—

Pannon GSM Zrt., genom J. Vitári, C. Petia och B. Bíró, ügyvédek,

—

Ungerns regering, genom J. Fazekas, R. Somssich, K. Borvölgyi och M. Fehér, samtliga i egenskap av ombud,

—

Tjeckiens regering, genom M. Smolek, i egenskap av ombud,

—

Spaniens regering, genom J. López-Medel Bascones, i egenskap av ombud,

—

Frankrikes regering, genom B. Cabouat och R. Loosli-Surrans, båda i egenskap av ombud,

—

Österrikes regering, genom C. Pesendorfer och A. Hable, i egenskap av ombud,

—

Förenade kungarikets regering, genom S. Ossowski, i egenskap av ombud, biträdd av T. de la Mare, barrister,

—

Europeiska gemenskapernas kommission, genom W. Wils och B. Simon, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169) (nedan kallat direktivet).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan företaget Pannon GSM Zrt. (nedan kallat Pannon) och Erzsébet Sustikné Győrfi, angående verkställandet av ett avtal om telefonabonnemang som slutits mellan nämnda parter.

3

Syftet med direktivet är enligt artikel 1.1 däri att närma medlemsstaternas lagar och andra författningar till varandra i fråga om oskäliga villkor i avtal som sluts mellan en näringsidkare och en konsument.

4

Artikel 3 i direktivet har följande lydelse:

”1.   Ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling skall anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.

2.   Det skall alltid anses att ett avtalsvillkor inte har varit föremål för individuell förhandling om det har utarbetats i förväg och konsumenten därför inte har haft möjlighet att påverka villkorets innehåll; detta gäller särskilt i samband med i förväg formulerade standardavtal.

…

3.   Bilagan innehåller en vägledande, inte uttömmande lista på villkor som kan anses oskäliga.”

5

Punkt 1 q i denna bilaga avser avtalsvillkor vars mål eller konsekvens är

”q) att upphäva eller inskränka konsumentens rätt att gå till domstol eller vidta andra rättsliga åtgärder …”

6

I artikel 4.1 i direktivet föreskrivs följande:

”Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 7 skall frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt bedömas med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tagen, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks samt till alla övriga villkor i avtalet eller något annat avtal som det är beroende av.”

7

Enligt artikel 6.1 i direktivet gäller följande:

”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”

8

I artikel 7.1 och 7.2 i direktivet föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.

2.   De medel som avses i punkt 1 skall omfatta bestämmelser om att personer eller organisationer, som enligt nationell rätt har ett berättigat intresse att skydda konsumenter, får inleda ett ärende enligt nationell lagstiftning vid domstolar eller behöriga administrativa myndigheter, för att dessa skall avgöra om avtalsvillkor som utformats för allmänt bruk är oskäliga och använda lämpliga och effektiva medel för att förhindra framtida bruk av sådana villkor.”

9

Vid tidpunkten för omständigheterna i målet vid den nationella domstolen var civillagen, i dess lydelse enligt lag nr CXLIX av år 1997 (Magyar Közlöny 1997/115) (nedan kallad civillagen), och regeringens dekret nr 18/1999 om oskäliga villkor i konsumentavtal (Magyar Közlöny 1998/8), i den lydelse som gäller för tvisten i målet vid den nationella domstolen, tillämpliga.

10

Enligt 209 § första stycket i civillagen kan en part bestrida varje allmänt avtalsvillkor som anses oskäligt. Enligt 209 B § fjärde stycket i nämnda lag anges i särskilda bestämmelser vilka villkor som ska anses oskäliga i konsumentavtal. Enligt 235 § första stycket i civillagen leder ett giltigt bestridande till att det ifrågavarande avtalet förlorar sin rättsverkan från den dag då det sluts. Enligt 236 § första stycket i civillagen ska bestridandet skriftligen meddelas den andra parten inom en tidsfrist på ett år.

11

Regeringens dekret nr 18/1999, i dess lydelse vid tidpunkten för omständigheterna i målet vid den nationella domstolen, indelar avtalsvillkoren i två kategorier. Den första kategorin omfattar avtalsvillkor som inte får tillämpas i konsumentavtal och som därmed utgör nulliteter. Den andra kategorin avser villkor som anses oskäliga till dess att motsatsen bevisats, varvid upphovsmannen till avtalsvillkoret kan genombryta denna presumtion.

12

Erzsébet Sustikné Győrfi slöt den 12 december 2004 ett abonnemangsavtal med Pannon avseende tillhandahållande av mobiltelefonitjänster. Avtalet slöts på ett av Pannon tillhandahållet formulär i vilket det stipulerades att Erzsébet Sustikné Győrfi genom att underteckna avtalet tog del av användarvillkoren, vilka innehöll de allmänna avtalsvillkoren och utgjorde en oskiljaktig del av avtalet, samt accepterade avtalsinnehållet.

13

Enligt dessa användarvillkor erkänner båda parter i målet vid den nationella domstolen att den domstol inom vars domkrets Pannon har sitt säte ska vara behörig domstol när det gäller alla tvister i anledning av abonnemangsavtalet eller i anknytning till detta. Denna prorogationsklausul var inte föremål för förhandling mellan parterna.

14

Eftersom Erzsébet Sustikné Győrfi inte uppfyllde sina avtalsenliga förpliktelser ansökte Pannon, med tillämpning av nämnda klausul, om betalningsföreläggande vid Budaörsi Városi Bíróság, som är den domstol inom vars domkrets Pannon har sitt säte.

15

Den domstol vid vilken ansökan om betalningsföreläggande hade gjorts biföll Pannons ansökan. Erzsébet Sustikné Győrfi bestred därpå, inom föreskriven frist, föreläggandet, och förfarandet blev därmed kontradiktoriskt.

16

Nämnda domstol påpekade att Erzsébet Sustikné Győrfis hemvist inte omfattades av dess domkrets. Den konstaterade att Erzsébet Sustikné Győrfi, som uppbär handikappersättning, har sitt stadigvarande hemvist i Dombegyház i komitatet Békés, alltså 275 kilometer från Budaörs, och preciserade att transportmöjligheterna mellan Budaörs och Dombegyház är mycket begränsade på grund av att det saknas direkta tåg- och busslinjer.

17

Budaörsi Városi Bíróság påpekade med hänvisning till tillämpliga handläggningsregler att den domstol som utgör behörig domstol inom det aktuella geografiska området är den inom vars domkrets Erzsébet Sustikné Győrfi har sitt hemvist, det vill säga Battonyai Városi Bíróság (domstol för kommunen Battonya).

18

Den hänskjutande domstolen har förklarat att enligt lagen om civilprocess ska domstolen, inom det nu aktuella området, ex officio avgöra frågan om sin geografiska behörighet. Då det emellertid inte är fråga om en exklusiv behörighet måste en invändning om den geografiska behörigheten göras senast i samband med den första inlaga i vilken svaranden går i svaromål i sak. Den domstol vid vilken målet anhängiggjorts kan bara pröva riktigheten av de omständigheter som anförts för att fastställa dess geografiska behörighet om dessa omständigheter motsäger notoriska fakta eller fakta som domstolen officiellt har kännedom om eller om omständigheterna framstår som föga troliga eller den andra parten i tvisten bestrider dem.

19

Under dessa förhållanden beslutade Budaörsi Városi Biróság, som ansåg att det var oklart huruvida prorogationsklausulen i de allmänna villkoren i det omtvistade avtalet var oskälig, att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

20

Den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 i direktivet, i vilken det stadgas att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är bindande för konsumenten, ska tolkas så, att det endast är i de fall där konsumenten med framgång bestrider ett sådant villkor som denne inte är bunden av villkoret.

21

För besvarandet av den första frågan ska det inledningsvis erinras om att syftet med den skyldighet som åvilar medlemsstaterna enligt artikel 6.1 i direktivet är att skapa en rättighet för medborgarna i deras egenskap av konsumenter, och genom denna skyldighet definieras det resultat som ska uppnås med direktivet (se dom av den 10 maj 2001 i mål C-144/99, kommissionen mot Nederländerna, REG 2001, s. I-3541, punkt 18, och av den 7 maj 2002 i mål C-478/99, kommissionen mot Sverige, punkterna 16 och 18).

22

Det genom direktivet införda skyddssystemet grundar sig således på tanken att konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren, i fråga om såväl förhandlingsposition som informationsnivå, vilket medför att konsumenten godkänner villkor som näringsidkaren har utformat i förväg, utan att kunna påverka villkorens innehåll (dom av den 27 juni 2000 i de förenade målen C-240/98–C-244/98, Océano Grupo Editorial och Salvat Editores, REG 2000, s. I-4941, punkt 25).

23

I punkt 26 i nämnda dom slog domstolen också fast att det mål som eftersträvas med artikel 6 i direktivet inte skulle kunna uppnås om konsumenterna var skyldiga att själva göra gällande att ett avtalsvillkor är oskäligt och att ett verksamt konsumentskydd bara kan säkerställas om den nationella domstolen får bedöma ett sådant villkor ex officio.

24

Domstolen understryker i det hänseendet att om den nationella domstolen ska garanteras denna befogenhet kan artikel 6.1 i direktivet omöjligen tolkas så, att det endast är i det fall där konsumenten har framställt en uttrycklig begäran därom som ett oskäligt avtalsvillkor inte är bindande för konsumenten. En sådan tolkning lämnar nämligen inte något utrymme för den nationella domstolen att, inom ramen för prövningen av huruvida den ansökan som ingetts till den kan tas upp till prövning ex officio, pröva huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt, utan att konsumenten har framställt någon uttrycklig begäran i det syftet.

25

När det gäller rättsverkningarna av ett oskäligt avtalsvillkor preciserade domstolen i sin dom av den 26 oktober 2006 i mål C-168/05, Mostaza Claro (REG 2006, s. I-10421), punkt 36, att vikten av att skydda konsumenterna bland annat har föranlett gemenskapslagstiftaren att i artikel 6.1 i direktivet föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument ”inte är bindande för konsumenten”. Domstolen underströk att lagrummet utgör en tvingande bestämmelse som, med hänsyn till att den ena avtalsparten befinner sig i underläge, har till syfte att ersätta den formella jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet med en verklig jämvikt, så att parterna blir jämbördiga.

26

I punkt 37 i nämnda dom slog domstolen fast att direktivet, som syftar till att stärka konsumentskyddet, i enlighet med artikel 3.1 t EG utgör en åtgärd som är oundgänglig för att de uppgifter som Europeiska gemenskapen har anförtrotts ska kunna utföras och, i synnerhet, för att höja levnadsstandarden och livskvaliteten i hela gemenskapen.

27

Formuleringen ”på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt” i artikel 6.1 i direktivet kan alltså inte förstås så, att medlemsstaterna har rätt att uppställa ett sådant villkor som det som anges i den första tolkningsfrågan för att ett oskäligt avtalsvillkor ska vara icke-bindande.

28

Den första frågan ska således besvaras på så sätt att artikel 6.1 i direktivet ska tolkas så, att ett oskäligt avtalsvillkor inte binder en konsument, och att det därvid inte krävs att konsumenten dessförinnan har bestritt detta villkor med framgång.

29

Med sin andra fråga önskar den hänskjutande domstolen få svar på vilka skyldigheter en nationell domstol har enligt direktivets bestämmelser, och därigenom få klarhet i om nämnda domstol vid bedömningen av om den är behörig, oberoende av talans art, vid behov ex officio ska ta ställning till huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt.

30

Vid besvarandet av denna fråga ska det erinras om att domstolen i sin dom av den 21 november 2002 i mål C-473/00, Cofidis (REG 2002, s. I-10875), punkt 34, klargjorde att det skydd som direktivet ger konsumenterna sträcker sig till det fall där den konsument som med en näringsidkare har slutit ett avtal som innehåller ett oskäligt villkor avstår från att åberopa att detta villkor är oskäligt, antingen på grund av att konsumenten inte känner till sina rättigheter eller på grund av att kostnaderna för en rättsprocess avhåller honom från att göra det.

31

Det ska också påpekas att domstolen i punkt 38 i domen i det ovannämnda målet Mostaza Claro slog fast att det allmänintresse som ligger till grund för direktivets skydd för konsumenterna är av sådan art och omfattning att det är motiverat att ålägga de nationella domstolarna en skyldighet att ex officio pröva huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt och därigenom kompensera för obalansen mellan konsumenter och näringsidkare.

32

Den domstol vid vilken målet anhängiggjorts ska alltså säkerställa att det skydd som eftersträvas med direktivets bestämmelser ges ändamålsenlig verkan. Den roll som den nationella domstolen på så sätt har enligt gemenskapsrätten inom det berörda området begränsas följaktligen inte till att enbart avse en möjlighet att ta ställning till huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt eller ej, utan innefattar även en skyldighet att ex officio pröva denna fråga så snart som den har kännedom om de rättsliga eller faktiska omständigheter som därvid krävs, däri inbegripet det fall där den utreder sin egen geografiska behörighet.

33

Vid uppfyllandet av denna skyldighet behöver den nationella domstolen emellertid inte, enligt direktivet, utesluta en tillämpning av det ifrågavarande villkoret om konsumenten, efter att ha uppmärksammats därpå av domstolen, väljer att inte göra gällande att villkoret är oskäligt och icke-bindande.

34

De särdrag som kännetecknar det domstolsförfarande som enligt nationell rätt tillämpas på förhållandet mellan näringsidkaren och konsumenten kan under dessa förhållanden inte påverka det rättsliga skydd som konsumenten ska åtnjuta enligt direktivets bestämmelser.

35

Den andra frågan ska följaktligen besvaras så, att den nationella domstolen är skyldig att ex officio pröva huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt så snart som den har kännedom om de rättsliga eller faktiska omständigheter som krävs för detta. Om domstolen finner att ett sådant villkor är oskäligt ska den inte tillämpa villkoret såvida inte konsumenten invänder häremot. Denna skyldighet åvilar den nationella domstolen även när den utreder sin egen geografiska behörighet.

36

Den hänskjutande domstolen har ställt denna fråga för att få klarhet i vilka omständigheter den ska beakta vid bedömningen av huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt eller ej.

37

För att besvara denna fråga ska det noteras att hänvisningen i artikel 3 i direktivet till begreppen god sed och betydande obalans mellan parternas rättigheter och skyldigheter endast på ett abstrakt sätt anger vad som gör ett avtalsvillkor oskäligt när detta inte har varit föremål för individuell förhandling (dom av den 1 april 2004 i mål C-237/02, Freiburger Kommunalbauten, REG 2004, s. I-3403, punkt 19).

38

Den bilaga till vilken det hänvisas i artikel 3.3 i direktivet innehåller i detta avseende endast en vägledande, icke uttömmande, lista på villkor som kan anses oskäliga (domen i det ovannämnda målet Freiburger Kommunalbauten, punkt 20).

39

I artikel 4 i direktivet föreskrivs dessutom att frågan huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt ska bedömas med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tagen, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet slöts.

40

När det gäller den klausul som är föremål för tvisten i målet vid den nationella domstolen erinrar domstolen emellertid om att den i punkterna 21–24 i domen i det ovannämnda målet Océano Grupo Editorial och Salvat Editores fastställde att ett av näringsidkaren i förväg förestavat avtalsvillkor – som inte har varit föremål för individuell förhandling – i ett avtal som slutits mellan denne och konsumenten i den mening som avses i direktivet, som syftar till att utpeka den domstol inom vars domkrets näringsidkaren har sitt säte som behörig domstol i alla tvister som uppkommer till följd av avtalet, uppfyller samtliga kriterier för att anses som oskäligt enligt direktivet.

41

Som domstolen underströk i punkt 22 i domen i det ovannämnda målet Océano Grupo Editorial och Salvat Editores innebär ett sådant villkor nämligen att konsumenten tvingas godta den exklusiva behörighet som tillkommer en domstol som kan befinna sig långt från dennes hemvist, vilket kan medföra att det blir svårare för honom att inställa sig. I tvister om mindre värden skulle konsumentens kostnader för att inställa sig kunna verka avskräckande och leda till att denne helt avstår från att väcka talan vid domstol eller till att han avstår från allt försvar. Domstolen slog följaktligen i nämnda punkt 22 fast att ett sådant villkor omfattas av den i punkt 1 q i bilagan till direktivet avsedda kategorin villkor, vars mål eller konsekvens är att upphäva eller inskränka konsumentens rätt att gå till domstol.

42

Domstolen gjorde visserligen med stöd av den befogenhet att tolka gemenskapsrätten som den tilldelats genom artikel 234 EG en tolkning i punkt 22 i domen i det ovannämnda målet Océano Grupo Editorial och Salvat Editores av de allmänna kriterier som gemenskapslagstiftaren använt för att definiera begreppet oskäligt avtalsvillkor, men den kunde inte ta ställning till tillämpningen av dessa allmänna kriterier på ett visst avtalsvillkor som ska prövas mot bakgrund av omständigheterna i målet (se domen i det ovannämnda målet Freiburger Kommunalbauten, punkt 22).

43

Mot bakgrund av det ovan anförda ankommer det på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida ett avtalsvillkor kan anses vara oskäligt i den mening som avses i artikel 3.1 i direktivet.

44

Under dessa förhållanden ska den tredje frågan besvaras så, att det ankommer på den nationella domstolen att avgöra huruvida ett sådant avtalsvillkor som det som är i fråga i målet vid den nationella domstolen uppfyller kriterierna för att kunna anses oskäligt i den mening som avses i artikel 3.1 i direktivet. Den nationella domstolen ska därvid beakta att ett villkor i ett avtal mellan en konsument och en näringsidkare, som tagits in i avtalet utan att ha varit föremål för individuell förhandling och som ger exklusiv behörighet till den domstol inom vars domkrets näringsidkarens säte är beläget, kan anses oskäligt.

45

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande: