FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

ELEANOR SHARPSTON

föredraget den 16 juli 2009 ¹(1)

Mål C‑325/08

Olympique Lyonnais

mot

Olivier Bernard och Newcastle United

(begäran om förhandsavgörande från Cour de Cassation (Frankrike))

”Fri rörlighet för arbetstagare – Nationell bestämmelse som föreskriver att en fotbollsspelare ska betala ersättning till den klubb som utbildat honom om han vid avslutad utbildning ingår avtal som professionell spelare med en klubb i en annan medlemsstat – Hinder mot fri rörlighet – Rättfärdigande på grund av behovet att främja rekrytering och utbildning av unga professionella spelare”

1.        För dem som ägnar sig åt detta sköna spel är det en passion och till och med en religion.(2) Arméer av hängivna supportrar reser genom hela unionen för att stödja sina lag vid varje match. Hur eventuella nyförvärv (genom spelarövergång och hemmaproducerade talanger) kommer att prestera är föremål för ett brinnande intresse. För talangfulla ungdomar som upptäcks av en talangscout är ett erbjudande om lärlingskontrakt (det vill säga ett utbildningsavtal) en magisk öppning till en professionell karriär. Förr eller senare stöter emellertid drömmen om ryktbarhet inom fotbollen samman med den hårda verkligheten att tjäna så mycket som möjligt under en begränsad tid som professionell spelare hos den klubb som kan betala bäst. Samtidigt är det förståeligt att klubbarna ogärna ser att ”deras” bästa unga förmågor, i vars utbildning de gjort stora investeringar, övertas av andra klubbar. När den utbildande klubben är liten och förhållandevis fattig medan den övertagande klubben är stor och avsevärt rikare är sådana åtgärder ett faktiskt hot mot den mindre klubbens överlevnad både ekonomiskt och sportsligt sett.

2.        De omständigheter som gett upphov till denna begäran om förhandsavgörande kan beskrivas i korthet. En ung fotbollsspelare erbjöds ett proffskontrakt av den franska klubb som utbildat honom i tre år. Han avböjde och antog ett annat erbjudande om att spela professionellt för en engelsk klubb. De bestämmelser rörande professionell fotboll i Frankrike som gällde vid den tiden medförde att han blev skadeståndsskyldig gentemot den franska klubben. Den klubben stämde honom och den engelska klubben inför fransk domstol på ett belopp motsvarande den årsersättning som han skulle ha fått om han ingått avtal med den franska klubben.

3.        I detta sammanhang har Cour de Cassation (kassationsdomstolen) ställt frågan om de angivna bestämmelserna står i strid med principen om fri rörlighet för arbetstagare som fastställs i artikel 39 EG och, om så är fallet, huruvida de kan motiveras av behovet att främja rekrytering och utbildning av unga professionella spelare.

 Tillämpliga bestämmelser

 Gemenskapsrätten

4.        Genom artikel 39 EG säkerställs den fria rörligheten för arbetstagare inom gemenskapen. Denna frihet innebär i synnerhet rätten, med förbehåll för begränsningar motiverade av hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa, att a) anta faktiska erbjudanden om anställning, b) förflytta sig fritt inom medlemsstaternas territorium för detta ändamål och c) uppehålla sig i en medlemsstat i syfte att inneha anställning.

 Nationella bestämmelser

5.        Vid den i målet aktuella tiden(3) föreskrevs i artikel L. 120‑2 i den franska Code du travail (lagen om arbete) följande: ”Begränsning av personliga rättigheter eller individuella eller kollektiva friheter får inte ske om den inte motiveras av den uppgift som ska utföras och är proportionerlig i förhållande till det eftersträvade målet.”

6.        Av artikel L. 122‑3‑8 i samma lag framgick att ett avtal om visstidsanställning på bestämd tid kunde upphöra i förtid endast genom överenskommelse mellan parterna eller i fall av allvarlig misskötsamhet eller force majeure. Om arbetsgivaren sade upp avtalet i förtid i andra fall hade den anställde rätt till skadestånd motsvarande i vart fall den lön han skulle ha erhållit om avtalet gällt under hela kontraktstiden. Om den anställde sade upp avtalet hade arbetsgivaren rätt till skadestånd för uppkommen förlust.

7.        Vid denna tid innehöll code du sport (idrottslagen) inte någon bestämmelse om utbildning av professionella idrottsutövare. Nu medges dock i artikel L. 211‑5 att det i avtal om professionell utbildning föreskrivs skyldighet för lärlingen att vid avslutad utbildning ingå anställningsavtal med den utbildande klubben för en tid ej överstigande tre år.

8.        Anställning av fotbollsspelare reglerades ytterligare i Frankrike i Charte du Football Professionnel (regelsamling för professionell fotboll) som gällde som kollektivavtal på detta område. I avdelning III, kapitel IV i regelsamlingen (i 1997-1998 års version) behandlades en kategori kallad ”joueurs espoir”, som utgjordes av lovande spelare mellan 16 och 22 år med förhoppning om en professionell karriär och som var anställda som lärlingar på viss tid hos en professionell klubb. I artikel 23 i det kapitlet(4) föreskrevs bland annat följande:

”…

När avtalstiden löper ut har klubben rätt att kräva att motparten undertecknar ett avtal som professionell spelare.

…

1.      Om klubben inte utnyttjar denna möjlighet kan spelaren ordna sina förhållanden på följande sätt:

a)      underteckna ett avtal som professionell spelare med en valfri klubb utan att någon ersättning ska betalas till den klubb som han lämnar;

…

2.      Om spelaren vägrar att ingå avtal som professionell spelare får han under en treårsperiod inte ingå avtal med någon annan klubb [i den franska nationella fotbollsligan] i vilken ställning det än må vara utan skriftligt medgivande av den klubb där han var ’joueur espoir’…

…”

9.        Vid den i målet aktuella tiden reglerade inte regelsamlingen, som gällde och fortsätter att gälla endast inom Frankrike, ersättningen mellan klubbarna då en spelare som utbildats av en klubb ingick avtal med en annan klubb. I dag regleras detta i regelsamlingen. Enligt den franska regeringens ombud vid förhandlingen föreligger nära överensstämmelse mellan de bestämmelser som gäller i dag i Frankrike och FIFA:s nu gällande bestämmelser, vilka anges nedan.

 Internationella bestämmelser

10.      Vad gäller övergångar mellan fotbollsklubbar i olika länder innehåller i dag FIFA:s Regulations on the Status and Transfer of Players bestämmelser om ersättning för utbildning när en spelare ingår sitt första proffskontrakt eller övergår till en annan klubb före utgången av den säsong han fyller 23 år. Dessa regler har utarbetats i samarbete med kommissionen som en följd av domstolens dom i målet Bosman.(5)

11.      Enligt artikel 20 i FIFA:s bestämmelser och bilaga 4 därtill betalas ersättning för utbildning till den klubb eller klubbar som utbildat en spelare när han ingår sitt första proffskontrakt och därefter varje gång som han övergår som proffs till utgången av den säsong när han fyller 23 år.

12.      Första gången som registrering sker som professionell spelare betalar den klubb där spelaren registreras ersättning för utbildning till varje klubb som bidragit till spelarens utbildning i förhållande till den tid som tillbringats vid varje klubb. Beträffande följande övergångar erläggs ersättning för utbildning till spelarens förra klubb endast för den tid som han faktiskt utbildats av den klubben.

13.      Klubbarna delas in i kategorier beroende på hur mycket pengar de har investerat för utbildning av spelare. Utbildningskostnaderna för varje kategori motsvarar det belopp som erfordras för utbildning av en spelare under ett år multiplicerat med en genomsnittlig ”spelarfaktor”, som utgörs av förhållandet mellan det antal spelare som behöver utbildas för att få fram en professionell spelare.

14.      Beräkningen beaktar de kostnader som den nya klubben skulle ha haft om den själv utbildat spelaren. Första gången som en spelare registreras som professionell beräknas i allmänhet ersättningen genom att multiplicera den nya klubbens utbildningskostnader med antalet utbildningsår. För efterföljande övergångar grundas beräkningen på den nya klubbens utbildningskostnader multiplicerade med antalet utbildningsår hos den förra klubben.

15.      Beträffande spelare som rör sig inom EU och EES grundas emellertid beräkningen, för det fall spelaren övergår från en klubb i en lägre kategori till en klubb i en högre, på de genomsnittliga utbildningskostnaderna för de två klubbarna. Om spelaren övergår från en klubb i en högre kategori till en klubb i en lägre grundas beräkningen på utbildningskostnaderna för klubben i den lägre kategorin.

16.      Det finns också en ”solidaritetsmekanism” enligt artikel 21 och bilaga 5. Om en professionell spelare övergår innan hans kontrakt går ut, erhåller varje klubb som bidragit till hans utbildning mellan hans 12:e och 23:e födelsedag en andel av den ersättning som betalats till hans förutvarande klubb. Den uppgår sammanlagt till högst 5 procent av den totala ersättningen fördelad över säsongerna och på de berörda klubbarna.

17.      I likhet med situationen i Frankrike fanns inte sådana internationella bestämmelser vid den i målet aktuella tiden.

 Faktiska omständigheter, förfarande och tolkningsfrågorna

18.      Olivier Bernard ingick 1997 ett ”joueur espoir”-avtal för tre säsonger med den franska fotbollsklubben Olympique Lyonnais, med verkan från den 1 juli det året. Innan det avtalet skulle löpa ut erbjöd Olympique Lyonnais honom ett proffskontrakt för ett år från den 1 juli 2000. Olivier Bernard, som tydligen inte var nöjd med den föreslagna lönen, godtog inte erbjudandet utan ingick i augusti 2000 ett proffskontrakt med den engelska klubben Newcastle United.(6)

19.      När Olympique Lyonnais fick kännedom om det avtalet väckte klubben talan mot Olivier Bernard vid Conseil de Prud’hommes (arbetsdomstolen) i Lyon och yrkade skadestånd solidariskt av honom och Newcastle United. Det yrkade beloppet var 53 357,16 EUR, som enligt begäran om förhandsavgörande motsvarade den ersättning som Olivier Bernard skulle ha fått för ett år om han godtagit det avtal som erbjudits av Olympique Lyonnais.

20.      Conseil de Prud’hommes ansåg att Olivier Bernard ensidigt hade sagt upp sitt avtal och förpliktade honom och Newcastle United att solidariskt betala skadestånd till Olympique Lyonnais med 22 867,35 EUR med stöd av artikel L. 122‑3‑8 i lagen om arbete. I domen lämnas inte någon motivering till skillnaden mellan det yrkade skadeståndet och det utdömda beloppet.

21.      Svarandena överklagade till Cour d’appel, Lyon (appelationsdomstol), som fann att artikel 23 i regelsamlingen var rättsstridig. Begränsningen däri var oförenlig med den grundläggande principen om friheten att bedriva yrkesmässig verksamhet och med artikel L. 120‑2 i anställningslagen. Det saknades i synnerhet bestämmelser om den ersättning som skulle betalas avseende utbildning vid förtida uppsägning av avtalet. Kravet på en spelare att fortsätta att arbeta för den klubb som utbildade honom var en begränsning i avtalsfriheten som inte stod i proportion till skyddet av klubbens berättigade intressen oavsett kostnaderna för utbildningen.

22.      Ingen av dessa domstolar fann det vara nödvändigt att begära förhandsavgörande trots att Newcastle United begärt det. Cour d’appel ansåg emellertid, även om dess avgörande grundade sig på fransk rätt, att kravet i artikel 23 i regelsamlingen stred mot principen i artikel 39 EG.

23.      Olympique Lyonnais har nu överklagat till Cour de cassation. Den domstolen framhåller att det av Olympique Lyonnais framställda kravet grundar sig på Olivier Bernards underlåtenhet att fullgöra skyldigheten att ingå avtal med klubben som utbildade honom och inte på förbudet att ingå avtal med en annan klubb i den franska ligan. Ifrågavarande skyldighet förbjuder inte en spelare att ingå avtal med en utländsk klubb men avhåller honom sannolikt från att göra det, eftersom han troligen ådrar sig skadeståndsansvar. Å andra sidan kan sådant ansvar vara motiverat utifrån klubbens berättigade intresse av att behålla en ung spelare som den nyligen utbildat.

24.      Cour de cassation hänvisar till att domstolen i domen i målet Bosman fastslog att artikel 39 EG ”utgör hinder att tillämpa regler som idrottsförbund har utfärdat, enligt vilka en professionell fotbollsspelare som är medborgare i en medlemsstat, efter att hans kontrakt med en förening har löpt ut, endast kan anställas av en förening i en annan medlemsstat, om den sistnämnda betalar moderföreningen en övergångs-, utbildnings- eller utvecklingsersättning”. Cour de cassation anser att målet föranleder stora svårigheter att tolka den artikeln.

25.      Den har därför begärt ett förhandsavgörande beträffande följande frågor:

”1.      Utgör principen om fri rörlighet för arbetstagare enligt artikel 39 EG hinder mot en bestämmelse i nationell rätt, enligt vilken en ’joueur espoir’ som sedan hans utbildning avslutats ingår ett avtal som professionell spelare med en klubb i en annan medlemsstat kan förpliktas att utge skadestånd?

2.      Om svaret på den första frågan är jakande, utgör behovet av att främja rekrytering och utbildning av unga professionella spelare ett legitimt mål eller ett tvingande skäl av allmänintresse som innebär att en sådan begränsning är motiverad?”

26.      Olympique Lyonnais, Newcastle United, den franska, den italienska och den nederländska regeringen och Förenade kungarikets regering samt kommissionen har avgett skriftliga yttranden. Vid förhandlingen den 5 maj 2009 har Olympique Lyonnais, den franska regeringen och kommissionen muntligen utvecklat sin talan.

 Bedömning

 Inledande anmärkningar

 Innebörden av frågorna

27.      Jag anser att det är viktigt att komma ihåg att idrottsverksamhet omfattas av gemenskapsrätten endast i och på grund av den omfattning som den äger rum inom ramen för den ekonomiska och individuella verksamhet och de friheter som den rätten avser. Detta är verkligen en av de grundläggande förutsättningarna för domen i målet Bosman.(7)

28.      Om principerna och bestämmelserna i gemenskapsrätten således är tillämpliga på en situation som den i förevarande mål, har domstolens avgörande i målet på samma sätt potentiella följder för anställda och arbetsgivare inom alla områden som berörs av dessa principer och bestämmelser.

29.      Den nederländska regeringen har därför rätt när den påpekar att målet gäller den allmänna frågan huruvida en arbetsgivare är villig att investera i utbildningen av en anställd men inte önskar att den anställde omedelbart ska bortföra den värdefulla kunskap som han förvärvat och ställa den till förfogande för en konkurrerande arbetsgivare. Denna fråga berörs av gemenskapsrätten eftersom varje begränsning av en arbetstagares frihet att söka eller anta annan anställning kan begränsa hans fria rörlighet inom gemenskapen.

30.      Idrottens särdrag i allmänhet och fotbollens i synnerhet anser jag inte vara av största vikt vid bedömningen av om det föreligger en otillåten begränsning av den fria rörligheten. Dessa särdrag måste emellertid noggrant beaktas vid bedömningen av ett eventuellt rättfärdigande av varje sådan begränsning på samma sätt som de särskilda förhållandena inom varje annat område ska beaktas då ett rättfärdigande av begränsningar inom det området bedöms.

31.      Trots detta konstaterande anser jag inte att domstolen har tagit del av tillräckligt många yttranden för att på lämpligt sätt kunna behandla denna större fråga. Den nederländska regeringen, som behandlat den mer generella frågan i sina skriftliga yttranden, var inte närvarande vid förhandlingen. Inte någon av parterna som var närvarande utvecklade sin ståndpunkt i frågan trots domstolens begäran därom. Mot denna bakgrund avser jag inte att föreslå en närmare bedömning av målet i ett större sammanhang. Jag föreslår att domstolen begränsar sitt avgörande till de särskilda omständigheterna i målet vid den nationella domstolen.

 Den ifrågasatta regelns tillämpningsområde

32.      Som både Newcastle United och Förenade kungarikets regering framhållit innehåller artikel 23 i regelsamlingen inget uttryckligt krav på att ersättning ska betalas av en spelare som ingår avtal med en klubb i en annan medlemsstat efter avslutad utbildning hos en fransk klubb.

33.      Tolkningsfrågorna rör emellertid inte en viss bestämmelses förenlighet med gemenskapsrätten utan en regel ”enligt vilken en ’joueur espoir’ som sedan hans utbildning avslutats ingår ett avtal som professionell spelare med en klubb i en annan medlemsstat kan förpliktas att utge skadestånd”. Detta är den verkan som Conseil de Prud’hommes tillerkände artikel 23 i regelsamlingen och artikel L. 122‑3‑8 i anställningslagen. Varken Cour d’appel eller Cour de cassation har funnit att den misstagit sig i fråga om den tolkningen – endast att denna verkan är eller kan vara oförenlig med en norm av högre dignitet.

34.      Domstolen ska följaktligen inrikta sin prövning på den beskrivna verkan oavsett vilken bestämmelse den följer av.

 Den första frågan: Förenlighet med artikel 39 EG

35.      Den första frågan kan besvaras kort och enkelt. Artikel 39 EG utgör i princip hinder mot en regel som medför den beskrivna verkan. Skälen för denna slutsats har mer eller mindre detaljerat angetts i yttrandena till domstolen.

36.      Utövande av idrott omfattas av gemenskapsrätten såvida det är en ekonomisk verksamhet i den mening som avses i artikel 2 EG. Anställning av professionella eller halvprofessionella fotbollsspelare mot ersättning är en sådan ekonomisk verksamhet.(8)

37.      Artikel 39 EG gäller inte endast offentliga myndigheters verksamhet. Den omfattar även andra former av reglering av förvärvsarbete på ett kollektivt sätt, inbegripet fotbollsförbunds regler.(9) Samtliga bestämmelser som berörs i detta mål hör till en eller flera av dessa kategorier.

38.      Situationen för en fransk spelare boende i Frankrike som ingår anställningsavtal med en fotbollsklubb i en annan medlemsstat är inte en helt intern situation som skulle falla utanför tillämpningsområdet för gemenskapsrätten. Det är ett antagande av ett faktiskt erbjudande om anställning varpå artikel 39 EG är särskilt tillämplig.

39.      Regler kan utgöra hinder mot den fria rörligheten för arbetstagare om de hindrar eller avskräcker en medborgare i en medlemsstat från att utöva sin rätt till fri rörlighet i en annan medlemsstat även om de är tillämpliga utan hänsyn till de berörda arbetstagarnas nationalitet(10) såvida det eventuella hindret mot att utöva den fria rörligheten inte är synnerligen slumpmässigt och indirekt.(11)

40.      Regler som föreskriver betalning av en övergångs-, utbildnings- eller utvecklingsersättning mellan klubbar vid en professionell fotbollsspelares övergång är i princip ett hinder mot den fria rörligheten för arbetstagare. Även om de tillämpas på samma sätt i fråga om övergångar mellan klubbar i samma medlemsstat kan de begränsa den fria rörligheten för spelare som önskar utöva sin verksamhet i en annan medlemsstat.(12) Regler enligt vilka en professionell fotbollsspelare inte får bedriva sin verksamhet hos en ny klubb i en annan medlemsstat om den inte betalt en övergångsersättning till hans tidigare klubb medför hinder mot den fria rörligheten för arbetstagare.(13)

41.      Om en regel som ålägger en ny arbetsgivare skyldighet att betala pengar till den förre arbetsgivaren således i princip är ett hinder mot den fria rörligheten för arbetstagare måste detta gälla på samma sätt eller i ännu högre grad om det är den anställde själv som är skyldig att i någon utsträckning göra det. Antingen måste han övertala den nya arbetsgivaren att fullgöra skyldigheten eller själv fullgöra den med egna tillgångar som sannolikt i värde understiger en arbetsgivares. Inte heller är det eventuella hindret mot utövandet av den fria rörligheten på något sätt slumpmässigt eller indirekt. Ett krav på betalning av pengar är ett omedelbart och viktigt förhållande för en arbetstagare som överväger att avslå ett erbjudande om anställning för att i stället anta ett annat.(14)

42.      Den bedömningen påverkas inte enligt min uppfattning av att Olympique Lyonnais gjort gällande att ifrågavarande situation inte berörs av artikel 39 EG, eftersom den artikeln är avsedd att gälla diskriminering på grund av nationalitet och inte begränsningar av friheten att ingå avtal vad gäller ömsesidigt betungande förpliktelser och/eller eftersom tvisten faktiskt omfattas av konkurrensrätten som ett fall av (påstådd) illojal konkurrens.

43.      Vad gäller den första invändningen framgår det klart av domstolens rättspraxis att artikel 39 EG faktiskt gäller begränsningar av avtalsfriheten om de hindrar eller avskräcker en medborgare i en medlemsstat från att utöva rätten till fri rörlighet i en annan medlemsstat, åtminstone om de beror på offentliga myndigheters åtgärder eller regler som har till syfte att reglera förvärvsarbete på ett kollektivt sätt. Vad gäller den andra invändningen kan tvisten mellan Olympique Lyonnais och Newcastle United mycket väl ha beröringspunkter med konkurrensrätten, men dessa frågor har inte lyfts fram av den nationella domstolen, med följd att medlemsstaterna och kommissionen inte har haft möjlighet att kommentera dem. Om tvisten aktualiserar frågor inom konkurrensrätten skulle det dessutom inte utesluta tillämpning av fördragets bestämmelser om fri rörlighet.(15)

 Den andra frågan: Eventuellt rättfärdigande

44.      Nationella åtgärder som kan hindra eller göra det mindre attraktivt att utöva de grundläggande friheter som garanteras av fördraget kan ändå undgå förbud om de eftersträvar ett legitimt mål som är förenligt med fördraget. Härför erfordras att de ska uppfylla fyra förutsättningar. De ska tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt, de ska framstå som motiverade av tvingande hänsyn till allmänintresset, de ska vara ägnade att säkerställa förverkligandet av den målsättning som eftersträvas genom dem och de ska inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå denna målsättning.(16)

45.      Det kan knappast ifrågasättas att rekrytering och utbildning av unga professionella fotbollsspelare är ett legitimt mål som är förenligt med fördraget. Inte endast är alla de som har avgett yttranden överens på den punkten, utan domstolen själv har sagt det(17). Det har inte heller i detta mål antytts att ifrågavarande regler tillämpas på ett diskriminerande sätt.

46.      Som domstolen framhöll i domen i målet Bosman(18) är det omöjligt att med någon säkerhet förutse unga spelares idrottsliga framtid. Endast ett begränsat antal fortsätter att spela professionellt, varför det inte finns någon garanti för att en ung spelare faktiskt kommer att vara en värdefull tillgång vare sig för den utbildande klubben eller för någon annan klubb. Regler av det slag som är i fråga i målet är kanske därför inte avgörande för att uppmuntra klubbar att rekrytera och utbilda unga spelare. Sådana regler säkerställer ändå att klubbarna inte avskräcks från rekrytering och utbildning på grund av risken att deras investering i utbildning kommer någon annan klubb till godo utan någon ersättning till dem själva. Det förefaller rimligt att regler med den verkan är motiverade av allmänintresset.

47.      Å ena sidan är professionell fotboll inte endast en ekonomisk verksamhet utan också av beaktansvärd social betydelse i Europa. Eftersom den i allmänhet uppfattas vara knuten till amatöridrott och dela många av dess värden, föreligger det en bred enighet bland allmänheten om att utbildning och rekrytering av unga spelare ska uppmuntras snarare än motarbetas. Närmare bestämt uttalade Europeiska rådet i Nice år 2000 att ”gemenskapen bör … beakta idrottens sociala, fostrande och kulturella funktion, som ligger till grund för dess särart, för att iaktta och främja den etik och solidaritet som är nödvändig för att bevara dess sociala roll”(19) Kommissionens vitbok om idrott(20) och parlamentets resolution därom(21) betonar dessutom båda starkt betydelsen av utbildning.

48.      Å andra sidan, som den nederländska regeringen framhållit, tillmäts professionell utbildning inom alla områden grundläggande betydelse i Lissabonstrategin som antagits av Europeiska rådet i mars 2000, och i andra beslut och riktlinjer som antagits sedan dess i syfte att införa den på området för utbildning och livslång inlärning. Om arbetsgivare kan vara säkra på att de under en rimlig tid kan dra nytta av de tjänster som tillhandahålls av anställda som de utbildar utgör detta ett incitament att tillhandahålla utbildning, vilket också ligger i de anställdas intressen.

49.      Det är emellertid svårare att godta att en regel som den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen är ägnad att säkerställa förverkligandet av det målet och inte går utöver vad som är nödvändigt för det syftet.

50.      Samtliga som avgett yttranden, däribland Olympique Lyonnais, är överens om att endast en modell som ersätter klubbarna på ett sätt som står i relation till deras faktiska utbildningskostnader är lämplig och proportionerlig i det avseendet. Följaktligen skulle ersättning som grundas på spelarens framtida inkomster eller på klubbens framtida (förlust av) vinst inte vara godtagbar.

51.      Detta förefaller vara en riktig bedömning. Av de senast nämnda beräkningsgrunderna kan den förra föranleda manipulation av klubben och den senare skulle vara alltför osäker. Ingen av dem tycks ha någon särskild betydelse för den väsentliga frågan om att främja (eller i vart fall inte motverka) rekrytering och utbildning av unga spelare. Ersättning motsvarande faktiska utbildningskostnader förefaller vara avsevärt mer befogad. Ett antal ytterligare invändningar har emellertid framförts.

52.      För det första, eftersom det kommer att visa sig att endast en minoritet av lärlingsspelarna kommer att ha något senare marknadsvärde inom professionell fotboll samtidigt som ett betydligt större antal behöver utbildas för att få fram denna minoritet skulle investering i utbildning motverkas om endast utbildningskostnaden för den enskilde spelaren skulle beaktas vid bestämmandet av lämplig ersättning. Det är därför befogat att en klubb som anställer en spelare som utbildats av en annan klubb betalar ersättning motsvarande en relevant andel av den klubbens totala utbildningskostnader.

53.      För det andra kan det hända att utbildningen av en viss spelare har skett hos mer än en klubb med följden att ersättningen ska delas proportionerligt bland klubbarna i fråga enligt lämplig modell.

54.      Båda dessa hänsyn tycks vara relevanta vid bestämmandet av om ett visst ersättningssystem är lämpligt och står i proportion till målet att främja rekrytering och utbildning av unga professionella fotbollsspelare.

55.      Jag är mindre övertygad av ett tredje hänsyn som uttalats, nämligen att skyldigheten att betala ersättningen endast skulle föreligga för arbetsgivaren och inte för lärlingen.

56.      Detta påstående kan enligt min uppfattning inte ovillkorligen godtas. De färdigheter och den kunskap som gör en person värdefull på arbetsmarknaden kan förvärvas på hans egen bekostnad, på det allmännas bekostnad eller på bekostnad av en arbetsgivare som utbildar honom mot att få ta del av hans tjänster. Om ”kontoställningen” vid utgången av utbildningstiden i det senare fallet beträffande utbildningskostnader och lämnade tjänster utvisar att kostnaden för utbildningen ännu inte till fullo har ersatts, förefaller det inte orimligt att lärlingen skulle vara skyldig att ”utjämna kontot”, antingen genom att tillhandahålla ytterligare tjänster som anställd eller, om han inte vill göra det, genom att betala motsvarande ersättning. Medan kravet att betala ersättning för utbildning kan avskräcka en anställd från att anta ett avtal med en ny arbetsgivare i samma eller i en annan medlemsstat, tycks det inte finnas någon särskild anledning till varför han på arbetsgivarens bekostnad skulle sättas i ett bättre läge att anta sådant avtal än en annan sökande som utbildat sig på egen bekostnad.

57.      Sådana överväganden varierar emellertid utifrån hur utbildningen i allmänhet är utformad inom ett visst område. Om, som förefaller vara fallet, utbildning av professionella fotbollsspelare normalt sker på klubbens bekostnad tycks ett system för ersättning mellan klubbarna vara lämpligt utan inblandning av spelarna själva. Jag vill betona att om spelaren själv skulle ha ett ansvar för betalning av ersättning för utbildning ska storleken därav beräknas endast på grundval av kostnaden för hans egen utbildning, bortsett från totala utbildningskostnader. Om det är nödvändigt att utbilda x antal spelare för att få fram en som lyckas professionellt, är kostnaden för den utbildande klubben (och den nya klubbens besparing) kostnaden för att utbilda dessa x antal spelare. Det förefaller vara befogat och proportionerligt att ersättningen mellan klubbarna grundas på den kostnaden. För den enskilde spelaren tycks emellertid endast den individuella kostnaden vara relevant.

58.      Sammanfattningsvis är behovet av att rekrytera och utbilda unga professionella fotbollsspelare sådant att det motiverar ett ersättningskrav vad avser utbildningskostnader när en skyldighet att stanna kvar hos den utbildande klubben för en viss (inte alltför lång) tid(22) efter avslutad utbildning inte iakttas. Detta gäller emellertid endast om ersättningen i fråga grundas på faktiska utbildningskostnader för den utbildande klubben och/eller inbesparade faktiska kostnader för den nya klubben och, till den del ersättningen ska betalas av spelaren själv, begränsas till återstående kostnad för den egna utbildningen.

 De aktuella franska reglerna och FIFAs regler

59.      Flera av parterna som avgett yttranden har uppmärksammat domstolen på artiklarna 20 och 21 i, samt bilagorna 4 och 5 till, FIFA Regulations on the Status and Transfer of Players. Dessa regler gäller nu för sådana situationer som den Olivier Bernard befinner sig i, men var inte i kraft vid den i målet aktuella tiden. De antogs år 2001 med kommissionens godkännande och avser att säkerställa efterlevnad av domstolens rättspraxis, särskilt domen i målet Bosman. Den franska regeringen har dessutom påpekat att detsamma gjorts avseende den franska regelsamlingen och att denna nu innehåller motsvarande regler för inhemska situationer.

60.      Förenade kungarikets regering framhåller att enligt de nuvarande FIFA-reglerna betalar klubben och inte spelaren ersättningen. Ersättningen beräknas på kostnaden för att utbilda en spelare med justering för förhållandet mellan det antal lärlingar som erfordras för att få fram en professionell spelare. Det finns olika säkerhetsmekanismer och begränsningar som gör ersättningen proportionerlig i förhållande till det eftersträvade målet. En solidaritetsmekanism fördelar ersättningen mellan klubbarna när flera har bidragit till utbildningen.

61.      Dessa parter begär också uttryckligen eller underförstått att domstolen ska ge sin välsignelse till de regler som för närvarande är i kraft.

62.      Jag anser emellertid att ett särskilt godkännande inte skulle vara lämpligt inom ramen för detta mål, som gäller en situation på vilken dessa regler inte var tillämpliga. Några av de skäl som jag anfört ovan och några som domstolen kommer att anföra i sin dom kan ändå bli av betydelse om och när det blir nödvändigt att pröva dessa reglers förenlighet med gemenskapsrätten.

 Förslag till avgörande

63.      Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen lämnar följande svar på de frågor som ställts av Cour de Cassation:

1)      Principen om fri rörlighet för arbetstagare enligt artikel 39 EG utgör i princip hinder för en bestämmelse i nationell rätt, enligt vilken en fotbollsspelarlärling som sedan hans utbildning avslutats ingår ett avtal som professionell spelare med en klubb i en annan medlemsstat kan förpliktas att utge skadestånd.

2)      En sådan bestämmelse kan icke desto mindre vara motiverad på grund av behovet av att främja rekrytering och utbildning av unga professionella fotbollsspelare förutsatt att ifrågavarande belopp grundas på de faktiska utbildningskostnaderna för den utbildande klubben och/eller inbesparade faktiska utbildningskostnader för den nya klubben och, till den del som ersättningen ska betalas av spelaren själv, begränsas till eventuella utestående kostnader för individuell utbildning.

---

1 – Originalspråk: engelska.

---

2 – Som Bill Shankly uttryckt det (kanske inte helt sanningsenligt) när han uttalade sig om förhållandet mellan Liverpool- och Evertonsupportrar: ”Vissa människor anser att fotboll är en fråga om liv och död. Jag är mycket missnöjd med den inställningen. Jag kan försäkra er att den är mycket, mycket viktigare än så.” Beträffande andra versioner av vad som sagts (eller inte sagts), se http://www.shankly.com/Webs/billshankly/default.aspx?aid=2517.

---

3 – En ny lag trädde i kraft den 1 maj 2008. Innebörden av ifrågavarande bestämmelser är oförändrad men numrering och utformning är inte längre desamma.

---

4 – Trots att det framgår av den regelsamling som företetts av den franska regeringen att ifrågavarande bestämmelse är artikel 23 i Avdelning III, kapitel IV iregelsamlingen, har parterna och de nationella domstolarna benämnt den artikel 23 i regelsamlingen. Jag kommer att göra detsamma för att undvika oklarhet och hänvisa till den som ”artikel 23 i regelsamlingen”. Samma bestämmelse är för närvarande artikel 456 i 2008-2009 års version av regelsamlingen.

---

5 – Dom av den 15 december 1995 i mål C‑415/93 (REG 1995, s. I‑4921).

---

6 – Omständigheterna i denna begäran om förhandsavgörande avser därför två mycket välkända och välsituerade klubbar. De ifrågavarande principerna gäller emellertid för alla professionella fotbollsklubbar oavsett hur rik den övertagande klubben är och hur fattig den utbildande klubben är.

---

7 – Se särskilt punkterna 73−87 i den domen och där angiven rättspraxis. Se även dom av den 18 juli 2006 i mål  C‑519/04 P, Meca-Medina och Majcen mot kommissionen (REG 2006, s. I‑6991), punkt 22 och följande punkter.

---

8 – Se domen i målet Meca-Medina och Majcen (ovan fotnot 7), punkterna 22 och 23 samt där angiven rättspraxis.

---

9 – Se dom av den 12 december 1974 i mål 36/74, Walrave och Koch (REG 1974, s. 1405; svensk specialutgåva, volym 2, s. 409), punkt 17, domen i målet Bosman (ovan fotnot 5), punkt 82, och dom av den 13 april 2000 i mål  C‑176/96, Lehtonen (REG 2000, s. I‑2681), punkt 35.

---

10 – Se domen i målet Bosman (ovan fotnot 5), punkt 96, dom av den 27 januari 2000 i mål  C‑190/98, Graf (REG 2000, s. I‑493), punkterna 18 och 23, samt domen i målet Lehtonen (ovan fotnot 9), punkterna 47–50.

---

11 – Se domen i målet Graf (ovan fotnot 10), punkterna 23–25.

---

12 – Se domen i målet Bosman (ovan fotnot 5), punkterna 98 och 99.

---

13 – Se domen i målet Bosman (ovan fotnot 5), punkt 100.

---

14 – I motsats till situationen i målet Graf (se särskilt punkterna 13 och 24 i den domen).

---

15 ­­– Se, till exempel, domen i målet Meca-Medina och Majcen (ovan fotnot 7), punkt 28.

---

16 – Se dom av den 31 mars 1993 i mål  C‑19/92, Kraus (REG 1993, s. I‑1663; svensk specialutgåva, volym 14, s. I‑167), punkt 32, av den 30 november 1995 i mål  C‑55/94, Gebhard (REG 1995, s. 1‑4165), punkt 37, och domen i målet Bosman (ovan fotnot 5), punkt 104. Frasen ”raisons impérieuses d’intérêt général”, som används systematiskt av domstolen på franska, har översatts till engelska på en mängd olika sätt. ”Overriding reasons in the public interest” (tvingande hänsyn till allmänintresset) tycks vara den senaste och är den som bäst återger dess innebörd.

---

17 – Se domen i målet Bosman (ovan fotnot 5), punkt 106.

---

18 – I punkt 109.

---

19 – Bilaga IV till Ordförandeskapets slutsatser beträffande Europeiska rådets möte i Nice den 7, 8 och 9 december 2000.

---

20 – KOM(2007) 391 slutlig.

---

21 – Resolution av den 8 maj 2008 (dokument P6_TA(2008)0198).

---

22 – När det gäller en hel professionell spelarkarriär, som nödvändigtvis är tidsbegränsad, skulle en skyldighet att tillbringa låt oss säga de första tio åren från dagen för ingåendet av det första professionella avtalet med den utbildande klubben vara klart oacceptabel.