31.7.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 209/5

1.

En medlemsstats lagstiftning, likt den som är aktuell i det nationella målet, vars syfte är såväl att begränsa beroendet av hasardspel som att bekämpa bedrägeri och som faktiskt bidrar till att uppnå dessa syften, kan anses begränsa vadhållningsverksamhet på ett sammanhängande och systematiskt sätt, även om tillståndsinnehavaren/tillståndsinnehavarna tillåts att göra sitt/sina hasardspelsutbud attraktiva genom att introducera nya hasardspel och genom att göra reklam. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida olagliga spel skulle kunna utgöra ett problem i den berörda medlemsstaten, vilka skulle kunna motverkas genom att antalet godkända och reglerade spel utökas, och huruvida denna ökning har en omfattning som är oförenlig med syftet att begränsa spelberoende.

2.

Den nationella domstolen ska inte vid tillämpningen av en nationell lagstiftning om hasardspel, som är förenlig med artikel 49 EG, i varje enskilt fall pröva om den berörda tillämpningsåtgärden, vars syfte är att säkerställa att denna lagstiftning följs, är ägnad att uppnå de syften som eftersträvas och att den är förenlig med proportionalitetsprincipen, om denna åtgärd är nödvändig för att säkerställa denna lagstiftnings ändamålsenliga verkan, vilket inte utgör en ytterligare inskränkning i förhållande till de inskränkningar som följer av samma lagstiftning. Det saknar betydelse för målet vid den nationella domstolen, om tillämpningsåtgärden har vidtagits som en följd av ett myndighetsingripande, i syfte att säkerställa att den nationella lagstiftningen följs, eller som en följd av en begäran från en enskild i anslutning till en civilrättslig talan, i syfte att skydda de rättigheter som detta rättsubjekt har enligt samma lagstiftning.

3.

Artikel 49 EG ska tolkas så att den inte utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning, likt den som är aktuell i det nationella målet, enligt vilken anordnande och främjande av hasardspel omfattas av ett exklusivt system med en enda aktör, där det är förbjudet för alla övriga aktörer, inklusive aktörer som är etablerade i en annan medlemsstat, att via Internet erbjuda tjänster som omfattas av nämnda bestämmelser på den förstnämnda medlemsstatens territorium.