1. 

Tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) genomgick omfattande ändringar med verkan från den 1 maj 2004. ( 2 ) I synnerhet infördes ett helt nytt karriärsystem. Begynnelselönerna i det nya systemet var ofta lägre än i det gamla systemet, men nackdelen skulle kompenseras genom bättre befordringsmöjligheter. Övergångsbestämmelserna behandlade olika situationer, däribland situationen för tjänstemän som godkänts i allmänna uttagningsprov som ägt rum innan det nya karriärsystemet införts men som anställts först efter det att det trätt i kraft. Förevarande mål som överklagats från förstainstansrätten har inletts av sjutton tjänstemän som är missnöjda särskilt vad gäller den omständigheten att de anställts med mindre förmånliga begynnelsevillkor än tjänstemän som godkänts i samma allmänna uttagningsprov men som anställts före den 1 maj 2004.

2. 

Ytterligare femtio mål vid personaldomstolen som i huvudsak gäller samma fråga har vilandeförklarats i avvaktan på utgången i detta mål. För det fall att domstolen finner att de omtvistade bestämmelserna inte skulle ha tillämpats i fråga om de berörda tjänstemännen har kommissionen dessutom åtagit sig att ge samtliga tjänstemän som är i samma situation samma behandling vid den efterföljande omplaceringen i lönegrad, således även dem som inte anfört klagomål mot sin lönegradsplacering. ( 3 )

3.

Ingressen i förordning nr 723/2004, varigenom ändringarna infördes, innehåller bland annat följande skäl:

4.

I artikel 1a 1 i den före år 2004 gällande lydelsen av tjänsteföreskrifterna, som infördes genom förordning nr 781/98 ( 5 ), föreskrevs följande:

”Tjänstemännen har i fråga om tillämpning av tjänsteföreskrifterna rätt till lika behandling utan direkt eller indirekt hänvisning till ras, politisk, filosofisk eller religiös övertygelse, kön eller sexuell läggning, utan att det påverkar tillämpningen av de relevanta bestämmelser i tjänsteföreskrifterna som förutsätter ett visst civilstånd.”

5.

I den nya versionen omformulerades den bestämmelsen och fick beteckningen artikel 1 d 1:

”Vid tillämpningen av dessa tjänsteföreskrifter skall all diskriminering på grund av bland annat kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse, politisk eller annan åskådning, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning vara förbjuden.

Vid tillämpningen av dessa tjänsteföreskrifter skall även andra samlevnadsformer än äktenskap behandlas som äktenskap om de uppfyller alla de villkor som fastställs i artikel 1.2 c i bilaga VII.”

6.

Före ändringarna år 2004 föreskrevs följande i artikel 5 i tjänsteföreskrifterna:

”1.   De tjänster som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter skall klassificeras efter arbetsuppgifternas art och nivå i fyra kategorier A, B, C och D i fallande rangordning.

Kategori A skall omfatta åtta lönegrader uppdelade i tjänsteklasser som var och en normalt omfattar två lönegrader för personal med ledande och utredande uppgifter som kräver universitetsutbildning eller motsvarande yrkeserfarenhet.

Kategori B skall omfatta fem lönegrader uppdelade i tjänsteklasser som var och en normalt omfattar två lönegrader för personal med verkställande uppgifter som kräver teoretisk gymnasieutbildning eller motsvarande yrkeserfarenhet.

Kategori C skall omfatta fem lönegrader uppdelade i tjänsteklasser som var och en normalt omfattar två lönegrader för personal med kontorsgöromål som kräver gymnasieutbildning eller motsvarande yrkeserfarenhet.

Kategori D skall omfatta fyra lönegrader uppdelade i tjänsteklasser som var och en normalt omfattar två lönegrader för personal med praktiska arbetsuppgifter eller serviceuppgifter som kräver grundskoleutbildning, i förekommande fall kompletterad med viss teknisk utbildning.

…

2.   Tjänster som översättare och tolk skall föras samman i en språktjänst som betecknas med bokstäverna LA och omfattar sex lönegrader motsvarande lönegraderna 3–8 i kategori A, uppdelade i tjänsteklasser som var och en normalt omfattar två lönegrader.

3.   Samma villkor för rekrytering och tjänstekarriär skall gälla för alla tjänstemän som tillhör samma kategori eller samma tjänstegrupp.

…”

7.

Efter ändring har artikel 5 följande lydelse:

”1.   De tjänster som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter skall klassificeras efter arbetsuppgifternas art och nivå i en tjänstegrupp för handläggare (nedan kallad ’AD’) och en tjänstegrupp för assistenter (nedan kallad ’AST’).

2.   Tjänstegrupp AD skall omfatta 12 lönegrader för personal med ledande, utredande, språkliga eller vetenskapliga uppgifter. Tjänstegrupp AST skall omfatta 11 lönegrader för personal med verkställande uppgifter, tekniskt arbete och kontorsarbete.

3.   För anställning skall minst följande krävas:

4.   En tabell som beskriver de olika grundtjänsterna finns i bilaga I A. Varje institution skall med hänvisning till denna tabell och efter yttrande från kommittén för tjänsteföreskrifterna fastställa arbetsuppgifter och befogenheter för varje typ av tjänst.

5.   Samma villkor för rekrytering och befordran skall gälla för alla tjänstemän som tillhör samma tjänstegrupp.”

8.

Lönegraderna i det gamla karriärsystemet omfattade i allmänhet åtta löneklasser som var och en medförde en löneökning medan det i det nya karriärsystemet i allmänhet finns fem. Det har inte gjorts någon ändring i regeln att tjänstemän automatiskt flyttas upp en löneklass i sin lönegrad vartannat år (artikel 44 i tjänsteföreskrifterna) medan befordran till en högre lönegrad beslutas av tillsättningsmyndigheten på grund av meriter (artikel 45).

9.

I artikel 7.1 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs att tillsättningsmyndigheten, när den tillsätter eller förflyttar en tjänsteman till en tjänst i dennes tjänstegrupp som motsvarar hans lönegrad, ska göra detta endast i tjänstens intresse och utan hänsyn till nationalitet.

10.

I artikel 10 föreskrivs att en kommitté för tjänsteföreskrifterna skall inrättas och bestå av lika många företrädare för gemenskapernas institutioner och för institutionernas personalkommittéer. Före ändringen av tjänsteföreskrifterna ( 6 ) föreskrevs följande i detta hänseende:

”Kommissionen skall samråda med kommittén rörande alla förslag till ändringar av tjänsteföreskrifterna; den skall lämna sitt yttrande inom den tidsfrist som kommissionen fastställer.”

11.

Artikel 31 i tjänsteföreskrifterna behandlar tillsättning av tjänstemän som utvalts i ett allmänt uttagningsprov. Före ändringen föreskrevs i artikel 31.1 att tjänstemän i kategori A eller i språktjänsten skulle tillsättas i den första lönegraden i sin kategori eller tjänst medan de som hör till andra kategorier skulle tillsättas i den första lönegraden för den tjänst för vilken de hade rekryterats. Artikel 31.2 bemyndigade tillsättningsmyndigheten att göra undantag från dessa regler inom en ram av en tredjedel eller två tredjedelar av tillgängliga tjänster beroende på lönegrad och anledningen till att tjänsterna var obesatta.

12.

Efter ändringarna år 2004 föreskrivs följande i artikel 31.1 och 31.2:

”1.   De sökande som har valts ut skall tillsättas i den lönegrad och tjänstegrupp som angavs i meddelandet om uttagningsprovet.

2.   Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 29.2[ ( 7 )] skall tjänstemän bara rekryteras till lönegraderna AST 1–AST 4 eller AD 5–AD 8. Lönegraden för uttagningsprovet skall fastställas av institutionen enligt följande kriterier:

För att uppfylla institutionernas särskilda behov kan även arbetsmarknadsförhållandena i gemenskapen beaktas vid rekryteringen av tjänstemän.” ( 9 )

13.

I artikel 32 föreskrivs både före och efter ändringen att en tjänsteman ska placeras i den första löneklassen i lönegraden men att tillsättningsmyndigheten med hänsyn till dennes utbildning och yrkeserfarenhet kan tillgodoräkna honom extra tjänstgöringstid. I dess tredje stycke föreskrivs följande:

”Tillfälligt anställda som placerats i en lönegrad i enlighet med de kriterier som antagits av institutionen skall kunna tillgodoräkna sig sin tjänstgöringstid som tillfälligt anställda om de tillsätts som tjänstemän i samma lönegrad omedelbart efter den tillfälliga anställningen.”

14.

Sedan den 1 maj 2004 innehåller tjänsteföreskrifterna en bilaga XIII, med rubriken ”Övergångsåtgärder för gemenskapernas tjänstemän”. Artikel 1 och artikel 2 däri har följande lydelse:

”Artikel 1

1.   Från och med den 1 maj 2004 till och med den 30 april 2006 skall artikel 5.1 och 5.2 i tjänsteföreskrifterna ersättas med följande:

”1.   De tjänster som omfattas av tjänsteföreskrifterna skall klassificeras efter arbetsuppgifternas art och nivå i fyra kategorier A*, B*, C* och D* i fallande rangordning.

2.   Kategori A* skall omfatta tolv lönegrader, kategori B* nio lönegrader, kategori C* sju lönegrader och kategori D* fem lönegrader.”

2.   Hänvisningar till anställningsdatum skall anses hänvisa till datum för tillträde av tjänsten.

Artikel 2

1.   Den 1 maj 2004 skall, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 8 i denna bilaga, lönegraderna för de tjänstemän som innehar någon av de administrativa ställningar som avses i artikel 35 i tjänsteföreskrifterna [ ( 10 )] få ändrade beteckningar enligt tabellen nedan:

…”

15.

Enligt artikel 4 i bilaga XIII skulle under tiden den 1 maj 2004 till den 30 april 2006 orden ”tjänstegrupp” ersättas med ”kategori” i bland andra artikel 5.5 och artikel 31.1 i tjänsteföreskrifterna, orden ”tjänstegrupp AD” med ”kategori A*” i bland annat artikel 5.3 c i tjänsteföreskrifterna och orden ”tjänstegrupp AST” med ”kategorierna B* C*” i bland annat artikel 5.3 a i tjänsteföreskrifterna. Enligt artikel 4 n skulle hänvisningen i artikel 5.4 i tjänsteföreskrifterna till bilaga I.A ersättas med hänvisning till bilaga XIII.1, som förtecknade olika slags tjänster under övergångsperioden.

16.

I artikel 12 i bilaga XIII föreskrivs följande:

”1.   Mellan den 1 maj 2004 och den 30 april 2006 skall hänvisningar till lönegrader i tjänstegrupperna AST och AD i artikel 31.2 och 31.3 i tjänsteföreskrifterna läsas enligt följande:

2.   Artikel 5.3 i tjänsteföreskrifterna skall inte tillämpas på tjänstemän rekryterade från förteckningar över godkända sökande [ ( 11 )] från uttagningsprov som offentliggjorts före den 1 maj 2004.

3.   Tjänstemän som finns med i en förteckning över godkända sökande före den 1 maj 2006 och har rekryterats mellan den 1 maj 2004 och den 30 april 2006 skall

…”

17.

När det gäller andra raden i tabellen framgår det av handlingarna i målet vid förstainstansrätten att kommissionen hade föreslagit att de som fanns upptagna i förteckningen över godkända sökande i de gamla lönegraderna A7/LA7 och A6/LA6 inte skulle anställas i den nya lönegraden A*6 utan i A*7. Det är ostridigt att samråd skett med den kommitté som nämns i artikel 10 i tjänsteföreskrifterna beträffande det tidigare förslaget men inte beträffande den senare ersättningen av A*7 med A*6. Begynnelselönen i den gamla lönegraden A7/LA7 var, som en jämförelse, 4815,59 EUR i månaden och i den nya lönegraden A*7 var den 4878,24 EUR medan den i A*6 var 4311,55 EUR. ( 12 )

18.

Omständigheter av betydelse i målet framgår av punkterna 9–21 i den överklagade domen ( 13 ). De har följande lydelse:

19.

Sökandena kan således delas in i tre kategorier:

20.

I en gemensam ansökan som ingavs den 3 februari 2005 yrkade de sjutton sökandena att förstainstansrätten skulle:

21.

Rådet intervenerade till stöd för kommissionen.

22.

Till stöd för sina yrkanden om ogiltigförklaring gjorde sökandena i första hand gällande att artikel 12.3 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna, som låg till grund för deras placering i lönegrader, var rättsstridig och i andra hand att de angripna besluten stred mot principerna om god förvaltningssed, om omsorgsplikten, rätten till insyn, skydd för berättigade förväntningar, god tro, likabehandling och om likvärdighet mellan tjänsten och lönegraden.

23.

I dom av den 11 juli 2007 underkände förstainstansrätten dessa argument om ogiltigförklaring av de angripna besluten ( 15 ) och ogillade talan i dess helhet. Det fanns därför ingen anledning att pröva yrkandena om återupprättande av sökandenas karriärer och om dröjsmålsränta på de belopp som kunde ha följt av ogiltigförklaring.

24.

Förstainstansrätten fann emellertid att kommissionen inte hade informerat sökandena på ett klart och tydligt sätt om den förväntade specifika effekten, på just deras respektive situation, av den planerade ändringen i tjänsteföreskrifterna som kommissionen själv föreslagit och att sökandena på grund av den därav uppkomna osäkerheten var berättigade till att ifrågasätta sin lönegradsplacering. Förstainstansrätten förpliktade därför kommissionen att ersätta hälften av sökandenas rättegångskostnader.

25.

Samtliga sjutton sökande i första instans har ingivit ett gemensamt överklagande den 21 september 2007.

26.

Klagandena har som grund inledningsvis åberopat att förstainstansrätten behandlat dem på samma sätt utan att beakta deras särskilda situationer och baserat sitt avgörande på förutsättningen, vilken de bestrider, att frågan huruvida deras lönegradsplacering är förenlig med bestämmelserna kan bedömas endast med utgångspunkt i de förhållanden som gällde vid tiden när de tillsattes.

27.

Klagandena har åberopat ytterligare två grunder för överklagandet.

28.

De har gjort gällande att förstainstansrätten felaktigt bedömt att artikel 12.3 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna är rättsenlig. De gör sammanfattningsvis gällande att förstainstansrätten i) missbedömt artikel 10 i de gamla tjänsteföreskrifterna genom att tolka den så att samråd inte skulle ske på nytt med tjänstekommittén, ii) åsidosatt principen om förvärvade rättigheter genom att pröva om det var fråga om en rätt att bli tillsatt i stället för att bli placerad i en viss lönegrad för det fall tillsättning kom att ske, iii) åsidosatt principen om likabehandling genom att skilja på godkända sökande beroende på om de tillsatts före eller efter den 1 maj 2004, iv) åsidosatt principen om berättigade förväntningar och misstolkat bevisningen, och, slutligen, v) bedömt tillämpningsområdet för artiklarna 5, 7 och 31 i tjänsteföreskrifterna felaktigt och på det sättet åsidosatt sin motiveringsskyldighet.

29.

Klagandena har dessutom ifrågasatt bedömningen att kommissionens underlåtenhet att lämna information inte i sig själv skulle kunna medföra att de angripna besluten är rättsstridiga. De har hävdat att förstainstansrätten åsidosatt principerna om god förvaltningssed, hänsyn till tjänstemännens intressen, insyn, berättigade förväntningar, god tro, likabehandling och likställighet mellan tjänst och lönegrad.

30.

Rådet gör inte gällande att överklagandet i dess helhet ska avvisas men anför att många av klagandenas argument inte uppfyller kraven i artikel 58 i domstolens rättegångsregler genom att de inte anger att förstainstansrätten åsidosatt gemenskapsrätten utan endast begär en omprövning av de argument som anförts vid förstainstansrätten.

31.

Det framgår av fast rättspraxis att ”ett överklagande, som inte innehåller något argument som särskilt syftar till att visa att det har skett en felaktig rättstillämpning i den överklagade domen och som endast upprepar eller ordagrant återger grunder och argument som redan har anförts vid förstainstansrätten skall avvisas. När en klagande har ifrågasatt förstainstansrättens tolkning eller tillämpning av gemenskapsrätten kan dock de rättsfrågor som prövades av förstainstansrätten på nytt tas upp till diskussion i målet om överklagande. Om klaganden inte på detta sätt kunde utforma sitt överklagande med stöd av grunder och argument som redan åberopats vid förstainstansrätten, skulle nämligen överklagandeinstitutet förlora en del av sin betydelse.” ( 16 )

32.

I förevarande mål anser jag det vara klart att klagandena beträffande varje grund för överklagandet har angett vilka rättsliga fel de anser att förstainstansrätten begått i de olika delarna av domen. Förhållandet att de därvid med nödvändighet upprepat tidigare vid förstainstansrätten anförda argument kan därför på intet sätt ha en inverkan på om det är tillåtet att ta upp deras grunder för överklagandet till sakprövning.

33.

Sökandena gjorde i första instans gällande att den omständigheten att lönegrad A*6 ersatte lönegrad A*7 i tabellen i artikel 12.3 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna blev utan verkan på grund av underlåtenheten att samråda med tjänstekommittén på den punkten. ( 17 )

34.

I punkterna 35–43 i domen underkände förstainstansrätten det argumentet med följande motivering.

35.

Samråd ska ske med kommittén för tjänsteföreskrifterna inte bara i fråga om formella förslag utan även i fråga om väsentliga ändringar av förslag som redan behandlats, om inte sådana ändringar motsvarar vad kommittén föreslagit. Om ändringar som väsentligt påverkar innebörden av ett förslag till ändring av tjänsteföreskrifterna uppkommer under förhandlingarna vid rådet, ska samråd således åter ske med kommittén innan bestämmelserna i fråga antas. Sådan skyldighet föreligger emellertid inte i fråga om ändringar av begränsad betydelse. Det skulle göra det orimligt svårt att göra ändringar i lagstiftningen. Frågan huruvida en ändring är väsentlig eller inte ska bedömas utifrån dess syfte och placering i hela det förslagna regelverket och inte utifrån vilka individuella följder den kan ha för de personer som kan beröras därav.

36.

I förevarande fall har det föreslagna nya karriärsystemet lett till en omedelbar sänkning av rekryteringsgraderna för nya tjänstemän samtidigt som deras karriärmöjligheter med tiden blir bättre. Ersättningen av lönegrad A*7 med lönegrad A*6 passade in i hela systematiken och i det helhetsperspektiv som följer av en sådan fortgående omstrukturering. Det var fråga om en anpassning av övergångsbestämmelserna som varken påverkade deras allmänna systematik eller innehållet däri i en sådan omfattning att det motiverade ett nytt samråd med kommittén för tjänsteföreskrifterna.

37.

Kommissionen åsidosatte således inte artikel 10 i tjänsteföreskrifterna genom att inte på nytt samråda med kommittén även om ändringen av lönegraden i fråga, som gjordes efter samråd med kommittén, hade en omedelbar och beaktansvärd ekonomisk betydelse för de berörda tjänstemännens första placering i lönegrad och därmed deras begynnelselön.

38.

Klagandena godtar den första delen i denna motivering men inte i) ståndpunkten att frågan huruvida en ändring är väsentlig inte kan bedömas utifrån de individuella följder den har för dem som sannolikt kommer att beröras därav och, följaktligen, inte ii) bedömningen att ändringen av lönegrad inte var en väsentlig ändring.

39.

Klagandena betonar vikten av följderna för ett ”mycket stort” antal tjänstemän i förevarande mål som medför inte bara en lägre begynnelselön utan också en eftersläpning i lönegrad under hela deras karriär jämfört med om de tillsatts i en högre lönegrad, varpå kommittén för tjänsteföreskrifterna mycket väl kunde haft synpunkter.

40.

De jämför situationen i förevarande mål med den ändring som gjordes i förordning nr 2688/95 ( 18 ) under lagstiftningsarbetet. Samråd hade skett med kommittén för tjänsteföreskrifter beträffande det ursprungliga förslaget, som innehöll bestämmelser om tidig pensionering av tjänstemän vid samtliga institutioner, men den slutligen antagna texten begränsade dessa bestämmelser till tjänstemän vid Europaparlamentet. I domen i målet Losch ( 19 ) fann förstainstansrätten att detta var en väsentlig ändring varom samråd skulle ha skett på nytt med kommittén.

41.

Klagandena påstår också att förstainstansrätten underlåtit att motivera sin ståndpunkt att ersättningen av lönegrad A*7 med lönegrad A*6 ”passar in i hela systematiken och i det helhetsperspektiv som följer av en fortgående förändring av karriärsystemet”, särskilt som den också godtagit att tabellen i artikel 12.3 i bilaga XIII skiljer sig från tabellen i artikel 2.1 i den bilagan, som omvandlar lönegraderna för tjänstemän i tjänst före den 1 maj 2004 till nya tillfälliga lönegrader.

42.

Kommissionen anser att ifrågavarande ändring av lönegrad inte har någon inverkan på enhetligheten inom den europeiska offentliga förvaltningen, som kommittén för tjänsteföreskrifterna har till uppgift att övervaka. Förhållandet att kommittén kunde ha haft synpunkter kan inte grunda samrådsskyldighet. Förstainstansrätten motiverade dessutom sin ståndpunkt. Klagandenas påstående rör snarare lagstiftarens underlåtenhet att lämna en lämplig motivering, men den frågan kan inte tas upp till prövning, eftersom den inte åberopats i första instans.

43.

Rådet har tillfogat att ändringen i målet Losch utestängde anställda vid alla andra institutioner än Europaparlamentet från fördelen av en tidig pensionering, medan ifrågavarande ändring är en mindre förändring av en övergångsbestämmelse som påverkar ett begränsat antal tjänstemän. Ändringen var en logisk följd av det övergripande regelverket, eftersom lönegrad A7 var den andra lönegraden i det gamla A-karriärsystemet och A*6 motsvarar AD 6, som är den andra lönegraden i den nya tjänstegruppen AD. Eftersom kommittén för tjänsteföreskrifterna redan lämnat sina synpunkter på systemet i allmänhet skulle inte något ha vunnits med ett förnyat samråd i denna särskilda fråga.

44.

För det första gäller klagandenas argument rörande betydelsen av ifrågavarande ändring av lönegrad dess följder för de berörda personerna. De kan därför vara relevanta endast om det konstateras antingen att det var fel av förstainstansrätten att finna att en ändring av ett förslag ska bedömas utifrån dess syfte och placering i hela den föreslagna texten och inte utifrån de följder den kan ha för de personer som sannolikt kommer att påverkas därav eller att ändringen var väsentlig utifrån dess syfte och placering i hela den föreslagna texten.

45.

Jag anser inte att något av fallen föreligger.

46.

Klagandena har inte anfört något argument till stöd för påståendet att det grundläggande synsättet var rättsstridigt. Detta synsätt förefaller heller inte vara orimligt. Varje minsta förändring i ett förslag ska inte behöva hänskjutas till kommittén för tjänsteföreskrifterna på nytt. Om så vore fallet riskerar lagstiftningsprocessen att paralyseras. Samtidigt kan varje förändring, hur liten den än är, ha individuella följder för ett större eller mindre antal tjänstemän. Det framstår vid dessa förhållanden som rimligt att bedöma om en sådan ändring är tillräckligt väsentlig för att motivera förnyat samråd med utgångspunkt i följdernas objektiva betydelse inom den övergripande ramen för det aktuella förslaget och inte i följderna som sådana.

47.

Med denna senare uppfattning anser jag inte att det finns anledning att göra gällande att ifrågavarande förändring är väsentlig.

48.

Jag utgår från att det relevanta ”aktuella förslaget” inte är ändringen av tjänsteföreskrifterna i deras helhet utan övergångsåtgärderna och särskilt den ordning för överensstämmelse mellan uttagningsprov och lönegrad vid rekryteringen som anges i tabellen i artikel 12.3 i bilaga XIII. (Om förslaget skulle ges en vidare omfattning skulle betydelsen av en ändring av den övergripande ramen naturligtvis minska.)

49.

Vid ett studium av ovannämnda tabell och begynnelselönerna före och efter den 1 maj 2004 ( 20 ) konstaterar jag att med två undantag är begynnelselönen i den nya rekryteringslönegraden lägre än i den gamla lönegraden eller tjänsteklassen för vilken uttagningsprovet ägde rum. Undantagen är de två högsta lönegraderna, i huvudsak direktörer och generaldirektörer, där rekrytering ofta inte sker genom uttagningsprov. ( 21 ) När det gäller samtliga övriga berörda lönegrader är den nya rekryteringslönegraden (C*1–A*12) lägre än den gamla lönegraden för uttagningsprov (C5–A3/LA3). I den version av förslaget beträffande vilken samråd skett med kommittén hade bland dessa endast lönegraden för rekrytering A*7 en begynnelselön som var något högre än motsvarande lönegrader för uttagningsprov (A7/LA7 och A6/LA6). Ersättningen av A*7 med A*6 var därför i enlighet med det övergripande systemet i jämförelsetabellen.

50.

Mot denna bakgrund förefaller förstainstansrättens motivering, som jag återgett vid punkterna 36 och 37 ovan, vara tydlig och rimlig. Frågan om skillnaden mellan jämförelsetabellerna i artikel 2.1 och artikel 12.3 i bilaga XIII sammanhänger, som kommissionen och rådet påpekat, med de skäl som lagstiftaren angett i förordning nr 723/2004 och inte med de skäl som förstainstansrätten anfört i sin dom.

51.

Jag skulle därför inte godta första delgrunden i klagandenas första grund för överklagande.

52.

Klagandena gjorde i första instans gällande att genom att de förts upp i en förteckning över godkända sökande förvärvade de rätten att bli tillsatta i de lönegrader som angetts i de olika meddelandena om uttagningsprov. Genom artikel 12.3 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna åsidosattes den rättigheten.

53.

Förstainstansrätten underkände detta argument i punkterna 52–58 i domen med i huvudsak följande motivering.

54.

Upptagandet i en förteckning över godkända sökande efter ett allmänt uttagningsprov medför endast en möjlighet att bli anställd. Placering i lönegrad sker först genom en formell tillsättning genom ett ensidigt beslut av tillsättningsmyndigheten med uppgift om dagen det träder i kraft och den tjänst tjänstemannen erhåller. Först då kan en godkänd sökande göra gällande ställning som tjänsteman och kräva tillämpning av tjänsteföreskrifterna.

55.

När artikel 12.3 i bilaga XIII till dessa föreskrifter trädde i kraft den 1 maj 2004 hade inte några sådana beslut meddelats beträffande klagandena. Bestämmelsen åsidosatte därför inte någon rätt att bli placerad i någon av de tidigare lönegrader som angetts i meddelanden om uttagningsprov. En tjänsteman kan inte göra gällande en förvärvad rättighet om inte de omständigheter varpå rättigheten grundas uppkommit enligt en viss reglering som senare ändrats. ( 22 )

56.

Klagandena ifrågasätter i huvudsak antagandet att deras rätt att bli placerade i en viss lönegrad inte förvärvades förrän ändringarna av tjänsteföreskrifterna trätt i kraft. De godtar ståndpunkten att upptagandet i en förteckning över godkända sökande inte gav dem en rätt att bli anställda men gör gällande en rätt att bli placerade i den lönegrad som offentliggjorts i meddelandet om uttagningsprov för den händelse de eventuellt anställdes.

57.

Klagandena åberopar rättspraxis med den innebörden att tillsättningsmyndigheten är bunden av villkoren i ett meddelande om uttagningsprov. I domen i målet Spachis ( 23 ) hade sökanden godkänts i två allmänna uttagningsprov och tilldelats först en språktjänst för vilken hon inte hade någon relevant yrkeserfarenhet och sedan en administrativ tjänst för vilken hon hade nio års relevant erfarenhet. Kommissionen tog inte hänsyn till den erfarenheten när den bestämde hennes lönegrad vid den andra tillsättningen utan placerade henne i samma lönegrad som språktjänsten. Domstolen fann att detta var ett brott mot en rättighet ( 24 ) som hon hade förvärvat genom att bli godkänd i uttagningsprovet i fråga.

58.

Klagandena gör dessutom gällande att omständigheterna varpå deras rätt grundas uppkom när de gamla tjänsteföreskrifterna var i kraft som en följd av deras deltagande i i uttagningsproven, deras upptagande i en förteckning över godkända sökande och i vissa fall beslutet att erbjuda dem en tjänst samt brevet som angav att en tjänst skulle erbjudas. Även förstainstansrätten godtog att det var först efter det att de tillsatts som de informerades direkt om det nya lönegradssystemet som sänkte lönegraden vid rekrytering i förhållande till den som angetts i meddelandena om uttagningsprov. Slutligen är det inte bara de som redan är tjänstemän som kan åberopa tjänsteföreskrifterna. Det framgår av fast rättspraxis att personer som eftersträvar den ställningen också kan göra det.

59.

Kommissionen anser ( 25 ) inte att det kan finnas någon förvärvad rättighet om inte de omständigheter varpå den grundas uppkommit enligt en bestämmelse som var i kraft innan ändringarna genomfördes. Tjänsteföreskrifterna kan inte ändras med retroaktiv verkan till nackdel för tjänstemännen, men de kan ändras på ett för dem oförmånligt sätt för framtiden. En rättighet kan dessutom inte ”förvärvas” förrän den rättsliga situationen fastställts och den kan inte vara beroende av ett framtida beslut med ett skönsmässigt inslag. I det förevarande målet var klagandenas situation fortfarande beroende på att sådana beslut skulle fattas efter den 1 maj 2004.

60.

Klagandenas argument är ologiskt såtillvida att framgång i ett allmänt uttagningsprov inte medför rätt till anställning men en rätt till anställning i en viss lönegrad, som är en följd av anställningen. Domen i målet Spachis bekräftar underförstått att den endast medför en möjlighet att bli anställd i en viss lönegrad. Sökanden kunde ha anställts i någon av lönegraderna i tjänsteklassen i fråga, och domstolen fann att hennes relevanta yrkeserfarenhet skulle beaktas vid placeringen i rätt lönegrad.

61.

Vad gäller argumentet att beslutet att erbjuda klagandena en tjänst och brevet som angav att en tjänst skulle erbjudas i vissa fall låg tidsmässigt före den 1 maj 2004 kan endast tidpunkten när beslutet om anställning verkligen fattades vara avgörande och inte tidpunkten när ett sådant beslut var under utarbetande eller när det i ett brev meddelades att beslutet skulle få ett visst innehåll. Det argumentet anfördes i vart fall inte i första instans och det kan därför inte beaktas i överklagandet.

62.

Villkoren i ett meddelande om uttagningsprov är bindande för tillsättningsmyndigheten vad gäller kraven som ska uppfyllas av sökandena men inte vad gäller innehållet i ett beslut att anställa en godkänd sökande, vilket måste följa de regler i tjänsteföreskrifterna som gäller vid tiden för beslutet.

63.

Rådet har gjort gällande att det inte uppkommit några rättigheter eller skyldigheter för klagandena mot någon gemenskapsinstitution förrän beslutet att anställa dem fattades. Den omständigheten att de fördes upp i en förteckning över godkända sökande innebär inte någon garanti att de verkligen anställs och medför inte någon skyldighet att anställa dem. Domen i målet Spachis rör inte någon ändring av tjänsteföreskrifterna och någon slutsats kan därför inte dras från den domen. Ett meddelande om uttagningsprov är bindande för tillsättningsmyndigheten, men utesluter inte en ändring av det rättsliga regelverk inom vilket tillsättningsmyndigheten har att agera. I detta mål kunde ingen bli anställd i de gamla lönegraderna som hade upphört att gälla den 1 maj 2004 men lagstiftaren bevarade möjligheten att anställa dem som upptagits i gamla förteckningar genom att upprätta en jämförelsetabell för de nya lönegraderna.

64.

Klagandenas argument baseras i betydande omfattning på rättspraxis med innebörden att tillsättningsmyndigheten är bunden av villkoren i ett meddelande om uttagningsprov. Meddelandet om ett uttagningsprov är emellertid underordnat tjänsteföreskrifterna. När tillsättningsmyndigheten fattar ett beslut i anslutning till ett sådant meddelande är den inte bunden att följa något i meddelandet som strider mot en bestämmelse i tjänsteföreskrifterna som både är rättsenlig och tillämplig vid tiden för beslutet. I förevarande fall är endast sådana argument relevanta som rör frågan huruvida artikel 12.3 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna är lagenlig.

65.

Kommissionen godtar (i enlighet med domstolens rättspraxis) att lagstiftaren får ändra tjänsteföreskrifterna för framtiden men ska när så sker avhålla sig från att åsidosätta rättigheter som förvärvats med stöd av den tidigare versionen. Frågan är därför om förstainstansrätten gjorde en korrekt rättstillämpning när den fann att någon rätt till anställning i en viss lönegrad inte hade förvärvats av dem som var upptagna i en förteckning över godkända sökande men som ännu inte anställts den 1 maj 2004.

66.

Det är ostridigt att dessa personer inte hade förvärvat någon rätt att faktiskt anställas. Det är också utrett att deras lönegrad och löneklass vid tiden för deras anställning var oklar fram till dess att de faktiskt anställdes. I de flesta fall gällde uttagningsproven tjänster i en tjänsteklass som omfattade två lönegrader (och meddelandena om uttagningsproverna angav endast att anställning ”i regel” skedde i den lägre lönegraden) och i samtliga fall medgavs enligt artikel 32 i tjänsteföreskrifterna att utbildning och erfarenhet beaktades vid fastställandet av löneklass.

67.

Under dessa förhållanden kan jag inte se att klagandena skulle ha förvärvat någon rätt till anställning i en viss lönegrad eller löneklass eller på vilket sätt förstainstansrätten skulle kunna kritiseras för sin bedömning att de inte förvärvat någon sådan rätt.

68.

Det finns hittills inte någon detaljerad beskrivning av vad som grundar en förvärvad rättighet i domstolens rättspraxis (eller i förstainstansrättens eller personaldomstolens rättspraxis), som kan åsidosättas genom en ändring av tjänsteföreskrifterna. Domstolen har endast uttalat att de omständigheter som utgör grunden för de förvärvade rättigheterna ska ha uppkommit när de tidigare bestämmelserna fortfarande gällde. Kommissionen har tillfogat att rättigheten också ska ha blivit definitiv enligt samma bestämmelse så att det inte återstår att fatta något skönsmässigt beslut. Jag delar denna uppfattning, trots den ”möjliga” rätten som domstolen hänvisade till i domen i målet Spachis, där det inte förekom någon ändring av de tillämpliga bestämmelserna. I förevarande mål återstod en rad beslut att fatta den 1 maj 2004 (eller hade ännu inte fattats) som kunde ha inneburit anställning med placering i olika lönegrader eller löneklasser (eller ingen anställning alls), även om det gamla karriärsystemet hade bibehållits. Andra som var i samma situation som klagandena kunde därför inte göra gällande någon förvärvad rättighet till anställning i en viss lönegrad eller löneklass.

69.

Det är av intresse att domstolen vid International Labour Organisation ( 26 ) har definierat förvärvade rättigheter betydligt snävare. I ett färskt avgörande som bygger på gammal rättspraxis som går tillbaka till 1961 ( 27 ) uttalade denna domstol följande: ”… en förvärvad rättighet åsidosätts endast när … en ändring negativt påverkar balansen mellan avtalade skyldigheter genom ändring av grundläggande anställningsvillkor på grund av vilka tjänstemannen godtog att bli anställd eller vilka senare fick honom eller henne att kvarstå”.

70.

Fastän tjänstemännen i gemenskapen inte står i något avtalsförhållande till de institutioner där de är anställda kan begreppet ”grundläggande anställningsvillkor på grund av vilka tjänstemannen godtog att bli anställd eller vilka senare fick honom eller henne att kvarstå” med lätthet och enligt min uppfattning med fördel överföras till ett gemenskapsrättsligt sammanhang. I förevarande mål hade inte någon av de tjänstemän som berördes av tabellen i artikel 12.3 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna godtagit att bli anställd innan bilagan trädde i kraft. De kunde inte heller förvärva någon rättighet grundad på de gamla tjänsteföreskrifterna med stöd av en felgrundad tro (hur den än tillkommit) att de bestämmelserna fortfarande var tillämpliga.

71.

Jag kan därför inte godta den andra delgrunden i den första grunden för överklagandet.

72.

Kagandena gjorde i första instans gällande att artikel 12.3 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna behandlar en enda kategori av personer – godkända sökande i samma uttagningsprov – olika beroende på om de tillsatts före eller efter den 1 maj 2004. Det datumet var inte något objektivt särskiljande kriterium eftersom dagen för tillsättande beror på omständigheter som inte är objektiva och varöver tjänstemannen saknar kontroll. Den enda objektiva tidpunkten var dagen när de fördes upp i förteckningen över godkända sökande. I domen i målet Monaco ( 28 ) har förstainstansrätten uttalat att principen om likabehandling kräver att alla godkända sökande i ett uttagningsprov behandlas på samma sätt oavsett om nya regler antas innan någon av dem tillsätts.

73.

En annan effekt i klagandenas fall blev att de tilldelades ”högre” tjänster med ”lägre” lönegrader. Eftersom de redan förvärvat betydande kvalifikationer och erfarenhet blev de utsatta för diskriminering på grund av ålder, i strid med artikel 1d i tjänsteföreskrifterna, genom att de inte hade samma karriärmöjligheter som andra yngre tjänstemän som hade samma placering. Några av dem hade dessutom tidigare varit tillfälligt anställda eller extraanställda och tilldelades samma tjänster med samma eller till och med ökade skyldigheter men med placering i en lägre lönegrad.

74.

Förstainstansrätten underkände det argumentet i punkterna 75–91 i domen med i huvudsak följande motivering.

75.

Den allmänna principen om likabehandling innebär att lika situationer inte ska behandlas olika såvida det inte finns sakliga skäl att göra en differentiering. Frågan gällde därför om alla godkända sökande i ett uttagningsprov utgjorde en enda kategori oavsett när de tillsatts.

76.

Som framgått vid prövningen av frågan om förvärvade rättigheter kunde klagandena bedömas endast enligt de kriterier som gällde när beslutet om tillsättning fattades. Klagandena medgav dessutom indirekt att de nya bestämmelserna gällde för dem genom att de åberopade artikel 1 d i tjänsteföreskrifterna. Godkända sökande i samma uttagningsprov som tillsatts före den 1 maj 2004 skulle däremot placeras i lönegrad med tillämpning av de gamla kriterierna som fortfarande gällde vid tiden för tillsättningen. De två grupperna kunde därför inte anses tillhöra samma kategori.

77.

Genom att det i skäl 37 i förordning nr 723/2004 anges att övergångsbestämmelserna inte påverkar de rättigheter som personalen har förvärvat inom gemenskapssystemet innan de nya föreskrifterna trädde i kraft bekräftas den skillnaden.

78.

Tanken att alla tjänstemän som rekryterats efter samma uttagningsprov befinner sig i samma situation aktualiserades i domen i målet Monaco endast i syfte att visa att det var rättsstridigt att en institution i egenskap av arbetsgivare tillämpade sina egna striktare regler vad gäller placering i lönegrad som antagits efter det att sökanden upptagits i en förteckning över godkända sökande, samtidigt som bestämmelserna om placering i lönegrad vid rekrytering i tjänsteföreskrifterna inte ändrats. I förevarande mål var det lagstiftaren som vid utövandet av sin obestridda rätt valde att ändra kriterierna i tjänsteföreskrifterna vad gäller placering i lönegrad vid anställning. Lagstiftaren kan närsomhelst göra ändringar i tjänsteföreskrifterna med verkan för framtiden som lagstiftaren anser vara förenliga med tjänstens intresse, även om dessa ändringar är mindre förmånliga. ( 29 )

79.

Eftersom den tjänst som en tjänsteman tilldelas bestäms i tillsättningsbeslutet, som måste grunda sig på de bestämmelser som gällde den dag beslutet fattades, kan det inte vara diskriminerande att placera vissa tjänstemän i en lägre lönegrad enligt de nya reglerna, även om de tillsatts på samma tjänst som de hade före den 1 maj 2004 i egenskap av icke-ordinarie personal och utförde uppgifter av samma slag eller till och med av större betydelse än tidigare.

80.

Slutligen förekom inte någon diskriminering på grund av ålder i den mening som avses i artikel 1d i tjänsteföreskrifterna, eftersom det i de nya reglerna för lönegradsplacering uppenbarligen inte fästs något avseende vid de berörda personernas ålder.

81.

Klagandena har i första hand gjort gällande att de faktiskt förvärvat en rätt att placeras i en viss lönegrad (vilket behandlats i föregående delgrund till stöd för deras talan) och att de därför tillhörde samma kategori som dem som tillsatts från samma förteckning före den 1 maj 2004, och som förvärvat samma rättighet. Skäl 37 i ingressen till förordningen påverkar inte denna bedömning.

82.

Klagandena har vidare hävdat att det var fel av förstainstansrätten att göra skillnad mellan en ändring av tjänsteföreskrifterna genom lagstiftning och en ändring av en institutions interna regler. Domen i målet Monaco ger inte stöd för en sådan tolkning, vilket vore detsamma som att säga att likabehandlingsprincipen inte gäller ändring genom lagstiftning. Det vore en oacceptabel kränkning av lagen. I gemenskapens rättsordning gäller likabehandlingsprincipen lika för verkställighet, lagstiftning och domstolar.

83.

Förstainstansrätten har nämligen underlåtit att pröva om samtliga godkända sökande i samma uttagningsprov utgjorde en grupp som var berättigad till lika behandling och har underlåtit att tillämpa sitt eget resonemang i domen i målet Ryan. I det målet fann förstainstansrätten, utan att avvika från domen i målet Monaco, att den skönsmässiga rätt som tillkommer myndigheterna i gemenskapen att göra ändringar i tjänsteföreskrifterna är underkastad likabehandlingsprincipen, att den rättsliga formen hos de bestämmelser varigenom ändring sker saknar betydelse och att likabehandlingsprincipen förutsätter att dagen för ikraftträdande av nya bestämmelser inte leder till diskriminering.

84.

Genom att avvika från sin tidigare praxis har förstainstansrätten underlåtit att uppfylla sin skyldighet att lämna en lämplig motivering för sitt avgörande. Förstainstansrätten har underlåtit att pröva om det fanns skäl för skillnaderna mellan de gamla och nya reglerna och dagen för ikraftträdande av de senare.

85.

Det är dessutom ett cirkelresonemang att påstå att tjänstemän som anställts före respektive efter den 1 maj 2004 hör till olika grupper eftersom olika regler gäller för dem och att därför rättsstridig diskriminering inte föreligger.

86.

Resonemanget kring diskriminering på grund av ålder är även det rättsligt felaktigt. Förbjuden diskriminering kan vara såväl indirekt som direkt. I detta mål är diskrimineringen indirekt genom att tjänstemän som anställts efter uttagningsprov där det krävdes yrkeserfarenhet placerades i lönegrader som var lämpliga för tjänstemän utan yrkeserfarenhet.

87.

Kommissionen anser inte att förstainstansrättens dom bygger på uppfattningen att lagstiftaren inte är bunden av likabehandlingsprincipen. Den egentliga frågan är principens ”tidsmässiga omfattning”. Utgör det en kränkning av principen om likabehandling när personer som en följd av en ny bestämmelse med verkan från en viss dag behandlas mindre gynnsamt efter den dagen än före den dagen? Av rättspraxis följer att det inte är en kränkning.

88.

I domen i målet Belgien mot kommissionen ( 30 ) fann domstolen att en kommissionsförordning inte hade åsidosatt icke-diskrimineringsprincipen genom att bibehålla tidigare godkända stödordningar samtidigt som betydligt strängare krav infördes för nya stödordningar. Även om det förelåg olika behandling mellan tidigare godkända stödordningar och sådana som tillkommit enligt de nya reglerna förelåg sakliga skäl för en sådan skillnad. Kommissionen kunde inte vara förhindrad att fastlägga strängare krav om utvecklingen så krävde, inte heller kunde den ensidigt ha ändrat existerande stödordningar så att de motsvarade de nya reglerna, vilket skulle ha varit detsamma som att ge förordningen retroaktiv verkan och därmed undergräva rättssäkerheten och principen om berättigade förväntningar.

89.

Lagstiftaren har rätt att för framtiden anta tjänsteföreskrifter som är mindre förmånliga för tjänstemännen om det bedöms att detta ligger i tjänstens intresse ( 31 ), och tjänstemän kan inte åberopa en förvärvad rättighet att behålla en fördel som de erhållit vid en viss tidpunkt ( 32 ). Nya bestämmelser kan ha verkan i framtiden för situationer som uppstått då äldre regler fortfarande var tillämpliga. Användningen av ett särskilt datum som ett särskiljande kriterium som motiverar en skillnad i behandling har dessutom godtagits i tysk rättspraxis av det skälet att lagstiftning varigenom nya bestämmelser införs annars inte skulle uppnå sitt mål.

90.

Det medges att det i domen i målet Ryan uttalades att det är möjligt att dagen för ikraftträdande av ny lagstiftning kan medföra rättsstridig diskriminering, men det målet gällde för det första ett datum som saknade betydelse för lagändringen (datum för ändring av revisionsrättens ställning enligt EG-fördraget) medan förevarande mål gäller ett datum som har betydelse för själva ändringen. För det andra berörde ändringen i målet Ryan en situation med retroaktiv verkan som uppstått då äldre regler var i kraft och avsåg inte att reglera de framtida effekterna av ändringen. Domen i målet Monaco (avseende vars riktighet kommissionen har uttryckt visst tvivel) avsåg inte egenskaperna hos den åtgärd som ändrade reglerna utan förhållandet att det var institutionen snarare än lagstiftaren som ändrat dem.

91.

Rådet anser att sökande som anställts före den 1 maj 2004 och sökande som anställts efter den dagen är i olika rättsliga situationer eftersom olika regler gäller för deras anställning. De nya bestämmelserna infördes av fullt godtagbara skäl som angetts i ingressen i förordning nr 723/2004. Förstainstansrätten har inte uttalat att lagstiftaren inte behövde tillämpa likabehandlingsprincipen utan har noga prövat om principen har iakttagits. Om klagandenas inställning skulle godtas skulle det i praktiken innebära en omotiverad diskriminering mellan tjänstemän som anställts efter den 1 maj 2004 beroende på om de godkänts i ett uttagningsprov som inletts före eller efter denna tidpunkt. Slutligen är klagandenas påstående om diskriminering på grund av ålder grundat på uppfattningen att de som har större erfarenhet nödvändigtvis är äldre, vilket är felaktigt i sak.

92.

Jag anser för det första att frågan om likabehandling är skild från frågan om förvärvade rättigheter. Om alla godkända sökande i ett visst uttagningsprov förvärvade en ovillkorlig rätt till placering i en viss lönegrad skulle detta verkligen vara en gemensam faktor som skulle placera dem i samma kategori, och likabehandling skulle gälla för samtliga. På grund av ståndpunkten att de inte förvärvat en sådan rättighet drar jag slutsatsen att klagandena inte på den grunden kan hävda likabehandling med andra tjänstemän som anställts från samma förteckning. Detta innebär emellertid inte att de inte kan kräva likabehandling på annan grund.

93.

Jag anser därför, liksom klagandena, att förstainstansrättens motivering inte är korrekt, varvid jag bortser från sådana argument och överväganden som sammankopplar likabehandling med förvärvade rättigheter.

94.

Förstainstansrätten har korrekt påpekat att likabehandlingsprincipen innebär att lika situationer inte ska behandlas olika såvida det inte finns sakliga skäl därför. Den anger också korrekt att den första relevanta frågan är om alla godkända sökande i ett uttagningsprov ingår i samma kategori, eller med andra ord är i lika situationer, oavsett när de anställdes (punkterna 75 och 76 i den överklagade domen).

95.

Förstainstansrätten besvarade frågan nekande av det grundläggande och egentligen enda skälet att de som tillsatts före den 1 maj 2004 skulle placeras enligt de gamla bestämmelserna medan de som anställts den dagen eller senare skulle placeras enligt de nya bestämmelserna (punkterna 77–80). Förstainstansrätten angav sedan olika ytterligare skäl för sin ståndpunkt.

96.

Detta grundläggande resonemang förefaller vara ett cirkelresonemang. Kommissionen tycktes faktiskt godta detta vid förhandlingen. Det kriterium som anförts för att placera de två berörda grupperna i olika kategorier är själva det förhållande som påstås kränka likabehandlingsprincipen. Den motiveringen tycks innebära att om gemenskapslagstiftningen behandlar två grupper av personer olika kan det inte föreligga diskriminering eftersom de med nödvändighet ingår i olika kategorier som en följd av den olika behandlingen. Detta skulle som klagandena påpekat innebära att gemenskapslagstiftaren står över likabehandlingsprincipen, vilket domstolen ständigt har uttalat inte är fallet. ( 33 )

97.

Jag låter mig inte heller övertygas av de övriga skäl som förstainstansrätten anfört till stöd för sin bedömning.

98.

Jag anser inte att hänvisningen till förvärvade rättigheter, särskilt i skäl 37 i ingressen till förordning nr 723/2004, har någon betydelse för frågan om likabehandling. Under alla förhållanden gäller skäl 37 för själva förordningen och varje åberopande av skälet skulle vara ett cirkelresonemang.

99.

Jag anser inte att det sätt varpå förstainstansrätten gör ett avsteg från hur den resonerade i sitt tidigare avgörande i målet Monaco är tillfredsställande. Inget i de relevanta punkterna i domen anger att den där uttalade principen, nämligen att det är orättfärdig diskriminering att från samma uttagningsprov anställa vissa tjänstemän enligt tidigare gällande, mer förmånliga regler och andra enligt senare, mindre förmånliga regler, är begränsad till fall där de nya reglerna är interna bestämmelser som antagits av den institution som är arbetsgivare med avsteg från tjänsteföreskrifter som antagits av gemenskapslagstiftaren. En sådan ståndpunkt tycks inte heller vara lätt att försvara. Likabehandlingsprincipen är en grundläggande rättslig princip som måste iakttas vid varje åtgärd som vidtas av varje institution på varje nivå inom gemenskapen.

100.

Att åberopa lagstiftarens rätt att vid varje tillfälle för framtiden göra sådana ändringar i tjänsteföreskrifterna som lagstiftaren anser ligga i tjänstens intresse, även om de är mindre förmånliga, anser jag inte relevant. Det är visserligen tveklöst korrekt att lagstiftaren har en sådan rätt men klagandenas invändning har aldrig avsett den omständigheten att ett nytt karriärsystem infördes den 1 maj 2004 utan invändningen avser att två olika övergångsregler skulle tillämpas för tjänstemän som anställts från samma förteckning beroende på om de trädde i tjänst före eller efter den 1 maj 2004.

101.

Vad gäller förstainstansrättens behandling av klagandenas argument om diskriminering på grund av ålder och om diskriminering i fråga om ”nedgradering” i jämförelse med de lönegrader som några av dem haft som tillfälligt anställda, anser jag helt enkelt att dessa påståenden är ovidkommande för frågan huruvida de två olika övergångsbestämmelserna, med rätta, skiljer mellan två kategorier av tjänstemän i olika situationer eller, utan rätt, mellan tjänstemän i lika situationer. Jag anser följaktligen att förstainstansrätten gjorde rätt när den underkände dessa argument vilket dock inte påverkar min uppfattning att motiveringen för den olika behandlingen var bristfällig.

102.

Jag känner mig således inte övertygad av de skäl som anförts av kommissionen och rådet. Frågan gäller inte om en ändring i lagstiftningen som inför nya regler för situationer som uppstår efter ett visst datum bryter mot principen om likabehandling, utan frågan är om olika övergångsbestämmelser, som avser övergången från de gamla reglerna till de nya, i förevarande mål för tjänstemän i lika situationer strider mot denna princip.

103.

Jag bedömer frågan på följande sätt.

104.

Godkända sökande i samma uttagningsprov är i princip i samma situation och har rätt till lika behandling. Om ändring inte sker av tjänsteföreskrifterna har samtliga rätt till anställning på samma villkor om inte en skillnad kan motiveras av sakliga skäl som exempelvis deras tidigare yrkeserfarenhet. Eftersom inte alla i en viss förteckning kan tillsättas samtidigt innebär det i praktiken att de som anställs senare har rätt att bli anställda på samma villkor som de som anställts tidigare, till följd av likabehandlingsprincipen och inte till följd av någon förvärvad rättighet.

105.

I motsats till de öppna grupper som består av alla tjänstemän som anställts före den 1 maj 2004 respektive efter den dagen utgör varje förteckning en sluten grupp, vars deltagare slutligt bestäms när den upprättas och vilka således har rätt till lika behandling om inte en skillnad inom gruppen kan motiveras av sakliga skäl. Följaktligen ska varje åtgärd som påverkar den behandlingen i princip respektera gruppens enhet och likställigheten mellan dess medlemmar vare sig det är fråga om en intern bestämmelse inom den institution som är arbetsgivare eller en bestämmelse i tjänsteföreskrifterna som tillkommit genom lagstiftning. Externa förhållanden kan möjligen dela upp den ursprungliga gruppen i två grupper som inte längre är i lika situationer och därför ska behandlas olika men en ändring av tillämpliga regler kan inte i sig i ett enda slag både åstadkomma delningen och bestämma skillnaden i behandling utan att bryta mot likabehandlingsprincipen.

106.

Skillnaden i förevarande mål berör inte endast datumet den 1 maj 2004 utan förhållandet mellan detta datum och anställningsdagen för varje deltagare i den slutna gruppen av godkända sökande i ett visst uttagningsprov.

107.

Jag anser att varken anställningsdagen eller förhållandet mellan anställningsdagen och den 1 maj 2004 kan vara ett sakligt skäl för att göra en åtskillnad mellan godkända sökande. Ordningen och tidpunkten för anställning av olika sökande i en viss förteckning kan bero på ett antal förhållanden som saknar betydelse för att det görs en åtskillnad vad gäller anställningsvillkor, exempelvis tillgång på medel i budgeten eller den uppsägningstid som en sökande ska iaktta för att kunna lämna sin anställning. När det gäller frågan om förvärvade rättigheter framhöll kommissionen särskilt vid förhandlingen att klagandena inte kunde ha förvärvat någon rätt till anställning i en viss lönegrad före den 1 maj 2004, eftersom det återstod ytterligare skönsmässiga beslut som skulle fattas vid den tidpunkten. I det avseendet kan några förhållanden som beaktats vara subjektiva. Den institution som är arbetsgivare kan skynda på eller fördröja anställningen av en viss sökande av olika lämplighetsskäl eller till och med för att den föredrar det. Klagandena har åberopat bevisning om att vissa sökande som redan var tillfälligt anställda anställdes efter ett snabbt förfarande kort före den 1 maj 2004, vilket inte var möjligt för externa sökande eller extraanställda. ( 34 ) Utan att behöva värdera den bevisningen som sådan anser jag att en bestämmelse som möjliggör en sådan skönsmässig skillnad mellan sökande som i princip befinner sig i lika situationer inte kan anses vara förenlig med likabehandlingsprincipen.

108.

Jag betonar att jag inte ifrågasätter att lagstiftaren har rätt att införa ett nytt karriärsystem som medför sämre begynnelsevillkor för nya tjänstemän med verkan från en viss dag.

109.

Lagstiftaren får emellertid inte tillämpa olika övergångsbestämmelser för olika tjänstemän som anställts efter samma uttagningsprov och som utformats för det gamla karriärsystemet, om inte sakliga skäl föreligger för en skillnad som varken följer av lagstiftningen själv eller som möjliggör en skönsmässig behandling från arbetsgivarinstitutionens sida.

110.

Mot bakgrund av samtliga dessa överväganden godtar jag den tredje delgrunden i klagandenas första grund. Av den anledningen och oavsett prövningen av deras övriga påståenden ska den överklagade domen upphävas.

111.

Klagandena gjorde i första instans gällande att artikel 12.3 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna kränkte deras berättigade förväntan att bli behandlade enligt villkoren i meddelandena om uttagningsprov.

112.

Förstainstansrätten underkände det argumentet i punkterna 95–99 i domen med i huvudsak följande motivering.

113.

En tjänsteman kan inte åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar för att ifrågasätta huruvida en ny bestämmelse är rättsenlig. Det gäller i synnerhet på ett område där lagstiftaren har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller frågan huruvida det är nödvändigt att ändra tjänsteföreskrifterna. Den principen gäller endast om gemenskapsadministrationen väckt grundade förhoppningar hos sökanden genom att ge honom tydliga försäkringar i form av tydliga, ovillkorliga och samstämmiga uppgifter från behöriga och tillförlitliga källor. I det förevarande målet fanns det inte något i handlingarna som kunde ge upphov till grundade förhoppningar om att de tidigare kriterierna för placering i lönegrad vid anställning skulle behållas. I meddelanden om uttagningsprov och i skrivelser från kommissionen angavs att godkända sökande kunde erbjudas anställning enligt de nya bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna. Inte heller kunde sökandena åberopa att en väsentlig ändring skett i en situation som rått enligt de gamla tjänsteföreskrifterna, eftersom den omständigheten att de förts upp i en förteckning inte gav dem rätt att omfattas av en sådan situation.

114.

Klagandena har gjort gällande att förstainstansrätten misstolkat bevisningen genom att ange att det inte fanns något i handlingarna som kunde ge upphov till grundade förhoppningar om att de gamla kriterierna för placering i lönegrad vid anställning skulle behållas. Det fanns faktiskt handlingar i målet som, beträffande fyra sökande, visade att tydliga, ovillkorliga och samstämmiga uppgifter lämnats från behöriga och tillförlitliga källor att anställning skulle ske i den lönegrad som angetts i meddelandet om uttagningsprov eller dess motsvarighet. Dessa handlingar omfattade erbjudande om anställning som lämnats och godtagits före den 1 maj 2004 utan att ange att tjänsten skulle vara på lägre nivå vad gäller lön och befordran. Bland övriga sökande som erbjöds anställning först efter den 1 maj 2004 fick flera inte någon information i form av erbjudande om anställning och flera deltog i uttagningsprov som inte nämnde något om möjliga ändringar av tjänsteföreskrifterna.

115.

Kommissionen och rådet har gjort gällande att, enligt samstämmig rättspraxis ( 35 ) en person inte har fog för en berättigad förväntan på att en befintlig situation, som kan ändras av gemenskapsinstitutionerna när de utövar sin skönsmässiga rätt att vidta ändringar, kommer att behållas.

116.

Vidare kan inte försäkringar som lämnats av en administrativ myndighet påverka rättsenligheten hos åtgärder som vidtagits medelst lagstiftning. Klagandenas påståenden är följaktligen utan betydelse vad gäller talan om rättsstridighet, och förstainstansrätten hade rätt när den uttalade att det inte fanns handlingar i målet som kunde ge upphov till grundade förhoppningar om att de gamla kriterierna för placering i lönegrad skulle behållas.

117.

Dessutom kan inte löften som inte beaktar tillämpliga regler ge upphov till grundade förhoppningar hos den berörda personen. ( 36 ) Även vad gäller rättsenligheten av tillsättningarna snarare än av den ifrågasatta bestämmelsen kan ett löfte som getts när de gamla tjänsteföreskrifterna gällde inte åberopas sedan ändringarna trätt i kraft.

118.

Slutligen har inte förstainstansrätten misstolkat bevisningen. Förstainstansrättens uttalanden är ett resultat av det faktum att olika sökande var i olika situationer vad gäller de uppgifter som de erhållit.

119.

Det är ostridigt att olika klagande fick olika uppgifter av vilka de kunde få uppfattningen att de skulle tillsättas i en av de lönegrader som avsågs med de uttagningsprov, i vilka de godkänts. Jag kan emellertid inte finna att förstainstansrätten begått något fel när den fann att klagandena inte hade rätt att grunda några berättigade förväntningar med stöd av dessa uppgifter, hur tydliga, samstämmiga och ovillkorliga de än må ha varit och hur behöriga och tillförlitliga källorna än må ha varit.

120.

En person kan inte, som förstainstansrätten erinrat om, åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar i syfte att ifrågasätta rättsenligheten av ny lagstiftning, i synnerhet inte på ett område där lagstiftaren har en omfattande rätt att göra en skönsmässig bedömning. ( 37 )

121.

Jag delar dessutom kommissionens uppfattning att en försäkran som getts av en administrativ myndighet inte under några förhållanden kan ge upphov till berättigade förväntningar som begränsar lagstiftarens handlingsfrihet. Varje berättigad förväntan som kunde ha uppkommit på grund av de uppgifter som klagandena erhållit kan ha betydelse endast för giltigheten av besluten om tillsättning eller, som kommissionen framhållit vid förhandlingen, för ett tänkbart krav på ersättning, men inte för rättsenligheten av artikel 12.3 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna.

122.

Giltigheten av dessa beslut beror i första hand på rättsenligheten av den bestämmelse på vilken de grundas och som de nödvändigtvis måste följa. Om det är som jag föreslår, att den bestämmelsen är rättsstridig eftersom den strider mot likabehandlingsprincipen, ska tillsättningsbesluten under alla förhållanden upphävas oberoende av om berättigade förväntningar har åsidosatts. Nya beslut ska därefter fattas på en korrekt rättslig grund.

123.

Jag anser därför att den fjärde delgrunden i den första grunden inte kan godtas.

124.

Klagandena gjorde i första instans gällande att artikel 12.3 i bilaga XIII var oförenlig med artikel 31.1 i tjänsteföreskrifterna i ändrad lydelse, enligt vilken sökande ska anställas i den lönegrad som angetts i meddelandet om det uttagningsprov där de godkänts. De skulle därför ha anställts i dessa lönegrader omvandlade till tillfälliga lönegrader enligt artikel 2.1 i bilaga XIII.

125.

Förstainstansrätten underkände det argumentet i punkterna 108–116 i domen med i huvudsak följande motivering.

126.

Enligt artikel 31.1 i tjänsteföreskrifterna ska godkända sökande tillsättas i den lönegrad som angetts i meddelandet om uttagningsprov. Det följer ändå av den motivering som gjorts beträffande frågan om likabehandling att kommissionens fastställande av nivån för de tjänster som ska besättas och villkoren för tillsättning av godkända sökande på dessa tjänster, som genomförts enligt de gamla tjänsteföreskrifterna, inte kan ha verkningar efter den 1 maj 2004 när det nya karriärsystemet trädde i kraft.

127.

Situationen för sökande som upptagits i förteckningar före den 1 maj 2004 men som tillsatts den dagen eller senare behandlades därför i artikel 12.3 i bilaga XIII. Det är visserligen sant att tabellen i den bestämmelsen skiljer sig från den i artikel 2.1 i samma bilaga, som omvandlar tidigare lönegrader för tjänstemän i tjänst före den 1 maj 2004 till nya tillfälliga lönegrader. Det står emellertid lagstiftaren fritt att för framtiden göra ändringar i tjänsteföreskrifterna även om de är mindre förmånliga än de tidigare bestämmelserna.

128.

En sådan övergångsbestämmelse medför självklart undantag från vissa bestämmelser, vars tillämpning med nödvändighet påverkas av ändringarna. I detta fall avser undantaget endast tillsättningen av personer enligt de nya bestämmelserna som utvalts i uttagningsprov som påbörjats och avslutats enligt de gamla bestämmelserna.

129.

Klagandena har gjort gällande att förstainstansrättens motivering avseende artikel 31.1 i tjänsteföreskrifterna faller med rättens motivering vad gäller likabehandlingsprincipen. Likabehandlingsprincipen skulle ha tillämpats genom en övergångsbestämmelse av innebörden att om en eller flera godkända sökande i ett visst uttagningsprov redan hade tillsatts enligt de gamla kriterierna skulle de kriterierna tillämpas för alla sökande. Målet att ”möjliggöra att de nya reglerna och åtgärderna tillämpas gradvis” kunde ha uppnåtts genom att likställa artikel 12.3 med artikel 2.1 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna. Motiveringen i den överklagade domen är därför bristfällig.

130.

Klagandena framhöll också att artikel 12.3 i bilaga XIII faktiskt har slutlig betydelse och inte betydelse som övergångsbestämmelse och att personaldomstolen i domen i målet Economidis ( 38 ) beslutat att inte någon av övergångsåtgärderna i bilaga XIII berörde artikel 31 i tjänsteföreskrifterna.

131.

Kommissionen bemötte i huvudsak endast de två senare punkterna. Den anför att ett beslut som fattats med stöd av en övergångsbestämmelse kan ha slutlig betydelse och att målet Economidis inte gällde artikel 31 i tjänsteföreskrifterna.

132.

Rådet gjorde gällande att klagandenas argument bygger på den felaktiga förutsättningen att artikel 31.1 i tjänsteföreskrifterna är en regel av högre rang än artikel 12.3 i bilaga XIII. Förhållandet dem emellan är snarare en fråga om lex generalis och lex specialis. Vad gäller riktigheten i klagandenas argumentation sammanblandar klagandena återigen förstainstansrättens motivering med lagstiftarens. Under alla förhållanden avser artikel 2.1 och artikel 12.3 i bilaga XIII två objektivt sett olika situationer, dels tjänstemän som förvärvat rättigheter enligt de gamla tjänsteföreskrifterna, dels godkända sökande som inte gjort det. Vad gäller domen i målet Economidis har rådet i huvudsak samma inställning som kommissionen.

133.

Fastän förstainstansrättens motivering i denna del i första hand har samma grund som dess motivering beträffande likabehandling, och fastän jag anser att den senare motiveringen är felaktig, håller jag inte med klagandena att slutsatsen beträffande artikel 31 i tjänsteföreskrifterna är felaktig.

134.

Förstainstansrätten framhöll också, vilket inte kan bestridas, att efter införandet av det nya karriärsystemet var det inte längre möjligt att tillsätta sökande i de lönegrader som angetts i meddelandena om uttagningsprov enligt det gamla karriärsystemet. Det var därför nödvändigt att införa övergångsbestämmelser, vilka infördes i artikel 12.3 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna. Jag håller med rådet om att förhållandet mellan artikel 31 i tjänsteföreskrifterna och artikel 12.3 i bilaga XIII motsvarar det mellan lex generalis och lex specialis.

135.

Förstainstansrätten konstaterade att det förelåg bristande överensstämmelse mellan de två övergångsbestämmelserna i artikel 2.1 och i artikel 12.3 i bilaga XIII, men fann att den låg inom ramen för lagstiftarens rätt att anta nya bestämmelser för framtiden. Samtidigt som jag inte delar den uppfattningen, av skäl som jag anfört i anslutning till frågan om likabehandling, anser jag inte att det har någon inverkan på den förevarande frågan. Artikel 2.1 i bilaga XIII, som rör omvandling av lönegraderna i det gamla karriärsystemet till lönegrader i det nya, har inget samband med artikel 31 i tjänsteföreskrifterna, som rör frågan om placering i lönegrad vid rekrytering.

136.

Vad gäller de två mindre frågorna har kommissionen rätt i att övergångsbestämmelser kan ha slutlig verkan. Det framgår tydligt av domen i målet Economidis att samtliga förhållanden i målet låg i tiden efter den 1 maj 2004, varför personaldomstolens uttalande ska tolkas utifrån det sammanhanget (det kan inte under några förhållanden tolkas bokstavligen, eftersom artikel 12.1 i bilaga XIII uttryckligen påverkar artikel 31.2 och 31.3 i tjänsteföreskrifterna).

137.

Jag skulle därför underkänna den femte delgrunden i den första grunden för överklagandet.

138.

Sökandena gjorde i första instans gällande att artikel 12.3 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna åsidosatte principerna om likvärdighet mellan tjänst och lönegrad och om att samma villkor för rekrytering och befordran ska gälla för tjänstemän i samma tjänstegrupp, vilka fastställts i artikel 5 och artikel 7 i tjänsteföreskrifterna.

139.

Förstainstansrätten underkände det argumentet i punkterna 124–132 i domen med i huvudsak följande motivering.

140.

Det följer av bedömningen vad gäller påståendet om likabehandling att det inte finns någon grund för påståendet om åsidosättande av principen om att samma villkor för rekrytering och befordran ska gälla för tjänstemän i samma tjänstegrupp. Olika bestämmelser gällde för dem som anställts före den 1 maj 2004 och för dem som anställts efter den dagen. Bilaga XIII och i synnerhet artikel 4n ( 39 )och artikel 12.3 i tjänsteföreskrifterna utgör lex specialis som under en angiven period gäller framför artikel 5 och artikel 7 i tjänsteföreskrifterna.

141.

Klagandena har påpekat att motiveringen avseende detta påstående ska underkännas av samma skäl som motiveringen rörande likabehandlingsprincipen. Dessutom leder dessa skäl, om de förs till sitt logiska slut, till att en övergångsbestämmelse kan medföra att det görs undantag från vilken allmän rättsgrundsats som helst, vilket uppenbarligen är absurt. Likabehandlingsprincipen är en grundläggande princip som måste respekteras.

142.

Kommissionen och rådet har i huvudsak gjort gällande att det tydligt framgår av den överklagade domen att förstainstansrätten med rätta har funnit att artikel 5 och artikel 7 i tjänsteföreskrifterna till fullo beaktades vid antagandet av de övergångsbestämmelser som tillfälligt gällde framför vissa bestämmelser i föreskrifterna.

143.

Jag delar återigen inte klagandenas påstående att motiveringen som anförts avseende likabehandling medför att slutsatsen på denna punkt är felaktig. Förstainstansrättens bedömning grundas också på andra giltiga skäl som framhållits av kommissionen och rådet. Övergångsbestämmelsen i fråga utgör lex specialis som tillfälligt gäller framför lex generalis i artikel 5 och artikel 7 i tjänsteföreskrifterna. Vad gäller klagandenas försök till reductio ad absurdum är det tydligt att det i artikel 12.3 i bilaga XIII inte på något sätt görs undantag från principen om likvärdighet eller överensstämmelse mellan tjänst och lönegrad, utan i bestämmelsen fastställs endast nya kriterier för att under en övergångsperiod fastställa likvärdighet vilka är förenliga med det nya karriärsystemet.

144.

Jag skulle därför underkänna den sista delgrunden i den första grunden för överklagandet.

145.

Klagandena gjorde i första instans gällande att de angripna besluten i motsats till de bestämmelser varpå de grundades i sig stred mot kraven på god förvaltningssed, rätt till insyn, skydd för berättigade förväntningar, likabehandling och icke-diskriminering, likvärdighet mellan tjänst och lönegrad, god tro och omsorgsplikten.

146.

Förstainstansrätten ogillade den ståndpunkten i punkterna 147–155 i domen med i huvudsak följande motivering.

147.

Det var först efter det att klagandena påbörjat sina anställningar som de direkt informerades om det nya lönegradssystemet och om sänkningen av sin lönegrad vid anställningen i förhållande till vad som angetts i meddelandena om uttagningsproven. De flesta av de angripna besluten hänvisar dessutom inte till artikel 12.3 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna även om den var grunden för fastställandet av lönegrad vid anställning.

148.

Även om det skulle kunna vara grund för ett krav på skadestånd medför det inte att de angripna besluten är rättsstridiga. Frågan om en enskild åtgärd är rättsstridig ska bedömas med utgångspunkt i de förhållanden och de rättsregler som gällde när den vidtogs. ( 40 ) Eftersom inte något av de angripna besluten fattades före den 1 maj 2004 måste kommissionen placera klagandena i lönegrad enligt artikel 12.3 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna. Det har inte visats att denna artikel är rättsstridig. De regelbrott som kommissionen må ha begått med avsteg från de av klagandena åberopade principerna kan följaktligen inte ha någon betydelse för frågan huruvida deras lönegradsplacering var rättsstridig.

149.

Även om kommissionen föredrog att anställa vissa godkända sökande före den 1 maj 2004, i strid med principen om icke-diskriminering, kan det inte påverka giltigheten av de angripna besluten. Likabehandlingsprincipen ska samverka med rättssäkerhetsprincipen. Ingen får till stöd för sitt krav åberopa en rättsstridig handling som begåtts till förmån för någon annan. ( 41 )

150.

Klagandena har gjort gällande att ogillandet i första instans av deras andra yrkande inte kan stå sig om det visar sig, vilket de gör gällande, att artikel 12.3 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna är rättsstridig.

151.

Vad gäller frågan om anställning med företräde för vissa sökande före den 1 maj 2004, ( 42 ) vidhåller klagandena att de inte påstått att sådana anställningar var rättsstridiga utan snarare att det stred mot likabehandlingsprincipen att de inte haft samma fördel. Förstainstansrätten har därför underlåtit att motivera sitt beslut.

152.

Vad gäller plikten att ha omsorg om tjänstemännens intressen anför klagandena att de tillsatts på tjänster svarande mot deras kvalifikationer men mot en ersättning som var lägre än den varom de informerats under rekryteringsförfarandet, att flera av dem utförde samma uppgifter före och efter anställningen som tjänstemän och att två av dem till och med återförts som tillfälligt anställda enligt artikel 2.1 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna innan de ”nedflyttades” till en lönegrad enligt artikel 12.3 i samma bilaga när de anställdes. Detta strider mot institutionernas plikt att visa omsorg om tjänstemännens intressen, vilken innebär att en tjänstemans ersättning inte ska minskas vid tillsättning på en högre tjänst på grund av personliga kvalifikationer. ( 43 ) Förstainstansrätten åsidosatte den principen när den fann att kommissionen hade följt den.

153.

Kommissionen anser att motiveringen i den överklagade domen på ett riktigt sätt behandlar alla relevanta frågor och att domen i målet Da Silva inte är relevant, eftersom den gällde en tjänsteman som redan hade tillsatts före den 1 maj 2004 och som därför förvärvat rättigheter enligt de tidigare bestämmelserna. Förstainstansrätten fann inte att några anställningar med företräde var rättsstridiga. Förstainstansrättens uttalanden grundade sig tydligt på en enkel hypotes.

154.

Rådet yttrade sig inte över denna grund för överklagandet, som endast gäller frågan huruvida kommissionens beslut var rättsstridiga.

155.

Jag anser att den andra grunden för överklagandet i princip är överflödig eller verkningslös. Antingen är artikel 12.3 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna giltig eller så ska den förklaras vara rättsstridig då den strider mot likabehandlingsprincipen. Om den är giltig var kommissionen skyldig att tillsätta klagandena enligt bestämmelsen. Eftersom det inte gjorts gällande att artikel 12.3 i sig själv strider mot de nu åberopade principerna kan inte dessa principer åberopas till stöd för att begära att kommissionen ska anta beslut i strid med dessa bestämmelser. Om den visar sig vara rättsstridig, ska tillsättningsbesluten som fattats på grund därav under alla förhållande ogiltigförklaras och nya beslut ska meddelas som är förenliga med likabehandlingsprincipen. Dessa nya beslut ska naturligtvis vara förenliga med alla de principer som åberopats i anslutning till denna grund för överklagandet. Det är dock irrelevant i det avseendet huruvida principerna iakttagits i de första besluten.

156.

Det är visserligen sant, vilket förstainstansrätten påpekat, att klagandena kunde ha begärt (och faktiskt fortfarande kan begära) skadestånd självständigt på grund av underlåtenheten att iaktta åtminstone några av de principer som de åberopat, även om tillsättningsbesluten och den bestämmelse varpå de grundar sig är rättsenliga. Sådan talan om skadestånd fördes emellertid inte i första instans och följaktligen inte heller i anslutning till överklagandet. Klagandenas yrkanden om återupprättande av deras karriärer och om dröjsmålsränta beror på om de beslut varigenom de tillsatts ogiltigförklaras.

157.

Jag skulle därför lämna den andra grunden för överklagandet utan bifall, eftersom den är verkningslös.

158.

Jag har kommit fram till att bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna strider mot likabehandlingsprincipen, eftersom den innehåller två olika övergångsbestämmelser, artikel 2.1 och artikel 12.3, som ska tillämpas för godkända sökande i ett och samma allmänna uttagningsprov av skäl som inte är sakliga såtillvida att det särskiljande kriteriet delvis ligger i själva bestämmelserna och delvis kan bli föremål för den anställande institutionens skönsmässiga bedömning.

159.

Den överklagade domen ska därför upphävas, eftersom den inte är rättsenlig genom att det görs en motsatt bedömning i domen.

160.

Vid det förhållandet ska de angripna besluten ogiltigförklaras till den del de grundas på rättsstridiga bestämmelser i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna. Det är dock inte nödvändigt att återförvisa målet till förstainstansrätten för ny handläggning av detta skäl.

161.

Den frågan uppkommer emellertid beträffande yrkandena om återupprättande av karriärerna och dröjsmålsränta i fråga om vilka förstainstansrätten inte avkunnat dom.

162.

Vad gäller yrkandet att kommissionen ska förpliktas att återupprätta klagandenas karriärer framgår det av fast rättspraxis att gemenskapsdomstolarna inte har behörighet att utfärda sådana beslut gentemot institutionerna. ( 44 )

163.

Enligt artikel 233 första stycket EG ska gemenskapslagstiftaren vidta nödvändiga åtgärder för att åstadkomma lika behandling mellan tjänstemän som rekryteras från samma uttagningsprov efter ogiltigförklaring av de angripna besluten av de skäl som jag föreslår. Kommissionen ska ompröva klagandenas lönegradsplacering med verkan från dagen för deras respektive tillsättning. Det står dock domstolen fritt att ange den räntesats som ska tillämpas avseende den resterande lön som klagande kan erhålla som en följd av en sådan omprövning. ( 45 ) Den räntesats som fastställs av Europeiska centralbanken förefaller vara en lämplig ränta i det avseendet.

164.

Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats. Klagandena har yrkat ersättning för rättegångskostnader och jag anser att de ska anses som vinnande part. Kommissionen ska därför bära rättegångskostnaderna både vid förstainstansrätten och i domstolen. Rådet, som har intervenerat, ska självt bära sina rättegångskostnader enligt artikel 69.4 i rättegångsreglerna.

165.

Mot bakgrund av samtliga föregående överväganden föreslår jag att domstolen ska