PERSONALDOMSTOLENS DOM (första avdelningen)

den 22 maj 2007

Mål F-99/06

Adelaida López Teruel

mot

Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån)

”Tjänstemän – Sjukledighet – Otillåten frånvaro – Skiljeförfarande – Frist för att utse en oberoende läkare”

Saken: Talan, väckt av Adelaida López Teruel, med stöd av artiklarna 236 EG och 152 EA, om ogiltigförklaring av harmoniseringsbyråns beslut av den 20 oktober 2005, genom vilket det påtalades för henne att hennes frånvaro sedan den 7 april 2005 var otillåten och genom vilket hon ålades att genast infinna sig på sitt arbete.

Avgörande: Harmoniseringsbyråns beslut av den 20 oktober 2005 ogiltigförklaras i den del Adelaida López Teruels frånvaro mellan den 8 och den 20 februari 2005 och mellan den 7 april och den 2 augusti 2005 betraktas som otillåten. Talan ogillas i övrigt. Harmoniseringsbyrån skall bära sin rättegångskostnad och ersätta en tredjedel av Adelaida López Teruels rättegångskostnad.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Sjukledighet – Läkarundersökning

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 59.1 sjätte stycket 6)

2.      Tjänstemän – Sjukledighet – Läkarundersökning

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 59.1 femte–sjunde styckena)

3.      Tjänstemän – Sjukledighet – Läkarundersökning

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 59.1 sjunde stycket)

4.      Tjänstemän – Principer – Principen om god förvaltningssed

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41)

1.      Den frist på fem dagar som föreskrivs i artikel 59.1 sjätte stycket i tjänsteföreskrifterna, från och med vilken administrationen, om tjänstemannens läkare och institutionens förtroendeläkare inte kan enas, ensidigt kan utse en oberoende läkare som skall avge ett utlåtande över slutsatserna från den läkarundersökning som ordnats vid sjukledighet, löper från och med den första kontakten mellan den läkare som företräder tjänstemannen och den läkare som har utsetts av administrationen. Den sistnämnde läkaren skall härvid inte förbehållas någon rätt att ta initiativ till denna kontakt. Med hänsyn till att man på grundval av denna bestämmelses lydelse inte med säkerhet kan utläsa när lagstiftaren har avsett att fristen skall inledas, finns det anledning att hålla sig till bestämmelsens ratio legis. Det senare består i att försöka nå en överenskommelse genom vilken tjänstemannens rätt till försvar iakttas under skiljeförfarandet. Fristens inledande kan följaktligen inte vara avhängigt av initiativet från endast en av de två parterna.

Denna frist har inte karaktären av en upplysning, utan skall iakttas av båda parterna. Vid fristens utgång har administrationen nämligen inte bara rätt utan även en skyldighet att välja den läkare, från förteckningen över oberoende läkare, som skall avge ett utlåtande. Detta innebär emellertid inte att fristen tillhör tvingande rätt.

Eftersom skiljeförfarandet inleds på tjänstemannens initiativ kan denne inte med fog, i syfte att ifrågasätta administrationens beslut att ensidigt utse en läkare som skall avge ett utlåtande, åberopa att den läkare som tjänstemannen har utsett för att företräda honom har bortsett från att tvisten är bindande. Även om det i praktiken kan vara ändamålsenligt att påminna en läkare utanför institutionen om att det finns en så kort frist för att välja den oberoende läkaren i godo, åsidosätter institutionen inte sina skyldigheter genom att inte göra detta. Genom att tjänstemannens läkare accepterar att företräda tjänstemannen i det skiljeförfarande som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna anses nämnde läkare även ha accepterat de bestämmelser och frister som gäller.

(se punkterna 44, 46, 47, 50–52, 54 och 97)

Hänvisning till domstolen den 12 december 1967, 4/67, Collignon mot kommissionen, REG 1967, s. 469 och 479 förstainstansrätten den 23 mars 2000, T‑197/98, Rudolph mot kommissionen, REGP 2000, s. I‑A‑55 och II‑241, punkt 41

2.      Om den oberoende läkarens utlåtande bekräftar slutsatserna från den läkarundersökning som ordnats av institutionen vid en tjänstemans sjukledighet, kan tjänstemannens frånvaro inte betraktas som otillåten före nämnda undersökning. Detta gäller även om det i utlåtandet anses att frånvaron var otillåten redan från en tidigare tidpunkt. Även om det av artikel 59.1 sjunde stycket i tjänsteföreskrifterna följer att den oberoende läkarens utlåtande i alla delar skall vara bindande, preciseras innebörden av detta i de två sista meningarna i nämnda stycke enligt vilka frånvaron skall betraktas som otillåten från dagen för nämnda undersökning.

Det är likväl så att de mycket korta frister inom vilka ett förfarande för läkarutlåtande kan inledas och genomföras berättigas av intresset att säkerställa att läkarbesöket för detta ändamål äger rum så tidigt som möjligt efter den läkarundersökning som har ordnats av institutionen. Vidare är såväl administrationen som tjänstemannen, enligt artikel 59.1 femte–sjunde styckena i tjänsteföreskrifterna, skyldiga att iaktta skyndsamhet. Om administrationen inte meddelar tjänstemannen slutsatserna från läkarundersökningen inom en rimlig frist, kan tjänstemannens frånvaro följaktligen endast betraktas som otillåten från dagen för meddelandet. Den tid under vilken tjänstemannen har väntat på meddelandet kan härvid inte betraktas som en period med otillåten frånvaro.

(se punkterna 61–63 och 65–67)

3.      De rent medicinska bedömningar som den oberoende läkaren har gjort i utlåtandet i det förfarande för läkarundersökning som föreskrivs vid sjukledighet, liksom de medicinska bedömningar som avges av läkar- eller invaliditetskommittén, skall anses som slutgiltiga när de har tillkommit på korrekt sätt. Gemenskapsdomstolen, som inte utför någon prövning av de medicinska bedömningarna, är endast behörig att undersöka om läkarutlåtandet innehåller en motivering som gör det möjligt att bedöma de överväganden som har lagts till grund för slutsatserna och om det finns ett begripligt samband mellan de medicinska fynden i utlåtandet och de slutsatser som dras i detta.

(se punkterna 74–76)

Hänvisning till domstolen den 10 december 1987, 277/94, Jänsch mot kommissionen, REG 1987, s. 4923, punkt 15 förstainstansrätten den 27 februari 1992, T‑165/89, Plug mot kommissionen, REG 1992, s. II‑367, punkt 75; den 15 december 1999, T‑27/98, Nardone mot kommissionen, REGP 1999, s. I‑A‑267 och II‑1293, punkt 30; den 16 juni 2000, T‑84/98, C mot rådet, REGP 2000, s. I‑A‑113 och II‑497, punkt 43; den 12 maj 2004, T‑191/01, Hecq mot kommissionen, REGP s. I‑A‑147 och II‑659, punkt 62 personaldomstolen den 28 juni 2006, F-39/05, Beau mot kommissionen, REGP 2006, s. I‑A‑1‑51 och II‑A‑1‑175, punkt 35

4.      Enligt principen om god förvaltningssed är en myndighet skyldig, när den fattar beslut angående en tjänsteman, att beakta samtliga omständigheter som kan påverka beslutet och den skall härvid ta hänsyn till såväl tjänstens intresse som den berörda tjänstemannens intressen. Principen om god förvaltningssed medför emellertid inte i sig några rättigheter åt enskilda, utom i de fall då den ger uttryck för vissa särskilda rättigheter, såsom rätten att få sina angelägenheter behandlade opartiskt, rättvist och inom skälig tid, rätten att yttra sig, rätten att få tillgång till akten eller rätten att få del av motiveringen för beslut, i den mening som avses i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

(se punkt 92)

Hänvisning till förstainstansrätten den 6 december 2001, T‑196/99, Area Cova m.fl. mot rådet och kommissionen, REG 2001, s. II‑3597, punkt 43; den 16 mars 2004, T‑11/03, Afari mot ECB, REGP 2004, s. I‑A‑65 och II‑267, punkt 42; den 4 oktober 2006, T‑193/04, Tillack mot kommissionen, REG 2006, s. II‑3995, punkt 127