Mål C-83/05

Förfarande som anhängiggjorts av

Bernd Voigt

(begäran om förhandsavgörande från Amtsgericht Freiburg)

”Genomförande av den inre marknaden – Tillnärmning av lagstiftning – Motorfordon – Gemenskapsförfarandet för typgodkännande – Direktiv 70/156/EEG – Räckvidd – Klassificering enligt de tekniska krav som ställs på fordonstypen – Nationella vägtrafikbestämmelsers påverkan på fordons klassificering”

Domstolens dom (sjätte avdelningen) av den 13 juli 2006 

Sammanfattning av domen

Tillnärmning av lagstiftning – Motorfordon – Gemenskapsförfarandet för typgodkännande – Direktiv 70/156

(Rådets direktiv 70/156)

Direktiv 70/156 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om typgodkännande av motorfordon och släpvagnar till dessa fordon, i dess lydelse enligt direktiv 92/53, skall tolkas så, att det inte utgör hinder mot nationella bestämmelser enligt vilka ett fordon inte omfattas av de nationella hastighetsbestämmelserna för personbilar utan av motsvarande bestämmelser för lastbilar, trots att fordonet har registrerats som personbil på grundval av ett EG‑typgodkännande som beviljats med tillämpning av nämnda direktiv.

Direktiv 70/156 rör nämligen de tekniska krav som gäller för en fordonstyp. Det följer varken av dess lydelse, föremål eller syfte att gemenskapslagstiftarens avsikt var att EG‑typgodkännandet av fordon, vilket inrättades genom nämnda direktiv i syfte att upphäva hindren mot genomförandet av den inre marknaden, skulle påverka tillämpningen av nationella vägtrafikbestämmelser om hastighetsbegränsningar för olika kategorier av motorfordon.

(se punkterna 18, 20 och 21 samt domslutet)

DOMSTOLENS DOM (sjätte avdelningen)

den 13 juli 2006 (*)

”Genomförande av den inre marknaden – Tillnärmning av lagstiftning – Motorfordon – Gemenskapsförfarandet för typgodkännande – Direktiv 70/156/EEG – Räckvidd – Klassificering enligt de tekniska krav som ställs på fordonstypen – Nationella vägtrafikbestämmelsers påverkan på fordons klassificering”

I mål C-83/05,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, som framställts av Amstgericht Freiburg (Tyskland), genom beslut av den 14 januari 2005 som inkom till domstolen den 18 februari 2005, i ett förfarande som anhängiggjorts av

Bernd Voigt,

meddelar

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden J. Malenovský samt domarna J.‑P. Puissochet och A. Borg Barthet (referent),

generaladvokat: A. Tizzano,

justitiesekreterare: R. Grass,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–       Tysklands regering, genom U. Forsthoff, i egenskap av ombud,

–       Europeiska gemenskapernas kommission, genom X. Lewis och M. Heller, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1       Begäran om förhandsavgörande rör tolkningen av rådets direktiv 70/156/EEG av den 6 februari 1970 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om typgodkännande av motorfordon och släpvagnar till dessa fordon (EGT L 42, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 1, s. 120), i dess lydelse enligt rådets direktiv 92/53/EEG av den 18 juni 1992 (EGT L 225, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 23, s. 86) (nedan kallat typgodkännandedirektivet).

2       Begäran har framställts i ett förfarande som har anhängiggjorts av Berndt Voigt, rörande böter som han ålagts av Regierungspräsidium Karlsruhe-Bretten (det styrande organet i regionen Karlsruhe-Bretten).

 Tillämpliga bestämmelser

 De gemenskapsrättsliga bestämmelserna

3       I skälen till typgodkännandedirektivet redogör rådet för de skäl som låg bakom gemenskapslagstiftarens beslut att anta detta direktiv. Skälen lyder i utdrag som följer:

”I varje medlemsstat måste motorfordon avsedda för transport av gods eller passagerare uppfylla vissa obligatoriska tekniska krav. Sådana krav är olika i olika medlemsländer och utgör således ett hinder för handeln inom Europeiska ekonomiska gemenskapen.

Sådana hinder för upprättandet av en väl fungerande, gemensam marknad kan minskas och även undanröjas om alla medlemsstater antar samma krav, antingen som tillägg till eller i stället för deras befintliga lagstiftning.

Det är praxis att medlemsstaterna kontrollerar att fordonen uppfyller gällande tekniska krav innan de släpps ut på marknaden; denna kontroll utförs på fordonstyper.

…

På gemenskapens nivå är det nödvändigt att införa ett förfarande för typgodkännande av varje fordonstyp. Dels för kontroll av att ovanstående krav är uppfyllda, dels för att varje medlemsstat skall kunna erkänna kontroller som utförts av andra medlemsstater.

Genom förfarandet skall varje medlemsstat kunna säkerställa att en fordonstyp har utsatts för de kontroller som fastställs i särdirektiv och anges i typgodkännandeintyget. Vidare skall förfarandet göra det möjligt för tillverkarna att fylla i ett intyg om överensstämmelse för alla fordon som överensstämmer med en godkänd typ. Ett fordon som åtföljs av ett sådant intyg måste av alla medlemsstater anses vara i överensstämmelse med landets egna författningar. Varje medlemsstat bör upplysa övriga medlemsstater om erhållna resultat genom att sända ett ifyllt exemplar av typgodkännandeintyget för varje fordonstyp som har godkänts.

…”

4       I artikel 1 första stycket i typgodkännandedirektivet föreskrivs följande:

”Räckvidd

Detta direktiv skall tillämpas på motorfordon och släpvagnar till dessa fordon, som tillverkats i ett eller flera stadier, samt på system, komponenter och separata tekniska enheter som är avsedda att vara en del av sådana fordon eller släpvagnar.”

5       Artikel 2 i nämnda direktiv innehåller följande definitioner:

–       ”typgodkännande: förfarande genom vilket en medlemsstat intygar att en fordonstyp, ett system, en komponent eller en separat teknisk enhet uppfyller de relevanta kraven i detta direktiv eller i något av de särdirektiv som anges i den uttömmande förteckning som återfinns i bilagorna 4 och 11”,

–       ”fordon: motorfordon som är avsett att användas på väg, oavsett om det är färdigbyggt eller ej, med minst fyra hjul och konstruerat för en maximihastighet över 25 km/h samt släpvagnar till sådana fordon, med undantag av spårbundna fordon, jordbruks- och skogsbrukstraktorer samt samtliga rörliga motorredskap”,

–       ”fordonstyp: fordon av samma kategori utan inbördes skillnader, åtminstone i fråga om de väsentliga punkter som anges i bilaga 2; varianter och skilda versioner kan förekomma inom en fordonstyp (se bilaga 2 B)”.

6       Enligt bilaga II omfattar kategori M1 fordon som används för personbefordran med högst åtta säten utöver förarsätet.

 De nationella bestämmelserna

7       De tyska vägtrafikbestämmelserna återfinns i olika lagar och förordningar. Av betydelse för målet vid den nationella domstolen är Strassenverkehrsgesetz (nedan kallad StVG) (tysk vägtrafiklag), Strassenverkehrsordnung (nedan kallad StVO) (tysk vägtrafikförordning) och Personenbeforderungsgesetz (nedan kallas PBefG) (tysk lag om persontransport). Typgodkännandedirektivet har införlivats med den tyska rättsordningen genom Verordnung über die EG-Typgenehmigung für Fahrzeuge und Fahrzeugteile (förordning om EG-typgodkännande av fordon enligt fordonstyper och fordonskomponenter). I Strassenverkehrszulassungsordnung (nedan kallad StVZO) (tysk förordning om registrering av fordon) regleras hädanefter uteslutande registreringsförfarandet och den obligatoriska försäkringen. StVZO innehåller även bestämmelser om konstruktion och användning av fordon.

8       I StVO preciseras de villkor som skall iakttas vid framförandet av motorfordon. I denna lag är hastighetsbestämmelserna för personbilar inte desamma som för andra motorfordon. Skillnaden följer av 18 § 5 andra meningen punkt 1 StVO, vilken är den bestämmelse som är relevant i målet vid den nationella domstolen, enligt vilken maximihastigheten på motorväg är 80 km i timmen för andra fordon än personbilar. För personbilar föreskrivs ingen allmän hastighetsbegränsning.

9       Begreppet personbil definieras inte i StVO. I 4 § 4 PBefG definieras personbilar som motorfordon ”som på grund av sin konstruktion och utrustning är ägnade och avsedda att transportera högst nio personer (inklusive föraren)”.

 Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

10     Den 21 oktober 2003 stoppades Berndt Voigt i en hastighetskontroll. Vid tidpunkten för kontrollen framförde han ett motorfordon av typen Sprinter på en nationell motorväg utanför tättbebyggt område. Denna fordonstyp har en högsta tillåten totalvikt på 4,6 ton och tillverkas av företaget DaimlerChrysler AG. Den uppmätta hastigheten för motorfordonet som Berndt Voigt framförde var, efter det att ett nödvändigt säkerhetsavdrag hade gjorts, 134 km/h. Genom beslut av den 18 november 2003 ålade Regierungspräsidium Karlsruhe-Bretten Berndt Voigt böter på 275 euro eftersom han hade överskridit maximihastigheten på 80 km/h för bland annat lastbilar med 54 km/h. Dessutom drogs Bernd Voigts körkort in under två månader och fyra poäng skrevs in i det centraliserade vägtrafikregistret. Det fordon som framfördes av Berndt Voigt, vilket hade beviljats ett EG-typgodkännande i kategori M1, är enligt registreringsbeviset registrerat som personbil.

11     Berndt Voigt överklagade dessa beslut den 27 november 2003. Med hänvisning till fordonets registreringsbevis, enligt vilket fordonet är en personbil, gjorde Berndt Voigt gällande att fordonet inte omfattas av den hastighetsbegränsning på 80 km/h på motorväg utanför tätbebyggt område som gäller för bland annat lastbilar. Enligt Berndt Voigt omfattas fordonet av de hastighetsbegränsningar som gäller för personbilar.

12     Genom beslut av den 10 mars 2004 överlämnade åklagarmyndigheten i Freiburg ärendet till Amtsgericht Freiburg för att bötesfrågan skulle avgöras i ett brottmål. I dom av den 29 april 2004 friade Amtsgericht Freiburg Berndt Voigt. Åklagarmyndigheten i Freiburg överklagade domen till Oberlandsgericht Karlsruhe. Den 26 augusti 2004 upphävde Oberlandsgericht Karlsruhe Amtsgericht Freiburgs dom. Oberlandsgericht Karlsruhe ansåg nämligen att ytterligare faktiska uppgifter rörande Sprintermodellen i det specifika utförande som hade framförts av Berndt Voigt krävdes för att avgöra tvisten vid den nationella domstolen. Denna bedömning föranleddes av en dom som hade meddelats en dag tidigare, i vilken det angavs att åtskillnad skall göras mellan olika utföranden av denna fordonsmodell. Domen hade meddelats i ett liknande mål, i vilket domstolen hade fastställt att uppgiften i registreringsbeviset om att det rörde sig om en ”personbil” saknade betydelse.

13     Under dessa omständigheter beslutade Amtsgericht Freiburg att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

”1)       Skall typgodkännandedirektivet, vilket införlivats i tysk rätt genom EG‑TypV (Verordnung über die EG-Typgenehmigung für Fahrzeuge und Fahrzeugteile av den 9 december 1994, senast ändrad den 7 februari 2004), tolkas så, att en förare av ett motorfordon, vilket har registrerats som personbil på grundval av ett EG-typgodkännande, också har rätt att använda fordonet, såsom en godkänd fordonstyp, i vägtrafik, och är föraren av detta motorfordon enbart skyldig att följa de hastighetsbegränsningar som gäller för personbilar?

2)       Får de myndigheter som ansvarar för kontrollen av gällande trafikbestämmelser förklara att de EG-typgodkännanden som den federala vägtrafikmyndigheten har utfärdat, samt de registreringar som de tyska registreringsmyndigheterna har gjort på grundval av dessa EG‑typgodkännanden, inte är av avgörande betydelse för klassificeringen av fordonstypen när de skall avgöra vilka hastighetsbegränsningar en förare av en sådan fordonstyp är skyldig att följa?”

 Prövning av den första frågan

14     Den hänskjutande domstolen önskar genom de båda frågorna, vilka skall prövas tillsammans, få klarhet i huruvida typgodkännandedirektivet skall tolkas så, att det utgör hinder mot nationella bestämmelser enligt vilka ett fordon som det som är aktuellt i tvisten vid den nationella domstolen inte omfattas av de nationella hastighetsbestämmelserna för personbilar utan av motsvarande bestämmelser för lastbilar, trots att fordonet har registrerats som personbil på grundval av ett EG-typgodkännande som beviljats med tillämpning av nämnda direktiv.

15     Domstolen noterar inledningsvis att det inte finns några bestämmelser i typgodkännandedirektivet, vilket uttryckligen endast avser den internationella klassificeringen av motorfordon i kategorierna M, N och O som definieras i direktivets bilaga II, som avser klassificering av motorfordon i kategorin ”personbilar”. Domstolen noterar också att även om tillverkaren av det aktuella fordonet, enligt uppgift från den hänskjutande domstolen, innehar ett EG‑typgodkännande i kategori M1 för detta fordon, så var det först i samband med att de tyska myndigheterna registrerade fordonet som det klassificerades som personbil.

16     Typgodkännandedirektivet innehåller bestämmelser vars syfte enligt skälen i direktivet är att fastställa och införa ett förfarande för typgodkännande av varje fordonstyp. Detta förfarande ersätter de förfaranden för typgodkännande som tidigare var i kraft i medlemsstaterna. Räckvidden av ett sådant EG‑typgodkännande kan endast fastställas i förhållande till det exakta tillämpningsområdet för typgodkännandedirektivet.

17     I direktivet redogör rådet i kronologisk ordning för förfarandet för typgodkännande, det efterföljande förfarandet för utfärdande av intyg om typgodkännande, tillverkarens utfärdande av intyg om överensstämmelse samt medlemsstaternas skyldighet att, med avseende på registreringen, kontrollera att produkten överensstämmer med den godkända typen. Bestämmelserna i direktivet syftar till att upphäva hindren mot den fria rörligheten för varor. Detta syfte kan uppnås genom harmonisering av tekniska krav och kriterier. Typgodkännandedirektivet innehåller däremot inga uppgifter som går utöver denna harmonisering. I direktivet ställs i synnerhet inga krav på medlemsstaterna vad avser de hastighetsbestämmelser som tillämpas på olika kategorier av motorfordon för vilka EG-typgodkännanden har utfärdats.

18     Det skall således noteras att typgodkännandedirektivet rör de tekniska krav som gäller för en fordonstyp och att de vägtrafikbestämmelser som gäller för förare av motorfordon över huvud taget inte behandlas i direktivet.

19     Det skall också noteras att typgodkännandedirektivet grundar sig på artikel 100 i EEG-fördraget (senare artikel 100 i EG-fördraget, nu artikel 94 EG) eller på artikel 100 A i EEG-fördraget (senare artikel 100 A i EG-fördraget, nu artikel 95 EG i ändrad lydelse) angående behörighet i fråga om harmonisering i syfte att genomföra den gemensamma eller den inre marknaden.

20     Under dessa omständigheter följer det varken av typgodkännandedirektivets lydelse, föremål eller syfte att gemenskapslagstiftarens avsikt var att EG‑typgodkännandet av fordon, vilket inrättades genom nämnda direktiv i syfte att upphäva hindren mot genomförandet av den inre marknaden, skulle påverka tillämpningen av nationella vägtrafikbestämmelser om hastighetsbegränsningar för olika kategorier av motorfordon.

21     Med hänsyn till vad som anförts ovan blir svaret på den första frågan att typgodkännandedirektivet skall tolkas så, att det inte utgör hinder mot nationella bestämmelser enligt vilka ett fordon som det som är aktuellt i målet vid den nationella domstolen inte omfattas av de nationella hastighetsbestämmelserna för personbilar utan av motsvarande bestämmelser för lastbilar, trots att fordonet har registrerats som personbil på grundval av ett EG-typgodkännande som beviljats med tillämpning av nämnda direktiv.

 Rättegångskostnader

22     Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande:

Rådets direktiv 70/156 av den 6 februari 1970 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om typgodkännande av motorfordon och släpvagnar till dessa fordon, i dess lydelse enligt rådets direktiv 92/53/EEG av den 18 juni 1992, skall tolkas så, att det inte utgör hinder mot nationella bestämmelser enligt vilka ett fordon som det som är aktuellt i målet vid den nationella domstolen inte omfattas av de nationella hastighetsbestämmelserna för personbilar utan av motsvarande bestämmelser för lastbilar, trots att fordonet har registrerats som personbil på grundval av ett EG-typgodkännande som beviljats med tillämpning av nämnda direktiv.

Underskrifter

---

* Rättegångsspråk: tyska.