1

Europeiska gemenskapernas kommission har väckt talan och yrkat att rådets beslut av den 24 maj 2007 om fastställande av en ståndpunkt som på Europeiska gemenskapens vägnar ska intas i fråga om vissa förslag som framförts vid den fjortonde konferensen för parterna till konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter (CITES) i Haag, Nederländerna, den 3–15 juni 2007 (nedan kallat det angripna beslutet) ska ogiltigförklaras.

2

Artikel 253 EG har följande lydelse:

”Förordningar, direktiv och beslut som antas av Europaparlamentet och rådet gemensamt, av rådet eller av kommissionen skall vara motiverade och hänvisa till de förslag eller yttranden som skall inhämtas enligt detta fördrag.”

3

Artikel 300.2 EG, i ändrad lydelse enligt Nicefördraget, har följande lydelse:

”Om inte annat följer av kommissionens befogenheter på detta område skall både undertecknandet, som kan åtföljas av ett beslut om provisorisk tillämpning före ikraftträdandet, och ingåendet av avtalen beslutas av rådet med kvalificerad majoritet på förslag av kommissionen. Rådet skall besluta enhälligt om avtalet omfattar ett område där det krävs enhällighet för att interna regler skall kunna antas, samt om det är fråga om ett sådant avtal som avses i artikel 310.

Med avvikelse från bestämmelserna i punkt 3 skall samma förfaranden tillämpas för att besluta om att tillfälligt upphöra att tillämpa ett avtal samt för att bestämma vilka ståndpunkter som på gemenskapens vägnar skall intas i ett organ som inrättats genom ett avtal, när detta organ skall fatta beslut med rättslig verkan, med undantag av sådana beslut som kompletterar eller ändrar avtalets institutionella ram.

Europaparlamentet skall omedelbart och fullständigt informeras om alla beslut som fattas enligt denna punkt när det gäller provisorisk tillämpning eller tillfälligt upphävande av avtal, eller intagandet av gemenskapens ståndpunkt i ett organ som inrättats genom ett avtal.”

4

Konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter, undertecknad i Washington den 3 mars 1973 (nedan kallad konventionen), trädde i kraft den 1 juli 1975. Konventionen syftar till att skydda utrotningshotade arter av vilda djur och växter, främst genom att begränsa eller reglera handeln med sådana djur och växter.

5

Europeiska gemenskapen är inte part till konventionen. Gemenskapen har ställning som observatör vid partskonferenserna. Sedan år 1982 vidtar gemenskapen emellertid självständigt åtgärder som syftar till att inom gemenskapen genomföra medlemsstaternas skyldigheter enligt konventionen.

6

Den senaste rättsakt som antagits för att självständigt genomföra konventionen är rådets förordning (EG) nr 338/97 av den 9 december 1996 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem (EGT L 61, 1997, s. 1). Den antogs på grundval av artikel 130 S.1 i EG-fördraget (nu artikel 175.1 EG, i ändrad lydelse).

7

Den 4 april 2007 överlämnade kommissionen till rådet ett förslag till grund för att anta det angripna beslutet. I detta förslag angavs som rättslig grund för beslutet dels artiklarna 175.1 EG och 133 EG, dels artikel 300.2 andra stycket EG.

8

Den 24 maj 2007 antog rådet det angripna beslutet, vilket inte innehåller någon angivelse av den rättsliga grund på vilken det har antagits.

9

Genom skrivelse av den 14 juni 2007 överlämnade rådet nämnda beslut till parlamentet.

10

Det angripna beslutet har följande lydelse:

”Artikel 1

Gemenskapens ståndpunkt beträffande områden inom gemenskapens befogenhet, vilken skall uttryckas av medlemsstaterna genom gemensamt agerande i gemenskapens intresse vid det 14:e mötet (COP 14) i konferensen för de parter som undertecknat konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter (CITES), skall överensstämma med bilagorna till detta beslut.

Artikel 2

Om nya vetenskapliga eller tekniska rön som läggs fram efter antagandet av detta beslut och före eller under COP 14 kan förväntas påverka den ståndpunkt som avses i artikel 1 eller om nya förslag som gemenskapen ännu inte har tagit ställning till läggs fram vid mötet, skall gemenskapens ståndpunkt beträffande områden inom gemenskapens behörighet fastställas genom samordning på plats före partskonferensens omröstning om de berörda förslagen.”

11

Kommissionen har yrkat att domstolen ska

12

Rådet har yrkat att domstolen ska

13

Domstolens ordförande beslutade den 20 november 2007 att tillåta Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland att intervenera till stöd för rådets yrkanden.

14

Rådet har inom ramen för en preliminär processuell anmärkning hävdat att talan saknar föremål på grund av att det angripna beslutet redan har haft rättsverkan, eftersom den ståndpunkt som gemenskapen skulle inta och som fastställdes i detta beslut framfördes vid den konferens för parterna till konventionen som hölls i Haag den 3–15 juni 2007.

15

Kommissionen har anfört att förevarande talan väcktes för att domstolen ska meddela en dom som för framtiden gör det möjligt att förhindra att rådet antar beslut utan att ange den rättsliga grunden för beslut som antas inom ramen för konferensen för parterna till konventionen. Kommissionen har hävdat att talan kan upptas till sakprövning.

16

Domstolen erinrar om att kommissionen inte måste visa ett berättigat intresse av att få saken prövad för att väcka en talan om ogiltigförklaring mot sådana beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 1987 i mål 45/86, kommissionen mot rådet, REG 1987, s. 1493, punkt 3; svensk specialutgåva, volym 9, s. 55).

17

Dessutom har domstolen redan slagit fast att en talan som syftar till att ogiltigförklara en rättsakt som redan har verkställts eller som inte längre är tillämplig vid tidpunkten för väckandet av talan kan upptas till sakprövning (se dom av den 24 juni 1986 i mål 53/85, AKZO Chemie och AKZO Chemie UK mot kommissionen, REG 1986, s. 1965, punkt 21, svensk specialutgåva, volym 8, s. 649, och av den 26 april 1988 i mål 207/86, Apesco mot kommissionen, REG 1988, s. 2151, punkt 16).

18

Talan kan följaktligen upptas till sakprövning.

19

Kommissionen har åberopat en enda grund till stöd för sin talan. Grunden avser ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten enligt artikel 253 EG genom att det angripna beslutet inte innehöll någon angivelse av den rättsliga grund på vilken beslutet hade antagits.

20

Kommissionen har påpekat att den som rättslig grund för det angripna beslutet i materiellt hänseende hade föreslagit en tillämpning av artiklarna 133 EG och 175 EG i förening, då bestämmelserna om handel med arter och skyddet av dessa arter är av lika stor betydelse inom ramen för konventionen. Eftersom denna dubbla rättsliga grund inte har angetts har de berörda gemenskapsinstitutionerna och medlemsstaterna inte erhållit några uppgifter angående deras respektive behörigheter och således inte heller angående deras respektive roller inom ramen för konferensen för parterna till konventionen. Det förhållandet att förordning nr 338/97 grundade sig enbart på artikel 175 EG och inte på artiklarna 133 EG och 175 EG i förening saknar betydelse, eftersom fastställandet av den rättsliga grunden för en rättsakt ska göras med beaktande av rättsaktens syfte och dess faktiska innehåll och inte i förhållande till den rättsliga grund som tillämpats vid antagandet av andra liknande gemenskapsrättsakter.

21

När det gäller den rättsliga grunden för förfarandet har kommissionen gjort gällande att endast ett rådsbeslut som grundar sig på artikel 300.2 andra stycket EG kan utgöra en lämplig rättsakt för att fastställa gemenskapens ståndpunkt när ett beslut ska antas vid konferensen för parterna till konventionen som har rättsverkningar och när gemenskapens regelverk kan påverkas till följd av ett sådant antagande. Det förhållandet att nämnda grund utelämnades ledde till stor osäkerhet kring vilket förfarande som rådet verkligen hade tillämpat, vilket påverkade parlamentets rättigheter.

22

Kommissionen har hänvisat till domen i det ovannämnda målet kommissionen mot rådet och har därvid även gjort gällande att den rättsliga grunden för det angripna beslutet inte kan härledas från andra omständigheter i beslutet. Rådet har dessutom undvikit alla hänvisningar till fördraget i det angripna beslutet.

23

Kommissionen har bestritt rådets argument att det angripna beslutet inte skulle vara ett beslut i den mening som avses i artikel 249 EG. Kommissionen har härvid påpekat att den åtskillnad som rådet gör mellan de två typerna av beslut på grundval av två olika begrepp i den tyska versionen av fördraget (”Entscheidung” och ”Beschluß”), en åtskillnad som endast förekommer i två andra språkversioner av fördraget, nämligen i den nederländska versionen (”beschikking” och ”besluit”) och i den slovenska versionen (”odločba” och ”sklep”), saknar grund i fördraget. I fördraget görs nämligen ingen åtskillnad mellan de beslut som avses i artikel 253 EG och andra beslut. Kommissionen har påpekat att begreppet ”beslut” används för att beteckna de rättsakter som åsyftas i artikel 300.2 andra stycket EG och att i synnerhet den engelska och den franska versionen av fördraget, i detta sammanhang, motsvarar denna terminologi.

24

Ett utelämnande av den rättsliga grunden för det angripna beslutet kan enligt kommissionen inte motiveras av att detta beslut enbart riktar sig till de parter som har deltagit vid antagandet av beslutet, eftersom det är nödvändigt att garantera institutionernas rättigheter och inte förhindra den prövning som domstolen utför.

25

Kommissionen har bestritt att hänvisningen till dom av den 31 mars 1971 i mål 22/70, kommissionen mot rådet, kallat AETR (REG 1971, s. 263; svensk specialutgåva, volym 1, s. 551), vilken rörde vissa ”förhandlingar i rådet”, skulle vara relevant i förevarande fall, eftersom det i förevarande fall är fråga om ett sådant rådsbeslut som antagits i enlighet med artikel 300.2 andra stycket EG och som uttryckligen nämns i artikel 253 EG. Kommissionen har angett att det i det ovannämnda målet AETR var fråga om en rättsakt som antagits mot bakgrund av de mycket speciella omständigheterna i det fallet, vilken domstolen ansåg giltig enbart på grund av dessa omständigheter och för vilken kommissionen hade lämnat sitt medgivande.

26

Kommissionen har hävdat att avsaknaden av en uppgift om rättslig grund i det angripna beslutet inte utgör ett rent formfel, eftersom domstolen anser att valet av lämplig rättslig grund är av konstitutionell betydelse (yttrande 2/00 av den 6 december 2001, REG 2001, s. I-9713, punkt 5). Detta innebär att ett sådant fel utgör en brist som äventyrar den enligt fördraget inrättade konstitutionella balansen mellan institutionerna och mellan gemenskapen och medlemsstaterna. Dessutom har rådet avsiktligt utelämnat uppgifterna om den rättsliga grunden i fråga, vilket tyder på att rådet inte anser att det är nödvändigt att uttryckligen ange denna uppgift.

27

Dessutom har förfarandet i artikel 300.2 andra stycket EG inte iakttagits, eftersom det angripna beslutet överlämnades till parlamentet först tre veckor efter antagandet, det vill säga den 14 juni 2007, och detta sena överlämnande innebar ett åsidosättande av parlamentets rättigheter.

28

Slutligen har kommissionen bestritt relevansen av rådets kompletterande anmärkningar angående praxis för fastställandet av ståndpunkter som gemenskapen ska inta och erinrat om att det följer av rättspraxis att enbart rådets praxis inte kan utgöra grund för att avvika från reglerna i fördraget (dom av den 23 februari 1988 i mål 68/86, Förenade kungariket mot rådet, REG 1988, s. 855, punkt 24; svensk specialutgåva, volym 9, s. 367).

29

Rådet har i första hand gjort gällande att det i förevarande fall inte var skyldigt att ange den rättsliga grunden för det angripna beslutet, eftersom detta beslut är ett beslut sui generis, vilket på tyska betecknas genom begreppet ”Beschluß” och vilket antas av rådet inom ramen för gemenskapens externa förbindelser i enlighet med artikel 300.2 andra stycket EG. Ett sådant beslut ska skiljas från det beslut som anges genom det tyska begreppet ”Entscheidung”, vilket är det beslut som avses i artiklarna 249 EG och 253 EG.

30

Rådet har hävdat att eftersom det angripna beslutet enbart påverkar förhållandena mellan gemenskapen och medlemsstaterna samt förhållandet mellan institutionerna och det således inte har någon inverkan på juridiska rättigheter och skyldigheter för utomstående, såsom fysiska personer eller bolag, har motiveringsskyldigheten inte något berättigande då det aktuella beslutet enbart riktar sig till de parter som deltagit vid dess antagande. I likhet med vad domstolen fastslog i domen i det ovannämnda målet AETR, som rörde ”rådsförhandlingar” i syfte att ingå ett internationellt avtal, är det angripna beslutet ett ”Beschluß”, vilket inte i denna egenskap förekommer i den uttömmande förteckningen över rättsakter som omfattas av motiveringsskyldigheten.

31

I andra hand har rådet, med hänvisning till dom av den 14 december 2004 i mål C-210/03, Swedish Match (REG 2004, s. I-11893, punkt 44), gjort gällande att det förhållandet att det i en rättsakt saknas en hänvisning till den rättsliga grunden för rättsakten enbart utgör ett rent formfel. Avsaknaden av en sådan hänvisning i det angripna beslutet hade nämligen inte någon inverkan på det förfarande som var tillämpligt för att anta beslutet, eftersom det förfarande som föreskrivs i artikel 300.2 andra stycket EG i förevarande fall hade iakttagits. Rådet har härvid anfört att det i denna bestämmelse enbart krävs att det berörda beslutet ska överlämnas till parlamentet i informationssyfte. Någon frist föreskrivs däremot inte och beslutet behöver inte underställas någon parlamentarisk kontroll.

32

När det gäller den av kommissionen föreslagna dubbla rättsliga grunden i materiellt hänseende, har rådet gjort gällande att eftersom förordning nr 338/97 hade antagits med stöd av enbart artikel 130 S i fördraget hade det inte varit möjligt att i rådet samla den kvalificerade majoritet som krävs enligt den i detta fall föreslagna rättsliga grunden.

33

Enligt rådet var det nödvändigt att fastställa en ståndpunkt som ska intas av gemenskapen enligt de förfaranden som föreskrivs i fördraget innan den fjortonde konferensen för parterna till konventionen inleddes. Avsaknaden av en angivelse av den rättsliga grunden i det angripna beslutet inverkade varken på förfarandet som ledde till antagandet av det aktuella beslutet, beslutets bindande verkan, själva förhandlingarna som ägde rum under den aktuella konferensen eller den roll som kommissionen och medlemsstaterna spelade under dessa förhandlingar. Rådet har vidare angett att kommissionens roll i dessa förhandlingar bestämdes – och begränsades – av det förhållandet att gemenskapen inte var avtalsslutande part till konferensen och inte av det förhållandet att det inte angetts någon rättslig grund för det angripna beslutet.

34

Rådet har framhållit att avsaknaden av angivelse av den rättsliga grunden i det angripna beslutet inte heller hade någon inverkan på antagandet av motsvarande interna gemenskapsrättsakt, eftersom det i artikel 19 i förordning nr 338/97 föreskrivs att antagandet av, bland annat, ändringar av bilagorna till denna förordning till följd av beslut som fattas vid partskonferensen och till följd av att beslut av konventionens ständiga kommitté ska ske i enlighet med ett kommittologiförfarande.

35

Rådet har vidare påpekat att praxis på området för fastställandet av ståndpunkter som ska intas av gemenskapen är relativt diversifierad och fortsätter att så vara efter ikraftträdandet av Nicefördraget. För det första förekommer det rådsbeslut som antingen enbart avser den rättsliga grunden i materiellt hänseende eller enbart avser artikel 300.2 andra stycket EG. För det andra är det inte ovanligt att ståndpunkter som ska intas av gemenskapen fastställs genom rådets direkta bifall av den text som ligger till grund för den ståndpunkt som ska fastställas utan att detta bifall fastslagits i ett beslut sui generis. I sistnämnda fall har rådet alltid fattat beslut på förslag av kommissionen och med beaktande av den form som föreslagits av kommissionen.

36

Förenade kungariket, som stöder rådets hela argumentation, har anfört att artikel 300.2 andra stycket EG inte innehåller någon bestämmelse som innebär att rättsakter sui generis på det aktuella området ersätts av sådana beslut som avses i artikel 249 EG. Vidare innebär kommissionens deltagande i det förfarande som ledde fram till antagandet av det angripna beslutet samt vid förhandlingarna inom ramen för konventionen att denna institution kom i åtnjutande av samtliga de rättsliga skyddsregler som artikel 253 EG avser att tillförsäkra tredje man. Rättsakter sui generis ger gemenskapen den flexibilitet som är nödvändig för ett effektivt deltagande i de organ som inrättats genom internationella avtal och det skulle strida mot gemenskapens intresse att kräva att rådet ska ange den rättsliga grunden för varje beslut av det slag som är aktuellt i förevarande fall. Förenade kungariket har dock påpekat att det förhållandet att det enligt artikel 253 EG inte föreskrivs någon absolut skyldighet för rådet att ange den rättsliga grunden i en rättsakt sui generis inte innebär att rådet ska avstå från att ange en sådan grund.

37

Enligt fast rättspraxis kräver motiveringsskyldigheten enligt artikel 253 EG att alla berörda rättsakter ska innehålla en redogörelse för de skäl som föranledde institutionen att anta rättsakterna, så att domstolen kan utöva sin prövning och så att såväl medlemsstaterna som berörda utomstående får kännedom om de villkor under vilka gemenskapinstitutionerna har tillämpat fördraget (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 17 maj 1994 i mål C-41/93, Frankrike mot kommissionen, REG 1994, s. I-1829, punkt 34; svensk specialutgåva, volym 15, s. I-129).

38

Det framgår av domstolens rättspraxis att skyldigheten att ange den rättsliga grunden för en rättsakt utgör en del av motiveringsskyldigheten (se bland annat domen i det ovannämnda målet kommissionen mot rådet, punkt 9, och dom av den 20 september 1988 i mål 203/86, Spanien mot rådet, REG 1988, s. 4563, punkterna 36–38).

39

Domstolen har även slagit fast att kravet på rättssäkerhet medför att varje rättsakt som är avsedd att ha rättsverkningar måste stödja sin bindande verkan på en bestämmelse i gemenskapsrätten, vilken uttryckligen måste anges som rättslig grund och vari föreskrivs den rättsliga form som rättsakten ska ha (dom av den 16 juni 1993 i mål C-325/91, Frankrike mot kommissionen, REG 1993, s. I-3283, punkt 26).

40

Det är mot bakgrund av dessa överväganden som domstolen ska fastställa huruvida det angripna beslutet med giltig verkan kunde antas utan att den rättsliga grunden angavs. Domstolen ska härvid undersöka om detta beslut omfattas av motiveringsskyldigheten och om den rättsliga grunden följaktligen måste anges.

41

Parterna har till stöd för sina respektive ståndpunkter i huvudsak anfört argument av terminologisk art och därvid grundat sig på olika språkversioner av artikel 300.2 EG. Kommissionen har gjort gällande att det angripna beslutet är ett beslut i den mening som avses i artikel 249 EG, vilket på tyska betecknas genom begreppet ”Entscheidung”, och att beslutet följaktligen ska innehålla en motivering. Rådet däremot anser med stöd av Förenade kungariket att det är fråga om ett beslut sui generis, vilket på tyska betecknas med begreppet ”Beschluß”, vilket inte omfattas av artikel 253 EG.

42

Domstolen konstaterar härvidlag att kvalificeringen av det angripna beslutet som ett beslut i den mening som avses i artikel 249 EG eller ett beslut sui generis inte i förevarande fall är avgörande för att fastställa huruvida det aktuella beslutet omfattas av motiveringsskyldigheten. Denna skyldighet som bland annat motiveras med hänsyn till den prövning som domstolen ska utföra, är tillämplig på alla rättsakter som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring. Enligt fast rättspraxis utgör alla bestämmelser som antas av institutionerna, oberoende av deras form och vilka bindande rättsverkningar de medför, rättsakter mot vilka en talan kan väckas i den mening som avses i artikel 230 EG (se, bland annat, domen i det ovannämnda målet AETR, punkt 42, samt dom av den 11 november 1981 i mål 60/81, IBM mot kommissionen, REG 1981, s. 2639, punkt 9, svensk specialutgåva, volym 6, s. 225, och av den 17 juli 2008 i mål C-521/06 P, Athinaïki Techniki mot kommissionen, REG 2008, s. I-5829, punkt 42). Av detta följer att i princip alla rättsakter som har rättsverkningar omfattas av motiveringsskyldigheten.

43

Enligt artikel 1 i det angripna beslutet fastställer detta beslut den ståndpunkt som gemenskapen ska inta beträffande områden inom gemenskapens befogenhet, en ståndpunkt som ska uttryckas av medlemsstaterna genom gemensamt agerande i gemenskapens intresse vid den fjortonde konferensen för parterna till konventionen.

44

Det angripna beslutet är således en rättsakt som medför bindande rättsverkningar, eftersom beslutet utgör ett fastställande av den ståndpunkt som gemenskapen ska inta inom ramen för den aktuella fjortonde konferensen och eftersom det är av bindande karaktär för såväl rådet och kommissionen som medlemsstaterna, eftersom det innebär en skyldighet för medlemsstaterna att försvara denna ståndpunkt.

45

Av detta följer att det angripna beslutet ska innehålla en motivering och följaktligen en angivelse av den rättsliga grund på vilken det har antagits, i synnerhet för att domstolen ska kunna utöva sin prövning.

46

Skyldigheten att ange den aktuella rättsliga grunden följer även av principen om tilldelade befogenheter i artikel 5 första stycket EG, enligt vilken gemenskapen ska handla inom ramen för de befogenheter som den har tilldelats och de mål som har ställts upp för den genom fördraget såväl vad gäller handlingar inom gemenskapen som gemenskapens internationella handlingar (se yttrande 2/94 av den 28 mars 1996, REG 1996, s. I-1759, punkt 24).

47

Domstolen har härvid redan fastslagit att valet av lämplig rättslig grund är av konstitutionell betydelse, eftersom gemenskapen enbart har den behörighet som den tilldelats och således måste knyta det angripna beslutet till en bestämmelse i fördraget som ger den behörighet att godkänna en sådan rättsakt (se, för ett liknande resonemang, det ovannämnda yttrandet 2/00, punkt 5).

48

Angivandet av den rättsliga grunden har även en särskild betydelse för att garantera rättigheterna för de gemenskapsinstitutioner som berörs av förfarandet för att anta en rättsakt. I förevarande fall kan således en sådan angivelse ha inverkan på parlamentets behörighet, eftersom artiklarna 133 EG, 175 EG och 300.2 EG inte ger parlamentet rätt till samma grad av deltagande vid antagandet av en rättsakt. Angivandet av den rättsliga grunden är även nödvändigt för att fastställa omröstningsvillkoren i rådet. I artikel 300.2 första stycket EG föreskrivs att rådet fattar beslut med kvalificerad majoritet, förutom när avtalet omfattar ett område där det krävs enhällighet för att interna regler ska kunna antas, och när det är fråga om ett sådant avtal som avses i artikel 310 EG.

49

Dessutom innebär angivandet av den rättsliga grunden att behörighetsfördelningen mellan gemenskapen och medlemsstaterna fastställs. I förevarande fall får nämligen inte en tillämpning av enbart artikel 175 EG eller enbart artikel 133 EG samma inverkan på behörighetsfördelningen mellan gemenskapen och medlemsstaterna som en eventuell tillämpning av båda dessa bestämmelser i förening, eftersom artikel 133 EG ger gemenskapen ensam behörighet medan artikel 175 EG innebär en delad behörighet mellan gemenskapen och medlemsstaterna. Om en angivelse av den rättsliga grunden utelämnas kan det således leda till förvirring när det gäller arten av gemenskapens behörighet och försvaga gemenskapen då den ska försvara sin ståndpunkt i samband med internationella förhandlingar.

50

Domstolens konstaterande att det angripna beslutet skulle ha innehållit den rättsliga grund på vilken det antogs påverkas inte av de argument som anförts av rådet och Förenade kungariket.

51

När det för det första gäller rådets argument som grundar sig på domen i det ovannämnda målet AETR, påpekar domstolen att det angripna beslutet och det avgörande som var i fråga i denna dom inte antogs i jämförbara situationer. Det sistnämnda avgörandet rörde nämligen de lämpliga tillvägagångssätten för att på bästa möjliga effektiva sätt tillvarata gemenskapens intressen i förhandlingen och ingåendet av ett europeiskt avtal rörande arbetet för personal på fordon som genomför internationella vägtransporter vid en tidpunkt då genomförandet av den nya behörighetsfördelningen inom gemenskapen skulle kunna äventyra ett framgångsrikt resultat av dessa förhandlingar. Det rörde sig således om en rättsakt som antagits under de särskilda omständigheter som gällde i det mål som gav upphov till domen i det ovannämnda målet AETR. Några sådana omständigheter föreligger inte i förevarande fall, eftersom rådet antog ett beslut i enlighet med artikel 300.2 andra stycket EG.

52

När det för det andra gäller Förenade kungarikets argument, enligt vilket en överdriven formalism allvarligt skulle kunna förhindra gemenskapen att effektivt delta i de organ som inrättats genom internationella avtal, påpekar domstolen för det första att även om behovet av flexibilitet när det gäller handlingsmöjligheter visserligen kan vara av viss betydelse inom ramen för internationella förhandlingar, besitter gemenskapen inte desto mindre enbart en tilldelad behörighet och kan inte agera utanför gränserna för denna. För det andra följer det av fast rättspraxis att kravet på motivering ska bedömas med hänsyn till den ifrågavarande rättsaktens art och det sammanhang i vilket den ingår (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2008 i mål C-333/07, Régie Networks, REG 2008, s. I-10807, punkt 63 och där angiven rättspraxis). Härav följer att även om en i förekommande fall mer eller mindre detaljerad motivering av denna rättsakt visserligen skulle kunna möta de eventuella svårigheter som uppkommer under internationella förhandlingar, kan en angivelse av den rättsliga grunden för rättsakten emellertid inte anses utgöra en överdriven motiveringsansträngning. Angivandet av den rättsliga grunden ska således i princip anses som en minimiuppgift som gör det möjligt att uppfylla kravet på motivering med hänsyn till att gemenskapen måste anknyta den antagna rättsakten till en bestämmelse i fördraget som ger den sådan behörighet.

53

Domstolen godtar inte heller Förenade kungarikets tredje argument om de krav som fristerna innebär. Eftersom gemenskapen enbart har tilldelade behörigheter måste den artikel i fördraget som ger gemenskapen dess behörighet nämligen fastställas innan gemenskapen vidtar någon åtgärd. Vidare är det inte, i motsats till vad rådet har hävdat, tillräckligt att senare ange den rättsliga grunden i en rättsakt som syftar till att på gemenskapsnivå verkställa de ändringar som gjorts i konventionen för att på detta sätt uppfylla motiveringsskyldigheten, eftersom motiveringen till en gemenskapsrättsakt ska anges i själva rättsakten (dom av den 16 november 2000 i mål C-291/98 P, Sarrió mot kommissionen, REG 2000, s. I-9991, punkterna 73 och 75, och av den 21 januari 2003 i mål C-378/00, kommissionen mot parlamentet och rådet, REG 2003, s. I-937, punkt 66).

54

Domstolen godtar slutligen inte heller rådets argument att tidigare jämförbara beslut inte heller innehållit någon angivelse av den rättsliga grund på vilken de antagits. Det är härvid tillräckligt att påpeka att enbart rådets praxis inte kan utgöra grund för att avvika från regler i fördraget och kan, följaktligen, inte ge upphov till ett prejudikat som är bindande för gemenskapsinstitutionerna i fråga om vilken rättslig grund som är den korrekta (domen i det ovannämnda målet Förenade kungariket mot rådet, punkt 24, och dom av den 26 mars 1996 i mål C-271/94, parlamentet mot rådet, REG 1996, s. I-1689, punkt 24).

55

Av ovanstående överväganden följer att det angripna beslutet, för att uppfylla motiveringsskyldigheten, åtminstone borde ha innehållit en angivelse av den rättsliga grund på vilken det antogs.

56

Underlåtelse att hänvisa till en konkret bestämmelse i fördraget kan emellertid inte utgöra ett väsentligt formfel om den rättsliga grunden för en rättsakt kan avgöras med stöd av andra omständigheter i denna. En sådan uttrycklig hänvisning är emellertid obligatorisk för det fall de som berörs av den och domstolen annars skulle sväva i ovisshet om den exakta rättsliga grunden (se domen i det ovannämnda målet kommissionen mot rådet, punkt 9).

57

I förevarande fall kan den rättsliga grunden inte fastställas med stöd av någon omständighet i det angripna beslutet. I beslutet hänvisas nämligen endast till ett förslag till rådsbeslut som kommissionen presenterat för rådet. I punkt 1 i skälen till det angripna beslutet anges att konventionen genomförs i gemenskapen genom förordning nr 338/97. I punkterna 2–4 i dessa skäl anges endast att vissa av partskonferensens resolutioner kan komma att påverka gemenskapslagstiftningen och att gemenskapen ännu inte är avtalsslutande part till konventionen samt att i sådana fall då gemenskapsregler har fastställts för att målen i fördraget ska uppnås får inte medlemsstaterna utanför gemenskapsinstitutionernas ram göra åtaganden som kan påverka dessa regler eller ändra deras räckvidd.

58

Det framgår av de inlagor som ingetts till domstolen att valet av relevant rättslig grund hade varit föremål för debatt i rådet. Kommissionen har också i detta hänseende påpekat, utan att motsägas på denna punkt, att vissa medlemsstater hade framställt invändningar beträffande användningen av den av kommissionen föreslagna dubbla rättsliga grunden i materiellt hänseende. Flera av medlemsstaterna föredrog nämligen att enbart tillämpa artikel 175 EG, medan andra medlemsstater var missnöjda med den föreslagna rättsliga grunden för förfarandet, vilken följer av artikel 300.2 andra stycket EG.

59

Rådet har dessutom angett att när det antog det angripna beslutet handlade det i enlighet med förfarandet i artikel 300.2 andra stycket EG, men rådet ansåg inte att det var nödvändigt att ange den rättsliga grunden för förfarandet. Rådet har preciserat att det inte var möjligt att nå en överenskommelse beträffande den dubbla rättsliga grund i materiellt hänseende som föreslagits av kommissionen.

60

Av detta följer att den rättsliga grunden för det angripna beslutet inte klart kan härledas från detta beslut och att avsaknaden av en angivelse av den rättsliga grunden berodde på att det förelåg oenighet i rådet, åtminstone vad gäller den rättsliga grunden i materiellt hänseende.

61

I motsats till vad rådet och Förenade kungariket har hävdat kan, under dessa omständigheter, det förhållandet att någon rättslig grund inte angetts i det angripna beslutet inte anses utgöra ett rent formfel.

62

Härav följer att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras på grund av att det saknar en angivelse av den rättsliga grund på vilken beslutet har antagits.

63

Rådet har med stöd av Förenade kungariket begärt att domstolen, för det fall det angripna beslutet ogiltigförklaras, ska fastställa att rättsverkningarna av beslutet ska fortsätta att gälla. Kommissionen har inte bestritt denna begäran.

64

Enligt artikel 231 andra stycket EG kan domstolen, om den anser att det är nödvändigt, ange vilka verkningar av en ogiltigförklarad förordning som ska betraktas som bestående. Denna bestämmelse kan även tillämpas analogt med avseende på ett beslut när viktiga rättssäkerhetshänsyn, som kan jämföras med dem som gör sig gällande vid ogiltigförklaring av vissa förordningar, motiverar att domstolen utövar den behörighet som har tilldelats den i artikel 231 andra stycket EG (dom av den 6 november 2008 i mål C-155/07, parlamentet mot rådet, REG 2008, s. I-8103, punkt 87 och där angiven rättspraxis).

65

Det angripna beslutet syftar till att fastställa den ståndpunkt som gemenskapen skulle inta i fråga om vissa förslag som framförts vid den fjortonde konferensen för parterna till konventionen som hölls i Haag den 3–15 juni 2007. Det har härvid inte bestritts att den ståndpunkt som gemenskapen intog faktiskt framfördes av medlemsstaterna i enlighet med det angripna beslutet.

66

Mot denna bakgrund finns det anledning att av rättssäkerhetsskäl fastställa att rättsverkningarna av det angripna beslutet, som ogiltigförklarats genom förevarande dom, ska fortsätta att gälla.

67

Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom rådet har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas. I enlighet med artikel 69.4 första stycket i rättegångsreglerna ska Förenade kungariket, som har intervenerat i förevarande tvist, bära sin rättegångskostnad.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande: