Mål C‑503/07 P

Saint-Gobain Glass Deutschland GmbH

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Överklagande – Direktiv 2003/87/EG – System för handel med utsläppsrätter för växthusgaser – Samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar – Förbundsrepubliken Tyskland – Fördelning av utsläppsrätter – Perioden 2008–2012 – Villkor – Personligen berörd – Avvisning – Rätten att höras inför domstol – Rätt till rättvis rättegång”

Sammanfattning av beslutet

1.        Överklagande – Berättigat intresse av att få saken prövad

2.        Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt och personligen

(Artikel 230 fjärde stycket EG; Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87, artiklarna 9 och 11)

1.        Domstolen kan avvisa ett överklagande, när det efter förstainstansrättens dom har inträffat en omständighet som medför att domen inte längre är till skada för klaganden. En förutsättning för att en klagande ska ha ett berättigat intresse av att överklaga är nämligen att utgången av överklagandet kan medföra någon fördel för honom.

(se punkt 48)

2.        Möjligheten att mer eller mindre exakt fastställa antalet rättssubjekt som berörs av en rättsakt, eller till och med deras identitet, innebär inte att dessa rättssubjekt ska anses personligen berörda av rättsakten i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG, om det framgår att den är tillämplig i objektivt rättsliga eller faktiska situationer som anges i rättsakten i fråga.

När det gäller tillämpningen av direktiv 2003/87 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG utgör ett beslut av kommissionen riktat till en medlemsstat som innebär avslag på en nationell fördelningsplan (NFP) för sådana utsläppsrätter avseende den andra fördelningsperioden, för det första, en allmängiltig rättsakt, eftersom det var tillämpligt på objektivt fastställda situationer och innebar rättsliga verkningar för olika kategorier av personer som fastställts på ett allmänt och abstrakt sätt. Det förhållandet att nämnda beslut innebar ett förbud mot att bibehålla fördelningsgarantier vilka vissa verksamhetsutövare hade kunnat göra gällande enligt en nationell lag om tilldelning av utsläppsrätter för den första tilldelningsperioden medför, för det andra, inte att detta beslut får karaktären av ett antal individuella beslut. Det förhållandet att den nationella fördelningsplan som medlemsstaten har anmält till kommissionen ska innehålla en förteckning över anläggningar som omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter samt en uppgift om de utsläppsrätter som denna medlemsstat har för avsikt att tilldela dessa anläggningar, leder inte till slutsatsen att kommissionen genom nämnda beslut fattade beslut rörande individuella framställningar.

Trots att de berörda näringsidkarna saknar möjlighet att begära att det omtvistade beslutet ska ogiltigförklaras, har de kvar möjligheten att ifrågasätta de nationella åtgärder som vidtagits med tillämpning av nämnda beslut och, i detta sammanhang, åberopa beslutets ogiltighet vid nationell domstol, vilken beslutar med iakttagande av artikel 234 EG.

(se punkterna 70, 73 och 78)

DOMSTOLENS BESLUT (sjätte avdelningen)

den 8 april 2008 (*)

”Överklagande – Direktiv 2003/87/EG – System för handel med utsläppsrätter för växthusgaser – Samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar – Förbundsrepubliken Tyskland – Fördelning av utsläppsrätter – Perioden 2008–2012 – Villkor – Personligen berörd – Avvisning – Rätten att höras inför domstol – Rätt till rättvis rättegång”

I mål C‑503/07 P,

angående ett överklagande enligt artikel 56 i domstolens stadga, som ingavs den 14 november 2007,

Saint-Gobain Glass Deutschland GmbH, Aachen (Tyskland), företrätt av H. Posser och S. Altenschmidt, Rechtsanwälte,

klagande,

i vilket de andra parterna är:

Fels-Werke GmbH, Goslar (Tyskland),

sökande i första instans,

Spenner-Zement GmbH & Co. KG, Erwitte (Tyskland),

sökande i första instans,

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av U. Wölker, i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

svarande i första instans,

meddelar

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden L. Bay Larsen samt domarna P. Kūris och C. Toader (referent),

generaladvokat: J. Mazák,

justitiesekreterare: R. Grass,

efter begäran av klaganden i enlighet med artikel 62a i domstolens rättegångsregler att förevarande mål ska handläggas skyndsamt,

och efter att ha hört generaladvokaten,

följande

Beslut

1        Saint-Gobain Glass Deutschland GmbH (nedan kallat Saint-Gobain Glass Deutschland) har yrkat att förstainstansrättens beslut av den 11 september 2007 i mål T‑28/07, Fels-Werke m.fl. mot kommissionen (REG 2007, s. II‑0000) (nedan kallat det överklagade beslutet) ska upphävas. Genom detta beslut avvisades klagandens talan om ogiltigförklaring till viss del av kommissionens beslut K(2006) 5609 av den 29 november 2006 om den nationella plan över tilldelning av utsläppsrätter för växthusgaser som anmälts av Förbundsrepubliken Tyskland för perioden år 2008–2012 (nedan kallat det omtvistade beslutet).

 Tillämpliga bestämmelser

2        Genom artikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG (EGT L 275, s. 32) införs, med verkan från den 1 januari 2005, ett sådant system (nedan kallat systemet för handel med utsläppsrätter), vilket syftar till att på ett kostnadseffektivt och ekonomiskt effektivt sätt minska utsläppen av växthusgaser, i synnerhet koldioxid.

3        Enligt artikel 2 i direktiv 2003/87 ska direktivet tillämpas på utsläpp från de verksamheter som anges i bilaga I. Bland dessa verksamheter ingår anläggningar för produktion av glas.

4        I artikel 11 i direktiv 2003/87 anges en första period för fördelning av utsläppsrätter som löper från år 2005 till år 2007 (nedan kallad den första fördelningsperioden), och därefter en andra period för fördelning av utsläppsrätter från år 2008 till år 2012 (nedan kallad den andra fördelningsperioden).

5        I artiklarna 9–11 i direktiv 2003/87 anges de villkor och förfaranden som behöriga nationella myndigheter ska iaktta när de på grundval av en nationell fördelningsplan (nedan kallad NFP) fördelar utsläppsrätter till verksamhetsutövare som driver anläggningar för dessa båda fördelningsperioder.

6        I artikel 9.1 första stycket i direktiv 2003/87 föreskrivs följande:

”Varje medlemsstat skall för var och en av de perioder som avses i artikel 11.1 och 11.2 upprätta en [NFP] över det sammanlagda antal utsläppsrätter som medlemsstaten avser att fördela för den perioden och hur den föreslår att fördela dem. [NFP] skall utgå från objektiva och öppna kriterier, däribland dem som anges i bilaga III, med vederbörlig hänsyn till allmänhetens synpunkter…”

7        Enligt artikel 9.1 andra stycket ska en NFP offentliggöras och anmälas till Europeiska gemenskapernas kommission och de övriga medlemsstaterna för varje fördelningsperiod.

8        I artikel 9.3 i ovannämnda direktiv föreskrivs följande:

”Inom tre månader efter det att en [NFP] anmälts av en medlemsstat i enlighet med punkt 1 får kommissionen avslå [NFP] eller någon del av denna, på grundval av att den är oförenlig med de kriterier som anges i bilaga III eller med artikel 10. Medlemsstaten skall fatta beslut i enlighet med artikel 11.1 eller 11.2 endast om kommissionen godtagit de föreslagna ändringarna. Varje beslut om avslag från kommissionens sida skall åtföljas av en motivering.”

9        Enligt artikel 10 i direktiv 2003/87 ska medlemsstaterna fördela minst 95 procent av utsläppsrätterna gratis för den första fördelningsperioden.

10      Artikel 11 i direktiv 2003/87 rör fördelning och utfärdande av utsläppsrätter. Där föreskrivs följande:

”1. För den treårsperiod som börjar den 1 januari 2005 skall varje medlemsstat bestämma det sammanlagda antal utsläppsrätter som den kommer att fördela för perioden och fördelningen av utsläppsrätterna till verksamhetsutövare för varje anläggning. Detta beslut skall fattas minst tre månader innan den aktuella perioden börjar och grundas på den [NFP] som utarbetats i enlighet med artikel 9 och i överensstämmelse med artikel 10, med vederbörlig hänsyn till allmänhetens synpunkter.

2. För den femårsperiod som börjar den 1 januari 2008 och för varje påföljande femårsperiod, skall varje medlemsstat besluta om det sammanlagda antal utsläppsrätter som medlemsstaten kommer att fördela för perioden och inleda processen för fördelningen av utsläppsrätterna till verksamhetsutövare för varje anläggning. Detta beslut skall fattas minst tolv månader innan den aktuella perioden börjar och grundas på den medlemsstatens [NFP] som utarbetats i enlighet med artikel 9 och i överensstämmelse med artikel 10, med vederbörlig hänsyn till allmänhetens synpunkter.

3. Beslut som fattas i enlighet med punkt 1 eller 2 skall vara förenliga med kraven i [EG-]fördraget, särskilt artiklarna 87 och 88 i detta. När medlemsstaterna beslutar om fördelning av utsläppsrätter, skall de beakta behovet av att nya deltagare får tillgång till utsläppsrätter.

…”

11       I bilaga III till direktiv 2003/87 anges elva kriterier för NFP.

12      Kriterierna 5 och 10 i bilaga III har följande lydelse:

”5. [NFP] skall inte göra skillnad mellan företag eller sektorer på ett sätt som otillbörligt gynnar vissa företag eller verksamheter i enlighet med kraven i fördraget, i synnerhet artiklarna 87 och 88 i detta.

…

10. [NFP] skall innehålla en förteckning över de anläggningar som omfattas av detta direktiv tillsammans med de mängder utsläppsrätter som avses tilldelas var och en.”

13       Enligt artikel 13.1 i direktiv 2003/87 ska utsläppsrätterna endast vara giltiga för de utsläpp som skett under den period för vilken de utfärdats.

 Målets bakgrund

14      Det framgår av det överklagade beslutet att klaganden driver en anläggning för produktion av glas i Porz. I beslut av den 16 december 2004 tilldelade Umweltbundesamt (Tysklands miljömyndighet) klaganden utsläppsrätter för en del av denna anläggning som togs i drift under åren 2003 och 2004, avseende den första fördelningsperioden (2005–2007), på grundval av Tysklands NFP (nedan kallad Tysklands NFP I) och artikel 8 i lagen om fördelning av utsläppsrätter under perioden 2005–2007, av den 26 augusti 2004 (Zuteilungsgesetz 2007, BGBI. 2004 I, s. 2211, nedan kallad ZuG 2007).

15      Enligt 8 § första stycket andra meningen ZuG 2007 undantas den berörda anläggningen från tillämpningen av en utförandefaktor under en period av tolv år från det att den togs i drift.

16      Enligt 2 § ZuG 2007 är de relevanta bestämmelserna i nämnda lag endast tillämpliga på den första fördelningsperioden om inte annat föreskrivs.

17      I 7 § i lag av den 8 juli 2004 om införlivande av direktiv 2003/87/EG om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser i gemenskapen (Gesetz zur Umsetzung der Richtlinie 2003/87/EG über ein System für den Handel mit Treibhausgasemissionszertifikaten in der Gemeinschaft, BGBI. 2004 I, s. 1578, nedan kallad TEHG) anges bland annat att NFP som antagits för respektive fördelningsperiod utgör grunden för en lag om fördelning och att fördelningen görs med stöd av denna lag.

18      Enligt 9 § första stycket TEHG har varje verksamhetsutövare som driver en anläggning rätt att erhålla utsläppsrätter i enlighet med villkoren i lagen om fördelning. Med tillämpning av andra stycket i denna bestämmelse sker fördelningen i förhållande till den verksamhet som har bedrivits under en viss fördelningsperiod.

19      Enligt 10 § första stycket TEHG ska en fördelning föregås av en skriftlig begäran till behöriga myndigheter.

20      Den 4 juli 2006 anmälde Förbundsrepubliken Tyskland sin andra NFP (nedan kallad Tysklands NFP II) till kommissionen i enlighet med artikel 9.1 i direktiv 2003/87.

21      I likhet med Tysklands NFP I innehåller Tysklands NFP II i kapitel 6.1 den allmänna fördelningsregeln som är tillämplig på befintliga anläggningar (Bestandsanlagen) som togs i drift före den 31 december 2002. Den tillämpliga utförandefaktorn är 0,9875 för anläggningar i industrisektorn.

22      I kapitel 6.2 i Tysklands NFP II anges under rubriken ”Fördelning enligt 8 § ZuG 2007” att någon utförandefaktor inte är tillämplig enligt denna bestämmelse inom ramen för beräkningen av antalet utsläppsrätter som är avsedda för anläggningar som togs i drift mellan den 1 januari 2003 och den 31 december 2004, och att detta ska gälla under en period av tolv år från och med att anläggningen togs i drift.

23      Genom det omtvistade beslutet ogiltigförklarade kommissionen delvis Tysklands NFP II. I artikel 1.2 i detta beslut konstaterade kommissionen att fördelningsreglerna, som beskrivs i kapitel 6.2 i Tysklands NFP II, särskilt under rubriken ”Fördelning enligt 8 § ZuG 2007”, inte var förenliga med kriterium 5 i bilaga III till direktiv 2003/87, eftersom de innebar en oskälig fördel för de berörda anläggningarna i förhållande till andra jämförbara befintliga anläggningar på vilka den allmänna fördelningsmetoden tillämpats.

24      Kommissionen ansåg nämligen att den tilldelning av utsläppsrätter som är gratis för vissa verksamheter genom tillämpningen av en lägre utförandefaktor, och följaktligen en gynnsammare sådan, utgjorde en selektiv ekonomisk förmån för vissa företag, vilken skulle ha kunnat snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstater och vilken, därigenom, skulle ha kunnat utgöra ett statligt stöd i strid med artiklarna 87 EG och 88 EG.

25      Kommissionen medgav endast att befintliga anläggningars tilldelning av utsläppsrätter under en viss fördelningsperiod kunde göras enligt andra metoder än dem som är tillämpliga på nya deltagare, i den mening som avses i artikel 3 h i direktiv 2003/87, vilka enligt direktivet erkänns som en särskild kategori. Skälet till en sådan ojämlik behandling blev emellertid obsolet under den följande fördelningsperioden, när den ursprungliga nya deltagaren omvandlades till befintlig anläggning för vilken det förelåg uppgifter som var jämförbara med dem som förelåg för befintliga anläggningar.

26      I artikel 2.2 i det omtvistade beslutet förklarade kommissionen att den inte avsåg att framföra några invändningar mot Tysklands NFP II, om Förbundsrepubliken Tyskland, i syfte att undvika diskriminering, gjorde följande ändringar och anmälde dessa till kommissionen:

”2. [T]illdelningsgarantierna för den första fördelningsperioden, vilka beskrivs i kapitel 6.2 i [Tysklands NFP II] under rubrikerna ’Nya kompletterande anläggningar enligt 11 § ZuG 2007’ och ’Fördelning enligt 8 § ZuG 2007’ … skall vid fördelningen av utsläppsrätter inte tillämpas på ett sätt som gynnar berörda anläggningar i förhållande till andra jämförbara befintliga anläggningar på vilka den allmänna fördelningsmetoden tillämpas i enlighet med nämnda NFP. Med andra ord skall samma utförandefaktor tillämpas på de berörda anläggningarna som tillämpas på andra jämförbara befintliga anläggningar …”

 Det överklagade beslutet

27      Klaganden väckte, genom handling som inkom till förstainstansrättens kansli den 7 februari 2007, talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet.

28      I separat handling som inkom samma dag begärde klaganden även att målet skulle handläggas skyndsamt i enlighet med artikel 76a i förstainstansrättens rättegångsregler. I skrivelse av den 23 februari 2007 motsatte sig kommissionen en skyndsam handläggning av målet. I beslut av den 7 juni 2007 biföll förstainstansrätten begäran om skyndsam handläggning.

29      I handling som ingavs till förstainstansrättens kansli den 23 mars 2007, gjorde kommissionen en invändning om rättegångshinder i ovannämnda mål i enlighet med artikel 114.1 i förstainstansrättens rättegångsregler. Klaganden inkom med yttrande avseende denna invändning den 12 april 2007.

30      I sin ansökan yrkade klaganden att förstainstansrätten skulle

–        ogiltigförklara artikel 1.2 i det omtvistade beslutet, i den del det anges att tilldelningsgarantierna från den första fördelningsperioden, vilka beskrivs i kapitel 6.2 i Tysklands NFP II under rubrikerna ”Nya kompletterande anläggningar enligt 11 § ZuG 2007” och ”Tilldelning enligt 8 § ZuG”, strider mot direktiv 2003/87/EG,

–        ogiltigförklara artikel 2.2 i det omtvistade beslutet, i den del Förbundsrepubliken Tyskland åläggs förpliktelser (Vorgaben) i fråga om tillämpningen av tilldelningsgarantierna från den första fördelningsperioden, vilka beskrivs i kapitel 6.2 i Tysklands NFP II under rubrikerna ”Nya kompletterande anläggningar enligt 11 § ZuG 2007” och ”Tilldelning enligt 8 § ZuG”, och i den del det föreskrivs en tillämpning av samma utförandefaktor som är tillämplig för andra jämförbara befintliga anläggningar, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

31      I det överklagade beslutet avvisade förstainstansrätten talan, med motiveringen att såvitt särskilt avser klaganden, var denne inte mottagare av det omtvistade beslutet och inte personligen berörd av detta beslut i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG.

32      Till stöd för denna slutsats konstaterade förstainstansrätten i punkt 59 i det överklagade beslutet att det omtvistade beslutet utgjorde en allmängiltig rättsakt, eftersom det var tillämpligt på objektivt fastställda situationer och innebar rättsliga verkningar för olika kategorier av personer som fastställts på ett allmänt och abstrakt sätt. Artiklarna 1.2 och 2.2 i det omtvistade beslutet berör nämligen samtliga verksamhetsutövare som driver anläggningar, vilka på ett allmänt och abstrakt sätt omfattas av regeln i kapitel 6.2 i Tysklands NFP II och vilka är verksamma inom ekonomiska sektorer som omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter enligt bilaga I i direktiv 2003/87. Enligt dessa bestämmelser och med förbehåll för förekomsten av särskilda egenskaper som är utmärkande för dessa verksamhetsutövare, påverkas dessa således på samma sätt och behandlas som om de befinner sig i en identisk situation.

33      Förstainstansrätten erinrade därefter om att det följer av fast rättspraxis att en annan fysisk eller juridisk person än den till vilken en rättsakt riktas endast kan vara personligen berörd, i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG, om den berörda rättsakten angår denne på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för personen eller på grund av en faktisk situation som särskiljer denne från alla andra personer och därigenom försätter denne i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som rättsakten är riktad till (domstolens dom av den 15 juli 1963 i mål 25/62, Plaumann mot kommissionen, REG 1963, s. 197, 223, svensk specialutgåva, volym 1, s. 181, av den 18 maj 1994 i mål C‑309/89, Codorniu mot rådet, REG 1994, s. I‑1853, punkt 20, svensk specialutgåva, volym 16, s. I‑141, av den 25 juli 2002 i mål C‑50/00 P, Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, REG 2002, s. I‑6677, punkt 36, och av den 1 april 2004 i mål C‑263/02 P, Jégo-Quéré mot kommissionen, REG 2004, s. I‑3425, punkt 45).

33 bis Förstainstansrätten påpekade i detta hänseende att enbart den omständigheten att den faktiska verkan av en allmängiltig rättsakt kan skilja sig åt i förhållande till olika rättssubjekt på vilka den är tillämplig kan inte medföra att dessa rättssubjekt särskiljs i förhållande till samtliga övriga berörda aktörer, eftersom tillämpningen av denna rättsakt sker i en objektivt fastställd situation.

34      I punkt 61 i det överklagade beslutet ansåg emellertid förstainstansrätten att sökandena i förevarande fall inte alls utpekades genom särskilda egenskaper som är utmärkande för dem, utan att de påverkades i samma utsträckning som övriga verksamhetsutövare som driver anläggningar, vilka omfattas av samma nationella och gemenskapsrättsliga bestämmelser och befinner sig i samma situation. Det var således enbart på grund av deras objektiva ställning som sådana verksamhetsutövare som omfattas av reglerna i kapitel 6.2 i Tysklands NFP II, och som är verksamma i de sektorer som omfattas av bilaga I till direktiv 2003/87, som sökandena kunde hävda att de påverkades av det omtvistade beslutet.

35      Förstainstansrätten fastslog vidare i denna del av det överklagade beslutet att inget av de argument som framförts av sökandena kunde påverka denna bedömning.

36      I punkt 65 i det överklagade beslutet preciserade förstainstansrätten att den inte godtog argumentet enligt vilket Saint-Gobain Glass Deutschland ingick i en inskränkt krets personer på grund av att bolaget tillhörde den grupp verksamhetsutövare som begärt och erhållit utsläppsrätter under perioden 2003–2004 i enlighet med 8 § första stycket ZuG 2007. Förstainstansrätten konstaterade härvid för det första att Saint-Gobain Glass Deutschland varken hade anfört några närmare omständigheter eller ingett någon bevisning som styrkte sammansättningen av denna påstått inskränkta krets av verksamhetsutövare. Bolaget hade härvid inte till akten ingett någon förteckning över verksamhetsutövare på vilka 8 § första stycket ZuG 2007 tillämpats, i likhet med en sådan förteckning som övriga två sökanden ingett.

37      Förstainstansrätten erinrade vidare om att möjligheten att vid tidpunkten för de ifrågasatta bestämmelsernas antagande, mer eller mindre exakt fastställa antalet rättssubjekt som berörs av en rättsakt, eller till och med deras identitet, inte innebar att dessa rättssubjekt skulle anses personligen berörda av rättsakten, om det framgår att den är tillämplig i objektivt rättsliga eller faktiska situationer som anges i rättsakten i fråga (domstolens dom av den 22 november 2001 i mål C‑451/98, Antillean Rice Mills mot rådet, REG 2001, s. I‑8949, punkt 52).

38      Mot denna bakgrund slog förstainstansrätten fast att Saint-Gobain Glass Deutschland inte hade visat att bolaget berördes personligen av det omtvistade beslutet på grund av dess påstådda tillhörighet till en sluten krets av verksamhetsutövare.

39      Vidare ansåg förstainstansrätten att det varken av målen med direktiv 2003/87, tolkade mot bakgrund av skäl 5, eller kriterium 5 i bilaga III, eller av någon annan bestämmelse i nämnda direktiv framgick att verksamhetsutövare som driver anläggningar garanterades att en viss fördelningsmetod skulle tillämpas eller att de till och med skulle erhålla ett visst antal utsläppsrätter för växthusgaser, i synnerhet när denna påstådda garanti hänför sig till flera fördelningsperioder. Tvärtom görs det en klar åtskillnad i artikel 11.1 och 11.2 i direktiv 2003/87, jämförd med artiklarna 9.1 och 13.1 i detta direktiv, mellan den första och den andra fördelningsperioden, och giltigheten av tilldelade utsläppsrätter begränsas till en enda fördelningsperiod, vilket innebär att medlemsstaterna måste anta separata fördelningsbeslut för varje period.

 Parternas yrkanden

40      Saint-Gobain Glass Deutschland har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska

–        ogiltigförklara det överklagade beslutet såvitt avser klaganden,

–        ogiltigförklara artikel 1.2 i det omtvistade beslutet, till den del det däri slås fast att fördelningsgarantierna från den första fördelningsperioden, vilka beskrivs i kapitel 6.2 i Tysklands NFP II, är oförenliga med direktiv 2003/87,

–        ogiltigförklara artikel 2.2 i det omtvistade beslutet i den del bestämmelsen innehåller riktlinjer för Förbundsrepubliken Tyskland i fråga om tillämpningen av fördelningsgarantierna från den första fördelningsperioden, vilka beskrivs i kapitel 6.2 i Tysklands NFP II, och i den del det i denna bestämmelse föreskrivs att samma utförandefaktor ska tillämpas som för andra jämförbara befintliga anläggningar,

–        i andra hand, upphäva det överklagade beslutet och återförvisa målet till förstainstansrätten, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

41      Kommissionen har i första hand yrkat att överklagandet ska avvisas och i andra hand att det ska ogillas såsom ogrundat. Kommissionen har även yrkat att klaganden ska ersätta rättegångskostnaderna.

 Överklagandet

42      Saint-Gobain Glass Deutschland har till stöd för överklagandet anfört två grunder för att det överklagade beslutet ska ogiltigförklaras, nämligen ett åsidosättande av processuella rättigheter och ett åsidosättande av artikel 230 fjärde stycket EG.

43      Det följer av artikel 119 i domstolens rättegångsregler att om det är uppenbart att överklagandet inte kan tas upp till prövning, eller om överklagandet är uppenbart ogrundat, kan domstolen vid varje tidpunkt, med referentens rapport som underlag och efter att ha hört generaladvokaten, avvisa eller ogilla överklagandet genom motiverat beslut.

44      Domstolen anser att eftersom så är fallet i förevarande mål, saknas det anledning att pröva begäran om skyndsam handläggning med hänsyn till antagandet av förevarande beslut.

 Upptagande till sakprövning

45      Kommissionen anser att klaganden inte längre har något intresse av att få saken prövad, eftersom en ogiltigförklaring av bestämmelserna i det omtvistade beslutet inom ramen för överklagandet inte skulle ha någon rättslig verkan på grund av kommissionens antagande av beslut K(2007) 5258 av den 26 oktober 2007 om godkännande av de ändringar som Förbundsrepubliken Tyskland gjort i sin lagstiftning och, särskilt, på grund av att systemet grundat på en enda utförandefaktor ersatts med ett annat system.

46      På begäran av domstolen i enlighet med artikel 54a i domstolens rättegångsregler, översände kommissionen ovannämnda beslut till domstolen.

47      Det ska i detta sammanhang erinras om att domstolen kan avvisa ett överklagande, när det efter förstainstansrättens dom har inträffat en omständighet som medför att domen inte längre är till skada för klaganden. En förutsättning för att en klagande ska ha ett berättigat intresse av att överklaga är nämligen att utgången av överklagandet kan medföra någon fördel för honom (se dom av den 19 oktober 1995 i mål C‑19/93 P, Rendo m.fl. mot kommissionen, REG 1995, s. I‑3319, punkt 13, och beslut av den 25 januari 2001 i mål C‑111/99 P, Lech-Stahlwerke mot kommissionen, REG 2001, s. I‑727, punkt 18).

48      Domstolen konstaterar att det beslut som kommissionen i förevarande fall har åberopat för att visa att klaganden saknar ett intresse av att få saken prövad, för det första, inte ersätter det omtvistade beslutet och, för det andra, enbart hänvisar till ändringarna avseende artikel 1.2 i det omtvistade beslutet.

49      Klaganden har även bestritt kommissionens argument rörande frågan huruvida de tilldelningsgarantier som är hänförliga till den första fördelningsperioden och som anges i artikel 2.2 i det omtvistade beslutet är oförenliga med direktiv 2003/87, med hänsyn till att denna bestämmelse, för det första, innehåller tvingande föreskrifter för den mottagande medlemsstaten, vad gäller tillämpningen av tilldelningsgarantierna hänförliga till den första fördelningsperioden som beskrivs i kapitel 6.2 i Tysklands NFP II, och till att det, för det andra, föreskrivs att denna medlemsstat ska tillämpa samma progressiva faktor som för övriga jämförbara befintliga anläggningar.

50      Mot denna bakgrund och i avsaknad av ytterligare uppgifter kan domstolen inte konstatera, såsom kommissionen har hävdat, att Saint-Gobain Glass Deutschland helt saknar intresse av att få saken prövad inom ramen för överklagandet.

51      Den invändning om rättegångshinder som framställts av kommissionen ska följaktligen inte bifallas.

 Den första grunden som avser ett åsidosättande av processuella rättigheter

 Parternas argument

52      Saint-Gobain Glass Deutschland har hävdat att förstainstansrätten genom det överklagade beslutet åsidosatte såväl rätten till en rättvis rättegång som rätten att yttra sig. Bolaget har därvid bland annat gjort gällande att parterna i en tvist ska ges möjlighet att yttra sig angående samtliga frågor rörande faktiska och rättsliga omständigheter som är relevanta för tvistens avgörande.

53      Enligt klaganden har förstainstansrätten främst grundat sitt beslut på den omständigheten att klaganden inte anförde några närmare omständigheter eller ingav bevisning beträffande sammansättningen av den slutna krets av verksamhetsutövare som klaganden åberopat för att visa att den hade ställning av en person som personligen berördes av det omtvistade beslutet. Saint-Gobain Glass Deutschland har hävdat att förstainstansrätten inte begärde att bolaget skulle inkomma med en sådan förteckning. Detta var anledningen till att bolaget för förstainstansrätten inte kunde redogöra för skälen till att den inte ingett en sådan förteckning.

54      Klaganden anser att det saknades anledning att inkomma med ifrågavarande förteckning utan att förstainstansrätten uttryckligen hade begärt det. Tillhörigheten till en inskränkt krets av aktörer som påverkas av antagandet av det omtvistade beslutet är en direkt följd av den nationella lagstiftningens struktur och var inte beroende av ingivandet av en förteckning över de berörda verksamhetsutövarna.

55      Saint-Gobain Glass Deutschland har även hävdat att det var omöjligt för bolaget att inge en sådan förteckning, eftersom Umweltbundesamt (den federala miljömyndigheten) inte kunde efterkomma en sådan begäran på grund av skyddet för uppgifter. Förstainstansrätten borde emellertid ha vidtagit en åtgärd för processledning eller bevisupptagning. Hade förstainstansrätten gjort en sådan begäran, skulle Förbundsrepubliken Tyskland ha ingett en sådan förteckning som visade att klaganden tillhörde en sluten krets av verksamhetsutövare.

56      Kommissionen anser att förstainstansrätten genom det överklagade beslutet inte åsidosatte klagandens processuella rättigheter.

 Domstolens bedömning

57      Det kan inledningsvis konstateras att det, i motsats till vad klaganden tycks anse, endast var i fullständighetens intresse som förstainstansrätten påpekade att klaganden inte ingett någon förteckning över de verksamhetsutövare som påverkades av det omtvistade beslutet i syfte att visa att klaganden var personligen berörd av detta beslut.

58      Förstainstansrätten ansåg nämligen inledningsvis i punkt 61 i det överklagade beslutet att sökandena inte var personligen berörda av det omtvistade beslutet och att inget av de argument som anförts av sökandena skulle kunna påverka denna bedömning.

59      I synnerhet som svar på vissa argument som anförts av Saint-Gobain Glass Deutschland och som grundas på påståendet om en tillhörighet till en sluten krets av verksamhetsutövare som berörs av det omtvistade beslutet, erinrade förstainstansrätten, i punkt 65 i det överklagade beslutet, att möjligheten att mer eller mindre exakt fastställa antalet rättssubjekt som berörs av en rättsakt, eller till och med deras identitet, inte innebär att dessa rättssubjekt ska anses personligen berörda av rättsakten, om det framgår att den är tillämplig i objektivt rättsliga eller faktiska situationer som anges i rättsakten i fråga.

60      I detta sammanhang konstaterade förstainstansrätten att Saint-Gobain Glass Deutschland varken hade anfört några närmare omständigheter eller ingett någon bevisning som styrkte sammansättningen av denna påstått slutna krets av verksamhetsutövare. Det var således endast i fullständighetens intresse som förstainstansrätten påpekade att klaganden inte till akten ingett någon förteckning över verksamhetsutövare, i motsats till vad övriga klagande gjort.

61      Enligt fast rättspraxis kan anmärkningar som riktats mot ett överflödigt skäl i ett beslut från förstainstansrätten inte medföra att beslutet upphävs, och är således verkningslösa (dom av den 28 juni 2005 i de förenade målen, C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. I‑5425, punkt 148, och beslut av den 23 februari 2006 i mål C‑171/05 P, Piau mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 86).

62      Talan kan mot denna bakgrund inte vinna bifall på den första grunden.

 Den andra grunden som avser ett åsidosättande av artikel 230 fjärde stycket EG

 Parternas argument

63      Saint-Gobain Glass Deutschland har i denna grund gjort gällande att förstainstansrätten tillämpade begreppet personligen berörd av ett gemenskapsbeslut felaktigt.

64      Enligt klaganden är kretsen av berörda verksamhetsutövare slutgiltigt definierad och/eller definierbar på grundval av den tyska lagstiftningen, och kunde under alla omständigheter inte utökas. Mot denna bakgrund kunde förstainstansrätten inte med fog anse att förbudet att bibehålla tilldelningsgarantin i kraft tillämpades på objektivt rättsliga eller faktiska situationer som anges i rättsakten i fråga.

65      Enligt klaganden angavs verksamhetsutövarna exakt i det omtvistade beslutet, vilket innebar att den objektiva hänvisningen till tillämpningsområdet för 8 § ZuG 2007 utan undantag hade kunnat ersättas med en nominativ förteckning över verksamhetsutövare utan att beslutets räckvidd skulle ha påverkats.

66      Med stöd av dom av den 13 maj 1971 i de förenade målen 41/70–44/70, International Fruit Company m.fl. mot kommissionen (REG 1971, s. 411), punkt 21, har klaganden hävdat att det omtvistade beslutet av förstainstansrätten hade kunnat ses som ett antal individuella beslut, eftersom kommissionen genom detta beslut förbjöd bibehållandet av nämnda fördelningsgaranti, avseende verksamhetsutövare som omfattas av tilldelningsgarantin enligt 8 § ZuG 2007. Kommissionens beslut angående Tysklands NFP II utgör in fine såväl ett allmängiltigt beslut som ett antal individuella beslut, i den mån det innebär ett förbud mot tillämpningen av fördelningsgarantier som följer av 8 § ZuG 2007.

67      Kommissionen har hävdat att denna grund saknar fog och ska ogillas. Kommissionen anser att förstainstansrätten gjorde en korrekt tillämpning av artikel 230 fjärde stycket EG.

68      Vidare anser kommissionen att det omtvistade beslutet inte kan anses utgöra ett antal individuella beslut, eftersom kommissionen inte har fattat beslut med anledning av individuella framställningar och under alla omständigheter inte förfogade över tillräckliga uppgifter angående de berörda anläggningarna genom den anmälda nationella fördelningsplanen för att kunna fatta beslut i den mening som klaganden försöker påvisa.

 Domstolens bedömning

69      Domstolen konstaterar, i likhet med vad förstainstansrätten med rätta har funnit, att möjligheten att mer eller mindre exakt fastställa antalet rättssubjekt som berörs av en rättsakt, eller till och med deras identitet, inte innebär att dessa rättssubjekt ska anses personligen berörda av rättsakten, om det, såsom i förevarande fall, framgår att den är tillämplig i objektivt rättsliga eller faktiska situationer som anges i rättsakten i fråga (se, bland annat, domstolens dom av den 22 november 2001 i det ovannämnda målet Antillean Rice Mills mot rådet, punkt 52, samt beslut av den 24 maj 1993 i mål C‑131/92, Arnaud m.fl. mot rådet, REG 1993, s. I‑2573, punkt 13, och av den 21 juni 1993 i mål C‑276/93, Chiquita Banana m.fl. mot rådet, REG 1993, s. I‑3345, punkt 8).

70      När det gäller klagandens argumentation som syftar till att visa att det omtvistade beslutet utgjorde en hybrid genom att det både utgjorde en allmängiltig rättsakt och ett antal individuella beslut, konstaterar domstolen för det första, liksom även förstainstansrätten konstaterade i punkt 59 i det överklagade beslutet, att det omtvistade beslutet, som var riktat till Förbundsrepubliken Tyskland, var av allmängiltig karaktär eftersom det var tillämpligt på objektivt fastställda situationer och innebar rättsliga verkningar för allmänt och abstrakt angivna personkategorier.

71      Domstolen anser för det andra att det förhållandet att det omtvistade beslutet innebar ett förbud mot att bibehålla fördelningsgarantier vilka vissa verksamhetsutövare hade kunnat göra gällande enligt § 8 ZuG 2007, inte medför att detta beslut får karaktären av ett antal individuella beslut.

72      I motsats till vad klaganden har hävdat inom ramen för förhandenvarande överklagande, leder det förhållandet att den nationella fördelningsplan som medlemsstaten har anmält till kommissionen ska innehålla en förteckning över anläggningar som omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter samt en uppgift om de utsläppsrätter som denna medlemsstat har för avsikt att tilldela dessa anläggningar, inte till slutsatsen att kommissionen genom det omtvistade beslutet fattade beslut rörande individuella framställningar, vilket var situationen i det mål som gav upphov till domen i det ovannämnda målet International Fruit Company m.fl. mot kommissionen.

73      Detta konstaterande stöds av det förhållandet att den förteckning som föreskrivs i bilaga III, punkt 10, till direktiv 2003/87, avser de berörda anläggningarna och inte en nominativ förteckning över de verksamhetsutövare som tilldelas utsläppsrätter.

74      Vidare följer det av artikel 11.2 och 11.3 i detta direktiv att det ankommer på varje medlemsstat, och inte på kommissionen, att bestämma det sammanlagda antal utsläppsrätter som den kommer att fördela för den aktuella perioden och inleda processen för fördelningen av utsläppsrätterna till verksamhetsutövare för varje anläggning samt fatta beslut om tilldelningen av nämnda utsläppsrätter. Ett sådant beslut ska grundas på den medlemsstatens nationella fördelningsplan som utarbetats i enlighet med artikel 9 och i överensstämmelse med artikel 10 i nämnda direktiv.

75      Slutligen anser domstolen i likhet med vad förstainstansrätten påpekade i punkt 67 i det överklagade beslutet att det varken av målen med direktiv 2003/87, tolkade mot bakgrund av skäl 5, eller kriterium 5 i bilaga III, eller någon annan bestämmelse i nämnda direktiv framgick att verksamhetsutövare som driver anläggningar garanterades att en viss fördelningsmetod skulle tillämpas eller att de till och med skulle erhålla ett visst antal utsläppsrätter för växthusgaser. De ändringar som Förbundsrepubliken Tyskland härefter gjorde i Tysklands NFP II, och som godtogs av kommissionen, bekräftar för övrigt detta konstaterande.

76      Mot denna bakgrund gjorde sig förstainstansrätten inte skyldig till felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av artikel 230 EG genom att fastställa att det omtvistade beslutet var allmängiltigt och inte berörde klaganden personligen.

77      Domstolen påpekar emellertid att klaganden, trots att den saknar möjlighet att begära att det omtvistade beslutet ska ogiltigförklaras, har kvar möjligheten att ifrågasätta de nationella åtgärder som vidtagits med tillämpning av det överklagade beslutet och, i detta sammanhang, åberopa beslutets ogiltighet vid nationell domstol, vilken beslutar med iakttagande av artikel 234 EG (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 september 1983 i mål 216/82, Universität Hamburg, REG 1983, s. 2771, punkt 10, svensk specialutgåva, volym 7, s. 265, och av den 17 november 1998 i mål C‑70/97 P, Kruidvat mot kommissionen, REG 1998, s. I‑7183, punkterna 48 och 49).

78      Mot bakgrund av det ovanstående är det uppenbart att talan inte kan vinna bifall på denna grund och att överklagandet således ska ogillas i sin helhet.

 Rättegångskostnader

79      Enligt artikel 69.2 rättegångsreglerna, som är tillämplig på mål om överklagande enligt artikel 118, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Saint-Gobain Glass Deutschland skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Då Saint-Gobain Glass Deutschland har tappat målet, ska det således förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande:

1)      Överklagandet ogillas.

2)      Saint-Gobain Glass Deutschland GmbH ska ersätta rättegångskostnaderna.

Underskrifter

---

* Rättegångsspråk: tyska.