FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

PAOLO MENGOZZI

föredraget den 29 oktober 2009¹(1)

Mål C‑419/08 P

Trubowest Handel GmbH

och

Victor Makarov

mot

Europeiska unionens råd

och

Europeiska gemenskapernas kommission

”Överklagande – Dumpning – Skada som påstås ha uppkommit genom antagandet av rådets förordning (EG) nr 2320/97 om införande av slutgiltiga antidumpningstullar på import av vissa sömlösa rör – Villkoren för gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar”

I –    Målets bakgrund, den överklagade domen, förfarandet och parternas yrkanden

1.        Trubowest Handel GmbH och Victor Makarov har genom förevarande överklagande yrkat ändring av förstainstansrättens dom i målet Trubowest Handel och Makarov mot rådet och kommissionen,(2) i vilken deras talan om skadestånd enligt artikel  288 andra stycket EG för den skada de påstår sig ha lidit genom antagandet av rådets förordning (EG) nr 2320/97 av den 17 november 1997 om införande av slutgiltiga antidumpningstullar på import av vissa sömlösa rör av järn eller olegerat stål med ursprung i Ungern, Polen, Ryssland, Tjeckiska republiken, Rumänien och Slovakiska republiken, om upphävande av förordning (EEG) nr 1189/93 och om avslutande av förfarandet vad gäller sådan import med ursprung i Republiken Kroatien(3) (nedan kallad den slutgiltiga förordningen). Denna förordning gäller sedan den 21 juli 2004 inte längre, i enlighet med rådets förordning (EG) nr 1322/2004.(4)

2.        Mellan januari år 1999 och oktober samma år importerade det tyska bolaget Trubowest Handel GmbH (nedan kallat Trubowest) sömlösa rör från Ryssland till Europeiska gemenskapen. Bolaget, vars verkställande direktör heter Victor Makarov, har övertagit bolaget Truboimpex Handel GmbH (nedan kallat Truboimpex) verksamhet, vars verkställande direktör var samme Victor Makarov.

3.        Amtsgericht Kleve (allmän domstol i första instans i Kleve) (Tyskland) utfärdade i oktober 1999 en arresteringsorder mot Victor Makarov på grund av att han var starkt misstänkt för att ha lämnat oriktiga och ofullständiga skatteuppgifter till skattemyndigheterna och på så sätt undvikit omfattande importtullar. I arresteringsordern angavs i synnerhet att rör från Ryssland som importerats av Truboimpex och Trubowest varit föremål för falska deklarationer i syfte att kringgå bestämmelserna i den slutgiltiga förordningen.

4.        Victor Makarov häktades med stöd av denna arresteringsorder den 27 oktober–12 november 1999. Han har efter frigivningen varit underkastad reseförbud.

5.        De tyska tullmyndigheterna lämnade i slutet av oktober 1999 Trubowest och Victor Makarov ett beslut om uppbörd i efterhand av antidumpningstullar för import som Truboimpex och Trubowest företagit under perioden december 1997–oktober 1999. De tyska tullmyndigheterna gjorde i sak gällande att den import som klagandena företagit felaktigt inte hade klassificerats under beteckningarna för sömlösa rör i gemenskapens nomenklatur enligt den slutgiltiga förordningen.

6.        Enligt de tyska tullmyndigheterna var Truboimpex och Trubowest således betalningsskyldiga för obetalda antidumpningstullar på 1 575 181,86 euro respektive 729 538,78 euro, eller tillsammans 2 304 720,64 euro. Vidare blev Victor Makarov, i sin egenskap av verkställande direktör för Truboimpex och Trubowest, betalningsskyldig för de två bolagens samlade tullskuld.

7.        Klagandena valde i november år 1999 att, med stöd av artikel 243 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (nedan kallad TKG)(5) och tillämplig nationell rätt, överklaga besluten om uppbörd i efterhand av antidumpningstullar som riktats mot dem.

8.        Efter det att Finanzgericht Düsseldorf (skattedomstolen i Düsseldorf) hade ogillat klagandenas yrkande om inhibition av uppbördsbesluten har de framställt sina yrkanden vid Hauptzollamt Duisburg (huvudtullkontoret i Duisburg) om fastställelse av att de tyska tullmyndigheterna felaktigt ansett att deras import omfattas av tillämpningsområdet för den slutgiltiga förordningen.

9.        Det straffrättsliga förfarandet mot Victor Makarov vilandeförklarades den 14 november 2002 av Landgericht Kleve (den regionala domstolen i Kleve) i avvaktan på att skatteförfarandet mot honom skulle avslutas.

10.      Rådet antog den 16 juli 2004 förordning nr 1322/2004, i vilken det föreskrivs att den slutgiltiga förordningen inte skulle gälla efter den 21 juli 2004.

11.      Klagandena träffade den 15 december 2004 en förlikning med Hauptzollamt Duisburg som medförde att förfarandet vid de tyska tullmyndigheterna avslutades.

12.      Enligt denna förlikning skulle för det första tull- och ansvarsbesluten avseende antidumpningstullar uppgående till 2 304 734,45 euro regleras genom betalning av ett totalbelopp på 460 000 euro. För det andra skulle undertecknandet av förlikningsavtalet medföra att varje verkställighetsåtgärd mot Trubowest och Victor Makarov omedelbart upphörde. För det tredje skulle de avstå från att på nytt föra talan mot tullmyndigheterna, till exempel för att erhålla skadestånd och ränta på grund av de omständigheter som tillsammans angivits i förlikningsavtalet, eller att på annat sätt föra talan mot tullmyndigheterna, med undantag av yrkanden av denna art mot tredje man, och i synnerhet skadeståndstalan med stöd av artikel 288 EG mot Europeiska gemenskapernas kommission och Europeiska unionens råd. I förlikningsavtalet angavs även, i sak, att den gemensamma redogörelsen för omständigheterna inte utgjorde något biläggande av meningsskiljaktigheten rörande huruvida de ifrågavarande rören omfattades av tillämpningsområdet för den slutgiltiga förordningen.

13.      Det straffrättsliga förfarandet mot Victor Makarov avslutades i maj år 2005, med villkoret att han skulle betala böter uppgående till
18 000 euro.

14.      Klagandena har i sin ansökan till förstainstansrätten yrkat att gemenskapen ska förpliktas att utge skadestånd på grund av antagandet av de antidumpningsåtgärder som införts genom den slutgiltiga förordningen enligt följande:

–        118 058,46 euro till Trubowest i skadestånd och ränta, jämte dröjsmålsränta på detta belopp efter en årlig räntefot på 8 procent. Detta belopp motsvarar vad Trubowest faktiskt betalat till följd av olika beslut om uppbörd av antidumpningstullar som de tyska tullmyndigheterna riktat mot klagandena, och utgör utebliven vinst för Trubowest,

–        397 916,91 euro till Victor Makarov i skadestånd och ränta, jämte dröjsmålsränta på detta belopp efter en årlig räntefot på 8 procent. Detta belopp motsvarar, såvitt avser 277 939,37 euro, det totala belopp som Victor Makarov faktiskt betalat till följd av olika beslut om uppbörd av antidumpningstullar, såvitt avser 63 448,54 euro, utebliven lön från Trubowest till Victor Makarov från den 27 oktober 1999 och, såvitt avser 56 529 euro, advokatkostnader han haft i förfarandena mot de tyska tullmyndigheterna,

–        128 000 euro till Trubowest för utebliven vinst för perioden 2000–2004, jämte dröjsmålsränta på detta belopp efter en årlig räntefot på 8 procent, eller i andra hand ett belopp avseende skadestånd och ränta som parterna ska enas om efter beslut av förstainstansrätten, och

–        150 000 euro till Victor Makarov i ersättning för den ideella skada han lidit, jämte dröjsmålsränta på detta belopp efter en årlig räntefot på 8 procent.

15.      Förstainstansrätten har i sin dom, för det första, förklarat sig icke behörig att pröva klagandenas yrkanden om skadestånd avseende beloppen 118 058,46 euro och 277 939,37 euro till Trubowest respektive Victor Makarov avseende återbetalning av antidumpningstullar de betalat, och heller inte avseende beloppet 56 529 euro för Victor Makarovs advokatkostnader inom ramen för förfarandet mot de tyska tullmyndigheterna. När det gäller de två förstnämnda beloppen ansåg förstainstansrätten att de omfattas av de nationella domstolarnas exklusiva behörighet, i enlighet med de förfaranden som inrättats genom TKG (punkterna 42–74 i den överklagade domen). Vad gäller det tredje beloppet anförde förstainstansrätten att ersättning för advokatkostnader är en fråga som hör samman med tvisten mellan klagandena och de tyska tullmyndigheterna, och att den därför omfattas av de nationella domstolarnas exklusiva behörighet. Enligt förstainstansrätten omfattas således inte heller yrkandet av detta belopp av gemenskapsdomstolarnas behörighet (punkterna 77–81 i den överklagade domen). Förstainstansrätten har således avvisat samtliga dessa yrkanden (punkterna 73, 74 respektive 82 i den överklagade domen).

16.      Förstainstansrätten har för det andra begränsat sin prövning till det villkor som måste vara uppfyllt för att gemenskapen ska ådra sig utomobligatoriskt ansvar, enligt vilket det måste föreligga ett direkt orsakssamband mellan den påtalade rättsstridigheten och den påstådda skadan, varvid den funnit att det inte föreligger något tillräckligt direkt orsakssamband mellan de påtalade rättsstridigheterna och yrkandena om skadestånd för utebliven vinst för Trubowest uppgående till 128 000 euro och Victor Makarovs uteblivna lön uppgående till 63 448,54 euro. Detsamma gäller Victor Makarovs yrkande avseende ersättning för ideell skada uppgående till 150 000 euro.

17.      Förstainstansrätten har närmare bestämt, under antagandet att den slutgiltiga förordningen inte omfattade klagandenas import och att de således inte hade gjort något fel vid klassificeringen av denna import, funnit att gemenskapens utomobligatoriska ansvar inte kan göras gällande, eftersom den skada som uppstått uteslutande ska lastas de tyska tullmyndigheterna och tyska rättsliga myndigheter, och inte något påstått felaktigt uppträdande från rådets eller kommissionens sida (punkterna 108–115 i den överklagade domen).

18.      Förstainstansrätten har vidare, under antagande att den slutgiltiga förordningen omfattade klagandenas import och att de således klassificerat denna import felaktigt, konstaterat att den avgörande orsaken till den påstådda skadan i sådant fall varit klagandenas eget uppträdande (punkterna 116–121 i den överklagade domen). Det föreligger i alla händelser, även om kommissionen och rådet rättsstridigt kan ha bidragit till uppkomsten av den påstådda skadan, inte något orsakssamband eftersom klagandena inte själva visat tillbörlig omsorg för att undvika dessa skadors uppkomst, då de avstått från att begära bindande tulltaxeupplysningar i enlighet med artikel  12 i TKG (punkterna 122–133 i den överklagade domen).

19.      Förstainstansrätten har således delvis avvisat och delvis ogillat yrkandena om skadestånd.

20.      Klagandena har mot denna bakgrund i en skrivelse som inkom till domstolens kansli den 23 september 2008 ingett förevarande överklagande, i vilket de yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen, bifalla de skadeståndsyrkanden de framställt i första instans eller, i andra hand, återförvisa målet till förstainstansrätten samt förplikta rådet och kommissionen att betala rättegångskostnaderna i förevarande mål.

21.      Rådet och kommissionen har i sina respektive svarsinlagor yrkat att domstolen ska lämna överklagandet utan bifall och förplikta klagandena att betala rättegångskostnaderna.

22.      Klagandena, rådet och kommissionen har yttrat sig vid den muntliga förhandlingen den 16 september 2009.

II – Rättslig bedömning

A –    Inledande anmärkningar

23.      Klagandena har till stöd för sitt överklagande anfört två grunder. Den första grunden är att förstainstansrätten har tolkat och tillämpat villkoren för gemenskapens utomobligatoriska ansvar på fel sätt. Den andra grunden är att förstainstansrätten gjorde en felaktig bedömning när den fann att den saknar behörighet att pröva yrkanden om ersättning för de antidumpningstullar som klagandena har betalat och därmed sammanhängande yrkanden.

24.      I likhet med rådet och kommissionen anser jag att de två åberopade grunderna bör prövas i omvänd ordning. Eftersom den andra grunden rör förstainstansrättens behörighet att pröva vissa yrkanden om skadestånd bör den andra grunden prövas före den första, genom vilken grund de ställningstaganden som förstainstansrätten gjort i sak kritiseras. Vidare har förstainstansrätten endast prövat om det finns något orsakssamband mellan påtalade rättsstridigheter och påstådd skada avseende de yrkanden som upptagits till sakprövning. För det fall talan, såsom jag föreslår nedan, inte ska bifallas på den andra grunden begränsas således prövningen av den första grunden till de yrkanden som förstainstansrätten upptagit till sakprövning.

B –    Den andra grunden för överklagandet, angående felaktig rättstillämpning beträffande förstainstansrättens avsaknad av behörighet att pröva yrkanden om ersättning för de antidumpningstullar som klagandena betalat och därmed sammanhängande yrkanden

1.      Parternas argument

25.      Klagandena har för det första gjort gällande att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den fann att den saknar behörighet att pröva en fråga om ersättning för den skada som uppstått till följd av förlikningen med de tyska tullmyndigheterna. Förstainstansrättens synsätt medför att klagandena berövas sin rätt till ersättning till följd av en förlikning i enlighet med vad som föreskrivs i nationell rätt. På samma sätt som det är möjligt att väcka talan om skadestånd vid gemenskapsdomstolen när det enligt den nationella rätten inte finns några rättsmedel är det enligt klagandena möjligt att väcka talan vid gemenskapsdomstolarna om skadestånd och ränta från gemenskapen när nationella rättsmedel har använts och uttömts. Klagandena bör inte bestraffas genom att berövas rätten till ett effektivt rättsskydd för att de utövat sin rätt att ingå en sådan förlikning. Klagandena har, med hänvisning till domen i målet Krohn Import‑Export mot kommissionen,(6) anfört att en talan vid gemenskapsdomstolarna, även avseende ren återbetalning av antidumpningstullar, ska upptas till prövning när nationella rättsmedel uttömts och det felaktiga uppträdandet kan tillskrivas gemenskapsinstitutionerna.

26.      Klagandena har, för det andra, klandrat förstainstansrätten för att ha missuppfattat omständigheterna och bevisningen genom att, i punkt 68 i den överklagade domen, fastslå att klagandena inte lagt fram några bevis för att dels gemenskapen och ryska myndigheter, dels det straffrättsliga förfarandet mot Victor Makarov haft en avgörande roll vid beslutet att ingå en förlikning med de tyska tullmyndigheterna.

27.      Rådet och kommissionen har anfört att överklagandet inte ska bifallas på denna grund. De har för det första gjort gällande att det var korrekt av förstainstansrätten att fastslå att eftersom antidumpningstullarna uppburits av de nationella tullmyndigheterna är det enbart de nationella domstolarna som är behöriga att pröva en talan om återbetalning av de tullar som ska ha uppburits felaktigt på grundval av gemenskapsrättsliga bestämmelser. Gemenskapsdomstolarna är enbart behöriga att pröva en eventuell talan om ersättning utöver en ren återbetalning av rättsstridigt uppburen tull. Enligt kommissionen är det som klagandena anfört för övrigt inte oförenligt med förstainstansrättens bedömning.

28.      Rådet har tillagt att förlikningen med de tyska tullmyndigheterna inte kan medföra en behörighet för gemenskapsdomstolarna under förevändning att denna förlikning inte har medfört att den påstådda skadan till följd av betalningen av antidumpningstullar och advokatkostnader undanröjts. Förlikningen påverkar inte på något sätt klagandenas situation vad gäller möjligheten att kräva återbetalning av antidumpningstullar som betalats och utlägg för rättegångskostnader i egenskap av sådan skada som avses i artikel 288 EG. Klagandena kunde nämligen inte kräva någon sådan återbetalning innan förlikningen ingicks, och kan heller inte göra så efter detta. Enligt rådet har den förlikning som ingåtts endast haft den (normala) verkan att de nationella rättsmedel som stått till klagandenas förfogande uttömts.

29.      Rådet och kommissionen har vidare ifrågasatt klagandenas tolkning av domen i det ovannämnda målet Krohn Import-Export mot kommissionen. Enligt rådet besvarar nämligen inte den domen frågan i vilken utsträckning en talan om ersättning enligt artikel 288 EG kan upptas till prövning. Enligt kommissionen framgår det inte av den domen att det är tillräckligt att uttömma nationella rättsmedel för att gemenskapsdomstolarna ska vara behöriga.

30.      När det slutligen gäller förstainstansrättens påstådda missuppfattning av omständigheterna och bevisningen ska detta argument dels avvisas, eftersom det inte i överklagandet anges någon rättslig relevans av denna missuppfattning, dels lämnas utan avseende, eftersom förstainstansrätten inte är behörig att pröva begäran avseende de antidumpningstullar som uppburits. Rådet och kommissionen har i alla händelser anfört att påståendet om missuppfattning av bevisningen är ogrundat, eftersom de omständigheter som klagandena åberopat vid förstainstansrätten inte visar att de utsatts för påtryckningar att ingå förlikningen med de tyska tullmyndigheterna eller att de inte hade något annat val än att ingå denna förlikning.

2.      Bedömning

31.      Det ska inledningsvis framhållas att klagandena i sitt överklagande inte bestritt vad som anförts i punkterna 47 och 80 i den överklagade domen om att de skadeståndsanspråk de framställt och som avvisats av förstainstansrätten i själva verket utgör dels krav på återbetalning av de antidumpningstullar som uppburits av de tyska tullmyndigheterna, dels krav på återbetalning av advokatkostnader som de haft på nationell nivå i samband med dessa krav.

32.      Klagandena har i detta avseende inte anfört några skäl till att de advokatkostnader de haft inom ramen för den nationella tvisten om återbetalning av uppburna antidumpningstullar inte skulle höra samman med detta förfarande. Prövningen av den andra grunden kan således begränsas till förstainstansrättens bedömning att den saknar behörighet att pröva kravet på återbetalning av uppburna antidumpningstullar, och således huruvida detta krav ska avvisas, såsom fastslagits i den överklagade domen.

33.      Vidare har klagandena inte heller ifrågasatt tillämpligheten av bestämmelserna i TKG, i synnerhet de som rör ”[å]terbetalning och eftergivande av tull” och ”talerätt” avseende krav på återbetalning av uppburna antidumpningstullar, såsom fastslagits i punkt 42 i den överklagade domen. Det ska för övrigt framhållas att dessa bestämmelser i TKG, det vill säga i synnerhet artiklarna 236 och 243 i TKG, är tillämpliga på en importörs krav på återbetalning av uppburna antidumpningstullar. Detta framgår av domstolens dom i målet Ikea Wholesale.(7)

34.      Såsom förstainstansrätten anfört i punkt 43 i den överklagade domen föreskrivs i gemenskapens sekundärrätt, i förevarande fall TKG, uttryckligen ett rättsmedel för den som är skyldig att betala importtullar och som anser att han utan grund har ålagts sådana tullar av de nationella tullmyndigheterna. Detta rättsmedel ska utnyttjas på nationell nivå, enligt det förfarande som medlemsstaten i fråga har fastställt i överensstämmelse med de principer som slås fast i artiklarna 243–246 TKG.

35.      Såsom framgår av rättspraxis ankommer det på den berörde att när ett krav på ersättning i själva verket utgör ett krav på återbetalning av ett belopp som felaktigt uppburits av nationella myndigheter, inom ramen för genomförandet av gemenskapsrätten eller för gemenskapens räkning, väcka talan vid behörig nationell domstol för att denna ska kunna pröva om detta krav är välgrundat.(8)

36.      När en enskild anser sig förfördelad genom tillämpningen av en normativ gemenskapsrättsakt som han anser är rättsstridig, förfogar han över möjligheten, när genomförandet av rättsakten har anförtrotts nationella myndigheter, att vid tillfället för detta genomförande ifrågasätta giltigheten av rättsakten inför en nationell domstol inom ramen för en tvist där han ställs mot den nationella myndigheten. Denna domstol kan, eller till och med ska, i enlighet med artikel 234 EG, hänskjuta en fråga om giltigheten av gemenskapsrättsakten i fråga till domstolen.(9)

37.      Klagandena har, utan att ifrågasätta det rimliga i denna rättspraxis sådan den framhållits av förstainstansrätten i punkterna 43, 44 och 57 i den överklagade domen, klandrat förstainstansrätten främst för att den ansett sig sakna behörighet att pröva deras talan om skadestånd för uppburna antidumpningstullar trots att nationella rättsmedel har använts (och uttömts), utan att de erhållit full ersättning för den skada de ska ha lidit till följd av gemenskapens rättsstridiga uppträdande.

38.      Med andra ord synes klagandena göra gällande att de, i den mån som den förlikning de ingått med de tyska tullmyndigheterna, vilken lett till att deras nationella rättsmedel uttömts, inte till fullo medfört att de erhållit full ersättning för den skada de ska ha lidit genom uppbörd av antidumpningstullar (omkring 460 000 euro), har rätt att vid gemenskapsdomstolarna kräva återbetalning av detta belopp till följd av gemenskapsinstitutionernas felaktiga uppträdande, och att dessa domstolar ska vara behöriga i en sådan situation.

39.      Domstolen har visserligen i domen i målet Kampffmeyer m.fl. mot kommissionen(10) krävt, för att uppta en talan om skadestånd som i själva verket utgör ett krav på återbetalning av belopp som rättsstridigt uppburits av nationella myndigheter inom ramen för deras genomförande av gemenskapsrätten, att nationella rättsmedel ska vara uttömda så att den påstådda skadan i första hand kan ersättas genom denna återbetalning.(11)

40.      Förstainstansrätten har i den överklagade domen grundat sina skäl inte så mycket på kravet på uttömmande av nationella rättsmedel innan talan väcks vid gemenskapsdomstolarna som på de nationella domstolarnas exklusiva behörighet att pröva krav på återbetalning av rättsstridigt uppburna antidumpningstullar, vilket framgår i synnerhet av punkterna 48 och 71 i den överklagade domen.

41.      Detta angreppssätt stöds även av domstolens rättspraxis, i synnerhet domarna i målen Roquette frères mot kommissionen(12) och Vreugdenhil mot kommissionen,(13) varav den sistnämnda angetts vid ett flertal tillfällen i den överklagade domen.

42.      Medan villkoret avseende uttömmande av nationella rättsmedel utgör ett villkor för upptagande till sakprövning vid gemenskapsdomstolarna av en talan om skadestånd har förstainstansrätten i den överklagade domen desto tydligare delvis avvisat klagandenas talan utifrån skäl som rör dess bristande behörighet att pröva en talan om skadestånd som i själva verket syftar till en återbetalning av rättsstridigt uppburna antidumpningstullar. Såsom ovan framhållits kom förstainstansrätten inte desto mindre i punkterna 73, 74 och 82 i den överklagade domen fram till, utifrån dess bristande behörighet, att talan skulle ”avvisas”, eftersom den rörde ett återkrav på rättsstridigt uppburna antidumpningstullar.

43.      Allmänt kan detta synsätt förefalla onödigt restriktivt eftersom det, såsom illustreras i punkt 71 i den överklagade domen, innebär att förstainstansrätten inte anser sig vara behörig att pröva en talan om skadestånd som i själva verket syftar till en återbetalning av rättsstridigt uppburna antidumpningstullar, ”även om den rättsstridighet klagandena gör gällande kan tillskrivas gemenskapen”.

44.      Detta förefaller innebära att förstainstansrätten inte anser sig vara behörig ens när nationella rättsmedel har uttömts och sökanden av någon anledning inte vid nationell domstol har fått hela den skada som den lidit genom uppbörd av tull ersatt, även när denna skada påstås bero på ett rättsstridigt uppträdande från gemenskapsinstitutionernas sida. Detta är för övrigt vad klagandena anfört. Det anförda får också viss betydelse om man håller i minnet att domstolen, i domen i det ovannämnda målet Vreugdenhil mot kommissionen, prövade huruvida det ifrågavarande företaget vid nationell domstol erhållit full återbetalning av de belopp som rättsstridigt hade uppburits av nationella myndigheter,(14) vilket synes innebära att domstolen hade kunnat anse sig behörig att pröva en talan om återbetalning ifall Vreugdenhil inte hade erhållit full ersättning vid nationell domstol.

45.      Även om vissa avsnitt i den överklagade domen kan föranleda osäkerhet avseende de slutsatser som förstainstansrätten skulle dra i en sådan situation som beskrivits i föregående punkt bör, i förevarande mål, klagandenas argument emellertid inte vinna framgång, eftersom förstainstansrätten inte hade kunnat komma fram till annat än att deras talan om återbetalning av rättsstridigt uppburna antidumpningstullar ska avvisas.

46.      För det första kan det som klagandena anfört inte prövas inom ramen för ett överklagande. De har kritiserat förstainstansrättens bedömning av omständigheterna avseende den förlikning som klagandena ingått med de tyska tullmyndigheterna som medfört att nationella rättsmedel var uttömda, utan att därvid göra gällande att förstainstansrätten missuppfattat bevisningen i detta avseende.(15)

47.      För det andra skulle, enligt min mening, förstainstansrätten inte kunna klandras för att den underlät att konstatera att klagandena genom den ifrågavarande förlikningen hade uttömt nationella rättsmedel i den mening som avses i domstolens rättspraxis.

48.      Enligt denna rättspraxis avses nämligen med uttömmande av nationella rättsmedel ett uttömmande av ”såväl administrativa som judiciella rättsmedel enligt tillämplig nationell rätt”(16) för att erhålla återbetalning av de rättsstridigt uppburna beloppen. Förstainstansrätten har i punkt 56 i den överklagade domen fastslagit att klagandena genom den ifrågavarande förlikningen avstått från att vid nationell domstol få sina krav på återbetalning av rättsstridigt uppburna antidumpningstullar prövade. Klagandena kan således inte göra gällande att de har uppfyllt villkoret om uttömmande av alla administrativa och judiciella rättsmedel enligt tillämplig nationell rätt i den mening som avses i domstolens praxis.

49.      För det tredje är, tvärtemot vad klagandena påstått, ingåendet av förlikningen med de tyska tullmyndigheterna inte på något sätt jämförbart med den situationen att det i nationell rätt inte föreskrivs något nationellt rättsmedel, eftersom just denna förlikning har medfört att de rättsmedel som föreskrivs i TKG, som haft till syfte att säkerställa återbetalning av rättsstridigt uppburna antidumpningstullar, har uttömts.

50.      Klagandena kan inte i detta avseende åberopa domen i det ovannämnda målet Krohn Import-Export mot kommissionen, eftersom domstolen mot bakgrund av omständigheterna i det målet underlåtit att tillämpa villkoret att nationella rättsmedel ska uttömmas innan en talan om skadestånd väcks vid gemenskapsdomstolarna. Skälet till detta var att användande av sådana rättsmedel sannolikt inte skulle ha lett till ersättning för den påstådda skadan.(17) I förevarande mål har förstainstansrätten korrekt fastslagit i punkterna 64–67 i den överklagade domen att de nationella rättsmedel som föreskrivs i TKG utgjorde ett effektivt säkerställande av den återbetalning av uppburna antidumpningstullar som klagandena krävt.

51.      För det fjärde ska även vad klagandena anfört om missuppfattande av omständigheterna och bevisningen i punkt 68 i den överklagade domen lämnas utan avseende.

52.      Förstainstansrätten har i punkt 68 i den överklagade domen avfärdat klagandenas argument att de inte genom att ingå förlikningen med de tyska tullmyndigheterna uttömt sina nationella rättsmedel frivilligt, utan att de varit tvungna att ingå denna förlikning på grund av de påtryckningar som utövats av gemenskapens myndigheter eller ryska myndigheter. Domstolen uttalade därvid följande:

”… Det ska inledningsvis konstateras att sökandena inte lagt fram några bevis till stöd för deras påstående att de utsatts för påtryckningar från gemenskapens myndigheter eller ryska myndigheter att ingå förlikningen eller för att de påtryckningar de skulle ha utsatts för var sådana att de var tvungna att förlikas. Sökandena har nämligen till stöd för sitt påstående endast lagt fram korrespondens mellan ryska myndigheter, tyska myndigheter och gemenskapens myndigheter som i sak rör frågor om klassificering av importerade rör, utan att det framgår att sökandena på något sätt skulle ha varit utsatta för påtryckningar av dessa myndigheter att återkalla sin talan i de nationella förfaranden som inletts. Vidare förefaller sökandena i alla händelser säga emot sig själva i detta avseende, eftersom de hänvisar till att de har eftersträvat att ingå förlikningen för att minimera sin skada. Sökandena har nämligen anfört att ’[Trubowest] … i slutändan [har] lyckats minska sin skada genom förlikningen, eftersom det i stället för att betala hela beloppet enligt de tullbeslut som följt på underlåtenheten att betala tull har godtagit att betala ett lägre belopp, även om också detta belopp är avsevärt.’. Slutligen ska det konstateras att sökandena inte lagt fram några bevis för att det straffrättsliga förfarandet mot Victor Makarov inte lämnat dem något annat val än att ingå förlikningen eller för att detta förfarande skulle ha varit uppenbart orimligt”.

53.      Även om det framgår av fast rättspraxis att missuppfattning av den bevisning som lagts fram vid förstainstansrätten omfattas av domstolens prövning inom ramen för ett överklagande, ska det framhållas att en sådan missuppfattning ska framstå som uppenbar av handlingarna i målet utan att det är nödvändigt att göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och av bevisningen(18) och att det ankommer på den som gör gällande en sådan missuppfattning att visa detta.(19) Det framgår vidare av artikel 225 EG, artikel 58 första stycket i domstolens stadga och artikel 112.1 c i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande bland annat ska anges vilka rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande.(20)

54.      Klagandenas överklagande uppfyller enligt min mening inte dessa villkor. I synnerhet anges inte alls närmare i överklagandet vilka bevis som lagts fram och missförståtts i målet vid förstainstansrätten och som skulle kunna ge stöd åt deras påstående. Klagandena har vidare, genom att utan någon förklaring endast hänvisa till bilagorna till sin replik vid förstainstansrätten, i praktiken begärt en ny prövning vid domstolen av innehållet i dessa bilagor, vilket inte omfattas av domstolens behörighet inom ramen för ett överklagande.

55.      Den omständigheten att det av innehållet i dessa bilagor framgår att gemenskapens myndigheter och ryska myndigheter informerats om tvisten angående klassificeringen av rör mellan klagandena och de tyska tullmyndigheterna visar hursomhelst inte på något sätt att förstainstansrätten missuppfattat bevisningen genom att fastslå att denna bevisning inte alls visar att klagandena varit tvungna att avsluta de pågående nationella förfarandena genom att ingå den ifrågavarande förlikningen.

56.      Vidare ska, såsom rådet korrekt anfört i sin svarsinlaga i målet om överklagande, även klagandenas påstående angående missuppfattning avseende bevisningen rörande den inverkan som de straffrättsliga förfarandena mot Victor Makarov hade på förlikningen med de tyska tullmyndigheterna avfärdas. Bilaga 7 till överklagandet, av vilken det framgår att beslutet att vilandeförklara det straffrättsliga förfarandet meddelades av Landgericht Kleve i november år 2002, det vill säga två år före den ifrågavarande förlikningen, visar nämligen inte att förstainstansrätten hade missuppfattat bevisningen när den fastslog att klagandena inte hade visat att det straffrättsliga förfarandet inte gav Victor Makarov annat val än att ingå denna förlikning.

57.      Mot bakgrund av vad som ovan anförts anser jag att överklagandet inte ska bifallas på den andra grunden.

C –    Den första grunden för överklagandet, angående felaktig rättstillämpning vid tolkningen och tillämpningen av villkoren för gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar

58.      Denna grund för överklagandet består av två delar. Den första rör en felaktig tolkning av villkoren för gemenskapens utomobligatoriska ansvar. Den andra rör en felaktig tillämpning av villkoret avseende ett direkt orsakssamband mellan den påstådda rättsstridigheten hos den slutgiltiga förordningen och den påstådda skadan.

1.      Den första delen av den första grunden, angående felaktig tolkning av villkoren för gemenskapens utomobligatoriska ansvar

a)      Parternas argument

59.      Klagandena har i sitt överklagande gjort gällande att den överklagade domen är felaktig, eftersom förstainstansrätten inte bedömde det otillåtna uppträdande som klagandena hade klandrat innan den prövade om det förelåg något orsakssamband. Vid förhandlingen har klagandena omformulerat denna invändning något genom att göra gällande att när gemenskapsdomstolarna prövar om det finns ett orsakssamband eller inte kan de inte underlåta att undersöka i vilket sammanhang detta samband ska prövas, och i synnerhet inte bortse ifrån vilket felaktigt uppträdande som det är hänförligt till.

60.      Rådet och kommissionen har anfört att förstainstansrätten enligt fast rättspraxis inte är skyldig att pröva om samtliga villkor för gemenskapens utomobligatoriska ansvar är uppfyllda när det står klart att ett av dem inte är det. Det finns ingen princip som motiverar att förstainstansrätten skulle vara skyldig att uttala sig angående den rättsstridighet som påtalats innan den prövar om det finns något orsakssamband mellan denna rättsstridighet och den påstådda skadan.

b)      Bedömning

61.      Mot bakgrund av domstolens praxis skulle det som klagandena anfört inom ramen för den första delen av den första grunden inte kunna medföra ett bifall till överklagandet.

62.      Gemenskapens utomobligatoriska ansvar förutsätter att tre villkor är uppfyllda, nämligen att det uppträdande som läggs institutionerna till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan agerandet och den åberopade skadan.(21)

63.      Enligt fast rättspraxis är de tre villkoren kumulativa, varför det räcker att ett av dem inte är uppfyllt för att en skadeståndstalan ska ogillas, utan att det är nödvändigt att pröva om övriga villkor är uppfyllda.(22)

64.      För övrigt finns det, såsom klagandena erkänt i punkt 5 i sitt överklagande, ingen bestämd ordning i vilken gemenskapsdomstolarna ska pröva om villkoren för en institutions ansvar är uppfyllda.(23)

65.      Detta gäller naturligtvis också vid prövningen av om det finns något orsakssamband mellan det påstått rättsstridiga uppträdandet och den påstådda skadan.

66.      Domstolen har för övrigt redan bekräftat förstainstansrättens synsätt att den inte är skyldig att först pröva om en institution begått något fel, om den bedömer att något av de andra två villkoren för gemenskapens utomobligatoriska ansvar inte är uppfyllt i det mål som den har att pröva.(24)

67.      Eftersom förstainstansrätten i förevarande mål fastslog att villkoret avseende orsakssamband mellan det påstått felaktiga uppträdandet och den uppgivna skadan inte var uppfyllt, var den inte skyldig att ta ställning till om det begåtts något fel av institutionerna vid antagandet av den slutgiltiga förordningen eller om den av klagandena påstådda skadan var verklig. Det var tillräckligt att pröva villkoret avseende orsakssamband och, såsom klagandena gjort gällande, inom ramen för denna bedömning förutsätta att de två övriga villkoren var uppfyllda. Att så skett framgår särskilt av punkterna 98, 107 och 121 i den överklagade domen.

68.      Klagandena har för övrigt inte förklarat på vilket sätt en prövning av det påstått felaktiga uppträdandet skulle ha kunnat påverka bedömningen av orsakssamband i den överklagade domen eller hur den skulle ha kunnat påverka förstainstansrättens domslut i denna dom.

69.      Det är först om domstolen kommer fram till att den överklagade domen ska upphävas på den grunden att det felaktigt i denna har konstaterats att det inte finns något orsakssamband mellan det rättsstridiga uppträdandet och den påstådda skadan som förstainstansrätten ska anses felaktigt ha underlåtit att ta ställning till om i vart fall ett av de övriga två villkoren för gemenskapens utomobligatoriska ansvar är uppfyllt. Såsom framgår av min bedömning av den andra delen av den första grunden anser jag emellertid inte att domstolen bör komma till en sådan slutsats.

70.      Talan ska således inte bifallas på den första delen av den första grunden.

2.      Den andra delen av den första grunden för överklagandet, angående en felaktig tillämpning av villkoret avseende ett direkt orsakssamband mellan den påstådda rättsstridigheten hos den slutgiltiga förordningen och den påstådda skadan

a)      Parternas argument

71.      Klagandena har inledningsvis understrukit att det är förekomsten av ett direkt orsakssamband mellan den påtalade rättsstridigheten och den skada för vilken ersättning yrkas som utgör det korrekta kriteriet för att pröva om villkoret avseende orsakssamband är uppfyllt. De har i detta avseende gjort gällande att förstainstansrätten gjorde fel när den i punkt 112 i den överklagade domen slog fast att klagandena hade grundat sin talan på en annan uppfattning av orsakssambandet än den som gäller enligt gemenskapsrätten. Klagandena har tvärtom gjort gällande vid förstainstansrätten att om den slutgiltiga förordningen inte hade antagits rättsstridigt skulle de inte ha lidit någon skada, eftersom de aldrig hade erlagt de rättsstridiga antidumpningstullarna. Klagandena anser emellertid att förstainstansrätten tillämpat ett överdrivet strängt villkor avseende orsakssamband, grundat på en exklusiv och direkt skada, vilket strider mot rättens egen rättspraxis, i synnerhet punkt 81 i domen i dess mål FIAMM och FIAMM Technologies mot rådet och kommissionen.(25)

72.      Klagandena har vidare, vad gäller förstainstansrättens konstaterande angående avsaknaden av ett tillräckligt direkt orsakssamband i förevarande mål, klandrat förstainstansrätten för att den utgått från två antaganden som inte vinner stöd av utredningen och som är irrelevanta, det vill säga antaganden om huruvida den slutgiltiga förordningen omfattade de produkter som klagandena importerat eller inte och huruvida klagandena gjort något fel vid klassificeringen av sin import. Förstainstansrätten borde i stället ha prövat om någon skada skulle ha uppkommit om gemenskapens inte hade uppträtt rättsstridigt. Klagandena har i detta avseende upprepat att förstainstansrätten inte kan avstå från att pröva om gemenskapens institutioner har uppträtt fel.

73.      När det gäller förstainstansrättens första antagande att den slutgiltiga förordningen inte omfattade importerna och att klagandena därmed inte gjort något fel vid klassificeringen av sin import, har klagandena gjort gällande att förstainstansrätten i sak förklarat sig obehörig till följd av att den påstådda skadan orsakats av de tyska tullmyndigheterna, vilket är oförenligt med vad som uttalats i beslutet i förstainstansrättens mål Sinara Handel mot rådet och kommissionen,(26) avseende samma påstående om felaktigt uppträdande. Klagandena har vidare anfört att de inte begärt ersättning för den skada de lidit till följd av felaktig klassificering av deras import från de tyska tullmyndigheternas sida, utan ersättning för den skada som orsakats av det rättsstridiga införandet av antidumpningstullar genom den slutgiltiga förordningen. För övrigt hade förstainstansrätten missuppfattat klagandenas argumentation angående handlingsutrymmet för tyska myndigheter innan den, i punkterna 114 och 115 i den överklagade domen, drog slutsatsen att den inte var behörig att pröva en talan om ersättning för en skada som orsakats genom nationella åtgärder.

74.      Vad gäller förstainstansrättens andra antagande anser klagandena att det var fel av förstainstansrätten att fastslå att orsakssambandet hade brutits genom att klagandena inte hade uppträtt tillräckligt aktsamt genom att inte begära bindande tulltaxeupplysningar, utan att förstainstansrätten dessförinnan hade konstaterat att det förelåg något orsakssamband. Klagandena har även gjort gällande att för det fall den slutgiltiga förordningen hade omfattat deras import skulle de alltjämt ha varit skyldiga att utge rättsstridigt införda antidumpningstullar. Därigenom har de lidit skada, i vart fall såvitt avser utebliven vinst för Trubowest, utebliven lön för Victor Makarov och den skada som orsakats av de exekutiva åtgärder som vidtogs av de tyska tullmyndigheterna för att uppbära förfallna tullar enligt den slutgiltiga förordningen, då dessa tullmyndigheter var skyldiga att uppbära dessa tullar. Även om de hade begärt bindande tulltaxeupplysningar skulle klagandena ha fortsatt lida skada, eftersom tullarna alltjämt skulle betalas.

75.      Klagandena har slutligen kritiserat förstainstansrätten för att den sagt emot sig själv genom att, i punkt 121 i den överklagade domen, slå fast att klagandena visat omsorg, medan den, i punkt 133 i domen, klandrat klagandena för att de inte visat tillbörlig omsorg.

76.      Medan rådet med hänvisning bland annat till klagandenas ostrukturerade argumentation har ifrågasatt om det i den första grunden på ett tillräckligt klart sätt påtalats någon felaktig rättstillämpning i förstainstansrättens skäl, anser kommissionen att klagandena huvudsakligen ifrågasatt förstainstansrättens bedömning av fakta, med undantag för påståendet att förstainstansrätten skulle ha tillämpat ett alltför strängt villkor vid prövningen av orsakssambandet.

77.      Kommissionen har tillagt att även om det skulle ha skett en felaktig rättstillämpning från förstainstansrättens sida rör denna antagandet att klagandenas import omfattades av den slutgiltiga förordningens tillämpningsområde, vilket var till fördel för klagandena. Enligt kommissionen var det nämligen helt onödigt att pröva talan utifrån detta antagande, vilket motsvarar ett godtagande av att ett av villkoren för ansvar enligt artikel 288 EG kunde vara uppfyllt, trots att klagandena inte gjort någon ansats – utan snarare motsatsen – för att visa i första instans att deras import omfattades av tillämpningsområdet för den slutgiltiga förordningen. Det är, enligt kommissionen, endast vid detta antagande som gemenskapen kan ha ett ansvar enligt artikel 288 EG i den mån klagandena visat att de lidit en skada till följd av de tyska tullmyndigheternas korrekta tillämpning av den slutgiltiga förordningen.

78.      Rådet och kommissionen har gjort gällande att klagandenas argument i alla händelser saknar grund.

79.      Kommissionen har inledningsvis framhållit att förstainstansrätten, tvärtemot vad klagandena anfört, inte har förklarat sig sakna behörighet att pröva annan skada än den som följt av erläggandet av antidumpningstullar. Såväl rådet som kommissionen har i detta avseende anfört att hänvisningen till förstainstansrättens beslut i det ovannämnda målet Sinara Handel mot rådet och kommissionen är felaktig, eftersom den skada som gjordes gällande i det målet rörde just erläggandet av antidumpningstullar och inte andra typer av skador, såsom de som prövats i sak i den överklagade domen.

80.      Rådet har vidare tillbakavisat klagandenas påstående att ett tillräckligt orsakssamband ska anses föreligga när det visas att klagandena inte skulle ha lidit någon skada om inte den klandrade rättsakten hade antagits. En sådan utformning av begreppet orsakssamband strider mot den rättspraxis som det hänvisats till i den överklagade domen. För övrigt har förstainstansrätten, enligt kommissionen, inte tillämpat något överdrivet strängt villkor vid prövningen av orsakssambandet. Den metod som använts är helt och hållet förenlig med den som användes i domen i det ovannämnda målet FIAMM och FIAMM Technologies mot rådet och kommissionen.

81.      Slutligen var det enligt rådet och kommissionen korrekt av förstainstansrätten att pröva orsakssambandet utifrån de två ovan nämnda antagandena, med hänsyn till hur tvetydig klagandenas diskussion på denna punkt varit. Enligt rådet och kommissionen har klagandena i detta avseende enbart kritiserat bedömningen av omständigheterna, utan att visa att den bedömning som förstainstansrätten gjorde var felaktig i rättsligt hänseende.

82.      Vad gäller klagandenas invändningar angående förstainstansrättens prövning av det första antagandet anser rådet och kommissionen att klagandena inte på något sätt har underbyggt sina påståenden.

83.      När det gäller kritiken mot förstainstansrättens bedömning inom ramen för det andra antagandet har rådet och kommissionen anfört att förstainstansrättens prövning, i motsats till vad klagandena synes påstå, har begränsats till att avse annan skada än den som uppstår genom uppbörd av antidumpningstullar. Enligt rådet har klagandena vidare inte visat att förstainstansrätten gjorde en rättslig felbedömning när den kom fram till att klagandena genom att inte vara aktsamma brutit (det eventuella) orsakssambandet mellan den slutgiltiga förordningen och andra skador än dem som uppstått på grund av uppbörden av antidumpningstullar. Rådet har i det avseendet tillagt att det inte finns någon motsägelse mellan vad som anges i punkterna 121 och 133 i den överklagade domen, då det nämligen i förstnämnda punkt helt enkelt inte sägs att klagandena visat omsorg i något särskilt avseende. För övrigt står det enligt kommissionen klart att om förstainstansrätten ansett att orsakssambandet avbrutits genom klagandenas bristande omsorg, så grundar sig detta förmodligen på att det ifrågavarande uppträdandet bidragit till den påstådda skadan. Enligt kommissionen är det enbart på grund av att klagandena inte begärde bindande tulltaxeupplysningar som deras situation har utvecklats på sätt som skett och de skador de lidit har uppstått. Dessa situationer och skador är således inte något direkt resultat av antagandet av den slutgiltiga förordningen, såsom förstainstansrätten korrekt fastslagit i punkt 116 i den överklagade domen.

b)      Bedömning

i)      Upptagande till sakprövning

84.      I motsats till vad rådet och kommissionen anfört anser jag inte att förevarande del av den första grunden (eller huvuddelen av den) ska avfärdas utan prövning i sak.

85.      Domstolen har fastslagit att när det gäller gemenskapens utomobligatoriska ansvar utgör frågan huruvida det finns ett orsakssamband mellan den skadeståndsgrundande omständigheten och själva skadan, vilket är ett villkor för att gemenskapen ska ådra sig sådant ansvar, en rättsfråga i mål som rör gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar, det vill säga en fråga om hur de omständigheter som förstainstansrätten fastslagit ska bedömas, som följaktligen ska prövas av domstolen.(27)

86.      Jag kan inte se varför en sådan lösning inte skulle vara tillämplig på det omvända fallet, det vill säga när klagandena i sitt överklagande klandrat förstainstansrätten för att den utifrån de omständigheter som lagts fram vid denna inte har funnit något orsakssamband mellan det felaktiga uppträdandet och den påstådda skadan. Denna prövning utgör nämligen alltjämt en fråga om hur omständigheter ska bedömas, och den är alltså underställd domstolens prövning inom ramen för ett överklagande.

87.      Mot bakgrund av den förvirring som klagandena visat på denna punkt i sitt överklagande, där de vid flera tillfällen hänvisat till den skada de ska ha lidit genom uppbörd av påstått rättsstridiga antidumpningstullar, ska det, med hänsyn till svaret på den andra delen av den första grunden för överklagandet som lämnats ovan, understrykas att denna del av den första grunden inte omfattar de skador angående vilka talan – enligt min mening korrekt – har avvisats av förstainstansrätten.

88.      Härav följer, enligt min mening, att den andra delen av den första grunden ska prövas i sak i den mån den rör klander av förstainstansrätten för att den inte funnit något orsakssamband mellan det felaktiga uppträdande som gemenskapsinstitutionerna klandrats för och dels skada bestående i utebliven vinst för Trubowest och utebliven lön för Victor Makarov, dels den ideella skada den sistnämnde lidit.

ii)    I sak

89.      Enligt rättspraxis föreligger ett sådant orsakssamband som krävs för att gemenskapen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar i den mening som avses i artikel  288 andra stycket EG när skadan är en direkt konsekvens av det ifrågavarande felaktiga uppträdandet.(28)

90.      Det ankommer på förstainstansrätten att, såsom den har gjort i den överklagade domen, vilket inte klagandena har bestritt, pröva om det rättsstridiga uppträdandet i förevarande mål utgjorde den direkta orsaken till den skada som påstås ha skett, detta för att bedöma om det finns något orsakssamband mellan det uppträdande som gemenskapen klandras för och den påstådda skadan.(29)

91.      Det var även korrekt av förstainstansrätten att i punkterna 100 och 101 i den överklagade domen framhålla att det – vid prövningen av om det finns ett erforderligt orsakssamband mellan det uppträdande som gemenskapen klandras för och den skada som den förfördelade personen påstår har skett – ska det prövas om den sistnämnde visat prov på tillbörlig omsorg för att undvika eller minimera skadan, med påföljd att denne annars får stå skadan själv.(30) Detta innebär att även om det klandervärda uppträdandet har bidragit till uppkomsten av den påstådda skadan kan orsakssambandet brytas av att bristande omsorg från den skadelidandes sida utgör en avgörande orsak till denna skada.

92.      Klagandena har inte ifrågasatt dessa utgångspunkter. De har dock klandrat förstainstansrätten för att den lagt två irrelevanta antaganden till grund för prövningen av huruvida det finns ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan det klandrade uppträdandet och de påstådda skadorna.

93.      Förstainstansrätten har, för att bedöma om det finns något tillräckligt direkt orsakssamband, först prövat om det funnits något sådant orsakssamband under antagande av att den slutgiltiga förordningen inte omfattade klagandenas import och klagandena således inte gjort något fel vid klassificeringen av denna import. Förstainstansrätten har vid denna bedömning, i punkterna 108–115 i den överklagade domen, fastslagit att de påstådda skadorna i så fall uteslutande varit hänförliga till de tyska tullmyndigheterna, som för denna import påfört antidumpningstullar trots att importen då inte omfattades av den slutgiltiga förordningens tillämpningsområde. Förstainstansrätten fastslog mot den bakgrunden att gemenskapen inte kunde göras ansvarig.

94.      Förstainstansrätten har i punkterna 116–133 i den överklagade domen prövat motsatt antagande, det vill säga att klagandenas import omfattades av tillämpningsområdet för den slutgiltiga förordningen men att klagandena inte klassificerat importen korrekt. Förstainstansrätten har vid denna prövning fastslagit att gemenskapen inte heller kan göras ansvarig i sådant fall, eftersom den avgörande orsaken till klagandenas skada då varit deras eget uppträdande.

95.      Allmänt har förstainstansrätten prövat två tänkbara antaganden rörande omständigheterna, snarare än att avgöra vilket av dessa antaganden som är korrekt. Denna metod är enligt min mening inte på något sätt felaktig, i synnerhet mot bakgrund av omständigheterna i förevarande mål.

96.      Det är visserligen utan tvekan att föredra att förstainstansrätten i egenskap av domstol med uppgift att pröva sakfrågorna kunde fastslå samtliga relevanta omständigheter som krävs för att den ska kunna avgöra målet. Det är också riktigt att när två diametralt motsatta antaganden ställs mot varandra kommer ett av dem med nödvändighet att vara felaktigt.

97.      Förstainstansrätten kan emellertid inte klandras för att ha grundat sin bedömning på dessa antaganden, i synnerhet som de omfattade samtliga tänkbara situationer inom ramen för de rådande sakförhållandena och bedömningen blev densamma oavsett vilket av antagandena som låg till grund för den. För övrigt kan metoden att grunda bedömningen på antaganden snarare än att fastslå vad som hänt även vara den enda tänkbara metoden när, såsom i förevarande mål, de ifrågavarande omständigheterna, det vill säga frågan huruvida klagandenas import klassificerats korrekt, är tvistiga, såsom fastslås i punkterna 105 och 106 i den överklagade domen – omständigheter som för övrigt alltjämt var tvistiga vid domstolens muntliga förhandling – och prövningen av dessa omständigheter i första hand ankommer på de nationella tullmyndigheterna i enlighet med bestämmelserna i TKG, såsom dessa framställts i punkt 124 i den överklagade domen. För övrigt är den metod som använts i den överklagade domen enligt min mening förenlig med god rättskipning genom att den medför ett så fullständigt bemötande som möjligt av de argument som sökandena i första instans anfört.

98.      Med detta sagt kan jag inte instämma i vad klagandena anfört om att de antaganden om faktiska förhållanden på vilka förstainstansrätten grundat sin bedömning skulle vara irrelevanta. Bedömningen av dessa två antaganden gjorde det nämligen möjligt att pröva om den påstådda skadan var hänförlig till gemenskapsinstitutionerna på grund av att de enligt vad som hävdats antagit den slutgiltiga förordningen i strid med gällande rätt.

99.      Dessa antagandens relevans framgår enligt min mening klart av det som klagandena anfört om att den skada som påstås ha bestått i utebliven vinst för Trubowest till följd av dess beslut att avbryta importen av de ifrågavarande produkterna till gemenskapen den 27 oktober 1999 på grund av uppbörden av antidumpningstullar. För att bedöma om uppbörden av antidumpningstullar med stöd av den slutgiltiga förordningen var den direkta orsaken till den uteblivna vinsten för Trubowest, enligt det villkor som fastslagits i rättspraxis, var det nämligen helt och hållet korrekt av förstainstansrätten att, i stället för att själv bedöma omständigheterna, utgå ifrån såväl antagandet att klagandenas import, med avseende på tullklassificering, omfattades av tillämpningsområdet för den slutgiltiga förordningen som den motsatta situationen.

100. Det var således ur rättslig synvinkel korrekt av förstainstansrätten att, för det fall klagandenas import inte omfattades av den slutgiltiga förordningen, i punkterna 108–110 i den överklagade domen konstatera att klagandenas uteblivna vinst inte kan lastas gemenskapsinstitutionerna för deras påstått rättsstridiga antagande av den slutgiltiga förordningen, eftersom antagandet av denna förordning inte alls kunde ha någon inverkan på denna import.

101. När det gäller förstainstansrättens första antagande har klagandena felaktigt gjort gällande att den grundat sitt ställningstagande ”på ett onödigt strängt villkor avseende orsakssamband, grundat på en exklusiv och direkt skada”. Tvärtom var det korrekt av förstainstansrätten att, i synnerhet i punkt 113 i den överklagade domen, framhålla att domstolens rättspraxis uteslöt ett ansvar för gemenskapen för sådana skador som orsakats av ett påstått felaktigt uppträdande av tredje man, i förevarande mål de tyska tullmyndigheterna.

102. Enligt min mening är det som klagandena i övrigt anfört klart irrelevant, eftersom dessa argument rör en kritik som är helt och hållet sekundär i förhållande till den huvudsakliga slutsatsen utifrån den bedömning som förstainstansrätten gjort inom ramen för det första antagandet, nämligen att klagandena inte kan tillskriva gemenskapens påstått felaktiga uppträdandet de skador som åberopats. Denna bedömning rör särskilt de upprepade hänvisningarna till beslutet i det ovannämnda målet Tribunal Sinara Handel mot rådet och kommissionen som utgångspunkt för bedömningen av riktigheten av skälen i den överklagade domen. Det målet rörde inte ett överklagande, och domstolen är inte bunden av sagda beslut.

103. För det fall den ifrågavarande importen omfattades av tillämpningsområdet för den slutgiltiga förordningen, vilket antagande prövats i punkterna 116–133 i den överklagade domen, skulle förstainstansrätten ha haft att bedöma om Trubowests uteblivna vinst – liksom de två andra ersättningsgrunderna – kunde bero på det påstått rättsstridiga antagandet av den slutgiltiga förordningen och inte huvudsakligen kunna tillskrivas någon annan orsak.

104. Enligt domstolens rättspraxis, vilken det hänvisats till i punkterna 100 och 101 i den överklagade domen, är det just den prövning som förstainstansrätten gjort inom ramen för det andra antagandet som ska ske. Denna prövning har lett fram till konstaterandet att de två sakskadorna och den ideella skadan påstås ha sitt ursprung i klagandenas oaktsamma eller inte tillräckligt aktsamma uppträdande.

105. Det är i detta avseende enligt min mening felaktigt av klagandena att klandra förstainstansrätten för att den, i synnerhet i punkt 122 i den överklagade domen, konstaterat att orsakssambandet brutits, utan att den dessförinnan konstaterat att det finns något sådant samband. Det framgår nämligen klart av denna punkt i den överklagade domen att det enbart är för att kunna pröva om det finns något orsakssamband som förstainstansrätten har lagt antagandet om att det påstått felaktiga uppträdandet från rådets och kommissionens sida har kunnat bidra till uppkomsten av de påstådda skadorna. Den har därvid kommit fram till att klagandena, mot bakgrund av omständigheterna i målet, inte visat tillbörlig omsorg för att undvika dessa skador. Enligt fast rättspraxis medför den omständigheten att det inte finns något tillräckligt direkt orsakssamband mellan skadan och det påstått felaktiga uppträdandet från gemenskapens sida.

106. Den detaljerade prövning som förstainstansrätten gjort i punkterna 122–132 i den överklagade domen, angående avsaknaden av orsakssamband till följd av klagandenas underlåtenhet att visa omsorg genom att de inte följt det specifika förfarande som anges i TKG för att säkerställa sin rättsliga situation när det gäller den korrekta klassificeringen av deras import, har korrekt grundat sig på utgångspunkten att det ifrågavarande felaktiga uppträdandet bidragit till de påstådda skadorna.

107. För övrigt är det felaktigt av klagandena att i sin kritik i sak mot förstainstansrättens bedömning hänvisa till uppbörden av påstått rättsstridiga antidumpningstullar, eftersom den bedömningen inte avser skador som uppkommit till följd av sådan uppbörd.

108. Slutligen har klagandena, genom att påstå att det finns en motsättning mellan punkterna 121 och 133 i den överklagade domen, enligt min mening missförstått vad som anförts i dessa punkter. Det finns inget i punkt 121 i den överklagade domen som innefattar ett erkännande av att klagandena skulle ha visat någon särskild omsorg. Förstainstansrätten har, genom att i denna punkt ange att gemenskapsinstitutionerna skulle ha uppträtt felaktigt men bedömt att detta uppträdande inte kan vara orsaken till klagandenas påstådda skador ”med beaktande av den omsorg klagandena visat prov på”, enligt min mening hänvisat till klagandenas omsorg utan att konkret pröva vilken slags omsorg klagandena visat. Detta har prövats i punkt 122 i den överklagade domen, vars lydelse upprepats, i form av en mellanliggande slutsats, i punkt 133 i domen.

109. Av ovan anförda skäl anser jag att den andra delen av den första grunden ska lämnas utan avseende. Talan ska således inte bifallas på den första grunden.

110. Härav följer, enligt min mening, att överklagandet ska ogillas.

III – Rättegångskostnader

111. Enligt artikel 122 första stycket i rättegångsreglerna ska domstolen när överklagandet avvisas besluta om rättegångskostnaderna. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 118 i dessa regler är tillämpliga i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats. Rådet och kommissionen har yrkat att klagandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i domstolen. Då klagandena tappat målet ska de förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

IV – Förslag till avgörande

112. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen beslutar som följer:

1)      Överklagandet ogillas.

2)      Trubowest Handel GmbH och Victor Makarov förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

---

1 – Originalspråk: franska.

---

2 – Dom av den 9 juli 2008 i mål T‑429/04, Trubowest Handel och Makarov mot rådet och kommissionen (nedan kallad den överklagade domen).

---

3 – EGT L 322, s. 1.

---

4 – Förordning av den 16 juli 2004 om ändring av den slutgiltiga förordningen (EGT L 246, s. 10).

---

5 – EGT L 302, s. 1.

---

6 – Dom av den 26 februari 1986 i mål 175/84, Krohn Import-Export mot kommissionen (REG 1986, s. 753, svensk specialutgåva, volym 8, s. 475).

---

7 – Dom av den 27 september 2007 i mål C‑351/04, Ikea Wholesale (REG 2007, s. I‑7723), punkterna 66 och 67).

---

8 – Se, för ett motsvarande synsätt, dom av den 21 maj 1976 i mål 26/74, Roquette frères mot kommissionen (REG 1976, s. 677), punkt 11, av den 30 maj 1989 i mål 20/88, Roquette frères mot kommissionen (REG 1989, s. 1553), punkt 14, och av den 13 mars 1992 i mål C‑282/90, Vreugdenhil mot kommissionen (REG 1992, s. I‑1937), punkt 12, samt domen i det ovannämnda målet Ikea Wholesale, punkt 68. Se även, när det gäller en talan om ersättning som i själva verket utgör ett krav på återbetalning av skatt, dom av den 25 oktober 1972 i mål 96/71, Haegeman mot kommissionen (REG 1972, s. 1005), punkterna 9–11).

---

9 – Se dom av den 5 december 1979 i de förenade målen 116/77 och 124/77, Amylum och Tunnel Refineries mot rådet och kommissionen (REG 1979, s. 3497), punkt 14, och av den 12 april 1984 i mål 281/82, Unifrex mot kommissionen och rådet (REG 1984, s. 1969), punkt 11. Se även dom av den 26 november 1975 i mål 99/74, Société des grands moulins des Antilles mot kommissionen (REG 1975, s. 1531; svensk specialutgåva, volym 2, s. 535), punkt 23, och förstainstansrättens dom av den 18 september 1995 i mål T‑167/94, Nölle mot rådet och kommissionen (REG 1995, s. II‑2589), punkt 35.

---

10 – Dom av den 14 juli 1967 i de förenade målen 5/66, 7/66 och 13/66–24/66, Kampffmeyer m.fl. mot kommissionen (REG 1967, s. 317).

---

11 – Domen i målet Kampffmeyer m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 10) (s. 341).

---

12 – Domen av den 30 maj 1989 i målet Roquette frères mot kommissionen (ovan fotnot 8), punkt 14.

---

13 – Domen i målet Vreugdenhil mot kommissionen (ovan fotnot 8), punkt 14.

---

14 – Ibidem, punkt 14.

---

15 – Enligt fast rättspraxis utgör bedömningen av de faktiska omständigheterna inte en rättsfråga som domstolen kan pröva i sig, utom då den bevisning som framlagts vid rätten har missuppfattats, vilket i sig är en rättsfråga som domstolen har att pröva. Se, i detta avseende, särskilt dom av den 23 april 2009 i mål C‑425/07 P, AEPI mot kommissionen (REG 2009, s. I‑0000), punkt 44 och där angiven rättspraxis.

---

16 – Domen i målet Kampffmeyer mot kommissionen (ovan fotnot 10) (s. 341).

---

17 – Domen i målet Krohn Import-Export mot kommissionen (ovan fotnot 10), punkterna 28 och 29.

---

18 – Se, bland annat, dom av den 21 september 2006 i mål C‑167/04 P, JCB Service mot kommissionen (REG 2006, s. I‑8935), punkt 108, och av den 3 september 2009 i mål C‑535/06 P, Moser Baer India mot rådet (REG 2009, s. I‑0000), punkt 33 och där angiven rättspraxis.

---

19 – Se, bland annat, dom av den 24 september 2009 i de förenade målen C‑125/07 P, C‑133/07 P, C‑135/07 P och C‑137/07 P, Erste Group Bank m.fl. mot kommissionen (REG 2009, s. I‑0000), punkt 200, och beslut av den 11 november 2003 i mål C‑488/01 P, Martinez mot parlamentet (REG 2003, s. I‑13355), punkt 54.

---

20 – Se, bland annat, dom av den 6 mars 2003 i mål C‑41/00 P, Interporc mot kommissionen (REG 2003, s. I‑2125), punkt 15, av den 26 oktober 2006 i mål C‑68/05 P, Koninklijke Coöperatie Cosun mot kommissionen (REG 2006, s. I‑10367), punkt 54), och av den 21 februari 2008 i mål C‑348/06 P, kommissionen mot Girardot (REG 2008, s. I‑833), punkt 88.

---

21 – Se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juni 1994 i mål C‑136/92 P, kommissionen mot Brazzelli Lualdi m.fl. (REG 1994, s. I‑1981), punkt 42, av den 9 september 1999 i mål C‑257/98 P, Lucaccioni mot kommissionen (REG 1999, s. I‑5251), punkt 11, av den 9 september 2008 i de förenade målen C‑120/06 P och C‑121/06 P, FIAMM och FIAMM Technologies mot rådet och kommissionen (REG 2008, s. I‑6513), punkt 106, och av den 30 april 2009 i mål C‑497/06 P, CAS Succhi di Frutta mot kommissionen REG 2009, s. I‑0000), punkt 39.

---

22 – Se, bland annat, dom av den 15 september 1994 i mål C‑146/91, KYDEP mot rådet och kommissionen REG 1994, s. I‑4199), punkt 81, samt domarna i målen Lucaccioni mot kommissionen (ovan fotnot 21), punkt 14, FIAMM och FIAMM Technologies mot rådet och kommissionen (ovan fotnot 21), punkt 166, och CAS Succhi di Frutta mot kommissionen (ovan fotnot 21), punkt 40.

---

23 – Domen i målet Lucaccioni mot kommissionen (ovan fotnot 21), punkt 13.

---

24 – Se domen i målet Lucaccioni mot kommissionen (ovan fotnot 21), punkterna 12, 15 och 16, och beslut av den 12 april 2005 i mål C‑80/04 P, DLD Trading Company Import-Export mot rådet (ej publicerat i rättsfallssamlingen), punkt 50, i vilket det bekräftats att förstainstansrätten gjorde rätt när den slog fast att sökanden i vart fall inte bevisat att det finns ett direkt orsakssamband mellan det kritiserade agerandet och den åberopade skadan, utan att dessförinnan pröva om det förekommit något rättsstridigt uppträdande eller uppkommit någon verklig skada.

---

25 – Dom av den 14 december 2005 i mål T‑69/00, FIAMM och FIAMM Technologies mot rådet och kommissionen (REG 2005, s. II‑5393).

---

26 – Beslut av den 5 februari 2007 i mål T‑91/05, Sinara Handel mot rådet och kommissionen (REG 2007, s. II‑245).

---

27 – Dom av den 16 juli 2009 i mål C‑440/07 P, kommissionen mot Schneider Electric (REG 2009, s. I‑0000), punkterna 192 och 193.

---

28 – Se, bland annat, dom av den 4 oktober 1979 i de förenade målen 64/76, 113/76, 167/78, 239/78, 27/79, 28/79 och 45/79, Dumortier m.fl. mot rådet (REG 1979, s. 3091), punkt 21, av den 28 juni 2007 i mål C‑331/05 P, Internationaler Hilfsfonds mot kommissionen (REG 2007, s. I‑5475), punkt 23, och domen i målet CAS Succhi di Frutta mot kommissionen (ovan fotnot 21), punkt 59.

---

29 – Se, för ett motsvarande synsätt, domen i målet CAS Succhi di Frutta mot kommissionen (ovan fotnot 21), punkt 60 och där angiven rättspraxis.

---

30 – Se, för ett motsvarande synsätt, dom av den 19 maj 1992 i de förenade målen C‑104/89 och C‑37/90, Mulder m.fl. mot rådet och kommissionen (REG 1992, s. I‑3061; svensk specialutgåva, volym 12, s. I‑55), punkt 33, av den 5 mars 1996 i de förenade målen C‑46/93 och C‑48/93, Brasserie du pêcheur och Factortame (REG 1996, s. I‑1029), punkterna 84 och 85, och av den 16 mars 2000 i mål C‑284/98 P, parlamentet mot Bieber (REG 2000, s. I‑1527), punkt 57.