1. 

Förevarande mål avser ett överklagande som flera jordägare ( 2 ) och en sammanslutning av jordbrukare och skogsägare ( 3 ) (nedan gemensamt kallade klagandena) ingett mot det beslut som meddelades av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt den 22 juni 2006 i målet Sahlstedt m.fl. mot kommissionen ( 4 ).

2. 

Genom det överklagade beslutet avvisade förstainstansrätten klagandenas talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 2005/101/EG av den 13 januari 2005 om antagande, enligt rådets direktiv 92/43/EEG, ( 5 ) av en förteckning över områden av gemenskapsintresse i den boreala biogeografiska regionen. ( 6 ) Förstainstansrätten fann nämligen efter sin undersökning av huruvida talan kunde tas upp till sakprövning att klagandena inte direkt berörs av det omtvistade beslutet i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG. Förstainstansrätten avvisade därför klagandenas talan.

3. 

Villkoret att en fysisk eller juridisk person ska vara direkt berörd av en gemenskapsrättsakt för att kunna föra talan om ogiltigförklaring är uppfyllt endast under två förutsättningar. För det första måste den angripna rättsakten ha direkt inverkan på klagandens rättsliga ställning. För det andra får rättsakten inte lämna de nationella myndigheter som ska genomföra den något utrymme för skönsmässig bedömning. ( 7 ) Förstainstansrätten fann i det överklagade beslutet att dessa två förutsättningar inte var uppfyllda.

4. 

Domstolen ska inom ramen för detta överklagande således undersöka hur ett beslut där vissa territorier klassificeras som områden av gemenskapsintresse inverkar på klagandenas rättsliga ställning. Domstolen har även anmodats att bedöma vilket utrymme för skönsmässig bedömning medlemsstaterna har vid genomförandet av ett sådant beslut.

5. 

Jag kommer i detta förslag till avgörande att föreslå att domstolen bifaller överklagandet, upphäver det överklagade beslutet och slutligt beslutar huruvida talan i första instans kan tas upp till sakprövning.

6. 

Enligt min mening gjorde nämligen förstainstansrätten sig skyldig till felaktig rättstillämpning i bedömningen av huruvida talan kan tas upp till sakprövning genom att finna att klagandena inte direkt berörs av det omtvistade beslutet.

7. 

Jag kommer att redogöra för de skäl som enligt min uppfattning tvärtom gör att ett sådant beslut, varigenom viss mark till vilka jordägarna har rättigheter klassificeras som områden av gemenskapsintresse, inverkar på klagandenas rättsliga ställning och bara tillerkänner medlemsstaterna ett ytterst begränsat utrymme för skönsmässig bedömning vid genomförandet av beslutet. Jag kommer därefter att ange varför jordägarna enligt min mening också berörs personligen av det omtvistade beslutet och varför även MTK ska anses ha talerätt.

8.

Syftet med direktivet är att skapa ett sammanhängande europeiskt ekologiskt nät kallat Natura 2000. Detta nät ska göra det möjligt att främja bibehållandet och återställandet av livsmiljöer samt vilda djur och växter inom Europeiska gemenskapens medlemsstaters territorium. ( 8 )

9.

Nätet utgörs av ”särskilda bevarandeområden”. Enligt artikel 1 l i direktivet utgörs ett särskilt bevarandeområde av ”ett område av gemenskapsintresse som medlemsstaterna har utsett genom lagar och andra författningar eller genom avtal, och där nödvändiga åtgärder genomförs för att bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus hos livsmiljöerna eller populationerna av de arter för vilka området utsetts”.

10.

Områdena utses efter ett förfarande i tre etapper som anges i artikel 4 i direktivet.

11.

Inom ramen för den första etappen ska medlemsstaterna lämna ett förslag till Europeiska gemenskapernas kommission på en lista över områden av gemenskapsintresse på deras territorium för skydd av livsmiljöer eller växt- och djurarter som avses i direktivet. Listan ska överlämnas till kommissionen inom tre år efter anmälan av direktivet tillsammans med alla nödvändiga upplysningar. De ska inte bara lämna vetenskaplig, ekologisk ( 9 ) och geografisk ( 10 ) information, utan även ekonomisk och social information. ( 11 )

12.

I den andra etappen ska kommissionen, inom ramen för ett förfarande där en ad hoc-kommitté deltar, ( 12 ) anta listan över områden som valts ut som områden av gemenskapsintresse. Listan ska upprättas inom sex år efter anmälan av direktivet.

13.

Den tredje etappen anges i artikel 4.4 i direktivet och genom den avslutas förfarandet för att utse särskilda bevarandeområden.

14.

När kommissionen har valt ut ett område av gemenskapsintresse föreskrivs enligt denna bestämmelse att ”den berörda medlemsstaten … [ska] utse området till särskilt bevarandeområde”.

15.

Enligt artikel 4.5 i direktivet ska dessutom ett område så snart det har förts upp på listan över områden av gemenskapsintresse, omfattas av bestämmelserna i artikel 6.2–6.4 i direktivet.

16.

I artikel 6 i direktivet fastställs vilka åtgärder som medlemsstaterna måste vidta för att säkerställa bevarandet och förvaltningen av Natura 2000-områdena.

17.

I artikel 6.1 i direktivet föreskrivs allmänna åtgärder för bevarande som medlemsstaterna måste vidta för de särskilda bevarandeområdena. Åtgärderna kan utgöras av lagar och andra författningar eller avtal och, om så krävs, skötsel- och förvaltningsplaner.

18.

Till skillnad från denna bestämmelse är artikel 6.2–6.4 i direktivet tillämplig så snart ett område har förts upp på listan över områden av gemenskapsintresse.

19.

I enlighet med artikel 6.2 i direktivet ska medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att förhindra försämring av habitat samt störningar av skyddade arter. Denna bestämmelse är således i huvudsak förebyggande.

20.

I artikel 6.3 och 6.4 i direktivet fastställs på vilka villkor planer eller projekt som kan påverka ett helt område kan tillåtas.

21.

Genom det omtvistade beslutet antas, i enlighet med direktivet, en förteckning över områden av gemenskapsintresse i den boreala biogeografiska regionen. Listan har antagits i enlighet med artikel 4.2 tredje stycket i direktivet.

22.

Förteckningen i bilaga 1 till det omtvistade beslutet omfattar bland annat följande områden av gemenskapsintresse:

23.

Områdena som omfattas av beslutet inkluderar jordägarnas mark. ( 13 )

24.

Den 18 april 2005 väckte klagandena talan vid förstainstansrätten om hel eller delvis ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet.

25.

Genom skrivelse som inkom till förstainstansrättens kansli den 5 juli 2005 framställde kommissionen i enlighet med artikel 114.1 i förstainstansrättens rättegångsregler en invändning om rättegångshinder.

26.

Genom beslut av ordföranden vid förstainstansrättens första avdelning den 27 september 2005 tilläts Republiken Finland att intervenera till stöd för kommissionens yrkanden.

27.

Förstainstansrätten fann efter sin undersökning av huruvida talan kunde tas upp till sakprövning att klagandena inte direkt berörs av det omtvistade beslutet i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG. Förstainstansrätten avvisade därför klagandenas talan.

28.

Förstainstansrätten erinrade inledningsvis om lydelsen i artikel 230 fjärde stycket EG enligt vilken ”[v]arje fysisk eller juridisk person får … väcka talan mot ett beslut som är riktat till honom eller mot ett beslut som, även om det utfärdats i form av en förordning eller ett beslut riktat till en annan person, direkt och personligen berör honom”.

29.

Efter att ha konstaterat att det omtvistade beslutet inte var riktat till klagandena, undersökte förstainstansrätten således huruvida klagandena var direkt och personligen berörda av beslutet.

30.

Efter en erinran, i punkterna 52 och 53 i det överklagade beslutet, om domstolens rättspraxis på området, undersökte förstainstansrätten det omtvistade beslutets inverkan på den rättsliga ställningen för de jordägare som är fysiska personer ( 14 ). Förstainstansrätten angav följande:

31.

Förstainstansrätten undersökte därefter det andra villkoret enligt rättspraxis, nämligen att genomförandet av den angripna rättsakten måste ha en automatisk karaktär och följa enbart av gemenskapslagstiftningen. Förstainstansrätten undersökte därför i punkterna 55–58 i det överklagade beslutet vilka skyldigheter medlemsstaterna har enligt artiklarna 4.4, 4.5 och 6 i direktivet. Förstainstansrätten drog därav följande slutsatser:

32.

Förstainstansrätten drog således slutsatsen att de jordägare som är fysiska personer inte var direkt berörda av det omtvistade beslutet i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG och fann att det följaktligen inte var nödvändigt att undersöka om de var personligen berörda av gemenskapsrättsakten.

33.

I punkt 61 i det överklagade beslutet, och mot bakgrund av slutsatserna avseende det direkta intresset för jordägarna som är fysiska personer, fann förstainstansrätten att MTK:s medlemmar inte kunde anses vara direkt berörda av det omtvistade beslutet. Förstainstansrätten påpekade även att sammanslutningen inte hade visat att den hade ett eget intresse av att beslutet ogiltigförklaras.

34.

Förstainstansrätten avvisade följaktligen klagandenas talan.

35.

Överklagandet ingavs av klagandena i skrivelse till domstolens kansli den 4 september 2006.

36.

Genom beslut av domstolens ordförande den 16 januari 2007 gavs Konungariket Spanien tillåtelse att intervenera till stöd för kommissionens yrkanden.

37.

Klagandena har yrkat att domstolen ska upphäva det överklagade beslutet och ogiltigförklara det omtvistade beslutet. Klagandena har även yrkat att domstolen ska förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanser.

38.

Kommissionen har med stöd av Konungariket Spanien yrkat att överklagandet ska ogillas och att klagandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

39.

Klagandena har anfört tre grunder till stöd för sitt överklagande. Den första grunden avser att det överklagade beslutet är bristfälligt motiverat. Den andra grunden avser att förstainstansrätten gjorde en felaktig bedömning när den fann att klagandena inte direkt berörs av det omtvistade beslutet i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG. Den tredje grunden avser avsaknaden av ett effektivt domstolsskydd.

40.

Klagandena har i punkterna 57–60 i överklagandet hävdat att förstainstansrätten underlät att besvara argumentet avseende rättsverkningarna av skyldigheten att bedöma planer enligt artikel 6.3 i direktivet. Enligt klagandena har en tydlig redogörelse lämnats för detta argument i punkterna 21–29 i deras skriftliga yttrande som ingavs med anledning av kommissionens invändning om rättegångshinder.

41.

Denna grund rör det formella kravet på motivering och syftar till att åtgärda en bristfällig motivering i det överklagade beslutet.

42.

När det gäller överklaganden av förstainstansrättens avgöranden har domstolen vid upprepade tillfällen slagit fast att frågan huruvida förstainstansrätten har tagit ställning till parternas grunder och på ett korrekt sätt motiverat sitt avgörande utgör en rättsfråga vilken som sådan kan åberopas i mål om överklagande. ( 15 )

43.

Det framgår av fast rättspraxis att förstainstansrätten enligt domstolen inte är skyldig att lämna en uttömmande redogörelse för vart och ett av de resonemang som parterna i tvisten fört. Motiveringen kan således vara underförstådd under förutsättning att den ger de berörda personerna möjlighet att få reda på skälen till varför de ifrågavarande åtgärderna vidtagits och ger den behöriga domstolen tillräckligt underlag för att utöva sin kontroll. ( 16 ) När det gäller en talan som grundar sig på artikel 230 EG innebär kravet på motivering att förstainstansrätten prövar de yrkanden om ogiltigförklaring som en sökande har framställt och att den redogör för skälen till att talan inte kan bifallas på den grunden eller till att den angripna rättsakten ogiltigförklaras.

44.

Förstainstansrätten är visserligen inte tvungen att i detalj bemöta varje argument som åberopats av sökanden, särskilt om argumentet inte är tillräckligt klart och inte stöds av tillräckligt utförlig bevisning. Domstolen har emellertid fastställt att förstainstansrätten åtminstone ska undersöka alla påstådda åsidosättanden av rättigheter. ( 17 )

45.

Efter att ha erinrat om dessa omständigheter ska jag undersöka huruvida förstainstansrätten underlät att ta ställning till argumentet i fråga, som anfördes av klagandena och, i förekommande fall, om den var skyldig att ta ställning till detta argument.

46.

Det ska konstateras att klagandena på ett tydligt sätt redogjorde för skälen till att de ansåg att de var direkt berörda av det omtvistade beslutet. De lämnade bland annat en mycket detaljerad redogörelse i avsnitt 2.2 i sitt skriftliga yttrande, ( 18 ) i synnerhet i punkterna 21–29, över jordägarnas nya åligganden till följd av skyldigheten att bedöma planer och projekt enligt artikel 6.3 i direktivet.

47.

Detta argument framställdes till stöd för grunden att klagandena är direkt berörda. Det rör sig inte om någon annan rättslig grund, vilket framgår av sammanfattningen som klagandena bifogade sitt yttrande liksom av den sammanfattning av grunderna som åberopats till stöd för överklagandet. ( 19 )

48.

Förstainstansrättens resonemang avseende det direkta intresset för de jordägare som är fysiska personer framgår av punkterna 54 och 59 i det överklagade beslutet, som lyder enligt följande:

…

49.

Förstainstansrätten drog i punkt 61 i det överklagade beslutet följaktligen slutsatsen att MTK inte kunde anses vara direkt berörd.

50.

Redan av lydelsen i det överklagade beslutet kan det konstateras att förstainstansrätten uttalade sig om grunden avseende klagandenas direkta intresse. Förstainstansrätten undersökte visserligen inte i detalj vilken inverkan artikel 6.3 i direktivet har på jordägarnas rättsliga ställning. Det är beklagligt att skälen på denna punkt är så kortfattade, eftersom det ska erinras om att förstainstansrättens avgörande rör ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas.

51.

Jag anser emellertid att motiveringen i det överklagade beslutet möjliggör för domstolen att utöva sin rättsliga kontroll och även för klagandena att få reda på skälen till varför förstainstansrätten fann att de inte direkt berörs av det omtvistade beslutet. Det framgår tydligt av det överklagade beslutet att förstainstansrätten utgick från konstaterandet att det omtvistade beslutet inte innehåller några bestämmelser om ett system för bevarande som avses i artikel 6 i direktivet och att beslutet dessutom tillerkänner de medlemsstater som ska genomföra beslutet ett utrymme för skönsmässig bedömning.

52.

Jag föreslår således att domstolen ogillar överklagandet i den mån det avser den första grunden.

53.

Klagandena har gjort gällande att förstainstansrätten felaktigt kom fram till att de inte berörs direkt av det omtvistade beslutet i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG och i domstolens rättspraxis. Klagandena anser att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid prövningen av de två villkor som fastställts i rättspraxis, nämligen dels att den omtvistade rättsakten ska påverka en sökandes rättsliga ställning, dels att genomförandet av rättsakten ska vara av rent automatisk karaktär. ( 20 )

54.

Vad avser det första villkoret har klagandena hävdat att förstainstansrätten gjorde en felaktig tolkning av artikel 6 i direktivet i den mån förstainstansrätten ansåg att det omtvistade beslutet inte medförde några direkta rättsverkningar när det gäller klagandena.

55.

Det omtvistade beslutet har för det första den oundvikliga följden att de områden som valts ut som områden av gemenskapsintresse klassificeras som särskilda skyddsområden. Det avgörs således slutgiltigt i beslutet att dessa områden ingår i Natura 2000.

56.

För det andra innebär det omtvistade beslutet ett förbud mot försämring av de områden som klassificerats som områden av gemenskapsintresse samt en skyldighet i enlighet med artikel 6.3 i direktivet att bedöma planer och projekt som kan genomföras på dessa områden. Att det omtvistade beslutet inte i sig innefattar några skyldigheter eller begränsningar avseende nyttjandet av egendomen saknar betydelse.

57.

Klagandena har till stöd för detta yrkande klandrat förstainstansrätten för att ha undersökt rättsverkningarna av det omtvistade beslutet utan att ta hänsyn till de olika etapperna i förfarandet för att välja ut områdena.

58.

Vad avser det andra villkoret har klagandena gjort gällande att förstainstansrätten även gjorde en felaktig tolkning av artikel 6 i direktivet när den fann att det omtvistade beslutet har rättsverkningar endast om medlemsstaten vidtar åtgärder inom ramen för sina befogenheter att vidta skönsmässiga bedömningar.

59.

Kommissionen har å sin sida hävdat att det överklagade beslutet motsvarar domstolens rättspraxis i fråga om artikel 230 fjärde stycket EG. Kommissionen anser att klagandena inte berörs direkt av det omtvistade beslutet, eftersom det inte innehåller några bestämmelser avseende det system för bevarande som medlemsstaterna ska anta med stöd av direktivet. Artikel 6.3 i direktivet, liksom det omtvistade beslutet, utgör inte heller något som helst hinder för klagandena att genomföra fastighets-, skogsbruks- eller jordbruksprojekt inom de särskilda bevarandeområdena. Ordalydelsen i nämnda bestämmelse är klar och kräver endast att ett bedömningsförfarande genomförs och att samråd med behöriga nationella myndigheter äger rum innan ett projekt godtas. Kommissionen anser slutligen att det inte är nödvändigt att besvara klagandenas argument att det omtvistade beslutet även berör dem personligen.

60.

Konungariket Spanien, som har intervenerat till stöd för kommissionens yrkanden, har tillagt att det omtvistade beslutet bara beskriver en rådande situation, nämligen de speciella naturförhållanden som råder på ett visst territorium. Konungariket Spanien har vidare angett att verkningarna av artikel 6.3 i direktivet inte följer av det omtvistade beslutet utan av medlemsstaternas fastställande av särskilda bevarandeområden.

61.

Det omtvistade beslutet riktar sig i enlighet med artikel 2 i beslutet endast till medlemsstaterna. Fysiska personer, i detta fall de som är jordägare, eller juridiska personer, i detta fall stiftelsen MTK:n säätiö, som önskar väcka talan om ogiltigförklaring av detta beslut måste således uppfylla villkoren i artikel 230 fjärde stycket EG. Sådana personer måste följaktligen visa att beslutet berör dem direkt och personligen. Om det omtvistade beslutet inte uppfyller dessa villkor kan en talan som väckts av en fysisk eller juridisk person mot beslutet inte upptas till prövning.

62.

Denna situation behandlas i förevarande mål.

63.

I enlighet med fast rättspraxis, och såsom förstainstansrätten erinrade om i punkt 52 i det överklagade beslutet, kan villkoret att en fysisk eller juridisk person direkt måste beröras av den angripna rättsakten endast vara uppfyllt under följande två förutsättningar. För det första ska rättsakten ha direkt inverkan på den enskildes rättsliga ställning. För det andra ska rättsakten inte lämna dem till vilka den riktar sig, och som ska genomföra den, något utrymme för skönsmässig bedömning, vilket innebär att genomförandet ska ha en rent automatisk karaktär och endast följa av gemenskapslagstiftningen utan att några mellanliggande regler tillämpas. ( 21 )

64.

Det ska således undersökas om dessa två förutsättningar är uppfyllda i förevarande fall.

65.

Såsom påpekats ovan fann förstainstansrätten i punkt 54 i det överklagade beslutet att det omtvistade beslutet ”i vilket områden i Finland i vilka sökandena [de jordägare som är fysiska personer] äger mark[ ( 22 )] betecknas som områden av gemenskapsintresse, [inte] i sig ger upphov till rättsverkningar för [sistnämnda]”. Enligt förstainstansrätten innehåller det omtvistade beslutet inte några som helst bestämmelser om ett system för bevarande av områden av gemenskapsintresse och påverkar således varken jordägarnas rättigheter eller skyldigheter och inte heller utövandet av dessa rättigheter. Enligt förstainstansrätten medför uppförandet av dessa områden på förteckningen över områden av gemenskapsintresse således inte några skyldigheter för ekonomiska aktörer och privatpersoner.

66.

Jag instämmer inte i denna bedömning.

67.

Jag anser tvärtom att det omtvistade beslutet i sig har direkta konsekvenser för jordägarnas rättsliga ställning, även om den berörda medlemsstaten inte vidtagit några åtgärder för bevarande.

68.

I motsats till vad Konungariket Spanien har gjort gällande är det omtvistade beslutet en rättsakt mot vilken talan kan väckas. Beslutet är inte en ”tillkännagivande rättsakt” eller bara en mellanliggande åtgärd, eftersom det genom kommissionens ställningstagande slutgiltigt slås fast vilka områden av gemenskapsintresse som omfattas av Natura 2000. ( 23 )

69.

Det omtvistade beslutet utgör vidare en rättsakt som går någon emot. Genom att mark till vilka jordägarna har rättigheter klassificeras som områden av gemenskapsintresse fråntar beslutet jordägarna möjligheten att fritt förfoga över marken. ( 24 )

70.

Beslutet medför nämligen att jordägarnas rättigheter förenas med nya restriktioner som inte existerade vid det tillfälle då de fick dessa rättigheter och som gör det svårare att utöva dessa. Enligt det omtvistade beslutet kan jordägarna inte längre bruka eller sälja sin mark utan att hänsyn tas till att deras egendom klassificerats som områden av gemenskapsintresse. Det omtvistade beslutets påverkan på deras ställning kan således ta sig uttryck i skada av ekonomisk och social art, genom att värdet på deras mark minskar eller till och med genom att jordbruks- och skogsbruksverksamhet helt eller delvis måste upphöra. Påverkan kan även uppstå genom en rad restriktioner för utövandet av rättigheter som är förknippade med egendomen, eftersom marken så snart den klassificerats som områden av gemenskapsintresse belastas med nya skyldigheter.

71.

Den aktuella marken ska för det första klassificeras som särskilda bevarandeområden i enlighet med artikel 4.4 i direktivet.

72.

För det andra är medlemsstaterna i enlighet med artikel 4.5 i direktivet skyldiga att inrätta ett system för bevarande av de områden som omfattas av det omtvistade beslutet i enlighet med bestämmelserna i artikel 6.1–6.4 i direktivet. ( 25 ) Medlemsstaterna ska exempelvis anta nödvändiga åtgärder för bevarande av områdena. ( 26 ) De kan således förbjuda viss verksamhet inom de skyddade områdena, såsom röjning och skogsavverkning, eller begränsa byggnads- och exploateringsarbete. Medlemsstaterna ska dessutom underkasta alla planer och projekt som kan påverka ett område av gemenskapsintresse, såsom vattenprovtagningsprojekt, ett krav på föregående myndighetstillstånd grundat på en utvärdering av konsekvenserna för det berörda området. ( 27 )

73.

Alla dessa åtgärder utgör inskränkningar i utövandet av äganderätten och följer direkt av klassificeringen av jordägarnas mark som områden av gemenskapsintresse.

74.

I domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Infront WM, som enligt min mening är jämförbar, fann domstolen att klaganden var direkt berörd. Den angripna rättsakten var ett kommissionsbeslut vari fastställdes att en brittisk lagstiftning som i enlighet med direktiv 89/552/EEG ( 28 ) reglerade villkoren för programföretag att sända evenemang av särskild vikt i TV var förenlig med gemenskapsrätten. Domstolen ansåg att ett företag, i det aktuella fallet Infront WM AG, vars verksamhet utgjordes av att köpa och återförsälja rättigheter till idrottsevenemang, påverkades direkt av denna rättsakt eftersom den lagstiftning som antagits av Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland och som godkänts genom den omtvistade rättsakten medförde ett visst antal begränsningar för programföretagen, när det planerade att sända utvalda evenemang till vilka Infront hade förvärvat exklusiva rättigheter. Domstolen fann att ”[i] den mån dessa begränsningar [följde] av de villkor enligt vilka [de nämnda] företagen förvärvar sändningsrättigheterna … av Infront [WM AG], innebär de åtgärder som Förenade kungariket har vidtagit och den omtvistade rättsakten att företagets rättigheter förses med nya begränsningar som inte fanns när det erhöll nämnda sändningsrättigheter och som gör det svårare att utnyttja sistnämnda rättigheter. Den omtvistade rättsakten har därför en direkt inverkan på Infront [WM AG:s] rättsliga ställning.” ( 29 )

75.

Denna rättspraxis är enligt min mening fullt överförbar på förevarande mål.

76.

Under dessa omständigheter och mot bakgrund av vad som anförts ovan anser jag att det omtvistade beslutet har en direkt påverkan på jordägarnas rättsliga ställning.

77.

Härvid bör det prövas huruvida de tillämpningsåtgärder som krävs enligt det omtvistade beslutet är rent automatiska eller huruvida de nationella myndigheterna tvärtom har ett utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende.

78.

Det framgår av fast rättspraxis att i det fall då en institution riktar en gemenskapsrättsakt till en medlemsstat och de åtgärder som medlemsstaten ska vidta till följd av rättsakten har en automatisk karaktär eller om det under alla omständigheter inte råder någon tvekan om vilket resultatet blir, berör rättsakten således direkt vilken person som helst som påverkas av dessa åtgärder. ( 30 )

79.

För det fall det förekommer en mellanliggande nationell åtgärd för genomförande mellan den angripna rättsakten och sökanden, har domstolen fastställt att detta inte i sig utgör en faktor för att talan inte kan tas upp till sakprövning om genomförandeåtgärden är rent automatisk eller det är möjligt att förutspå dess innebörd och innebörden kan utläsas ur gemenskapsbestämmelserna. ( 31 ) Domstolen fann exempelvis att så var fallet i domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Infront WM. Trots att det fanns ett visst utrymme för skönsmässig bedömning vid genomförandet av den angripna rättsakten slog domstolen fast att de nationella myndigheterna inte hade något som helst utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om det resultat som skulle uppnås, eftersom detta helt avgjordes genom rättsakten. ( 32 )

80.

Om den angripna rättsakten däremot ger den mottagande medlemsstaten ett verkligt val, har domstolen funnit att en enskild inte kan göra gällande att denne berörs direkt för att bestrida rättsakten, eftersom medlemsstaten har möjlighet att vidta åtgärder eller att inte vidta åtgärder, eller inte tvingas att vidta åtgärder på ett visst sätt. ( 33 )

81.

Förstainstansrätten undersökte såsom angetts i punkterna 55–58 i det överklagade beslutet innebörden av medlemsstaternas skyldigheter enligt artiklarna 4.4, 4.5 och 6 i direktivet. Förstainstansrätten drog slutsatsen att alla dessa skyldigheter kräver att den berörda medlemsstaten antar en rättsakt i syfte att precisera på vilket sätt den avser att verkställa skyldigheterna på sitt territorium. Därefter angav förstainstansrätten följande:

82.

Det är på grundval av sistnämnda konstaterande som förstainstansrätten avvisade jordägarnas talan om ogiltigförklaring.

83.

Av nedanstående skäl instämmer jag inte i detta resonemang.

84.

Det ska för det första erinras om att det omtvistade beslutet är av avgörande karaktär och i sin helhet bindande för medlemsstaterna, som inte har möjlighet att göra några ändringar i klassificeringen av områdena i Natura 2000.

85.

För det andra har medlemsstaterna enligt min mening endast ett mycket begränsat utrymme för skönsmässig bedömning vid genomförandet av beslutet.

86.

Att parterna är oense i förevarande mål beror på att det krävs åtgärder från medlemsstaternas sida för att genomföra det omtvistade beslutet. Som angetts ovan innebär en nationell genomförandeåtgärd som är ett mellanled mellan den angripna akten och sökanden emellertid inte i sig att talan inte kan tas upp till sakprövning. I ett sådant fall undersöker domstolen omfattningen av medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning vid genomförandet av den angripna rättsakten.

87.

I förevarande mål har genomförandeåtgärderna slagits fast i ett direktiv som, per definition, har till syfte att tillerkänna medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning. Det ska nämligen erinras om att medlemsstaterna i enlighet med artikel 249 tredje stycket EG är bundna med avseende på det resultat som ska uppnås men har ett visst handlingsutrymme när det gäller form och tillvägagångssätt för genomförandet. ( 35 )

88.

Frågan här är således huruvida medlemsstaterna med beaktande av bestämmelserna i direktivet har ett tillräckligt stort utrymme för skönsmässig bedömning, vid genomförandet av det omtvistade beslutet, som möjliggör för dem att vidta åtgärder eller att inte vidta åtgärder, eller om de tvärtom är skyldiga att vidta åtgärder på ett visst sätt.

89.

Hur det omtvistade beslutet ska genomföras och villkoren för genomförandet fastställs i artiklarna 4.4, 4.5 och 6 i direktivet.

90.

För det första är medlemsstaterna när kommissionen har antagit förteckningen över områden av gemenskapsintresse skyldiga att så snart som möjligt och senast inom sex år utse dessa områden till särskilda bevarandeområden. Som klagandena har påpekat är lydelsen i artikel 4.4 i direktivet klar och medlemsstaterna förfogar inte över något utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende. ( 36 )

91.

För det andra är medlemsstaterna i enlighet med artikel 4.5 i direktivet skyldiga att tillämpa det system för bevarande som avses i artikel 6.2–6.4 i direktivet på de områden som har förts upp på listan över områden av gemenskapsintresse. ( 37 ) Såsom domstolen fann i domen i det ovannämnda målet Dragaggi m.fl. föreligger det ett uttryckligt samband mellan den omständigheten att ett område förts upp på listan över områden av gemenskapsintresse och tillämpningen av de skyddsåtgärder som avses i nämnda bestämmelse. ( 38 )

92.

De nationella myndigheterna saknar visserligen inte helt utrymme för skönsmässig bedömning när de genomför artikel 6 i direktivet och det omtvistade beslutet. För att fullgöra de skyldigheter som följer därav kan de nationella myndigheterna nämligen föreskriva lämpliga åtgärder för bevarande av områden som kan skilja sig med hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov samt regionala och lokala särdrag i varje medlemsstat. ( 39 )

93.

De nationella myndigheternas utrymme för skönsmässig bedömning är emellertid enligt min mening ytterst begränsat.

94.

De nationella myndigheterna måste nämligen förhindra att de som äger mark som klassificerats som områden av gemenskapsintresse försämrar livsmiljöerna på deras egendom och att de skapar störningar som påverkar arterna i områdena på ett sätt som strider mot kraven i direktivet. I detta syfte måste de nationella myndigheterna vidta åtgärder för bevarande som enligt min mening är mycket förutsebara och går i en riktning som är lätt att avgöra. Åtgärderna ska göra det möjligt att bibehålla och återställa en ”gynnsam bevarandestatus” hos livsmiljöer samt arter av vilda djur och växter av gemenskapsintresse. ( 40 ) Åtgärderna ska vidare göra det möjligt att förhindra försämring och störningar av områdena. Nämnda åtgärder utgör ett direkt genomförande av det omtvistade beslutet. Det resultat som ska uppnås avgörs genom dessa åtgärder och följaktligen, i förevarande fall, genom det omtvistade beslutet. De nationella myndigheterna har således inte något utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller det resultat som ska uppnås.

95.

Det är således kravet på att uppnå detta resultat som har påverkat jordägarnas rättsliga ställning.

96.

Gemenskapsinstitutionerna har dessutom begränsat de behöriga nationella myndigheternas utrymme för skönsmässig bedömning i allt större utsträckning.

97.

Kommissionen har antagit riktlinjer för tolkningen av artikel 6 i direktivet, där det redogörs för tillämpningsområdet och innehållet i varje bestämmelse i denna artikel. ( 41 ) Vad exempelvis avser genomförandet av artikel 6.2 i direktivet har kommissionen preciserat begreppen störning och försämring av områden och särskilt angett formen för hur medlemsstaterna ska bedöma dessa risker. Kommissionen har vidare fastställt villkoren för och fristerna inom vilka medlemsstaterna är skyldiga att vidta åtgärder för bevarande. ( 42 ) Vad därefter gäller genomförandet av artikel 6.4 i direktivet har kommissionen angett vad som avses med ”tvingande orsaker som har ett väsentligt allmänintresse” och ”kompensationsåtgärder”. Kommissionen har bland annat, när sådana åtgärder ska vidtas, angett vem som ska betala åtgärderna och till vem de ska anmälas.

98.

För övrigt utövar kommissionen, genom förfarandet för talan om fördragsbrott, och domstolen, inom ramen för sin domstolskontroll, en mycket omfattande kontroll av de åtgärder som vidtas av medlemsstaterna i enlighet med artikel 6 i direktivet. De många tvisterna avseende genomförandet av direktivet vittnar om detta. Domstolen har härvid angett att ”det är särskilt viktigt att införlivandet [av direktivet] sker på ett noggrant sätt …, [eftersom] det har anförtrotts åt respektive medlemsstat att förvalta det gemensamma arvet inom sitt territorium”. ( 43 ) Enligt domstolen är medlemsstaterna, såvitt direktivet innehåller ”komplicerade och tekniska bestämmelser”, ”särskilt … skyldiga att se till att den lagstiftning de antar för att införliva detta direktiv är tydlig och precis. Detta gäller även de viktiga skyldigheterna att övervaka och kontrollera”. ( 44 )

99.

Domstolen har inte tvekat att precisera hur det system för bevarande som avses i artikel 6.3 i direktivet ska fungera. Enligt domstolen förutsätter en ”lämplig bedömning”, i den mening som avses i bestämmelsen i fråga, att behöriga nationella myndigheter identifierar alla aspekter av planerade projekt som kan påverka målsättningen att bevara det berörda området. Domstolen har vidare angett att en plan eller ett projekt endast ska godkännas efter det att de behöriga nationella myndigheterna har försäkrat sig om att området i fråga inte kommer att ta skada. Domstolen har preciserat att ”de behöriga nationella myndigheterna skall … avslå en ansökan om godkännande när det råder osäkerhet om att planen eller projektet inte kommer att ha en skadlig inverkan”. ( 45 ) Ett godkännande på dessa villkor lämnar bara, såsom klagandena med rätta har påpekat, ett ytterst begränsat utrymme till medlemsstaterna för skönsmässig bedömning. ( 46 )

100.

Så snart kommissionen har valt ut ett område av gemenskapsintresse har medlemsstaterna således enligt min mening inget annat val än att utse detta område till särskilt bevarandeområde och att anta ett system för att säkerställa att nämnda område bevaras i enlighet med kraven i direktivet. Att medlemsstaterna har ett utrymme för skönsmässig bedömning, hur begränsat det än må vara, när det gäller vilka bevarandeåtgärder som ska vidtas och vilket godkännandeförfarande som gäller, påverkar enligt min mening inte verkningarna av det omtvistade beslutet som sådant.

101.

Mot bakgrund av samtliga omständigheter anser jag att de två förutsättningar som fastställts i rättspraxis för att en fysisk eller juridisk person ska anses vara direkt berörd av en gemenskapsrättsakt är uppfyllda i förevarande fall.

102.

Jag anser följaktligen att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att finna att jordägarna inte direkt berörs av det omtvistade beslutet. Jag föreslår därför att domstolen upphäver det överklagade beslutet.

103.

Under dessa förhållanden anser jag att det saknas skäl att pröva den tredje grunden avseende avsaknaden av ett effektivt domstolsskydd.

104.

Jag anser vidare att domstolen i enlighet med artikel 61 första stycket i domstolens stadga slutligt kan avgöra huruvida talan om ogiltigförklaring i första instans kan tas upp till sakprövning. ( 47 )

105.

Eftersom förstainstansrätten i det överklagade beslutet inte prövade i vilken utsträckning jordägarna kan beröras personligen av det omtvistade beslutet, ska detta göras här. Efter denna bedömning kommer jag att undersöka huruvida MTK:s talan om ogiltigförklaring kan tas upp till sakprövning.

106.

Kommissionen anförde i sin invändning om rättegångshinder i första instans att jordägarna inte berörs personligen av det omtvistade beslutet. Kommissionen har påpekat att beslutet inte påverkar dem på ett sådant sätt att de berövas nyttjanderätten till sin egendom. Jordägarna ges varken rättigheter eller åläggs skyldigheter genom beslutet. Kommissionen har vidare påpekat att de områden som omfattas av det omtvistade beslutet uteslutande har definierats med hjälp av biologiska kriterier i enlighet med artikel 1 k i direktivet. I detta avseende anser kommissionen att det inte är möjligt att identifiera ägarna till de områden som klassificerats som områden av gemenskapsintresse på grundval av det omtvistade beslutet eller de uppgifter som använts vid utarbetandet av detta. Kommissionen har slutligen angett att områdena som omfattas av beslutet även angår andra aktörer än jordägarna, såsom byggnadsföretag, icke-statliga organisationer och ”vanliga medborgare”.

107.

Klagandena anser tvärtom att de befinner sig i en speciell situation som särskiljer dem från alla andra personer, eftersom de äger mark som omfattas av det omtvistade beslutet och eftersom beslutet påverkar deras rättsliga ställning.

108.

Det framgår av fast rättspraxis att andra personer än dem som ett beslut är riktat till endast kan göra anspråk på att vara personligen berörda om beslutet angår dem på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem från alla andra personer och därigenom försätter dem i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som ett dylikt beslut är riktat till. ( 48 )

109.

Det framgår även av domstolens rättspraxis att när beslutet berör en grupp av personer som med hjälp av gruppmedlemmarnas egna kriterier skulle kunna identifieras eller hade kunnat identifieras när rättsakten antogs, kan dessa personer vara personligen berörda av rättsakten i den mån de ingår i en begränsad krets av ekonomiska aktörer. ( 49 ) Domstolen har funnit att så är fallet när beslutet innebär att de rättigheter som den enskilde har förvärvat före dess antagande ändras. ( 50 )

110.

Jag anser att jordägarna i det aktuella målet ingår i en begränsad krets av aktörer som berörs särskilt av det omtvistade beslutet. Det finns tre skäl till detta.

111.

För det första befinner sig jordägarna i en särskild situation, eftersom de har äganderätt till de områden som omfattas av det omtvistade beslutet.

112.

För det andra var det möjligt för kommissionen att identifiera jordägarna när den antog det omtvistade beslutet. De områden som omfattas av det omtvistade beslutet fastställs nämligen utifrån geografiska koordinater (latitud och longitud). Med hjälp av dessa koordinater, som har föreslagits, överlämnats och sedan bekräftats av medlemsstaten, är det möjligt att identifiera de jordlotter som innehas med äganderätt. De nationella myndigheterna för nämligen i princip register över alla våra äganderätter.

113.

För det tredje påverkar, som jag visat ovan, det omtvistade beslutet jordägarnas rättsliga ställning och särskilt möjligheten att fritt utnyttja sina rättigheter.

114.

Under dessa omständigheter anser jag att det finns stöd för att jordägarnas talan kan tas upp till sakprövning i domstolens fasta rättspraxis, enligt vilken en enskild har rätt att ifrågasätta lagenligheten av en gemenskapsrättsakt om denna rättsakt innebär att de rättigheter som den enskilde har förvärvat före dess antagande ändras.

115.

Som jag påpekade i punkterna 99–102 i mitt förslag till avgörande i det ovannämnda målet kommissionen mot Infront WM, fastslog domstolen detta i domen i de förenade målen Toepfer och Getreide-Import Gesellschaft mot kommissionen, ( 51 ) i vilken domstolen för första gången medgav att en enskild kunde vara personligen berörd av ett beslut riktat till en medlemsstat. Domstolen använde sig även av denna lösning i domen i det ovannämnda målet Bock mot kommissionen samt i domarna i målen Agricola commerciale olio m.fl. mot kommissionen och Savma mot kommissionen. ( 52 ) I domen i målet CAM mot kommissionen ( 53 ) medgav domstolen även att en enskild har talerätt om den ifrågasatta åtgärden avser ett förhållande som pågår vid tidpunkten för dess antagande och äventyrar fördelen med förvärvade rättigheter för framtida transaktioner. Domstolen dömde även i denna riktning i det ovannämnda målet kommissionen mot Infront WM.

116.

Dessutom anser jag att när rättigheten i fråga erkänns som en grundläggande rättighet i gemenskapens rättsordning, såsom äganderätten, ( 54 ) är det uppenbart att det ska finnas effektiva rättsmedel vid gemenskapsdomstolen mot ett åsidosättande av rättigheten.

117.

Denna bedömning finner enligt min mening stöd i gemenskapens rättspraxis och särskilt i domen i målet Codorniu mot rådet. ( 55 ) I det målet begärde ett bolag bildat enligt spansk rätt, som sedan år 1924 var innehavare av varumärket Gran Cremant de Codorniu, att en artikel i en rådsförordning, enligt vilken bolaget på sikt förbjöds att använda ordet crémant, skulle ogiltigförklaras. Domstolen förefaller ha beviljat bolaget talerätt trots att den angripna rättsakten var av normativ karaktär, detta i syfte att skydda äganderätten till varumärket som bolaget hade i enlighet med den spanska lagstiftningen.

118.

Det är enligt min mening fullt möjligt att överföra denna rättspraxis på förevarande fall, eftersom jordägarna förvärvade sina rättigheter innan det omtvistade beslutet antogs.

119.

Jag anser därför mot bakgrund av samtliga omständigheter att jordägarna berörs personligen av beslutet.

120.

Jordägarna uppfyller således villkoren i artikel 230 fjärde stycket EG för att väcka en talan om ogiltigförklaring mot ett sådant beslut. Jag föreslår följaktligen att domstolen fastställer att deras talan kan upptas till sakprövning.

121.

Det ska nu prövas huruvida MTK:s talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet kan tas upp till sakprövning.

122.

Det framgår av handlingarna i målet att MTK företräder 163000 jordbrukares och skogsägares intressen, inklusive jordägarnas intressen. ( 56 )

123.

Rätten för en sammanslutning som tillvaratar kollektiva intressen att väcka talan inför gemenskapsdomstolen följer också av artikel 230 fjärde stycket EG. Det ska erinras om att enligt denna bestämmelse uppställs för varje fysisk eller juridisk person som vill väcka talan mot ett beslut riktat mot en annan person det dubbla villkoret att beslutet direkt och personligen berör honom.

124.

En sammanslutning som tillvaratar kollektiva intressen har således rätt att väcka talan om ogiltigförklaring av ett beslut som inte är riktat till denna endast om beslutet berör sammanslutningen eller dess medlemmar direkt och personligen. I enlighet med fast rättspraxis kan en sammanslutning inte väcka talan mot en sådan rättsakt för att tillvarata sina medlemmars allmänna och kollektiva intressen. ( 57 ) Genom detta undviks möjligheten för enskilda att kringgå de processuella kraven i artikel 230 fjärde stycket EG genom upprättandet av en sådan sammanslutning. ( 58 )

125.

Det framgår av domstolens rättspraxis att en sammanslutning såsom MTK endast kan väcka talan om ogiltigförklaring av ett kommissionsbeslut i två fall. För det första kan en sådan sammanslutnings talan tas upp till prövning om medlemmarna som den representerar eller vissa av medlemmarna själva har talerätt. ( 59 ) Sammanslutningen agerar då i sina medlemmars ställe. För det andra kan en sammanslutnings talan tas upp till prövning om den kan göra gällande ett eget intresse av att väcka talan. Enligt rättspraxis kan detta vara fallet när sammanslutningens ställning som förhandlare har påverkats av den rättsakt som begärs ogiltigförklarad. ( 60 )

126.

I förevarande mål har klagandena gjort gällande att MTK:s talan kan tas upp till sakprövning, eftersom majoriteten av dess medlemmar själva har talerätt.

127.

Jag är också av denna uppfattning.

128.

Jag anser nämligen att MTK har väckt förevarande talan för att tillvarata vissa av sammanslutningens medlemmars, och särskilt jordägarnas, enskilda intressen. Såsom anförts ovan anser jag att MTK:s medlemmar berörs direkt och personligen av det omtvistade beslutet. Såvitt MTK representerar dessa kan MTK:s talan således enligt min mening tas upp till sakprövning.

129.

Med beaktande av domstolens rättspraxis räcker denna omständighet enligt min mening för att motivera att MTK:s talan kan tas upp till sakprövning.

130.

Mot bakgrund av dessa överväganden föreslår jag således att domstolen ogillar kommissionens invändning om rättegångshinder avseende klagandenas talan vid förstainstansrätten.

131.

Jag föreslår vidare att domstolen återförvisar målet till förstainstansrätten för avgörande huruvida talan är välgrundad och meddelar beslut om rättegångskostnaderna senare. ( 61 )

132.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen meddelar följande dom: