1

I artikel 8 i protokoll 2 om EKSG-produkter i Europaavtalet av den 16 december 1991 om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Polen, å andra sidan (EGT L 348, 1993, s. 2; svensk specialutgåva, område 11, volym 26, s. 4) (nedan kallat protokoll nr 2), föreskrivs följande:

”1.   Följande är oförenligt med avtalets rätta funktion, om det kan påverka handeln mellan gemenskapen och Polen:

…

…

4.   Parterna godkänner att [Republiken] Polen, under de första fem åren efter avtalets ikraftträdande och genom undantag från punkt 1 iii, i omstruktureringssyfte undantagsvis kan bevilja offentligt stöd för EKSG-stålprodukter under förutsättning att

Associeringsrådet skall med hänsyn till [Republiken] Polens ekonomiska situation besluta huruvida femårsperioden kan förlängas.”

2

Genom beslut nr 3/2002 av associeringsrådet EU–Polen av den 23 oktober 2002 om förlängning av den period som anges i artikel 8.4 i protokoll nr 2 (EUT L 186, 2003, s. 38) förlängdes den period under vilken Republiken Polen, på de villkor som anges i artikel 8.4 i protokoll nr 2, i omstruktureringssyfte undantagsvis får bevilja offentligt stöd för stålprodukter med ytterligare åtta år från och med den 1 januari 1997, eller till dagen för Republiken Polens anslutning till Europeiska unionen. I artikel 2 föreskrivs följande:

”[Republiken] Polen skall förelägga … kommission[en] ett omstruktureringsprogram och företagsplaner som uppfyller kraven i artikel 8.4 i protokoll [nr] 2 och har utvärderats och godkänts av landets nationella tillsynsmyndighet för statligt stöd (byrån för konkurrens och konsumentskydd).”

3

Genom protokoll nr 8 om omstruktureringen av den polska stålindustrin, som återfinns som bilaga till akten om villkoren för Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning och om anpassning av de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen (EUT L 236, 2003, s. 948) (nedan kallat protokoll nr 8), får Republiken Polen, med avvikelse från de allmänna bestämmelserna om statligt stöd, bevilja omstruktureringsstöd till sin stålindustri på grundval av de närmare bestämmelser som anges i omstruktureringsplanen och på de villkor som anges i detta protokoll. Däri föreskrivs bland annat följande:

…

…

4

I den enda artikeln i rådets beslut 2003/588/EG av den 21 juli 2003 om uppfyllande av villkoren i artikel 3 i beslut nr 3/2002 (EUT L 199, s. 17) föreskrivs följande:

”Det omstruktureringsprogram och de företagsplaner som [Republiken] Polen den 4 april 2003 förelade kommissionen i enlighet med artikel 2 i beslut nr 3/2002 … uppfyller villkoren i artikel 8.4 i … protokoll [nr 2].”

5

I artikel 6.1 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [88] EG (EGT L 83, s. 1) föreskrivs följande:

”Beslutet om att inleda ett formellt granskningsförfarande skall sammanfatta relevanta sak- och rättsfrågor, kommissionens preliminära bedömning beträffande den föreslagna åtgärdens karaktär av stöd skall inbegripas och tvivlen beträffande åtgärdens förenlighet med den gemensamma marknaden skall anges. I beslutet skall den berörda medlemsstaten och andra intresserade parter uppmanas att lämna sina synpunkter inom en föreskriven tidsfrist som normalt inte skall överskrida en månad. I vederbörligen berättigade fall får kommissionen förlänga den föreskrivna tidsfristen.”

6

I artikel 7.5 i förordningen föreskrivs följande:

”Om kommissionen finner att det anmälda stödet inte är förenligt med den gemensamma marknaden, skall den besluta att stödet inte får införas (nedan kallat negativt beslut).”

7

I artikel 14 i förordning nr 659/1999 föreskrivs följande:

”1.   Vid negativa beslut i fall av olagligt stöd skall kommissionen besluta att den berörda medlemsstaten skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet från mottagaren (nedan kallat beslut om återkrav). Kommissionen skall inte återkräva stödet om detta skulle stå i strid med en allmän princip i gemenskapsrätten.

2.   Det stöd som skall återkrävas enligt ett beslut om återkrav skall innefatta ränta med en lämplig räntesats som fastställs av kommissionen. Räntan skall betalas från det datum då det olagliga stödet stod till stödmottagarens förfogande till det datum då det har återbetalats.

3.   …”

8

I artikel 20.1 i förordningen föreskrivs följande:

”Varje intresserad part kan lämna synpunkter i enlighet med artikel 6 efter det att kommissionen har beslutat att inleda det formella granskningsförfarandet. Varje intresserad part som har lämnat sådana synpunkter och varje mottagare av individuellt stöd skall tillställas en kopia av det beslut som kommissionen har fattat i enlighet med artikel 7.”

9

Målet rör omstruktureringen av den polska stålproducenten Huta Częstochowa S.A. (nedan kallad HCz). Företaget omstrukturerades under åren 2002–2005. Tillgångarna i HCz överfördes därvid till nya företag:

10

Genom skrivelse av den 19 maj 2004 underrättade kommissionen Republiken Polen om sitt beslut att inleda ett formellt granskningsförfarande beträffande det omstruktureringsstöd som hade beviljats stålproducenten HCz. Beslutet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 12 augusti 2004 (EUT C 204, s. 6) (nedan kallat inledningsbeslutet) på det språk som var giltigt, det vill säga polska, efter en inledande sammanfattning på övriga officiella språk. Kommissionen beredde samtliga berörda parter tillfälle att inkomma med yttrande beträffande sakomständigheterna och den juridiska bedömningen i inledningsbeslutet. Yttranden inkom från Republiken Polen och fyra berörda parter.

11

Tvärtemot de tvivel som kommissionen hade först kom den vid förfarandets slut fram till att omstruktureringsåtgärderna beträffande HCz enligt bestämmelserna i Ustawa o pomocy publicznej dla przedsiębiorców o szczególnym znaczeniu dla rynku pracy (lagen om offentligt stöd till företag med stor betydelse för arbetsmarknaden av den 30 oktober 2002, Dz. U. nr 213, moment 1800, i dess ändrade lydelse, nedan kallad 2002 års lag) inte utgjorde något statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG. Däremot kom kommissionen fram till att HCz i olika former hade beviljats statligt stöd för åren 1997–2002. Kommissionen fann att stödet delvis var förenligt med den gemensamma marknaden, men förordnade att den del av stödet som bedömdes vara oförenligt med den gemensamma marknaden (19699452 polska zloty (PLN)) (nedan kallat det omtvistade stödet) skulle återbetalas.

12

Den 5 juli 2005 fattade kommissionen beslut 2006/937/EG om det statliga stöd nr C 20/04 (ex NN 25/04) som hade beviljats stålproducenten HCz (EUT L 366, 2006, s. 1) (nedan kallat beslutet). I artikel 3 i beslutet föreskrivs följande:

”1.   Det statliga stöd till ett belopp av 19699452 zloty som [Republiken] Polen mellan 1997 och maj 2002 lämnade till [HCz] i form av driftstöd och stöd för omstrukturering av arbetskraften är oförenligt med den gemensamma marknaden.

2.   [Republiken] Polen skall vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att från [HCz], Regionalny Fundusz Gospodarczy, [MH] och Operator … återkräva det stöd som avses i första stycket och som olagligen utbetalats till [HCz]. Samtliga dessa företag skall vara solidariskt ansvariga för återbetalningen av stödet.

Återkravet skall ske utan dröjsmål och i enlighet med förfarandena i nationell lagstiftning, förutsatt att dessa förfaranden gör det möjligt att omedelbart och effektivt verkställa detta beslut. Det stöd som skall återkrävas skall innefatta ränta som löper från den dag då stödet ställdes till [HCz]:s förfogande till den dag det har återbetalats. Räntan skall beräknas i enlighet med bestämmelserna i kapitel V i … förordning nr 794/2004.

3.   …”

13

Enligt ett avtal av den 30 september 2005, som trädde i kraft den 7 oktober 2005, köpte ISD Polska sp. z o.o (med den dåvarande firman ZPD Steel sp. z o.o) (nedan kallat ISD), ett helägt dotterbolag till Industrial Union of Donbass Corp. (nedan kallat IUD), samtliga aktier i MH och MH Plus från HCz. Dessutom köpte ISD de tio dotterbolag som tillhörde HCz. Enligt ett annat avtal av den 30 september 2005, som också trädde i kraft den 7 oktober 2005, köpte ISD samtliga aktier i HSCz från TFS. På så sätt blev ISD ägare till HSCz, MH, MH Plus och tio andra dotterbolag till HCz.

14

Efter försäljningen bytte HCz firma till Regionalny Fundusz Gospodarczy S.A. (nedan kallat RFG). RFG finns fortfarande och ägs till hundra procent av finansministeriet i Polen. RFG har dock bara några enstaka fastigheter som inte har något samband med stålindustrin.

15

Genom skrivelse av den 17 februari 2006 hemställde kommissionen om att de polska myndigheterna skulle ange till vilken räntesats som de solidariskt ansvariga gäldenärerna i artikel 3.2 i beslutet skulle återbetala det omtvistade stödet. De polska myndigheterna föreslog i svarsskrivelse av den 13 mars 2006 vilka räntesatser som skulle tillämpas och enligt vilken metod räntan skulle beräknas. De polska myndigheterna föreslog särskilt att för åren 1997–1999 skulle man tillämpa det polska finansministeriets fasta obligationsränta i PLN med en löptid över fem år, och för perioden mellan år 2000 och det datum då Republiken Polen anslöt sig till Europeiska unionen skulle man tillämpa obligationsräntan men med tioårig löptid. De polska myndigheterna ansåg också att räntan skulle uppdateras varje år och att räntan inte skulle beräknas på sammansatt basis, mot bakgrund av den mycket höga men snabbt sjunkande räntan på kapitalmarknaderna i Polen.

16

I skrivelse av den 7 juni 2006 till de polska myndigheterna fastställde kommissionen att räntan som skulle tillämpas på återkravet av det omtvistade stödet skulle vara det polska finansministeriets femåriga fasta obligationsränta i PLN för hela den berörda perioden och att räntan enligt artikel 11.2 i förordning nr 794/2004 skulle tillämpas på sammansatt basis.

17

Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 18 oktober 2006.

18

Till följd av att förstainstansrättens sammansättning delvis hade förnyats tilldelades en ny referent målet. Referenten förordnades därefter att tjänstgöra på åttonde avdelningen, och målet tilldelades följaktligen denna avdelning.

19

På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (åttonde avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet, att ställa vissa skriftliga frågor till kommissionen och att anmoda kommissionen att inkomma med vissa handlingar, vilket kommissionen gjorde inom den angivna fristen.

20

Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens frågor vid förhandlingen den 4 september 2008.

21

Sökanden har yrkat att förstainstansrätten ska

22

Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten ska

23

Kommissionen har vid förhandlingen uppgett att Republiken Polen har återkrävt det omtvistade stödet från RFG och ISD och att dessa båda inte vidtagit några åtgärder gentemot sökanden. Vidare har IUD enligt privatiseringsavtalet gått i borgen för MH:s återbetalning av det omtvistade stödet. Sökanden har således inte längre något berättigat intresse av att få saken prövad.

24

Sökanden har anfört följande. Enligt polsk lag kan de enheter som betalat tillbaka det olagliga stödet vända sig till sökanden för att begära att erlagda belopp ska ersättas. Denna möjlighet står till buds upp till tio år efter det att betalning erlagts. Sökanden känner inte till om IUD har gått i borgen för återbetalningen av det omtvistade stödet. Sökanden kan inte heller åberopa bestämmelserna i privatiseringsavtalet mellan den polska regeringen och IUD.

25

Enligt fast rättspraxis är frågan huruvida en talan om ogiltigförklaring som väckts av en fysisk eller juridisk person kan tas upp till prövning beroende av villkoret att denna person har ett faktiskt intresse av att den angripna rättsakten ogiltigförklaras (förstainstansrättens beslut av den 10 mars 2005 i de förenade målen T-228/00, T-229/00, T-242/00, T-243/00, T-245/00–T-248/00, T-250/00, T-252/00, T-256/00–T-259/00, T-265/00, T-267/00, T-268/00, T-271/00, T-274/00–T-276/00, T-281/00, T-287/00 och T-296/00, Gruppo ormeggiatori del porto di Venezia m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. II-787, punkt 23).

26

Det var visserligen först under förhandlingen som kommissionen åberopade processinvändningen att sökanden saknar berättigat intresse av att få saken prövad. Sakprövningsförutsättningar, bland annat frågan om en part saknar berättigat intresse av att få saken prövad, utgör emellertid rättegångshinder som inte kan avhjälpas (beslutet i de ovan i punkt 25 nämnda förenade målen Gruppo ormeggiatori del porto di Venezia m.fl. mot kommissionen, punkt 22, se även, för ett liknande resonemang, domstolens beslut av den 7 oktober 1987 i mål 108/86, d.M. mot rådet och CES, REG 1987, s. 3933, punkt 10). Enligt artikel 113 i förstainstansrättens rättegångsregler kan rätten således när som helst på eget initiativ pröva om sökanden har ett intresse av att det angripna beslutet ogiltigförklaras (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 14 april 2005 i mål T-141/03, Sniace mot kommissionen, REG 2005, s. II-1197, punkt 22).

27

Blotta omständigheten att en av de andra solidariskt ansvariga enheterna för återbetalning av stödet i förevarande mål har betalat tillbaka det omtvistade stödet innebär inte att sökanden ska anses sakna berättigat intresse av att få sin sak prövad. Sökanden har nämligen gjort gällande att enligt polsk rätt har de enheter som betalat tillbaka det olagliga stödet regressrätt mot sökanden under en tioårsperiod. Detta påstående har inte bestritts av kommissionen. Förstainstansrätten finner därför att sökanden fortfarande har ett berättigat intresse av att få beslutet ogiltigförklarat. Om sökandens talan bifalls, finns det nämligen inte längre någon risk för att betalningsanspråk framställs mot sökanden.

28

Såvitt gäller kommissionens påstående under förhandlingen att ett borgensåtagande har ingåtts, finner förstainstansrätten att det inte finns något dokument i akten som styrker att ett sådant åtagande har ingåtts.

29

Förstainstansrätten avslår därför kommissionens invändning om rättegångshinder.

30

Sökanden har åberopat fyra grunder till stöd för sin talan. Som första grund har det gjorts gällande att rätten till försvar har åsidosatts. Den andra grunden avser bristfällig motivering av beslutet. Såvitt avser den tredje grunden har sökanden gjort gällande att kommissionen tolkade artiklarna 87 EG och 88 EG samt artikel 14 i förordning nr 659/1999 på ett felaktigt sätt. Den fjärde grunden avser åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen och proportionalitetsprincipen.

31

Sökanden har gjort gällande följande. Att offentliggöra ett meddelande i Officiella tidningen är i princip ett lämpligt sätt att meddela samtliga berörda att kommissionen har inlett ett förfarande för att kontrollera statliga stöd. Det är därvid emellertid nödvändigt att kommissionen i tillräcklig utsträckning anger ramarna för sin granskning för att se till att den rätt som berörda parter har att inkomma med yttrande inte förlorar sin betydelse.

32

Kommissionens meddelande om att den hade inlett förfarandet var dock utformat på ett sådant sätt att sökanden saknade skäl att anse sig vara berörd part. Inledningsbeslutet avsåg särskilt stålproducenter, medan den aktör som hade till uppgift att administrera de offentligrättsliga fordringarna beskrevs som ett bolag som inte producerade stål. Det var dessutom först den 8 juli 2005, det vill säga efter det att kommissionen hade fattat beslutet, som sökanden lämnade sitt samtycke till att fungera som ”operatör”. Detta innebar att sökanden inte haft någon möjlighet att inkomma med synpunkter avseende kommissionens slutsatser.

33

Slutligen avser beskrivningen av det omtvistade stödet i inledningsbeslutet endast den omstrukturering som ägde rum efter år 2003. Kommissionen har i beslutet medgett att det därvid inte var fråga om något statligt stöd. Vidare har Republiken Polen inte vidarebefordrat inledningsbeslutet till sökanden och inte heller lämnat uppgifter till sökanden om ärendets handläggning.

34

Kommissionen har bestritt sökandens argument. Inledningsbeslutet hade motiverats på ett tillräckligt sätt för att göra det möjligt för sökanden (den enda enheten i Polen som fick verka som ”operatör”) att förstå att sökanden, i egenskap av organ som övertog HCz:s tillgångar, kunde bli återbetalningsskyldig för det omtvistade stödet.

35

Det är endast den stat som anmäler stödet som – i egenskap av mottagare av det angripna beslutet – kan göra gällande en rätt till försvar. Övriga berörda parter, som sökanden, är inblandade i det administrativa förfarandet, men de kan inte göra gällande samma rättigheter. De har däremot de processuella rättigheter som tillerkänns berörda parter i artikel 88.2 EG (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 18 november 2004 i mål T-176/01, Ferriere Nord mot kommissionen, REG 2004, s. II-3931, punkt 82, och av den 22 oktober 2008 i de förenade målen T-309/04, T-317/04, T-329/04 och T-336/04, TV 2/Danmark m.fl. mot kommissionen, REG 2008, s. II-2935, punkt 137).

36

Den granskningsfas som anges i artikel 88.2 EG syftar enligt rättspraxis till att göra det möjligt för kommissionen att få fullständig kunskap om samtliga omständigheter i ärendet (domstolens dom av den 2 april 1998 i mål C-367/95 P, kommissionen mot Sytraval och Brink’s France, REG 1998, s. I-1719, punkt 38).

37

Enligt artikel 6.1 i förordning nr 659/1999 ska beslutet om att inleda ett formellt granskningsförfarande sammanfatta relevanta sak- och rättsfrågor, kommissionens ”preliminära bedömning” beträffande den föreslagna åtgärden ska inbegripas och tvivlen beträffande åtgärdens förenlighet med den gemensamma marknaden ska anges. I beslutet ska den berörda medlemsstaten och andra intresserade parter uppmanas att lämna sina synpunkter.

38

Lydelsen av denna bestämmelse ger vid handen att kommissionens bedömning nödvändigtvis är av preliminär karaktär. Härav följer att kommissionen inte behöver framföra en fullständig bedömning av det berörda stödet i meddelandet om att inleda förfarandet. Det är däremot nödvändigt att kommissionen i tillräcklig utsträckning har angett ramarna för granskningen för att inte de berörda parternas rätt att yttra sig ska förlora sin betydelse (förstainstansrättens dom av den 31 maj 2006 i mål T-354/99, Kuwait Petroleum (Nederland) mot kommissionen, REG 2006, s. II-1475, punkt 85).

39

Punkterna 6, 32 och 51 i inledningsbeslutet har på polska offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, och dessa punkter ger klart och tydligt vid handen att kommissionen ställde sig frågan om flera stöd hade beviljats HCz och HSCz sedan år 1997. I punkt 6 konstaterade kommissionen att ”på grundval av nu tillgängliga uppgifter verkar det som om HCz har fått flera offentliga stöd sedan omstruktureringsperioden började år 1997”. I punkt 32 preciserade kommissionen att ”i detta förfarande ska varje stöd som HCz beviljats sedan den 1 januari 1997 beaktas”. Kommissionen begärde således att de polska myndigheterna skulle inkomma med ”detaljerade uppgifter om belopp på och anslåendet av varje offentligt stöd som [Republiken] Polen beviljat HCz sedan år 1997” (punkt 51).

40

Det framgår således klart och tydligt av detta beslut att kommissionen inledde ett fullständigt förfarande som avsåg samtliga stöd som HCz hade beviljats sedan år 1997.

41

Vad närmare bestämt gäller sökanden, konstaterade kommissionen i punkt 18 i inledningsbeslutet att enligt 2002 års lag så är det ett dotterbolag till ARP (kallat Operator) som har ansvaret för de offentligrättsliga fordringarna. I punkt 19 i samma beslut preciserade kommissionen att detta innebär att Operator, i utbyte mot en överföring av de offentligrättsliga borgenärernas samtliga säkerheter till följd av offentligrättsliga fordringar inom stålproduktionssektorn, ska överta en del av HCz:s tillgångar som inte har samband med stålproduktionen. Operators roll redovisades utförligare i fotnot 48 i inledningsbeslutet. Slutligen efterfrågade kommissionen i punkt 51 i inledningsbeslutet skälet till att de tillgångar som överförts till Operator och de tillgångar som stannat i de regionala fonderna uppgår till 203 respektive 159 miljoner PLN.

42

Mot denna bakgrund finner förstainstansrätten att kommissionens motivering av inledningsbeslutet (som fattades den 19 maj 2004) gjorde det möjligt för sökanden (som bildades den 5 april 2004) att förstå att sökanden kunde komma att hållas återbetalningsskyldig för det omtvistade stödet i och med att sökanden hade övertagit HCz:s tillgångar.

43

Vidare var sökanden den enda enhet i Polen som fick agera som ”operatör” i den mening som avses i 2002 års lag. Sökanden kan därför inte vinna framgång med sitt påstående att det var först den 8 juli 2005 som sökanden lämnade sitt samtycke till detta uppdrag, vilket sökanden gjort gällande till styrkande av att kommissionen hade åsidosatt sökandens processuella rättigheter. Att denna slutsats är riktig framgår i än högre grad av att ordföranden för ARP, som äger samtliga aktier i sökanden, deltog i det formella granskningsförfarandet och hade kännedom om samtliga omständigheter rörande omstruktureringen av HCz.

44

Talan kan således inte bifallas såvitt avser grunden om åsidosättande av rätten till försvar.

45

Sökanden har gjort gällande följande. Beslutet har formulerats på ett kortfattat sätt i den del kommissionen kvalificerar sökanden som mottagare av det omtvistade stödet och därmed som solidariskt återbetalningsskyldig. Beslutet gjorde det därför inte möjligt för sökanden i egenskap av berörd part att förstå kommissionens resonemang.

46

Detta gäller i än högre grad som kommissionen i beslutet angav att värdet på de övertagna offentligrättsliga förpliktelserna översteg den övertagna förmögenhetsmassan. Kommissionen saknade därmed stöd för sitt påstående att sökanden var mottagare av det omtvistade stödet och därmed återbetalningsskyldig.

47

Kommissionen har gjort gällande att sökandens invändningar i denna del avser frågan huruvida beslutet var korrekt, men inte själva motiveringen av detsamma.

48

Enligt fast rättspraxis ska åtskillnad göras mellan å ena sidan en grund som avser bristfällig eller otillräcklig motivering och å andra sidan en grund som avser att skälen i beslutet är felaktiga (på grund av en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna eller en felaktig rättslig bedömning). Den sista aspekten rör prövningen av om det angripna beslutet är lagenligt i sak men inte om väsentliga formkrav har åsidosatts, och den kan inte medföra att artikel 253 EG kan anses ha åsidosatts (domen i det ovan i punkt 36 nämnda målet kommissionen mot Sytraval och Brink’s France, punkt 67, och förstainstansrättens dom av den 7 november 1997 i mål T-84/96, Cipeke mot kommissionen, REG 1997, s. II-2081, punkt 47). Förstainstansrätten kan således inte inom ramen för en kontroll av huruvida motiveringsskyldigheten har iakttagits bedöma lagenligheten i sak av de skäl som kommissionen har angett för att motivera sitt beslut. Härav följer att de anmärkningar och argument inom ramen för en grund avseende bristfällig eller otillräcklig motivering, som syftar till att ifrågasätta huruvida det angripna beslutet är välgrundat, saknar relevans (förstainstansrättens dom av den 15 juni 2005 i mål T-349/03, Corsica Ferries France mot kommissionen, REG 2005, s. II-2197, punkterna 58 och 59).

49

I skäl 146 i beslutet angav kommissionen att eftersom HCz:s tillgångar och skulder hade delats mellan de tre efterträdarna RFG, MH och Operator, är det inte endast rättssubjektet HCz som avses med det stödmottagande rättssubjektet, utan även RFG, MH och Operator. Kommissionen förklarade således varför den ansåg att sökanden var solidariskt återbetalningsskyldig för det omtvistade stödet, trots att sökanden inte ansågs vara stödmottagare.

50

Kommissionen kan således inte anses ha motiverat beslutet på ett bristfälligt sätt. Såvitt sökanden har gjort gällande att beslutsskälen inte är riktiga och att bestämmelserna i beslutet inte är lagenliga, kommer förstainstansrätten att pröva sökandens argument nedan.

51

Talan kan således inte bifallas såvitt avser grunden om bristfällig motivering.

52

Sökanden har gjort gällande följande. Kommissionen överskred sitt utrymme för skönsmässig bedömning då den kom fram till att sökanden var mottagare av det omtvistade stödet.

53

Sökanden, som inte bedriver någon verksamhet inom stålsektorn, förvärvade vissa tillgångar från det stödmottagande företaget. Den omständigheten utgör i sig inte något tillräckligt skäl för att de ekonomiska fördelar som det företag som överfört dessa tillgångar till sökanden tidigare hade fått genom ett offentligt stöd ska anses ha förvärvats av sökanden med dessa tillgångar. I och med att värdet på de av sökanden övertagna offentligrättsliga förpliktelserna översteg marknadsvärdet på de till sökanden överförda tillgångarna, saknas det stöd för att anse att sökanden vunnit någon ekonomisk fördel, inklusive offentligt stöd. När ett företag som tagit emot ett olagligt statligt stöd köps upp till marknadspris, ska den som köper företaget nämligen inte anses vara stödmottagare (domstolens dom av den 29 april 2004 i mål C-277/00, Tyskland mot kommissionen, REG 2004, s. I-3925, nedan kallad SMI-domen).

54

För det fall det omtvistade stödet krävdes åter från sökanden, så skulle det innebära att själva grunden – som minutiöst hade beräknats, analyserats och godtagits av kommissionen – för omstruktureringen av de offentligrättsliga förpliktelserna ”undergrävdes”. Det skulle vidare innebära en motsvarande minskning av de medel som ska användas till att finansiera dessa offentligrättsliga förpliktelser.

55

Sökanden har vidare inte förvärvat de stålproduktionsfrämmande tillgångarna med tillämpning av 2002 års lag. Det var endast övertagandet av företagets skulder som kunde ske enligt denna lag. Vid förhandlingen har sökanden preciserat att det var först den 8 juli 2005 som sökanden lämnade sitt samtycke till att agera som ”operatör” i den mening som avses i 2002 års lag. Kommissionen gick således händelserna i förväg då den nämnde sökanden i artikel 3 i beslutet, eftersom sökanden vid den tidpunkt då beslutet antogs ännu inte hade lämnat något sådant samtycke.

56

Efterkommande borgenärer, med rätt till återbetalning, skulle dessutom kunna framställa återbetalningskrav med avseende på hela det omtvistade stödet jämte ränta mot sökanden, i dennes egenskap av solidariskt betalningsansvarig. Det finns emellertid inte något avtalsförhållande mellan sökanden och MH eller IUD som skulle kunna utgöra grund för sökanden att framställa återbetalningskrav mot MH eller IUD avseende det omtvistade stödet.

57

Kommissionen har gjort gällande följande. Kommissionen kom visserligen fram till att HCz hade omstrukturerats med stöd av 2002 års lag utan ytterligare statligt stöd i och med att de krav som uppställs i ”det privata borgenärstestet” var uppfyllda. Kommissionen kom dock även fram till slutsatsen att HCz under åren 1997–2002 hade tagit emot ett statligt stöd som delvis var oförenligt med den gemensamma marknaden.

58

Kommissionen delar inte sökandens uppfattning att sökanden förvärvade HCz:s tillgångar enligt rådande marknadsvillkor. Det är nämligen inte möjligt att fastställa det högsta pris som en privat investerare på marknaden skulle kunna tänka sig att betala för dessa tillgångar. Samtliga äganderättsövergångar i samband med omstruktureringen av HCz och den därmed sammanhängande uppdelningen av HCz:s tillgångar utgjorde transaktioner som vidtogs med stöd av 2002 års lag.

59

Såvitt avser det solidariska betalningsansvar som åligger HCz, RFG, MH och sökanden ankommer det på medlemsstaten att i vederbörlig ordning se till att beslutet om återbetalning av det omtvistade stödet verkställs. Det ursprungliga marknadsvärdet på de tillgångar som sökanden övertog, såsom detta värde anges i beslutet, skiljer sig från det bokföringsmässiga värdet i bilaga A.5. Det var omöjligt för kommissionen att fastställa det exakta värdet på tillgångarna. Om en medlemsstat anser att det är omöjligt att verkställa ett beslut, kan medlemsstaten under alla omständigheter be kommissionen om hjälp för att övervinna dessa svårigheter.

60

Sökanden har i huvudsak gjort gällande att kommissionen gjorde fel då den i beslutet ansåg att sökanden var solidariskt betalningsansvarig för det omtvistade stödet.

61

Enligt artikel 14.1 i förordning nr 659/1999 ska kommissionen vid negativa beslut i fall av olagligt stöd besluta att den berörda medlemsstaten ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet från ”mottagaren”.

62

I förevarande mål har kommissionen emellertid betonat att sökanden inte var mottagare av det omtvistade stödet. Kommissionen angav likväl att sökanden var solidariskt återbetalningsskyldig för stödet.

63

I sitt beslut 1999/720/EG, EKSG av den 8 juli 1999 om det statliga stöd som Tyskland beviljat Gröditzer Stahlwerke GmbH och dess dotterföretag Walzwerk Burg GmbH (EGT L 292, s. 27) förordnade kommissionen för första gången om att ett stöd skulle återkrävas från företag som förvärvat tillgångar. Det är riktigt att kommissionen sedan detta beslut i vissa fall ansett att begreppet mottagare i den mening som avses i artikel 14.1 i förordning nr 659/1999 inte endast kan anses avse den ursprungliga stödmottagaren, utan i förekommande fall varje företag till vilket tillgångar har överförts i syfte att kringgå förordnanden om återkrav.

64

Inte desto mindre är det så att det måste ha varit fråga om en överföring av tillgångar för att kretsen av återbetalningsansvariga ska kunna utvidgas. När beslutet fattades, det vill säga den 5 juli 2005, hade någon sådan överföring emellertid ännu inte ägt rum, eftersom sökanden först några dagar senare lämnade sitt samtycke till att agera som ”operatör” i samband med omstruktureringen av HCz. Inom ramen för en talan om ogiltigförklaring är det emellertid fast rättspraxis att lagenligheten av den angripna rättsakten ska bedömas mot bakgrund av de faktiska och rättsliga omständigheter som förelåg då rättsakten antogs (se domstolens dom av den 7 februari 1979 i de förenade målen 15/76 och 16/76, Frankrike mot kommissionen, REG 1979, s. 321, punkt 7, svensk specialutgåva, volym 4, s. 287, och den ovan i punkt 53 nämnda SMI-domen, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

65

Under förhandlingen har kommissionen visserligen gjort gällande att alla åtgärder i samband med omstruktureringen av HCz vidtogs mot bakgrund av principen att tillgångar skulle överföras till sökanden och att sökandens samtycke endast var en formalitet. Såsom sökanden har gjort gällande finner förstainstansrätten emellertid att även om det i 2002 års lag anges att en ”operatör” ska finnas, så anges det inte vem som ska vara denne ”operatör” eller hur många sådana som kan bildas. Någon annan aktör än sökanden hade således kunnat vara ”operatör” i förevarande mål. Förstainstansrätten finner således att kommissionen, när den fattade beslutet, gick händelserna i förväg då den villkorslöst upptog sökanden bland dem som var solidariskt återbetalningsskyldiga för det omtvistade stödet.

66

Det är vidare bara motiverat att utvidga kretsen av återbetalningsskyldiga om överföringen av tillgångar medför en risk för att verkningarna av åläggandet att verkställa återkrav kommer att kringgås. Det är bland annat fallet om den ursprunglige stödmottagaren, till följd av överlåtelsen, blir kvar som ett ”skalbolag” av vilket det inte är möjligt att återfå olagligt stöd (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 19 oktober 2005 i mål T-324/00, CDA Datenträger Albrechts mot kommissionen, REG 2005, s. II-4309, punkt 98 och följande punkter). Det kan även vara motiverat att utvidga kretsen av återbetalningsskyldiga om den som köpt tillgångarna i realiteten fortfarande åtnjuter den konkurrensfördel som följer av stöden (den ovan i punkt 53 nämnda SMI-domen, punkt 86).

67

Domstolen har i detta avseende slagit fast att när ett företag som erhållit rättsstridigt statligt stöd köps upp till ett marknadsmässigt pris, kan inte köparen anses ha erhållit en fördel jämfört med andra aktörer på marknaden. Det kan således inte krävas att köparen återbetalar sådant stöd (se, för ett liknande resonemang, den ovan i punkt 53 nämnda SMI-domen, punkterna 80 och 81). I fråga om köp av tillgångar har förstainstansrätten, i domen i det ovan i punkt 66 nämnda målet CDA Datenträger Albrechts mot kommissionen, närmare slagit fast att om köparen betalat ett inköpspris som motsvarade marknadspriset för övertagandet av tillgångar, åtnjuter köparen i realiteten inte längre den konkurrensfördel som följer av de stöd som beviljades säljaren. Man kan i ett sådant fall inte anse att den ursprunglige stödmottagaren har blivit ett ”skalbolag” av vilket det inte är möjligt att återfå olagligt stöd (se, för ett liknande resonemang, punkterna 99 och 100 i domen) eller att köparen i realiteten fortfarande åtnjuter den konkurrensfördel som följer av stöden.

68

Domstolen har vidare preciserat att för att kontrollera de ekonomiska villkoren för överlåtelsen får de nationella myndigheterna bland annat beakta ett eventuellt sakkunnigutlåtande som utarbetats i samband med överlåtelsen (domstolens dom av den 13 november 2008 i mål C-214/07, kommissionen mot Frankrike, REG 2008, s. I-8357, punkterna 59 och 60).

69

Sökanden har i förevarande mål gjort gällande att värdet på de av sökanden övertagna offentligrättsliga förpliktelserna i vida mån översteg värdet på de tillgångar som överfördes till sökanden. Det framgår nämligen av skäl 53 i beslutet att marknadsvärdet på de tillgångar som sökanden övertog (det vill säga ett markområde, aktierna i företaget Elsen och fordringar) av en oberoende revisor hade uppskattats till 156 miljoner PLN (sifferuppgifterna i bilaga A.5 innebär endast en liten avvikelse i detta avseende). Det totala värdet på de offentligrättsliga förpliktelser som lagligen hade övertagits av sökanden uppgick däremot till mer än 280 miljoner PLN. Mot denna bakgrund finner förstainstansrätten att kommissionen inte, utan någon annan förklaring, kunde slå fast att det fanns en risk för kringgående och att sökanden i realiteten åtnjöt den konkurrensfördel som följde av det omtvistade stödet. I vart fall borde kommissionen ha angett varför den ansåg att det var irrelevant att tillgångarna hade övertagits till ett ”pris” som förefaller utesluta en sådan konkurrensfördel. Sökanden ingår inte i säljarens koncern och sökanden bedriver inte heller verksamhet på stålproduktionsmarknaden. Sökandens verksamhet består i stället i att överta skulder och tillgångar från företag med problem i utbyte mot att sökanden fullgör dessa företags skyligheter gentemot företagens borgenärer. Mot denna bakgrund borde kommissionen således ha visat på ett mer specifikt sätt att det förelåg en risk för kringgående och att sökanden i realiteten åtnjöt den konkurrensfördel som följde av det omtvistade stödet.

70

Kommissionen gjorde således fel då den upptog sökanden bland dem som var solidariskt återbetalningsskyldiga för det omtvistade stödet.

71

Talan ska således bifallas på den grunden att kommissionen tolkade artiklarna 87 EG och 88 EG samt artikel 14 i förordning nr 659/1999 på ett felaktigt sätt.

72

Förstainstansrätten ogiltigförklarar därför beslutet såvitt det avser sökanden. Det saknas därvid anledning att pröva sökandens sista grund avseende åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen och proportionalitetsprincipen.

73

Enligt artikel 87.2 i förstainstansrättens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökanden har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet, ska sökandens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (åttonde avdelningen)

följande:

Tillämpliga bestämmelser

Bakgrund till tvisten

Förfarandet och parternas yrkande

Rättslig bedömning

Upptagande till sakprövning

Parternas argument

Förstainstansrättens bedömning

Prövning i sak

Grunden avseende åsidosättande av rätten till försvar

— Parternas argument

— Förstainstansrättens bedömning

Grunden avseende bristfällig motivering

— Parternas argument

— Förstainstansrättens bedömning

Grunden avseende felaktig tolkning av artiklarna 87 EG och 88 EG samt artikel 14 i förordning nr 659/1999

— Parternas argument

— Förstainstansrättens bedömning

Rättegångskostnader