Mål T‑196/06

Edison SpA

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Väteperoxid och natriumperborat – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG konstateras – Ansvar för överträdelsen – Motiveringsskyldighet”

Sammanfattning av domen

1.      Konkurrens – Gemenskapsregler – Överträdelser – Ansvar – Moder- och dotterbolag – Ekonomisk enhet – Bedömningskriterier

(Artikel 81 EG)

2.      Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Beslut om huruvida konkurrensreglerna ska tillämpas – Beslut som rör en pluralitet av mottagarna – Krav på tillräcklig motivering särskilt avseende den enhet som ska hållas ansvarig för en överträdelse

(Artiklarna 81 EG och 253 EG)

3.      Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Beslut om huruvida konkurrensreglerna ska tillämpas – Motivering grundad på en omständighet som inte redovisas i meddelandet om invändningar – Otillåtet

(Artiklarna 81 EG och 253 EG)

4.      Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Beslut om huruvida konkurrensreglerna ska tillämpas – Avhjälpande av bristande motivering under domstols- förfarandet – Otillåtet

(Artiklarna 81 EG och 253 EG)

5.      Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Beslut om huruvida konkurrensreglerna ska tillämpas – Beaktande av uppgifter som inte nämns i det beslut där ett företags ansvar fastställs vid bedömningen av huruvida motiveringen av beslutet är rättsenlig – Otillåtet

(Artiklarna 81 EG och 253 EG)

1.      Ett dotterbolags beteende kan tillskrivas moderbolaget särskilt då dotterbolaget, trots att det är ett fristående rättssubjekt, inte självständigt bestämmer sitt uppträdande på marknaden, utan i huvudsak tillämpar instruktioner som det får av moderbolaget, särskilt med hänsyn till de ekonomiska, organisatoriska och juridiska banden mellan dessa två juridiska enheter. I en sådan situation ingår moderbolaget och dess dotterbolag nämligen i samma ekonomiska enhet och utgör följaktligen ett och samma företag i den mening som avses i artikel 81 EG.

I det specifika fall då ett moderbolags helägda dotterbolag har överträtt unionens konkurrensregler kan detta moderbolag dels utöva ett avgörande inflytande över dotterbolaget, dels föreligger det en motbevisbar presumtion för att moderbolaget faktiskt utövar ett avgörande inflytande över dotterbolaget.

Under dessa omständigheter är det tillräckligt att kommissionen visar att moderbolaget innehade hela aktiekapitalet i ett dotterbolag, för att kunna konstatera att moderbolaget utövar ett avgörande inflytande på dotterbolagets affärspolitik. Kommissionen kan då hålla moderbolaget ansvarigt för den aktuella överträdelsen, förutsatt att moderbolaget, på vilket det ankommer att bryta presumtionen, inte kan bevisa att dotterbolaget uppträder självständigt på marknaden.

Vid bedömningen av huruvida ett dotterbolag bestämmer sitt beteende på marknaden självständigt, ska samtliga relevanta omständigheter som rör de ekonomiska, organisatoriska och juridiska banden mellan dotterbolaget och dess moderbolag beaktas. Dessa kan variera från ett fall till ett annat och kan därför inte bli föremål för någon uttömmande uppräkning.

(se punkterna 26–30)

2.      Vad gäller motiveringen av ett beslut där kommissionen tillämpar artikel 81 EG, är kommissionen inte skyldig att ta ställning till samtliga argument som de berörda personerna har åberopat inför den, utan det räcker att den anger de faktiska omständigheter och rättsliga överväganden som har haft avgörande betydelse för beslutet. Kommissionen är i synnerhet inte skyldig att ta ställning till omständigheter som uppenbarligen är irrelevanta, saknar betydelse eller klart saknar direkt samband med saken.

När ett beslut om tillämpning av artikel 81 EG riktar sig till flera mottagare och berör frågan om vilka företag som ska hållas ansvariga för överträdelsen, ska beslutet innehålla en tillräcklig motivering i förhållande till var och en av mottagarna, i synnerhet i förhållande till dem som enligt beslutet ska bära ansvaret för överträdelsen. Vad beträffar ett moderbolag som hålls ansvarigt för sitt dotterbolags rättsstridiga beteende, ska ett sådant beslut innehålla en utförlig redogörelse för skälen till att förstnämnda bolag tillskrivs överträdelsen.

När ett moderbolag i detta sammanhang inte bara gör gällande att det var ett holdingbolag som förvaltade sitt dotterbolag som en rent finansiell investering, utan även åberopar ett antal särskilda omständigheter som präglade förhållandet mellan de ifrågavarande bolagen vid tidpunkten för överträdelsen, och de omständigheter som anförs följaktligen inte endast utgörs av påståenden utan omfattar detaljerade uppgifter om holdingbolagets drift, tillsammans med utlåtanden från ledningen för de aktuella bolagen, skriftväxling med utomstående, samt ett antal av de berörda bolagens interna handlingar från den tid då överträdelsen pågick, är kommissionen skyldig att ta ställning till sökandens motargument, genom att, med beaktande av samtliga relevanta omständigheter som rör de ekonomiska, organisatoriska och juridiska banden mellan de berörda bolagen, undersöka huruvida sökanden hade styrkt att dotterbolaget uppträdde självständigt på marknaden samt att i förekommande fall motivera varför den anser att de omständigheter som moderbolaget redovisat är otillräckliga för att bryta den aktuella presumtionen. Kommissionens skyldighet att motivera sitt beslut på denna punkt framgår klart av den omständigheten att presumtionen att ett moderbolag utövar ett avgörande inflytande över ett helägt dotterbolag kan motbevisas, vilket kräver att moderbolaget lägger fram bevis rörande samtliga ekonomiska, organisatoriska och juridiska band mellan moderbolaget och dotterbolaget.

(se punkterna 57, 58, 71, 73 och 75–77)

3.      En omständighet som inte redovisats i meddelandet om invändningar och över vilken ett företag som är mottagare av ett kommissionsbeslut rörande en överträdelse av konkurrensreglerna inte fått tillfälle att yttra sig under det administrativa förfarandet kan inte åberopas mot företaget. Kommissionen kan följaktligen inte göra gällande denna omständighet för att motivera det angripna beslutet.

(se punkt 83)

4.      Den berörde ska i princip underrättas om skälen för ett beslut där kommissionen tillämpar artikel 81 EG samtidigt med detta beslut som går denne emot. En bristfällig motivering kan således inte rättas till genom att den berörde underrättas om skälen för beslutet under rättegången. Följaktligen kan avsaknaden av den ifrågavarande motiveringen inte rättas till under rättegången.

(se punkterna 89 och 90)

5.      Vid en talan mot ett beslut av kommissionen att ålägga ett företag böter för överträdelse av konkurrensreglerna är tribunalen behörig att inom ramen för sin fulla prövningsrätt bedöma huruvida bötesbeloppet är lämpligt. Även om den bedömningen under vissa omständigheter kan motivera att kompletterande upplysningar beaktas, är så emellertid inte fallet inom ramen för kontrollen av att motiveringsskyldigheten iakttagits i ett beslut om fastställelse av en överträdelse, när detta står under lagenlighetsprövning.

Även om tribunalen förvisso kan slå fast att kommissionen har åsidosatt sin motiveringsskyldighet inom ramen för fastställandet av böter som åläggs för överträdelser av artikel 81.1 EG – samtidigt som den påpekar att eftersom den i sak bekräftar kommissionens slutsats, leder den bristande motiveringen varken till att det angripna beslutet ogiltigförklaras eller till någon ändring av bötesbeloppen –, kan denna bedömning inte överföras på en prövning av lagenligheten av ett kommissionsbeslut, såvitt kommissionen där höll det berörda företaget ansvarigt.

(se punkterna 91–93)

TRIBUNALENS DOM (sjätte avdelningen i utökad sammansättning)

den 16 juni 2011(*)

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Väteperoxid och natriumperborat – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG konstateras – Ansvar för överträdelsen – Motiveringsskyldighet”

I mål T‑196/06,

Edison SpA, Milano (Italien), företrätt av advokaterna M. Siragusa, R. Casati, M. Beretta, P. Merlino och E. Bruti Liberati,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, inledningsvis företrädd av V. Di Bucci och F. Amato, därefter av V. Di Bucci och V. Bottka, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

angående en talan i första hand om delvis ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2006) 1766 slutlig av den 3 maj 2006, om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/F/38.620 – Väteperoxid och perborat), i den mån som det berör sökanden, och i andra hand om nedsättning av bötesbeloppet,

meddelar

TRIBUNALEN (sjätte avdelningen i utökad sammansättning)

sammansatt av tillförordnade ordföranden V. Vadapalas (referent), samt domarna M. Prek, A. Dittrich, L. Truchot och K. O’Higgins,

justitiesekreterare: förste handläggaren J. Palacio González,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 2 september 2010,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

1        Sökanden, Edison SpA (tidigare Montedison SpA), är ett bolag bildat enligt italiensk rätt som, genom Montecatini SpA, fram till den 20 december 2000 innehade 100 procent av aktiekapitalet i Ausimont SpA, som tillverkar väteperoxid och natriumperborat.

2        Mellan december 2000 och maj 2002 innehade sökanden aktiemajoriteten i Ausimont. I maj 2002 såldes Ausimont till Solvay SA-koncernen och omvandlades den 1 januari 2003 till Solvay Solexis SpA.

3        I november 2002 informerade Degussa AG Europeiska gemenskapernas kommission om att det förekom konkurrensbegränsande samverkan på marknaderna för väteperoxid och natriumperborat och ansökte om att kommissionens meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 45, 2002, s. 3) skulle tillämpas.

4        Degussa försåg kommissionen med materiella bevis. Tack vare dessa bevis kunde kommissionen den 25 och den 26 mars 2003 genomföra kontroller i ett antal företags lokaler.

5        Kommissionen riktade den 26 januari 2005 ett meddelande om invändningar till sökanden och övriga berörda företag.

6        Efter det att de berörda företagen hade hörts antog kommissionen beslut K(2006) 1766 slutlig av den 3 maj 2006 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet mot Akzo Nobel NV, Akzo Nobel Chemicals Holding AB, EKA Chemicals AB, Degussa, sökanden, FMC Corp., FMC Foret SA, Kemira Oyj, Air Liquide SA, Chemoxal SA, SNIA SpA, Caffaro Srl, Solvay, Solvay Solexis, Total SA, Elf Aquitaine SA och Arkema SA (ärende COMP/F/38.620 – Väteperoxid och perborat) (nedan kallat det angripna beslutet). En sammanfattning av detta beslut publicerades i Europeiska unionens officiella tidning den 13 december 2006 (EUT L 353, s. 54). Beslutet delgavs sökanden genom en skrivelse av den 8 maj 2006.

 Det angripna beslutet

7        I det angripna beslutet uppgav kommissionen att mottagarna av beslutet hade deltagit i en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 81 EG och artikel 53 i EES-avtalet, som avsåg väteperoxid och den vidareförädlade produkten natriumperborat (skäl 2 i det angripna beslutet).

8        Den konstaterade överträdelsen bestod främst i att konkurrenter utbytte kommersiellt viktiga och konfidentiella upplysningar om marknaden och företagen, begränsade och kontrollerade produktionen liksom produktionens potentiella och faktiska kapacitet, fördelade marknadsandelar och kunder samt fastställde och övervakade målpriser.

9        Sökanden och Solvay Solexis ålades ”gemensamt och solidariskt” ansvar för överträdelsen (skäl 423 i det angripna beslutet).

10      Vid fastställandet av böterna tillämpade kommissionen den metod som föreskrivs i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 [KS] (EGT C 9, 1998, s. 3).

11      Grundbeloppet för böterna fastställdes på grundval av överträdelsens allvar och varaktighet (skäl 452 i det angripna beslutet). Överträdelsen bedömdes vara mycket allvarlig (skäl 457 i det angripna beslutet).

12      Med tillämpning av differentierad behandling placerades sökanden och Solvay Solexis i den tredje och näst sista kategorin, för vilken utgångsbeloppet är 20 miljoner euro (skälen 460–462 i det angripna beslutet).

13      Med tanke på sökandens omfattande omsättning multiplicerade kommissionen grundbeloppet med faktorn 1,5 för att säkerställa att böterna fick en tillräckligt avskräckande effekt. Denna faktor tillämpades inte på böterna för Solvay Solexis, med hänsyn till att detta bolag hade överlåtits till ett annat företag (skäl 463 i det angripna beslutet).

14      Eftersom sökanden, enligt kommissionen, hade deltagit i överträdelsen från den 12 maj 1995 till den 31 december 2000, det vill säga under en period av fem år och sju månader, höjdes bötesbeloppet med anledning av varaktigheten för sökandens del med 55 procent (skäl 467 i det angripna beslutet).

15      Kommissionen höjde böterna för sökanden med 50 procent på grund av försvårande omständigheter, med hänsyn till att sökandens överträdelse var en upprepning i förhållande till den överträdelse som konstaterades i kommissionens beslut 94/599/EG av den 27 juli 1994, om ett förfarande enligt artikel [81 EG] (ärende 31.865 – PVC) (EGT L 239, s. 14) (skälen 469 och 496 i det angripna beslutet).

16      Med tillämpning av artikel 23.2 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 [EG] och 82 [EG], satte kommissionen ned det bötesbelopp som Solvay Solexis skulle betala solidariskt till 10 procent av dess totala omsättning år 2005 (skäl 498 i det angripna beslutet).

17      I artikel 1 e och 1 n i det angripna beslutet angavs att sökanden och Solvay Solexis hade överträtt artikel 81.1 EG och artikel 53 i EES-avtalet, genom att delta i den aktuella överträdelsen från den 12 maj 1995 till den 31 december 2000.

18      Enligt artikel 2 c i det angripna beslutet ålade kommissionen sökanden böter med 58,125 miljoner euro, varav Solvay Solexis hölls ”gemensamt och solidariskt” ansvarigt för betalningen av 25,619 miljoner euro.

 Förfarandet och parternas yrkanden

19      Sökanden väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 19 juli 2006.

20      På grund av ändringen i sammansättningen av förstainstansrättens avdelningar förordnades referenten att tjänstgöra på sjätte avdelningen, och målet tilldelades, efter att parterna hörts, följaktligen denna avdelning i utökad sammansättning.

21      Då två medlemmar av avdelningen i utökad sammansättning var förhindrade att döma i målet, utsåg förstainstansrättens ordförande, med stöd av artikel 32.3 i förstainstansrättens rättegångsregler, två andra domare för att uppnå en full avdelning.

22      På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen att inleda det muntliga förfarandet. Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 2 september 2010.

23      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna beslutet i den mån det berör sökanden, eller

–        i andra hand, upphäva eller sätta ned de böter som sökanden har påförts, samt

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

24      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

 Inledande synpunkter

25      Sökandens argument till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring är i huvudsak riktade mot slutsatsen att bolaget är ansvarigt för dotterbolagets rättsstridiga beteende. Tribunalen kommer därför inledningsvis att erinra om relevant rättspraxis i detta hänseende.

26      Enligt fast rättspraxis kan ett dotterbolags beteende tillskrivas moderbolaget särskilt då dotterbolaget, trots att det är ett fristående rättssubjekt, inte självständigt bestämmer sitt uppträdande på marknaden, utan i huvudsak tillämpar instruktioner som det får av moderbolaget, särskilt med hänsyn till de ekonomiska, organisatoriska och juridiska banden mellan dessa två juridiska enheter (se domstolens dom av den 10 september 2009 i mål C‑97/08 P, Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, REG 2009, s. I‑8237, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

27      I en sådan situation ingår moderbolaget och dess dotterbolag nämligen i samma ekonomiska enhet och utgör följaktligen ett och samma företag i den mening som avses i artikel 81 EG (domen i det ovan i punkt 26 nämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, punkt 59).

28      I det specifika fall då ett moderbolags helägda dotterbolag har överträtt unionens konkurrensregler kan detta moderbolag dels utöva ett avgörande inflytande över dotterbolaget, dels föreligger det en motbevisbar presumtion för att moderbolaget faktiskt utövar ett avgörande inflytande över dotterbolaget (se domen i det ovan i punkt 26 nämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

29      Under dessa omständigheter är det tillräckligt att kommissionen visar att moderbolaget innehade hela aktiekapitalet i ett dotterbolag, för att kunna konstatera att moderbolaget utövar ett avgörande inflytande på dotterbolagets affärspolitik. Kommissionen kan då hålla moderbolaget ansvarigt för den aktuella överträdelsen, förutsatt att moderbolaget, på vilket det ankommer att bryta presumtionen, inte kan bevisa att dotterbolaget uppträder självständigt på marknaden (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 26 nämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

30      Vid bedömningen av huruvida ett dotterbolag bestämmer sitt beteende på marknaden självständigt, ska samtliga relevanta omständigheter som rör de ekonomiska, organisatoriska och juridiska banden mellan dotterbolaget och dess moderbolag beaktas. Dessa kan variera från ett fall till ett annat och kan därför inte bli föremål för någon uttömmande uppräkning (domen i det ovan i punkt 26 nämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, punkt 74; se även, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 12 december 2007 i mål T‑112/05, Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, REG 2007, s. II‑5049, punkt 65).

31      I förevarande mål påpekade kommissionen, i skälen 370–379 i det angripna beslutet, att ett moderbolag kan hållas ansvarigt för ett dotterbolags rättsstridiga beteende i den mån dotterbolaget inte självständigt bestämmer sitt uppträdande på marknaden. Kommissionen preciserade att det kan presumeras att ett helägt dotterbolag i huvudsak följer instruktioner från sitt moderbolag. Denna presumtion kan dock motbevisas av moderbolaget.

32      Vad gäller sökandens ansvar för Ausimonts rättsstridiga beteende, angav kommissionen för det första, i skäl 416 i det angripna beslutet, att detta dotterbolag, vid tidpunkten för överträdelsen, ”kontrollerades direkt” av sökanden.

33      I skäl 417 i det angripna beslutet hänvisade kommissionen till de argument genom vilka sökanden bestred detta ansvar.

34      I skäl 418 i det angripna beslutet angav kommissionen, i motsats till den uppfattning som sökanden har framfört, att den omständigheten att ett dotterbolag är helägt räcker för att styrka moderbolagets ansvar i avsaknad av argument som bryter den presumtion som följer därav.

35      Vad därefter gäller de argument som sökanden har åberopat till stöd för Ausimonts självständighet, angav kommissionen, i skälen 419–421 i det angripna beslutet att ”andra omständigheter tyd[de] på motsatsen”. Kommissionen hänvisade härvid dels till förutsättningarna under vilka sökandens ledning hade deltagit vid mötet i mars 1994 med Degussas företrädare, dels till att en och samma person var styrelseledamot både i Ausimont och i Montecatini, samt till villkoren för omstruktureringen av koncernen i december 2000. I skäl 422 i det angripna beslutet fann kommissionen att ”andra omständigheter” som lagts fram av sökanden, bland annat att sökanden saknade kännedom om kartellen, inte räckte för att bryta presumtionen.

36      Kommissionen höll slutligen sökanden ansvarig med hänsyn till dess ”medverkan ... i Ausimonts affärstransaktioner” och till att det innehade 100 procent av aktiekapitalet i detta bolag (skäl 423 i det angripna beslutet).

37      Sökanden har bestritt denna bedömning med åberopande av i huvudsak tre grunder. Den första grunden avser att sökandens rätt till försvar har åsidosatts. Den andra grunden avser åsidosättande av motiveringsskyldigheten. Den tredje grunden vilar på att artikel 81 EG har åsidosatts.

38      Tribunalen kommer först att pröva den andra grunden.

 Det påstådda åsidosättandet av motiveringsskyldigheten

 Parternas argument

39      Sökanden har inom ramen för den andra grunden först och främst gjort gällande att det konstaterade innehavet av 100 procent av aktiekapitalet i Ausimont inte motiverar att sökanden kunde hållas ansvarig för den aktuella överträdelsen och att motiveringen i det angripna beslutet är motsägelsefull och otillräcklig vad gäller två andra omständigheter som det hänvisas till i skälen 419–421 i beslutet.

40      Vad i synnerhet gäller mötet den 16 mars 1994, som åberopas i skäl 420 i det angripna beslutet, anförde sökanden i sitt svar till kommissionen av den 13 april 2006 ett antal omständigheter som visar att förutsättningarna vid mötet i fråga inte kunde läggas till grund för att hålla sökanden ansvarig för den aktuella överträdelsen, utan att de tvärtom bekräftade dotterbolagets självständighet.

41      Sökanden har för det andra gjort gällande att bolaget i sitt svar på meddelandet om invändningar lade fram bevisning för Ausimonts självständighet. Kommissionen underkände dessa bevis som bristfälliga utan att redogöra för grunderna till detta. Det angripna beslutet saknar helt motivering i detta avseende. Kommissionen undersökte nämligen inte en enda av de faktiska och rättsliga omständigheter som anfördes av sökanden för att bevisa Ausimonts självständighet.

42      Kommissionen kunde, ställd inför dessa omständigheter, inte grunda sina slutsatser på en ”ren formalitet” – det indirekta innehavet av hela aktiekapitalet i Ausimont – och på två faktiska omständigheter, det vill säga mötet den 16 mars 1994 och att en och samma person var styrelseledamot både i Ausimont och i Montecatini. De argument som kommissionen anfört först under förevarande rättegång kan inte beaktas i detta hänseende.

43      Eftersom kommissionen höll sökanden ansvarig på grundval av en presumtion, borde kommissionen ha ägnat särskilt stor uppmärksamhet åt prövningen av de omständigheter som sökanden anfört. Den bristande motiveringen till varför dessa omständigheter underkändes medför att den enkla presumtionen i fråga omvandlades till en ovedersäglig presumtion, vilket innebär strikt ansvar för sökanden.

44      Kommissionen har genmält genom att ange att den omständigheten att Ausimont kontrolleras helt av sökanden ger upphov till en presumtion att sökanden utövar ett avgörande inflytande på dotterbolagets beteende. De omständigheter som anges i skälen 420 och 421 i det angripna beslutet utgör ytterligare indicier på ett sådant utövande, som redan följer av den aktuella presumtionen.

45      Vad avser den första omständigheten framgår det av uppgifter som lämnats av Degussa och sökanden att de gemensamt anordnade mötet den 16 mars 1994 och att Ausimonts styrelseordförande hade kallats till mötet ”utan förvarning”. Mötets huvudsakliga mål var att diskutera Degussas möjliga förvärv av Ausimonts verksamhet inom den aktuella sektorn och Ausimonts projekt att bygga en ny fabrik i Bitterfeld (Tyskland). Att sökanden anordnade mötet visar bolagets inflytande på Ausimonts verksamhet.

46      I motsats till hur sökanden har argumenterat följer det av Degussas anteckningar att väteperoxid- och natriumperboratsektorn också diskuterades generellt. Denna omständighet har bekräftats av Ausimonts styrelseordförande. Även om det aktuella mötet ägde rum ungefär ett år innan överträdelsen påbörjades, saknas det anledning att anse att det inte visar hur förhållandet mellan sökanden och Ausimont såg ut under överträdelsen, eftersom koncernstrukturen däremellan var oförändrad.

47      Vad gäller den andra omständigheten, tyder det faktum att Ausimonts styrelseordförande var ledamot i styrelsen för Montecatini på sökandens avsikt att säkerställa stabiliteten i kontrollkedjan mellan sökanden och Ausimont.

48      Sökandens argument att det inte fanns några personliga band mellan sökanden och Ausimont motsägs för övrigt av att ordföranden och en ledamot i styrelsen för sökanden var styrelseledamöter i Ausimont under en del av den period då överträdelsen pågick, vilket framgår av Solvay Solexis svar på en begäran om upplysningar. Även om denna omständighet inte omfattas av det angripna beslutet har kommissionen gjort gällande att den kan åberopas som svar på sökandens argument.

49      Vad avser skälen till att de motbevis som lades fram av sökanden underkändes, har kommissionen angett att dess motiveringsskyldighet inte sträcker sig till att pröva samtliga faktiska och rättsliga spörsmål som behandlats under det administrativa förfarandet. Kommissionen har gjort gällande att ingen av de omständigheter som sökanden anförde i sitt svar på meddelandet om invändningar styrker Ausimonts självständighet.

50      Kommissionen har hävdat att den motiverade sitt beslut i tillräcklig utsträckning och, i synnerhet, att den anförde tillräckliga skäl till varför sökandens argument underkändes. Kommissionen bemötte i synnerhet, i skälen 419–421 i det angripna beslutet, sökandens argument att Ausimont var självständigt. Kommissionen angav i detta hänseende att det förekom omständigheter som tydde på motsatsen, nämligen mötet den 16 mars 1994 och den befattning som Ausimonts styrelseordförande hade i Montecatinis styrelse.

51      De omständigheter som sökanden lade fram var i vart fall otillräckliga. Den omständigheten att ett dotterbolags verksamhet inte utgör koncernens huvudverksamhet saknar betydelse. Sökandens engagemang i saneringen av koncernen medförde logiskt sett att den var involverad i de viktigaste strategiska valen, just för att undvika att dessa val skulle kunna skada saneringen av koncernen. Att moderbolaget varken direkt eller indirekt driver dotterbolagets löpande verksamhet utgör inte bevis för dotterbolagets självständighet. Moderbolagets inflytande på dotterbolagets grundläggande strategiska val räcker för att konstatera att det utövar ett avgörande inflytande.

52      Den kontroll som sökanden har beskrivit att koncernen utövade, genom tre kommittéer som hade möten varje kvartal med ledningen för dotterbolagen, kan inte likställas med verksamheten för ett rent finansiellt holdingbolag att förvalta aktier. Vidare informerades sökanden, enligt ett uttalande från Ausimonts styrelseordförande, om ”Ausimontkoncernens projekt och budget”, om ”allmänna mål”, samt om ”allmänna principer i personalfrågor”. Sökanden ägnade sig även åt att ”täcka de finansiella behoven” för genomförandet av Ausimonts viktigaste strategiska projekt.

53      Att styrelsen för Ausimont, enligt bolagets stadgar, förfogade över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om den kommersiella verksamheten, utgör inte bevis för bolagets självständighet vad bland annat gäller grundläggande strategiska val. Sökanden ingrep nämligen i strategiska beslut rörande Ausimonts projekt om en ny fabrik i Bitterfeld eller ett joint venture i Förenta staterna.

54      Påståendet att det saknas tecken på inblandning i protokollen från sökandens och Ausimonts styrelsemöten, vilka för övrigt inte har ingetts, är otillräckligt, eftersom utövandet av ett sådant inflytande inte nödvändigtvis framgår av sådana protokoll.

55      Kommissionen anser således att även om det antogs att det angripna beslutet är bristfälligt motiverat med hänsyn till varför de argument som sökanden anförde i sitt svar på meddelandet om invändningar underkändes, skulle det vara olämpligt att ogiltigförklara beslutet, eftersom detta enbart skulle medföra att ett nytt beslut fattas som är identiskt i sak med det som har ogiltigförklarats (förstainstansrättens dom av den 13 december 2006 i de förenade målen T‑217/03 och T‑245/03, FNCBV m.fl. mot kommissionen, REG 2006, s. II‑4987, punkt 363).

 Tribunalens bedömning

56      Den motivering som krävs enligt artikel 253 EG ska enligt fast rättspraxis vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska vidare klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att behörig domstol ges möjlighet att utföra sin prövning. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 253 EG inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och samtliga rättsregler på det ifrågavarande området (se domstolens dom av den 2 april 1998 i mål C‑367/95 P, kommissionen mot Sytraval och Brink’s France, REG 1998, s. I‑1719, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

57      Kommissionen är inte skyldig att ta ställning till samtliga argument som de berörda personerna har åberopat inför den, utan det räcker att den anger de faktiska omständigheter och rättsliga överväganden som har haft avgörande betydelse för beslutet. Kommissionen är i synnerhet inte skyldig att ta ställning till omständigheter som uppenbarligen är irrelevanta, saknar betydelse eller klart saknar direkt samband med saken (förstainstansrättens dom av den 15 juni 2005 i mål T‑349/03, Corsica Ferries France mot kommissionen, REG 2005, s. II‑2197, punkt 64; se även, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 56 nämnda målet kommissionen mot Sytraval och Brink’s France, punkt 64).

58      När, som i förevarande mål, ett beslut om tillämpning av artikel 81 EG riktar sig till flera mottagare och berör frågan om vilka företag som ska hållas ansvariga för överträdelsen, ska beslutet innehålla en tillräcklig motivering i förhållande till var och en av mottagarna, i synnerhet i förhållande till dem som enligt beslutet ska bära ansvaret för överträdelsen. Vad beträffar ett moderbolag som hålls ansvarigt för sitt dotterbolags rättsstridiga beteende, ska ett sådant beslut innehålla en utförlig redogörelse för skälen till att förstnämnda bolag tillskrivs överträdelsen (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 14 maj 1998 i mål T‑327/94, SCA Holding mot kommissionen, REG 1998, s. II‑1373, punkterna 78–80).

59      Det framgår av skälen 416–423 i det angripna beslutet att sökanden tillskrevs ansvar för det rättsstridiga beteendet på grundval av konstaterandet att sökanden faktiskt utövade ett avgörande inflytande över Ausimont, vilket följer av en presumtion som grundar sig på att dotterbolaget genom ett mellanliggande bolag helt kontrolleras av sökanden, och att sökanden, enligt kommissionen, inte hade motbevisat denna presumtion.

60      Sökanden har gjort gällande att kommissionen inte anförde tillräckliga skäl i det angripna beslutet vad avser konstaterandet om sökandens ansvar. I synnerhet angav kommissionen inte skälen till att den inte godtog de omständigheter som anförts av sökanden för att bryta presumtionen.

61      Tribunalen konstaterar att det följer av handlingarna i målet att sökanden, i sitt svar på meddelandet om invändningar, anförde specifika argument för att bevisa Ausimonts självständighet.

62      För det första gjorde sökanden gällande att bolaget vid tidpunkten för överträdelsen hade rollen som ett icke-operativt holdingbolag till en vitt diversifierad koncern och att det återupptog sin verksamhet som elproducent och elleverantör först år 2002. Sökanden lade härvid fram en översikt över mervärdesskattedeklarationerna avseende bolagets egen verksamhet samt avseende verksamheten för Montecatini, det bolag genom vilket sökanden kontrollerade Ausimont under hela den period som överträdelsen pågick.

63      Sökanden angav att holdingbolagets verksamhet inte innebar någon medverkan i förvaltningen av dotterbolagen och att kontrollen över dotterbolagen begränsades till granskningen av ekonomiska resultat genom intern och extern revision. Sökanden grundade sig i detta avseende på handlingar från samma period som överträdelsen pågick rörande organisationen av den interna revisionen som utarbetats av bolagets styrelse.

64      Sökanden hänvisade därefter till de särskilda förhållandena för koncernens ekonomiska kris, genom att ange att koncernens hela ledning hade bytts ut år 1993 och att den nya ledningen hade antagit en plan för avveckling av koncernens icke-strategiska verksamheter under perioden 1993–2001 som var avsedd att minska den ekonomiska obalansen samt att undvika konkurs. Sökanden angav att avvecklingsplanen förutsatte total självständighet vad gäller driften av bolagen i koncernen, inklusive Ausimont, eftersom detta bolag var verksamt på ett område som inte ansågs väsentligt och som var under avveckling.

65      Till stöd för dessa argument redogjorde sökanden för grunderna för koncernens drift, en koncern som år 1995 bestod av 932 bolag verksamma inom skilda ekonomiska sektorer och som genomgått en omfattande omorganisation, som fullbordades år 2002, vars mål var en sammanslagning av verksamheterna inom energisektorn.

66      Sökanden lade vidare fram ett antal bevis, inklusive en skrivelse från en av bolagets chefer till utomstående år 1995, med angivelse bland annat av att ”den nu fastställda policyn [var] att delegera hela den operativa driften till bolag inom [koncernen]”, ett uttalande från Ausimonts tidigare styrelseordförande som vittnar om att bolaget förde en självständig affärspolitik, en kopia av Ausimonts stadgar, enligt vilka dess styrelse getts ”mycket vidsträckta befogenheter vad beträffar den löpande och den icke-löpande driften av bolaget” och ”möjlighet att vidta alla handlingar som den anser nödvändiga för att förverkliga bolagets verksamhetsföremål”, liksom protokollet från Ausimonts styrelsemöte den 27 maj 1996, som gav ordföranden ”fullmakt och möjlighet att sköta den löpande och den icke-löpande driften av bolaget”.

67      Sökanden angav även att Ausimont förfogade över all nödvändig struktur samt avdelningar för självständig drift, att protokollen från bolagets styrelsemöten inte innehöll några tecken på att dotterbolagens affärspolitik diskuterats och att protokollen från Ausimonts styrelsemöten inte innehöll någon hänvisning till att bolaget fått några eventuella instruktioner avseende affärspolitiken. Sökanden erbjöd att tillhandahålla samtliga dessa handlingar på kommissionens begäran.

68      Sökanden hänvisade slutligen till uttalanden från Solvay Solexis, som återgavs i sökandens svar på kommissionens begäran om upplysningar och som ingick i akten för det administrativa förfarandet, av vilka det framgår att Ausimonts styrelse hade ett stort utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om den kommersiella verksamheten vid tidpunkten för överträdelsen.

69      Kommissionen redogjorde för sökandens argument i skäl 417 i det angripna beslutet.

70      Därefter påpekade kommissionen i skäl 419 i det angripna beslutet att ”[sökandens] argument avseende [dotterbolagets] självständighet” motsägs av omständigheterna för vilka det redogjorts i skälen 420 och 421 i det angripna beslutet. Slutligen påpekade kommissionen, i skäl 422 i det angripna beslutet, att ”övriga omständigheter” som sökanden anfört inte räckte för att bryta den aktuella presumtionen.

71      Det ska påpekas att kommissionens resonemang inte tar ställning till sökandens argument, utan endast hänvisar till de ytterligare omständigheter för vilka det redogjorts i skälen 420 och 421 i det angripna beslutet. Det anges följaktligen inte i de ovannämnda skälen i det angripna beslutet varför kommissionen fann att de omständigheter som sökanden anfört var otillräckliga för att bryta den aktuella presumtionen.

72      Vidare finner tribunalen att även om kommissionen inte är skyldig att ta ställning till alla omständigheter som åberopats av en berörd person – bland annat om de uppenbarligen är irrelevanta, saknar betydelse eller klart saknar direkt samband med saken (se ovan, punkt 57) – kan de omständigheter som åberopats av sökanden i förevarande mål, i motsats till vad kommissionen gjort gällande, inte anses sakna betydelse vid bedömningen av Ausimonts självständighet.

73      Sökanden gjorde nämligen inte endast gällande att bolaget var ett holdingbolag som, genom ett mellanliggande holdingbolag, förvaltade dotterbolaget som en rent finansiell investering. Sökanden åberopade även ett antal särskilda omständigheter som präglade förhållandet mellan de ifrågavarande bolagen vid tidpunkten för överträdelsen.

74      Sökanden lade i synnerhet fram utförliga argument om att den nya ledningen för holdingbolaget, som övertog ledningen för koncernen till följd av dess ekonomiska kris år 1993, hade vidtagit åtgärder för omorganisering som innebar att den valde att ge bolagen i koncernen handlingsfrihet, med hänsyn dels till holdingbolagets mål för att möta krisen, dels till koncernens mångfaldiga verksamhet.

75      De omständigheter som anförts av sökanden utgörs följaktligen inte endast av påståenden utan omfattar detaljerade uppgifter om holdingbolagets drift, tillsammans med utlåtanden från ledningen för de aktuella bolagen, skriftväxling med utomstående, samt ett antal av de berörda bolagens interna handlingar från den tid då överträdelsen pågick.

76      Kommissionen var under dessa omständigheter skyldig att ta ställning till sökandens motargument, genom att, med beaktande av samtliga relevanta omständigheter som rör de ekonomiska, organisatoriska och juridiska banden mellan de berörda bolagen, undersöka huruvida sökanden hade styrkt att dotterbolaget uppträdde självständigt på marknaden.

77      Kommissionens skyldighet att motivera sitt beslut på denna punkt framgår klart av den omständigheten att den aktuella presumtionen kan motbevisas, vilket kräver att sökanden lägger fram bevis rörande samtliga ekonomiska, organisatoriska och juridiska band mellan sökanden, det mellanliggande bolaget och dotterbolaget.

78      Den bristfälliga motiveringen kan heller inte avhjälpas genom hänvisningen till omständigheterna i skälen 420 och 421 i det angripna beslutet.

79      Vad för det första avser förutsättningarna för att sökandens företrädare skulle delta vid mötet den 16 mars 1994, vilket bland annat gav upphov till diskussioner avseende huruvida ett av Ausimonts investeringsprojekt skulle fortlöpa samt huruvida bolagets verksamhet eventuellt skulle överlåtas (skäl 420 i det angripna beslutet), erinrar tribunalen om att det inte kan uteslutas att moderbolagets ingripande i dotterbolagets strategiska val vittnar om att det utövade ett avgörande inflytande.

80      Genom att åberopa det ifrågavarande mötet som bevis för utövandet av inflytande över Ausimont, tog kommissionen emellertid inte ställning till sökandens motargument, i bolagets svar av den 13 april 2006, på den begäran om upplysningar som skickades till sökanden den 4 april 2006, det vill säga mindre än en månad innan det angripna beslutet antogs.

81      Tribunalen påpekar i detta hänseende att sökanden i nämnda svar – med hänvisning till Degussas anteckningar från det aktuella mötet och till uttalanden från såväl en av bolagets tidigare företagsledare som från en tidigare styrelseordförande i Ausimont – påpekade att de ansvariga för bolaget som hade deltagit i mötet just hade tillsatts till följd av en allvarlig ekonomisk kris, att de deltagit i mötet av hövlighetsskäl och att de inte varit i stånd att föra diskussioner med full kännedom om sakförhållandena. Sökanden gjorde gällande att bolaget, vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna, stod under ”kontrollerad förvaltning” av fordringsägande banker, vilka hade blivit bolagets främsta aktieägare och måste ge sitt tillstånd för alla investeringar överstigande ett visst värde, vilket under alla omständigheter motiverade att holdingbolagets ledning var närvarande vid diskussioner avseende det aktuella investeringsprojektet och, i än högre grad, vid diskussioner avseende en eventuell överlåtelse av Ausimonts verksamhet. Sökanden påpekade slutligen att det aktuella mötet ägde rum mer än ett år innan överträdelsen påbörjades och därmed inte kunde utgöra ett direkt indicium på sökandens inflytande under överträdelseperioden.

82      Kommissionen tog inte ställning till dessa argument utan begränsade sig till att konstatera att sökanden förvisso hade ”bekräftat att intresset för Ausimont var rent ekonomiskt, men endast [hade] lämnat in ett uttalande [från Ausimonts tidigare styrelseordförande] vilket inte tillför några nya omständigheter som påverkar [kommissionens] uppfattning” (skäl 420 och fotnot nr 391 i det angripna beslutet).

83      Vad för det andra avser den omständighet som åberopas i skäl 421 i det angripna beslutet, det vill säga att en och samma person var ledamot av styrelsen både för Ausimont och för Montecatini, ska det, liksom kommissionen medgett i sitt svaromål, påpekas att eftersom det är fråga om en omständighet som det inte redogjorts för i meddelandet om invändningar och över vilken sökanden inte fick tillfälle att yttra sig under det administrativa förfarandet, kan den inte åberopas mot sökanden (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 30 september 2003 i de förenade målen T‑191/98 och T‑212/98–T‑214/98, Atlantic Container Line m.fl. mot kommissionen, REG 2003, s. II‑3275, punkt 162 och där angiven rättspraxis). Kommissionen kan följaktligen inte göra gällande denna omständighet för att motivera det angripna beslutet.

84      Vidare, även om kommissionen också, i skäl 421 i det angripna beslutet, hänvisade till vissa omständigheter avseende omstruktureringen av koncernen i december 2000, ska det konstateras att dessa omständigheter huvudsakligen avser överlåtelsen av Ausimont till Solvaykoncernen som ägde rum efter det att överträdelsen upphörde. Kommissionen har inte angett på vilket sätt omständigheterna för denna överlåtelse visar att sökanden utövade inflytande över Ausimont vid tidpunkten för överträdelsen.

85      Kommissionens hänvisning till de omständigheter som det redogörs för i skälen 420 och 421 i det angripna beslutet kan under dessa förhållanden inte förta betydelsen av sökandens argument avseende Ausimonts självständighet. De utgör följaktligen inte ett tillräckligt skäl för att underkänna dessa argument.

86      Vad gäller kommissionens argument avseende förekomsten av andra omständigheter som pekar på sökandens inflytande över Ausimont, nämligen den omständigheten att ordföranden och en ledamot i styrelsen för sökandebolaget var styrelseledamöter i Ausimont under en del av den period då överträdelsen pågick, samt sökandens medverkan i ett av Ausimonts projekt avseende ett joint venture i Förenta staterna, konstaterar tribunalen att det inte redogörs för dessa omständigheter i det angripna beslutet. De kan följaktligen inte avhjälpa den bristfälliga motiveringen av detta beslut.

87      Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att kommissionen inte tog närmare ställning till den bevisning som sökanden anfört för att bryta den presumtion som följer av sökandens innehav i Ausimont. Kommissionen motiverade följaktligen inte tillräckligt sin slutsats att sökanden var ansvarig för den aktuella överträdelsen.

88      I den mån kommissionen i sitt svaromål har hävdat att den motbevisning som företetts av sökanden i vart fall inte var tillräcklig för att styrka Ausimonts självständighet, ska det påpekas att skälen till det angripna beslutet inte innehåller någon bedömning från kommissionens sida av de ifrågavarande omständigheterna. Detta hindrar prövningen av huruvida det angripna beslutet är välgrundat på denna punkt.

89      Tribunalen erinrar vidare om att den berörde i princip ska underrättas om skälen för beslutet samtidigt som den mottar det beslut som går denne emot. En bristfällig motivering kan således inte rättas till genom att den berörde underrättas om skälen för beslutet under rättegången (domstolens dom av den 28 juni 2005 i de förenade målen C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. I‑5425, punkt 463, och förstainstansrättens dom av den 12 september 2007 i mål T‑25/04, González y Díez mot kommissionen, REG 2007, s. II‑3121, punkt 220).

90      Följaktligen kan avsaknaden av den ifrågavarande motiveringen inte rättas till under rättegången.

91      Kommissionen kan i detta hänseende inte med framgång åberopa domen i de ovannämnda förenade målen FNCBV m.fl. mot kommissionen (se ovan punkt 55), punkterna 362 och 363. I den domen fann förstainstansrätten att kommissionen hade åsidosatt sin motiveringsskyldighet inom ramen för fastställandet av böter som åläggs för överträdelser av artikel 81.1 EG. Förstainstansrätten påpekade dock samtidigt att eftersom den i sak hade bekräftat kommissionens slutsats, skulle den bristande motiveringen varken leda till att det angripna beslutet ogiltigförklarades eller till någon ändring av bötesbeloppen.

92      Det ska påpekas att denna bedömning, som förstainstansrätten gjorde inom ramen för sin fulla prövningsrätt i fråga om böter, inte kan tillämpas i det aktuella målet, som avser prövningen av det angripna beslutets lagenlighet, såvitt kommissionen där höll sökanden ansvarig för den aktuella överträdelsen.

93      Den bedömning som tribunalen gör inom ramen för sin fulla prövningsrätt av huruvida ett bötesbelopp är lämpligt kan under vissa omständigheter motivera att kompletterande upplysningar beaktas. Detta är emellertid inte fallet inom ramen för kontrollen av att motiveringsskyldigheten iakttagits i ett beslut om fastställelse av en överträdelse, när detta står under lagenlighetsprövning (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 16 november 2000 i mål C‑297/98 P, SCA Holding mot kommissionen, REG 2000, s. I‑10101, punkterna 54 och 55).

94      Mot denna bakgrund godtar tribunalen grunden att motiveringsskyldigheten har åsidosatts och bifaller yrkandet om att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras i den mån som det berör sökanden.

95      Det saknas följaktligen anledning att pröva den första och den tredje grunden.

 Rättegångskostnader

96      Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökanden har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet, ska sökandens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (sjätte avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

1)      Kommissionens beslut K(2006) 1766 slutlig av den 3 maj 2006, om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/F/38.620 – Väteperoxid och perborat), ogiltigförklaras i den mån som det berör Edison SpA.

2)      Europeiska kommissionen ska ersätta rättegångskostnaderna.

Vadapalas

Prek

Dittrich

Truchot

O’Higgins

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 16 juni 2011.

Underskrifter

---

* Rättegångsspråk: italienska.