1.

Förevarande fall är det första i vilket begäran om förhandsavgörande framställts till domstolen av den italienska författningsdomstolen (Corte costituzionale) ( 2 ) enligt artikel 234 EG.

2.

I målet vid den nationella domstolen, som är ett mål av särskilt rättsligt intresse, är föremålet för prövning en regional skatt i den autonoma regionen Sardinien ( 3 ) som tagits ut åren 2006 – 2008 under perioden den 1 juni till den 30 september på vissa ankomster med privatflygplan och fritidsbåtar. Skatteskyldigheten avser emellertid endast personer som har sitt skatterättsliga hemvist utanför Sardinien. Skatt uttas inte heller på bland annat ankomster med båtar som har båtplats i Sardinen hela året.

3.

Den italienska författningsdomstolen har ifrågasatt om huruvida denna sardinska skattelagstiftning är förenlig med gemenskapsrätten, närmare bestämt med friheten att tillhandahålla tjänster (artikel 49 EG) och förbudet mot statligt stöd (artikel 87 EG). Frågan om huruvida skatten strider mot gemenskapslagstiftningen är även av betydelse för normkontrollförfarandet vid författningsdomstolen, eftersom gemenskapsrätten enligt den italienska konstitutionen är del av prövningsramen.

4.

De tillämpliga gemenskapsbestämmelserna i detta mål utgörs dels av bestämmelserna om friheten att tillhandahålla tjänster i EG-fördraget, dels av bestämmelserna om statligt stöd i EG-fördraget.

5.

Genom artikel 49.1 EG infördes principen om fri rörlighet för tjänster: Bestämmelsen har följande lydelse:

”Inom ramen för nedanstående bestämmelser skall inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster inom gemenskapen förbjudas beträffande medborgare i medlemsstater som har etablerat sig i en annan stat inom gemenskapen än mottagaren av tjänsten.”

6.

Därutöver återfinns i artikel 50.1 EG följande definition:

”Som tjänster i detta fördrags mening skall anses prestationer som normalt utförs mot ersättning, i den utsträckning de inte faller under bestämmelserna om fri rörlighet för varor, kapital och personer.”

7.

Det avsnitt i EG-fördraget som avser statligt stöd inleds med artikel 87.1 EG. I denna artikel föreskrivs följande:

”Om inte annat föreskrivs i detta fördrag, är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.”

8.

I kompletterande syfte ska det även hänvisas till artikel 88.3 EG:

”Kommissionen skall underrättas i så god tid att den kan yttra sig om alla planer på att vidta eller ändra stödåtgärder. Om den anser att någon sådan plan inte är förenlig med den gemensamma marknaden enligt artikel 87, skall den utan dröjsmål inleda det förfarande som anges i punkt 2. Medlemsstaten i fråga får inte genomföra åtgärden förrän detta förfarande lett till ett slutgiltigt beslut.”

9.

I den nationella lagstiftningen är vid sidan av de tillämpliga bestämmelserna i den italienska konstitutionen dels vissa bestämmelser i nationell lagstiftning, dels vissa bestämmelser som antagits av den autonoma regionen Sardinien av intresse.

10.

I artikel 117 första stycket i den italienska konstitutionen föreskrivs följande:

”Lagstiftningsmakten utövas av staten och av regionerna med iakttagande av konstitutionen samt de bindande verkningar som följer av gemenskapens rättsordning och av internationella åtaganden.”

11.

I artikel 743 första stycket i den italienska Codice della navigazione ( 4 ) definieras begreppet luftfartyg enligt följande:

”Med luftfartyg avses varje maskin avsedd för lufttransport av personer eller saker.”

12.

I artikel 1.2 i den italienska Codice della nautica da diporto ( 5 ) som infördes genom lagstiftningsdekret nr 171 ( 6 ) av den 18 juli 2005 definieras begreppet trafik med fritidsbåtar enligt följande:

”Vid tillämpningen av denna lag avses med trafik med fritidsbåtar förande av båtar i havsområden och i vattendrag för sport- eller nöjesändamål och utan vinstsyfte.”

13.

Artikel 2.1 i Codice della nautica da diporto avser kommersiell användning av fritidsbåtar, ett begrepp som definieras enligt följande:

”1.   En fritidsbåt används för kommersiella ändamål när

…”

14.

Artikel 4 i regionen Sardiniens lag nr 4 av den 11 maj 2006 ( 7 ) (nedan även kallad regional lag nr 4/2006), i dess lydelse enligt regional lag från 2007, ( 8 ) har följande lydelse:

”(Regional skatt på ankomster med luftfartyg och fritidsbåtar som sker för turiständamål)

1.   En regional skatt ska tas ut på ankomster med luftfartyg och fritidsbåtar som sker för turiständamål med början år 2006.

2.   Följande transaktioner ska underkastas denna skatt:

3.   Skattskyldig för denna skatt är fysiska och juridiska personer med skatterättsligt hemvist i regionen och som ansvarar för driften av luftfartyget …, eller som ansvarar för driften av fritidsbåten …

4.   Den regionala skatt som avses i punkt 2 a ska betalas för varje ankomst till regionen, medan den skatt som avses i punkt 2 b ska betalas en gång varje år.

5.   Följande skattesats fastställs:

För segelbåtar med motor och för motorsegelbåtar reduceras skatten med 50 procent.

6.   Följande ska vara undantagna från skatteplikt:

…

7.   Skatten ska betalas

enligt de närmare villkor som fastställs …

…”

15.

Det ska vidare påpekas att enligt ovannämnda regionala lagstiftning, till följd av en ändring som gjordes år 2008, omfattas numera även personer som har skatterättsligt hemvist på Sardinien av skattskyldighet. ( 9 ) År 2009 upphävdes den omtvistade skattelagstiftningen fullständigt. I förevarande fall är emellertid fortfarande den regionala skatten i dess tidigare lydelse från år 2007 tillämplig.

16.

Vid den italienska författningsdomstolen har ett mål av särskilt rättsligt intresse anhängiggjorts av den italienska ministerpresidenten (Presidente del Consiglio dei Ministri) mot flera bestämmelser som antagits av den autonoma regionen Sardinien ( 10 ) för att få till stånd en prövning av huruvida de är förenliga med den italienska konstitutionen. Bland dessa bestämmelser finns artikel 4 i regional lag nr 4/2006, i dess lydelse från år 2007.

17.

Det har i målet vid den nationella domstolen gjorts gällande att den sistnämnda bestämmelsen åsidosätter de bindande verkningar som följer av gemenskapsrätten och som enligt artikel 117.1 i den italienska konstitutionen ska beaktas av lagstiftaren. För det första har ett åsidosättande av artikel 49 EG gjorts gällande, för det andra ett åsidosättande av artikel 81 EG jämförd med artikel 3.1 g EG och artikel 10 EG och för det tredje ett åsidosättande av artikel 87 EG.

18.

Den italienska författningsdomstolen har vid det nuvarande skedet av förfarandet begränsat sig till att pröva det påstådda åsidosättandet av artiklarna 49 EG och 87 EG. Dess beslut om det påstådda åsidosättandet av artikel 81 EG jämförd med artikel 3.1 g EG och artikel 10 EG har gjorts beroende av det fortsatta förfarandet. Den nationella domstolen har därför uttryckligen undantagit ovannämnda bestämmelser från sin begäran om förhandsavgörande.

19.

Genom beslut nr 103/2008 av den 13 februari 2008 ( 11 ) som inkom till domstolen den 21 april 2008 beslutade den italienska författningsdomstolen att vilandeförklara det lagprövningsförfarande som hade anhängiggjorts vid denna och ställa följande fyra tolkningsfrågor till domstolen:

20.

Den autonoma regionen Sardinien och den nederländska regeringen samt kommissionen har yttrat sig skriftligen i förfarandet vid domstolen. Domstolen har inte hållit någon muntlig förhandling, efter det att den autonoma regionen Sardinien i strid med sin ursprungliga begäran avstått från att delta och den nederländska regeringen och kommissionen inte heller velat yttra sig muntligen.

21.

Förevarande begäran om förhandsavgörande utgör en vändpunkt i den italienska författningsdomstolens rättspraxis. Författningsdomstolen som tidigare förnekat att den ska betraktas som en domstol i den mening som avses i artikel 234 EG ( 12 ) ingår numera i kretsen av nationella författningsdomstolar som har ett aktivt samarbete med domstolen. ( 13 )

22.

Förevarande fall åskådliggör särskilt tydligt att gemenskapsrättsliga frågor som är avgörande för utgången av målet i författningsdomstolen även kan uppkomma i mål vid nationella författningsdomstolar. Enligt artikel 117 första stycket i den italienska konstitutionen ska lagstiftningen uttryckligen beakta de bindande verkningar som följer av gemenskapens rättsordning. Därmed utgör gemenskapsrätten, såsom författningsdomstolen anfört, ( 14 ) en ”bedömningsgrund utifrån vilken förenligheten med konstitutionen ska bedömas” i en direkt talan och ”konkretiserar” de krav på lagstiftningen som anges i konstitutionen.

23.

Gemenskapsrätten kan även utan en sådan uttrycklig inkorporering vara avgörande för utgången i konstitutionella tvister, till exempel om en gemenskapsrättsakts verkningar eller det kontrollerbara utrymmet för skönsmässig bedömning som den nationella lagstiftaren har enligt gemenskapsrättsakten är relevanta i ett konstitutionellt förfarande.

24.

Den nationella lagstiftarens utrymme för skönsmässig bedömning är också av avgörande intresse i förevarande fall. Det ankommer på den italienska författningsdomstolen att klargöra om den autonoma regionen Sardinien överskred det utrymme för skönsmässig bedömning som den har enligt gemenskapsrätten genom att införa den omtvistade regionala skatten. Det ska avgöras om en bestämmelse som den sardinska, enligt vilken skatt vid ankomst med luftfartyg och fritidsbåtar endast tas ut från personer som inte har hemvist på Sardinien, är förenlig med friheten att tillhandahålla tjänster och rätten till statligt stöd.

25.

Dessa frågor saknar inte nödvändigtvis föremål till följd av att den omtvistade regionala skatten fullständigt avskaffats. För tidigare perioder kan det nämligen vara av intresse att frågan om det då gällande rättsläget var förenligt med gemenskapsrätten klargörs. Det kan inte minst vara av betydelse för utgången av eventuellt anhängiga mål mellan enskilda skattepliktiga och skattemyndigheten i regionen Sardinien.

26.

Den italienska författningsdomstolen har ställt sin första och tredje fråga för att få klarhet i huruvida friheten att tillhandahålla tjänster (artikel 49 EG) utgör hinder mot den regionala lagstiftningen i en autonom region enligt vilken skatt på ankomst med luftfartyg och fritidsbåtar som sker för turiständamål endast ska tas ut av företag som har skatterättsligt hemvist utanför regionen men inte av företag som har skatterättsligt hemvist i regionen.

27.

En skattelagstiftning som den sardinska ska endast bedömas mot bakgrund av de gemenskapsrättsliga bestämmelserna om frihet att tillhandahålla tjänster om den avser tjänster i den mening som avses i EG-fördraget.

28.

Begreppet tjänster definieras i artikel 50.1 EG. ( 15 ) De definieras som prestationer som normalt utförs mot ersättning, ( 16 ) i den utsträckning de inte faller under bestämmelserna om fri rörlighet för varor, kapital och personer.

29.

För att få klarhet i huruvida det rör sig om sådana tjänster i förevarande fall ska det göras en åtskillnad mellan ankomster med luftfartyg och ankomster med fritidsbåtar för vilka en regional skatt tas ut.

30.

Vad gäller flygtrafik tas den regionala skatten i Sardinien endast ut på ankomster med luftfartyg tillhörande allmänflyget som är avsedda för privat persontransport (artikel 4.2 a i regional lag nr 4/2006).

31.

Av denna begränsning av skatteplikten till allmänflyget och till privat persontransport framgår enligt uppgifter från den hänskjutande domstolen ( 17 ) att den sardinska skattelagstiftningen särskilt omfattar ankomster med affärsflyg som är avsedda för transport utan vederlag för ändamål som avser företagens egna affärsverksamhet. Dessutom omfattas även flyg som i regel inte är tillgängliga för allmänheten. ( 18 )

32.

I allmänna ordalag avser den regionala skatten i Sardinien endast ankomster med privatflygplan (”privatjets” och ”firmajets”). De transporttjänster som tillhandahålls med sådana flygplan kan normalt sett inte betraktas som tjänster i den mening som avses i gemenskapslagstiftningen, eftersom användaren inte erlägger vederlag för dessa tjänster till den som ansvarar för driften av flygplanet. I de flesta fall är användaren och den som ansvarar för driften av flygplanet till och med en och samma person.

33.

Den klassiska verksamhet som bedrivs av flygbolag och researrangörer som transporterar personer yrkesmässigt och mot vederlag till och från Sardinien omfattas uppenbarligen inte av den regionala skatten. Begränsningen av skatteplikten till privattransport, det vill säga transport som inte är tillgänglig för allmänheten, tyder på detta.

34.

Det kan emellertid enbart på grundval av den omständigheten att den egentliga lufttransporttjänsten i förevarande fall inte utgör en tjänst i gemenskapsrättslig mening inte fastställas att en skattelagstiftning som den sardinska överhuvudtaget inte har något samband med den fria rörligheten för tjänster.

35.

Det ska erinras om att artiklarna 49 EG och 50 EG inte enbart säkerställer friheten att tillhandahålla aktiva tjänster. Enligt fast rättspraxis innebär friheten att tillhandahålla tjänster tvärtemot även frihet för mottagare av tjänster att bege sig till en annan medlemsstat för att där motta sådana tjänster. ( 19 ) Denna frihet att tillhandahålla passiva tjänster berörs emellertid i regel när en person som ansvarar för driften av flygplan och har hemvist utomlands ankommer till en sardinsk flygplats med sitt luftfartyg. Normalt sett använder han nämligen flera tjänster där, utöver användning av start- och landningsbana, till exempel lotstjänster, tankning och underhåll av flygplanet.

36.

De personer som är ombord på privatjets och företagsjets och som transporteras från utlandet till Sardinien beger sig normalt sett också dit antingen för att tillhandahålla tjänster eller utnyttja tjänster. Detta gäller inte endast för affärsresenärer utan även för turister. ( 20 ) Av den officiella rubriken på skattelagstiftningen (Regional skatt på ankomster med luftfartyg och fritidsbåtar som sker för turiständamål) framgår att denna även avser privatflygplan som transporterar turister till Sardinien.

37.

Även om transport av personer ombord på de privatflygplan som drivs av utländska operatörer som omfattas av den regionala skatten som sådan inte utgör en tjänst i den mening som avses i artiklarna 49 EG och 50 EG är ankomsten av dessa flygplan ett nödvändigt villkor för tillhandahållande eller utnyttjande av tjänster på plats, såväl av den som ansvarar för driften av flygplanet som de personer som transporteras. En skattelagstiftning som den sardinska har i detta avseende ett icke obetydligt samband med den fria rörligheten för tjänster. ( 21 )

38.

Vad gäller sjötransport tas regional skatt i Sardinien ut på ankomster med fritidsbåtar och på andra båtar som används för fritidsändamål om dessa båtar är länge än 14 meter (artikel 4.2 b i regional lag nr 4/2006). Såsom den hänskjutande domstolen anfört tas denna skatt även ut av företag, särskilt av sådana vars verksamhet består i att ställa fritidsbåtar eller andra båtar som används för fritidsändamål till förfogande för tredje man.

39.

Båtuthyrningsföretag kan till exempel hyra ut fritidsbåtar till tredje man och en motorbåtsskola eller en dykskola kan hålla kurser mot vederlag på de båtar som de driver. ( 22 ) Frågan om huruvida en sådan verksamhet utgör en tjänst i den mening som avses i artiklarna 49 EG och 50.1 EG kräver ingen ytterligare diskussion. ( 23 )

40.

Friheten att tillhandahålla tjänster är emellertid endast tillämplig när ett företag som är etablerat utomlands tillhandahåller sådan verksamhet på Sardinien. Det måste således finnas ett gränsöverskridande element. ( 24 ) Friheten att tillhandahålla tjänster är inte tillämplig på rent interna situationer. ( 25 )

41.

I förevarande fall omfattas endast de som ansvarar för driften av båtar och som har sitt skatterättsliga hemvist utanför den autonoma regionen Sardinien av den omtvistade regionala skatten enligt artikel 4.3 i regional lag nr 4/2006. Även om denna lagstiftning i första hand skulle avse de som ansvarar för driften av båtar med hemvist i andra italienska regioner avser de i vart fall även de som ansvarar för driften av båtar och som har hemvist i andra medlemsstater, till exempel sådana som har hemvist på den närbelägna franska ön Korsika. ( 26 )

42.

Om ett företag som är etablerat på Korsika till exempel hyr ut fritidsbåtar till privatpersoner som vill anlöpa hamnar på Sardinien eller lägga ankar i sardinskt kustvatten så sker åtminstone en del av tjänsten inte på Korsika utan på Sardinien. Därmed föreligger en tjänst med ett gränsöverskridande element. ( 27 )

43.

Det gränsöverskridande elementet framgår tydligare när en researrangör som är etablerad på Korsika därifrån genomför utflykter till Sardinien med sina båtar eller en dyk- eller motorbåtsskola som är etablerad på Korsika erbjuder kurser på sina båtar, under vilka ankomster till hamnar i Sardinien eller ankring i regionens kustvatten är planerad. ( 28 )

44.

Det saknar i detta sammanhang betydelse från vilka medlemsstater kunderna till dessa företag kommer. Bestämmelserna i artikel 49 EG ska nämligen tillämpas i samtliga fall där den som tillhandahåller tjänster erbjuder sina tjänster på territoriet i en annan medlemsstat än den där han är etablerad, oavsett var den som mottager tjänsten är etablerad. ( 29 )

45.

Det ska för fullständighetens skull endast nämnas att de båtar som drivs av personer som inte är bosatta i landet kan använda sig av hamnens faciliteter ( 30 ) när de ankommer till Sardinien och att de personer som transporteras med dessa båtar eventuellt kan använda ankomsten på Sardinien för kortare vistelser. Därvid utnyttjas såsom redan nämnts tjänster. ( 31 )

46.

Såsom framgår av samtliga exempel har följaktligen en lagstiftning som den sardinska även i detta avseende ett samband till den fria rörligheten för tjänster, eftersom den omfattar ankomster med fritidsbåtar och med andra båtar som används för fritidsändamål på Sardinien. ( 32 )

47.

Den omständigheten att en skattelagstiftning som den sardinska gör åtskillnad beroende på var den skattepliktiga personen har skatterättsligt hemvist kan vid ett första påseende felaktigt leda tankarna till en undersökning av huruvida den är förenlig med friheten att tillhandahålla tjänster eller utgör en indirekt diskriminering på grund av nationalitet. En sådan diskriminering skulle kräva att den omtvistade skattelagstiftningen i större utsträckning kan inverka på utlänningar än på statens egna medborgare. ( 33 ) I förevarande fall är det inte säkert att de personer som är skattskyldiga till övervägande del består av medborgare från andra medlemsstater. Hänsyn bör nämligen tas till att bland de personer som inte är bosatta i regionen och som ankommer med sina flygplan eller båtar till Sardinien, även ett flertal fysiska och juridiska personer befinner sig som har skatterättsligt hemvist i andra regioner i Italien. I de flesta fall rör det sig om italienska medborgare. Mot denna bakgrund förefaller det inte föreligga någon indirekt diskriminering på grund av nationalitet. ( 34 )

48.

Enligt fast rättspraxis omfattar principen om fri rörlighet för tjänster emellertid inte endast ett förbud mot diskriminering utan även ett förbud mot inskränkningar. Artikel 49 EG innebär inte bara att det är nödvändigt att avskaffa all form av diskriminering på grund av nationalitet av en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat, utan även att det är nödvändigt att avskaffa varje inskränkning – även om den utan åtskillnad är tillämplig på inhemska tjänsteleverantörer och tjänsteleverantörer från andra medlemsstater – som innebär att tjänster som tillhandahålls av en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat, där denne lagligen utför liknande tjänster, förbjuds, hindras eller blir mindre attraktiva. ( 35 )

49.

En nationell beskattningsåtgärd som hindrar utövandet av friheten att tillhandahålla tjänster kan vara förbjuden enligt artikel 49 EG, oavsett om den vidtas av staten eller av en kommun. ( 36 )

50.

Skatter och avgifter ska emellertid inte anses som inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster endast av det skälet att de allmänt fördyrar tillhandahållandet av tjänster. ( 37 ) I enlighet härmed har domstolen klargjort att artikel 49 EG inte omfattar åtgärder som endast får till följd att ytterligare kostnader uppkommer för den ifrågavarande tjänsten och som påverkar tillhandahållande av tjänster mellan medlemsstater och inom en medlemsstat på samma sätt. ( 38 )

51.

Det förhåller sig emellertid inte på det sättet i förevarande fall.

52.

En regional skatt som den sardinska som endast tas ut av personer som inte är bosatta på Sardinien utgör en extra kostnad för dem som ansvarar för driften av privatflygplan och fritidsbåtar och som har skatterättsligt hemvist utanför Sardinien som inte omfattar deras konkurrenter som har skatterättsligt hemvist på Sardinien. För personer som inte är bosatta på Sardinien är det dyrare än för personer som är bosatta på Sardinien att ankomma med privatflygplan och fritidsbåtar till Sardinien. Av samma skäl är verksamhet som består i att ställa dessa båtar till förfogande för tredje man som inte är bosatt på Sardinien också dyrare och därmed svårare än för tredje man som är bosatt på Sardinien. Även för turister är det därmed mindre attraktivt att anlöpa sardinska kustvatten och hamnar med båtar som hyrts utanför Sardinien.

53.

En skattelagstiftning som den sardinska har således olika inverkan på tillhandahållandet och utnyttjandet av tjänster som har ett samband med sådana flygningar och båtturer beroende på om den som ansvarar för driften av flygplanet eller fritidsbåten har skatterättsligt hemvist inom den italienska regionen Sardinien eller utanför Sardinien. ( 39 )

54.

En sådan lagstiftning kan inte ifrågasättas ur gemenskapsrättslig synvinkel i den mån som endast den inhemska friheten att tillhandahålla tjänster mellan Sardinien och andra regioner i Italien berörs, eftersom gemenskapsrätten, såsom redan nämnts, inte är tillämplig på sådana rent interna förhållanden. ( 40 )

55.

I den mån som en skattelagstiftning som den sardinska emellertid har inverkan på friheten att tillhandahålla tjänster över gränserna, till exempel på friheten att tillhandahålla tjänster mellan Sardinien och den franska ön Korsika, försvårar den tillhandahållandet av tjänster mellan medlemsstater i förhållande till tillhandahållandet av tjänster inom en enda medlemsstat eller en del av denna, i förevarande fall inom den italienska regionen Sardinien. ( 41 )

56.

Även om en sådan skattemässig skillnad i behandling inte innebär en diskriminering på grund av nationalitet ( 42 ) utgör den ett hinder för friheten att tillhandahålla tjänster ( 43 ) enligt artikel 49 EG och kan följaktligen anses som en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster.

57.

Det återstår att pröva huruvida de inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster som fastställts kan rättfärdigas såsom den autonoma regionen Sardinien har påstått.

58.

I avsaknad av harmoniserande gemenskapsåtgärder kan friheten att tillhandahålla tjänster vara begränsad genom nationella bestämmelser som är motiverade av de hänsyn som nämns i artikel 46.1 EG jämförd med artikel 55 EG, eller av tvingande hänsyn till allmänintresset. ( 44 )

59.

I förevarande fall har den autonoma regionen Sardinien huvudsakligen åberopat två grunder för rättfärdigande: miljöskydd och skydd för folkhälsan.

60.

Det ankommer inte på domstolen utan på den nationella domstolen att pröva om det var detta och inte andra mål som eftersträvades ( 45 ) vid antagandet av den omtvistade skattelagstiftningen. I det följande antas att miljöskydd och skydd av folkhälsan var de grundläggande motiven bakom den regionala lagstiftaren.

61.

Gemenskapen ska vid utformningen och genomförandet av sin politik och verksamhet integrera miljöskyddskraven (se särskilt artiklarna 2 EG och 6 EG ( 46 )) men överlåter åt medlemsstaterna att uppfylla miljöpolitiska mål. I fast rättspraxis har därför miljöskyddet erkänts som motiverat av tvingande hänsyn till allmänintresset och de begränsningar som medlemsstaterna gjort av de grundläggande friheter som säkerställs genom EG-fördraget kan rättfärdigas med hänvisning till detta allmänintresse.

62.

Den autonoma regionen Sardinien har gjort gällande att den här omtvistade skattelagstiftningen är motiverad av miljömässiga skäl och ska betraktas i samband med regionens allmänna strävanden vad gäller skyddet av miljö och landskap samt skydd av kulturföremål. ( 47 )

63.

De talrika fritidsbåtar och flygplan som årligen ankommer till Sardinien för turiständamål medför enligt uppgifter från regionen betydliga miljöföroreningar. Dessa föroreningar drabbar framför allt Sardiniens kuster, till vilka en stor del av turismen är koncentrerad.

64.

Den omtvistade skatten som uttas på ankomster av privatflygplan och fritidsbåtar för turiständamål syftar enligt uppgifter från regionen till att generera intäkter som ska göra det möjligt för den att vidta kraftfullare åtgärder för att skydda och återställa de miljöer som påverkas av turismen, inte minst inom de särskilt drabbade kustområdena.

65.

Såsom regionen dessutom anfört ska skatten dels bidra till att kustområdena utsätts för mindre belastning, dels till att turistströmmarna bättre fördelas över året, varför skatt endast uttas under den huvudsakliga turistsäsongen från den 1 juni till den 30 september men inte under de årstider som berörs av turism i mindre utsträckning. På så sätt ska skatten bidra till en hållbar utveckling av turismen inom regionen.

66.

Regionen har vidare betonat att den omtvistade skattelagstiftningen grundas på principen att förorenaren ska betala.

67.

Grundar sig en skattelagstiftning på sådana överväganden eftersträvar den utan tvekan ett legitimt miljömål.

68.

Huruvida en skattelagstiftning som den sardinska emellertid är förenlig med kraven på frihet att tillhandahålla tjänster (artikel 49 EG) beror på dess konkreta utformning. Bortsett från förekomsten av ett legitimt mål som motsvarar tvingande hänsyn till allmänintresset krävs för att en begränsning av de grundläggande friheter som säkerställs i fördraget ska kunna rättfärdigas nämligen att den aktuella åtgärden är ägnad att säkerställa uppnåendet av det mål som eftersträvas med den och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål. ( 48 )

69.

Enligt domstolens fasta rättspraxis är en nationell lagstiftning endast ägnad att säkerställa förverkligandet av det åberopade målet, om den på allvar svarar mot önskan att uppnå detta på ett sammanhängande och systematiskt sätt. ( 49 )

70.

Problematiskt med avseende på en lagstiftning som den sardinska är att den gör en skillnad beroende på skatterättsligt hemvist och att regional skatt endast tas ut av personer som inte är bosatta på Sardinien, men inte av personer som är bosatta på Sardinien.

71.

Den autonoma regionen Sardinen anser att en sådan lagstiftning är förenlig med principen att förorenaren ska betala. Personer som inte är bosatta på Sardinien skulle i annat fall kunna utnyttja de miljöresurser som finns i regionen utan att bidra till att bevara eller återställa dem och på så sätt vara fripassagerare.

72.

Det är riktigt att den som ansvarar för miljöföroreningar ska sörja för bortskaffandet av dessa enligt principen att förorenaren ska betala som även anges i artikel 174.2 EG. ( 50 ) Likaså ska den som ansvarar för förbrukningen av miljöresurser bidra till att de skyddas och återställs. Mot bakgrund av principen att förorenaren ska betala kan det därför inte kritiseras att en lagstiftning som den sardinska ålägger de som ansvarar för driften av privatflygplan och fritidsbåtar att betala skatt som är motiverad av miljömässiga skäl för ankomsten med privatflygplan och fritidsbåtar i regionen.

73.

En lagstiftning som grundas på principen att förorenaren ska betala kan emellertid inte begränsa sig till att endast ta ut miljöskatt av personer som ansvarar för driften av privatflygplan och fritidsbåtar med hemvist utanför Sardinien men inte av personer med hemvist på Sardinien. I den mån som miljöföroreningar nämligen förorsakas av de privatflygplan och fritidsbåtar som ankommer till Sardinien uppkommer de oberoende av flygplanens eller båtarnas härkomst, de har framför allt inget samband med de driftansvarigas skatterättsliga hemvist. Flygplan och båtar som drivs av personer som inte är bosatta på Sardinien bidrar till att inverka på miljöresurserna på samma sätt som flygplan och båtar som drivs av personer som är bosatta på Sardinien.

74.

Det är därför förenligt med principen att förorenaren ska betala att ålägga var och en av de personer som ansvarar för driften av flygplan eller båtar att avhjälpa miljöskadorna i förhållande till deras bidrag till föroreningarna, utan hänsyn till deras skatterättsliga hemvist och övriga skattemässiga pålagor. ( 51 ) En lagstiftning som den sardinska låter emellertid allmänheten bära ansvaret för miljöföroreningar vilka orsakas av båtar och flygplan som drivs av personer som är bosatta på Sardinien, vilket står i strid med principen om att förorenaren ska betala. ( 52 )

75.

Skillnaden mellan de krav som fastställs i principen om att förorenaren ska betala, som den autonoma regionen Sardinien har åberopat, och den faktiska utformningen av den här omtvistade regionala lagen framgår särskilt tydligt vid en undersökning av behandlingen i skattemässigt hänseende av fritidsbåtar som uppehåller sig hela året i regionens hamnanläggningar. Dessa båtar är undantagna från skatteplikt, ( 53 ) trots att deras bidrag till miljöföroreningarna normalt är större än de miljöföroreningar som förorsakas av jämförbara båtar som har ankarplats utanför Sardinien och som endast sporadiskt anlöper regionens kustvatten och hamnar.

76.

Den sardinska lagstiftningen ålägger godtyckligt vissa personer som ansvarar för miljöföroreningarna, de som är bosatta utanför Sardinien, att finansiera åtgärder för att skydda och återställa miljöresurser, men inte dem som är bosatta på Sardinien. Därmed genomförs inte de miljömål som propageras av den autonoma regionen Sardinien på ett sammanhängande och systematiskt sätt.

77.

Under dessa omständigheter kan en skattelagstiftning som den sardinska inte anses vara ägnad att förverkliga miljöpolitiska mål. Redan av det skälet är den inte förenlig med kraven på frihet att tillhandahålla tjänster.

78.

Den autonoma regionen Sardiniens argumentation att personer som är bosatta på Sardinien och personer som är bosatta utanför Sardinien befinner sig i olika situationer, så att en skillnad i behandling med avseende på den regionala skatten är objektivt rättfärdigad, är inte övertygande i detta sammanhang.

79.

Domstolen har visserligen vid flera tillfällen konstaterat att det kan vara legitimt att behandla personer som inte är bosatta i landet och personer som är bosatta i landet olika vad gäller direkt skatt. ( 54 ) Detta får emellertid inte generaliseras så, att personer som inte är bosatta i landet och personer som är bosatta i landet alltid skulle befinna sig i olika situationer. En skillnad mellan dessa båda kategorier av personer är endast berättigad i den mån som den återspeglar objektiva skillnader. ( 55 ) I de fall där det inte finns några sådana skillnader får inte heller i den nationella skattelagstiftningen göras någon skillnad mellan personer som är bosatta i landet och personer som inte är bosatta i landet. ( 56 )

80.

Det ska i enlighet därmed alltid i det konkreta fallet prövas om situationen för personer som inte är bosatta i Italien och personer som är bosatta i Italien är objektivt annorlunda. Detta ska bedöms mot bakgrund av målet med den aktuella skattelagstiftningen. ( 57 )

81.

Såsom hävdats vid domstolen eftersträvar en skattelagstiftning som den sardinska miljömålet att skydda och återställa miljöresurserna i regionen som påverkas av turism, framför allt i kustområdet. Med avseende på detta specifika mål befinner sig de personer som ansvarar för driften av privatflygplan och fritidsbåtar och som är bosatta i landet och de personer som ansvarar för driften av privatflygplan och fritidsbåtar som inte är bosatta i landet i samma situation. Såsom redan nämnts förorenar privatflygplan och fritidsbåtar som ankommer till Sardinien miljön oberoende av de driftansvarigas ursprung och skatterättsliga hemvist. ( 58 )

82.

Eftersom personer som är bosatta på Sardinien och personer som är bosatta utanför Sardinien i förevarande fall således befinner sig i samma situation vad gäller det miljöpolitiska målet med den sardinska skattelagstiftningen, ska även deras ankomster med privatflygplan och fritidsbåtar beskattas på samma sätt. ( 59 )

83.

Den autonoma regionen Sardinien har gjort gällande att personer som har skatterättsligt hemvist på Sardinien bidrog till allmänna skatteintäkter i denna region, bland annat genom den inkomstskatt som de betalade och genom mervärdesskatten på deras konsumtion på plats. ( 60 ) På så sätt förpliktas de personer som är bosatta på Sardinien till att finansiera åtgärder för att skydda och återställa miljöresurser. Personer som är bosatta utanför Sardinien lämnar däremot inte något sådant bidrag till den regionens budget.

84.

Detta argument är inte heller övertygande.

85.

En regional skatt som den här omtvistade som endast åläggs personer som är bosatta utanför Sardinien kan inte kompenseras med de påstådda fördelar som personer som är bosatta utanför Sardinien eventuellt har med avseende på andra skattetyper. Enligt fast rättspraxis kan en oförmånlig skattemässig behandling, som strider mot en grundläggande frihet, inte rättfärdigas med att det finns andra skattemässiga fördelar, även om det antas att sådana förmåner existerar. ( 61 )

86.

Det skulle eventuellt kunna förhålla sig annorlunda om det vore utrett att personer som är bosatta på Sardinien ålades en motsvarande skatt eller avgift för deras privatflygplan och fritidsbåtar med specifikt miljöpolitiska mål, till exempel i samband med avgiften för ankarplats för deras båtar som uppehåller sig i Sardiniens hamnanläggningar. Någon sådan argumentation har emellertid inte framförts vid domstolen i förevarande fall. Den omtvistade regionala skatten har endast jämförts med den allmänna skattebörda som invånarna på Sardinien har.

87.

I detta hänseende ska det påpekas att den omtvistade regionala skatten på ankomster med privatflygplan och fritidsbåtar inte har samma syfte som övrig skatt som uttas av sardinska skattepliktiga, nämligen inkomstskatt och mervärdesskatt. Medan den förstnämnda enligt uppgifter från den autonoma regionen Sardinien eftersträvar specifikt miljöpolitiska mål och även ska ha en styrande verkan, syftar de sistnämnda allmänt till att täcka den offentliga budgeten och har inte någon jämförbar styrande verkan.

88.

Dessutom använder personer som är bosatta på Sardinien i mycket större utsträckning än personer som inte är bosatta på Sardinien infrastrukturen i deras hemregion och drar fördel av de tjänster som tillhandahålls. Det är därför rättvist att personer som är bosatta på Sardinien i större mån bidrar till de allmänna skatteintäkterna i denna region än personer som inte är bosatta på Sardinien. ( 62 ) De allmänna vårdinrättningarna och läroanstalterna i en medlemsstat används till övervägande del av de personer som är bosatta i landet medan personer som inte är bosatta i landet endast undantagsvis använder dessa.

89.

Mot denna bakgrund kan en skillnad i behandling av personer som är bosatta i regionen och personer som inte är bosatta i regionen vid beskattning av deras ankomster med privatflygplan och fritidsbåtar inte utan vidare rättfärdigas med hänvisning till de bidrag som personer som är bosatta i regionen lämnar till den allmänna regionala skatteintäkten.

90.

Inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster, såsom de som den sardinska lagstiftningen medför, kan således inte rättfärdigas av miljöskyddshänsyn.

91.

Vid sidan av miljöskydd har den autonoma regionen Sardinien även åberopat skyddet av folkhälsan som skäl för den omtvistade skattelagstiftningen.

92.

Skyddet av folkhälsan finns med bland de tvingande hänsyn av allmänintresse som enligt artikel 46.1 EG jämförd med artikel 55 EG kan motivera inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster. ( 63 )

93.

En lagstiftning som den sardinska eftersträvar emellertid enligt uppgifter från den autonoma regionen Sardinien i första hand ett miljösyfte. Genom denna lagstiftning kan indirekt även risker för folkhälsan som kan vara förenade med en försämring av miljön minskas. Bortsett från detta har emellertid hälsoskyddsskälet inte någon självständig betydelse som går utöver miljömålet. Genom att åberopa skyddet för hälsan som motivering kan i förevarande fall inget annat resultat uppnås än genom att åberopa miljöskydd, ( 64 ) som har diskuterats ovan. ( 65 )

94.

Framför allt kan inte med hänvisningen till skyddet av folkhälsan rättfärdigas att endast personer som inte är bosatta i regionen är skyldiga att erlägga den omtvistade skatten på ankomster med privatflygplan och fritidsbåtar, medan personer som är bosatta i regionen inte är skyldiga att erlägga denna skatt.

95.

Enligt artikel 46.1 EG jämförd med artikel 55 EG kan på hälsoskyddsområdet, till skillnad från miljöskyddsområdet, uttryckligen även åtgärder vidtas som specifikt riktar sig mot utlänningar. Detta förutsätter emellertid att en risk för människors hälsa hänför sig till en utlänning. ( 66 ) I förevarande fall är däremot miljöföroreningarna samt eventuella risker för hälsan som är förenade med dessa oberoende av privatflygplanens eller fritidsbåtarnas härkomst och den driftansvariges skatterättsliga hemvist. De förorsakas såväl av flygplan och båtar som drivs av personer som inte är bosatta i regionen som av flygplan och båtar som drivs av personer som är bosatta i regionen. Genom att åberopa skyddet av folkhälsan kan följaktligen inte en åtgärd som specifikt är riktad mot personer som driver flygplan och båtar med skatterättslig hemvist utanför Sardinien rättfärdigas. Detta gäller i synnerhet som artikel 46.1 EG är en undantagsbestämmelse som ska tolkas restriktivt. ( 67 )

96.

Inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster som de som den sardinska lagstiftningen medför kan därför inte rättfärdigas med hänsyn till intresset att skydda folkhälsan.

97.

För fullständighetens skull kommer jag i det följande att diskutera vissa andra aspekter som kan vara av betydelse i samband med frågan om rättfärdigande av den sardinska lagstiftningen.

98.

Den autonoma regionen Sardinien har vid flera tillfällen åberopat skattesystemets inre sammanhang för att rättfärdiga den omtvistade skattelagstiftningen. Den omständigheten att skatt vid ankomst med privatflygplan och fritidsbåtar inte tas ut av personer som är bosatta i regionen motiveras huvudsakligen med att personer som är bosatta i regionen betalar andra typer av skatt, särskilt inkomstskatt och mervärdesskatt och därigenom bidrar till regionens budget.

99.

Enligt fast rättspraxis kan behovet av att upprätthålla ett skattesystems inre sammanhang motivera en inskränkning i utövandet av de grundläggande friheter som säkerställs i fördraget. ( 68 ) Detta gäller emellertid endast när det föreligger ett direkt samband mellan den aktuella skattefördelen och den kompensation i form av ett visst skatteuttag som svarar mot denna fördel, ( 69 ) vilket ska bedömas mot bakgrund av syftet med den ifrågasatta skattelagstiftningen. ( 70 )

100.

Den här omtvistade regionala skatten på ankomster med privatflygplan och fritidsbåtar eftersträvar, som jag har påpekat ovan, ( 71 ) inte samma mål som allmänna skatter som tas ut av personer som är bosatta i regionen. Redan av det skälet kan de för- och nackdelar som skattelagstiftningen medför för de skattepliktiga inte anses som två sidor av samma mynt. Den fördel som personer som är bosatta i regionen har av att de inte måste erlägga regional skatt på sina ankomster med privatflygplan och fritidsbåtar överensstämmer inte med den börda som andra typer av skatt såsom inkomstskatt och mervärdesskatt innebär för dem.

101.

Alla skatter har till syfte att generera intäkter till den offentliga budgeten. Detta samband är emellertid i sig alltför allmänt och indirekt för att kunna rättfärdiga att de skatterättsliga fördelar som den här ifrågasatta regionala skatten medför för personer som är bosatta i regionen och den börda som andra typer av skatt medför för dem uppvägs mot varandra. ( 72 )

102.

En skattelagstiftning som den sardinska kan följaktligen inte motiveras med åberopande av skattelagstiftningens inre sammanhang.

103.

Såsom framgår av beslutet om hänskjutande har den autonoma regionen Sardinien även åberopat sin ökaraktär vid den italienska författningsdomstolen. Det är nödvändigt att beskatta företag utan skatterättsligt hemvist på Sardinien för att kompensera för de högre kostnader som företag med hemvist i denna region har på grund av de särskilda geografiska och ekonomiska förhållandena som kännetecknar denna region på grund av att den är en ö.

104.

Sedan regeringskonferensen inför Amsterdamfördraget, vars slutakt innehåller en förklaring om öregioner, har det på gemenskapsnivå erkänts att ”öregioner är behäftade med strukturella nackdelar som har samband med deras ökaraktär och vilkas bestående natur hämmar dessa regioners ekonomiska och sociala utveckling”, och att gemenskapsrätten måste ta hänsyn till dessa nackdelar. ( 73 )

105.

Sådana omständigheter kan beaktas inom ramen för olika politikområden inom gemenskapen, till exempel inom ramen för den regionala politiken, strukturpolitiken, politik när det gäller ekonomisk och social sammanhållning (se i detta avseende även artikel 158.2 EG) eller transportpolitiken. För att kompensera nackdelarna för öregioner kan positiva stödåtgärder vidtas. Det kan i öregioner även vara nödvändigt att vidta särskilda åtgärder för att skydda den ekologiska balansen mot neofyter och neozoer. ( 74 )

106.

En öregion eller region kan däremot inte användas som en förevändning för att (åter)upprätta handelshinder eller protektionistiska åtgärder som står i strid med inremarknadsprincipen. Förklaringen till öregionerna [i Amsterdamfördraget] orienterar sig också efter denna princip när den uppställer målet att öregioner bättre ska införlivas med den inre marknaden.

107.

Införlivandet av öregioner med den inre marknaden ska enligt förklaringen ske ”på rättvisa villkor”. Det finns alltså inget utrymme för åtgärder för att kompensera nackdelar eller för att lösa problem som har ett direkt samband med regionens eller medlemsstatens ökaraktär. Sådana åtgärder är emellertid endast rättvisa när de är ägnade att korrigera nackdelen eller problemet och inte går utöver vad som krävs i detta avseende. Sådana åtgärder får inte heller leda till att själva kärnan i inremarknadsprincipen eller principen om en öppen marknadsekonomi ( 75 ) påverkas.

108.

I förevarande fall tyder inget på att personer som ansvarar för driften av privatflygplan och fritidsbåtar med skatterättsligt hemvist på Sardinien är utsatta för särskilda nackdelar eller problem som har ett direkt samband med regionens ökaraktär. Någon motsvarande argumentation i detta avseende har i vart fall inte framförts till domstolen. Rent ekonomiska skäl som inte har ett direkt samband med regionens ökaraktär kan emellertid inte rättfärdiga en begränsning av en grundläggande frihet som garanteras av fördraget. ( 76 )

109.

Av Sardiniens ökaraktär kan således inte slutsatsen dras att inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster, såsom den här omtvistade skattelagstiftningen medför, är motiverade.

110.

Jag ska avslutningsvis påpeka att en lagstiftning som den sardinska inte heller kan rättfärdigas av socialpolitiska skäl.

111.

En skillnad mellan personer som inte är bosatta i landet eller regionen och personer som är bosatta i landet eller regionen kan visserligen vara motiverad när medlemsstaterna eller regionerna beviljar sociala förmåner. Det är nämligen i princip förenligt med ett legitimt ändamål att endast bevilja sådana förmåner till personer som i tillräcklig hög grad integrerats i den berörda medlemsstaten eller i den berörda regionen, i den mån som det inte finns någon harmoniserande eller samordnande lagstiftning på gemenskapsnivå. I detta sammanhang kan personens hemvist ge viktig vägledning. ( 77 )

112.

Det är emellertid svårt att föreställa sig att det av socialpolitiska skäl skulle kunna vara motiverat att befria personer som ansvarar för driften av privatflygplan och fritidsbåtar som är längre än 14 meter, nämligen ägare till stora lyxjakter, med skatterättsligt hemvist på Sardinien från en regional skatt som den här omtvistade.

113.

Sammanfattningsvis kan konstateras att inskränkningen i friheten att tillhandahålla tjänster, som den här omtvistade lagstiftningen medför, inte kan anses vara berättigad.

114.

Man bör inte förhastat dra slutsatsen att gemenskapsrätten i princip utgör hinder mot all lagstiftning som särskilt är till nackdel för turister eller företag som utövar verksamhet inom turismområdet, till exempel åtgärder med avseende på fritidsbostäder, ( 78 ) kurtaxor eller turistavgifter. Tvärtemot är den konkreta utformningen av den aktuella åtgärden, skatten eller avgiften, avgörande. En skillnad mellan personer som inte är bosatta i landet och personer som är bosatta i landet kan motiveras om och i den mån den är skälig och nödvändig med hänsyn till ett legitimt mål.

115.

I förevarande fall gäller emellertid följande:

116.

Med den andra och den fjärde frågan begär den italienska författningsdomstolen att domstolen ska precisera begreppet statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG. Den hänskjutande domstolen önskar huvudsakligen få klarhet i huruvida den regionala lagstiftningen i en autonom region enligt vilken skatt vid ankomster med luftfartyg och fritidsbåtar som sker för turiständamål som enbart tas ut av företag som har sitt skatterättsliga hemvist utanför regionen utgör statligt stöd till de företag som bedriver verksamhet av samma slag och som har sitt skatterättsliga hemvist i denna region.

117.

De allmänna bestämmelserna i fördraget, inklusive de konkurrensrättsliga bestämmelserna, är tillämpliga på sjöfart och luftfart. ( 79 ) En skattelagstiftning som den sardinska som särskilt hänför sig till ankomster med luftfartyg och fritidsbåtar som drivs av företag som har sitt skatterättsliga hemvist utanför Sardinien ska bedömas mot bakgrund av artikel 87 EG.

118.

Innan ställning tas till tolkningen av artikel 87 EG ska det klargöras hur behörigheten fördelas mellan kommissionen och den nationella domstolen vad gäller denna bestämmelse.

119.

Enligt fast rättspraxis omfattas bedömningen av om ett stödsystem är förenligt med den gemensamma marknaden av kommissionens exklusiva behörighet, vars beslut kan bli föremål för prövning av gemenskapsdomstolarna. ( 80 ) De nationella domstolarna kan emellertid, på området för statligt stöd, behöva avgöra i tvister i vilka de tvingas tolka och tillämpa begreppet stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG. ( 81 )

120.

Talan i sådana mål väcks normalt sett av enskilda som åberopar förbudet mot att genomföra ett statligt stöd innan det beviljas av kommissionen (artikel 88.3 tredje meningen EG). Därav kan emellertid inte slutsatsen dras att den nationella domstolens behörighet vad gäller tolkningen och tillämpningen av artikel 87.1 EG endast omfattar förfaranden för säkerställande av individuellt rättsskydd. ( 82 )

121.

Stödåtgärder, i den mening som avses i artikel 87.1 EG, vilka genomförs utan att de skyldigheter som avses i artikel 88.3 EG har fullgjorts, ska nämligen i allmänhet anses vara olagliga. ( 83 ) Varje nationell domstol, även en författningsdomstol, är enligt artikel 10 EG skyldig att inom ramen för sin behörighet göra allt för att möjliggöra genomförandet av förbudet mot statligt stöd i artikel 87.1 EG, samt anmälningsskyldigheten och genomförandeförbudet i artikel 88.3 EG. De nationella domstolarna ska samtidigt avstå från varje åtgärd som kan äventyra att EG-fördragets mål uppnås.

122.

Alla nationella domstolar är följaktligen skyldiga att dra samtliga konsekvenser av ett åsidosättande av genomförandeförbudet (artikel 88.3 tredje meningen EG) i enlighet med den nationella lagstiftningen, och fastställa att rättsakterna för genomförande av stödåtgärderna är ogiltiga. ( 84 ) Sådana konsekvenser kan även dras i abstrakta normkontrollförfaranden, nämligen när det rättsstridiga stödet införts genom lag.

123.

För att en åtgärd ska anses utgöra stöd i den mening som avses i EG-fördraget krävs att vart och ett av de fyra kumulativa kriterierna på vilka artikel 87.1 EG är baserad är uppfyllt. ( 85 ) För det första ska det röra sig om en statlig åtgärd eller en åtgärd som vidtas med hjälp av statliga medel. För det andra ska denna åtgärd kunna påverka handeln mellan medlemsstaterna. För det tredje ska mottagaren av stödet gynnas. För det fjärde ska åtgärden snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen. ( 86 )

124.

Även skattelagstiftning omfattas av begreppet stöd om dessa fyra kriterier är uppfyllda. ( 87 ) Det ska i det följande prövas om en skattelagstiftning som den sardinska kan anses utgöra stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

125.

Särskild uppmärksamhet bör i förevarande fall ägnas åt det tredje kriteriet. Det måste diskuteras huruvida den omständigheten att den omtvistade regionala skatten endast tas ut av personer som inte är bosatta i regionen vid ankomst på Sardinien innebär att de företag som är bosatta i regionen gynnas.

126.

Begreppet statligt stöd kan omfatta inte enbart konkreta förmåner som subventioner, lån och förvärv av kapitalandelar i företag, utan även åtgärder som på olika sätt minskar de kostnader som normalt belastar ett företags budget och som därigenom, utan att vara subventioner i strikt bemärkelse, är av samma karaktär och har identiskt lika effekter. ( 88 )

127.

Av detta följer att en åtgärd genom vilken de offentliga myndigheterna medger vissa företag undantag från skattskyldighet och som, trots att den inte innebär en överföring av statliga medel, försätter stödmottagarna i en finansiell situation som är mer fördelaktig än den situation som övriga skattskyldiga befinner sig i kan utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG. ( 89 )

128.

Det saknar i detta sammanhang betydelse vilken lagstiftningsteknik som används. ( 90 ) Skattefördelen kan följa av att lagstiftaren uttryckligen befriat enskilda ekonomiska aktörer från berörd skatt som de annars hade omfattats av. ( 91 ) Skattefördelen kan emellertid även följa av att villkoren och tillämpningsområdet för en skattelagstiftning har utformats på ett asymmetriskt sätt, ( 92 ) och enskilda företag i egenskap av skattepliktiga således omfattas av lagstiftningen och andra inte. Den sardinska lagstiftningen har formulerats så att skatt uttas vid ankomst av privatflygplan och fritidsbåtar av personer som inte är bosatta i regionen men inte av personer som är bosatta i regionen.

129.

Eftersom regional skatt inte tas ut av företag som är bosatta i regionen har de en kostnadsfördel i förhållande till sina konkurrenter som har sitt hemvist utanför Sardinien. Den italienska författningsdomstolen har påpekat detta.

130.

En sådan fördel omfattas emellertid endast av artikel 87.1 EG när den ”gynnar vissa företag eller viss produktion”. Det måste med andra ord röra sig om en selektiv fördel. ( 93 )

131.

Selektiviteten kan även vara av regional natur.

132.

Regional selektivitet kan visserligen inte endast antas föreligga av det skälet att den berörda åtgärden antagits av en region som regionen Sardinien och därmed endast gäller för en del av medlemsstatens territorium. Om denna region åtnjuter tillräcklig självständighet i förhållande till den medlemsstat till vilken den hör, utgör nämligen endast det område som omfattas av regionens behörighet referensram för bedömningen av stödets eventuella selektivitet. ( 94 ) Det kan emellertid inte – motsatsvis – antas att de fördelar som en region beviljar vissa företag inom det område som omfattas av dess behörighet inte skulle vara selektiva och därmed inte skulle ha karaktär av stöd. ( 95 )

133.

För att bedöma huruvida en åtgärd är selektiv ska det tvärtemot alltid konkret undersökas om den utgör en fördel för vissa företag i jämförelse med andra företag som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation med hänsyn till målsättningen med lagstiftningen. ( 96 ) En eventuell skillnad mellan företag inom ramen för en skatte- eller avgiftslagstiftning kan därvid inte minst rättfärdigas av lagstiftningens karaktär eller struktur. ( 97 )

134.

Därmed uppkommer samma frågor med avseende på bestämmelserna om stöd som med avseende på de grundläggande rättigheterna och det finns ingen anledning att besvara dem annorlunda inom ramen för bestämmelserna om stöd än inom ramen för de grundläggande friheterna. För att undvika motstridiga bedömningar mellan bestämmelser om de grundläggande friheterna och bestämmelser om stöd ska i båda fallen tillämpas samma måttstockar.

135.

Jag kommer i det följande följaktligen att följa min argumentation avseende friheten att tillhandahålla tjänster inom ramen för den första och den tredje tolkningsfrågan.

136.

Såsom diskuterats ovan eftersträvar den här omtvistade skattelagstiftningen enligt uppgifter från den autonoma regionen Sardinien ett miljöpolitiskt mål. Den syftar till att skydda och återställa Sardiniens miljöresurser som förorenas genom turismen, framför allt i kustområdet. ( 98 )

137.

Vad gäller detta specifika mål befinner sig personer som ansvarar för driften av privatflygplan och fritidsbåtar som är bosatta på Sardinien och personer som ansvarar för driften av privatflygplan och fritidsbåtar som är bosatta utanför Sardinien i samma situation, eftersom de privatflygplan och fritidsbåtar som ankommer till Sardinien förorenar miljön oberoende av deras ursprung och av de driftansvarigas skatterättsliga hemvist. ( 99 )

138.

Den skillnad som görs av den sardinska regionala lagstiftaren mellan företag som är etablerade i Sardinien och företag som är etablerade utanför Sardinien vad gäller skatteplikten vid ankomster med privatflygplan och fritidsbåtar kan följaktligen inte rättfärdigas med miljöpolitiska överväganden. ( 100 ) Den kan inte heller, såsom nämnts ovan, rättfärdigas av skattelagstiftningens karaktär och struktur. ( 101 )

139.

En skattelagstiftning som den sardinska uppfyller således kriteriet selektiv fördel i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

140.

Den omständigheten att skattelagstiftningen eftersträvar miljöpolitiska eller regionalpolitiska mål utgör inte hinder mot att beteckna den som statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG och undantar den inte från den stödkontroll som föreskrivs i EG-fördraget. ( 102 ) I artikel 87.1 EG görs nämligen inte någon åtskillnad mellan statliga åtgärder med hänsyn till deras orsaker eller syften, utan de definieras i stället med utgångspunkt i vilka verkningar de har. ( 103 )

141.

Miljöpolitiska och regionalpolitiska aspekter kan på sin höjd bedömas inom ramen för artikel 87.3 EG under granskningen av huruvida en skattelagstiftning som den sardinska är förenlig med den gemensamma marknaden, ( 104 ) varvid det även ska säkerställas att koherens med andra rättsområden föreligger, särskilt med grundläggande principer i EG-fördraget såsom den fria rörligheten för tjänster. ( 105 ) Bedömningen omfattas av den exklusiva behörighet som tillkommer kommissionen, vars beslut kan prövas av gemenskapsdomstolarna. ( 106 )

142.

I det följande kommer jag att kort behandla de övriga kriterierna i begreppet stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

143.

En åtgärd som finansieras av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel behöver inte nödvändigtvis beslutas av medlemsstaten som centralmakt. Den kan även beslutas av ett organ på lägre nivå. En åtgärd som vidtagits av en lokal myndighet kan enligt fast rättspraxis utgöra ett stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG. ( 107 )

144.

Såsom nämnts ovan måste stödmottagarna, i förevarande fall företag med skatterättsligt hemvist på Sardinien, inte nödvändigtvis erhålla betalning från staten eller regionen. ( 108 ) En finansiell börda för staten eller för regionen som beslutat åtgärden räcker för att anta att den finansierats av medlemsstaten eller med hjälp av statliga medel. ( 109 )

145.

Genom att den autonoma regionen Sardinien endast tar ut den omtvistade skatten av personer som inte är bosatta i regionen men inte av personer som är bosatta i regionen avstår den indirekt från intäkter. Intäkterna av ovannämnda skatt skulle nämligen vara högre om regionen utan undantag skulle beskatta alla ankomster med privatflygplan och fritidsbåtar. Avståendet av skatteintäkter som den omständigheten att skatteplikten endast omfattar personer som är bosatta utanför regionen innebär, är tillräcklig för att fastställa att åtgärden finansierats av medlemsstaten eller med hjälp av statliga medel i den mening som avses i artikel 87.1 EG. ( 110 )

146.

En åtgärd omfattas vidare endast av tillämpningsområdet för artikel 87.1 EG när den kan påverka handeln mellan medlemsstaterna. I detta avseende är det inte nödvändigt att styrka att handeln mellan medlemsstaterna faktiskt påverkas, utan endast att det kan ha en sådan inverkan. ( 111 ) Även ett relativt litet stöd som mottas av ett relativt litet företag kan påverka handeln. ( 112 )

147.

Vad gäller en skattelagstiftning kan en påverkan av handeln mellan medlemsstaterna fastställas när stödmottagarna utövar en ekonomisk verksamhet som är föremål för en gränsöverskridande handel eller då det inte kan uteslutas att de konkurrerar med aktörer som är etablerade i andra medlemsstater. ( 113 )

148.

Jag har redan i min bedömning av den första och den tredje tolkningsfrågan påpekat att en skattelagstiftning som den sardinska utgör en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster (artikel 49 EG), inte minst med avseende på företag som har hemvist på den närbelägna franska ön Korsika. ( 114 ) En sådan lagstiftning kan även påverka handeln mellan medlemsstaterna i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

149.

En åtgärd omfattas endast av tillämpningsområdet för artikel 87.1 EG när den snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen. Det är härvid inte nödvändigt att styrka att konkurrensen faktiskt snedvrids, utan endast att det kan ha en sådan inverkan. ( 115 )

150.

Åtgärder som syftar till att befria ett företag från kostnader som detta normalt borde ha burit inom ramen för den löpande driften eller dess normala verksamhet, kan i princip snedvrida konkurrensvillkoren. ( 116 ) Det är i detta avseende inte nödvändigt att utföra en ekonomisk analys av den faktiska situationen på marknaden i fråga och av den omtvistade åtgärdens konkreta verkan på priserna. ( 117 )

151.

En skattelagstiftning som den sardinska befriar företag som har hemvist i landet från skatt på ankomster med luftfartyg och fritidsbåtar som sker för turiständamål. De företag som har hemvist på Sardinien behöver inom ramen för sin normala affärsverksamhet således inte bära en kostnad som alla andra företag som har skatterättsligt hemvist utanför Sardinien måste bära vid ankomster med privatflygplan och fritidsbåtar till Sardinien.

152.

Vad gäller storleken av den regionala skatten, för luftfartyg kan den uppgå till 1000 euro per ankomst och för fartyg till 15000 euro per år, ( 118 ) är den kostnadsfördel som företag som har hemvist i regionen har i förhållande till företag som har hemvist utanför regionen inte obetydlig. För personer som är bosatta utanför regionen kommer det att vara svårare än för personer som är bosatta i regionen att använda sina privatflygplan och fritidsbåtar för att tillhandahålla eller utnyttja tjänster på Sardinien. ( 119 )

153.

Som jag redan har anfört inom ramen för den första och den tredje frågan kan den kostnadsfördel som företag som har hemvist i landet har inte heller anses som obetydlig med hänvisning till deras allmänna skattebörda. ( 120 )

154.

En skattelagstiftning som den sardinska kan alltså snedvrida konkurrensen i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

155.

Sammanfattningsvis kan således följande fastställas:

156.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara de frågor som ställts av den italienska författningsdomstolen på följande sätt: