FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (avdelningen för överklaganden)

den 11 november 2008

Mål T‑390/07 P

Michael Alexander Speiser

mot

Europaparlamentet

”Överklagande – Personalmål – Tillfälligt anställda – Upptagande till sakprövning – Utlandstillägg – Beslut som utgör en ren bekräftelse – Klagomål som anförts för sent ”

Saken: Överklagande av det beslut som Europeiska unionens personaldomstol (första avdelningen) meddelade den 10 september 2007 i mål F-146/06, Speiser mot parlamentet (REG 2007, s. I‑A-0000 och s. II‑A-0000), med yrkande om upphävande av beslutet.

Avgörande: Talan ogillas. Vardera parten ska bära sin rättegångskostnad vid domstolen.

Sammanfattning

1.      Överklagande – Grunder – Grunden att en utgång i ett annat mål inte har tillämpats i den överklagade domen

(Artikel 225 EG; domstolens stadga, bilaga I, artikel 11.1)

2.      Institutionernas rättsakter – Allmän skyldighet att upplysa personer om vilka rättsmedel som finns tillgängliga och vilka frister som gäller – Föreligger inte

3.      Tjänstemän – Talan – Föregående administrativt klagomål – Tidsfrister – Utgången frist – Ursäktligt misstag

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

4.      Tjänstemän – Talan – Föregående administrativt klagomål – Tidsfrister – Utgången frist – Börjar löpa på nytt – Villkor – Ny faktisk omständighet

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

5.      Förfarande – Rättegångskostnader – Yrkande om att rättegångskostnaderna ska fastställas med tillämpning av rättegångsreglerna

(Förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 87.2, första stycket)

1. Även om den lösning som gemenskapsdomstolen har valt i en annan dom inte har följts i en dom som överklagats inte i sig utgör ett åsidosättande av gemenskapsrätten som kan prövas vid ett överklagande kan en sådan grund ändå tas upp till sakprövning i den mån som den avser att en erkänd princip har åsidosatts i domen.

(se punkt 19)

Hänvisning till: Personaldomstolen 28 juni 2006, Grünheid mot kommissionen, F‑101/05, REGP s. I‑A‑1‑55 och s. II‑A‑1‑199

2. Som kommissionen med rätta har gjort gällande framgår det dessutom av domstolens rättspraxis att gemenskapsinstitutionerna varken har en allmän skyldighet att upplysa personer som rättsakter riktar sig till om vilka rättsmedel som finns tillgängliga eller en skyldighet att ange vilka tidsfrister som gäller för att utnyttja dessa.

(se punkt 32)

Hänvisning till domstolen den 27 november 2007, C‑163/07 P, Diy‑Mar Insaat Sanayi ve Ticaret och Akar mot kommissionen, REG 2007, s. I‑10125, punkt 41, och där angiven rättspraxis

3. Begreppet ursäktligt misstag ska tolkas restriktivt och endast avse särskilda omständigheter, där exempelvis de aktuella institutionerna uppträtt på ett sätt som, ensamt eller i avgörande grad, varit ägnat att skapa ursäktlig förvirring hos en enskild som är i god tro och som visar sådan aktsamhet som förväntas av en normalt vaksam aktör. I ett sådant fall kan förvaltningen nämligen inte åberopa sitt eget åsidosättande av principerna om rättssäkerhet och om berättigade förväntningar, vilket ligger till grund för den enskildes misstag.

(se punkterna 33 och 34)

Hänvisning till förstainstansrätten den 27 september 2007, T‑8/95 och T‑9/95, Pelle och Konrad mot rådet och kommissionen, REG 2007, s. I‑4117, punkt 93, och där angiven rättspraxis

4. Ett beslut i vilket förvaltningen godtar att, efter ansökan av den berörde, ändra hans rekryteringsort till en annan stad än den som tidigare angetts som rekryteringsort saknar betydelse för frågan huruvida vederbörande har rätt till utlandstillägg eller inte och medför inte att fristen för att inge klagomål mot ett tidigare beslut att inte bevilja ett sådant tillägg börjar löpa på nytt. Det är nämligen så att fastställandet av rekryteringsort för en tjänsteman och beviljande av utlandstillägg fyller olika behov och har olika syften. Trots att beviljande av utlandstillägg är beroende av att den berörde inte har varit permanent bosatt eller utövat sin huvudsakliga yrkesverksamhet i värdmedlemsstaten under referensperioden är begreppet rekryteringsort i artikel 7.3 första stycket i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna ett tekniskt begrepp som används för att beräkna vissa ekonomiska rättigheter för tjänstemannen så att vederbörandes rekryteringsort inte förväxlas med den plats där han bott permanent eller har utövat sin yrkesverksamhet före rekryteringen.

(se punkterna 37–42)

Hänvisning till domstolen den 2 maj 1985, 144/84, De Angelis mot kommissionen, REG 1985, s. 1301, punkt 13; förstainstansrätten den 28 september 1993, T‑90/92, Magdalena Fernández mot kommissionen, REG 1993, s. II‑971, punkterna 26 och 30, och där angiven rättspraxis

5. Enligt artikel 87.2 första stycket i förstainstansrättens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats. Ett yrkande om att förstainstansrätten ska besluta om rättegångskostnaderna kan inte betraktas som ett yrkande om att tappande part ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

(se punkt 48)

Hänvisning till domstolen den 9 juni 1992, C-30/91 P, Lestelle mot kommissionen, REG 1992, s. I‑3755, punkt 38