1. 

I vilken utsträckning kan en producent – i en situation där en livsmedelsbeteckning som innehåller en hänvisning till en ursprungsort har registrerats av en grupp lokala producenter såsom ett (nationellt) kollektivmärke och en ansökan har gjorts om registrering av beteckningen som en (gemenskapsrättsligt) skyddad ursprungsbeteckning (SUB) eller en skyddad geografisk beteckning (SGB) – som använder en liknande beteckning för ett liknande livsmedel och som anklagats för att märkningen av dennes livsmedel kan vilseleda konsumenterna till sitt försvar med framgång åberopa 1) att det vid prövningen av ansökan om registrering som en SUB eller SGB ännu inte har slagits fast att beteckningen inte har blivit generisk och/eller 2) att han har använt beteckningen i god tro och under lång tid?

2. 

Detta är kärnan i de frågor som i förevarande mål har hänskjutits till domstolen av Tribunale Civile di Modena (tvistemålsdomstol i Modena), i Italien.

3.

Begäran om förhandsavgörande rör tolkningen av rådets förordning (EEG) nr 2081/92 av den 14 juli 1992 om skydd för geografiska och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel, ( 2 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13/EG av den 20 mars 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning och presentation av livsmedel samt om reklam för livsmedel ( 3 ) och rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar. ( 4 )

4.

Genom förordning nr 2081/92 inrättas ett regelverk för skydd av registrerade ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar. ( 5 ) Enligt förordningen kan beteckningarna på vissa jordbruksprodukter och livsmedel beviljas skydd i hela gemenskapen när det finns ett samband mellan egenskaperna hos produkten eller livsmedlet och det geografiska ursprunget. ( 6 )

5.

I femte skälet i förordningen anges att märkningen av jordbruksprodukter och livsmedel är underkastad de allmänna regler som anges i direktiv 79/112 ( 7 ) och att speciella regler bör införas för jordbruksprodukter och livsmedel som kommer från ett särskilt geografiskt område, med hänsyn till deras särskilda beskaffenhet. I artikel 1.2 anges förordningens tillämpningsområde, varvid det uttryckligen föreskrivs att tillämpningen av förordningen inte påverkar tillämpningen av andra, mer specifika gemenskapsregler.

6.

I artikel 2 föreskrivs att gemenskapsskydd för ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar ska erhållas i enlighet med förordningen. Där anges också vilka villkor som ska vara uppfyllda för att en beteckning ska anses som en ursprungsbeteckning eller geografisk beteckning.

7.

I artikel 2.2 a anges i detta syfte att en ursprungsbeteckning är ett namn på en region, en ort eller ett land, som används för att beskriva en jordbruksprodukt eller ett livsmedel som härstammar från ifrågavarande geografiska område och vars kvalitet eller egenskaper helt eller väsentligen beror på en viss geografisk omgivning med de naturliga och mänskliga faktorer som därtill hör och vars framställning, bearbetning och beredning äger rum i det ifrågavarande geografiska området. I artikel 2.2 b definieras en geografisk beteckning som ett namn på en region, en ort eller ett land, som används för att beskriva en jordbruksprodukt eller ett livsmedel som härstammar från ifrågavarande geografiska område och som besitter viss kvalitet, har visst anseende eller äger viss annan egenskap som kan hänföras till detta geografiska ursprung och som framställs, bearbetas och bereds i det ifrågavarande geografiska området.

8.

I artikel 3 föreskrivs två fall i vilka vissa beteckningar inte får registreras.

9.

I artikel 3.1 föreskrivs således följande:

”Namn som har blivit generiska får inte registreras.

I denna förordning avses med namn som har blivit generiskt ett namn på en jordbruksprodukt eller ett livsmedel som, visserligen har samband med den ort eller den region där produkten eller livsmedlet från början framställdes eller marknadsfördes men har blivit den allmänna benämningen på produkten eller livsmedlet i fråga.

När det skall avgöras huruvida ett namn har blivit generiskt, skall hänsyn tas till alla faktorer, i synnerhet

När en ansökan om registrering avslås i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artik[larna] 6 och 7 av den anledningen att namnet har blivit generiskt, skall kommissionen offentliggöra beslutet i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.”

10.

I artikel 5 regleras det förfarande som en medlemsstat ska iaktta när en ansökan om registrering av en beteckning görs. De relevanta bestämmelserna i artikel 5.5 ( 8 ) har följande lydelse:

”Medlemsstaten i fråga skall kontrollera att ansökningen uppfyller de krav som uppställts i denna förordning och om den finner att så är fallet tillställa kommissionen ansökan …

Den medlemsstaten får bara övergångsvis på nationell nivå bevilja ett skydd i betydelsen enligt denna förordning och i förekommande fall en anpassningsperiod för en beteckning som på detta sätt vidarebefordras från och med den dag den vidarebefordras …

Det nationella övergångsskyddet skall upphöra att gälla från och med den dag då ett beslut om registrering fattas med stöd av denna förordning. I samband med detta beslut får en anpassningsperiod på högst fem år bestämmas på villkor att de berörda företagen lagligen har marknadsfört produkterna i fråga med fortlöpande användning av de berörda beteckningarna under minst fem år före dagen för det offentliggörande som anges i artikel 6.2.”

11.

I artikel 13 anges närmare det skydd som gäller för registrerade beteckningar. De relevanta delarna av den artikeln har följande lydelse:

”1.   Registrerade beteckningar skall skyddas mot följande.

…

3.   Skyddade beteckningar får inte bli generiska.

…”

12.

Genom direktiv 2000/13 tillnärmas bland annat medlemsstaternas lagstiftning om märkning av livsmedel. I skäl 6 i direktivet anges att ”[d]et huvudsakliga syftet med regler om märkning av livsmedel bör vara behovet att informera och skydda konsumenten”.

13.

Artikel 2 har, i relevanta delar, följande lydelse:

”1.   Märkningen och dess närmare utformning får inte

…

3.   De förbud och begränsningar som avses i punkterna 1 och 2 skall gälla också

14.

Artikel 5 har, i relevanta delar, följande lydelse:

”1.   Det namn under vilket ett livsmedel säljs skall vara det namn som förbehållits livsmedlet i gemenskapens bestämmelser för livsmedlet.

15.

Direktiv 89/104 är den första rättsakt genom vilken medlemsstaternas varumärkeslagar har tillnärmats.

16.

Artikel 3.1 i detta direktiv har, i relevanta delar, följande lydelse:

”Följande tecken och varumärken får inte registreras och om registrering har skett skall de kunna ogiltigförklaras:

…

…”

17.

Artikel 15.2 har följande lydelse:

”Oberoende av artikel 3.1 c kan en medlemsstat bestämma att tecken eller upplysningar, som i handeln kan ange varornas eller tjänsternas geografiska ursprung, får utgöra kollektiv-, garanti- eller kontrollmärken. Ett sådant märke ger inte innehavaren rätt att förbjuda tredje man att i näringsverksamhet använda sådana tecken eller upplysningar, förutsatt att han brukar dem i överensstämmelse med god affärssed. I synnerhet får ett sådant märke inte åberopas gentemot en tredje man som har rätt att använda ett geografiskt namn.”

18.

Felino kommun är belägen i regionen Emilia Romagna i Italien. Cavazzuti SpA, numera Grandi Salumifici Italiani SpA (nedan kallat GSI), producerar en salamikorv som marknadsförs under benämningen ”Salame Felino” och/eller ”Salame tipo Felino”. ( 9 ) Företaget tillverkar salamin i Modena (även det beläget i regionen Emilia-Romagna, ungefär 50 km från Felino) och har gjort så ända sedan omkring år 1970.

19.

Den 16 maj 2006 ålade regionen Emilia-Romagna GSI en straffavgift för att ha använt beteckningen Salame tipo Felino i märkningen av sina varor på ett sätt som var vilseledande för konsumenterna. Regionen ansåg att GSI hade åsidosatt artikel 2 i lagstiftningsdekret 109/92, som införlivade artikel 2 i direktiv 2000/13 med italiensk rätt.

20.

När straffavgiften påfördes hade beteckningen Salame Felino varken registrerats som en SUB eller som en SGB. I beslutet om hänskjutande anges att det har gjorts en ansökan om erkännande av Salame Felino som en SUB enligt förordning nr 2081/92, sedan initiativ härtill tagits av Associazione per la Tutela del Salame Felino (föreningen för skydd av Salame Felino, nedan kallad APTSF) och av Associazione delle Industrie delle Carni (föreningen för företag verksamma inom köttindustrin, nedan kallad ASSICA). Vid tiden för beslutet om hänskjutande hade ansökan emellertid ännu inte lett till registrering av beteckningen.

21.

GSI ingav ett överklagande till Tribunale Civile di Modena för att få straffavgiften upphävd under åberopande av att beteckningen Salame Felino var en generisk beteckning som hade använts under många år och i god tro utanför Felino kommun, inklusive som ett kollektivmärke. Den italienska domstolen beslutade därefter att vilandeförklara målet och hänskjuta följande frågor till EG-domstolen:

22.

GSI, regionen Emilia-Romagna, APTSF, den grekiska och den italienska regeringen och kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden och därefter yttrat sig muntligen vid förhandlingen.

23.

Den straffavgift som GSI påförts avser en överträdelse av artikel 2 i lagstiftningsdekret 109/92. Den prövning som den nationella domstolen ska göra är därför okomplicerad. Har GSI vilselett sina kunder genom att använda beteckningen Salame tipo Felino i sin märkning? Tribunale di Modena har bett EG-domstolen att klargöra vilken betydelse som ska tillmätas ett antal olika faktorer vid denna prövning.

24.

En sådan faktor är betydelsen av beteckningen som sådan. Genom den första fråga som hänskjutits till domstolen önskas få klarhet i när och varför en beteckning kan anses bli generisk. Det är tillräckligt att undersöka det registreringsförfarande som föreskrivs i förordning nr 2081/92 för att besvara denna fråga. Mot bakgrund av det sammanhang i vilket denna fråga uppkommit i målet vid den nationella domstolen är det emellertid också nödvändigt att domstolen prövar vilken verkan som ett fastställande av att en beteckning är generisk kommer att få för den nationella domstolens bedömning av användningen av den beteckningen i märkning.

25.

Domstolen måste därför klargöra hur förordning nr 2081/92 förhåller sig till direktiv 2000/13. Jag kommer att behandla detta i mitt svar på den andra frågan, innan jag undersöker vilken betydelse som ett företags goda tro, och längden av den tid under vilken en beteckning har använts, ska tillmätas vid en domstols bedömning av en påstått vilseledande märkning.

26.

Den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida en geografisk beteckning, beträffande vilken ett förslag om att begära registrering av denna som en SUB eller SGB har avslagits eller blockerats, ska anses generisk åtminstone under den period som det nämnda avslaget eller blockeringen är i kraft.

27.

Det har framställts två invändningar om rättegångshinder.

28.

För det första har APTSF och den italienska regeringen ifrågasatt de faktiska omständigheter som ligger till grund för frågan. Den italienska regeringen har gjort gällande att det inte har skett något avslag eller någon blockering i registreringsförfarandet. APTSF har hävdat att ansökan om registrering av beteckningen nu endast behöver genomgå den formaliteten att den ska publiceras.

29.

Jag anser att ingen av dessa invändningar kan leda till att den första frågan avvisas.

30.

Artikel 234 EG grundar sig på en tydlig kompetensfördelning mellan de nationella domstolarna och EG-domstolen. Bedömningen av de faktiska omständigheterna faller inom de nationella domstolarnas behörighet, medan EG-domstolens roll är att ge vägledning om tolkningen av gemenskapsrätten. I ett mål om förhandsavgörande måste EG-domstolen därför grunda sin dom på de uppgifter om de faktiska omständigheterna som den nationella domstolen har lämnat i begäran om förhandsavgörande. ( 10 )

31.

Av begäran om förhandsavgörande framgår klart att ansökan enligt förordning nr 2081/92 ännu inte hade avgjorts och att beteckningen Salame Felino inte hade förts in i registret vid den aktuella tiden. Skälen till att det var så, eller eventuellt har varit så, saknar helt och hållet betydelse för bedömningen av de hänskjutna frågorna.

32.

För det andra har den italienska regeringen och kommissionen hävdat att den första frågan inte kan tas upp till sakprövning på grund av att den vilar på den felaktiga förutsättningen att förordningen kan begränsa tillämpningsområdet för artikel 2 i direktiv 2000/13. Enligt kommissionens uppfattning är det inte nödvändigt att avgöra frågan huruvida en beteckning kan anses vara generisk under registreringsförfarandet enligt förordning nr 2081/92 för att döma i målet vid den nationella domstolen. Kommissionen anser att den nationella domstolen borde avgöra målet uteslutande med tillämpning av de nationella bestämmelser genom vilka direktiv 2000/13 har införlivats.

33.

Även om kommissionens synpunkter är relevanta, är det fullt möjligt att registreringen av en beteckning (eller dess kvalificering som generisk) enligt förordning nr 2081/92, även om den inte begränsar tillämpningsområdet för artikel 2 i direktiv 2000/13, kan påverka en domstols bedömning av huruvida en märkning innehållande den beteckningen kan anses vilseledande enligt direktiv 2000/13. Avgörandet av den första frågan är således ett första steg som kan vara nödvändigt för att kunna avgöra den andra frågan på ett korrekt sätt.

34.

Jag föreslår därför att domstolen besvarar den första frågan.

35.

I förordning nr 2081/92 föreskrivs ett system enligt vilket en beteckning som anger en varas härkomst kan föras in i en förteckning med beteckningar som skyddas på gemenskapsnivå. Det är kommissionen som ska pröva huruvida en beteckning kan beviljas skydd. Enligt artikel 3.1 får kommissionen vägra att registrera en beteckning bland annat av det skälet att den anser att beteckningen är generisk.

36.

Om kommissionen inte har avslagit en ansökan på just denna grund, kan det emellertid inte anses att beteckningen har befunnits vara generisk i den mening som avses i förordningen.

37.

Det finns inte heller något skäl att anta att en geografisk beteckning är generisk till dess att den har befunnits vara det. I många fall är en sådan beteckning rent informativ. I vissa fall kan den ges skydd enligt förordningen. Det finns emellertid inte något i handlingarna i målet som visar att den normala utvecklingen är att en geografisk beteckning blir generisk när den används som livsmedelsbeteckning.

38.

Följaktligen kan en nationell domstol, i motsats till vad GSI hävdat, inte anta att en beteckning, beträffande vilken en ansökan om registrering har gjorts, är generisk till dess att kommissionen finner att detta är fallet.

39.

Av samma skäl kan det inte antas att en beteckning inte är generisk i den mening som avses i förordningen. ( 11 )

40.

I förevarande fall ska den hänskjutande domstolen pröva huruvida GSI:s användning av den omtvistade beteckningen verkligen kan vilseleda köparna på ett avgörande sätt i den mening som avses i artikel 2.1 i direktiv 2000/13. När en nationell domstol avgör denna fråga och kommissionen ännu inte har tagit slutlig ställning härtill enligt förordning nr 2081/92, kan den behöva beakta egenskaper hos beteckningen som även kommissionen skulle beakta vid sin prövning av huruvida beteckningen kan ges skydd eller är generisk enligt förordningen. Den nationella domstolen kan därvid hämta vägledning ur EG-domstolens rättspraxis avseende förordningen.

41.

Domstolen har utgått från definitionen i artikel 3.1, enligt vilken en livsmedelsbeteckning är generisk om den (även om den har samband med den ort eller den region där livsmedlet från början framställdes eller marknadsfördes) har blivit den allmänna benämningen på livsmedlet i fråga. ( 12 ) Domstolen har slagit fast att en betecknings eventuellt generiska karaktär bland annat ska bedömas med beaktande av förhållandena i den medlemsstat som beteckningen kommer från och i de områden där livsmedlet konsumeras,förhållandena i andra medlemsstater samt berörd nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning. ( 13 )

42.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar den hänskjutande domstolens första fråga på följande sätt: En beteckning kan inte antas vara generisk i den mening som avses i förordning nr 2081/92 förrän en ansökan om skydd av beteckningen har avslagits av kommissionen på den grunden att beteckningen har blivit generisk.

43.

Den hänskjutande domstolen har ställt sin andra fråga för att få klarhet i huruvida en livsmedelsbeteckning som innehåller en hänvisning till en ort, men som inte har registrerats som en SUB eller SGB, lagenligt får säljas av producenter som under lång tid oavbrutet och i god tro har använt den sedan tiden före ikraftträdandet av förordning (EEG) nr 2081/92.

44.

APTSF har hävdat att den andra frågan inte kan prövas i sak, eftersom den grundar sig på en felaktig uppfattning om de faktiska omständigheterna. Av de skäl som anges i punkt 30 ovan kan denna invändning inte vinna bifall.

45.

Den italienska regeringen har anfört att den andra frågan inte kan prövas i sak, eftersom det varken enligt gemenskapsrätten eller enligt nationell rätt ska tas någon hänsyn till god tro vid prövningen av märkningen. Detta är ett påstående som rör själva saken. Jag kommer därför att pröva detta i samband med att jag behandlar den andra frågan i sak.

46.

Direktiv 2000/13 och förordning nr 2081/92 har verkningar på olika plan och gemenskapslagstiftarens avsikt var att de skulle uppnå olika syften.

47.

Genom direktiv 2000/13 tillnärmas medlemsstaternas lagstiftning om märkning av livsmedel, och direktivet bidrar därmed till en väl fungerande inre marknad. Det huvudsakliga syftet med regler om märkning av livsmedel är, såsom anges i skäl 6 i direktivet, att tillgodose behovet att informera och skydda konsumenten. Som den italienska regeringen har påpekat föreskrivs det i direktivet i detta syfte en skyldighet för producenterna att lämna tillräcklig information i märkningen, så att konsumenterna kan göra sina val med full kännedom om omständigheterna. Till den information som ska lämnas hör uppgifter om varans exakta art och egenskaper, inklusive dess ursprung eller härkomst.

48.

Syftet med förordningen är däremot mer omfattande. Förordningen utgår från förutsättningen att en stimulerad efterfrågan på produkter med särskilda egenskaper skulle kunna vara till stort gagn för landsbygdens ekonomi genom att odlarnas inkomster förbättras ( 14 ) och konsumenternas intresse för speciella kvalitetsprodukter skapar en allt större efterfrågan på livsmedel med känt geografiskt ursprung. ( 15 ) I förordningen uttalas att det är viktigt att konsumenterna får klar och koncis information om produkternas ursprung så att de kan göra ett bra val, ( 16 ) och att det bör antas speciella regler om jordbruksprodukter och livsmedel från ett särskilt geografiskt område. ( 17 ) För detta ändamål införs genom förordningen ett gemenskapsrättsligt regelverk för att uppnå ett enhetligt skydd av registrerade ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar, vilket säkerställer konkurrens på lika villkor mellan producenterna och höjer produkternas trovärdighet i konsumenternas ögon. ( 18 ) Även om skyddet av geografiska beteckningar otvivelaktigt får följder för konsumenternas val, är förordningens syften således vidare än att bara säkerställa konsumentskyddet.

49.

Trots dessa skillnader i syfte och verkningar kan användningen av geografiska beteckningar i märkningen av livsmedel omfattas av tillämpningsområdet för både förordningen och direktiv 2000/13. Det finns tre skilda situationer i vilka detta kan vara fallet, för det första det fall då den beteckning som används i märkningen av ett livsmedel har granskats av kommissionen och har registrerats enligt förordningen, för det andra det fall då kommissionen har granskat beteckningen men bedömt att denna är generisk och för det tredje det fall då någon granskning enligt förordningen inte har skett. Förevarande begäran om förhandsavgörande rör endast den tredje situationen. För fullständighetens skull kommer jag emellertid först att kort behandla de övriga två situationerna.

50.

När en beteckning har granskats av kommissionen och förts in i det register som föreskrivs i förordningen, får möjligheten att använda beteckningen begränsas.

51.

Om en sådan beteckning används trots att villkoren för att få använda den inte är uppfyllda, eller beteckningen används på ett sätt som strider mot artikel 13.1 i förordningen, är denna användning ägnad att ”vara sådan att den på ett avgörande sätt skulle kunna vilseleda köparen, i synnerhet … om vad som är utmärkande för livsmedlet, särskilt dess … ursprung eller härkomst” i den mening som avses i artikel 2.1 a i i direktiv 2000/13.

52.

Såsom kommissionen korrekt har anfört i samband med frågan huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning innebär den omständigheten att en beteckning har granskats och befunnits vara generisk enligt förordningen inte att en nationell domstol är förhindrad att pröva huruvida användningen denna beteckning i märkningen av ett livsmedel är vilseledande enligt bestämmelserna i direktiv 2000/13.

53.

GSI har anfört att när en beteckning har befunnits vara generisk kan den inte åtnjuta skydd enligt bestämmelserna i förordningen. Detta är visserligen korrekt, men jag kan inte dela den slutsats som GSI drar härav, nämligen att användningen av en sådan beteckning i märkningen inte kan anses vara vilseledande enligt direktiv 2000/13.

54.

Tvärtom förefaller det stå klart att det finns omständigheter under vilka en konsument mycket väl kan vilseledas av användningen av en generisk beteckning i märkningen av en vara (man kan till exempel tänka sig att ett livsmedel har märkts med en generisk beteckning, men inte har någon av de egenskaper som konsumenterna brukar förknippa denna beteckning med).

55.

Av detta följer att en nationell domstol kan pröva huruvida märkningen av ett visst livsmedel är vilseledande enligt artikel 2 i direktiv 2000/13, även om beteckningen i fråga har befunnits vara generisk.

56.

Den nationella domstolen bör hålla i minnet att kommissionens slutsats att en beteckning är generisk grundar sig på en bedömning av beteckningens egenskaper. Dessa egenskaper, liksom kommissionens efterföljande bedömning att beteckningen är generisk, utgör således viktiga faktorer som en nationell domstol bör beakta när den prövar huruvida konsumenterna vilseleds av användningen av beteckningen i märkningen av livsmedel. ( 19 )

57.

Som jag redan har nämnt i mitt svar på den första frågan kan beteckningen inte anses vara generisk i den mening som avses i förordning nr 2081/92, när beteckningen inte har granskats av kommissionen.

58.

Till dess att kommissionen fattar beslut omfattas å andra sidan en beteckning, som har anmälts till kommissionen för registrering, inte av skydd enligt förordningen, försåvitt inte medlemsstaten väljer att utnyttja den möjlighet att bevilja övergångsskydd som föreskrivs i artikel 5.5.

59.

Om inget sådant övergångsskydd har beviljats behöver den nationella domstolen endast pröva huruvida användningen av beteckningen i märkning är vilseledande enligt de nationella bestämmelser genom vilka artikel 2 i direktiv 2000/13 har införlivats.

60.

Dessa bestämmelser får emellertid inte leda till att det upprättas ett parallellt system för skydd av oregistrerade geografiska beteckningar. Vad gäller tvisten i förevarande mål måste de nationella domstolarna pröva användningen av beteckningen ”Salame Felino” uteslutande utifrån de bestämmelser genom vilka artikel 2 i direktiv 2000/13 införlivats, även om de skulle anse att denna beteckning uppfyller de krav för registrering som uppställs i förordningen. ( 20 )

61.

Den fråga som den nationella domstolen har att avgöra är således helt enkelt huruvida märkningen av den salami som GSI producerar skulle kunna vilseleda en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och medveten italiensk konsument. ( 21 )

62.

Vid avgörandet av denna fråga ska den nationella domstolen beakta vilket samband som finns mellan själva varan och det geografiska område som dess beteckning hänför sig till. Vid tillämpning av artikel 2 i direktiv 2000/13 kan en märkning som innehåller en beteckning som antyder eller anger varans ursprung kanske sägas vara prima facie vilseledande om varan helt och hållet är producerad någon annanstans och inte vid någon som helst tidpunkt under produktionsprocessen har något samband med det angivna geografiska området.

63.

Den nationella domstolen ska också beakta huruvida konsumenterna kan vilseledas i fråga om en annan egenskap hos varan. Domstolen ska därvid pröva huruvida beteckningen, såsom den framgår av märkningen, uteslutande hänför sig till en region eller om den har blivit en allmän beteckning som används för att beteckna en vara med särskilda egenskaper. ( 22 ) Vid denna prövning bör den nationella domstolen beakta kommentarer och argument av det slag som skulle framföras till kommissionen i en ansökan om skydd enligt förordningen, eller i en skrivelse med invändningar mot en sådan ansökan.

64.

Vad gäller ordalydelsen i märkningen kan användningen av ordet typ ge stöd för uppfattningen att beteckningen används för att beskriva varans egenskaper och inte dess ursprung. Som kommissionen har framhållit är emellertid användningen av detta ord inte en garanti för att märkningen inte är vilseledande.

65.

Den nationella domstolen bör vidare beakta förpackningens utformning, i synnerhet placeringen och storleken av en geografisk beteckning samt beskrivningen av livsmedlets tillverkningsort. ( 23 ) I artikel 3.1.8 i direktiv 2000/13 föreskrivs att det, med förbehåll för de undantag som anges i direktivet, är obligatoriskt att i märkningen av livsmedel lämna uppgift om den ort där livsmedlet är producerat eller varifrån det kommer, i fall då underlåtenhet att lämna sådana uppgifter kan vilseleda konsumenten i fråga om livsmedlets rätta ursprung eller härkomst. Detta måste innebära att märkningen – även om den geografiska beteckningen är avsedd att ge en upplysning om ett livsmedels egenskaper – måste ”berätta hela sanningen” så att den inte vilseleder en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och medveten konsument.

66.

God tro och användningstidens längd nämns över huvud taget inte i direktiv 2000/13. Det finns i synnerhet ingen bestämmelse i vilken det föreskrivs att användningen av en beteckning i god tro och under lång och oavbruten tid kan utgöra ett giltigt försvar mot ett påstående om vilseledande märkning.

67.

Nationella domstolar är skyldiga att pröva påstådda överträdelser av nationella bestämmelser som införlivar artikel 2 i direktiv 2000/13 med beaktande av den föreställning om livsmedlet som en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och medveten konsument får genom användningen av en beteckning i märkningen.

68.

Jag anser att om en viss faktor kan påverka en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och medveten konsuments uppfattning om varan (som Italien har hävdat) är det logiskt och fullt rimligt att en nationell domstol beaktar denna faktor när den prövar huruvida ett livsmedels märkning kan vilseleda konsumenterna.

69.

Den tid under vilken en beteckning har använts utgör en objektiv faktor, som kan påverka en medveten konsuments uppfattning om varan. Däremot kan jag inte se hur en producents eller återförsäljares (subjektiva) goda tro kan påverka konsumenternas (objektiva) föreställning om varan till följd av det förhållandet att en geografisk beteckning har använts i märkningen.

70.

Jag föreslår därför att den hänskjutande domstolens andra fråga besvaras på följande sätt: Det är tillåtet att använda en livsmedelsbeteckning som innehåller en hänvisning till en ort, men som inte har registrerats som en SUB eller SGB, under förutsättning att beteckningen inte används på ett sätt som är ägnat att vilseleda en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument. När nationella domstolar prövar huruvida detta är fallet kan de beakta den tid under vilken beteckningen har använts. Frågan huruvida producenten har varit i god (eller ond) tro saknar däremot betydelse.

71.

Den italienska regeringen har hävdat att den tredje frågan inte kan tas upp till sakprövning, eftersom målet vid den nationella domstolen inte rör kollektivmärken. Regionen Emilia-Romagna är inte innehavare av märket och har inte heller påstått att GSI har gjort intrång i rättigheterna till märket. Den italienska regeringen har dessutom vid förhandlingen anfört att den hänskjutande domstolen endast har att pröva huruvida GSI:s märkning skulle kunna vilseleda konsumenterna och anfört att det i det nationella målet inte har åberopats, trots att APTSF intervenerat i målet, att det skett ett intrång i rättigheterna till ett kollektivmärke.

72.

Domstolen kan underlåta att besvara en fråga som hänskjutits för förhandsavgörande, om den inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen. ( 24 ) Den nationella domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida direktiv 89/104 kan utgöra en annan grund till att det inte skulle vara tillåtet för GSI att använda beteckningen Salame Felino. Den i det nationella målet omtvistade straffavgiften grundade sig emellertid uteslutande på en påstådd överträdelse av de nationella bestämmelser genom vilka artikel 2 i direktiv 2000/13 har införlivats.

73.

Även om det i beslutet att påföra straffavgift påpekades att Salame Felino är ett registrerat varumärke, skedde detta i samband med att det fastställdes att GSI:s användning av beteckningen Salame tipo Felino var vilseledande för konsumenterna. GSI:s hänvisning till den omständigheten att beteckningen Salame Felino använts i god tro av återförsäljare utanför Felino kommun med avseende på ett kollektivmärke är likaså en del av dess argument att användningen av beteckningen i märkningen inte varit vilseledande för konsumenterna.

74.

Det förhållandet att det inte har påståtts att det har skett ett intrång i rättigheterna till ett kollektivmärke ( 25 ) tyder på att frågan huruvida innehavaren av ett kollektivmärke kan motsätta sig användning i god tro av en beteckning som liknar den som ingår i kollektivmärket saknar betydelse för den i målet vid den nationella domstolen centrala frågan, nämligen under vilka omständigheter som ett företags användning av en geografisk beteckning i märkningen av de egna varorna är ägnad att vilseleda konsumenterna.

75.

Den tredje frågan kan därför inte tas upp till sakprövning.

76.

Jag föreslår därför att domstolen besvarar de första två frågor som Tribunale Civile di Modena har ställt på följande sätt: