This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 62008CC0484
Opinion of Advocate General Trstenjak delivered on 29 October 2009.#Caja de Ahorros y Monte de Piedad de Madrid v Asociación de Usuarios de Servicios Bancarios (Ausbanc).#Reference for a preliminary ruling: Tribunal Supremo - Spain.#Directive 93/13/EEC - Consumer contracts - Terms defining the main subject-matter of the contract - Assessment by the courts as to their unfairness - Excluded - More stringent national provisions designed to afford a higher level of consumer protection.#Case C-484/08.
Förslag till avgörande av generaladvokat Trstenjak föredraget den 29 oktober 2009.
Caja de Ahorros y Monte de Piedad de Madrid mot Asociación de Usuarios de Servicios Bancarios (Ausbanc).
Begäran om förhandsavgörande: Tribunal Supremo - Spanien.
Direktiv 93/13/EEG - Konsumentavtal - Villkor som beskriver avtalets huvudföremål - Domstolsprövning av villkorens oskälighet - Utesluten - Strängare nationella bestämmelser för att säkerställa bästa möjliga skydd för konsumenten.
Mål C-484/08.
Förslag till avgörande av generaladvokat Trstenjak föredraget den 29 oktober 2009.
Caja de Ahorros y Monte de Piedad de Madrid mot Asociación de Usuarios de Servicios Bancarios (Ausbanc).
Begäran om förhandsavgörande: Tribunal Supremo - Spanien.
Direktiv 93/13/EEG - Konsumentavtal - Villkor som beskriver avtalets huvudföremål - Domstolsprövning av villkorens oskälighet - Utesluten - Strängare nationella bestämmelser för att säkerställa bästa möjliga skydd för konsumenten.
Mål C-484/08.
Rättsfallssamling 2010 I-04785
ECLI identifier: ECLI:EU:C:2009:682
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
VERICA TRSTENJAK
föredraget den 29 oktober 20091(1)
Mål C‑484/08
Caja de Ahorros y Monte de Piedad de Madrid
mot
Asociación de Usuarios de Servicios Bancarios (Ausbanc)
(begäran om förhandsavgörande från Tribunal Supremo, Spanien)
”Konsumentskydd – Direktiv 93/13/EEG – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Artikel 4.2 – Prövning av huruvida villkor som avser avtalets huvudföremål är oskäliga – Artikel 8 – Minimiharmonisering – Strängare nationella bestämmelser för att säkerställa bästa möjliga skydd för konsumenten – Skillnaden mot en fullständig harmonisering”
Innehållsförteckning
I – Inledning
II – Tillämpliga bestämmelser
A – Gemenskapsrätten
B – Den nationella lagstiftningen
III – Bakgrund, målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
IV – Förfarandet vid domstolen
V – Parternas huvudsakliga argument
VI – Rättslig bedömning
A – Inledande kommentarer
B – Huruvida begäran om förhandsavgörande kan upptas till sakprövning
C – Prövning av tolkningsfrågorna
1. Den första och den andra frågan
a) Tillämpligheten av artikel 8 i direktiv 93/13
i) Förekomsten av strängare nationella bestämmelser
ii) Tillämpningsområdet för direktiv 93/13
– Personkrets som omfattas av direktivet och dess materiella tillämpningsområde
– Tolkning av artikel 4.2 i direktiv 93/13
b) Räckvidden av bemyndigandet i artikel 8 i direktiv 93/13
i) Artikel 4.2 saknar tvingande karaktär
ii) Minimiharmonisering
c) Slutsats
2. Den tredje frågan
a) Rättslig bedömning mot bakgrund av gemenskapens mål
b) Rättslig bedömning mot bakgrund av de fördragsbestämmelser som rör genomförandet av fördragsmålen
i) Konkurrensreglerna
ii) De grundläggande friheterna
c) Slutsats
VII – Förslag till avgörande
I – Inledning
1. I detta förfarande för förhandsavgörande har den spanska domstolen Tribunal Supremo (nedan kallad den hänskjutande domstolen) hänskjutit tre frågor till EG‑domstolen för tolkning av artikel 8 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal jämförd med artikel 4.2 i samma direktiv samt artiklarna 2, 3.1 g och 4.1 EG(2).
2. Rättsfrågan är huruvida gemenskapens medlemsstater kan åberopa artikel 8 i direktivet för att med avsteg från artikel 4.2 i direktivet utvidga möjligheten till prövning av huruvida villkor som avser ”avtalets huvudföremål” eller ”å ena sidan förhållandet mellan pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor” är oskäliga.
3. Begäran om förhandsavgörande har framställts inom ramen för en tvist mellan Asociación de Usuarios de Servicios Bancarios (motpart i målet vid den nationella domstolen, nedan kallad motparten) – en juridisk person vars syfte enligt dess stadgar är att ”försvara de legitima intressena hos användare av tjänster som tillhandahålls av kreditinstitut och finansinstitut som beviljar kredit” – och kreditinstitutet Caja de Ahorros y Monte de Piedad de Madrid (klagande i målet vid den nationella domstolen, nedan kallad klaganden). Talan i målet vid den nationella domstolen avser ogiltigförklaring av och åläggande att upphöra med att tillämpa en så kallad ”avrundningsklausul” som klaganden har tagit upp som ett i förväg formulerat avtalsvillkor i samtliga låneavtal avseende förvärv av bostäder med sina kunder.
II – Tillämpliga bestämmelser
A – Gemenskapsrätten
4. Tolfte, sjuttonde och nittonde skälen i direktiv 93/13 har följande lydelser:
”Den nationella lagstiftningen medger för närvarande bara en partiell harmonisering, och detta direktiv täcker endast avtalsvillkor som inte förhandlats fram individuellt. Medlemsstaterna bör ha möjlighet att, med iakttagande av fördraget, ge konsumenterna ett bättre skydd genom strängare nationella bestämmelser än bestämmelserna i detta direktiv.
…
Den bifogade listan med avtalsvillkor kan vid tillämpningen av detta direktiv bara ses som vägledande. På grund av direktivets karaktär av minimidirektiv får medlemsstaterna genom sin nationella lagstiftning utöka eller begränsa räckvidden för dessa villkor.
…
Vid tillämpningen av detta direktiv skall inte bedömningen av villkorens oskälighet omfatta villkor som beskriver avtalets huvudföremål eller förhållandet mellan kvaliteten och priset på varorna eller tjänsterna. Avtalets huvudföremål och förhållandet mellan kvaliteten och priset kan likväl tas i beaktande vid bedömningen av skäligheten hos andra villkor. Härav följer bl.a. att någon sådan bedömning inte skall göras av villkor i försäkringsavtal som tydligt definierar och begränsar den försäkrade risken och försäkrarens förpliktelser, eftersom dessa restriktioner beaktas vid beräkningen av den premie som erläggs av konsumenten.”
5. I artikel 3 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:
”1. Ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för en individuell förhandling skall anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.
2. Det skall alltid anses att ett avtalsvillkor inte har varit föremål för individuell förhandling om det har utarbetats i förväg och konsumenten därför inte har haft möjlighet att påverka villkorets innehåll; detta gäller särskilt i samband med i förväg formulerade standardavtal.
Den omständigheten att vissa delar av ett villkor eller ett särskilt villkor har varit föremål för individuell förhandling utesluter inte att denna artikel tillämpas på resten av avtalet, om en samlad bedömning av avtalet leder till slutsatsen att det likväl rör sig om ett i förväg formulerat standardavtal.
Om en näringsidkare hävdar att ett standardvillkor har varit föremål för individuell förhandling, har han bevisbördan för sitt påstående.
3. Bilagan innehåller en vägledande, inte uttömmande lista på villkor som kan anses oskäliga.”
6. I artikel 4.2 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:
”Bedömningen av avtalsvillkors oskälighet skall inte avse vare sig beskrivningen av avtalets huvudföremål eller å ena sidan förhållandet mellan pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor; detta gäller i den mån dessa villkor är klart och begripligt formulerade.”
7. I artikel 8 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:
”För att säkerställa bästa möjliga skydd för konsumenten får medlemsstaterna, inom det område som omfattas av detta direktiv, anta eller behålla strängare bestämmelser som är förenliga med fördraget.”
B – Den nationella lagstiftningen
8. I artikel 10 bis punkt 1 i lag nr 26/1984 av den 19 juli 1984 om skydd för konsumenter och användare (Ley 26/1984 general para la defensa de consumidores y usuarios), införd genom lag nr 7/1998 av den 13 april 1998 om allmänna avtalsvillkor (Ley 7/1998, de 13 de abril, sobre condiciones generales de la contratación), föreskrivs följande i fråga om begreppet oskäligt villkor:
”Villkor som inte har varit föremål för individuell förhandling och som i strid med kravet på tro och heder medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten anses oskäliga. De villkor som räknas upp i första tilläggsbestämmelsen i denna lag ska under alla omständigheter betraktas som oskäliga.”
9. I artikel 8.2 i lag nr 7/1998 av den 13 april 1998 om allmänna avtalsvillkor föreskrivs att oskäliga villkor är ogiltiga:
”Ogiltiga är i synnerhet oskäliga allmänna villkor som har införts i konsumentavtal. Sådana villkor som anges i artikel 10 bis och första tilläggsbestämmelsen i lag nr 26/1984 av den 19 juli 1984 om skydd för konsumenter och användare ska alltid anses utgöra sådana villkor.”
10. Artikel 4.2 i direktiv 93/13 har inte införlivats med spansk lagstiftning.
III – Bakgrund, målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
11. Klaganden har med sina kunder slutit låneavtal för förvärv av bostäder mot säkerhet i inteckning. Enligt dessa låneavtal gällde en från en period till en annan varierande låneränta som varje period skulle ändras enligt det avtalade referensindexet. Avtalen innehöll även ett i förväg formulerat avtalsvillkor enligt vilket den låneränta som låntagaren ska erlägga redan från och med den första ändringen ska, varje gång brytpunkten 0,25 procentandelar har överskridits, avrundas uppåt till närmaste högre brytpunkt.
12. Enligt motparten har detta villkor, som i bankpraxis kallas ”avrundning av rörlig ränta”, inte förhandlats fram individuellt med låntagarna, varför villkoret är ogiltigt enligt artikel 8.2 jämförd med artiklarna 1, 2 och 10 bis punkt 1 i den spanska lagen nr 26/1984 av den 19 juli 1984 om skydd för konsumenter och användare. Motparten väckte därför talan med yrkande om ogiltigförklaring av villkoret och åläggande att upphöra med att ingå låneavtal som innehåller det omtvistade villkoret.
13. Klaganden yrkade att talan skulle ogillas. Klaganden gjorde gällande att villkoret om avrundning av räntan är en väsentlig del av låneavtalet. Låneräntan utgör den motprestation som låntagaren har att prestera för att kapital ska ställas till hans förfogande. Om villkoret ska bedömas som oskäligt enligt spansk rätt står det i strid med artikel 4.2 i direktiv 93/13, eftersom ett villkor inte ska bedömas som oskäligt om det är klart och begripligt formulerat.
14. Den spanska domstolen i första instans fann i dom av den 11 september 2001 att ”avrundningsklausulen” är oförenlig med den spanska lagen om allmänna avtalsvillkor. Efter överklagande fastställdes den domen av Audiencia Provincial Madrid i dom av den 10 oktober 2002. Klaganden överklagade den senare domen till den hänskjutande domstolen.
15. Tribunal Supremo fann att den behöver ett förtydligande av innebörden av artiklarna 4.2 och 8 i direktiv 93/13, jämförda med artiklarna 2, 3.1 g och 4.1 EG, för att den ska kunna fastställa direktivets relevanta rättsliga innebörd och verkningarna av att det inte har införlivats fullständigt i den spanska rättsordningen i den version som är tillämplig på förevarande talan. Tribunal Supremo har därför förklarat målet vilande och hänskjutit följande tolkningsfrågor till domstolen:
1) Ska artikel 8 i direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal tolkas så, att en medlemsstat i sin nationella lagstiftning till förmån för konsumenterna kan anta bestämmelser om en sådan prövning av avtalsvillkors oskälighet som inte får ske enligt artikel 4.2 i direktivet?
2) Utgör artikel 4.2 i direktiv 93/13 jämförd med artikel 8 i samma direktiv följaktligen hinder för att en medlemsstat i sin nationella lagstiftning till förmån för konsumenterna antar bestämmelser om prövning av huruvida villkor som avser ”avtalets huvudföremål” eller ”å ena sidan förhållandet mellan pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor” är oskäliga, även om dessa villkor är klart och begripligt formulerade?
3) Är det förenligt med artiklarna 2 EG, 3.1 g EG och 4.1 EG att tolka artiklarna 8 och 4.2 i det nämnda direktivet så, att en medlemsstat får anta bestämmelser om domstolsprövning av huruvida villkor i konsumentavtal som är klart och begripligt formulerade och som avser avtalets huvudföremål eller å ena sidan förhållandet mellan pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor, är oskäliga?
IV – Förfarandet vid domstolen
16. Begäran om förhandsavgörande av den 20 oktober 2008 inkom till domstolens kansli den 11 november 2008.
17. Parterna i målet vid den nationella domstolen, Republiken Portugals regering, Republiken Österrikes regering, Förbundsrepubliken Tysklands regering och Konungariket Spaniens regering samt kommissionen inkom med skriftliga synpunkter inom den frist som anges i artikel 23 i domstolens stadga.
18. Vid muntlig förhandling den 10 september 2009 närvarade och yttrade sig ombud för parterna i målet vid den nationella domstolen, Konungariket Spanien och kommissionen.
V – Parternas huvudsakliga argument
19. Motparten, den tyska och den spanska regeringen samt kommissionen har påpekat att direktivet syftar till en minimiharmonisering.
20. Enligt motparten och kommissionen utgör den omständigheten att artikel 4.2 i direktiv 93/13 inte har införlivats en återspegling av den nationella lagstiftarens vilja att i enlighet med artikel 8 i direktiv 93/13 utvidga konsumentskyddet genom att låta den materiella domstolsprövningen omfatta även villkor som avser avtalets huvudföremål.
21. En sådan tolkning bekräftas av kommissionens rapport av den 27 april 2000 om tillämpningen av rådets direktiv 93/13 (KOM(2000) 248). Rapporten ger inte stöd för några invändningar mot att artikel 4.2 i direktiv 93/13 inte införlivas, utan det övervägs till och med ett avskaffande av denna direktivbestämmelse.
22. Av det faktum att harmoniseringen har minimikaraktär har den tyska regeringen dragit slutsatsen att ett avtalsvillkor inte omfattas av direktivets tillämpningsområde om det i väsentliga delar är klart och begripligt formulerat, varför det också står medlemsstaterna fritt att utvidga domstolsprövningen till att omfatta även ett sådant villkor.
23. Enligt den tyska regeringen bekräftas den uppfattningen vid en systematisk och teleologisk tolkning av direktivet. Eftersom den allmänna principen enligt artikel 8 i direktiv 93/13 är tillämplig på alla föregående bestämmelser i direktivet, kan artikel 4 i direktiv 93/13 inte utgöra något undantag från en sådan princip.
24. Den österrikiska regeringen anser att någon annan tolkning skulle innebära ett oproportionerligt ingrepp i medlemsstaternas avtalsrättsliga lagstiftning som skulle få till följd att de rättsliga instituten inom civilrätten inte skulle kunna tillämpas på oskäliga avtalsvillkor i den mån dessa beskriver avtalets huvudföremål. Avgörandet om och i så fall med vilka medel sådana klausuler ska bekämpas måste överlåtas på medlemsstaterna.
25. Den portugisiska regeringen har av artikel 8 i direktiv 93/13 i sig dragit slutsatsen att medlemsstaterna i syfte att säkerställa bästa möjliga skydd för konsumenten får anta bestämmelser som är strängare än vad som föreskrivs i direktivet om de är förenliga med EG‑fördraget. Den spanska regeringen har i det sammanhanget påpekat att de strängare bestämmelser som ställs upp i den spanska lagstiftningen inte i något fall syftar till att skärma av den spanska marknaden med rättsliga hinder som kan försvåra marknadstillträdet för företag från andra medlemsstater. De har i stället till syfte att ge skydd för konsumenterna i överensstämmelse med direktivets syfte.
26. Motparten anser att den så kallade avrundningsklausulen inte avser avtalets huvudföremål. Trots att detta avtalsvillkor egentligen gäller beräkningen av priset bör det beaktas att artikel 4.2 i direktiv 93/13 som en bestämmelse om undantag ska tolkas restriktivt. Dessutom är avrundningsklausulen villkorad på det sättet att dess tillämpning beror på en framtida och oviss händelse, nämligen att det blir nödvändigt att anpassa räntesatsen upp till en procentandel på 0,25. Vidare har motparten förklarat att det inte är relevant huruvida en medlemsstat på grundval av artiklarna 2 EG, 3.1 g EG och 4.1 EG får avvika från artikel 4.2 i direktiv 93/13 eftersom en avrundningsklausul inte är en väsentlig avtalsaspekt.
27. För säkerhets skull har motparten, liksom den tyska och den österrikiska regeringen, förklarat att gränserna för den ekonomiska modellen med fri företagsamhet och fri prisbildning i enlighet med målen i artikel 2 EG och principen om fri konkurrens i artikel 3.1 g EG och artikel 4.1 EG i en social rättsstat dras genom att hänsyn tas till vissa allmänintressen, däribland skyddet för konsumenternas rättsliga och ekonomiska intressen.
28. Kommissionen delar motpartens skepsis till huruvida avrundningsklausulen rör avtalets huvudföremål och har därför ställt sig frågande till om tolkningsfrågorna har relevans för att avgöra tvisten vid den nationella domstolen och därmed också om dessa kan upptas till sakprövning. När det gäller artikel 4 EG har kommissionen påpekat att den bestämmelsen endast har karaktär av programförklaring och, i enlighet med vad domstolen uttalade i domen i målet Échirolles Distribution(3), inte kan anses som en bestämmelse som ålägger medlemsstaterna klara och ovillkorliga skyldigheter vilka enskilda kan åberopa vid nationell domstol.
29. Klaganden företräder en annan rättslig uppfattning än alla andra som har yttrat sig i målet. Klaganden anser att artikel 4.2 i direktiv 93/13 utgör tvingande rätt som medlemsstaterna inte får göra avsteg från.
30. Till stöd för sin uppfattning har klaganden åberopat främst domen i målet kommissionen mot Nederländerna(4), där domstolen dömde till Nederländernas nackdel på grund av ofullständigt införlivande av artikel 4.2 i direktiv 93/13 vad gäller kravet på att villkor ska vara klart och begripligt formulerade. Klaganden har av den domen dragit slutsatsen att direktivbestämmelsen i dess helhet har tvingande karaktär.
31. Klaganden har vidare gjort gällande att bestämmelsen är tvingande av det skälet att direktiv 93/13 syftar till ett minimiskydd för konsumenterna och därför har normativa och bindande formuleringar. Vidare framgår det av det tolfte och det nittonde skälet i direktivet att gemenskapslagstiftaren har velat fastställa tillämpningsområdet för det konsumentskydd som säkerställs med bortseende från individuellt framförhandlade villkor som avser avtalets huvudföremål eller förhållandet mellan kvaliteten och priset. En minimiharmonisering utesluter enligt klaganden inte att vissa direktivbestämmelser har tvingande karaktär. Det har domstolen konstaterat i domen i målet kommissionen mot Spanien(5) med avseende på artikel 5 tredje meningen i direktiv 93/13, där undantag görs från huvudregeln att den för konsumenten mest gynnsamma tolkningen ska gälla.
32. Att artikel 4.2 utgör tvingande rätt bekräftas enligt klaganden också av tillkomsten av direktiv 93/13. Det ursprungliga kommissionsförslaget innehöll nämligen ingen sådan bestämmelse. Dessutom infogades den först senare, varav framgår att en domstolsprövning av huvudpunkterna i ett avtal har ansetts oförenlig med den på principen om den privaträttsliga självständigheten grundade avtalsfriheten och principerna om marknadsekonomi och fri konkurrens.
33. Klaganden har också hänvisat till kommissionens senaste initiativ till översyn av konsumentregelverket. Där bekräftas hur viktigt det är att grundläggande avtalsvillkor undantas från domstolsprövningen. Klaganden har särskilt hänvisat till Grönboken om översynen av konsumentregelverket(6) och Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om konsumenträttigheter,(7) där det också förordades en bestämmelse som i artikel 4.2 om att dessa villkor inte ska prövas och bekräftades att direktivet skulle medföra fullständig harmonisering.
34. Även om artikel 4.2 i direktiv 93/13 inte skulle anses bindande kan medlemsstaterna enligt klagandens uppfattning inte föreskriva att domstolsprövningen ska omfatta grundläggande avtalsvillkor utan att överträda de i EG‑fördraget förankrade principerna om fri konkurrens och fri marknadsekonomi. Det skulle betyda att man tillät att balansen mellan tillgång och efterfrågan blev föremål för domstolsprövning för att bedöma om den är oskälig. Om domstolar var behöriga att pröva avtalets huvudföremål skulle dessutom olika affärsvillkor komma att råda på den europeiska inre marknaden.
35. Klaganden är också tveksam till om en utvidgad domstolsprövning av avtals innehåll faktiskt säkerställer bästa möjliga skydd för konsumenten i den mening som avses i artikel 8 i direktiv 93/13, särskilt som sanktionen mot att ett avtalsvillkor är oskäligt är att det också är ogiltigt och då det finns en reell risk för att ogiltigheten kommer att avse avtalet i dess helhet när ett fullgörande av avtalets huvudföremål inte anses möjligt utan det oskäliga villkoret. Skyddssystemet i direktiv 93/13 bygger på grundtanken att konsumenten befinner sig i en ojämlik situation som behöver uppvägas utan att avtalets stabilitet påverkas.
36. Den spanska regeringen har vid den muntliga förhandlingen i första hand argumenterat mot klagandens rättsuppfattning såvitt avser påståendena att artikel 4.2 i direktiv 93/13 utgör tvingande rätt och att den omtvistade avrundningsklausulen ska anses utgöra en del av avtalets huvudföremål. Vidare har regeringen föreslagit, med ändring av det ursprungliga förslag till lösning av tvisten som den lade fram under det skriftliga förfarandet, att domstolen ska fastställa att det är förenligt med direktivet och principerna i EG‑fördraget att en domstolsprövning enligt artikel 4.2 i direktiv 93/13 i princip inte får omfatta avtalets huvudföremål.
37. Som en försiktighetsåtgärd har den spanska regeringen föreslagit att tolkningsfrågorna ska besvaras så, att ett avtalsvillkor som den omtvistade avrundningsklausulen inte tillhör den typ av villkor som enligt artikel 4.2 undantas från tillämpningsområdet för direktiv 93/13.
VI – Rättslig bedömning
A – Inledande kommentarer
38. Direktiv 93/13 har som mål att skydda konsumenterna mot nackdelar som följer med att dessa typiskt sett är avtalsmässigt underlägsna företagen. I det förflutna har företagen utnyttjat sin ekonomiska makt genom att med hjälp av standardiserade avtal ge konsumenterna nackdelar och genom att med åberopande av avtalsfriheten vältra över risker på motparterna. Sådant missbruk ska motverkas genom direktivet.(8)
39. Direktiv 93/13 rör en central fråga inom civilrätten. Det handlar om konflikten mellan å ena sidan partsautonomin(9) och å andra sidan skyddet för den svagare avtalsparten, konsumenten. Genom direktiv 93/13 begränsas principen om avtalsfrihet väsentligt genom att en domstolsprövning av oskäliga avtalsvillkor tillåts.(10) Detta ingrepp i partsautonomin motiveras med antagandet att det på området för standardavtal finns en asymmetri i fråga om ekonomisk makt. Avtal utarbetas i förväg av företagen och föreläggs konsumenten ensidigt utan att denne haft möjlighet att förhandla om de enskilda avtalsvillkoren. Principen om partsautonomi har då i praktiken satts åsido, eftersom konsumenten inte har kunnat påverka avtalets innehåll.(11) Detta motiverar statliga ingrepp i parternas avtalsfrihet för att garantera största möjliga rättvisa i avtalsförhållandet.(12)
40. Direktiv 93/13 går emellertid inte så långt att partsautonomin upphävs helt och hållet. Enligt artikel 4.2 i direktivet ska bedömningen av avtalsvillkors oskälighet inte avse vare sig ”beskrivningen av avtalets huvudföremål” eller ”å ena sidan förhållandet mellan pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor”. Det är inte tänkt att konsumenten generellt ska skyddas mot att göra ofördelaktiga affärer. Vad gäller avtalets huvudföremål anses konsumenterna vara tillräckligt skyddade genom konkurrensen.
41. Som jag nämnde inledningsvis(13) gäller denna begäran om förhandsavgörande i första hand frågan huruvida direktiv 93/13 ger medlemsstaterna befogenhet att, genom att anta nationella bestämmelser eller, som i Spaniens fall, genom att inte införliva artikel 4.2 i direktivet med den nationella lagstiftningen, utvidga omfattningen av den i artikel 4.1 i direktivet föreskrivna rättsliga prövningen av avtalsvillkors oskälighet till att omfatta även sådana villkor som nämns i artikel 4.2. Svaret beror i första hand på vilken funktion artikel 4.2 i direktiv 93/13 har och i vilket förhållande bestämmelsen står till artikel 8. Eftersom de båda första tolkningsfrågorna överlappar varandra i flera avseenden ska jag för översiktlighetens skull behandla dem gemensamt.
42. Därefter ska jag behandla den tredje tolkningsfrågan, som i huvudsak gäller huruvida en sådan omfattande domstolsprövning av avtalsvillkor som beskrivits ovan är förenlig med primärrättens principer om en öppen marknadsekonomi och fri konkurrens.
B – Huruvida begäran om förhandsavgörande kan upptas till sakprövning
43. Först ska jag dock gå in på frågan huruvida begäran om förhandsavgörande kan upptas till sakprövning, eftersom både kommissionen och motparten är tveksamma till om tolkningsfrågorna är relevanta för att avgöra tvisten vid den nationella domstolen.
44. Båda anser nämligen att det är tveksamt om den omtvistade avrundningsklausulen överhuvudtaget avser avtalets huvudföremål eller förhållandet mellan kvaliteten och priset. De har hänvisat till de spanska domstolarnas rättspraxis och den rättsliga uppfattning som kommissionen har redovisat i sin rapport om tillämpningen av direktiv 93/13 av den 5 april 1993,(14) enligt vilken villkor som avser beräkning eller ändring av priset helt omfattas av domstolsprövningen enligt direktiv 93/13.
45. I sammanhanget vill jag erinra om att det, inom ramen för det samarbete mellan EG‑domstolen och de nationella domstolarna som inrättats enligt artikel 234 EG, uteslutande ankommer på de nationella domstolarna, vid vilka tvisten anhängiggjorts och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i varje enskilt mål bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen.(15)
46. Då de frågor som ställts av de nationella domstolarna avser tolkningen av en gemenskapsrättslig bestämmelse är domstolen således i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande,(16) såvida det inte är uppenbart att begäran om förhandsavgörande i verkligheten syftar till att få domstolen att uttala sig utan att det föreligger en verklig tvist eller att avge rådgivande utlåtanden om allmänna eller hypotetiska frågor, när den begärda tolkningen av gemenskapsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten eller när domstolen inte har kännedom om de faktiska eller rättsliga omständigheter som är nödvändiga för att på ett ändamålsenligt sätt kunna besvara de frågor som ställts till den.(17)
47. Den hänskjutande domstolen har uttryckligen förklarat att bestämmelserna i artiklarna 4 och 8 i direktiv 93/13 är avgörande för att den ska kunna döma i det anhängiga överklagandet.(18) Det saknas stöd för att det är uppenbart att tolkningsfrågorna inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten.
48. Vidare har den hänskjutande domstolen i sitt beslut påpekat att tveksamheten rörande tolkningen av direktiv 93/13 grundar sig på att Spanien, i likhet med andra medlemsstater, med stöd av bemyndigandet i artikel 8 i direktivet har avstått från att i den nationella lagstiftningen införliva artikel 4.2, i vilken stadgas undantag från den materiella domstolsprövningen av avtalsvillkor.(19) Den hänskjutande domstolen vill, som framgår vid en omdömesgill prövning av begäran om förhandsavgörande, få klarhet i gränserna för den i gemenskapsrätten föreskrivna materiella domstolsprövningen av avtalsvillkor och huruvida medlemsstaterna får utvidga denna domstolsprövning utan att överträda gemenskapsrätten.(20)
49. Mot kommissionens och motpartens tveksamhet angående förutsättningarna för att uppta begäran om förhandsavgörande till sakprövning vill jag framhålla att frågan huruvida avrundningsklausulen omfattas av begreppet ”avtalets huvudföremål” i den mening som avses i artikel 4.1 i direktiv 93/13 inte är relevant för frågan huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning. Den är snarare en fråga om huruvida begreppet kan hänföras till artikeln och om tillämpning av gemenskapsrätten i målet vid den nationella domstolen.
50. På grund av det anförda kan det fastslås att tolkningsfrågorna inte saknar relevans för att avgöra tvisten vid den nationella domstolen. Begäran om förhandsavgörande kan följaktligen upptas till sakprövning.
C – Prövning av tolkningsfrågorna
1. Den första och den andra frågan
a) Tillämpligheten av artikel 8 i direktiv 93/13
i) Förekomsten av strängare nationella bestämmelser
51. Rätten med stöd av artikel 8 i direktiv 93/13 att avvika från direktivet ger medlemsstaterna möjlighet att anta bestämmelser som är strängare än direktivets bestämmelser. Ordalydelsen i artikel 8 i de olika språkversionerna är oklar såtillvida att det inte utan vidare är tydligt i vilket avseende nationell lagstiftning får innehålla ”strängare” bestämmelser. Tydligt är dock att det måste vara fråga om bestämmelser som säkerställer ”bästa möjliga skydd” för konsumenterna.
52. Bestämmelsen svarar mot tolfte skälet, av vilket framgår att medlemsstaterna bör ha möjlighet att ge konsumenterna ett ”bättre skydd” genom strängare nationella bestämmelser än bestämmelserna i direktivet. ”Strängare” i den mening som avses i artikel 8 i direktivet är alltså endast sådana bestämmelser som ger ett för konsumenterna ”förmånligare” resultat, som det framstår i jämförelse med en direkt tillämpning av direktivet eller där föreskriven minimistandard.(21)
53. En förutsättning för att denna bestämmelse ska kunna tillämpas i målet vid den nationella domstolen är för det första att en utvidgning av domstolsprövningen av avtalsvillkors oskälighet, på det sätt som den spanska lagstiftningen innebär på grund av att man har avstått från att införliva bestämmelsen om begränsning av domstolsprövningen i artikel 4.2 i direktivet, faktisk säkerställer bästa möjliga skydd för konsumenten. I princip kan det antas att om det skyddssystem som har införts genom direktivet tillämpas på så sätt att den materiella domstolsprövningen utvidgas till även andra delar av avtalet, såsom avtalets huvudföremål eller förhållandet mellan kvaliteten och priset på varorna eller tjänsterna, så är det till konsumenternas fördel, i synnerhet som det medför att konsumenten undviker att bli bunden av oskäliga avtalsvillkor.(22) I det avseendet ska det påpekas att domstolen i fast rättspraxis har förklarat att den möjlighet som en nationell domstol har att ex officio granska huruvida ett villkor är oskäligt utgör ett medel som är ägnat både att uppnå det resultat som har fastslagits i artikel 6 i direktivet – att förhindra att en konsument blir bunden av ett oskäligt avtalsvillkor – och att bidra till att förverkliga det mål som avses i artikel 7 i direktivet, eftersom en sådan granskning kan ha en avskräckande verkan som leder till att näringsidkarna upphör att använda oskäliga villkor i konsumentavtal.(23)
54. En sådan medlemsstatlig åtgärd ger också en högre skyddsnivå än direktiv 93/13, som ju undantar vissa typer av villkor från domstolsprövningen. Den utgör dock endast en av flera möjligheter som medlemsstaterna har att efter eget skön säkerställa ett längre gående konsumentskydd.
55. De nationella bestämmelser som den spanska lagstiftaren hittills har satt i kraft för att införliva direktiv 93/13 i förening med den omständigheten att lagstiftaren inte i enlighet med artikel 4.2 har föreskrivit att vissa villkor ska undantas från domstolsprövningen av avtalsvillkor utgör alltså ”strängare bestämmelser” i den mening som avses i artikel 8 i direktivet.
ii) Tillämpningsområdet för direktiv 93/13
56. Av artikel 8 i direktiv 93/13 framgår att medlemsstaterna får anta strängare bestämmelser ”inom det område som omfattas av detta direktiv”. Det måste förstås på det sättet att en tillämpning av denna direktivbestämmelse endast kommer i fråga när det i sammanhanget rör sig om nationella bestämmelser inom direktivets tillämpningsområde. För att kunna avgöra om den omtvistade avrundningsklausulen omfattas av direktivets tillämpningsområde måste först undersökas hur den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet samt det materiella tillämpningsområdet definieras abstrakt i direktivet.
– Personkrets som omfattas av direktivet och dess materiella tillämpningsområde
57. Tillämpningsområdet för direktiv 93/13 anges i artikel 1. En begränsning av den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet framgår av att direktivet enligt artikel 1.1 endast gäller avtalsvillkor mellan näringsidkare och konsumenter. Av det följer att varken avtal mellan konsumenter eller avtal mellan näringsidkare omfattas av direktivets tillämpningsområde. Det materiella tillämpningsområdet definieras så, att föremålet för den i direktivet föreskrivna domstolsprövningen enligt artikel 1.1 jämförd med artikel 2 punkt a och artikel 3.1 endast är ”avtalsvillkor i konsumentavtal som inte har varit föremål för individuell förhandling”.
58. I tvisten vid den nationella domstolen har det inte bestritts att de låneavtal för förvärv av bostäder som klaganden ingår med sina kunder och som innehåller den berörda avrundningsklausulen utgör avtal mellan näringsidkare och konsument. Beslutet om hänskjutande ger vid handen att den klausul som utgör föremålet för tvisten vid den nationella domstolen inte förhandlas individuellt med konsumenterna.(24) Av detta följer att de berörda låneavtalen omfattas av direktivets tillämpningsområde med avseende på såväl personkrets som i materiellt hänseende.
– Tolkning av artikel 4.2 i direktiv 93/13
59. Frågan är emellertid huruvida artikel 4.2 i direktiv 93/13 också ska uppfattas som en beskrivning av det materiella tillämpningsområdet. Om detta är fallet täcks de strängare nationella bestämmelser som utvidgar den materiella domstolsprövningen till att omfatta även villkor som avser avtalets huvudföremål eller förhållandet mellan kvaliteten och priset inte längre av direktivets tillämpningsområde.
60. För att kunna svara på frågan krävs en tolkning av bestämmelsen enligt de tolkningsmetoder som står domstolen till buds, i första hand en historisk och en teleologisk tolkning.
Artikel 4.2 i direktiv 93/13 som partsautonomins kärna
61. En genomgång av tillkomsten av direktiv 93/13 visar att det ursprungliga kommissionsförslaget(25) inte innehöll någon motsvarande bestämmelse. Bestämmelsen infördes i samband med rådets ändringar(26) inom ramen för lagstiftningsförfarandet.
62. Att bestämmelsen infördes i direktivförslaget i efterhand har i den juridiska doktrinen tolkats som gemenskapslagstiftarens kodifierande värdeomdöme till skydd för partsautonomin.(27) Lagstiftarens syfte med bestämmelsen har enligt den samstämmiga uppfattningen i doktrinen varit att begränsa domstolsprövningen av oskäliga villkor i konsumentavtal(28) av hänsyn till parternas autonomi, parternas avtalsfrihet och intresset av att ha en fungerande marknad som bygger på priskonkurrens och ett fritt utbud av varor och tjänster.
63. Begränsningen i artikel 4.2 i direktiv 93/13 av domstolsprövningens omfattning har enligt doktrinen sin grund i marknadsekonomiska synpunkter. Enligt de grundläggande principerna för en liberal samhällsekonomi bestämmer avtalsparterna självständigt om de prestationer och motprestationer som ska utbytas genom ett avtal. Marknadskrafterna och konkurrensen sätts delvis ur spel om det förekommer en skälighets- eller likvärdighetsprövning så att normala marknadsförhållanden inte längre gäller för leverantören.(29)
64. Av bestämmelsen kan utläsas att huvudförpliktelsernas omfattning liksom förhållandet mellan kvaliteten och priset enligt gemenskapslagstiftarens vilja i princip ska överlämnas åt parterna och åt samspelet mellan utbud och efterfrågan på marknaden.(30) Bestämmelsen återspeglar i viss mån konflikten mellan partsautonomin och behovet av rättslig intervention till förmån för konsumentskyddet. Doktrinens tolkning av artikel 4.2 grundar sig på att bestämmelsen till sitt normativa innehåll i allt väsentligt motsvarar bestämmelser som redan före direktiv 93/13 gällde i några medlemsstater och som har kunnat tjäna som förebild.(31)
65. Rent rättstekniskt förverkligas målet att säkra ett område där partsautonomin gäller genom att gränser sätts för prövningen av huvudförpliktelsers oskälighet. Därvid ska påpekas att det endast är den materiella domstolsprövningen som begränsas, i synnerhet som en tolkning av artikel 4.2 i direktiv 93/13 mot bakgrund av nittonde skälet ger vid handen att gemenskapslagstiftaren uppenbarligen har utgått från antagandet att även avtalsvillkor som avser avtalets huvudföremål eller förhållandet mellan kvaliteten och priset under vissa omständigheter kan vara oskäliga.(32)
66. Som en grundregel kan man av denna bestämmelse sluta sig till att klart och begripligt formulerade villkor genom vilka priset eller huvudförpliktelsernas omfattning fastställs är undantagna från domstolsprövningen enligt artikel 3 i direktiv 93/13. Därmed är särskilt beskrivningen av den tillhandahållna varan eller tjänsten och parternas avtalade ekvivalensförhållande i princip undantagna från domstolsprövningen.(33) I det följande ska jag undersöka huruvida dessa förutsättningar föreligger i fallet med den omtvistade avrundningsklausulen, till vilken den spanska lagstiftningen har utvidgat domstolsprövningen.
Huruvida villkoren enligt artikel 4.2 i direktiv 93/13 är uppfyllda
67. En förutsättning för tillämpligheten av artikel 4.2 i direktiv 93/13 är för det första att de berörda avtalsvillkoren ”är klart och begripligt formulerade”. När det gäller tvisten vid den nationella domstolen kan det konstateras att motparten, enligt den nationella domstolens uppgifter i beslutet om hänskjutande, inte har gjort gällande att kravet på tydlighet har åsidosatts. Det berörda avtalsvillkoret i målet vid den nationella domstolen ska därför behandlas som klart och begripligt för konsumenterna.(34) I detta förfarande för förhandsavgörande är domstolen bunden av faktiska omständigheter som den nationella domstolen har fastställt.(35)
68. Frågan huruvida den omtvistade avrundningsklausulen ska undantas från de spanska domstolarnas kontroll, till exempel därför att den kan hänföras till det område där partsautonomin gäller enligt artikel 4.2 i direktiv 93/13, rör däremot som jag nämnt(36) den konkreta tillämpningen av denna direktivbestämmelse i målet vid den nationella domstolen. Frågan rör med andra ord huruvida det aktuella avtalsvillkoret ska hänföras till begreppen ”avtalets huvudföremål” eller ”å ena sidan förhållandet mellan pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor”, vilka är gemenskapsrättsliga och följaktligen ska ges en självständig tolkning.
69. Detta överensstämmer med den fasta rättspraxis(37) enligt vilken det mellan domstolen och de nationella domstolarna i förfaranden enligt artikel 234 EG gäller en behörighetsfördelning som innebär att den förra svarar för tolkningen av och de senare för tillämpningen av gemenskapsrätten. Domstolen är därför inte behörig att tillämpa gemenskapsrättsliga bestämmelser i ett enskilt fall och följaktligen inte heller att bedöma nationella bestämmelser i förhållande till en gemenskapsrättslig bestämmelse. Den får emellertid tillhandahålla den nationella domstolen alla uppgifter om gemenskapsrättens tolkning som kan vara till nytta vid bedömningen av dessa bestämmelsers verkningar. Domstolen kan därför inte direkt ta ställning till möjligheten att pröva ett villkor enligt direktiv 93/13(38), och ännu mindre till huruvida villkoret är förenligt(39) med direktivet. Domstolen kan endast avgöra hur direktiv 93/13 ska tolkas med avseende på ett visst villkor.
70. Det åligger följaktligen den nationella domstolen att avgöra huruvida den omtvistade avrundningsklausulen med hänsyn till avtalet i dess helhet och dess reglering enligt nationell lagstiftning motsvarar något av de båda rekvisiten i artikel 4.2 i direktiv 93/13.(40) Av tolkningsfrågornas formulering kan utläsas att den hänskjutande domstolen gör en klar koppling till ett av rekvisiten och därmed utgår från att direktivbestämmelsen är tillämplig i tvisten vid den nationella domstolen. Frågan huruvida denna premiss är riktig(41) kan enligt min mening lämnas därhän. Det är visserligen erkänt i rättspraxis att domstolen ska ge den hänskjutande domstolen alla de upplysningar om gemenskapsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av målet vid den nationella domstolen, även om den nationella domstolen inte hänvisar till dessa upplysningar i sina frågor.(42) Dit hör i princip även kriterierna för att avgränsa de olika rekvisiten mot varandra. I förevarande fall kan jag dock inte se att ett sådant tillvägagångssätt är nödvändigt.(43)
Den rättsliga karaktären av artikel 4.2 i direktiv 93/13
– Begränsning av den materiella domstolsprövningen
71. Fråga uppkommer vilka de gemenskapsrättsliga konsekvenserna är av att en bestämmelse i gemenskapen om begränsning av domstolsprövningen överskrids genom att strängare nationella bestämmelser antas. Svaret beror på vilken rättslig karaktär de nationella bestämmelserna har.
72. Som den tyska och den österrikiska regeringen riktigt har påpekat ger artikel 4.2 ett utrymme för tolkning. Bestämmelsen kan tolkas antingen så, att villkor som omfattas av begränsningen inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 93/13 eller så, att villkor som omfattas av begränsningen visserligen omfattas av direktivets tillämpningsområde men att den rättsföljd som föreskrivs i artikel 6 i direktivet, nämligen att ett oskäligt avtalsvillkor inte är bindande för konsumenterna, inte ska gälla.
73. Vid första påseende tycks ingen av dessa tolkningar ha företräde. I avsaknad av en uttrycklig motivering från rådets sida till ändringen i det ursprungliga direktivförslaget ger heller inte tillkomsten av direktiv 93/13 något stöd för en viss tolkning. En tolkning av ordalydelsen och en systematisk tolkning ger däremot besked.
74. Mot en klassificering av artikel 4.2 som en bestämmelse om direktivets materiella tillämpningsområde talar för det första bestämmelsens ordalydelse. Där talas om ”bedömningen av avtalsvillkors oskälighet” men inte om direktivets tillämplighet i sig. Det tyder på att det uteslutande är fråga om en materiell begränsning av domstolsprövningens omfattning. Mot en sådan klassificering talar även den omständigheten att inte samtliga villkor som beskriver avtalets huvudföremål eller förhållandet mellan kvaliteten och priset är principiellt undantagna från prövningen, utan endast villkor som är ”klart och begripligt formulerade”. Enligt nittonde skälet ska vid tillämpningen av direktivet ”inte bedömningen av villkorens oskälighet omfatta” dessa villkor. Om kravet på tydlighet emellertid inte iakttas i enskilda fall omfattar domstolsprövningen utan begränsning även dessa villkor.(44) Jag finner det därför tvivelaktigt att anta att gemenskapslagstiftaren med avsikt har velat göra tillämpligheten av direktiv 93/13 beroende av ett så osäkert villkor, som i slutändan är beroende av de nationella domstolarnas bedömning i det enskilda fallet.
75. Slutsatsen blir densamma vid en tolkning av bestämmelsen med ledning av direktivets systematik. Direktivets tillämpningsområde fastställs nämligen i artiklarna 1 och 2, medan föremålet för bestämmelsen i artikel 4 är formerna för och omfattningen av den materiella domstolsprövningen. De som ska tillämpa bestämmelsen får där de behövliga kriterierna och hänvisningarna för den oskälighetsprövning som ska företas. På det sättet bör de båda aspekterna strikt hållas isär.
76. Av detta följer att även villkor som enligt artikel 4.2 i direktiv 93/13 rör avtalets huvudföremål eller förhållandet mellan kvaliteten och priset i princip omfattas av direktivets tillämpningsområde. De ska därmed anses ha antagits ”inom det område som omfattas av detta direktiv” i den mening som avses i artikel 8. Likväl ska bedömningen av avtalsvillkors oskälighet inte avse dem.(45)
b) Räckvidden av bemyndigandet i artikel 8 i direktiv 93/13
77. Då det i artikel 8 i direktiv 93/13 ges ett bemyndigande för medlemsstaterna att anta strängare bestämmelser återstår att undersöka huruvida detta innefattar en utvidgning av det område som ska vara föremål för domstolsprövning till att omfatta även sådana delar av ett avtal som nämns i artikel 4.2.
i) Artikel 4.2 saknar tvingande karaktär
78. Detta är inte möjligt om artikel 4.2, såsom klaganden har påstått, har karaktär av tvingande rätt. Som klaganden själv har medgett i sina skriftliga yttranden framgår detta dock inte direkt av domstolens rättspraxis.(46)
79. Inte heller domen i målet kommissionen mot Nederländerna,(47) som klaganden har hänvisat till, ger stöd för detta synsätt. I den domen konstaterade domstolen att Nederländerna hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt direktiv 93/13 genom att inte anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att fullständigt införliva artiklarna 4.2 och 5 i direktivet med nederländsk rätt.(48) Enligt domstolen var de berörda civilrättsliga bestämmelserna i den nederländska civillagen inte tillräckligt klara och tydliga för att uppnå de resultat som avses i direktivet.(49) Domstolen anslöt sig därvid till generaladvokaten Tizzano, som i sitt förslag till avgörande bland annat hade uttalat att möjligheten enligt den nederländska civilrätten för näringsidkaren att hindra konsumenten från att begära att oklara eller tvetydiga villkor som avser ”centrala prestationer” ska ogiltigförklaras ändå kvarstod orörd.(50) Generaladvokaten påpekade därvid att uteslutningen av villkor som avser centrala prestationer från ordningen för allmänna villkor utgör en väsentlig begränsning av direktivets tillämpningsområde.(51)
80. Denna dom saknar enligt min mening relevans för prövningen av frågan huruvida artikel 4.2 i direktiv 93/13 har karaktären av tvingande rätt, eftersom den uteslutande rör frågan om införlivande på nationell nivå av kravet på tydlighet enligt artiklarna 4.2 och 5 i direktivet och alltså endast en aspekt av regleringen i artikel 4.2. Klaganden medger själv att domstolen har avstått från att uttala sig beträffande andra aspekter.(52) Domen medger alltså inga slutsatser om bestämmelsens rättsliga karaktär. Det kan också konstateras att målet som domen avsåg, som generaladvokaten Tizzano riktigt påpekade, gällde ett fall av begränsning i strid med direktiv 93/13 av direktivets tillämpningsområde till nackdel för konsumenterna, medan det i förevarande mål är fråga om en utvidgning av den materiella domstolsprövningens omfattning till konsumenternas fördel. Sistnämnda syfte ligger entydigt i linje med syftet med direktiv 93/13 och grundtanken om minimiharmonisering, nämligen att säkerställa en högsta möjlig nivå för konsumentskyddet.(53) En begränsning av direktivets tillämpningsområde som sker på grund av felaktigt införlivande innebär däremot att den i gemenskapsrätten fastlagda standarden för minimiskydd underskrids. Eftersom såväl bakgrunden som problematiken principiellt skiljer sig åt är det inte möjligt att göra jämförelser mellan de båda målen.
81. Även klagandens försök att dra slutsatser av domen i målet kommissionen mot Spanien(54) till stöd för sin ståndpunkt är verkningslöst. Målet som domen avsåg gällde ett fördragsbrott från Spaniens sida på grund av felaktigt införlivande av artiklarna 5 och 6.2 i direktiv 93/13 i den nationella lagstiftningen. Det är visserligen riktigt att domstolen betecknade preciseringen i artikel 5 tredje meningen i direktivet som en normativ och bindande regel som ger konsumenterna rättigheter och även bidrar till att definiera det resultat som ska uppnås med direktivet.(55) Av detta kan man likväl inte dra någon slutsats i fråga om den rättsliga karaktären hos bestämmelsen i artikel 4.2, som ju har ett annat innehåll.
82. Klaganden har även hänvisat till tillkomsten av direktiv 93/13, vilken enligt klaganden visar att gemenskapslagstiftaren har velat sätta gränser på gemenskapsnivå för domstolsprövningen av oskäliga avtalsvillkor. Som framkommit redan inom ramen för en historisk tolkning av artikel 4.2 är detta visserligen riktigt(56), men det är inget bevis i sig för ståndpunkten att gemenskapslagstiftaren absolut har velat hindra medlemsstaterna från att på grundval av artikel 8 anta strängare bestämmelser som utvidgar omfattningen av den materiella domstolsprövningen. Den historiska tolkningen ger inte något klart svar på frågan om förhållandet mellan artiklarna 4.2 och 8 i direktivet.
83. När det gäller hänvisningen till kommissionens initiativ(57) till översyn av konsumentregelverket ska det påpekas att detta redan av rättsmetodologiska skäl inte kan ge någon ledning för tolkningen av direktiv 93/13, eftersom det är fråga om endast ett förslag till annan gemenskapslagstiftning som ännu inte trätt i kraft. Bortsett från att de åberopade dokumenten inte avser direktiv 93/13 vill jag erinra om att kommissionen endast har initiativrätt och därför har möjlighet att dra tillbaka sina förslag. Dessutom kan förslagen inom ramen för lagstiftningsförfarandet bli föremål för många ändringar av rådet och parlamentet, så att de endast villkorligt kan användas som tolkningshjälp.(58) I förevarande fall kommer de inte i fråga för vare sig en historisk eller en systematisk tolkning av artikel 4.2 i direktiv 93/13. Detta gäller, såsom kommissionen själv uppgav vid den muntliga förhandlingen i samband med frågor från domstolen om tolkningen av motsvarande ersättningsbestämmelser och i anslutning till det nya angreppssättet med fullständig harmonisering,(59) särskilt kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om konsumenträttigheter, vilket för närvarande befinner sig på det stadium då det prövas av gemenskapens lagstiftningsorgan.
84. På grund av det anförda kan artikel 4.2 i direktiv 93/13 inte betecknas som en tvingande bestämmelse som kan hindra en medlemsstat från att åberopa artikel 8 i direktivet som grund för att anta bestämmelser som utvidgar den materiella domstolsprövningen till att även omfatta sådana delar av ett avtal som beskrivningen av avtalets huvudföremål eller förhållandet mellan kvaliteten och priset.
ii) Minimiharmonisering
85. I sammanhanget bör uppmärksammas att en oinskränkt utvidgning av området för domstolsprövningen med stöd av artikel 8 i direktiv 93/13 kan leda till att den av artikel 4.2 skyddade partsautonomin urholkas. Å andra sidan är det inte ett mål i sig att dessa bestämmelser iakttas, utan de måste ses mot bakgrund av direktivets syfte och med hänsyn till den uppnådda graden av harmonisering.
86. Direktiv 93/13 syftar till att säkerställa ett enhetligt minimiskydd mot oskäliga villkor i konsumentavtal bland gemenskapens medlemsstater. Detta syfte ska, såsom framgår av tolfte skälet, uppnås genom en partiell harmonisering av den nationella lagstiftningen på området för konsumentskydd.(60) Det grundläggande normativa uttrycket för principen enligt direktiv 93/13 om en minimiharmonisering är bemyndigandet i artikel 8, vilket ger medlemsstaterna möjlighet att i sin nationella lagstiftning anta eller behålla bestämmelser om ett konsumentskydd som går längre än den minimistandard som säkerställs i direktivet.(61) Som framgår av tolfte skälet bör medlemsstaterna ha möjlighet att ge konsumenterna ett bättre skydd genom strängare nationella bestämmelser än bestämmelserna i direktivet. Denna minimiharmonisering ger medlemsstaterna ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning. Av nämnda bestämmelse framgår samtidigt motsatsvis att en avvikelse nedåt, det vill säga till en konsumentskyddsnivå som är sämre än den som läggs fast i direktivet, inte skulle vara förenlig med direktivet.
c) Slutsats
87. Med hänsyn till att direktiv 93/13 endast föreskriver en minimiharmonisering utgör det i princip inte hinder för en utvidgning på nationell nivå av den materiella domstolsprövningen till att omfatta även sådana andra delar av avtalet som beskrivningen av avtalets huvudföremål och förhållandet mellan kvaliteten och priset, i synnerhet som åtgärden leder till en högre konsumentskyddsnivå.(62)
2. Den tredje frågan
88. Gemenskapsrätten sätter dock gränser även för en högre nationell konsumentskyddsnivå. Oavsett om den nationella lagstiftningen avser fall som ligger inom direktivets tillämpningsområde eller inte, måste medlemsstaterna iaktta de allmänna gränserna för gemenskapsrätten. De nationella lagstiftningarna får inte strida mot EG‑fördraget och de grundläggande friheterna eller mot den sekundära gemenskapsrätten.(63) Till detta hänvisas uttryckligen i artikel 8 i direktiv 93/13 genom kravet på att de nationella bestämmelser som ska antas eller behållas måste vara ”förenliga med fördraget”. Detta är föremålet för den tredje frågan.
a) Rättslig bedömning mot bakgrund av gemenskapens mål
89. Med sin tredje fråga vill den hänskjutande domstolen nämligen få klarhet i huruvida en domstolsprövning enligt direktivets bestämmelser av huruvida villkor i konsumentavtal är oskäliga – när villkoren är klart och begripligt formulerade och avser avtalets huvudföremål eller å ena sidan förhållandet mellan pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor – är förenlig med artiklarna 2 EG, 3.1 g EG och 4.1 EG. Tolkningsfrågan tar alltså sikte på att låta domstolen fastställa huruvida primärrätten sätter ytterligare gränser för en sådan högre nationell konsumentskyddsnivå som finns i den spanska lagstiftningen. De artiklar som den hänskjutande domstolen anger gäller den gemensamma marknadens allmänna principer, den fria konkurrensen och den öppna marknadsekonomin.
90. Domen i målet Échirolles Distribution(64) ger användbar vägledning för huruvida dessa artiklar kan tillämpas som kriterier för nationella åtgärders förenlighet med gemenskapsrätten.
91. Som domstolen klargjorde genom nämnda dom anger artiklarna 4 EG, 98 EG och 99 EG, vilka hänvisar till den ekonomiska politik som ska bedrivas enligt principen om en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens, endast allmänna mål som ska tolkas mot bakgrund av de bestämmelser i fördraget som rör genomförandet av dessa mål.(65) Bestämmelserna har alltså i huvudsak karaktären av regelverk med programförklaring.(66) Enligt domstolen kan de därför inte anses utgöra bestämmelser som ålägger medlemsstaterna klara och ovillkorliga skyldigheter, vilka enskilda kan åberopa vid nationell domstol. Det är enligt domstolen tvärtom fråga om en allmän princip, vars tillämpning förutsätter komplexa ekonomiska bedömningar som det ankommer på den nationella lagstiftaren eller den nationella förvaltningen att göra.(67)
92. Det sist sagda beror inte minst på det förhållandet att medlemsstaterna, i avsaknad av en gemensam ekonomisk politik av samma slag som den gemensamma handelspolitiken eller den gemensamma jordbrukspolitiken, inom ramen för den ekonomiska och monetära unionen förblir behöriga och ansvariga för sin allmänna ekonomiska politik. De måste dock genom samordning inrikta sina åtgärder så att de bidrar till att förverkliga gemenskapens mål enligt artikel 2 EG.(68)
93. Med hänsyn till att de berörda programförklaringarna är så rättsligt oklara och till att medlemsstaterna även i fortsättningen har en självständig behörighet på den ekonomiska politikens område är det i princip uteslutet att med de nämnda primärrättsliga bestämmelserna som kriterier pröva nationella genomförandeåtgärders förenlighet med gemenskapsrätten. I enlighet med ovan nämnda rättspraxis kan dock en rättslig prövning mot bakgrund av de bestämmelser i fördraget som rör genomförandet av målen enligt artiklarna 2 EG, 3.1 g EG och 4.1 EG komma i fråga. I tolkningsfrågan har en tolkning enligt dessa fördragsbestämmelser visserligen inte uttryckligen begärts, men den hänskjutande domstolen har i sitt beslut allmänt hänvisat till principerna om en öppen marknadsekonomi och den fria konkurrensen. Här vill jag erinra om att domstolen ska ge den hänskjutande domstolen alla de upplysningar om gemenskapsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det där anhängiga målet, även om denna domstol inte har hänvisat till dessa upplysningar i sina frågor.(69)
b) Rättslig bedömning mot bakgrund av de fördragsbestämmelser som rör genomförandet av fördragsmålen
i) Konkurrensreglerna
94. Som domstolen har slagit fast främjar de gemenskapsrättsliga konkurrensreglerna iakttagandet av principerna enligt artiklarna 2 EG och 3 EG och uppnåendet av de mål som anges där.(70) Det i artikel 3.1 g EG fastlagda målet att upprätta en ordning som säkerställer att konkurrensen inom den inre marknaden inte snedvrids säkerställs genom tillämpning av artiklarna 81 EG och 82 EG. Dessa fördragsbestämmelser utgör en konkretisering av målen enligt artiklarna 2 EG och 3 EG(71) och kan därför användas som prövningskriterier för nationella genomförandeåtgärder.
95. En tillämpning i målet vid den nationella domstolen av de för medlemsstaterna gällande konkurrensreglerna på området för statligt stöd i artikel 87 EG och följande artiklar saknar redan från början aktualitet eftersom de inte är föremål för begäran om förhandsavgörande. En tillämpning av artiklarna 81 EG och 82 EG kommer heller inte i fråga, eftersom dessa inte riktar sig till medlemsstaterna utan till företagen. Båda dessa artiklar rör företags beteende och inte medlemsstaternas föreskrifter i lagar och andra författningar. Domstolen har likväl i fast rättspraxis förklarat att artiklarna 81 EG och 82 EG, lästa tillsammans med artikel 10 EG, ålägger medlemsstaterna att inte vidta eller upprätthålla åtgärder genom lag eller annan författning som kan frånta de konkurrensregler som är tillämpliga på företag deras ändamålsenliga verkan.(72) Detta är enligt rättspraxis fallet när en medlemsstat antingen ålägger eller främjar ingåendet av avtal om konkurrensbegränsande samverkan som strider mot artikel 81 EG, förstärker deras verkningar eller berövar de egna bestämmelserna deras statliga karaktär genom att överlåta ansvaret att fatta beslut om åtgärder inom det ekonomiska området på privata aktörer.(73)
96. Ingenting tyder på att dessa förutsättningar föreligger i målet vid den nationella domstolen. De omtvistade nationella bestämmelserna strider därför inte mot artikel 81 EG jämfört med artikel 10 EG.
97. Samma sak gäller en eventuell tillämpning av artikel 82 EG jämförd med artikel 10 EG. För det första förbjuds enligt artikel 82 a EG missbruk av en dominerande ställning som består i att direkt eller indirekt påtvinga någon oskäliga inköps- eller försäljningspriser eller andra oskäliga affärsvillkor. För det andra föreskrivs i artikel 3.2 sista meningen i förordning nr 1/2003(74) att medlemsstaterna enligt förordningen inte ska vara förhindrade att på sitt territorium anta och tillämpa en strängare nationell lagstiftning genom vilken företags ensidiga uppträdande förbjuds eller bestraffas. Av de konkurrensrättsliga bestämmelserna framgår alltså ingenting om vilka lagstiftningsingrepp i partsautonomin som är kategoriskt förbjudna med hänsyn till konsumentskyddet och den ekonomiska balansen mellan prestationer och motprestationer.
98. Det finns följaktligen inget stöd för att de omtvistade nationella bestämmelserna skulle vara oförenliga med konkurrensreglerna.
ii) De grundläggande friheterna
99. Förekomsten av en ordning som säkerställer att konkurrensen inom den inre marknaden inte snedvrids, vilket är ett fördragsmål enligt artikel 3.1 g EG, förutsätter dessutom begreppsmässigt ett så långtgående förverkligande som möjligt av de grundläggande friheterna.(75) Därför ska jag härnäst undersöka huruvida de omtvistade nationella bestämmelserna är förenliga med de grundläggande friheterna. I fall av en minimiharmonisering blir de grundläggande friheterna tillämpliga när nationella bestämmelser som går längre än minimiskyddet inskränker den fria rörligheten inom den inre marknaden.(76)
100. I förevarande fall aktualiseras en tillämpning av de primärrättsliga bestämmelserna om frihet att tillhandahålla tjänster. Enligt fast rättspraxis innebär begreppet ”inskränkning” i den mening som avses i artikel 49 EG varje åtgärd som innebär att utövandet av friheten att tillhandahålla tjänster förbjuds, hindras eller blir mindre attraktivt.(77)
101. Vid bedömningen av huruvida detta begrepp innefattar en sådan utan åtskillnad tillämplig åtgärd som en utvidgning av den materiella domstolsprövningen till att omfatta även avtalets huvudföremål eller förhållandet mellan kvaliteten och priset, är det nödvändigt att jämföra situationen för sådana tjänsteleverantörer som är etablerade i Spanien med situationen för sådana som är etablerade i andra medlemsstater med mindre stränga bestämmelser. De olika situationerna kan nämligen enligt domstolens rättspraxis leda till olika rättsföljder.
102. Enligt rättspraxis utgör en nationell bestämmelse nämligen inte en inskränkning i den mening som avses i EG‑fördraget enbart av den anledningen att en annan medlemsstat tillämpar mindre stränga eller ekonomiskt sett attraktivare regler på i staten etablerade företag som tillhandahåller tjänster av samma slag.(78) Följaktligen kan inte spanska tjänsteleverantörer göra gällande att den grundläggande friheten enligt artikel 49 EG har åsidosatts enbart på den grunden att de i vissa fall är underkastade en strängare lagstiftning än tjänsteleverantörer i andra medlemsstater.
103. Bortsett därifrån är denna omständighet, som kommissionen med rätta har anfört, den logiska följden av en minimiharmonisering. Som framgår av tolfte skälet i direktiv 93/13, där det hänvisas till den gällande genomförbara harmoniseringsgraden samt bekräftas att medlemsstaterna har möjlighet att anta strängare nationella bestämmelser, är det dessutom uppenbart att gemenskapslagstiftaren har utgått från att det även fortsättningsvis kommer att finnas olika lagstiftningar bland medlemsstaterna.
104. Däremot omfattar begreppet inskränkning en medlemsstats åtgärder som trots att de är tillämpliga utan åtskillnad berör tillgången till marknaden för företag från andra medlemsstater och utgör ett hinder för handeln inom gemenskapen.(79) Avgörande enligt denna rättspraxis är alltså hur den berörda nationella bestämmelsen påverkar tjänsteleverantörer från andra medlemsstater.
105. Det kan inte principiellt uteslutas att en långtgående materiell domstolsprövning av avtalsvillkor, som går utöver den i artikel 4.2 i direktiv 93/13 fastlagda ramen, kan verka avskräckande för tjänsteleverantörer från andra medlemsstater där en sådan materiell domstolsprövning inte äger rum. I den mån utövandet av friheten att tillhandahålla tjänster därigenom blir mindre attraktivt för dem är det fråga om en inskränkning av friheten att tillhandahålla tjänster enligt den nämnda definitionen. En sådan inskränkning kan likväl motiveras på grund av tvingande skäl av allmänintresse, dit konsumentskyddet hör,(80) om inskränkningen även är förenlig med proportionalitetsprincipen.
106. Om tjänsteleverantörer från andra medlemsstater ingår avtal med konsumenter med hemvist i Spanien och på grund av tillämpliga lagvalsregler(81) under vissa omständigheter underkastas en strängare lagstiftning än i den stat där de är etablerade, kan detta inte på något sätt anses strida mot gemenskapsrätten. Domstolen har, såsom angetts ovan, förklarat att det förhållandet att en medlemsstat tillämpar bestämmelser som är mindre stränga än dem som tillämpas av en annan medlemsstat, inte innebär att de senare är för långtgående och därmed inte förenliga med gemenskapsrätten.(82)
107. Slutligen finns ingenting som tyder på att de omtvistade spanska bestämmelserna skulle vara mer betungande för tjänsteleverantörer från andra medlemsstater än för inhemska tjänsteleverantörer så att de därmed skulle vara diskriminerande.
108. Något åsidosättande av de grundläggande friheterna kan följaktligen inte konstateras föreligga.
c) Slutsats
109. Mot denna bakgrund anser jag att det saknas stöd för att konstatera att de omtvistade nationella bestämmelserna är oförenliga med konkurrensreglerna eller de grundläggande friheterna.
110. En tolkning av artiklarna 8 och 4.2 i direktivet som innebär att det är tillåtet för en medlemsstat att ha föreskrifter om en domstolsprövning av huruvida villkor i konsumentavtal, som är klart och begripligt formulerade och avser ”avtalets huvudföremål” eller ”å ena sidan förhållandet mellan pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor”, är oskäliga är därför förenlig med artiklarna 2 EG, 3.1 g EG och 4.1 EG.
VII – Förslag till avgörande
111. På grund av det anförda föreslår jag att domstolen besvarar Tribunal Supremos tolkningsfrågor på följande sätt:
1) Artikel 4.2 jämförd med artikel 8 i direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal utgör inte hinder för en nationell bestämmelse i vilken det föreskrivs en domstolsprövning av huruvida avtalsvillkor som avser ”avtalets huvudföremål” eller ”å ena sidan förhållandet mellan pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor” är oskäliga, även om dessa villkor är klart och begripligt formulerade.
2) En tolkning av artiklarna 8 och 4.2 i direktivet som innebär att det är tillåtet för en medlemsstat att ha föreskrifter om en domstolsprövning av huruvida villkor i konsumentavtal, som är klart och begripligt formulerade och avser avtalets huvudföremål eller å ena sidan förhållandet mellan pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor, är oskäliga är förenlig med artiklarna 2 EG, 3.1 g EG och 4.1 EG.
1 – Originalspråk: tyska.
2 – EGT L 95, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169.
3 – Dom av den 3 oktober 2000 i mål C‑9/99, Échirolles Distribution (REG 2000, s. I‑8207), punkterna 22–26.
4 – Dom av den 10 maj 2001 i mål C‑144/99, kommissionen mot Nederländerna (REG 2001, s. I‑3541).
5 – Dom av den 9 september 2004 i mål C‑70/03, kommissionen mot Spanien (REG 2004, s. I‑7999), punkt 17.
6 – Grönbok om översynen av konsumentregelverket (KOM(2006) 744 slutlig).
7 – Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om konsumenträttigheter (KOM(2008) 614 slutlig).
8 – Se nionde skälet i direktivet.
9 – I den juridiska doktrinen uppfattas avtalsfriheten som den viktigaste följden av parternas autonomi och därmed som en individuell rätt. Beträffande partsautonomin se, i tysk doktrin, ur komparativrättslig synvinkel, Larenz, K., och Wolf, M., Allgemeiner Teil des bürgerlichen Rechts, nionde upplagan, München 2004, punkt 2. I österrikisk doktrin, se Koziol, H., och Welser, R., ”Grundriss des bürgerlichen Rechts”. Band I: Allgemeiner Teil – Sachenrecht – Familienrecht, elfte upplagan, Wien 2000, s. 84. I fransk doktrin, se Aubert, J.‑L., och Savaux, É., Les obligations. 1. Acte juridique, tolfte upplagan, Paris 2006, s. 72, punkt 99. I spansk doktrin, se Díez-Picazo, L./Gullón, A., Sistema de derecho civil, volym I, tionde upplagan, Madrid 2002, sidorna 369 och 370. Enligt Basedow, J., ”Die Europäische Union zwischen Marktfreiheit und Überregulierung – Das Schicksal der Vertragsfreiheit”, Sonderdruck aus Bitburger Gesprächen Jahrbuch 2008/I, München 2009, s. 103, är avtalsfriheten erkänd som en allmän princip i gemenskapsrätten. I dom av den 9 mars 2006 i mål C‑499/04, Werhof (REG 2006, s. I‑2397), punkt 23, har domstolen förklarat att ”ett avtal i allmänhet kännetecknas av principen att båda parter är fria att ingå avtal med varandra”.
10 – Jämför mitt förslag till avgörande av den 14 maj 2009 i mål C‑40/08, Asturcom, punkt 47.
11 – Jämför dom av den 27 juni 2000 i de förenade målen C‑240/98–C‑244/98, Océano Grupo Editorial och Salvat Editores (REG 2000, s. I‑4941), punkt 25, och av den 26 oktober 2006 i mål C‑168/05, Mostaza Claro (REG 2006, s. I‑10421), punkt 25. Där har domstolen inom ramen för en tolkning av artiklarna 6 och 7 i direktiv 93/13 uttalat ”att det genom direktivet införda skyddssystemet grundas på tanken att konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren, i fråga om såväl förhandlingsposition som informationsnivå, vilket medför att konsumenten godkänner villkor som näringsidkaren har utformat i förväg, utan att kunna påverka villkorens innehåll”.
12 – Se, för ett liknande resonemang, Tilmann, I., Die Klauselrichtlinie 93/13/EWG auf der Schnittstelle zwischen Privatrecht und öffentlichem Recht – Eine rechtsvergleichende Untersuchung zum Europarecht, München 2003, s. 8. Basedow, J., a.a.. (ovan fotnot 9), s. 102, som påpekar att gemenskapens lagstiftning i fråga om avtalsrätt har sin grund i rättspolitiska önskemål om att rätta till vissa missförhållanden inom näringslivet med hjälp av lagstiftning. Av detta drar författaren slutsatsen att det gemenskapsrättsliga konceptet med avtalsfrihet inte är en individuell rätt, utan ett ordningspolitiskt regelverk: Under förutsättning att konkurrensen motverkar ett alltför orimligt utövande av ekonomisk makt ligger partsautonomin och avtalsfriheten i det allmännas intresse. Om bristerna i marknadens funktion inte medger att konkurrens åstadkommes är statliga ingrepp i avtalsfriheten legitima.
13 – Se ovan punkt 2.
14 – Kommissionens rapport av den 27 april 2000 om tillämpningen av rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal, KOM(2000) 248 slutlig, s. 17.
15 – Jämför bland annat dom av den 18 oktober 1990 i de förenade målen C‑297/88 och C‑197/89, Dzodzi (REG 1990, s. I‑3763; svensk specialutgåva, volym 10, s. 531), punkterna 33 och 34, av den 8 november 1990 i mål C‑231/89, Gmurzynska-Bscher (REG 1990, s. I‑4003), punkterna 18 och 19, av den 17 juli 1997 i mål C‑28/95, Leur-Bloem (REG 1997, s. I‑4161), punkt 24, av den 29 januari 2008 i mål C‑275/06, Promusicae (REG 2008, s. I‑271), punkt 36, och av den 12 februari 2008 i mål C‑2/06, Kempter (REG 2008, s. I‑411), punkt 42.
16 – Jämför bland annat dom av den 13 mars 2001 i mål C‑379/98, PreussenElektra (REG 2001, s. I‑2099), punkt 38, av den 22 maj 2003 i mål C‑18/01, Korhonen m.fl. (REG 2003, s. I‑5321), punkt 19, av den 5 februari 2004 i mål C‑380/01, Schneider (REG 2004, s. I‑1389), punkt 21, av den 19 april 2007 i mål C‑295/05, Asemfo (REG 2007, s. I‑2999), punkt 30, och av den 23 april 2009 i de förenade målen C‑261/07 och C‑299/07, VTB-VAB (REG 2009, s. I‑0000), punkt 32.
17 – Jämför bland annat dom av den 16 december 1981 i mål 244/80, Foglia mot Novello (REG 1981, s. 3045; svensk specialutgåva, volym 6, s. 243), punkt 18, av den 15 juni 1995 i de förenade målen C‑422/93–C‑424/93, Zabala Erasun m.fl. (REG 1995, s. I‑1567), punkt 29, av den 15 december 1995 i mål C‑415/93, Bosman (REG 1995, s. I‑4921), punkt 61, och av den 12 mars 1998 i mål C‑314/96, Djabali (REG 1998, s. I‑1149), punkt 19, samt domarna i målen PreussenElektra (ovan fotnot 16), punkt 39, och Schneider (ovan fotnot 16), punkt 22, samt dom av den 1 april 2008 i mål C‑212/06, Gouvernement de la Communauté française och Gouvernement wallon (REG 2008, s. I‑1683), punkt 29, och domen i målet VTB-VAB (ovan fotnot 16), punkt 33.
18 – Se s. 11 i beslutet om hänskjutande.
19 – Se s. 12 i beslutet om hänskjutande.
20 – Jämför Brandner, H.E., ”Maßstab und Schranken der Inhaltskontrolle bei Verbraucherverträgen”, Monatsschrift für Deutsches Recht, 4/1997, s. 314, och ”Auslegungszuständigkeit des EuGH bei der Inhaltskontrolle von Entgeltklauseln der Banken bei Verbraucherverträgen”, Monatsschrift für Deutsches Recht, 1/1999, s. 8, enligt vilken EG‑domstolen har tolkningsbehörighet i den mån artikel 4.2 i direktiv 93/13 sätter andra gränser för domstolsprövningen än den nationella införlivandelagstiftningen.
21 – Se, för ett liknande resonemang, Pfeiffer, T., i Das Recht der Europäischen Union (utgiven av E. Grabitz/M. Hilf), volym IV, A5, artikel 8, punkt 9, s. 3.
22 – Pfeiffer, T., a.a. (ovan fotnot 21), punkt 13, s. 3, som uppenbarligen är av samma åsikt, anför att en bestämmelse ska anses vara strängare även när strängare regler gäller inom ramen för en materiell domstolsprövning.
23 – Domen i målet Océano Grupo Editorial och Salvat Editores (ovan fotnot 11), punkt 28, dom av den 21 november 2002 i mål C‑473/00, Cofidis (REG 2002, s. I‑10875), punkt 32, och domen i målet Mostaza Claro (ovan fotnot 11), punkt 27.
24 – Se s. 9 i beslutet om hänskjutande.
25 – Kommissionens förslag av den 3 september 1990 till rådets direktiv om oskäliga villkor i konsumentavtal, KOM(90) 322 slutlig.
26 – Rådets gemensamma ståndpunkt av den 22 september 1992 om antagande av direktivet om oskäliga villkor i konsumentavtal, Dok. 8406/1/92, EGT C 283, s. 1, nr 2.
27 – Se, för ett liknande resonemang, Schmidt-Salzer, J., ”Leistungsbeschreibungen insbesondere in Versicherungsverträgen und Schranken der Inhaltskontrolle (AGB-Gesetz und EG‑Richtlinie über missbräuchliche Klauseln in Verbraucherverträgen)” i Festschrift für Hans Erich Brandner zum 70. Geburtstag, Köln 1996, s. 268.
28 – Se, för ett liknande resonemang, Pfeiffer, T., a.a. (ovan fotnot 21) artikel 4, punkt 23, s. 7, och Schmidt-Salzer, J., a.a. (ovan fotnot 27), s. 265.
29 – Se, för ett liknande resonemang, Kohtes, S., Das Recht der vorformulierten Vertragsbedingungen in Spanien, Frankfurt am Main 2004, s. 52.
30 – Se, för ett liknande resonemang, Tilmann, I., a.a. (ovan fotnot 12), s. 12, fotnot 64.
31 – Se, för ett liknande resonemang, bland annat Brandner, H.E., ”Neufassung des EG‑Richtlinienvorschlags über missbräuchliche Klauseln in Verbraucherverträgen, Zeitschrift für Wirtschaftsrecht, 21/92, s. 1591, samma författare a. a. (ovan fotnot 20), s. 314, och Damm, R., ”Europäisches Verbrauchervertragsrecht und AGB-Recht”, Juristenzeitung, 4/1994, s. 162. I den juridiska doktrinen har förmodats att de betänkligheter som den tyska regeringen framförde i rådet kan ha bidragit till att villkor i konsumentavtal som rör prissättning och kvalitet enligt artikel 4.2 i direktiv 93/13 har undantagits från den materiella domstolsprövningen, på samma sätt som i 8 § i den tyska lagen om allmänna avtalsvillkor (AGBG). Den tyske lagstiftaren har därför låtit 8 § i AGBG kvarstå oförändrad och ansett att en anpassning till artikel 4.2 i direktiv 93/13 inte behövs.
32 – Enligt Kapnopoulou, E., Das Recht der missbräuchlichen Klauseln in der Europäischen Union, Tübingen 1997, s. 105, tyder ordalydelsen i nittonde skälet i direktivet klart på att avtalsvillkor som beskriver avtalets huvudföremål kan vara oskäliga.
33 – Coester, M., i J. von Staudingers Kommentar zum Bürgerlichen Gesetzbuch, trettonde upplagan, Berlin 1998, § 8 AGBG, punkt 17, s. 179, anför att artikel 4.2 i direktiv 93/13 på området för konsumentavtal undantar den huvudsakliga prestationen och förhållandet mellan pris och kvalitet från den materiella domstolsprövningen.
34 – Se s. 9 i beslutet om hänskjutande.
35 – I ett förfarande för förhandsavgörande är endast de nationella domstolarna behöriga att fastställa de faktiska omständigheterna. Jämför dom av den 12 maj 1998 i mål C‑367/96, Kefalas (REG 1998, s. I‑2843), punkt 22.
36 – Se punkt 49 ovan.
37 – Jämför dom av den 27 mars 1963 i de förenade målen 28/62–30/62, Da Costa (REG 1963, s. 60; svensk specialutgåva, volym 1, s. 171), och av den 12 februari 1998 i mål C‑366/96, Cordelle (REG 1998, s. I‑583), punkt 9. Se, för ett liknande resonemang, även Craig, P./De Búrca, G., EU Law, fjärde upplagan, Oxford 2008, s. 492, enligt vilka artikel 234 EG visserligen ger EG‑domstolen behörighet att tolka fördraget men inte att tillämpa detta på målet vid den nationella domstolen. Avgränsningen mellan tolkning och tillämpning är utmärkande för fördelningen av behörighet mellan EG‑domstolen och de nationella domstolarna. Fördelningen innebär att EG‑domstolen tolkar fördraget medan de senare tillämpar denna tolkning i det konkreta fallet. Enligt Schima, B., Kommentar zu EU- und EG‑Vertrag (utgiven av H. Mayer), tolfte häftet, Wien 2003, artikel 234 EGV, punkt 40, s. 12, ankommer det på den nationella domstolen att tillämpa en gemenskapsnorm i den konkreta tvisten. Författaren medger dock att det inte alltid är lätt att skilja mellan tillämpning och tolkning av en norm.
38 – Se, för ett liknande resonemang, Nassall, W., ”Die Anwendung der EU-Richtlinie über missbräuchliche Klauseln in Verbraucherverträgen”, Juristenzeitung, 14/1995, s. 690.
39 – Se, för ett liknande resonemang, Schlosser, P., i J. von Staudingers Kommentar zum Bürgerlichen Gesetzbuch, trettonde upplagan, Berlin 1998, Einleitung zum AGBG, punkt 33, s. 18, enligt vilken det är uteslutet att ställa tolkningsfrågor till EG‑domstolen om huruvida vissa villkor i närmare beskrivna avtalstyper är oskäliga. Se, för ett liknande resonemang, Whittaker, S., ”Clauses abusives et garanties des consommateurs: la proposition de directive relative aux droits des consommateurs et la portée de l’harmonisation complète”, Recueil Dalloz, 17/2009, s. 1153, med hänvisningar till domstolens rättspraxis.
Jämför även dom av den 1 april 2004 i mål C‑237/02, Freiburger Kommunalbauten (REG 2004, s. I‑3403), punkt 22, och av den 4 juni 2009 i mål C‑243/08, Pannon (REG 2009, s. I‑0000), punkt 43. Domstolen har där konstaterat att den med stöd av den befogenhet att tolka gemenskapsrätten som den tilldelats genom artikel 234 EG kan göra en tolkning av de allmänna kriterier som gemenskapslagstiftaren använt för att definiera begreppet oskäligt avtalsvillkor. Domstolen kan däremot inte uttala sig om tillämpningen av dessa allmänna kriterier på ett visst avtalsvillkor som ska prövas utifrån omständigheterna i målet.
I punkterna 27–30 i sitt förslag till avgörande av den 25 september 2003 i målet Freiburger Kommunalbauten gjorde generaladvokaten Geelhoed det riktiga påpekandet att det skulle strida mot gemenskapslagstiftarens avsikt att överlåta åt de nationella myndigheterna att bedöma vilka villkor som ska anses oskäliga om gemenskapsdomstolen ändå skulle göra en bedömning av dessa villkor. Som argument för att de nationella domstolarna ska ha ansvaret framförde generaladvokaten behörighetsfördelningen mellan gemenskapen och medlemsstaterna, användandet av rättsmedlen på ett ekonomiskt sätt och olikheterna mellan de nationella rättssystemen.
40 – Enligt Pfeiffer, T., a.a. (ovan fotnot 21), artikel 4, punkt 40, s. 11, kan frågan huruvida ett villkor avser avtalets huvudföremål bedömas endast med hänsyn till avtalet i dess helhet och dess reglering enligt nationell lagstiftning, för vars tolkning återigen de nationella domstolarna ansvarar. Å andra sidan kan domstolen i ett förfarande för förhandsavgörande åtminstone klara ut de abstrakta kriterierna för vad som är huvudföremålet för ett avtal.
41 – Enligt artikel 4.2 i direktiv 93/13 undantas enligt min mening inte alla aspekter av ett avtalsvillkor angående priset från domstolsprövningen. Privilegiet är därför inte utsträckt till ett sådant villkor i dess helhet utan endast till frågan huruvida förhållandet mellan prestation och motprestation är skäligt. Vad avser andra aspekter går villkoret inte fritt från en domstolsprövning. Enligt bilagan till direktivet anses rätten att ensidigt och i efterhand bestämma eller höja priser under vissa förutsättningar utgöra ett oskäligt villkor som därmed kan bli föremål för domstolsprövning (se punkt l). Jämför även Pfeiffer, T., a. a. (ovan fotnot 21), artikel 4, punkt 31, s. 9, och Kapnopoulou, E., a. a. (ovan fotnot 32), s. 109.
42 – Jämför dom av den 12 december 1990 i mål C‑241/89, SARPP (REG 1990, s. I‑4695), punkt 8, av den 2 februari 1994 i mål C‑315/92, Verband Sozialer Wettbewerb, ”Clinique” (REG 1994, I‑317; svensk specialutgåva, volym 15, s. I‑13), punkt 7, av den 4 mars 1999 i mål C‑87/97, Consorzio per la tutela del formaggio Gorgonzola (REG 1999, s. I‑1301), punkt 16, av den 7 september 2004 i mål C‑456/02, Trojani (REG 2004, s. I‑7573), punkt 38, och av den 17 februari 2005 i mål C‑215/03, Oulane (REG 2005, s. I‑1215), punkt 47.
43 – Det framstår inte som nödvändigt att i detta fall göra närmare avgränsningar mellan de olika kriterierna, eftersom utgångspunkten är att artikel 8 i direktivet är tillämplig med följd att medlemsstaterna på grund av det bemyndigandet har möjlighet att utvidga omfattningen av den materiella domstolsprövningen.
44 – Se, för ett liknande resonemang, Kapnopoulou, E., a. a. (ovan fotnot 32), s. 103, 113, Baier, K., Europäische Verbraucherverträge und missbräuchliche Klauseln, Hamburg 2004, s. 32, Kohtes, S., a.a. (ovan fotnot 29), s. 52, Nassall, W., a. a. O. (ovan fotnot 38), s. 690, Damm, R., a.a. (ovan fotnot 31), s. 170. Se, för ett liknande resonemang, även generaladvokaten Tizzanos förslag till avgörande av den 23 januari 2001 i mål C‑144/99, kommissionen mot Nederländerna, där domstolen meddelade dom den 10 maj 2001 (REG 2001, s. I‑3541), punkt 27.
45 – Frågan huruvida artikel 4.2 även definierar det materiella tillämpningsområdet för direktiv 93/13 eller endast inskränker omfattningen av den materiella domstolsprövningen besvaras inte entydigt i den juridiska doktrinen. Det finns dock en tendens till förmån för det senare. Kapnopoulou, E., a.a. (ovan fotnot 32) påpekar å ena sidan att rådets avsikt med ändringen i kommissionsförslaget måste ha varit att från direktivets tillämpningsområde föra bort alla villkor som avser avtalets huvudföremål och förhållandet mellan kvaliteten och priset (s. 79). Å andra sidan behandlar författaren bestämmelsen som en inskränkning av oskälighetsprövningen (s. 103). Tilmann, I., a.a. (ovan fotnot 30), s. 12, gör uppenbarligen en åtskillnad mellan bestämmelser som reglerar direktivets tillämpningsområde och bestämmelser som lägger fast omfattningen av den materiella domstolsprövningen. Coester, M., a.a. (ovan fotnot 33), punkt 16, s. 179, utgår i samband med artikel 4.2 tydligt från att det är fråga om ett undantag från den materiella domstolsprövningen. Se, för ett liknande resonemang, även Kohtes, S., a.a. (ovan fotnot 29), s. 52, Schulte-Nölke, H., ”Verbraucherrecht” i Europarecht (utgiven av Reiner Schulze/Manfred Zuleeg), Baden-Baden 2006, s. 965, och Huet, J., ”Propos amers sur la directive du 5 avril 1993 relative aux clauses abusives”, La Semaine Juridique, 1/1994, études et chroniques nr 309, s. 2, där denna bestämmelse undersöks i samband med omfattningen av den materiella domstolsprövningen.
46 – Se punkt 91 i klagandens inlaga i målet vid den nationella domstolen.
47 – Domen i målet kommissionen mot Nederländerna (ovan fotnot 4).
48 – Ibidem (punkt 22).
49 – Domen i målet kommissionen mot Nederländerna (ovan fotnot 4), punkterna 19 och 20.
50 – Förslag till avgörande av generaladvokaten Tizzano i målet kommissionen mot Nederländerna (ovan fotnot 44), punkterna 27 och 28.
51 – Ibidem, punkt 29.
52 – Se punkt 96 i klagandens inlaga i målet vid den nationella domstolen.
53 – Se punkt 86 ovan.
54 – Domen i målet kommissionen mot Spanien (ovan fotnot 5).
55 – Ibidem, punkt 17.
56 – Se punkterna 61–63 ovan.
57 – Därmed avses i första hand Grönboken om översyn av konsumentregelverket (KOM(2006) 744 slutlig) och förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om konsumenträttigheter (KOM(2008) 614 slutlig). Dessutom övervägde kommissionen redan i sin rapport av den 27 april 2000 om tillämpningen av rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal, KOM(2000) 248 slutlig, s. 17, ett avskaffande av inskränkningen i artikel 4.2 i direktiv 93/13 av domstolsprövningen.
58 – Se, för ett liknande resonemang, Riesenhuber, K., ”Die Auslegung” i Europäische Methodenlehre, Berlin 2006, s. 257, punkt 31. Författaren förklarar att den historiska tolkningen av bakgrund och tillkomst har central betydelse i europeisk privaträtt. Vid tolkningen av det syfte som lagstiftaren har velat uppnå måste först avgöras vems vilja som gäller. Demokratiskt legitimerade som lagstiftare är endast de lagstiftningsorgan vars godkännande krävs för rättsakten i det konkreta fallet. Vissa organ är däremot sådana som endast ska höras. Kommissionen har endast en initiativrätt och en möjlighet att dra tillbaka sina förslag; dess förslag kan ändras när som helst under lagstiftningsförfarandet. I den mån kommissionens förslag eller önskemål inte godtas kan (dock inte nödvändigtvis) slutsatser dras e contrario.
59 – Ersättningsbestämmelsen till artikel 4.2 i direktiv 93/13 skulle vara artikel 32.3 (allmänna principer) i direktivförslaget. Det nya angreppssättet med fullständig harmonisering är fastlagt i artikel 4 i direktivförslaget.
60 – Även direktiv 93/13 bygger på ett minimiharmoniseringskoncept, liksom direktiv 85/577/EEG för att skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler, direktiv 97/7/EG om konsumentskydd vid distansavtal och direktiv 1999/44/EG om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier. Detta koncept har uttryckligen övergetts i kommissionens förslag av den 8 oktober 2008 till Europaparlamentets och rådets direktiv om konsumenträttigheter, KOM(2008) 614 slutlig. I detta förslag har de fyra nämnda direktiven förts samman till ett enda horisontellt rättsligt instrument. Direktivförslaget bygger på ett koncept med fullständig harmonisering med följd att medlemsstaterna inte ska få anta eller behålla några bestämmelser som avviker från direktivet. Direktivets syfte ska enligt förslaget vara att att bidra till att den inre marknaden fungerar korrekt och att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå genom att tillnärma vissa aspekter av medlemsstaternas lagar och andra författningar avseende avtal mellan konsumenter och näringsidkare.
61 – Se, för ett liknande resonemang, Pfeiffer, T., a.a. (ovan fotnot 21), artikel 8, punkt 1, s. 1, och Kapnopoulou, E., a.a. (ovan fotnot 32), s. 162. Long, A., ”Unfair Contract Terms – New Directive, Implementation and Recent Developments”, Community Law in Practice, Trier 1997, s. 148, anför att direktiv 93/13 på grund av de olika meningarna hos medlemsstaterna bygger på minimiharmonisering och därför ger medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning, vilket i sig ligger i linje med subsidiaritetsprincipen. I sin rapport av den 27 april 2000 (ovan fotnot 14), s. 5, hänvisade kommissionen till den ”minimalistiska” karaktären hos direktiv 93/13 enligt artikel 8.
62 – Se punkterna 53 och 54 ovan.
63 – Se, för ett liknande resonemang, även Kapnopoulou, E., a.a. (ovan fotnot 32), s. 163.
64 – Domen i målet Échirolles Distribution (ovan fotnot 3).
65 – Ibidem, punkt 24. Jämför även dom av den 14 juli 1998 i mål C‑341/95, Bettati (REG 1998, s. I‑4355), punkt 75.
66 – Se, för ett liknande resonemang, även Bandilla, R., i Das Recht der Europäischen Union (utgiven av E. Grabitz/M. Hilf), volym I, artikel 4 EGV, punkt 7, s. 3. Enligt författaren infördes med hänvisningen i artikel 4.1 EG om att ekonomisk politik ska bedrivas enligt ”principen om en öppen marknadsekonomi” en formulering i fördraget som ska uppfattas som en programförklaring.
67 – Domen i målet Échirolles Distribution (ovan fotnot 3), punkt 25.
68 – Se, för ett liknande resonemang, även Bandilla, R., a.a. (ovan fotnot 66), volym II, artikel 98 EGV, punkt 2, s. 2. När det i artikel 4.1 EG talas om att föra en ekonomisk politik enligt den tidsplan som anges i fördraget, avses avdelning VII kapitel 1 i fördragets tredje del, som i artiklarna 98–104 innehåller närmare föreskrifter om ekonomisk politik. Som Häde, U., Kommentar zu EUV/EGV (utgiven av C. Calliess/M. Ruffert), tredje upplagan, München 2007, artikel 4, punkt 4, med rätta konstaterar är föremålet för dessa bestämmelser emellertid inte en ekonomisk politik av samma slag som den gemensamma handelspolitiken eller den gemensamma jordbrukspolitiken. Det är i stället huvudsakligen fråga om samordning och övervakning av medlemsstaternas i princip självständiga ekonomiska politik, särskilt inom den monetära unionen med för närvarande femton medlemsstater.
69 – Jämför domarna i målen SARPP (ovan fotnot 42), punkt 8, Verband Sozialer Wettbewerb, ”Clinique” (ovan fotnot 42), punkt 7, Consorzio per la tutela del formaggio Gorgonzola (ovan fotnot 42), punkt 16, Trojani (ovan fotnot 42), punkt 38, och Oulane (ovan fotnot 42), punkt 47.
70 – Jämför i samband med artikel 81 EG dom av den 21 februari 1973 i mål 6/72, Continental Can mot kommissionen (REG 1973, s. 215; svensk specialutgåva, volym 2, s. 89), punkt 25, av den 1 juni 1999 i mål C‑126/97, Eco Swiss (REG 1999, s. I‑3055), punkt 36, och av den 20 september 2001 i mål C‑453/99, Courage mot Crehan (REG 2001, s. I‑6297), punkt 20.
71 – Jämför dom av den 13 februari 1979 i mål 85/76, Hoffmann-La Roche (REG 1979, s. 461; svensk specialutgåva, volym 4, s. 315), av den 9 november 1983 i mål 322/81, Michelin (REG 1983, s. 3461; svensk specialutgåva, volym 7, s. 351), punkt 29, och av den 24 januari 1991 i mål C‑339/89, Alsthom Atlantique (REG 1991, s. I‑107; svensk specialutgåva, volym 11, s. 1), punkt 10.
72 – Dom av den 28 februari 1991 i mål C‑332/89, Marchandise (REG 1991, s.I‑1027; svensk specialutgåva, volym 11, s. 1), punkt 22.
73 – Dom av den 21 september 1988 i mål 267/86, Van Eycke (REG 1988, s. 4769: svensk specialutgåva, volym 9, s. 587), punkt 16, domen i målet Marchandise (ovan fotnot 70), punkt 22, och dom av den 17 november 1993 i mål C‑2/91, Meng (REG 1993, s. I‑5751; svensk specialutgåva, volym 14, s. 407), punkt 14.
74 – Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget (EGT L 1, 2003, s. 1).
75 – Enligt von Tietje, C., i Das Recht der Europäischen Union (utgiven av E. Grabitz/M. Hilf), volym II, artikel 95, punkt 18, s. 6, förutsätter begreppet inre marknaden förekomsten av fri rörlighet för varor, personer och kapital.
76 – Se, för ett liknande resonemang, Tassikas, A., Dispositives Recht und Rechtswahlfreiheit als Ausnahmebereiche der EG‑Grundfreiheiten: ein Beitrag zur Privatautonomie, Vertragsgestaltung und Rechtsfindung im Vertragsverkehr des Binnenmarkts, Frankfurt (Main) 2002, s. 189; Pfeiffer, T., a.a. (ovan fotnot 21), artikel 8, punkterna 1, 20, och 21, samt Kapnopoulou, E., a.a. (ovan fotnot 32), s. 163.
77 – Dom av den 5 oktober 2004 i mål C‑442/02, CaixaBank France (REG 2004, s. I‑8961), punkt 11, av den 3 oktober 2006 i mål C‑452/04, Fidium Finanz (REG 2006, s. I‑9521), punkt 46, av den 29 november 2007 i mål C‑393/05, kommissionen mot Österrike (REG 2007, s. I‑10195), punkt 31, av den 13 december 2007 i mål C‑465/05, kommissionen mot Italien (REG 2007, s. I‑11091), punkt 17, av den 17 juli 2008 i mål C‑389/05, kommissionen mot Frankrike (REG 2008, s. I‑5337), punkt 52, och av den 28 april 2009 i mål C‑518/06, kommissionen mot Italien (REG 2009, s. I‑0000), punkt 63.
78 – Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 maj 1995 i mål C‑384/93, Alpine Investments (REG 1995, s. I‑1141), punkt 27, och av den 12 juli 2005 i mål C‑403/03, Schempp (REG 2005, s. I‑6421), punkt 45, samt domen av den 28 april 2009 i målet kommissionen mot Italien (ovan fotnot 77), punkt 63.
79 – Domarna i målen Alpine Investments (ovan fotnot 78), punkterna 35 och 38, och CaixaBank France (ovan fotnot 77), punkt 12.
80 – Konsumentskyddet kan enligt fast rättspraxis motivera inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 9 juli 1997 i de förenade målen C‑34/95–C‑36/95, De Agostini och TV-Shop, REG 1997, s. I‑3843, punkt 53, av den 6 november 2003 i mål C‑243/01, Gambelli m.fl., REG 2003, s. I‑13031, punkt 67, av den 6 mars 2007 i de förenade målen C‑338/04, C‑359/04 och C‑360/04, Placanica m.fl., REG 2007, s. I‑1891, punkt 46, och av den 29 november 2007 i mål C‑404/05, kommissionen mot Tyskland, REG 2007, s. I‑10239, punkt 50, samt domen i målet kommissionen mot Österrike (ovan fotnot 77), punkt 52).
81 – Se artikel 5 i konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980 (EGT L 266, s. 1; svensk specialutgåva, EGT C 15, 1997, s. 70). För avtal som ingås efter den 17 december 2009, se artikel 6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EGT L 177, s. 6).
82 – Jämför domen i målet Alpine Investments (ovan fotnot 78), punkt 51, och dom av den 13 juli 2004 i mål C‑262/02, kommissionen mot Frankrike (REG 2004, s. I‑6569), punkt 37.