?”

15      Domstolens ordförande har genom beslut av den 3 december 2008 förenat målen C‑395/08 och C‑396/08 vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.

 Prövning av tolkningsfrågorna

 Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till sakprövning

16      INPS anser att respektive begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning, eftersom ramavtalet inte är tillämpligt på de faktiska omständigheterna i målen vid den nationella domstolen, vare sig i materiellt eller tidsmässigt hänseende.

17      Europeiska gemenskapernas kommission har gjort gällande att besluten om hänskjutande är otydliga när det gäller de faktiska och rättsliga situationer som har gett upphov till målen vid den nationella domstolen. Kommissionen har följaktligen uttryckt vissa tvivel i frågan huruvida begäran enligt nämnda beslut kan tas upp till sakprövning.

18      Domstolen erinrar först om att det i det förfarande som har införts enligt artikel 267 FEUF uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken tvisten anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. Följaktligen är domstolen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som har ställts avser tolkningen av unionsrätten (se bland annat dom av den 18 juli 2007 i mål C‑119/05, Lucchini, REG 2007, s. I‑6199, punkt 43, och av den 22 december 2008 i mål C‑414/07, Magoora, REG 2008, s. I‑10921, punkt 22).

19      Enligt fast rättspraxis ska de frågor om tolkningen av unionsrätten som den nationella domstolen har ställt, mot bakgrund av de rättsliga och faktiska omständigheter som den angett under sitt ansvar och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva, presumeras vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten vid den nationella domstolen, eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juni 2007 i de förenade målen C‑222/05–C‑225/05, van der Weerd m.fl., REG 2007, s. I‑4233, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

20      I förevarande fall handlar målen vid den nationella domstolen om den eventuella diskriminerande karaktären – i förhållande till de arbetstagare som har valt en viss typ av deltidsarbete, i detta fall vertikalt regelbundet återkommande deltidsarbete – hos metoderna för beräkning av den anställningstid som ger rätt till ålderspension. Den nationella domstolen är osäker på huruvida dessa beräkningsmetoder är förenliga med direktiv 97/81. Den har i sina beslut om hänskjutande förklarat varför den anser att de frågor som har ställts till domstolen är relevanta och nödvändiga för att avgöra de mål som pågår vid den. Även om dessa beslut inte innehåller en uttömmande redogörelse för de relevanta bestämmelserna i den nationella lagstiftning som är tillämplig, är de tillräckligt precisa för att domstolen ska kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den. Frågan huruvida direktivet och ramavtalet är tillämpliga på målen vid den nationella domstolen kommer att undersökas i samband med att tolkningsfrågorna prövas i sak.

21      Respektive begäran om förhandsavgörande kan följaktligen tas upp till sakprövning.

 Prövning i sak

22      Den nationella domstolen har ställt sina tre frågor för att få klarhet i huruvida klausulerna 1, 4 och 5 i ramavtalet utgör hinder för att tillämpa sådana bestämmelser som dem som är i fråga i målen vid den nationella domstolen, eftersom de, såvitt avser arbetstagare som utför vertikalt regelbundet återkommande deltidsarbete, innebär att det vid beräkningen av den anställningstid som ger rätt till ålderspension bortses från perioder under vilka arbete inte utförts, medan arbetstagare som utför horisontellt deltidsarbete och de som utför sitt arbete på heltid inte omfattas av en sådan regel.

23      Det ska först avgöras huruvida, och i förekommande fall i vilken omfattning, sådana situationer som dem som är aktuella i målen vid den nationella domstolen omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 97/81 och ramavtalet, i såväl materiellt som tidsmässigt hänseende.

 Ramavtalets tillämpningsområde

–       Det materiella tillämpningsområdet

24      Syftet med direktiv 97/81 och ramavtalet är dels att främja deltidsarbete, dels att undanröja diskriminering mellan del- och heltidsarbetande (se dom av den 24 april 2008 i de förenade målen C‑55/07 och C‑56/07, Michaeler m.fl., REG 2008, s. I‑3135, punkt 21).

25      I överensstämmelse med syftet att undanröja diskriminering mellan del- och heltidsarbetande utgör klausul 4 i ramavtalet, i fråga om anställningsvillkor, hinder för att behandla deltidsarbetande mindre förmånligt än jämförbara heltidsarbetande enbart på den grunden att de arbetar deltid, om det inte finns objektiva skäl för den annorlunda behandlingen.

26      Det ska följaktligen fastställas huruvida bestämmelserna om förvärv av pensionsrättigheter för kabinpersonalen vid Alitalia utgör anställningsvillkor i den mening som avses i nämnda klausul 4.

27      Europeiska unionens råd grundade sig, vid antagandet av direktiv 97/81 i syfte att genomföra ramavtalet, på avtalet om socialpolitik mellan Europeiska gemenskapens medlemsstater med undantag av Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (EGT C 191, 1992, s. 91) som är fogat till protokoll nr 14 om socialpolitik, som utgör en bilaga till Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (nedan kallat avtalet om socialpolitik), särskilt artikel 4.2 i detta. Det föreskrivs i nämnda bestämmelse att avtal som ingås på unionsnivå i frågor som omfattas av artikel 2 i avtalet ska genomföras. Innehållet i dessa bestämmelser i avtalet om socialpolitik återges i artikel 139.2 EG och artikel 137 EG.

28      Bland de frågor som avses förekommer, i artikel 2.1 andra strecksatsen i avtalet om socialpolitik, ”arbetsvillkor”. Innehållet i denna bestämmelse återges i artikel 137.1 b EG, i dess lydelse enligt Nicefördraget. Det kan konstateras att själva lydelsen av denna bestämmelse i avtalet om socialpolitik lika lite som lydelsen av klausul 4 i ramavtalet kan läggas till grund för att fastställa huruvida arbetsvillkor eller anställningsvillkor, som avses i de båda bestämmelserna, omfattar villkor som hänför sig till sådana löner och pensioner som är i fråga i målen vid den nationella domstolen. Vid tolkningen av bestämmelserna ska följaktligen, i enlighet med fast rättspraxis, sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som klausulen ingår i beaktas (se analogt dom av den 15 april 2008 i mål C‑268/06, Impact, REG 2008, s. I‑2483, point 110).

29      Det framgår i detta hänseende av lydelsen av klausul 1 a i ramavtalet att ett av syftena med ramavtalet är att ”säkerställa att all diskriminering av deltidsarbetande upphör och att förbättra kvaliteten på deltidsarbetet”. Det anges också i andra stycket i inledningen till ramavtalet att avtalet ”är ett uttryck för den vilja som arbetsmarknadens parter har att skapa en allmän ram för att undanröja diskriminering av deltidsarbetande och för att stödja utvecklingen av arbetstillfällen på deltid, under förutsättningar som är godtagbara både för arbetsgivarna och arbetstagarna”. Detta syfte framhålls även i skäl 11 i direktiv 97/81.

30      Ramavtalet, i synnerhet klausul 4, har således ett syfte som omfattas av de grundläggande mål som slås fast i artikel 1 i avtalet om socialpolitik och återges i artikel 136 första stycket EG samt i tredje stycket i inledningen till EUF-fördraget och i punkterna 7 och 10 första stycket i gemenskapsstadgan om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter, som antogs vid Europeiska rådets möte i Strasbourg den 9 december 1989, vilken det hänvisas till i ovannämnda bestämmelse i EG‑fördraget. Dessa grundläggande mål består i att förbättra levnads- och arbetsvillkor och åstadkomma ett fullgott socialt skydd för arbetstagare. Det handlar närmare bestämt om att förbättra arbetsvillkoren för deltidsarbetande och att säkerställa att de skyddas mot diskriminering, såsom anges i skäl 23 i direktiv 97/81.

31      I artikel 136 första stycket EG definieras de mål med hänvisning till vilka rådet, i de frågor som omfattas av artikel 137 EG, i enlighet med artikel 139.2 EG kan genomföra avtal som ingåtts på unionsnivå med arbetsmarknadens parter. I förstnämnda bestämmelse hänvisas det dessutom till Europeiska sociala stadgan, som undertecknades i Turin den 18 oktober 1961. I första delen punkt 4 i denna stadga anges att arbetstagares rätt till ”skälig lön, tillräcklig för att bereda dem och deras familjer en godtagbar levnadsstandard” ingår bland de mål som avtalsparterna utfäst sig att uppnå enligt artikel 20 i tredje delen i nämnda stadga (domen i det ovannämnda målet Impact, punkt 113).

32      Med beaktande av dessa mål ska klausul 4 i ramavtalet anses ge uttryck för en princip i unionens arbetsrättsliga lagstiftning som inte får tolkas restriktivt (se analogt dom av den 13 september 2007 i mål C‑307/05, Del Cerro Alonso, REG 2007, s. I‑7109, punkt 38, och domen i det ovannämnda målet Impact, punkt 114).

33      En tolkning av klausul 4 i ramavtalet, enligt vilken ekonomiska villkor som löne- och pensionsvillkor inte omfattas av begreppet ”anställningsvillkor” i den mening som avses i klausulen, skulle, i strid med klausulens syfte, minska de berörda arbetstagarnas skydd mot diskriminering genom att en åtskillnad på grundval av anställningsvillkorens natur infördes, vilket lydelsen av klausulen inte alls ger stöd för.

34      En sådan tolkning skulle dessutom medföra att hänvisningen i klausul 4.2 i ramavtalet till principen om tidsproportionalitet förlorade all sin ändamålsenliga verkan. Denna princip kan nämligen per definition endast tillämpas när det är fråga om delbara förmåner, såsom förmåner som följer av ekonomiska anställningsvillkor, som exempelvis hänför sig till lön och pension (se analogt domen i det ovannämnda målet Impact, punkt 116).

35      Enligt artikel 2.6 i avtalet om socialpolitik, vars innehåll återges i artikel 137.5 EG, i dess lydelse enligt Nicefördraget, ska bestämmelserna i artikeln visserligen ”inte tillämpas på löneförhållanden, föreningsrätt, strejkrätt eller rätt till lockout”. Eftersom denna bestämmelse utgör ett undantag från artikel 137.1–137.4 EG, ska emellertid, såsom domstolen tidigare har slagit fast, de frågor som omfattas av nämnda punkt 5 tolkas restriktivt så att tillämpningsområdet för punkterna 1–4 inte otillbörligt begränsas eller de mål som eftersträvas med artikel 136 EG undergrävs (se domarna i de ovannämnda målen Del Cerro Alonso, punkt 39, och Impact, punkt 122).

36      Vad särskilt avser undantaget för ”löneförhållanden”, som anges i artikel 137.5 EG, har det tidigare slagits fast att det motiveras av att fastställande av lönenivåer är en fråga som arbetsmarknadens parter på nationell nivå har rätt att själva avtala om och att denna fråga även omfattas av medlemsstaternas befogenheter på området. Det har under dessa omständigheter, på unionsrättens nuvarande stadium, slagits fast att fastställande av lönenivåer ska undantas från en harmonisering enligt artikel 136 EG och följande artiklar (domarna i de ovannämnda målen Del Cerro Alonso, punkterna 40 och 46, och Impact, punkt 123).

37      Nämnda undantag ska följaktligen förstås så, att det avser åtgärder – vilka kan bestå i att vissa eller samtliga delar av lönerna och/eller deras nivå i medlemsstaterna görs enhetliga eller att en minimilön införs – som innebär att unionsrätten direkt griper in i fastställandet av löner inom unionen. Nämnda undantag får emellertid inte tolkas så, att det innefattar alla frågor som har något som helst samband med löneförhållanden, eftersom vissa av de områden som anges i artikel 137.1 EG annars i stor utsträckning skulle förlora sitt innehåll (se analogt domen i det ovannämnda målet Impact, punkt 125).

38      Av detta följer att undantaget i artikel 2.6 i avtalet om socialpolitik, vars innehåll återges i artikel 137.5 EG, inte hindrar att klausul 4 i ramavtalet tolkas så, att medlemsstaterna är skyldiga att säkerställa att principen om icke-diskriminering tillämpas på deltidsarbetande också med avseende på lön och, i förekommande fall, med iakttagande av principen om tidsproportionalitet.

39      Även om det är riktigt att fastställandet av nivån på de olika delarna av en arbetstagares lön inte omfattas av unionslagstiftarens befogenheter, utan obestridligen är en fråga för de olika medlemsstaternas behöriga myndigheter, är dessa myndigheter icke desto mindre skyldiga att, vid utövandet av befogenheter på områden som inte omfattas av unionens befogenheter, iaktta unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Impact, punkt 129), däribland klausul 4 i ramavtalet.

40      Av detta följer att de behöriga nationella myndigheterna, vid fastställandet av såväl lönens olika delar som nivån på dessa delar, är skyldiga att tillämpa icke-diskrimineringsprincipen, såsom den slås fast i klausul 4 i ramavtalet, på deltidsarbetande.

41      Vad avser pension ska det preciseras att begreppet ”lön” i den mening som avses i artikel 141.2 EG, i enlighet med domstolens fasta praxis rörande artikel 119 i EG‑fördraget och, från den 1 maj 1999, rörande artikel 141 EG, vilka gäller principen om likabehandling av kvinnor och män i lönehänseende, omfattar pension som härrör från anställningsförhållandet mellan arbetstagaren och arbetsgivaren, med undantag av pension som härrör från rättsligt reglerade system till vars finansiering arbetstagarna, arbetsgivarna och eventuellt statsmakterna bidrar i en utsträckning som i mindre grad baserar sig på anställningsförhållandet än på socialpolitiska överväganden (se bland annat dom av den 25 maj 1971 i mål 80/70, Defrenne, REG 1971, s. 445, punkterna 7 och 8, svensk specialutgåva, volym 1, s. 569, av den 13 maj 1986 i mål 170/84, Bilka-Kaufhaus, REG 1986, s. 1607, punkterna 16–22, svensk specialutgåva, volym 8, s. 583, av den 17 maj 1990 i mål C‑262/88, Barber, REG 1990, s. I‑1889, punkterna 22–28, svensk specialutgåva, volym 10, s. 407, och av den 23 oktober 2003 i de förenade målen C‑4/02 och C‑5/02, Schönheit och Becker, REG 2003, s. I‑12575, punkterna 56–64).

42      Med hänsyn till denna rättspraxis ska pension som grundar sig på ett anställningsförhållande mellan en arbetstagare och en arbetsgivare, med undantag av den lagstadgade sociala trygghetspensionen, vilken i mindre grad baserar sig på anställningsförhållandet än på sociala överväganden, anses omfattas av begreppet anställningsvillkor i den mening som avses i klausul 4.1 i ramavtalet (se analogt domen i det ovannämnda målet Impact, punkt 132).

43      Denna tolkning stöds av uppgiften i tredje stycket i inledningen till ramavtalet, enligt vilken avtalsparterna ”utgår ifrån att de lagstadgade sociala trygghetssystemen faller inom medlemsstaternas beslutanderätt” och anser att den förklaring om sysselsättningen som antogs vid Europeiska rådet i Dublin i december 1996 bör förverkligas. I förklaringen betonades bland annat behovet av att anpassa de sociala trygghetssystemen till nya arbetsformer i syfte att ge ett lämpligt skydd för dem som är sysselsatta i sådana arbetsformer.

44      Denna tolkning stöds dessutom av det faktum att ramavtalet, som har slutits mellan arbetsmarknadens parter, företrädda av branschövergripande organisationer, varken är avsett att reglera frågor om social trygghet eller medföra skyldigheter för de nationella försäkringskassorna, eftersom dessa inte är parter i avtalet (se analogt dom av den 16 juli 2009 i mål  C‑537/07, Gómez‑Limón Sánchez‑Camacho, REG 2009, s. I‑0000, punkterna 48–50).

45      Sedan det klargjorts att klausul 4.1 i ramavtalet är tillämplig på pension som grundar sig på ett anställningsförhållande mellan arbetstagare och arbetsgivare, med undantag av den lagstadgade sociala trygghetspensionen, ska det avgöras huruvida det pensionssystem som är i fråga i målen vid den nationella domstolen omfattas av den ena eller den andra kategorin. Avgörandet förutsätter en analog tillämpning av de kriterier som har utvecklats i rättspraxis i syfte att bedöma huruvida artikel 141 EG ska tillämpas på ålderspension.

46      Det ska i detta hänseende erinras om att det enda avgörande kriteriet för att bedöma huruvida en pension omfattas av tillämpningsområdet för artikel 141 EG är att pensionen utbetalas till arbetstagaren på grund av anställningsförhållandet mellan honom och hans tidigare arbetsgivare, det vill säga anställningskriteriet, som hämtats från ovannämnda bestämmelses ordalydelse. Detta kriterium kan förvisso inte vara ensamt avgörande, eftersom pensioner som utbetalas enligt ett lagstadgat system för social trygghet helt eller delvis kan vara knutna till erhållen lön. Sådana pensioner utgör emellertid inte lön i den mening som avses i artikel 141 EG (se domen i de ovannämnda förenade målen Schönheit och Becker, punkterna 56 och 57 och där angiven rättspraxis).

47      Socialpolitiska hänsyn, hänsyn till den statliga organisationen, etiska hänsyn eller till och med budgetöverväganden som har eller som kan ha spelat en roll då den nationella lagstiftaren antog ett system, kan emellertid inte ges företräde om pensionen endast är av intresse för en särskild kategori av arbetstagare, om den står i direkt relation till antalet tjänsteår och om beloppet beräknas på grundval av den senaste lönen (se domen i de ovannämnda förenade målen Schönheit och Becker, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

48      För att kunna avgöra huruvida ålderspension som utbetalas enligt ett sådant system som gäller för kabinpersonalen vid Alitalia omfattas av ramavtalets tillämpningsområde, ska det följaktligen undersökas huruvida pensionen uppfyller de tre villkor som anges i föregående punkt. Det ankommer på den nationella domstolen, som är ensam behörig att bedöma de faktiska omständigheterna i de mål som pågår vid den och att tolka den nationella lagstiftning som är tillämplig, att avgöra huruvida dessa villkor är uppfyllda.

49      När domstolen avger ett förhandsavgörande kan den emellertid i förekommande fall bidra med preciseringar för att vägleda den nationella domstolen i sin tolkning (se bland annat dom av den 23 november 2006 i mål C‑238/05, Asnef-Equifax och Administración del Estado, REG 2006, s. I‑11125, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

50      Den omständigheten att pensionssystemet för kabinpersonalen vid Alitalia administreras av ett offentligt organ, såsom INPS, som med stöd av bestämmelser i lag dessutom administrerar det italienska systemet för social trygghet, är inte avgörande för bedömningen av huruvida nämnda pensionssystem är en del av systemet för social trygghet eller, tvärtom, ska anses utgöra lönevillkor (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 april 2008 i mål C‑267/06, Maruko, REG 2008, s. I‑1757, punkt 57).

51      Det förhållandet att aktieägarna i Alitalia är offentliga, eller privata, utgör inte heller något avgörande kriterium. Det har i rättspraxis nämligen slagits fast att om de tre villkor som anges i punkt 47 i förevarande dom är uppfyllda, är en pension som en offentlig arbetsgivare utbetalar till en tjänsteman i sådant fall helt jämförbar med den pension som en privat arbetsgivare utbetalar till sina tidigare anställda (se domen i de ovannämnda förenade målen Schönheit och Becker, punkt 58).

 Ramavtalets tidsmässiga tillämpningsområde

52      INPS har gjort gällande att ramavtalet endast kan tillämpas på anställningsperioder efter ikraftträdandet av den nationella bestämmelse genom vilken införlivandet av direktiv 97/81 säkerställs, det vill säga lagstiftningsdekret nr 61/2000. Såvitt avser Tiziana Bruno, Daniela Lotti och Clara Matteucci avser emellertid beräkningen av den anställningstid som ger rätt till ålderspension helt eller delvis perioder innan fristen för att införliva direktivet löpte ut. Nämnda personer omfattas följaktligen inte av ramavtalets tillämpningsområde.

53      Domstolen erinrar om att enligt fast rättspraxis ska en ny bestämmelse, såvida inget undantag föreligger, tillämpas omedelbart på framtida verkningar av en situation som har uppkommit under en äldre bestämmelses giltighetstid (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 14 april 1970 i mål 68/69, Brock, REG 1970, s. 171, punkt 7, av den 10 juli 1986 i mål 270/84, Licata mot Ekonomiska och sociala kommittén, REG 1986, s. 2305, punkt 31, av den 18 april 2002 i mål C‑290/00, Duchon, REG 2002, s. I‑3567, punkt 21, av den 11 december 2008 i mål C‑334/07 P, kommissionen mot Freistaat Sachsen, REG 2008, s. I‑9465, punkt 43, och av den 22 december 2008 i mål C‑443/07 P, Centeno Mediavilla m.fl. mot kommissionen, REG 2008, s. I‑10945, punkt 61).

54      Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 39 i sitt förslag till avgörande avviker varken direktiv 97/81 eller ramavtalet från den princip som det har erinrats om i föregående punkt.

55      Beräkningen av anställningstid som ger rätt till sådan ålderspension som den som är i fråga i målen vid den nationella domstolen omfattas följaktligen av bestämmelserna i direktiv 97/81, även såvitt avser anställningstid före direktivets ikraftträdande.

–       Den första frågan

56      Den nationella domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida klausul 4 i ramavtalet, vilken rör principen om icke‑diskriminering, utgör hinder för att tillämpa en sådan lagstiftning i en medlemsstat som den som är i fråga i målen vid den nationella domstolen, som, såvitt avser arbetstagare som utför vertikalt regelbundet återkommande deltidsarbete, innebär att det bortses från perioder under vilka arbete inte utförts vid beräkningen av den anställningstid som ger rätt till ålderspension.

57      När det gäller anställningsvillkoren föreskrivs i klausul 4.1 i ramavtalet att deltidsarbetande inte får behandlas mindre förmånligt än jämförbara heltidsarbetande enbart på den grunden att de arbetar deltid, såvida det inte finns objektiva skäl för den annorlunda behandlingen.

58      Diskrimineringsförbudet i ovannämnda bestämmelse ger uttryck för den allmänna likhetsprincipen som ingår bland de grundläggande principerna i unionsrätten (se dom av den 12 oktober 2004 i mål C‑313/02, Wippel, REG 2004, s. I‑9483, punkterna 54 och 56).

59      Det ska följaktligen undersökas huruvida den omständigheten att det vid beräkningen av den anställningstid som ger rätt till ålderspension bortses från perioder under vilka arbete inte utförts av arbetstagare som utför vertikalt regelbundet återkommande deltidsarbete enbart på den grunden att de arbetar deltid innebär att de behandlas mindre förmånligt än heltidsarbetande som befinner sig i en liknande situation.

60      Kriterierna för vad som avses med en ”jämförbar heltidsarbetande” ges i klausul 3 i nämnda ramavtal. I punkt 2 första stycket i klausulen definieras en sådan arbetstagare som ”en anställd som arbetar heltid inom samma företag, med samma typ av anställningsavtal eller anställningsförhållande och med samma eller liknande typ av arbetsuppgifter eller sysselsättning, med beaktande av andra faktorer, bland annat anställningstid, kvalifikationer och kunskaper”. Enligt punkt 2 andra stycket i klausulen ska, när det inte finns någon jämförbar heltidsarbetande inom samma företag, ”jämförelsen göras med hjälp av tillämpligt kollektivavtal eller, om det inte finns något sådant, i enlighet med nationell lag, nationella kollektivavtal eller nationell praxis”.

61      För en heltidsarbetande sammanfaller den period som beaktas vid beräkningen av den anställningstid som ger rätt till ålderspension med den period under vilken anställningsförhållandet har varat. För arbetstagare som utför vertikalt regelbundet återkommande deltidsarbete beräknas anställningstiden emellertid inte på samma grund, eftersom den uteslutande beräknas på grundval av de perioder under vilka arbete faktiskt har utförts, med beaktande av den minskade arbetstiden.

62      En heltidsarbetande som har varit anställd i tolv månader i följd tillgodoräknas således ett års anställningstid vid fastställandet av den dag då denne kan göra gällande rätten till pension. En arbetstagare som befinner sig i en liknande situation men som har valt att arbeta i form av vertikalt regelbundet återkommande deltidsarbete, där arbetstiden har minskats med 25 procent, tillgodoräknas däremot, för samma period, en anställningstid som endast motsvarar 75 procent av anställningstiden för hans heltidsarbetande kollega, enbart på den grunden att han har arbetat deltid. Av detta följer att den deltidsarbetande tillgodoräknas anställningstid som ger rätt till ålderspension i en mer långsam takt än den heltidsarbetande, trots att deras anställningsavtal faktiskt har varat lika länge. Det rör sig följaktligen om en skillnad i behandling som enbart grundar sig på deltidsarbetet.

63      Såväl INPS som den italienska regeringen har gjort gällande att nämnda skillnad inte utgör en ojämlik behandling, eftersom de heltidsarbetande och de som utför vertikalt regelbundet återkommande deltidsarbete inte befinner sig i liknande situationer. De har således hävdat att arbetstagarna i var och en av dessa kategorier endast tillgodoräknas den anställningstid som motsvaras av de perioder under vilka arbete faktiskt har utförts. De har understrukit att arbetsgivarna endast betalar sociala avgifter för de perioder under vilka arbete utförts och att det, såvitt avser de perioder under vilka arbete inte har utförts, enligt italiensk rätt är möjligt att förvärva pensionsrättigheter på frivillig väg.

64      Principen om icke-diskriminering av deltidsarbetande och heltidsarbetande är emellertid tillämplig på anställningsvillkor, däribland lönevillkor. Såsom har anförts i punkterna 42–46 i denna dom innefattar detta begrepp även pension, med undantag av pension som omfattas av systemet för social trygghet. Deltidsarbetande och heltidsarbetande ska följaktligen ha lika lön, med förbehåll för den princip om tidsproportionalitet som slås fast i klausul 4.2 i ramavtalet.

65      Beräkningen av pensionsbeloppet baserar sig således direkt på omfattningen av det arbete som utförts av arbetstagaren och motsvarande avgifter, enligt principen om tidsproportionalitet. Domstolen har slagit fast att unionsrätten inte utgör hinder för att ålderspension vid deltidsarbete beräknas enligt en regel om tidsproportionalitet. Beaktandet av omfattningen av det arbete som en deltidsarbetande faktiskt har utfört under sin karriär, jämfört med omfattningen av det arbete som utförts av en arbetstagare som under hela sin karriär har arbetat på heltid, är ett objektivt kriterium som möjliggör en proportionerlig nedsättning av pensionsrätten (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovannämnda förenade målen Schönheit och Becker, punkterna 90 och 91, och domen i det ovannämnda målet Gómez-Limón Sánchez-Camacho, punkt 59).

66      Principen om tidsproportionalitet är däremot inte tillämplig vid fastställandet av den dag då rätten till pension uppkommer, eftersom detta fastställande uteslutande grundar sig på den anställningstid som arbetstagaren ska tillgodoräknas. Denna anställningstid motsvaras nämligen av den period under vilken anställningsförhållandet faktiskt har varat och inte av omfattningen av det arbete som har utförts under denna period. Principen om icke-diskriminering av deltidsarbetande och heltidsarbetande innebär följaktligen att den anställningstid som beaktas vid fastställandet av den dag då en pensionsrättighet förvärvas ska beräknas för den deltidsarbetande som om han innehaft en heltidstjänst, varvid de perioder under vilka arbete inte utförts ska beaktas i deras helhet.

67      Den skillnad i behandling som har konstaterats i punkterna 61 och 62 i denna dom förstärks av det förhållandet, som framkommit vid förhandlingen, att vertikalt regelbundet återkommande deltidsarbete är den enda form av deltidsarbete som är möjlig för kabinpersonalen vid Alitalia, enligt de kollektivavtal som är tillämpliga på denna personal.

68      Av detta följer att sådana bestämmelser som är i fråga i målen vid den nationella domstolen medför att arbetstagare som utför ett vertikalt regelbundet återkommande deltidsarbete behandlas mindre förmånligt än jämförbara heltidsarbetande enbart på den grunden att de arbetar deltid.

69      Det framgår emellertid av klausul 4.1 i ramavtalet att en sådan skillnad i behandling kan vara förenlig med principen om icke-diskriminering, om det finns objektiva skäl för den.

70      INPS och den italienska regeringen, som anmodats att ange skälen för skillnaden i behandling, förklarade vid förhandlingen att ett avtal om vertikalt regelbundet återkommande deltidsarbete enligt italiensk rätt inte tillämpas under de perioder då något arbete inte utförs, perioder under vilka det varken betalas någon lön eller några avgifter.

71      Denna motivering låter sig, vid ett första påseende, svårligen förenas med det förhållandet att det av de handlingar som har ingetts till domstolen och vid förhandlingen vid domstolen har framkommit att det, såvitt avser offentliganställda, i artikel 8 i den italienska lagen nr 554 av den 29 december 1988 om offentlig anställning (GURI nr 1 av den 2 januari 1989), uttryckligen föreskrivs att ”vid förvärv av pensionsrättigheter hos den berörda myndigheten … ska tjänsteår med minskad arbetstid beaktas i deras helhet”. Denna skillnad i systemet medför i sig att relevansen av den motivering som getts av INPS och den italienska regeringen kan ifrågasättas.

72      Vidare definieras i klausul 3 i ramavtalet en deltidsarbetande endast som en anställd vars normala arbetstid understiger den normala arbetstiden för en jämförbar heltidsarbetande. Deltidsarbete utgör således en särskild form för fullgörande av anställningsförhållandet, vilken uteslutande kännetecknas av en minskning av den normala arbetstiden. Detta kännetecken kan emellertid inte av den anledningen jämställas med de fall där ett anställningsavtal, avseende heltid eller deltid, inte tillämpas, på grund av ett tillfälligt hinder eller avbrott som beror på arbetstagaren eller arbetsgivaren eller som har uppkommit av annan orsak. Perioder under vilka arbete inte utförts, som motsvaras av den minskade arbetstiden enligt ett avtal om deltidsarbete, är nämligen resultatet av en normal tillämpning av detta avtal och inte av att avtalet inte tillämpas under denna tid. Deltidsarbete innebär inget avbrott i anställningen (se, i analogi med arbetsdelning, dom av den 17 juni 1998 i mål C‑243/95, Hill och Stapleton, REG 1998, s. I‑3739, punkt 32).

73      I den del INPS och den italienska regeringens argumentering kan förstås så, att de gör gällande att den skillnad i behandling som är i fråga i målen vid den nationella domstolen motiveras av att ett avtal om deltidsarbete inte tillämpas under de perioder som motsvarar den minskade arbetstiden enligt ett sådant avtal, strider den mot definitionen av deltidsarbete i klausul 3 i ramavtalet. Argumenteringen leder dessutom till att den princip som slås fast i klausul 4.1 i avtalet, enligt vilken deltidsarbetande, i fråga om anställningsvillkor, inte får behandlas mindre förmånligt än jämförbara heltidsarbetande enbart på den grunden att de arbetar deltid, förlorar sin ändamålsenliga verkan.

74      Även om nämnda argumentering ska förstås så, att den är avsedd att visa att skillnaden i behandling mellan dem som utför vertikalt regelbundet återkommande deltidsarbete och heltidsarbetande motiveras av skäl som grundar sig på nationell rätt, ska det erinras om att det ankommer på den nationella domstolen att, med utnyttjande av det utrymme för skönsmässig bedömning som den har enligt nationell rätt, tolka och tillämpa en nationell bestämmelse på ett sätt som står i överensstämmelse med kraven enligt gemenskapsrätten. Om en sådan konform tolkning inte är möjlig ska den nationella domstolen underlåta att tillämpa bestämmelser i den nationella lagstiftningen som strider mot dessa krav (se dom av den 18 december 2007 i mål C‑357/06, Frigerio Luigi & C., REG 2007, s. I‑12311, punkt 28).

75      Av det anförda följer att den första frågan ska besvaras enligt följande. Klausul 4 i ramavtalet ska, i fråga om ålderspension, tolkas på så sätt att den utgör hinder för att tillämpa nationella bestämmelser som, såvitt avser arbetstagare som utför vertikalt regelbundet återkommande deltidsarbete, innebär att det bortses från perioder under vilka arbete inte utförts vid beräkningen av den anställningstid som ger rätt till sådan pension, såvida det inte finns objektiva skäl för den annorlunda behandlingen.

–       Den andra frågan

76      Den nationella domstolen har ställt sin andra fråga för att få klarhet i huruvida klausulerna 1 och 5.1 i ramavtalet ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för att tillämpa sådana nationella bestämmelser som dem som är i fråga i målen vid den nationella domstolen, eftersom de för arbetstagarna utgör ett betydande hinder för att välja ett vertikalt regelbundet återkommande deltidsarbete.

77      Av klausul 1 i ramavtalet framgår bland annat att ramavtalet har två syften, vilka består i att dels främja deltidsarbete genom att förbättra dess kvalitet, dels undanröja diskriminering mellan del- och heltidsarbetande (se domen i de ovannämnda förenade målen Michaeler m.fl., punkt 22).

78      I klausul 5.1 a i ramavtalet föreskrivs, i enlighet med dessa två syften, en skyldighet för medlemsstaterna att ”undersöka om det finns några rättsliga eller administrativa hinder som kan begränsa möjligheterna att arbeta deltid, och, om det är lämpligt, undanröja dem”.

79      De bestämmelser som är i fråga i målen vid den nationella domstolen innebär emellertid, i den del de avser ålderspension som grundar sig på anställningsförhållandet, med undantag av pension som följer av ett lagstadgat system för social trygghet, att det införs en skillnad i behandling mellan dem som utför vertikalt regelbundet återkommande deltidsarbete och heltidsarbetande, genom att det vid beräkningen av den anställningstid som ger rätt till ålderspension bortses från perioder under vilka arbete inte utförts. Bestämmelserna strider följaktligen mot den princip om icke-diskriminering som slås fast i klausul 4 i ramavtalet. Såsom det har erinrats om i punkt 67 i denna dom förstärks denna skillnad av det förhållandet att vertikalt regelbundet återkommande deltidsarbete är den enda form av deltidsarbete som kabinpersonalen vid Alitalia erbjuds.

80      Dessa omständigheter sammantagna är ägnade att göra deltidsarbete mindre attraktivt för denna kategori av arbetstagare eller till och med att avhålla dem från att utöva sin yrkesverksamhet i en sådan form. Ett sådant val medför nämligen att dagen då de förvärvar sin pensionsrätt senareläggs i en proportion som motsvarar minskningen av deras arbetstid i förhållande till arbetstiden för jämförbara heltidsarbetande. Det är uppenbart att sådana verkningar strider mot ramavtalets syfte att underlätta användningen av deltidsarbete.

81      Den andra frågan ska följaktligen besvaras enligt följande. För det fall den nationella domstolen drar slutsatsen att de nationella bestämmelser som är i fråga i de vid den domstolen anhängiga målen är oförenliga med klausul 4 i ramavtalet, ska klausulerna 1 och 5.1 i ramavtalet tolkas på så sätt att de också utgör hinder för att tillämpa sådana bestämmelser.

–       Den tredje frågan

82      Den nationella domstolen har ställt sin tredje fråga för att få klarhet i huruvida klausul 4 i ramavtalet, vilken rör principen om icke‑diskriminering, ska tolkas på så sätt att den innebär förbud inte bara mot diskriminering mellan deltidsarbetande och jämförbara heltidsarbetande, utan även mot diskriminering mellan olika former av deltidsarbete, såsom vertikalt regelbundet återkommande deltidsarbete och horisontellt deltidsarbete.

83      Med hänsyn till svaren på de två första frågorna saknas anledning att besvara denna fråga.

 Rättegångskostnader

84      Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

1)      Klausul 4 i ramavtalet om deltidsarbete, som återfinns i bilagan till rådets direktiv 97/81/EG av den 15 december 1997 om ramavtalet om deltidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP och EFS, ska, i fråga om ålderspension, tolkas på så sätt att den utgör hinder för att tillämpa nationella bestämmelser som, såvitt avser arbetstagare som utför vertikalt regelbundet återkommande deltidsarbete, innebär att det bortses från perioder under vilka arbete inte utförts vid beräkningen av den anställningstid som ger rätt till sådan pension, såvida det inte finns objektiva skäl för den annorlunda behandlingen.

2)      För det fall den nationella domstolen drar slutsatsen att de nationella bestämmelser som är i fråga i de vid den domstolen anhängiga målen är oförenliga med klausul 4 i ramavtalet om deltidsarbete, som återfinns i bilagan till direktiv 97/81, ska klausulerna 1 och 5.1 i ramavtalet tolkas på så sätt att de också utgör hinder för att tillämpa sådana bestämmelser.

Underskrifter

---

* Rättegångsspråk: italienska.