EUR-Lex Access to European Union law
This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 62005CC0260
Opinion of Advocate General Kokott delivered on 1 February 2007. # Sniace SA v Commission of the European Communities. # Appeal - State aid - Admissibility - Measure of individual concern to the applicant. # Case C-260/05 P.
Förslag till avgörande av generaladvokat Kokott föredraget den 1 februari 2007.
Sniace SA mot Europeiska kommissionen.
Överklagande - Statligt stöd - Upptagande till sakprövning - Sökanden berörs personligen av rättsakten.
Mål C-260/05 P.
Förslag till avgörande av generaladvokat Kokott föredraget den 1 februari 2007.
Sniace SA mot Europeiska kommissionen.
Överklagande - Statligt stöd - Upptagande till sakprövning - Sökanden berörs personligen av rättsakten.
Mål C-260/05 P.
Rättsfallssamling 2007 I-10005
ECLI identifier: ECLI:EU:C:2007:74
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
JULIANE KOKOTT
föredraget den 1 februari 20071(1)
Mål C-260/05 P
Sniace SA
mot
kommissionen
andra intervenienter
Republiken Österrike
och
Lenzing Fibres GmbH
”Artikel 87.1 EG – Upptagande till sakprövning – Kriteriet personligen berörd – Väsentlig inverkan på marknadsställningen – Stöd från Österrike till Lenzing Lyocell GmbH & Co. KG för uppförandet av en ny fabrik – Cellulosafibermarknaden”
I – Inledning
1. När kommissionen beviljar ett stöd eller inte framför någon invändning mot ett stöd uppkommer frågan under vilka villkor eventuella konkurrenter till stödmottagaren kan väcka talan mot detta beslut. Svårigheten ligger som regel i att bestämma om konkurrenten är personligen berörd av beslutet att bevilja stöd.
2. I förevarande överklagande tvistar parterna om huruvida Sociedad nacional de Industrias y Aplicaciones de Celulosa Española SA (nedan kallat Sniace) är personligen berört av kommissionens beslut 2001/102/EG av den 19 juli 2000 om det statliga stöd som Österrike beviljat Lenzing Lyocell GmbH & Co. KG (nedan kallat Lenzing Lyocell) (nedan kallat det omtvistade beslutet)(2). I den överklagade domen(3) fastställde förstainstansrätten att Sniace inte är personligen berört.
II – Bakgrunden till tvisten och förfarandet
3. I punkterna 1 och 2 i den överklagade domen har förstainstansrätten beskrivit de berörda företagen på följande sätt:
”1. Sniace SA (…) är ett spanskt bolag vars huvudsakliga verksamhet är tillverkning och försäljning av konst- och syntetfiber, cellulosa, cellulosafiber (stapelviskosfiber), filamentgarn av nylon, non-woven duk samt natriumsulfat, skogsindustri och samproduktion av elenergi.
2. Lenzing Lyocell (nedan kallat LLG) är ett österrikiskt bolag och utgör ett dotterbolag till det österrikiska bolaget Lenzing AG, vilket också tillverkar bland annat viskosfiber och modalfiber. Lenzing Lyocells verksamhet består i tillverkning och försäljning av lyocell, vilket är en ny fibertyp som tillverkas av naturlig och ren cellulosa. Denna fibertyp tillverkas även av det brittiska bolaget Courtaulds plc., som marknadsför den under namnet Tencel.”
4. Från år 1995 och framåt beviljade de österrikiska myndigheterna Lenzing Lyocell olika stödåtgärder för uppförandet av en fabrik för tillverkning av lyocell i Burgenland. Efter att först ha beslutat att inte framföra några invändningar mot stödåtgärderna, beslutade kommissionen att inleda det förfarande som avses i artikel 88.2 EG för att pröva huruvida stödåtgärderna var förenliga med gemenskapsrätten. I detta förfarande inkom Sniace med två synpunkter.
5. Den 19 juli 2000 antog kommissionen det omtvistade beslutet(4). I detta beslut fastställdes att Lenzing Lyocell kunde behålla olika förmåner. I artikeldelen föreskrev kommissionen följande:
”Artikel 1
De stöd, som Österrike beviljat Lenzing Lyocell GmbH & Co. KG (LLG), Heiligenkreuz, genom att ställa garantier för ett belopp av 35,80 miljoner euro (en garanti från ett konsortium av affärsbanker och offentligt ägda banker för ett belopp av 21,8 miljoner euro och tre garantier från Wirtschaftspark Heiligenkreuz Servicegesellschaft mbH (WHS) för ett belopp av 1,4 miljoner euro, 10,35 miljoner euro respektive 2,25 miljoner euro) samt genom ett markpris på 4,4 euro per m² vid förvärvet av 120 ha industrimark, genom garantier från delstaten Burgenlands sida för fasta priser för tillhandahållande av infrastrukturtjänster och genom tillhandahållande av ett stöd till okänt belopp i form av skapandet av en företagsspecifik infrastruktur, utgör inte statliga stöd enligt artikel 87.1 i EG-fördraget.
Artikel 2
Det stöd som Österrike beviljat LLG genom en garanti för ett belopp av 14,5 miljoner euro från WiBAG:s sida överensstämmer med den garantiförordning som kommissionen godkänt som nr N 542/95.
Stödet till miljöskydd till ett belopp av 5,37 miljoner euro överensstämmer med de miljöskyddsriktlinjer som kommissionen godkänt som nr N 93/148.
Artikel 3
De individuella stöd, som Österrike beviljat till ett belopp av 0,4 miljoner euro i form av ett stöd till markförvärvet och 21,8 miljoner euro i form av passivt delägande, är förenliga med den gemensamma marknaden.”
6. Sniace väckte talan mot detta beslut vid förstainstansrätten. Lenzing Lyocell, den österrikiska regionen Burgenland samt Österrike intervenerade till stöd för kommissionen, som var svarande i målet.
7. Förstainstansrätten avvisade talan med motiveringen att Sniace inte var personligen berört av beslutet om att bevilja stöd. Sniace har endast spelat en liten roll i det administrativa förfarandet, och dess ställning på marknaden har inte heller påverkats väsentligen, eftersom lyocell som uteslutande tillverkas av Lenzing Lyocell inte konkurrerar med viskos som tillverkas av Sniace.
III – Yrkanden
8. Sniace har i sitt överklagande yrkat att domstolen skall
– upphäva förstainstansrättens dom av den 14 april 2005 i mål T‑88/01,
– bifalla de yrkanden som framställdes i första instans eller, alternativt, återförvisa målet till förstainstansrätten för förnyad prövning i sak,
– bifalla begäran av den 16 oktober 2001 om vidtagande av åtgärder för processledning samt begäran av den 20 april 2001 att parterna skall inställa sig personligen, att vittnesförhör skall hållas och att sakkunnig skall höras,
– förplikta svarande i första instans att ersätta rättegångskostnaderna.
9. Kommissionen har däremot yrkat att domstolen skall
– förklara att överklagandet inte kan upptas till sakprövning alternativt inte bifallas med stöd av de tre första grunderna,
– förklara att överklagandet inte kan bifallas med stöd av den fjärde grunden,
– förplikta motparten att ersätta rättegångskostnaderna,
– eller, alternativt, för det fall att överklagandet bifalls, återförvisa målet till förstainstansrätten i fråga om beslutet i sak.
10. Lenzing Fibers GmbH (nedan kallat Lenzing Fibers), som har trätt i stället för Lenzing Lyocell, och Republiken Österrike har yrkat att domstolen skall ogilla överklagandet i dess helhet.
IV – Bedömning
11. Sniace har åberopat fyra grunder till stöd för överklagandet. Förstainstansrätten har gjort en felaktig bedömning när den för det första fastställde att Sniaces ställning på marknaden inte påverkas väsentligen och för det andra konstaterade att Sniaces deltagande i granskningsförfarandet var av underordnad betydelse. För det tredje har rätten till ett effektivt rättsligt skydd åsidosatts i den överklagade domen. Sniace har som fjärde grund hävdat att det har behandlats annorlunda än Lenzing Lyocell, eftersom förstainstansrätten bifallit en talan som väckts av moderbolaget i koncernen Lenzing AG (nedan kallad Lenzing-koncernen) avseende beslutet om att bevilja Sniace stöd.(5)
A – Frågan huruvida en person skall anses vara personligen berörd
12. Innan dessa grunder prövas skall vissa inledande anmärkningar göras angående frågan huruvida en person skall anses vara personligen berörd.
13. Enligt fast rättspraxis kan andra personer än dem som ett beslut är riktat till endast göra anspråk på att vara personligen berörda, i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG, om beslutet angår dem på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem från alla andra personer och därigenom försätter dem i en ställning som motsvarar den som gäller för den person som beslutet är riktat till.(6)
14. Villkoren för att konkurrenter skall betraktas som personligen berörda enligt bestämmelserna om statligt stöd skiljer sig avsevärt från varandra beroende på i vilket skede av förfarandet och i vilket syfte talan väcks.
15. Domstolen har nyligen i målet ARE sammanfattat de villkor under vilka (potentiella) konkurrenter till personer som gynnas av ett stöd kan väcka talan mot kommissionens beslut, såvida de inte ifrågasätter nationella åtgärder utan ett formellt prövningsförfarande enligt artikel 88.2 EG.(7) Det finns därmed två möjliga sätt att utforma talan. För det första kan syftet med talan vara att framtvinga ett formellt prövningsförfarande, för det andra att ifrågasätta kommissionens beslut i sak.
16. När syftet med talan är att framtvinga ett formellt prövningsförfarande räcker det att sökandena är personer, företag eller sammanslutningar, vars intressen eventuellt skadas, det vill säga särskilt företag som konkurrerar med stödmottagarna samt branschorganisationer.(8) Talerätten sträcker sig därmed relativt långt för att säkerställa de processuella rättigheter som garanteras potentiella konkurrenter inom ramen för det formella prövningsförfarandet enligt artikel 88.2 EG.(9)
17. Det förhåller sig emellertid annorlunda när syftet med talan mot ett beslut som har fattats utan ett formellt prövningsförfarande är att utverka en ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet i själva sakfrågan. I det fallet är det inte tillräckligt att klaganden kan anses som berörd i den mening som avses i artikel 88.2 EG. Det krävs att klaganden visar att han är personligen berörd. Detta förutsätter att klagandens marknadsställning väsentligen påverkas av det stödsystem som det omtvistade beslutet avser.(10)
18. Detta striktare kriterium gäller även efter att det formella prövningsförfarandet enligt artikel 88.2 EG har ägt rum. Det framgår av domen i målet Cofaz att i sådana fall berör beviljandet av ett stöd på grundval av ett formellt prövningsförfarande enligt artikel 88.2 EG personligen den konkurrent som har väckt talan, om denne har spelat en aktiv roll inom ramen för detta förfarande och dennes ställning på marknaden väsentligt påverkas av den stödåtgärd som det överklagade beslutet avser.(11) Det är på grundval av detta kriterium som frågan huruvida Sniace är personligen berört skall bedömas.
B – Den första grunden: Frågan huruvida marknadsställningen väsentligen påverkas
19. Genom den första grunden riktas kritik mot förstainstansrättens uttalande att Sniace inte har visat att stödet väsentligen har påverkat dess marknadsställning. Kriteriet väsentlig påverkan syftar till att identifiera de konkurrenter som berörs personligen av det beviljade stödet på så sätt att de uppfyller de sakprövningsförutsättningar som har fastställts i domen i målet Plaumann.(12) Stödet innebär att konkurrenter som har rätt att väcka talan kan särskiljas från alla andra personer och innebär att de berörs personligen på ungefär samma sätt som en person som ett beslut är riktat till. Detta är avgörande för vad som är en väsentlig inverkan på marknadsställningen som enligt domen i målet Cofaz ger rätt att väcka talan och vad som inte är en väsentlig inverkan i denna mening.
20. I princip innebär varje förmån som selektivt beviljas vissa marknadsaktörer att marknadsställningen för samtliga konkurrenter som inte gynnas av denna förmån påverkas. Det finns emellertid många andra omständigheter som har en positiv eller negativ inverkan på företagets marknadsställning. Enbart den omständigheten att en rättsakt skulle kunna påverka konkurrensförhållandet på den ifrågavarande marknaden är därför inte tillräckligt för att alla ekonomiska aktörer som befinner sig i en konkurrenssituation, av vilket slag som helst, visavi den som drar fördel av rättsakten skall kunna anses som personligen berörda av rättsakten.(13)
21. Ett stöd som berör en konkurrent personligen kan endast antas föreligga om mottagaren av stödet gynnas i förhållande till konkurrenten på ett sådant sätt att denna faktor intar en särskild ställning. Denna särskilda ställning måste göra det möjligt för gemenskapsdomstolarna att dels skilja mellan den inverkan som förmånen har för mottagaren och andra omständigheter som inverkar på marknadsställningen för andra konkurrenter som väckt talan, dels ge dessa omständigheter en egen betydelse för konkurrenterna. Av förstainstansrättens uttalande i beslutet Deutsche Post och DHL framgår att klaganden måste visa i hur stor utsträckning dess marknadsställning har påverkats.(14)
22. Som kommissionen med rätta har framhållit skall den väsentliga inverkan på marknadsställningen för en konkurrent som har väckt talan inte förväxlas med en eventuellt hotande snedvridning av konkurrensen enligt artikel 87 EG, som utgör ett kännetecken för ett rättsstridigt stöd. Förbudet mot stöd gäller nämligen inte endast stöd vars konkurrensbegränsande effekt berör vissa konkurrenter personligen.(15)
23. Följaktligen skall respektive marknads struktur och det påstådda stödets effekt undersökas.(16) Förstainstansrätten har i punkt 61 i den överklagade domen utgått från att stödåtgärderna uteslutande avser en fabrik för tillverkning av lyocell och att Sniace inte tillverkar detta material och inte heller avser att göra det i framtiden. Förstainstansrätten har vidare i punkterna 62 till 78 fastställt att lyocell och viskos som tillverkas av Sniace inte konkurrerar med varandra. Ett stöd till Lenzing Lyocell för tillverkning av lyocell kan följaktligen inte medföra att Sniaces marknadsställning påverkas väsentligen.(17) Förstainstansrätten har till stöd för sitt resonemang huvudsakligen anfört att de båda fibertyperna har olika produktegenskaper, vilket inte har ifrågasatts, och påpekat att lyocell är dyrare.
1. Förstainstansrättens bevisvärdering
24. Sniace har, liksom vid förstainstansrätten, emellertid invänt att Lenzing Lyocell sålde lyocell av annan standard, det vill säga varor av lägre kvalitet, såsom så kallad proviscose, vilket är en produkt som består av en blandning av viskos och lyocell. Båda produkterna konkurrerade med produkten viskos som Sniace tillverkade.
25. Såsom Sniace uttryckligen har erkänt skall ett överklagande enligt artikel 225 EG och artikel 58.1 i domstolens stadga begränsas till rättsfrågor. Förstainstansrätten är ensam behörig att fastställa de relevanta faktiska omständigheterna och bedöma bevisningen. Bedömningen av de faktiska omständigheterna och bevisningen är därför inte – utom i det fall då uppgifter som underställts förstainstansrätten har missuppfattats – en rättsfråga som i sig är underställd domstolens kontroll i ett mål om överklagande.(18)
26. Sniaces invändningar med avseende på konkurrensen mellan lyocell och viskos avser emellertid, såsom även kommissionen och Österrike har betonat, uteslutande förstainstansrättens fastställande av en faktisk omständighet. De kan följaktligen endast tas upp till sakprövning såvida Sniace har gjort gällande att förstainstansrätten har missförstått faktiska omständigheter eller bevisning.
27. Domstolen har nyligen preciserat att det föreligger en sådan missuppfattning när bedömningen av den befintliga bevisningen framstår som uppenbart felaktig utan att någon ny bevisning beaktas.(19)
28. Sniace har således rätt i att förstainstansrätten har gjort en felaktig bedömning i punkt 72 när den fastställde att det på grundval av handlingarna i målet inte kan fastställas att lyocell förekommer i olika kvaliteter. Sniace hade nämligen inlämnat en artikel som bilaga 17 till ansökan avseende symposiet Lenzing Lyocell och av denna artikel framgår att Lenzing Lyocell har utvecklat olika typer av lyocellfibrer som har olika egenskaper.
29. Detta fel är emellertid inte avgörande för frågan huruvida den överklagade domen var lagenlig i sak, eftersom förekomsten av olika typer av lyocell inte utgör stöd för påståendet att Lenzing Lyocell faktiskt säljer lyocell av lägre kvalitet som prismässigt konkurrerar med viskos.
30. Sniace har vidare kritiserat att förstainstansrätten i punkterna 74 till 77 inte har gjort en tillräckligt djupgående prövning av den påstådda konkurrensen mellan viskos och proviscose, som är en blandning av viskos och lyocell. Den argumentation som framfördes i detta avseende begränsar sig emellertid till att proviscose omnämns. Sniace har däremot inte angett att den bevisning som åberopades i förstainstansrätten bevisade att proviscose och viskos konkurrerar med varandra.
31. Sniace har hänvisat till ett kommissionsbeslut i ett koncentrationsförfarande avseende Lenzing-koncernen som offentliggjordes i mars 2004. Detta föranleder inte någon annan bedömning. Det är förvisso riktigt att Lenzing-koncernen i koncentrationsförfarandet ansträngde sig för att visa att lyocell och viskos skall hänföras till samma marknad. Den lyckades emellertid uppenbarligen inte att bevisa detta, eftersom kommissionen i detta beslut konstaterade att det finns en separat marknad för lyocellfibrer, på vilken utöver Lenzing-koncernen endast en koncern, nämligen Acordis, var verksam.(20)
32. De anmärkningar som myndigheten för kontroll av företagskoncentrationer i Förenade kungariket har gjort med avseende på Lenzing-koncernens förvärv av denna konkurrerande tillverkning av lyocell kan inte beaktas i förevarande mål. Denna myndighet fastställde vid ett senare tillfälle att lyocell kan ersättas med andra fibrer.(21) Sniace har varken framfört något stöd för dessa argument eller använt desamma för att med avseende på de olika användningsområdena visa att dess marknadsställning påverkades väsentligen. De är därför inte föremål för prövning i förevarande mål.
33. Det kan därmed inte konstateras att förstainstansrätten har missuppfattat bevisning när den har fastställt att det inte föreligger någon direkt konkurrens mellan viskos och lyocell. Överklagandet kan därför inte bifallas med stöd av den första delgrunden.
2. Konkurrensförhållandet mellan Sniace och Lenzing-koncernen
34. Sniace har därutöver anfört att förstainstansrätten har underlåtit att bedöma olika uppgifter som stöder uppfattningen att Sniace är personligen berört av beslutet om att bevilja stöd. Liksom Lenzing-koncernen ingår Sniace i en begränsad krets av cellulosafibertillverkare och är ett av de tre konkurrerande företag som har deltagit i granskningsförfarandet med avseende på det stöd som har beviljats Lenzing Lyocell enligt artikel 88.2 EG. Kommissionen har i skäl 45 i sitt beslut likaså utgått från att det stöd som beviljades Lenzing Lyocell möjligtvis kunde inverka på konkurrenter i andra medlemsstater. Såsom kommissionen likaså har erkänt rådde överkapacitet på denna marknad.(22) Sniace har i förstainstansrätten slutligen framfört bevisning för att det har lidit förluster till följd av det stöd som beviljades Lenzing Lyocell.
35. Denna argumentation saknar emellertid betydelse. Av det skälet innebär inte heller den omständigheten att det inte har gjorts någon uttrycklig bedömning att det föreligger en bristfällig motivering.(23)
36. Det skall nämligen erinras om att stödet direkt endast gick till tillverkningen av lyocell och att Sniace inte tillverkar denna produkt utan viskos, och att det inte föreligger någon direkt konkurrens mellan viskos och lyocell.
37. Sniaces argumentation avser inte marknaden för lyocell. Den kunde därför endast vara relevant om ett stöd som beviljats för tillverkning av lyocell väsentligen skulle kunna påverka marknadsställningen för en person som tillverkar cellulosafiber för andra marknader. Det skulle här vara nödvändigt att det stöd som beviljas på en marknad på vilken konkurrenten till stödmottagaren inte är verksam hade en påtaglig inverkan på konkurrenten på andra marknader och att konkurrenten därför försätts i en ställning som motsvarar den som gäller för den person som beslutet om beviljande av stöd är riktat till.
38. I den argumentation som Sniace har framfört finns emellertid ingenting som tyder på att det stöd som har beviljats för tillverkning av lyocell har påverkat andra marknader väsentligen på detta sätt. Det har särskilt inte kunnat bevisas att det har uppkommit förluster vid försäljningen av viskos till följd av konkurrensen med lyocell. Såsom även kommissionen har påpekat grundar sig nämligen den handling som Sniace har ingett i detta hänseende i förfarandet vid förstainstansrätten på det obevisade antagandet att det faktiskt råder direkt konkurrens mellan lyocell och viskos.
39. Sniace hade, för att i egenskap av konkurrent till Lenzing-koncernen på andra marknader kunna visa att Sniace påverkats väsentligen av det stöd som beviljats för tillverkningen av lyocell, det vill säga att Sniace är personligen berört, varit tvunget att visa att dessa marknader påverkats. Sådana verkningar skulle till exempel kunna framgå av korssubventionering – vilken med säkerhet är svår att styrka – mellan det verksamhetsområde för vilket stöd beviljats och annan verksamhet som bedrivs av stödmottagaren. Sniace har emellertid inte anfört något stöd för detta.
40. Portföljeffekter,(24) som består i att stödmottagaren erbjuder produkter från marknaden för de verksamheter för vilka stöd har beviljats tillsammans med produkter från andra marknader, på vilka den konkurrerar med den konkurrent som har väckt talan, skulle också vara möjliga. Argumentationen avseende proviscose och andra fiberblandningar med användning av lyocell går i denna riktning. Sniace har emellertid varken visat att det råder direkt konkurrens mellan dessa blandningar och den viskos som Sniace säljer eller att bolagets konkurrensställning skulle påverkas av eventuella portföljeffekter med beaktande av fördelarna för tillverkningen av lyocell.
41. Domstolen behöver följaktligen inte ta ställning till Sniaces argumentation avseende det allmänna konkurrensförhållandet mellan tillverkarna av cellulosafibrer.
42. Överklagandet kan således inte heller bifallas med stöd av denna del av den första grunden.
C – Den andra grunden: Deltagande i förfarandet
43. Sniace har genom sin andra grund riktat kritik mot förstainstansrättens uttalande i punkt 59 i den överklagade domen att Sniace endast har spelat en liten roll i det administrativa förfarandet.
44. Denna grund saknar emellertid relevans, den är en ”moyen inopérant”, det vill säga en grund genom vilken det inte är möjligt att uppnå målet med ett överklagande. Dessutom saknar den stöd.
45. Av domen i målet ARE framgår nämligen att de processuella rättigheter berörda parter tillerkänns enligt artikel 88.2 EG inte kan medföra att ett beslut om stöd försätter dem i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som beslutet är riktat till.(25) Genom att delta i förfarandet uttrycker en part visserligen sitt särskilda intresse för stödmottagarens förmån. Detta intresse försätter honom emellertid inte i en ställning som motsvarar den som gäller för den person som beslutet om stöd är riktat till. Av det skälet skulle det inte heller räcka att en person aktivt deltar i det formella prövningsförfarandet.
46. Det finns än mindre anledning att besvara den mellan Sniace, kommissionen och Lenzing Fibers tvistiga frågan om vad som gäller i det omvända fallet att en konkurrent som inte har deltagit i kommissionens granskningsförfarande väcker talan och om denne kan anses vara i en ställning som motsvarar den som gäller för den person som ett beslut är riktat till.(26) Samma sak gäller för frågan om man över huvud taget kunde ha väntat ett mer aktivt deltagande i förfarandet från Sniaces sida.
47. Sniace har i sitt överklagande vidare anfört att bolaget skall anses vara personligen berört åtminstone för att få sina processuella rättigheter i granskningsförfarandet enligt artikel 88.2 EG tillgodosedda. Kommissionen åsidosatte Sniaces processuella rättigheter när den antog det omtvistade beslutet. Eftersom kommissionen fullt ut har ändrat sin bedömning, med avseende på de åtgärder som prövats i förhållande till meddelandet om inledande av förfarandet, och utvidgat bedömningen till att omfatta en prövning av andra åtgärder, borde den ha gett Sniace tillfälle att på nytt inkomma med synpunkter innan den antog ett slutgiltigt beslut.
48. Dessa argument kan inte tas upp till prövning enligt artikel 113.2 i domstolens rättegångsregler. Enligt denna bestämmelse får överklagandet nämligen inte avse annan sak än den som har varit föremål för talan vid förstainstansrätten. Sniace har emellertid inte framfört argumentet om ett påstått åsidosättande av förfarandebestämmelser vid förstainstansrätten. I förstainstansrätten avsåg Sniaces kritik avseende kommissionens ändrade uppfattning endast den omständigheten att denna inte hade motiverats i tillräcklig mån. Anmärkningen avseende bristfällig motivering och invändningen att ett nytt yttrande inte har inhämtats utgör emellertid två olika grunder. En granskning av dessa argument inom ramen för överklagandet skulle därmed utvidga föremålet för tvisten.
49. Det har för övrigt inte heller fastställts att konkurrenter till berörda parter i förfarandet enligt artikel 88.2 EG skall höras på nytt. Enligt artiklarna 6 och 20 i rådets förordning EG nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [88.2 i EG] (27) begränsar sig deras rättigheter till att överlämna ett klagomål om stöd, till att lämna synpunkter efter det att förfarandet inletts och till att erhålla upplysningar om kommissionens beslut.
50. Såsom Lenzing Fibers har anfört hade Sniace därutöver även tillfälle att yttra sig över kommissionens ändrade bedömning avseende de olika marknaderna för viskos och lyocell. I ett kompletterande meddelande till granskningsförfarandet enligt artikel 88.2 EG anförde kommissionen nämligen att viskos och lyocell utgör två olika produkter och gav de berörda tillfälle att på nytt inkomma med synpunkter.(28)
51. Överklagandet kan följaktligen inte heller bifallas med stöd av den andra grunden.
D – Den tredje grunden: Effektivt rättsligt skydd
52. Genom den tredje grunden har Sniace vidare anfört att bolaget skulle berövas ett effektivt rättsligt skydd om talan inte skulle tas upp till sakprövning.
53. I den del som Sniace hävdar att förutsättningarna för att talan skall kunna tas upp till sakprövning är uppfyllda, hänvisas till vad som anförts ovan. Sniace har inte lyckats visa att det är personligen berört. Det framgår inte heller av Sniaces processuella ställning i kommissionens förfarande att Sniace skulle ha rätt att väcka talan.
54. Även om kommissionens beslut skulle åsidosätta Sniaces rättigheter, trots den omständigheten att Sniace inte är personligen berört, skulle detta inte innebära att en talan skulle kunna tas upp till sakprövning av gemenskapsdomstolarna.(29) Det ankommer på medlemsstaterna att för sådana fall inrätta ett system för rättslig prövning som gör det möjligt att säkerställa rätten till ett verksamt rättsligt skydd.(30) Det åligger i enlighet med principen om lojalt samarbete i artikel 5 EG därvid de nationella domstolarna att, så långt det är möjligt, tolka och tillämpa nationella bestämmelser om talerätt så att det är möjligt att säkerställa det rättsliga skydd som föreskrivs.(31)
55. Enskilda kan visserligen inte genom att åberopa endast artikel 87 EG vid de nationella domstolarna sätta i fråga en stödåtgärds förenlighet med gemenskapsrätten och inte heller begära att de nationella domstolarna skall uttala sig, i huvudsaken eller som en särskild fråga, om stödets eventuella oförenlighet med gemenskapsrätten.(32) Enligt artiklarna 87 EG och 88 EG kan ett sådant uttalande nämligen endast göras av kommissionen.(33)
56. Detta skall skiljas från möjligheten att vid nationella domstolar göra invändning om rättsstridighet mot ett kommissionsbeslut om beviljande av stöd. Denna möjlighet finns i princip,(34) om den enskilde inte skulle ha väckt talan vid gemenskapsdomstolarna inom tidsfristen för väckande av talan.(35) Så är här inte fallet redan av det skälet att talan inte kunde tas upp till sakprövning enligt vad som har fastställts ovan. Den nationella domstolen måste i ett sådant fall eventuellt begära ett förhandsavgörande av domstolen, för att få prövat om beslutet är giltigt.(36)
57. De förutsättningar som har uppställts för att en talan som väcks av en konkurrent mot ett beslut om stöd skall kunna upptas till sakprövning vid gemenskapsdomstolarna innebär således inte ett åsidosättande av principen om ett effektivt rättsligt skydd.
E – Den fjärde grunden: Likabehandling
58. Sniace anser slutligen att det skulle strida mot likabehandlingsprincipen att avvisa överklagandet. Sniaces konkurrent, Lenzing-koncernen, har nämligen med framgång väckt talan mot ett kommissionsbeslut genom vilket Sniace beviljades stödåtgärder.
59. Det är inte nödvändigt att vidare redogöra för detaljerna i det andra förfarandet, utan det räcker att i detta avseende påpeka att det stöd som beviljades Sniace även gick till viskostillverkningen och att Lenzing-koncernen också erbjuder viskos. Domstolen kan fastställa att villkoren för att en person skall anses som personligen berörd är uppfyllda, eftersom företaget direkt berörs av denna konkurrens.(37) Eftersom de båda förfarandena därmed inte är jämförbara, kan det inte fastställas att otillåten särbehandling har förekommit.
60. Sniace kan slutligen inte heller vinna framgång med sin invändning om att domstolen inte har bifallit dess begäran om bevisupptagning. Förstainstansrätten är nämligen ensam behörig att avgöra huruvida det föreligger ett eventuellt behov av att komplettera den information som den har tillgång till i anhängiggjorda mål. Huruvida handlingarna i målet skall anses ha bevisvärde omfattas av förstainstansrättens självständiga bedömning av de faktiska omständigheterna som inte omfattas av domstolens prövning inom ramen för överklagandet, utom i fall då den bevisning som läggs fram vid förstainstansrätten har missuppfattats eller när det framgår av handlingarna i målet att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga.(38)
61. Överklagandet kan följaktligen inte heller bifallas med stöd av denna grund.
F – Förslag till avgörande
62. Överklagandet skall följaktligen ogillas i sin helhet.
V – Rättegångskostnader
63. Enligt artikel 122 jämförd med artiklarna 118 och 69.2 i domstolens rättegångsregler skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats. Sniace har tappat målet och skall därför bära sin rättegångskostnad och ersätta kommissionens rättegångskostnad.
64. I artikel 69.4 första stycket föreskrivs att medlemsstater som har intervenerat skall bära sina rättegångskostnader, och rättegångskostnaderna för ett överklagande.(39) Enligt tredje stycket i denna bestämmelse kan rätten besluta att andra intervenienter skall bära sina rättegångskostnader. Detta förefaller vara lämpligt i förevarande fall när det gäller Lenzing Fibers. Av det skälet skall Österrike och Lenzing Fibers bära sina rättegångskostnader.
VI – Förslag till avgörande
65. Jag föreslår därför att domstolen skall meddela följande dom:
1. Överklagandet ogillas.
2. Sniace SA skall bära sin rättegångskostnad samt ersätta kommissionens rättegångskostnader.
3. Republiken Österrike och Lenzing Fibres GmbH skall bära sina rättegångskostnader.
1 – Originalspråk: tyska.
2 – EGT L 38, 2001, s. 33.
3 – Dom av den 14 april 2005 i mål T-88/01, Sniace mot kommissionen (REG 2005, s. II-1165).
4 – Ovan fotnot 2.
5 – Dom av den 21 oktober 2004 i mål T-36/99, Lenzing AG mot kommissionen (REG 2004, s. II‑3597), se i detta avseende även mitt förslag till avgörande av den 1 februari 2007 i mål C‑525/04 P, Spanien mot Lenzing (REG 2007, s. I-0000).
6 – Dom av den 15 juli 1963 i mål 25/62, Plaumann mot kommissionen (REG 1963, s. 211, 238; svensk specialutgåva, volym 1, s. 181), och av den 19 maj 1993 i mål C-198/91, Cook mot kommissionen (REG 1993, s. I-2487; svensk specialutgåva volym 14, s. 201), punkt 20.
7 – Dom av de 13 december 2005 i mål C-78/03 P, Aktionsgemeinschaft Recht und Eigentum (REG 2005, s. I-10737), punkt 34 och följande punkter.
8 – Domen i målet ARE (ovan fotnot 7), punkt 35 och följande punkt.
9 – Domen i målet ARE (ovan fotnot 7), punkt 34 och följande punkt.
10 – Domen i målet ARE (ovan fotnot 7), punkt 68 och följande punkter, punkt 37 innehåller en öppnare formulering.
11 – Domstolens dom av den 28 januari 1986 i mål 169/84, Cofaz m.fl. mot kommissionen (REG 1986, s. 391; svensk specialutgåva, volym 8, s. 421), punkt 25.
12 – Domen i målen Plaumann mot kommissionen och Cook mot kommissionen (ovan fotnot 6).
13 – Se domstolens dom av den 10 december 1969 i de förenade målen 10/68 och 18/68, Eridania m.fl. mot kommissionen (REG 1969, s. 459), punkterna 7 och 8.
14 – Förstainstansrättens beslut av den 27 maj 2004 i mål T‑358/02 (REG 2004, s. II‑1565), punkt 37.
15 – Se i detta avseende domstolens beslut av den 21 februari 2006 i mål C-367/04 P, Deutsche Post och DHL mot kommissionen (REG 2006, s. I-0000), punkt 47.
16 – Domstolen har i dom av den 12 december 2006 i mål T‑146/03, Asociación de Estaciones de Servicio de Madrid und Federación Catalana de Estaciones de Servicio mot kommissionen (REG 2006, s. I-0000), punkt 50 och följande punkter, vid bedömningen av ett stöd som beviljats bensinstationer, beaktat de lokala konkurrenterna till de bensinstationsoperatörer som mottagit stödet.
17 – Detta motsvarar för övrigt även kommissionens bedömning i skäl 52 i det omtvistade beslutet samt i beslutet av den 17 oktober 2001 om att en koncentration inte är förenlig med den gemensamma marknaden och EES-avtalets funktion (COMP/M.2187 — CVC/Lenzing, EGT L 20, 2004, skäl 54 och följande skäl).
18 – Se vad gäller bestämmelserna om statligt stöd dom av den 1 juni 2006 i de förenade målen C‑442/03 P och C‑471/03 P, P & O European Ferries (Vizcaya) mot kommissionen och Diputación Foral de Vizcaya mot kommissionen (REG 2006, s. I-4845), punkt 60, samt, mer allmänt, dom av den 11 februari 1999 i mål C‑390/95 P, Antillean Rice Mills m.fl. mot kommissionen (REG 1999, s. I‑769), punkt 29, av den 15 juni 2000 i mål C-237/98 P, Dorsch Consult (REG 2000, s. I-4549), punkt 35 och följande punkt, och av den 7 januari 2004 i de förenade målen C-204/00 P, C-205/00 P, C-211/00 P, C-213/00 P, C-217/00 P och C‑219/00 P, Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen (REG 2004, s. I-123), punkt 49.
19 – Dom av den 18 januari 2007 i mål C-229/05 P, PKK och KNK mot rådet (REG 2007, s. I-0000), punkt 37, och av den 28 maj 1998 i mål C-8/95 P, New Holland Ford mot kommissionen (REG 1998, s. I-3175), punkt 72, och av den 6 april 2006 i mål C-551/03 P, General Motors Nederland och Opel Nederland mot kommissionen (REG 2006, s. I-3173), punkt 54.
20 – Beslut CVC mot Lenzing (ovan fotnot 17), skäl 230 och följande skäl.
21 – Beslut av Office of Fair Trading av den 6 september 2004, Lenzing mot Tencel, http://www.oft.gov.uk/NR/rdonlyres/083EBE4F-28E5-4E0C-99EA-02007CBA5275/0/Lenzing.pdf, punkt 10 och följande punkter.
22 – Sniace har i detta sammanhang åberopat meddelandet om beslutet att inleda granskningsförfarandet enligt artikel 88.2 EG och det fusionsbeslut som nämns i fotnot 17. Kommissionen har emellertid även fastställt detta i skäl 45 i det omtvistade beslutet.
23 – Se dom av den 6 mars 2001 i mål C-274/99 P, Connolly mot kommissionen (REG 2001, s. I‑1611), punkt 121, och av den 11 september 2003 i mål C‑197/99 P, Belgien mot kommissionen [Forges de Clabecq] (REG 2003, s. I‑8461), punkt 81 samt förslag till avgörande av generaladvokaten Léger till domen i det sistnämna målet, punkt 68.
24 – Se med avseende på detta begrepp förstainstansrättens dom av den 3 april 2003 i mål T‑114/02, BaByliss mot kommissionen (REG 2003, s. II-1279), punkt 343.
25 – Domen i målet ARE (ovan fotnot 7), punkt 58 och punkt 69 och följande punkter. Ett liknande resonemang fördes redan i domstolens dom av den 5 juni 1996 i mål T-398/94, Kahn Scheppvaart mot kommissionen (REG 1996, s. II-477), punkt 42.
26 – Förstainstansrättens dom av den 27 april 1995 i mål T-435/93, ASPEC m.fl. mot kommissionen (REG 1995, s. II-1281), punkt 64, av den 5 november 1997 i mål T-149/95, Ducros mot kommissionen (REG 1997, s. II-2031), punkt 34, och av den 15 september 1998 i mål T-11/95, BP Chemicals mot kommissionen (REG 1998, s. II-3235), punkt 72. Jämför däremot domstolens dom av den 23 maj 2000 i mål C‑106/98 P, Comité d’entreprise de la Société française de production m.fl. mot kommissionen (REG 2000, s. I‑3659), punkt 41, samt domstolens beslut i målet Deutsche Post och DHL mot kommissionen (ovan fotnot 15), punkt 41.
27 – EGT L 83, 1999, s. 1.
28 – Uppmaning enligt artikel 88.2 i EG-fördraget att inkomma med synpunkter på stöd C 61/98 (f.d. NN 189/97) – Lenzing Lyocell GmbH & Co. KG, Österrike, EGT C 253, 1999, s. 4 (10).
29 – Beslutet av den 1 oktober 2004 i mål C-379/03 P, Pérez Escolar mot kommissionen (REG 2004, s. I-0000, beslutet finns enbart på spanska och franska), punkterna 41 och 42, som kommissionen har åberopat är inte relevant i förevarande fall, eftersom sökanden inte ens var konkurrent till det företag som påstods ha gynnats.
30 – Dom av den 25 juli 2002 i mål C-50/00 P, Unión de Pequeños Agricultores mot rådet (REG 2002, s. I-6677), punkt 41.
31 – Domen i målet Unión de Pequeños Agricultores mot rådet (ovan fotnot 30), punkt 42.
32 – Dom av den 22 mars 1977 i mål 78/76, Steinike & Weinlig (REG 1977, s. 595; svensk specialutgåva, volym 3, s. 329), punkt 21, och beslut av den 24 juli 2003 i mål C‑297/01, Sicilcassa och Graci (REG 2003, s. I-7849), punkt 47.
33 – Domen i målet Steinike & Weinlig (ovan fotnot 32) punkt 6 och följande punkter.
34 – Dom av den 15 december 2005 i mål C‑148/04, Unicredito Italiano (REG 2005, s. I‑11137) punkt 43, se även dom av den 21 maj 1987 i de förenade målen 133/85–136/85, Rau mot BALM (REG 1987, s. 2289), punkt 11, och av den 14 december 2000 i mål C‑344/98, Masterfoods och HB (REG 2000, s. I‑11369), punkt 55 och följande punkter.
35 – Se mitt förslag till avgörande av den 26 oktober 2006 i mål C‑441/05, Roquette Frères (REG 2006, s. I-0000), punkt 33 med vidare hänvisningar.
36 – Se domen i målet Masterfoods (ovan fotnot 34).
37 – Se i detta avseende mitt förslag till avgörande till domen i målet Spanien mot Lenzing (ovan fotnot 5), punkt 29 och följande punkter.
38 – Dom av den 10 juli 2001 i mål C-315/99 P, Ismeri Europa mot revisionsrätten (REG 2001, s. I‑5281), punkt 19, av den 7 november 2002 i de förenade målen C‑24/01 P och C-25/01 P, Glencore och Compagnie Continentale mot kommissionen (REG 2002, s. I-10119), punkterna 77 och 78, och av den 7 oktober 2004, i mål C‑136/02 P, Mag Instrument mot harmoniseringsbyrån (REG 2004, s. I‑9165), punkt 76.
39 – Dom av den 24 september 2002 i de förenade målen C‑74/00 P och C‑75/00 P, Falck mot kommissionen (REG 2002, s. I‑7869), punkt 191.