9.2.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 37/16

1.

upphäva förstainstansrättens (andra avdelningen) dom av den 12 september 2007 i mål T-30/05, i den del som avser klagandena,

2.

ogiltigförklara kommissionens beslut K(2004) 4221 slutlig av den 26 oktober 2004 (ärende KOMP/F-1/38.388-PO/Nadeln), i den del som avser klagandena,

alternativt upphäva eller sätta ned de böter som klagandena ålagts genom artikel 2 i det beslutet,

3.

eller, om yrkandet under punkt 2 inte bifalls, återförvisa målet till förstainstansrätten för avgörande, och

4.

förplikta motparten i överklagandet att ersätta rättegångkostnaderna.

—

Förstainstansrätten hade fel när den bedömde att den omständigheten att det beträffande det ursprungligen enhetliga förfarandet för ”hårda sybehör” hade gjorts en uppdelning av ”hårda sybehör: nålar” och ”hårda sybehör: fäst- och knäppanordningar” utan att skälen för detta angetts inte utgjorde en kränkning av klagandenas rätt till försvar, särskilt deras rätt att yttra sig.

—

Genom att inte pröva huruvida det var rättsstridigt att dela upp förfarandet för ”hårda sybehör” på grund av att det var fråga om en enda och fortlöpande överträdelse, har förstainstansrätten åsidosatt förbudet mot att vägra rättslig prövning och den grundläggande rätten till ett effektivt rättsligt skydd.

—

Förstainstansrätten hade fel när den bedömde att motiveringsskyldigheten enligt artikel 253 EG inte hade åsidosatts. Rätten ansåg felaktigt att kommissionens inadekvata analys av de aktuella marknadernas storlek, med avseende på såväl relevansen i ärendet som överträdelsens konkreta verkan på marknaden, saknade rättslig betydelse.

—

Förstainstansrätten åsidosatte riktlinjerna för beräkning av böter. Rätten fastställde hur allvarlig överträdelsen var enbart genom att hänvisa till överträdelsens abstrakta form och den betraktade det lägsta grundbeloppet för en kategori av allvarligare överträdelser såsom ett minimibelopp som inte kunde sättas ned. Rätten underlät dessutom att betrakta det frivilliga upphörandet med överträdelsen som en förmildrande omständighet, varigenom den åsidosatte rättsstatsprincipen och likabehandlingsprincipen.

—

Slutligen åsidosatte förstainstansrätten proportionalitetsprincipen. Rätten tillämpade riktlinjerna för beräkning av böter vid fastställandet av hur allvarlig överträdelsen var på ett sätt som var lika formalistiskt som ensidigt, till förfång för klagandena såsom svarande i det ursprungliga förfarandet. Rätten underlät dessutom att, i enlighet med proportionalitetsprincipen, samtidigt beakta samtliga relevanta omständigheter i målet. I stället prövade den endast huruvida böterna var proportionerliga med hänsyn till särskilda kriterier i varje enskilt fall.