FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (avdelningen för överklaganden)

den 1 juli 2008

Mål T‑262/06 P

Europeiska gemenskapernas kommission

mot

D

”Överklagande – Personalmål – Tjänstemän – Ogiltigförklaring i första instans av kommissionens beslut – Yrkessjukdom – Beslut att inte erkänna att den sjukdom som klaganden drabbats av hade sitt ursprung i tjänsteutövningen eller att den förvärrats på grund av tjänsteutövningen – Huruvida överklagandet kan upptas till sakprövning – Huruvida den grund som prövats i första instans kan upptas till sakprövning – Rättskraft”

Saken: Överklagande av den dom som Europeiska unionens personaldomstol (första avdelningen) meddelade den 12 juli 2006 i mål F-18/05, D mot kommissionen (REGP 2006, s. I‑A-1‑83 och II‑ A‑1‑303), med yrkande om upphävande av denna dom.

Avgörande: Den dom som Europeiska unionens personaldomstol meddelade den 12 juli 2006 i mål F-18/05, D mot kommissionen upphävs. Målet återförvisas till personaldomstolen. Beslut om rättegångskostnaderna kommer att meddelas senare.

Sammanfattning

1.      Talan om ogiltigförklaring – Grunder – Begrepp

(Artikel 230 EG)

2.      Tjänstemän – Talan – Dom om ogiltigförklaring – Verkningar – Skyldighet att vidta verkställighetsåtgärder

(Artikel 233 EG, tjänsteföreskrifterna, artiklarna 73 och 78)

1.      Uppgifter som anges i en ansökan genom vilken talan om ogiltigförklaring väcks, under rubriken ”Bakgrund”, är inte vid första anblick avsedda att utgöra självständiga grunder som kan leda till en ogiltigförklaring av det angripna beslutet, utan snarare att beskriva bakgrunden till tvisten. Det är emellertid inte möjligt att på förhand utesluta möjligheten att denna del av ansökan kan innehålla en redogörelse för en grund för ogiltigförklaring eller för en del av en grund.

(se punkt 52)

Hänvisning till förstainstansrätten den 14 december 2005, T‑209/01, Honeywell mot kommissionen, REG 2005, s. II‑5527, punkterna 105-107

2.      När gemenskapsdomstolarna ogiltigförklarar ett beslut av tillsättningsmyndigheten att bevilja en tjänsteman invaliditetspension i enlighet med artikel 78 tredje stycket i tjänsteföreskrifterna på grund av att invaliditetskommittén gjort ett fel vid definitionen av begreppet yrkessjukdom som kan ha inverkat på beslutet, så uttalar sig gemenskapsdomstolarna inte om huruvida sjukdomen orsakats av yrkesutövningen. Denna fråga utgör, mot bakgrund av invaliditetskommitténs utrymme för skönsmässig bedömning i medicinska frågor, en sakfråga som gemenskapsdomstolarna inte är behöriga att avgöra. Om tillsättningsmyndigheten vid ett senare tillfälle beslutar att sjukdomen har orsakats av yrkesutövningen och beviljar tjänstemannen invaliditetspension i enlighet med artikel 78 andra stycket i tjänsteföreskrifterna har denna slutsats, under dessa omständigheter, inte någon rättskraft.

Härav följer att gemenskapsdomstolarna gör en felaktig rättstillämpning om de, vid prövningen av en talan om ogiltigförklaring av ett beslut att inte anse en tjänstemans sjukdom orsakad av yrkesutövningen enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, finner att tillsättningsmyndigheten inte utan att åsidosätta rättskraften kan besluta att en tjänstemans sjukdom, som ansetts orsakad av yrkesutövningen enligt artikel 78 andra stycket i tjänsteföreskrifterna, inte ska anses orsakad av yrkesutövningen även enligt artikel 73.

De förmåner som föreskrivs i artiklarna 73 och 78 i tjänsteföreskrifterna är under alla omständigheter olika och oberoende av varandra även om de kan kombineras. I bestämmelserna föreskrivs vidare två olika förfaranden som kan utmynna i olika beslut, som är oberoende av varandra. Det är förvisso önskvärt att förfarandena i förekommande fall genomförs parallellt och att samma medicinska instanser uttalar sig om de olika aspekterna av tjänstemannens invaliditet. Detta utgör dock inte ett villkor för att det ena eller det andra förfarandet ska vara lagenligt och tillsättningsmyndigheten har i detta avseende, beroende på omständigheterna, ett utrymme för skönsmässig bedömning. I artikel 25 i reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring föreskrivs dessutom att erkännande av bestående invaliditet, även fullständig sådan, ”på intet sätt [ska] påverka tillämpningen av artikel 78 i tjänsteföreskrifterna och vice versa”. Härav följer att förfarandet för att erkänna en fullständig eller partiell bestående invaliditet med tillämpning av artikel 73 i tjänsteföreskrifterna och förfarandet för att bevilja invaliditetspension med tillämpning av artikel 78 i tjänsteföreskrifterna lagligen kan leda till skilda resultat med avseende på en och samma faktiska situation och i synnerhet vad gäller frågan om en och samma tjänstemans sjukdom ska anses orsakad av yrkesutövningen.

(se punkterna 70–74)

Hänvisning till domstolen den 15 januari 1981, 731/79, B. mot Parlamentet, REG 1981, s. 107, punkterna 9 och 10; 12 januari 1983, K mot rådet, 257/81, REG 1983, s. 1, punkt 10 ; förstainstansrätten den 14 maj 1998, T‑165/95, Lucaccioni mot Kommissionen, REGP 1998, s. I‑A‑203 och II‑627, punkterna 136 och 137 ; förstainstansrätten den 23 november 2004, T‑376/02, O mot Kommissionen, REGP 2004, s. I‑A‑349 och II‑1595, punkt 45