—

Brigitte Bosmann, genom H. Knops, Rechtsanwalt,

—

Tysklands regering, genom M. Lumma och C. Schulze-Bahr, båda i egenskap av ombud,

—

Spaniens regering, genom F. Díez Moreno, i egenskap av ombud,

—

Europeiska gemenskapernas kommission, genom V. Kreuschitz och I. Kaufmann-Bühler, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 13.2 a i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen samt artikel 10 i rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpningen av förordning nr 1408/71, i deras ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1), i deras lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 647/2005 av den 13 april 2005 (EUT L 117, s. 1) (nedan kallade förordning nr 1408/71 respektive förordning nr 574/72).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Brigitte Bosmann och Bundesagentur für Arbeit – Familienkasse Aachen (federal arbetsförmedling – kassan i Aachen för familjebidrag) (nedan kallad Bundesagentur) avseende ett beslut att inte bevilja familjebidrag i Tyskland.

3

Första och femte skälen i förordning nr 1408/71 har följande lydelse:

”Bestämmelser om samordning av nationell lagstiftning om social trygghet ingår i den fria rörligheten för personer och bör bidra till förbättring av deras levnadsstandard och anställningsförhållanden.

…

Inom ramen för denna samordning skall man inom gemenskapen i de olika medlemsstaternas nationella lagstiftning garantera lika behandling av arbetande som är medborgare i medlemsstaterna samt av deras medförsäkrade och efterlevande.”

4

I åttonde-tionde skälen i nämnda förordning anges följande:

”Det är lämpligt att anställda och egenföretagare som flyttar inom gemenskapen omfattas av en medlemsstats sociala trygghetssystem, så att man undviker kumulering genom flera medlemsstaters tillämpliga lagstiftning och de komplikationer som följer av detta.

Det är viktigt att man så långt det är möjligt begränsar antalet och räckvidden av de fall i vilka, som undantag från den allmänna regeln, en arbetande samtidigt omfattas av två medlemsstaters lagstiftning.

För att på bästa sätt säkerställa lika behandling av alla arbetande som är verksamma på en medlemsstats territorium är det lämpligt att man fastställer att den lagstiftning som är tillämplig som allmän regel skall vara lagstiftningen i den medlemsstat på vars territorium den berörda personen utöv[a]r sin verksamhet som anställd eller egenföretagare.”

5

I artikel 13 i förordning nr 1408/71, som har rubriken ”Allmänna regler”, föreskrivs följande:

”1.   Om något annat inte följer av artiklarna 14c och 14f skall personer för vilka denna förordning gäller omfattas av lagstiftningen i endast en medlemsstat. Denna lagstiftning skall bestämmas enligt bestämmelserna i denna avdelning.

2.   Om något annat inte följer av artik[larna] 14–17 gäller följande:

…”

6

I artikel 73 i denna förordning, som har rubriken ”Anställda eller egenföretagare vars familjemedlemmar är bosatta i en annan medlemsstat än den behöriga staten”, föreskrivs följande:

”En anställd eller egenföretagare, som omfattas av lagstiftningen i en medlemsstat, skall för sina familjemedlemmar som är bosatta i en annan medlemsstat ha rätt till de familjeförmåner som utges enligt lagstiftningen i den förra staten som om de vore bosatta i den staten, om något annat inte följer av bilaga VI.”

7

I artikel 10.1 i förordning nr 574/72, som har rubriken ”Tillämpliga regler vid samtidig rätt till familjeförmåner eller familjebidrag för anställda eller egenföretagare”, föreskrivs följande:

…”

8

I 62 § punkt 1 moment 1 i lagen om inkomstskatt (Einkommensteuergesetz) föreskrivs följande:

”Den som är bosatt eller stadigvarande vistas i Tyskland … har rätt till bidrag för barn i enlighet med vad som föreskrivs i denna lag.”

9

Brigitte Bosmann är belgisk medborgare och bosatt i Tyskland. Hon är ensamstående med två barn, som är födda år 1983 respektive år 1985. Barnen bor också i Tyskland, där de studerar.

10

I princip har Brigitte Bosmann rätt till sådana tyska bidrag för barn som avses i 62 § i lagen om inkomstskatt, och hon beviljades också sådana bidrag av Bundesagentur i ett inledande skede. Efter det att Brigitte Bosmann började förvärvsarbeta i Nederländerna den 1 september 2005 beslutade emellertid nämnda myndighet, den 18 oktober 2005, att de aktuella bidragen inte skulle betalas ut från oktober samma år. Bundesagentur tolkade de tillämpliga gemenskapsbestämmelserna så, att Brigitte Bosmann endast omfattades av lagstiftningen i den medlemsstat där hon hade anställning, det vill säga Konungariket Nederländernas lagstiftning. Förbundsrepubliken Tyskland kunde därmed inte längre anses vara behörig medlemsstat och skyldig att betala ut nämnda bidrag.

11

Brigitte Bosmann saknar rätt till motsvarande familjebidrag i Nederländerna. Enligt nederländsk lagstiftning beviljas nämligen inte familjebidrag för barn som är äldre än 18 år.

12

Enligt den nationella domstolen har det inte preciserats huruvida Brigitte Bosmann återvänder till Tyskland efter varje arbetsdag eller enbart på helger och helgdagar.

13

Finanzgericht Köln beslutade under dessa omständigheter att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

14

Den nationella domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida artikel 13.2 a i förordning nr 1408/71 kan tolkas så, att en anställd som befinner sig i Brigitte Bosmanns situation och som omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71 och det sociala trygghetssystemet i den medlemsstat där hon har anställning, i förevarande fall Konungarike Nederländerna, kan uppbära familjebidrag i bosättningsstaten, i förevarande fall Förbundsrepubliken Tyskland, när det fastställts att vederbörande inte kan beviljas sådant bidrag i den behöriga medlemsstaten på grund av barnens ålder.

15

Innan domstolen besvarar denna fråga ska det erinras om de allmänna regler som enligt förordning nr 1408/71 ska tillämpas vid fastställandet av den lagstiftning som är tillämplig på arbetande personer som flyttar inom gemenskapen.

16

Syftet med bestämmelserna i avdelning II i förordning nr 1408/71, i vilka det fastställs vilken lagstiftning som är tillämplig på arbetande personer som flyttar inom gemenskapen, är att de berörda omfattas av en medlemsstats sociala trygghetssystem, så att man undviker kumulering genom flera medlemsstaters tillämpliga lagstiftning och de komplikationer som följer av detta. Denna princip kommer till uttryck i artikel 13.1 i förordning nr 1408/71, i vilken det anges att personer för vilka denna förordning gäller omfattas av lagstiftningen i endast en medlemsstat (se dom av den 12 juni 1986 i mål 302/84, Ten Holder, REG 1986, s. 1821, punkterna 19 och 20).

17

Enligt artikel 13.2 a i förordning nr 1408/71 ska den som är anställd för arbete inom en medlemsstats territorium omfattas av denna medlemsstats lagstiftning, även om han är bosatt inom en annan medlemsstats territorium. Fastställandet av att en medlemsstats lagstiftning är tillämplig på en arbetande person enligt denna bestämmelse innebär att endast den medlemsstatens lagstiftning är tillämplig (se domen i det ovannämnda målet Ten Holder, punkt 23).

18

Vad särskilt avser familjeförmåner ska en anställd eller egenföretagare, som omfattas av lagstiftningen i en medlemsstat, enligt artikel 73 i förordning nr 1408/71, för sina familjemedlemmar som är bosatta i en annan medlemsstat ha rätt till de familjeförmåner som utges enligt lagstiftningen i den förra staten som om de var bosatta i den staten.

19

Såsom den nationella domstolen med rätta har konstaterat är följaktligen lagstiftningen i den medlemsstat där Brigitte Bosmann har anställning, det vill säga den nederländska lagstiftningen, i princip tillämplig på hennes fall.

20

Vilken lagstiftning som är tillämplig på en arbetande person som befinner sig i en av de situationer som omfattas av bestämmelserna i avdelning II i förordning nr 1408/71 ska avgöras med ledning av dessa bestämmelser. Det är emellertid inte alltid uteslutet att tillämpa bestämmelser från en annan rättsordning (se dom av den 20 januari 2005 i mål C-302/02, Laurin Effing, REG 2005, s. I-553, punkt 39).

21

I den situation som Brigitte Bosmann befinner sig kan, enligt Europeiska gemenskapernas kommission, tillämpningen av bestämmelserna i rättsordningen i den medlemsstat där den berörda har anställning, i egenskap av behörig medlemsstat, vilken föreskrivs i artikel 13.2 a i förordning nr 1408/71, frångås på grundval av artikel 10.1 a i förordning nr 574/72 och få lämna plats för tillämpningen av lagstiftningen i den medlemsstat där den berörda är bosatt. Sålunda medför anknytningen till två medlemsstater, det vill säga till den medlemsstat i vilken den berörda har anställning och till den där den berörda är bosatt, bland annat en samtidig rätt till förmåner. Enligt artikel 10.1 a i förordning nr 574/72 ska familjebidrag beviljas utan inskränkningar av bosättningsstaten, i förevarande fall Förbundsrepubliken Tyskland, med hänsyn till att Brigitte Bosmann saknar rätt till motsvarande familjebidrag i den medlemsstat där hon har anställning. Kommissionen har till stöd för detta resonemang åberopat domstolens dom av den 9 december 1992 i mål C-119/91, McMenamin (REG 1992, s. I-6393). Av samma skäl har den nationella domstolen hänvisat till dom av den 7 juni 2005 i mål C-543/03, Dodl och Oberhollenzer (REG 2005, s. I-5049).

22

Det ska noteras att de mål som resulterade i de ovannämnda två domarna avgjordes med stöd av artikel 10.1 b i i förordning nr 574/72, vilken avser den situation då förvärvsverksamhet också utövas i bosättningsstaten. Såsom generaladvokaten anförde i punkterna 51 och 52 i sitt förslag till avgörande i förevarande mål var grunden, i de ovannämnda målen McMenamin samt Dodl och Oberhollenzer, för omkastningen av prioritetsordningen till förmån för bosättningsstaten att maken till den person som hade rätt till bidrag enligt artikel 73 i förordning nr 1408/71 utövade förvärvsverksamhet i bosättningslandet.

23

Av beslutet om hänskjutande följer emellertid att Brigitte Bosmann inte befinner sig i en sådan situation.

24

Vad avser artikel 10.1 a i förordning nr 574/72 följer det av lydelsen att syftet med denna bestämmelse är att lösa fall av samtidig rätt till familjeförmåner när dessa samtidigt ska utges i det berörda barnets bosättningsstat, oavsett villkor om försäkring eller anställning, och, med tillämpning av artikel 73 i förordning nr 1408/71, i den medlemsstat där barnets förälder har anställning.

25

Såsom den tyska regeringen och den nationella domstolen har anfört rör det sig emellertid inte om en ”samtidig rätt” till familjeförmåner av detta slag i målet vid den nationella domstolen. Avsaknaden av en rätt till familjebidrag i den stat där Brigitte Bosmann har anställning beror nämligen, enligt lagstiftningen i nämnda stat, på hennes barns ålder.

26

Då omkastningen av prioritetsordningen till förmån för bosättningsstatens lagstiftning följaktligen inte kan grunda sig på bestämmelserna om specifika anknytningspunkter i förordning nr 574/72, konstaterar domstolen att Brigitte Bosmanns situation omfattas av den allmänna bestämmelsen om fastställande av tillämplig lagstiftning i artikel 13.2 a i förordning nr 1408/71.

27

Av detta följer att de tyska behöriga myndigheterna enligt gemenskapsrätten inte är skyldiga att bevilja Brigitte Bosmann de aktuella familjeförmånerna.

28

Möjligheten att bevilja sådana förmåner kan emellertid inte heller uteslutas, i synnerhet inte med tanke på att, såsom framgår av de handlingar som getts in till domstolen, Brigitte Bosmann enligt tysk lagstiftning kan uppbära familjebidrag redan med anledning av att hon är bosatt i Tyskland, vilket ankommer på den nationella domstolen att kontrollera.

29

I detta sammanhang ska det erinras om att bestämmelserna i förordning nr 1408/71 ska tolkas i ljuset av artikel 42 EG, vilken är avsedd att underlätta den fria rörligheten för arbetstagare och bland annat innebär att migrerande arbetstagare varken ska förlora rätten till sociala trygghetsförmåner eller drabbas av en minskning av förmånernas belopp till följd av att de har utnyttjat rätten till fri rörlighet enligt fördraget (se dom av den 9 november 2006 i mål C-205/05, Nemec, REG 2006, s. I-10745, punkterna 37 och 38).

30

Likaledes anges följande i första skälet i förordning nr 1408/71: Bestämmelserna i denna förordning om samordning av nationell lagstiftning om social trygghet ingår i den fria rörligheten för personer och bör bidra till förbättring av deras levnadsstandard och anställningsförhållanden.

31

Mot bakgrund av detta konstaterar domstolen att bosättningsstaten, under de aktuella omständigheterna, inte kan fråntas rätten att bevilja personer som är bosatta på dess territorium familjebidrag. Även om den som är anställd för arbete inom en medlemsstats territorium, enligt artikel 13.2 a i förordning nr 1408/71, omfattas av denna medlemsstats lagstiftning trots att han är bosatt inom en annan medlemsstats territorium, kan nämligen bosättningsstaten inte med stöd av denna förordning förhindras att med tillämpning av nationell lagstiftning bevilja en sådan person familjebidrag.

32

Denna tolkning av förordning nr 1408/71 påverkas inte av domen i det ovannämnda målet Ten Holder, vilken den tyska regeringen har åberopat i sitt skriftliga yttrande, eller av dom av den 10 juli 1986 i mål 60/85, Luijten (REG 1986, s. 2365), vilken den nationella domstolen har hänvisat till. Domen i det ovannämnda målet Ten Holder gällde ett beslut av myndigheterna i den behöriga medlemsstaten att inte bevilja en förmån. I detta sammanhang slog domstolen fast att fastställandet av att en medlemsstats lagstiftning är tillämplig på en arbetande person enligt förordning nr 1408/71 innebär att endast denna lagstiftning är tillämplig på vederbörande (domen i det ovannämnda målet Ten Holder, punkt 23). Domstolen tog upp samma princip i domen i det ovannämnda målet Luijten, med hänsyn till risken för samtidig tillämpning av lagstiftningen i den medlemsstat där den berörda har anställning och lagstiftningen i bosättningsstaten som gör det möjligt för den försäkrade att beviljas en familjeförmån. Med beaktande av de specifika omständigheterna i dessa mål, vilka skiljer sig från omständigheterna i förevarande mål, går det följaktligen inte att på grundval av dessa domar utesluta att en medlemsstat, som inte utgör behörig medlemsstat och som inte uppställer villkor om anställning eller försäkring för rätten till en familjeförmån, kan bevilja en person som bor i landet en sådan familjeförmån, eftersom ett sådant beviljande faktiskt är möjligt enligt den nationella lagstiftningen.

33

Med beaktande av vad som anförts ovan ska den första frågan besvaras på följande sätt: Artikel 13.2 a i förordning nr 1408/71 utgör inte hinder för att en migrerande arbetande person, som omfattas av det sociala trygghetssystemet i den medlemsstat där vederbörande har anställning, uppbär familjeförmåner i bosättningsstaten med stöd av den sistnämnda statens nationella lagstiftning.

34

Mot bakgrund av svaret på den första frågan saknas det skäl att besvara den andra och den tredje frågan.

35

Den nationella domstolen önskar dessutom få klarhet i om det har betydelse för svaret på första-tredje frågorna huruvida Brigitte Bosmann återvänder till hemmet i Tyskland efter varje arbetsdag.

36

Såsom framgår i sak av svaret på den första frågan utgör artikel 13.2 a i förordning nr 1408/71 inte hinder för att en migrerande arbetande person, som befinner sig i Brigitte Bosmanns situation, uppbär familjeförmåner i bosättningsstaten under förutsättning att vederbörande uppfyller villkoren för att kunna beviljas sådana förmåner enligt denna stats lagstiftning. I den mån som Brigitte Bosmanns rätt att uppbära familjebidrag i Tyskland, såsom framgår av beslutet om hänskjutande, är underkastat villkoret att hon ska vara bosatt i denna medlemsstat, ett villkor som hon tycks uppfylla, ankommer det på den nationella domstolen att avgöra om frågan huruvida Brigitte Bosmann återvänder till hemmet i Tyskland efter varje arbetsdag har betydelse för bedömningen av om hon är ”bosatt”, i den mening som avses i tysk lagstiftning, i denna stat.

37

Den fjärde frågan ska följaktligen besvaras på följande sätt: Det ankommer på den nationella domstolen att avgöra om frågan huruvida en arbetande person, som befinner sig i samma situation som klaganden i målet vid den nationella domstolen, återvänder till hemmet i den berörda medlemsstaten efter varje arbetsdag har betydelse för bedömningen av om en sådan arbetande person uppfyller villkoren för att, med stöd av den nämnda statens lagstiftning, beviljas de aktuella familjeförmånerna i denna stat.

38

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande: