This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 62004TJ0016
Judgment of the General Court (Third Chamber) of 2 March 2010.#Arcelor SA v European Parliament and Council of the European Union.#Environment - Directive 2003/87/EC - Scheme for greenhouse gas emission allowance trading - Action for annulment - Lack of direct and individual concern - Action for damages - Admissibility - Sufficiently serious breach of a higher-ranking rule of law conferring rights on individuals - Right to property - Freedom to pursue a trade or profession - Proportionality - Equal treatment - Freedom of establishment - Legal certainty.#Case T-16/04.
Tribunalens dom (tredje avdelningen) av den 2 mars 2010.
Arcelor SA mot Europaparlamentet och Europeiska unionens råd.
Miljö - Direktiv 2003/87/EG - System för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen - Talan om ogiltigförklaring - Villkoret direkt och personligen berörd ej uppfyllt - Begäran om skadestånd - Upptagande till sakprövning - Tillräckligt klar överträdelse av en överordnad rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter - Äganderätt - Frihet att utöva näringsverksamhet - Proportionalitet - Likabehandling - Etableringsfrihet - Rättssäkerhet.
Mål T-16/04.
Tribunalens dom (tredje avdelningen) av den 2 mars 2010.
Arcelor SA mot Europaparlamentet och Europeiska unionens råd.
Miljö - Direktiv 2003/87/EG - System för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen - Talan om ogiltigförklaring - Villkoret direkt och personligen berörd ej uppfyllt - Begäran om skadestånd - Upptagande till sakprövning - Tillräckligt klar överträdelse av en överordnad rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter - Äganderätt - Frihet att utöva näringsverksamhet - Proportionalitet - Likabehandling - Etableringsfrihet - Rättssäkerhet.
Mål T-16/04.
Rättsfallssamling 2010 II-00211
ECLI identifier: ECLI:EU:T:2010:54
Parter
I mål T‑16/04,
Arcelor SA, Luxemburg (Luxemburg), inledningsvis företrätt av advokaterna W. Deselaers, B. Meyring och B. Schmitt-Rady, därefter W. Deselaers och B. Meyring,
sökande,
mot
Europaparlamentet, inledningsvis företrätt av K. Bradley och M. Moore, därefter av L. Visaggio och I. Anagnostopoulou, samtliga i egenskap av ombud,
och
Europeiska unionens råd , inledningsvis företrätt av B. Hoff-Nielsen och M. Bishop, därefter av E. Karlsson och A. Westerhof Löfflerova, därefter av Westerhof Löfflerova och K. Michoel, samtliga i egenskap av ombud,
svarande,
med stöd av
Europeiska kommissionen, företrädd av U. Wölker, i egenskap av ombud,
intervenient,
angående dels en talan om ogiltigförklaring till viss del av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG (EGT L 275, s. 32), dels en talan om skadestånd avseende den skada som sökanden lidit till följd av antagandet av direktivet,
meddelar
TRIBUNALEN (tredje avdelningen)
sammansatt av ordföranden J. Azizi (referent) samt domarna E. Cremona och S. Frimodt Nielsen,
justitiesekreterare: handläggaren K. Pocheć,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 15 april 2008,
följande
Dom
Domskäl
Tillämpliga bestämmelser
I – Bestämmelser i EG‑fördraget
1. I artikel 174 EG anges bland annat följande:
”1. Gemenskapens miljöpolitik skall bidra till att följande mål uppnås:
– Att bevara, skydda och förbättra miljön.
– Att skydda människors hälsa.
– Att utnyttja naturresurserna varsamt och rationellt.
– Att främja åtgärder på internationell nivå för att lösa regionala eller globala miljöproblem.
2. Gemenskapens miljöpolitik skall syfta till en hög skyddsnivå med beaktande av de olikartade förhållandena inom gemenskapens olika regioner. Den skall bygga på försiktighetsprincipen och på principerna att förebyggande åtgärder bör vidtas, att miljöförstöring företrädesvis bör hejdas vid källan och att förorenaren skall betala.
…
3. När gemenskapen utarbetar sin miljöpolitik skall den beakta
– tillgängliga vetenskapliga och tekniska data,
– miljöförhållanden i gemenskapens olika regioner,
– de potentiella fördelar och kostnader som är förenade med att åtgärder vidtas eller inte vidtas,
– den ekonomiska och sociala utvecklingen i gemenskapen som helhet och den balanserade utvecklingen i dess regioner.
…”
2. Artikel 175.1 EG har följande lydelse:
”1. Rådet skall enligt förfarandet i artikel 251 [EG] och efter att ha hört Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén besluta om vilka åtgärder som skall vidtas av gemenskapen för att uppnå de mål som anges i artikel 174[EG].”
II – Det angripna direktivet
3. Genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG (EUT L 275, s. 32) (nedan kallat det angripna direktivet), som trädde i kraft den 25 oktober 2003, har det upprättats ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom Europeiska gemenskapen (nedan kallat systemet för handel med utsläppsrätter), vilket syftar till att på ett kostnadseffektivt och ekonomiskt effektivt sätt minska utsläppen av växthusgaser, i synnerhet koldioxid (artikel 1 i det angripna direktivet). Det grundar sig på de åtaganden som gemenskapen har gjort genom Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändring och Kyotoprotokollet, vilket godkändes genom rådets beslut 2002/358/EG av den 25 april 2002 om godkännande, på Europeiska gemenskapens vägnar, av Kyotoprotokollet till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar, och gemensamt fullgörande av åtaganden inom ramen för detta (EGT L 130, s. 1). Kyotoprotokollet trädde i kraft den 16 februari 2005.
4. Gemenskapen och dess medlemsstater har förpliktat sig att minska sina sammanlagda antropogena utsläpp av de växthusgaser som står upptagna i förteckningen i bilaga A till Kyotoprotokollet med 8 procent jämfört med 1990 års nivåer under perioden 2008–2012 (skäl 4 i det angripna direktivet). Gemenskapen och medlemsstaterna har härvid enligt en överenskommelse kallad ”fördelning av åtaganden” överenskommit om ett gemensamt fullgörande av deras åtaganden för att minska utsläppen i enlighet med artikel 4 i Kyotoprotokollet. Tabellen för respektive medlemsstats bidrag enligt överenskommelsen framgår av bilaga II till beslut 2002/358.
5. I Kyotoprotokollet upptas tre mekanismer för att deltagarstaterna ska kunna uppnå sina mål att minska utsläppen av växthusgaser, nämligen för det första ett internationellt system för handel med utsläppsrätter, för det andra gemensamt genomförande av utsläppsminskningsprojekt och för det tredje en mekanism för en ”ren” utveckling. De två sistnämnda mekanismerna kallas även ”flexibla mekanismer”. Medan det gemensamma genomförandet av utsläppsminskningsprojekt syftar till att minska utsläppen av växthusgaser i stater som deltar i Kyotoprotokollet, avser mekanismen för en ”ren” utveckling utsläppsminskningsprojekt som ska genomföras i utvecklingsländer som ännu inte har förbundit sig att uppfylla målen i Kyotoprotokollet.
6. I syfte att genomföra minskningsmålen enligt Kyotoprotokollet och beslut 2002/358 i gemenskapen föreskrivs i det angripna direktivet att utsläpp av växthusgaser från de verksamheter som räknas upp i bilaga I inom systemet för handel med utsläppsrätter ska motsvaras av utsläppsrätter som fördelas till verksamheterna enligt nationella fördelningsplaner (nedan kallade NFP). Om en verksamhetsutövare minskar sina utsläpp kan överskjutande utsläppsrätter säljas till andra verksamhetsutövare. På motsvarande sätt får en verksamhetsutövare vars verksamhet medför för stora utsläpp köpa de utsläppsrätter som behövs av en verksamhetsutövare som har tillgång till ett överskott av sådana.
7. Det angripna direktivets tillämpningsområde omfattar enligt direktivets bilaga I bland annat vissa förbränningsanläggningar för energiproduktion samt för produktion och bearbetning av järnmetaller, såsom ” [a]nläggningar för tackjärns- eller ståltillverkning (primär- eller sekundärsmältning) inklusive stränggjutning, med en kapacitet som överstiger 2,5 ton per timme”.
8. I det angripna direktivet anges en första fördelningsperiod från år 2005 till år 2007 (nedan kallad den första fördelningsperioden), som föregår den första perioden av åtaganden enligt Kyotoprotokollet, och därefter en andra period från år 2008 till år 2012 (nedan kallad den andra fördelningsperioden), vilken motsvarar den ovannämnda första perioden av åtaganden (artikel 11 i det angripna direktivet). Under den första fördelningsperioden är det angripna direktivet endast tillämpligt på de växthusgaser som räknas upp i bilaga II, det vill säga koldioxid, och enbart på utsläpp från de verksamheter som anges i bilaga I (artikel 2 i det angripna direktivet), vilka omfattar produktion och bearbetning av järnmetaller.
9. Mer konkret grundar sig systemet för handel med utsläppsrätter på dels tillstånd till utsläpp av växthusgaser (artiklarna 4–8 i direktiv 2003/87), dels fördelning av utsläppsrätter som ger den verksamhetsutövare som innehar dem rätt att släppa ut en viss mängd växthusgaser, med skyldighet för verksamhetsutövaren att varje år överlämna det antal utsläppsrätter som motsvarar de sammanlagda utsläppen från anläggningen (artikel 12.3 i det angripna direktivet).
10. Alla anläggningar som omfattas av bilaga I till det angripna direktivet måste inneha ett tillstånd som utfärdats av behörig nationell myndighet. I artikel 4 i det angripna direktivet föreskrivs att ” [m]edlemsstaterna skall från och med den 1 januari 2005 se till att inga anläggningar bedriver sådan verksamhet som anges i bilaga I och som resulterar i utsläpp som angetts för den verksamheten, såvida inte verksamhetsutövaren har ett tillstånd som utfärdats av en behörig myndighet i enlighet med artiklarna 5 och 6 eller anläggningen är tillfälligt undantagen från gemenskapens system [för handel med utsläppsrätter] enligt artikel 27” i direktivet.
11. I artikel 6.2 i det angripna direktivet anges följande:
”Tillstånd för utsläpp av växthusgaser skall innehålla följande:
…
c) Övervakningskrav, vilket skall innefatta övervakningsmetod och övervakningsfrekvens.
d) Rapporteringskrav.
e) Skyldighet att överlämna utsläppsrätter motsvarande de sammanlagda utsläppen från anläggningen under varje kalenderår, efter kontroll i enlighet med artikel 15 [i det angripna direktivet], inom fyra månader efter det ifrågavarande kalenderårets slut.”
12. De villkor och förfaranden som behöriga nationella myndigheter ska iaktta när de på grundval av en NFP fördelar kvoter föreskrivs i artiklarna 9–11 i det angripna direktivet.
13. I artikel 9.1 första stycket i det angripna direktivet anges följande:
”Varje medlemsstat skall för var och en av de perioder som avses i artikel 11.1 och 11.2 [i det angripna direktivet] upprätta en [NFP] över det sammanlagda antal utsläppsrätter som medlemsstaten avser att fördela för den perioden och hur den föreslår att fördela dem. [NFP] skall utgå från objektiva och öppna kriterier, däribland dem som anges i bilaga III, med vederbörlig hänsyn till allmänhetens synpunkter. Kommissionen skall senast den 31 december 2003, utan att det påverkar tillämpningen av [EG‑]fördraget, utveckla riktlinjer för genomförandet av de kriterier som anges i bilaga III.”
14. Europeiska gemenskapernas kommission utfärdade en första version av ovannämnda riktlinjer genom meddelande KOM(2003) 830 slutlig av den 7 januari 2004 om riktlinjer för medlemsstaternas tillämpning av kriterierna i bilaga III till direktiv 2003/87 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61, samt riktlinjer om de omständigheter då force majeure skall anses föreligga. I meddelande KOM(2005) 703 slutlig av den 22 december 2005 utfärdade kommissionen kompletterande riktlinjer för NFP avseende den andra fördelningsperioden (nedan kallade kommissionens kompletterande riktlinjer).
15. I artikel 9.1 andra stycket i det angripna direktivet anges följande:
”För den period som avses i artikel 11.1 [i det angripna direktivet] skall [NFP] offentliggöras och anmälas till kommissionen och de övriga medlemsstaterna senast den 31 mars 2004. För de följande perioderna skall [NFP] offentliggöras och anmälas till kommissionen och de övriga medlemsstaterna senast arton månader före den berörda periodens början.”
16. I artikel 9.3 i det angripna beslutet anges följande:
”Inom tre månader efter det att en [NFP] anmälts av en medlemsstat i enlighet med punkt 1 får kommissionen avslå [NFP] eller någon del av denna, på grundval av att den är oförenlig med de kriterier som anges i bilaga III eller med artikel 10 [i det angripna direktivet]. Medlemsstaten skall fatta beslut i enlighet med artikel 11.1 eller 11.2 [i det angripna direktivet] endast om kommissionen godtagit de föreslagna ändringarna. Varje beslut om avslag från kommissionens sida skall åtföljas av en motivering.”
17. Enligt artikel 10 i det angripna direktivet ska medlemsstaterna fördela minst 95 procent av utsläppsrätterna gratis för den första fördelningsperioden och minst 90 procent för den andra fördelningsperioden.
18. Artikel 11 i direktiv 2003/87 rör fördelning och utfärdande av utsläppsrätter. Där föreskrivs följande:
”1. För den treårsperiod som börjar den 1 januari 2005 skall varje medlemsstat bestämma det sammanlagda antal utsläppsrätter som den kommer att fördela för perioden och fördelningen av utsläppsrätterna till verksamhetsutövare för varje anläggning. Detta beslut skall fattas minst tre månader innan den aktuella perioden börjar och grundas på den [NFP] som utarbetats i enlighet med artikel 9 och i överensstämmelse med artikel 10 [i det angripna beslutet], med vederbörlig hänsyn till allmänhetens synpunkter.
2. För den femårsperiod som börjar den 1 januari 2008 och för varje påföljande femårsperiod, skall varje medlemsstat besluta om det sammanlagda antal utsläppsrätter som medlemsstaten kommer att fördela för perioden och inleda processen för fördelningen av utsläppsrätterna till verksamhetsutövare för varje anläggning. Detta beslut skall fattas minst tolv månader innan den aktuella perioden börjar och grundas på den medlemsstatens [NFP] som utarbetats i enlighet med artikel 9 och i överensstämmelse med artikel 10 [i det angripna beslutet], med vederbörlig hänsyn till allmänhetens synpunkter.
3. Beslut som fattas i enlighet med punkt 1 eller 2 skall vara förenliga med kraven i fördraget, särskilt artiklarna 87 och 88 i detta. När medlemsstaterna beslutar om fördelning av utsläppsrätter, skall de beakta behovet av att nya deltagare får tillgång till utsläppsrätter.
…”
19. I bilaga III till direktiv 2003/87 anges elva kriterier för NFP.
20. I kriterium 1 i bilaga III till det angripna beslutet anges följande:
”Den sammanlagda mängden utsläppsrätter som fördelas för en period skall stämma överens med medlemsstatens skyldighet att begränsa sina utsläpp enligt beslut 2002/358 … och Kyotoprotokollet, varvid hänsyn skall tas till dels vilken andel av de sammanlagda utsläppen dessa utsläppsrätter utgör i jämförelse med utsläpp från källor som inte omfattas av detta direktiv och dels nationell energipolitik, och bör stämma överens med den nationella klimatstrategin. Den sammanlagda mängden utsläppsrätter som fördelas skall inte vara större än vad som kan förväntas behövas för en strikt tillämpning av kriterierna i denna bilaga. Före 2008 skall mängden stämma överens med strävandena mot att nå eller överträffa respektive medlemsstats mål enligt beslut 2002/358 … och Kyotoprotokollet.”
21. I kriterium 3 i bilaga III till det angripna direktivet anges följande:
”De mängder utsläppsrätter som fördelas skall stämma överens med möjligheterna, bland annat de tekniska möjligheterna, för de verksamheter som omfattas av detta system [för handel med utsläppsrätter] att minska utsläppen. Medlemsstaterna får grunda sin fördelning av utsläppsrätter på den genomsnittliga mängden utsläpp av växthusgaser per produkt inom varje verksamhet och på vilka framsteg som kan uppnås inom varje verksamhet.”
22. Enligt kriterium 6 i bilaga III till det angripna direktivet ska ”[NFP] … innehålla uppgifter om hur nya deltagare skall kunna inträda i gemenskapens system [för handel med utsläppsrätter] i den berörda medlemsstaten”.
23. Enligt kriterium 7 i bilaga III till det angripna beslutet får ”[NFP] … beakta tidigare vidtagna åtgärder [för minskning av utsläpp] och skall innehålla uppgifter om hur dessa åtgärder beaktas”. Vidare anges i kriteriet att ”[m]edlemsstaterna får använda sig av riktmärken grundade på referensdokument om bästa tillgängliga teknik när de utarbetar sina [NFP], och dessa riktmärken kan innehålla beaktanden av tidigare vidtagna åtgärder [för minskning av utsläpp]”.
24. I artikel 12.1 i det angripna direktivet föreskrivs att utsläppsrätter får överlåtas mellan fysiska eller juridiska personer inom gemenskapen eller mellan fysiska eller juridiska personer i tredjeland, där ett avtal har ingåtts mellan dessa länder och gemenskapen i enlighet med artikel 25 i det angripna direktivet och sådana utsläppsrätter har erhållit ett ömsesidigt erkännande från den behöriga myndigheten i respektive medlemsstat. Enligt artikel 12.3 i det angripna beslutet ska verksamhetsutövaren för varje anläggning före den 1 maj varje år till den behöriga myndigheten överlämna det antal utsläppsrätter som motsvarar de sammanlagda utsläppen från anläggningen under det föregående kalenderåret, och dessa utsläppsrätter ska därefter annulleras.
25. Enligt artikel 13.1 i det angripna direktivet ska utsläppsrätterna endast vara giltiga för de utsläpp som skett under den period för vilken de utfärdats.
26. Enligt artikel 16.2 i det angripna direktivet ska medlemsstaterna se till att namnen offentliggörs på de verksamhetsutövare som bryter mot kraven på överlämnande av tillräckligt många utsläppsrätter enligt artikel 12.3 i det angripna direktivet. Enligt artikel 16.3 och 16.4 i det angripna direktivet åläggs verksamhetsutövare som inte överlämnar tillräckligt många utsläppsrätter för att täcka utsläppen under det föregående året att betala en avgift för de överskridande utsläppen på 40 euro under den första fördelningsperioden och 100 euro under nästföljande perioder för varje ton koldioxidekvivalenter som släpps ut från anläggningen och som inte omfattas av återlämnade utsläppsrätter. Betalningen av avgiften för de överskridande utsläppen befriar för övrigt inte verksamhetsutövaren från skyldigheten att överlämna det antal utsläppsrätter som motsvarar dennes sammanlagda utsläpp.
27. Enligt artikel 24 i det angripna beslutet får medlemsstaterna – förutsatt att kommissionen i enlighet med förfarandet i artikel 23.2 i direktivet, tolkad i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter, lämnar sitt godkännande – tillämpa systemet för handel med utsläppsrätter för ytterligare verksamheter, anläggningar och växthusgaser, med beaktande av alla relevanta kriterier, särskilt konsekvenserna för den inre marknaden, möjliga snedvridningar av konkurrensen, systemets miljömässiga integritet och det planerade övervaknings- och rapporteringssystemets tillförlitlighet.
28. I artikel 27 i det angripna direktivet föreskrivs att medlemsstaterna får ansöka hos kommissionen om att vissa anläggningar tillfälligt ska undantas från systemet med handel med utsläppsrätter. Kommissionen tar ställning till ansökan i ett beslut. Vidare kan medlemsstaterna enligt artikel 28 i det angripna direktivet, med kommissionens godkännande, tillåta att verksamhetsutövare som har begärt det bildar en sammanslutning av anläggningar inom samma verksamhetssektor. Slutligen får medlemsstaterna enligt artikel 29 i det angripna direktivet ansöka hos kommissionen om att ytterligare utsläppsrätter ska utfärdas för vissa anläggningar om det föreligger force majeure.
29. I artikel 30 i det angripna direktivet, under rubriken ”Översyn och vidare utveckling”, föreskrivs följande:
” …
2. På grundval av erfarenheterna av tillämpningen av detta direktiv och de framsteg som gjorts i fråga om övervakningen av utsläpp av växthusgaser, skall kommissionen med hänsyn till den internationella utvecklingen sammanställa en rapport om tillämpningen av detta direktiv och därvid beakta
a) hur och huruvida bilaga I bör ändras, så att den innefattar andra relevanta sektorer, bland annat kemisk industri, aluminiumindustrin och transportsektorn, andra verksamheter och utsläpp av de andra växthusgaser som anges i bilaga II, i syfte att ytterligare öka systemets ekonomiska effektivitet,
…”
Bakgrund och förfarande
30. Sökanden, Arcelor SA, har uppstått genom en fusion mellan ARBED, Aceralia och Usinor år 2001. Efter fusionen med Mittal år 2006 kallas bolaget ArcelorMittal och bolaget blev då den största ståltillverkaren i världen. Vid den tidpunkt då talan väcktes hade emellertid sökanden, med en produktionsvolym på 44 miljoner ton per år och mer än 90 procent av tillverkningen i Europeiska unionen, mindre än 5 procent av världsproduktionen av stål. Bolaget har 17 produktionsanläggningar för tackjärn och stål i Europeiska unionen, vilka är belägna i Frankrike (Fos-sur-Mer, Florange och Dunkerque), i Belgien (Liège och Gent), i Spanien (Gijón-Avilés) och i Tyskland (Bremen och Eisenhüttenstadt).
31. Sökanden har väckt förevarande talan genom en ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 15 januari 2004.
32. I ansökan har sökanden yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara artiklarna 4, 6.2 e, 9, 12.3 och 16.2–16.4, i förening med artikel 2, bilaga I och kriterium 1 i bilaga III till det angripna direktivet, i den utsträckning dessa bestämmelser (nedan kallade de omtvistade bestämmelserna) ska tillämpas på anläggningar för framställning av tackjärn eller stål, inklusive kontinuerlig gjutning med en kapacitet som överstiger 2,5 ton per timme,
– konstatera att Europaparlamentet och Europeiska unionens råd är skyldiga att ersätta den skada som sökanden lidit till följd av antagandet av de omtvistade bestämmelserna, och
– förplikta parlamentet och rådet att ersätta rättegångskostnaderna.
33. I repliken har sökanden anfört ett alternativt yrkande och gjort gällande att tribunalen ska ogiltigförklara det angripna direktivet i dess helhet.
34. I handlingar som inkom till förstainstansrättens kansli den 1 respektive den 6 april 2004 anförde parlamentet och rådet en invändning om rättegångshinder med stöd av artikel 114 i förstainstansrättens rättegångsregler. Sökanden inkom med ett yttrande avseende dessa invändningar den 25 juni 2004.
35. I handling som inkom till förstainstansrättens kansli den 5 maj 2004 ansökte kommissionen, med stöd av artikel 115.1 i rättegångsreglerna, om att få intervenera till stöd för parlamentet och rådet. Ordföranden på förstainstansrättens tredje avdelning biföll interventionsansökan genom beslut av den 24 juni 2004. Kommissionen inkom i enlighet med artikel 116.4 i rättegångsreglerna med sin interventionsinlaga den 2 september 2004, vilken enbart rörde frågan om talans upptagande till sakprövning.
36. Parlamentet och rådet har i sina invändningar om rättegångshinder, och kommissionen i sin interventionsinlaga angående talans upptagande till sakprövning, yrkat att tribunalen ska
– avvisa talan och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
37. Förstainstansrätten beslutade den 26 september 2005 att pröva invändningen om rättegångshinder samtidigt med prövningen av målet i sak och att beslutet om rättegångskostnader skulle meddelas senare.
38. Rådet har i sitt svaromål, parlamentet i sin duplik och kommissionen i sin interventionsinlaga angående prövningen i sak samtliga anfört som alternativt yrkande att tribunalen ska ogilla talan.
39. På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (tredje avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet och anmodade, som en åtgärd för processledning enligt artikel 64 i rättegångsreglerna, parlamentet, rådet och kommissionen att skriftligen besvara vissa frågor före förhandlingen. Parlamentet, rådet och kommissionen svarade på frågorna inom de föreskrivna fristerna.
40. Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens muntliga frågor vid förhandlingen den 15 april 2008.
41. Vid förhandlingen beslutade ordföranden på tribunalens tredje avdelning, efter att ha hört parterna, att förklara målet vilande med stöd av artikel 77 a i rättegångsreglerna i förening med artikel 54 tredje stycket i domstolens stadga intill dess att domstolen meddelat dom i mål C‑127/07. Beslutet antecknades i förhandlingsprotokollet.
42. Med anledning av att domstolen den 16 december 2008 meddelade dom i mål C‑127/07, Arcelor Atlantique och Lorraine m.fl. (REG 2008, s. I‑9895), anmodades parterna att inkomma med yttranden angående de eventuella följderna av denna dom i det aktuella förfarandet. Efter det att parterna hade inkommit med sina yttranden inom de föreskrivna fristerna avslutades det muntliga förfarandet.
43. Med anledning av Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 december 2009 beslutade tribunalen att återuppta det muntliga förfarandet och bereda parterna tillfälle att yttra sig angående de eventuella följderna av detta förhållande, i synnerhet följderna av ikraftträdandet av artikel 263 fjärde stycket FEUF för förevarande förfarande. Efter det att parterna hade inkommit med sina yttranden avslutades det muntliga förfarandet.
Rättslig bedömning
I – Huruvida talan om ogiltigförklaring kan upptas till sakprövning
A – Parternas argument
1. Parlamentets, rådets och kommissionens argument
44. Parlamentet och rådet har med stöd av kommissionen gjort gällande att talan om att delvis ogiltigförklara det angripna direktivet inte kan upptas till sakprövning.
45. Enligt parlamentet och rådet utgör det angripna direktivet ett ”verkligt direktiv” i den mening som avses i artikel 249 tredje stycket EG, det vill säga en allmängiltig rättsakt som medlemsstaterna ska införliva med nationell rätt och som på ett abstrakt sätt är tillämplig på objektivt fastställda situationer. Enligt artikel 230 fjärde stycket EG finns det inte någon möjlighet för enskilda att väcka en direkt talan mot ett sådant direktiv.
46. Vidare anser parlamentet och rådet med stöd av kommissionen att sökandena inte berörs vare sig direkt eller personliga av de omtvistade bestämmelserna i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG.
47. När det gäller kravet på att vara direkt berörd har parlamentet och rådet i huvudsak gjort gällande att till skillnad från en förordning kan ett ”verkligt direktiv” inte ha en rättsligt bindande direkt verkan på en enskilds rättsliga situation och inte heller ålägga en enskild rättsliga skyldigheter innan det på nationell nivå eller gemenskapsnivå har antagits bestämmelser som är avsedda att genomföra direktivet eller fristen för införlivande har löpt ut. Ett sådant direktiv kan följaktligen i sig inte medföra att den enskilde berörs direkt i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG. De omtvistade bestämmelserna, som bland annat rör tillstånd för utsläpp, skyldigheter beträffande övervakning och rapportering, upprättande av en NFP samt fördelning och utfärdande av utsläppsrätter, ålägger inte sökanden någon skyldighet och förändrar inte sökandens rättsliga situation så länge som dessa bestämmelser inte har införlivats genom nationella bestämmelser.
48. Parlamentet och rådet anser med stöd av kommissionen att det angripna direktivet ger medlemsstaterna ett mycket stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller direktivets införlivande genom nationella genomförandebestämmelser, särskilt beträffande upprättandet av NFP i enlighet med direktivets artikel 9, fastställandet av den minsta andel utsläppsrätter som ska fördelas gratis med tillämpning av direktivets artikel 10, fastställandet i enlighet med direktivets artikel 11 av den sammanlagda mängden utsläppsrätter för den ifrågavarande fördelningsperioden och utfärdandet av utsläppsrätter till verksamhetsutövare som driver anläggningar i enlighet med kriterierna i direktivets bilaga III.
49. Rådet har med stöd av kommissionen bestritt påståendet att det angripna direktivet medför att sökanden inte längre kan utnyttja de tillstånd för utsläpp som erhållits enligt rådets direktiv 96/61/EG av den 24 september 1996 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (EGT L 257, s. 26). Direktiv 96/61 utgör endast ett samordningsinstrument genom vilket det upprättas en allmän ram för sektorslagstiftning och genom vilken de allmänna skyldigheterna för verksamhetsutövare och villkoren för att bevilja tillstånd definieras (skäl 9 i direktiv 96/61). Under alla omständigheter beviljas inte några utsläppsrätter enligt direktivet och det utgör inte heller någon direkt rättslig grund för att bevilja utsläppsrätter. I synnerhet fastställs inte några utsläppsgränsvärden i direktiv 96/61 som sådant (artikel 18 i direktiv 96/61).
50. Mot bakgrund av det ovanstående anser parlamentet och rådet att sökanden inte direkt berörs av de omtvistade bestämmelserna.
51. När det gäller kravet på att vara personligen berörd har rådet påpekat att det angripna direktivet har allmän giltighet och är abstrakt tillämpligt på alla näringsidkare som utövar sådan verksamhet som anges i direktivets bilaga I och på alla stora anläggningar som släpper ut koldioxid, vilket omfattar anläggningar för produktion av tackjärn eller stål. Sökanden har emellertid inte bevisat att dess situation var annorlunda än den som andra producenter av tackjärn och stål befinner sig i. Rådet har vidare påpekat att i enlighet med kriterium 6 i bilaga III och artikel 11.3 i det angripna direktivet, är medlemsstaterna skyldiga att underlätta för nya deltagare att inträda i systemet för handel med utsläppsrätter. Dessutom tillämpades det angripna direktivet från och med den 1 maj 2004 på producenter av tackjärn och stål i de tio medlemsstater som detta datum anslöt sig till unionen och vars verksamhet även omfattas av bilaga I till direktivet.
52. Parlamentet och rådet anser att varken artikel 175.1 EG, i form av rättslig grund för gemenskapens åtgärder på miljöområdet, eller artikel 174 EG innebär en skyldighet för gemenskapslagstiftaren att i samband med antagandet av allmängiltiga bestämmelser beakta den särskilda situationen för vissa näringsidkare. En sådan skyldighet följer inte heller av någon annan överordnad rättsregel, såsom proportionalitetsprincipen och likabehandlingsprincipen eller de grundläggande rättigheterna. Enligt parlamentet och rådet kan man härav inte dra slutsatsen att det föreligger en rätt för en enskild att väcka en direkt talan vid gemenskapsdomstolarna utan att villkoren i artikel 230 fjärde stycket EG i sådana fall skulle förlora sitt innehåll. Under alla omständigheter har sökanden inte visat att de omtvistade bestämmelserna medförde sådana ”dramatiska konsekvenser” för sökandens enskilda situation att de kan anses strida mot de överordnade rättsregler som åberopats.
53. Rådet har i detta sammanhang bestritt sökandens argument att sökanden berördes i särskilt stor utsträckning på grund av dess egenskap av största stålproducent i Europa, vars situation är unik på grund av den pågående omstruktureringen, dess begränsade vinstmarginal och de betydande minskningar av koldioxidutsläpp som redan har genomförts. Det är inte tillräckligt att vissa näringsidkare ur ekonomisk synvinkel berörs mer av en rättsakt än deras konkurrenter för att de ska anses personligen berörda av denna rättsakt. Enligt rådet berörs sökanden enbart på grund av dess objektiva situation som producent av tackjärn och stål, i samma utsträckning som vilken annan näringsidkare som helst som befinner sig i samma situation. Det förhållandet att den faktiska verkan av en allmängiltig rättsakt skiljer sig åt för de olika rättssubjekt på vilka den är tillämplig är inte en sådan omständighet som utmärker sökanden i förhållande till övriga berörda näringsidkare, eftersom tillämpningen av denna rättsakt, såsom tillämpningen av det angripna direktivet, sker på grundval av en objektivt fastställd situation.
54. När det gäller sökandens påstående att det angripna direktivet hindrar omstruktureringen av koncernen genom att det inte tillåter gränsöverskridande överföringar av utsläppsrätter som är kopplade till produktionskapacitet i anläggningar etablerade i olika medlemsstater, har rådet invänt att sökanden inte har förklarat varför sökanden skulle vara den enda näringsidkare som berörs, trots att sökanden själv nämner exemplet med den pågående omstruktureringen i bolaget Corus. De eventuella möjligheterna att utnyttja utsläppsrätter som fördelats till nedlagda anläggningar omfattas under alla omständigheter i stor utsträckning av medlemsstaternas skönsmässiga bedömning. Ungefär hälften av medlemsstaterna har tillåtit överföringar av utsläppsrätter från en nedlagd anläggning till en e rsättningsanläggning, även om sådana överföringar i flera fall inte var möjliga inom en och samma medlemsstat. Rådet har med stöd av kommissionen även gjort gällande att vid användningen av deras utrymme för skönsmässig bedömning har alla medlemsstater med tillämpning av direktivets artikel 11.3 och kriterium 6 i bilaga III valt att gratis tilldela nya deltagare utsläppsrätter från reserven. Även om det för övrigt skulle antas att sökanden inte skulle kunna överföra sådana utsläppsrätter som fördelats till anläggningar som ska läggas ner till andra anläggningar inom koncernen, kan sökanden emellertid inte med fog hävda att det ska ske en gratis fördelning av utsläppsrätter i samband med utvidgning av kapacitet från andra anläggningar, eftersom begreppet ”ny deltagare” i den mening som avses i artikel 3 h i det angripna direktivet omfattar en utvidgning av en befintlig anläggning. När det slutligen gäller sådana eventuella åtgärder för att minska koldioxidutsläppen som vidtagits i ett tidigt skede, har rådet erinrat om att det följer av kriterium 7 i bilaga III till det angripna direktivet att en NFP får beakta alla åtgärder och att medlemsstaterna i detta hänseende förfogar över ett visst utrymme för skönsmässig bedömning.
55. Enligt parlamentet och rådet har sökanden i förhållande till det angripna direktivet inte visat att sökanden befann sig i en situation som motsvarar situationen för sökandena i de mål som ledde fram till domstolens dom av den 17 januari 1985 i mål 11/82, Piraiki-Patraiki m.fl. mot kommissionen (REG 1985, s. 207), av den 26 juni 1990 i mål C‑152/88, Sofrimport mot kommissionen (REG 1990, s. I‑2477), punkt 28, och av den 18 maj 1994 i mål C‑309/89, Codorníu mot rådet (REG 1994, s. I‑1853; svensk specialutgåva, volym 15, s. 141), samt i de mål som lett fram till förstainstansrättens dom av den 14 september 1995 i de förenade målen T‑480/93 och T‑483/93, Antillean Rice Mills m.fl. mot kommissionen (REG 1995, s. II‑2305) punkt 67), och av den 17 juni 1998 i mål T‑135/96, UEAPME mot rådet (REG 1998, s. II‑2335). När det gäller argumentet rörande avtal avseende gasleveranser med lång löptid som sökanden hade ingått med elcentraler innan det angripna direktivet antogs, anser rådet att de kumulativa villkor som framgår av domarna i de ovannämnda målen för att fastställa huruvida någon är personligen berörd i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG, det vill säga dels förekomsten av en överordnad rättsregel som medför att gemenskapsinstitutionerna är skyldiga att beakta sökandens specifika situation i förhållande till situationen för alla övriga berörda personer, dels det förhållandet att den angripna rättsakten helt eller delvis har hindrat verkställandet av berörda avtal, inte är uppfyllda i förevarande fall. Sökanden har själv påstått att den gas som är föremål för dessa avtal levereras såväl till egna elcentraler som till utomstående centraler. Sökanden skulle således kunna utnyttja utsläppsrätter som fördelats till centraler som tillhör koncernen eller överföra dem mellan dess olika produktionsanläggningar. Enligt rådet följer det nämligen av ordalydelsen i punkt 92 i kommissionens riktlinjer (se ovan punkt 14) att när outnyttjad gas från produktionsprocessen i en anläggning används som bränsle i en annan anläggning, ankommer det på medlemsstaten att besluta om fördelningen av utsläppsrätter mellan dessa två anläggningar. Medlemsstaten skulle således kunna välja att fördela utsläppsrätter till den verksamhetsutövare som överför den outnyttjade gasen, det vill säga i förevarande fall en producent av tackjärn eller stål, även om det utsläpp som följer av förbränningen av gasen inte har genererats av anläggningen för produktion av stål som sådan, utan av elcentralen. Mot denna bakgrund har sökanden inte visat att det angripna direktivet har hindrat sökanden från att verkställa de aktuella avtalen avseende gasleveranser. Under alla förhållanden kan det förhållandet att det angripna direktivet genom de nationella övergångsbestämmelserna medför en risk för att det blir svårare att verkställa dessa avtal inte läggas till grund för konstaterandet att sökanden är personligen berörd.
56. Parlamentet och rådet har med stöd av kommissionen påpekat att sökanden inte heller har visat att den tillhörde en sluten kategori av verksamhetsutövare. Med hänsyn till att det angripna direktivet utgör en allmängiltig rättsakt som är tillämplig på alla verksamhetsutövare som bedriver sådan verksamhet som anges i direktivets bilaga I, omfattas sökanden endast i objektiv egenskap av producent av tackjärn och stål i samma utsträckning som alla andra näringsidkare som befinner sig i samma situation. Det förhållandet att det eventuellt vid tidpunkten för antagandet av det angripna direktivet enbart fanns 15 producenter av tackjärn och stål är inte tillräckligt för att särskilja sökanden. Parlamentet anser inte heller att det förhållandet att sökanden tillhörde en ”sluten och identifierbar grupp” vid tidpunkten för antagandet av det angripna beslutet eller att sökanden i ekonomiskt hänseende berördes mer än sina konkurrenter medför att sökanden särskiljs som en mottagare.
57. Rådet har bestritt att sökanden skulle kunna bli en ”nettoköpare av utsläppsrätter” på grund av dess specifika situation. I detta hänseende har rådet för det första erinrat om att under den första fördelningsperioden ska medlemsstaterna gratis fördela minsta 95 procent av utsläppsrätterna enligt NFP och minst 90 procent under den andra fördelningsperioden. För det andra följer det av artikel 12.1 och 12.2 i det angripna direktivet att utsläppsrätterna kan överlåtas utan inskränkning, såväl inom samma företagskoncern som till andra personer, vilka kan befinna sig antingen inom gemenskapen eller i tredjeland. För det tredje fastställs det antal utsläppsrätter som ursprungligen fördelas enligt respektive medlemsstats skönsmässiga bedömning mot bakgrund av ett antal faktorer och kriterier (se ovan punkt 47 och följande punkter). Slutligen medför flexibilitetsmekanismerna i Kyotoprotokollet (se ovan punkt 5) en möjlighet för producenter av tackjärn eller stål att omvandla utsläppstillgodohavanden som erhållits från berörda projekt till utsläppsrätter som kan användas inom systemet för handel med utsläppsrätter. Sökandens skulle således gratis kunna erhålla utsläppsrätter för sina totala utsläpp.
58. Rådet har med stöd att kommissionen, med åberopande av undersökningar, bestritt argumentet enligt vilket producenter av tackjärn och stål befinner sig i en ”unik inlåsningssituation” på grund av att det saknas tekniska möjligheter för stålindustrin att ytterligare minska sina utsläpp av koldioxid. Rådet har i detta hänseende i huvudsak gjort gällande att det finns tekniska möjligheter att minska sådana utsläpp inom stålsektorn, såväl på kort som på lång sikt, att gemenskapen tillhandahåller ett betydande finansiellt stöd till forskning för detta ändamål och att systemet för handel med utsläppsrätter ger producenter av tackjärn och stål ekonomiska incitament att ytterligare minska sina utsläpp av koldioxid.
59. När det gäller sökandens påstående att producenter av tackjärn och stål inte kan överföra den eventuella ökning av produktionskostnaderna som uppkommer till följd av behovet av att köpa utsläppsrätter på sina kunder, har rådet med stöd av kommissionen anfört att en producents eventuella behov av att köpa utsläppsrätter beror på den ursprungliga mängden utsläppsrätter som på grundval av NFP fördelats på producenten och dennes ansträngningar att minska utsläppen. Sökanden har själv hänvisat till den omstruktureringsprocess som äger rum inom koncernen och den minskning av antalet masugnar som kommer att ske fram till och med 2012, vilket förmodligen i sig kommer att minska utsläppen. Detta blir särskilt fallet när masugnar, i enlighet med sökandens offentliggörande, ersätts av elektriska ljusbågsugnar som har lägre utsläpp av koldioxid per ton producerat stål. Även om det antas att sökanden måste köpa ytterligare utsläppsrätter, kan kostnaderna för detta åtminstone delvis överföras på konsumenterna på grund av att priserna i stålsektorn ökat väsenligt då den befinner sig i expansion.
60. Parlamentet och rådet har med stöd av kommissionen mot bakgrund av det ovanstående dragit slutsatsen att sökanden inte berörs personligen av det angripna direktivet och att talan om ogiltigförklaring således inte ska upptas till sakprövning.
61. Parlamentet har med stöd av kommissionen vidare gjort gällande att talan om ogiltigförklaring inte kan upptas till sakprövning på grund av att de omtvistade bestämmelserna inte kan avskiljas från resten av det angripna direktivet utan att direktivet därmed förlorar sitt innehåll. Parlamentet anser nämligen att för det fall exempelvis skyldigheterna vad gäller tillståndet att släppa ut växthusgaser (artiklarna 4 och 6) och vad gäller NFP (artikel 9) upphävdes, skulle det resultera i en rättsakt vars innehåll skulle vara fullständigt ”omvänt”.
62. Parlamentet har i detta hänseende bestritt sökandens påstående att systemet för handel med utsläppsrätter i ”väsentliga delar skulle förbli intakt” om producenterna av tackjärn och stål undantogs från direktivets tillämpningsområde, eftersom denna aspekt inte har något samband med frågan huruvida en ogiltigförklaring av de omtvistade bestämmelserna skulle leda till att den kvarvarande delen av det angripna direktivet ändrades i sak. Dessutom anser parlamentet och rådet att sökandens sent påkomna försök, vilket anfördes i repliken och därigenom inte uppfyller villkoren i artikel 48.2 i rättegångsreglerna, att ändra sina yrkanden på så sätt att sökandens talan hädanefter ska tolkas ”som att den innefattar ett yrkande om att [det angripna] direktivet ska ogiltigförklaras i sin helhet för det fall det inte är möjligt att delvis ogiltigförklara direktivet”. Detta förfarande leder till en utvidgning, och inte till en inskränkning, av sökandens ursprungliga yrkanden som avsåg ”ogiltigförklaring till viss del” av det angripna direktivet. Sökanden har emellertid inte åberopat några nya rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under förfarandet i den mening som avses i artikel 48.2 i rättegångsreglerna, vilka skulle kunna motivera att en ny grund åberopas.
63. Parlamentet och rådet anser följaktligen att det ovanstående utgör ytterligare ett skäl för att inte uppta talan om ogiltigförklaring till sakprövning.
64. Parlamentet och rådet har med stöd av kommissionen i sina yttranden angående följderna av ikraftträdandet av artikel 263 fjärde stycket FEUF gjort gällande att denna omständighet inte kan påverka denna bedömning, eftersom denna artikel inte är tillämplig på förevarande förfarande och det angripna direktivet inte är en regleringsakt i den mening som avses i denna bestämmelse.
2. Sökandens argument
65. Sökanden har inledningsvis gjort gällande att det följer av fast rättspraxis angående artikel 230 fjärde stycket EG att det inte är tillräckligt att den angripna åtgärden utgör ett direktiv för att avvisa en sådan talan. En talan om ogiltigförklaring av vissa bestämmelser i ett direktiv kan upptas till sakprövning om sökanden är direkt och personligen berörd av dessa bestämmelser.
66. När det gäller kravet på att vara direkt berörd, har sökanden hävdat att även om ett direktiv i enlighet med artikel 249 tredje stycket EG kräver att medlemsstaterna antar genomförandebestämmelser för är att det ska ha direkt verkan på de ekonomiska aktörernas rättsliga situation, är detta villkor i sig inte tillräckligt för att sökanden inte ska anses direkt berörd i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG. Om så var fallet hade direktiven aldrig kunnat ifrågasättas av en sådan aktör, vilket skulle vara oförenligt med rättspraxis samt med rätten till ett effektivt domstolsskydd. När en gemenskapsåtgärd, inbegripet ett direktiv, inte ger medlemsstaterna något utrymme för skönsmässig bedömning såvitt avser en skyldighet som ska åläggas sökanden, det vill säga när genomförandet av åtgärden är av rent automatisk karaktär, anses en sådan sökande vara direkt berörd. Institutionerna kan nämligen inte enbart genom valet av form på den antagna rättsakten frånta sökanden det domstolsskydd som föreskrivs i artikel 230 fjärde stycket EG.
67. I förevarande fall ger de omtvistade bestämmelserna medlemsstaterna inte något utrymme för skönsmässig bedömning såvitt avser de skyldigheter som ska åläggas sökanden.
68. Sökanden har härvid för det första gjort gällande att i enlighet med artikel 4 i det angripna direktivet ska medlemsstaterna från och med den 1 januari 2005 se till att producenter av tackjärn och stål inte driver sina anläggningar utan utsläppstillstånd. Medlemsstaterna har inte något utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende. I artikel 27.1 i det angripna direktivet föreskrivs endast en möjlighet att tillfälligt undanta vissa anläggningar från systemet för handel med utsläppsrätter till och med den 31 december 2007, vilket innebär att tillståndskravet började gälla senast den 1 januari 2008. Inte heller medlemsstaternas möjlighet att tillfälligt bevilja undantag för perioden 2005–2007 enligt artikel 27.2 i det angripna direktivet medger något utrymme för skönsmässig bedömning och saknar praktiskt intresse på grund av de restriktiva villkoren.
69. För det andra anser sökanden att argumentet att medlemsstaterna har ett utrymme för skönsmässig bedömning vid upprättandet av NFP saknar relevans eftersom det angripna direktivet tydligt skiljer på tillstånd (artikel 4) och utsläppsrätter (artikel 9). Skyldigheten att erhålla tillstånd för utsläpp av koldioxid medför i sig verkningar på sökandens rättsliga situation, eftersom denna skyldighet delvis upphäver de driftstillstånd och rättigheter att släppa ut koldioxid som utfärdats i enlighet med direktiv 96/61 och som sökanden tidigare innehade för sina produktionsanläggningar. Enligt artikel 6.2 i det angripna direktivet uppställs nämligen ytterligare krav för detta tillstånd när det gäller övervakning och rapportering samt skyldigheten att överlämna utsläppsrätter som motsvarar den berörda anläggningens utsläpp av koldioxid under varje kalenderår. Enligt sökanden har medlemsstaterna inte något utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller de skyldigheter som ska åläggas sökanden i detta hänseende.
70. För det tredje följer det av artikel 9 i det angripna direktivet, i förening med kriterium 1 i direktivets bilaga III, att den sammanlagda mängden utsläppsrätter för referensfördelningsperioden dels måste stämma överens med medlemsstatens skyldighet att begränsa sina utsläpp enligt beslut 2002/358 och Kyotoprotokollet, dels inte vara större än vad som är nödvändigt för en strikt tillämpning av kriterierna i bilaga III till det angripna direktivet. Detta innebär att när medlemsstaterna fastställer den sammanlagda mängden utsläppsrätter att fördela måste de, utan att ha något utrymme för skönsmässig bedömning, iaktta en ”absolut övre utsläppsgräns”. Denna tolkning bekräftas i punkt 10 i kommissionens kompletterande riktlinjer angående kriterium 3 i bilaga III till det angripna direktivet (se ovan punkt 14).
71. Sökanden har slutligen för det fjärde anfört att medlemsstaterna enligt artiklarna 12.3 och 16 i det angripna direktivet, utan att ha något utrymme för skönsmässig bedömning i detta hänseende, ska dels ålägga alla verksamhetsutövare en skyldighet att senast den 30 april varje år överlämna det antal utsläppsrätter som motsvarar dennes sammanlagda utsläpp under det föregående kalenderåret, dels påföra verksamhetsutövaren påföljder för det fall denna skyldighet inte efterlevs.
72. Sökanden anser mot denna bakgrund att de omtvistade bestämmelserna inte ger medlemsstaterna något utrymme för skönsmässig bedömning såvitt avser de skyldigheter som ska åläggas sökanden och att sökanden är direkt berörd av dessa bestämmelser i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG.
73. Sökanden anser sig dessutom vara personligen berörd av de omtvistade bestämmelserna. För det första är gemenskapslagstiftaren skyldig att beakta de allvarliga konsekvenser som dessa bestämmelser har på sökandens specifika situation och för det andra tillhör sökanden en sluten krets, vilken består av ett begränsat antal producenter av tackjärn och stål som berörs av dessa bestämmelser.
74. För det första anser sökanden att skyldigheten för gemenskapslagstiftaren att beakta konsekvenserna av en rättsakt som denne avser att anta på situationen för vissa enskilda kan medföra att dessa individualiseras (domarna i de ovan i punkt 54 nämnda målen Piraiki-Patraiki m.fl. mot kommissionen, punkt 19 , Sofrimport mot kommissionen, punkt 11, och Codorníu mot rådet, punkt 20). Denna skyldighet kan ha sitt ursprung antingen i en specifik bestämmelse i EG‑fördraget (domen i det ovan i punkt 54 nämnda målet Antillean Rice Mills m.fl. mot kommissionen, punkt 67) eller i någon annan överordnad rättsregel (domen i det ovan i punkt 54 nämnda målet UEAPME mot rådet, punkt 90), såsom proportionalitetsprincipen, likabehandlingsprincipen och de grundläggande rättigheterna.
75. Sökanden har i huvudsak gjort gällande att med hänsyn till gemenskapslagstiftarens skyldighet att iaktta proportionalitetsprincipen och likabehandlingsprincipen samt sökandens äganderätt och rätt att fritt utöva näringsverksamhet, borde lagstiftaren ha beaktat de allvarliga konsekvenserna av det angripna direktivet på sökandens specifika situation. Gemenskapslagstiftaren har således åsidosatt likabehandlingsprincipen och principen att konkurrensen inte får snedvridas genom att denne underlåter att, i strid med parlamentets och kommissionens ursprungliga förslag, uppta andra sektorer i bilaga I till det angripna direktivet, särskilt konkurrerande sektorer för framställning av icke-järnhaltiga metaller och kemiska produkter. Gemenskapslagstiftaren har vidare åsidosatt sökandens äganderätt, etableringsfrihet och rätt att fritt utöva näringsverksamhet samt proportionalitetsprincipen genom att inte erkänna att det var tekniskt och ekonomiskt omöjligt för producenter av tackjärn och stål att ytterligare minska sina utsläpp av koldioxid. På detta sätt ålade gemenskapslagstiftaren sökanden en oproportionerlig börda som äventyrar dess existens, eftersom sökanden nödvändigtvis blir en ”nettoköpare av utsläppsrätter” utan någon möjlighet att överföra de kostnader som är förbundna med dessa på kunderna. Dessutom är de omtvistade bestämmelserna oproportionerliga, eftersom de inte är förbundna med åtgärder som, åtminstone, mildrar de negativa konsekvenser som bestämmelserna har för sökanden, såsom en mekanism för att kontrollera priset på utsläppsrätter eller en möjlighet till gränsöverskridande överföringar av utsläppsrätterna inom en och samma företagskoncern. I avsaknad av en sådan överföringsmöjlighet, som allvarligt påverkar sökandens omstruktureringsansträngningar och konkurrenskraft, utgör det angripna direktivet även ett åsidosättande av sökandens äganderätt och dess etableringsfrihet. Sökanden har härvid angett att den oacceptabla begränsningen av dess etableringsfrihet, som är en följd av att det saknas en regel i det angripna direktivet som möjliggör gränsöverskridande överföringar av utsläppsrätter mellan olika anläggningar inom samma företagskoncern, inte kan mildras genom argumentet att en utvidgning av produktionskapaciteten i en anläggning kan omfattas av fördelningsregler för ”nya deltagare”, eftersom en sådan förmån omfattas av den berörda värdmedlemsstatens utrymme för skönsmässig bedömning.
76. Sökanden har för det andra hävdat att den tillhör en sluten krets av företag som särskilt berörs av det angripna direktivet. I unionen med 15 medlemsstater bedrev enbart 15 företag eller företagskoncerner anläggningar för produktion av tackjärn eller stål, nämligen sökanden, Corus, ThyssenKrupp, HKM, Riva, Luccini, SSAB, Voest Alpine, Salzgitter, Duferco, Rauttaruukki, Fundia, Saint-Gobain, DHS och Neue Maxhütte. Från och med den 1 maj 2004 tillkom ytterligare producenter av tackjärn och stål från de tio nya medlemsstaterna, nämligen Ispat Polska, Czech Steel Company, Moravia Steel, Dunaferr Dunai och US Steel Košice. Utvidgningen av unionen kan emellertid inte ensam frånta denna grupp karaktären av sluten krets i den mening som avses i rättspraxis, eftersom utvidgningen föreskrevs i artikel 2 i akten om villkoren för Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen (EGT L 236, 2003, s. 33) innan det angripna direktivet trädde i kraft. Vidare är nya deltagares inträde på marknaden genom inrättandet av ny masugnsverksamhet inte ett ekonomiskt livskraftigt alternativ och kan således i praktiken uteslutas. Efter det att det angripna direktivet hade trätt i kraft och med hänsyn till det minskade antalet masugnar i unionen sedan år 1975, kan nämligen en ny deltagare endast etablera sig på marknaden genom ett förvärv.
77. Enligt sökanden är den ”unika inlåsningssituation” som gäller för denna producentgrupp, vilken skiljer denna grupp från övriga personer, en följd av att producenterna av tackjärn och stål av tekniska skäl inte inom en förutsebar framtid har möjlighet att i väsentlig mån minska utsläppen av koldioxid i enlighet med målen i det angripna direktivet, vilket skiljer sig från situationen i andra berörda ekonomiska sektorer, såsom cementsektorn, elsektorn, papperssektorn och glassektorn. Följaktligen kan de producenter som tillhör denna grupp i själva verket inte välja mellan att minska utsläppen eller att köpa ytterligare utsläppsrätter, vilket innebär att dessa producenter med nödvändighet blir ”nettoköpare av utsläppsrätter”. I ståltillverkningsprocessen är utsläpp av koldioxid oundvikliga på grund av användningen av kol som råvara och inte som bränsle. Det finns således inte någon utbyteslösning som är ekonomiskt lönsam för att minska utsläppen av koldioxid, exempelvis genom att använda ett annat bränsle såsom naturgas. Den tekniska utvecklingen av masugnar har såvitt avser energiförbrukning nått sin teoretiska gräns, vilken fortfarande innebär ett utsläpp av två ton koldioxid för varje ton producerat stål. En ytterligare minskning av utsläppen är endast möjlig genom tekniska framsteg, och en sådan utveckling kommer att ta åtminstone 20–30 år. Däremot är det inte möjligt att minska produktionen, eftersom masugnar alltid av tekniska skäl måste drivas på en nivå som ligger nära deras fulla kapacitet.
78. Sökanden har med stöd av undersökningar gjort gällande att under de närmaste cirka 25 åren kommer verksamhetsutövare som driver masugnar fortsättningsvis att behöva använda befintlig teknologi för vilken utvecklingspotentialen är mycket begränsad. Alla försök till ersättningar har hittills misslyckats av tekniska och eller ekonomiska skäl. Sökanden har vidare, i motsats till vad rådet har påstått, hävdat att de utsläppsminskningar som genomförts till och med år 2002 inte är resultatet av förbättrad teknik, utan i huvudsak beror på nedläggningen av fem masugnar, ökningen av kapaciteten i andra anläggningar samt att malmen från Lorrain ersatts av malm från Brasilien, vilken som råvara medför en förbättrad energiförbrukning. Sökandens minskningsmål för perioden 2008–2012 bör kunna uppnås genom bland annat nedläggningen av anläggningar samt en överföring av produktion till anläggningar i andra medlemsstater .
79. Sökanden har vidare gjort gällande att stålsektorn är den enda av de fyra sektorer som omfattas av bilaga I till det angripna direktivet som utsätts för konkurrens från andra sektorer som inte omfattas av direktivet, nämligen icke-järnhaltiga metaller och plastmaterial. Denna mycket ogynnsamma konkurrenssituation för producenter av tackjärn och stål förvärras ytterligare av en ”mycket koncentrerad” efterfrågan, särskilt från bilindustrin, samt en ökad konkurrens från sektorer som inte omfattas av det angripna direktivet och från stålproducenter i tredjeland, såsom Amerikas förenta stater, vilka inte är bundna av skyldigheterna i Kyotoprotokollet och vilka motsvarar 65 procent av världsproduktionen. De europeiska stålproducenterna kan således inte på sina kunder överföra de ökade produktionskostnader som orsakas av behovet av att köpa utsläppsrätter för koldioxid, vilket ytterligare påverkar deras redan svaga lönsamhet. Konkurrenssituationen för andra sektorer som omfattas av bilaga I till det angripna direktivet är i detta hänseende annorlunda. Exempelvis har energileverantörerna, mot bakgrund av bedömningen att priset på elektricitet står inför väsentliga höjningar, möjlighet att på kunderna överföra alla eventuella ökningar av deras produktionskostnader och att väsentligt förbättra deras lönsamhet.
80. Sökanden har påpekat att inte ens den nyligen genomförda höjningen av priset på stål gjorde det möjligt för sökanden att överföra den ökning av produktionskostnaderna som var följden av behovet av att köpa utsläppsrätter på kunderna. Denna prishöjning var endast följden av de ökande kostnaderna för råvaror och transporter på världsnivå. På världsnivå är de europeiska producenterna av tackjärn och stål utsatta för en stark konkurrens från producenter i tredjeland, såsom Amerikas förenta stater, Australien och Republiken Turkiet, som inte har ratificerat Kyotoprotokollet, eller Republiken Indien, Folkrepubliken Kina och Förbundsrepubliken Brasilien, som har ratificerat Kyotoprotokollet men i ett första skede inte är skyldiga att minska sina utsläpp av koldioxid (bilaga B till Kyotoprotokollet), eller stater som endast har en skyldighet i enlighet med Kyotoprotokollet att bibehålla nuvarande utsläppsnivå, såsom är fallet för den Ryska federationen och Ukraina. De europeiska producenterna av tackjärn och stål är således de enda producenter som drabbas av ytterligare produktionskostnader till följd av genomförandet av Kyotoprotokollet samtidigt som de är utsatta för ett allt större konkurrenstryck från import av stål från tredjeland, där storleken på importen är beroende av prisnivån på den europeiska marknaden. Sökanden har påpekat att med den aktuella kostnaden för utsläppsrätter på 26 euro per ton koldioxid som släpps ut, medför produktionen av ett ton stål ett utsläpp på ungefär två ton koldioxid och ytterligare kostnader på 52 euro, medan världstransportpriset för ett ton stål i normala fall inte är högre än 20 euro. Sökanden har vidare anfört att till skillnad från producenter av tackjärn och stål antas energileverantörerna, särskilt de som är etablerade i Tyskland och Förenade kungariket, i elpriset inkludera värdet på de utsläppsrätter som erhållits gratis för att därigenom uppnå exceptionella vinster.
81. Av det ovanstående har sökanden dragit slutsatsen att producenter av tackjärn och stål som är etablerade i Europeiska unionen befinner sig i en ”unik inlåsningssituation” som skiljer dem från andra personer. Denna situation förvärras av att det angripna direktivet varken innehåller ett pristak eller en mekanism för att kontrollera priserna på utsläppsrätterna. Nyligen genomförda undersökningar visar att producenter av tackjärn och stål kommer att drabbas av priser på utsläppsrätter som gör det möjligt att släppa ut ett ton koldioxid för mellan 20 och 60 euro och däröver, trots att redan ett pris på 20 euro raderar ut bruttovinsten i stålsektorn.
82. För det tredje anser sökanden att eftersom bolaget är den absolut största producenten av tackjärn och stål i Europa – med en produktion på 40 miljoner ton stål, följt av Thyssen-Krupp (17 miljoner) och Corus (16 miljoner) – drabbas det särskilt allvarligt av det angripna direktivet. Sökanden har redan genom användning av mycket avancerad teknologi för masugnar minskat sina utsläpp av växthusgaser, inbegripet koldioxid, med en procentsats som är betydligt större än de 8 procent som föreskrivs i Kyotoprotokollet. Sedan år 1990 är nämligen minskningen 19 procent i absoluta tal och 24 procent i relativa tal (per ton producerat stål) och sökanden kan inte på grund av sådana tekniska skäl som angetts ovan i punkterna 77 och 78 fortsätta att i någon betydande utsträckning minska utsläppen av koldioxid. Vidare gjorde sökanden när det gäller driften av dess masugnar år 2002 en bruttovinst på 16 euro och en nettovinst på 4 euro per ton koldioxid som släpps ut. Av detta följer att även vid det lägsta priset enligt de aktuella uppskattningarna på 20 euro per utsläppsrätt, vilket motsvarar en ytterligare kostnad på 40 euro per ton stål, blir produktionen så olönsam för sökanden att det inte längre är möjligt att upprätthålla driften av dess anläggningar i Europa.
83. För det fjärde är sökanden den enda europeiska producent av tackjärn och stål som drabbats av ett specifikt problem till följd av det angripna direktivet, vilket beror på den pågående omstruktureringen inom koncernen, som syftar till att förbättra dess konkurrenskraft. Den omstrukturering som inleddes genom koncentrationen år 2001 (se ovan punkt 30), det vill säga före antagandet av det angripna direktivet, som syftar till att lägga ner anläggningar eller minska mindre lönsam produktionskapacitet i en medlemsstat och öka motsvarande produktionskapacitet i mer lönsamma anläggningar i andra medlemsstaten. Denna situation är specifik för sökanden och särskiljer sökandena från alla andra producenter av tackjärn och stål som har anläggningar belägna i en enda medlemsstat. Det enda undantaget är Corus, som har installationer i Förenade konungariket och Nederländerna, men detta bolag har redan optimerat sin produktion. Det angripna direktivet innebär således en allvarlig risk för att denna omstrukturering äventyras genom att medlemsstaterna inte åläggs en skyldighet att tillåta gränsöverskridande överföringar av utsläppsrätter från en anläggning som ska läggas ner till andra anläggningar i andra medlemsstater. Den belgiska och den tyska regeringen har redan gjort gällande att sökanden, vid en eventuell nedläggning, kommer att förlora utsläppsrätterna för anläggningarna i Vallonien (Belgien) och i Bremen (Tyskland), vilket innebär att sökanden inte kan överföra dessa utsläppsrätter till anläggningar i Spanien eller Frankrike, där sökanden hade planerat en motsvarande ökning av produktionskapaciteten. I den tyska NFP och 10 § första stycket första meningen i det tyska förslaget om lag om fördelning av utsläppsrätter under den första fördelningsperioden föreskrivs således att utsläppsrätter ska annulleras för det fall en anläggning läggs ner, med undantag för det fall verksamhetsutövaren tar i bruk en ny anläggning i Tyskland (och inte i en annan medlemsstat). Den franska NFP går i samma riktning och föreskriver att en verksamhetsutövare kan behålla utsläppsrätterna från en nedlagd anläggning enbart om verksamheten överförs till en annan anläggning inom Frankrikes territorium. Sökanden skulle således vara tvungen att agera i strid med dess målsättning att omstrukturera och förbättra konkurrenskraften. Sökanden blir således tvungen att köpa ytterligare utsläppsrätter för att täcka den produktionskapacitet som ursprungligen var avsedd att läggas ner och överföras till andra anläggningar i andra medlemsstater och får fortsätta att driva mindre lönsamma anläggningar enbart i syfte att inte förlora redan fördelade utsläppsrätter.
84. Sökanden har vidare anfört att bolaget är den enda aktör inom samtliga sektorer som omfattas av bilaga I till det angripna direktivet som drabbas av problemet med gränsöverskridande överföringar av produktionskapacitet mellan anläggningar belägna i olika medlemsstater. Detta problem påverkar inte cementsektorn, glassektorn, energisektorn eller papperssektorn, eftersom dessa anläggningar till skillnad från anläggningar för produktion av stål är etablerade nära kunderna eller i områden som erbjuder råvaror av tillräcklig kvalitet. För producenterna i dessa sektorer utgör följaktligen nedläggningen av en anläggning i en medlemsstat och överföringen av produktionen till en annan medlemsstat inte en rimlig valmöjlighet.
85. Med hänsyn till etableringsfriheten finns det inte något skäl att överlåta frågan huruvida och i vilken utsträckning gränsöverskridande överföringar av produktionskapacitet ska vara möjliga till medlemsstaternas skönsmässiga bedömning. Detta gäller i ännu högre grad eftersom det föreligger betydande ekonomiska och politiska incitament för medlemsstaterna att inte tillåta en sådan överföring av produktionskapacitet, inbegripet överföringen av de utsläppsrätter som är hänförliga till denna. För det första finns det ur den medlemsstats synvinkel som ursprungligen fördelade dessa utsläppsrätter inte något intresse av att underlätta en sådan överföring och att på dess territorium ta en förlust av såväl den berörda produktionskapaciteten och de arbetstillfällen som hänför sig till denna som de redan fördelade utsläppsrätterna. För det andra har den medlemsstat till vilken en sådan överföring sker, i synnerhet när det är fråga om en liten stat, inte nödvändigtvis något intresse av att gratis fördela utsläppsrätter till en ny deltagare, eftersom det finns en risk för att det nationella taket för utsläppsrätter överskridits och att denna stat följaktligen inte uppfyller sina skyldigheter enligt beslut 2002/358 och Kyotoprotokollet. Det följer nämligen av punkt 5 i bilaga 4 till kommissionens kompletterande riktlinjer (se ovan punkt 14) att dessa betänksamheter bekräftas av det förhållandet att de flesta av medlemsstaterna inte tillåter en gränsöverskridande överföring av utsläppsrätter. I riktlinjerna har kommissionen själv uppmärksammat detta problem och framhållit att medlemsstaterna under den första fördelningsperioden har antagit en mängd olika regler beträffande reserver för nya deltagare, nedläggningar och överföringar, vilket bidragit till stor komplexitet och bristande insyn på den inre marknaden som riskerar att leda till en snedvridning av konkurrensen. Kommissionen har av detta dragit slutsatsen att det är nödvändigt att inrätta en gemenskapsreserv och att harmonisera de administrativa regler som är tillämpliga på nya deltagare, på nedläggningar och på gränsöverskridande överföringar på den inre marknaden (bilaga 7 i kommissionens kompletterande riktlinjer). Sökandena har även åberopat en undersökning enligt vilken det, mot bakgrund av medlemsstaternas intresse att behålla skatteintäkter och bevara de arbetsplatser som är knutna till anläggningar på deras territorium, för närvarande i systemet för handel med utsläppsrätter är rationellt för medlemsstaterna att antingen återkalla utsläppsrätter för nedlagda anläggningar eller åtminstone som villkor för att behålla utsläppsrätterna kräva att en ny anläggning inrättas på deras territorium, detta för att undvika att verksamhetsutövaren lämnar landet. Detta skulle emellertid kunna leda till en konkurrens mellan medlemsstaternas lagstiftningar, i syfte att behålla och attrahera investeringar, som är ekonomiskt ineffektiv och oönskad ur politisk synvinkel. I undersökningen drogs av dessa skäl slutsatsen att det var nödvändigt med en harmonisering på gemenskapsnivå av regler som gör det möjligt för anläggningar att behålla sina utsläppsrätter vid en nedläggning. Sökanden anser följaktligen att etableringsfrihetens ändamålsenliga verkan endast kan säkerställas genom ett ingripande av gemenskapslagstiftaren.
86. För det femte anser sig sökanden vara särskilt berörd av det angripna direktivet på grund av de långfristiga avtal som sedan lång tid tillbaka binder sökanden till elcentraler som delvis inte tillhör sökandens koncern. Föremålet för dessa avtal är att leverera gas som innehåller kolmonoxid, koldioxid och kväve från sökandens masugnar i syfte att producera el. Sökanden ställer sig frågan huruvida de aktuella utsläppsrätterna ska fördelas på sökanden eller på elcentralen mot bakgrund av artikel 3 b och e i det angripna direktivet. För det fall utsläppsrätterna ska fördelas på elcentralen kommer sökandens situation att förvärras ytterligare eftersom sökanden i förekommande fall skulle vara tvungen att förvärva de nödvändiga utsläppsrätterna på handelsmarknaden eller, för det fall leveranserna till elcentralen skulle upphöra, själv bränna gasen i masugnarna utan att för detta ändamål inneha motsvarande antal utsläppsrätter. Följden skulle bli en allvarlig konkurrensnackdel för sökanden i förhållande till de konkurrenter som använder sina egna elcentraler.
87. För det sjätte har sökanden slutligen påpekat att på grund av att sökanden särskilt berörs av de omtvistade bestämmelserna, var sökanden mycket delaktig i lagstiftningsförfarandet, bland annat i samband med olika sammanträden med företrädare för kommissionen, parlamentet och rådet. I detta förfarande beaktades först ett antal invändningar som framförts av sökanden för att sedan slutligen avfärdas utan någon motivering.
88. Mot bakgrund av det ovanstående anser sökanden att den har visat att det föreligger ett antal omständigheter som är specifika för sökanden och som utmärker denne i förhållande till alla andra personer, vilket medför att talan om ogiltigförklaring kan upptas till sakprövning i enlighet med artikel 230 fjärde stycket EG.
89. När det gäller det rättegångshinder som åberopats av parlamentet beträffande yrkandet om att det angripna direktivet ska ogiltigförklaras till viss del, har sökanden framhållit att den inte yrkar att de omtvistade bestämmelserna ska upphävas i sin helhet, utan endast att bestämmelserna inte ska tillämpas på anläggningar för produktion av tackjärn eller stål. Detta yrkande medför således inte någon ändring av systemet för handel med utsläppsrätter för övriga sektorer som omfattas av bilaga I till det angripna direktivet. Det angripna direktivets tillämpningsområde skulle nämligen antingen kunna utvidgas till att omfatta andra sektorer, vilket redan har föreslagits vad gäller sektorerna för icke-järnhaltiga metaller och kemiska produkter, eller inskränkas utan att detta påverkar det sätt på vilket systemet för handel med utsläppsrätter fungerar eller påverkar själva systemet som sådant. Den ogiltigförklaring som yrkas avseende en viss del skulle således enbart medföra att den del – åtskild och tydligt definierad – i bilaga I till det angripna direktivet som avser anläggningar för produktion av tackjärn eller stål skulle upphävas.
90. Sökanden anser att även om det antas att de omtvistade bestämmelserna inte skulle kunna skiljas från det angripna direktivet som helhet, kan talan om ogiltigförklaring ändå upptas till sakprövning. Om en ogiltigförklaring till viss del skulle visa sig vara omöjlig, måste detta yrkande tolkas som att det avser en ogiltigförklaring av hela det angripna direktivet. Denna bedömning följer av behovet av att tolka yrkandena mot bakgrund av deras sammanhang och det mål som eftersträvas med ansökan, nämligen att få överträdelserna av sökandens grundläggande rättigheter att upphöra. För det fall tribunalen inte skulle godta den ståndpunkt som det redogjorts för ovan i punkt 89, har sökanden i andra hand yrkat att det angripna direktivet ska ogiltigförklaras i sin helhet, vilket fortfarande är möjligt efter det att ansökan ingetts.
91. Sökanden anser mot bakgrund av vad som anförts ovan att talan om ogiltigförklaring kan upptas till sakprövning.
92. Sökanden har i sina yttranden angående följderna av ikraftträdandet av artikel 263 fjärde stycket FEUF i huvudsak gjort gällande att denna bestämmelse är tillämplig på förevarande förfarande och att det angripna direktivet på grund av sitt innehåll utgör en regleringsakt i den mening som avses i denna bestämmelse, eftersom de kritiserade bestämmelserna inte ger medlemsstaterna något utrymme för skönsmässig bedömning beträffande bestämmelsernas genomförande. Detta medför således att sökanden inte behöver visa att det aktuella direktivet berör sökanden personligen.
B – Tribunalens bedömning
93. Enligt artikel 230 fjärde stycket EG får varje fysisk och juridisk person väcka talan mot ett beslut som är riktat till honom och mot ett beslut som, även om det utfärdats i form av en förordning eller ett beslut riktat till en annan person, direkt och personligen berör honom.
94. Även om det i denna fördragsbestämmelse inte uttryckligen anges att en talan om ogiltigförklaring som väcks av en enskild mot ett sådant direktiv som avses i artikel 249 tredje stycket EG kan upptas till sakprövning, framgår det emellertid av fast rättspraxis att enbart detta förhållande inte är tillräckligt för att en sådan talan ska avvisas. Gemenskapsinstitutionerna får nämligen inte kringgå det domstolsskydd som fördraget ger enskilda endast genom att välja en viss form för den aktuella rättsakten, även om den ges formen av ett direktiv (förstainstansrättens beslut av den 10 september 2002 i mål T‑223/01, Japan Tobacco och JT International mot parlamentet och rådet, REG 2002, s. II‑3259, punkt 28, av den 30 april 2003 i mål T‑154/02, Villiger Söhne mot rådet, REG 2003, s. II‑1921, punkt 39, av den 6 september 2004 i mål T‑213/02, SNF mot kommissionen, REG 2004, s. II‑3047, punkt 54, och av den 25 april 2006 i mål T‑310/03, Kreuzer Medien mot parlamentet och rådet, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkterna 40 och 41). Enbart det förhållandet att de omtvistade bestämmelserna ingår i en allmängiltig rättsakt som utgör ett verkligt direktiv och inte ett beslut i den mening som avses i artikel 249 fjärde stycket EG, som skenbart antagits som ett direktiv, är inte i sig tillräckligt för att utesluta möjligheten att dessa bestämmelser kan beröra en enskild direkt och personligen (se, för ett liknande resonemang, beslutet i det ovannämnda målet Japan Tobacco och JT International mot parlamentet och rådet, punkt 30, och beslut av den 6 maj 2003 i mål T‑321/02, Vannieuwenhuyze-Morin mot parlamentet och rådet, REG 2003, s. II‑1997, punkt 21).
95. Tribunalen konstaterar att i förevarande fall utgör det angripna direktivet till såväl sin form som sitt innehåll en allmängiltig rättsakt som är tillämplig på objektivt fastställda situationer och som innebär rättsliga verkningar för olika kategorier av personer som fastställts på ett allmänt och abstrakt sätt, det vill säga alla verksamhetsutövare som bedriver en verksamhet som omfattas av bilaga I till det angripna direktivet. Där ingår produktion av tackjärn och stål, som är den verksamhet som sökanden bedriver.
96. Det är emellertid inte uteslutet att en sådan allmängiltig rättsakt under vissa omständigheter kan anses direkt och personligen beröra vissa av verksamhetsutövarna (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 16 maj 1991 i mål C‑358/89, Extramet Industrie mot rådet, REG 1991, s. I‑2501, punkt 13, domen i det ovan i punkt 54 nämnda målet Codorníu mot rådet, punkt 19, och dom av den 25 juli 2002 i mål C‑50/00 P, Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, REG 2002, s. I‑6677, punkt 36).
97. Vidare följer det av fast rättspraxis att villkoret i artikel 230 fjärde stycket EG, att en fysisk eller juridisk person direkt måste beröras av det beslut som är föremål för talan, endast kan anses vara uppfyllt om den ifrågasatta gemenskapsrättsakten har direkt inverkan på den enskildes rättsliga ställning och inte lämnar dem till vilka den riktar sig, och som ska genomföra den, något utrymme för skönsmässig bedömning, vilket innebär att genomförandet ska ha en rent automatisk karaktär och endast följa av gemenskapslagstiftningen utan att några mellanliggande regler tillämpas (domstolens dom av den 29 juni 2004 i mål C‑486/01 P, Front national mot parlamentet, REG 2004, s. I‑6289, punkt 34, och av den 22 mars 2007 i mål C‑15/06 P, Regione Siciliana mot kommissionen, REG 2007, s. I‑2591, punkt 31).
98. Tribunalen anser att det är lämpligt att i första hand pröva huruvida sökanden är personligen berörd av de omtvistade bestämmelserna. I andra hand kommer tribunalen i förekommande fall även att pröva huruvida sökanden är direkt berörd av dessa bestämmelser.
99. Det har i fast rättspraxis fastställts att en annan fysisk eller juridisk person än den till vilken en rättsakt riktar sig endast kan vara personligen berörd, i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG, om den berörda rättsakten angår denne på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för personen eller på grund av en faktisk situation som särskiljer denne från alla andra personer och därigenom försätter denne i en ställning som motsvarar den som gäller för en person till vilken rättsakten riktar sig (domstolens dom av den 15 juli 1963 i mål 25/62, Plaumann mot kommissionen, REG 1963, s. 197, s. 223, svensk specialutgåva, volym 1, s. 181, domen i det ovan i punkt 93 nämnda målet Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, punkt 36, och dom av den 1 april 2004 i mål C‑263/02 P, Jégo-Quéré mot kommissionen, REG 2004, s. I‑3425, punkt 45).
100. Mot bakgrund av ovanstående överväganden ska tribunalen pröva huruvida de skyldigheter som eventuellt följer av de omtvistade bestämmelserna kan individualisera sökanden som en mottagare. Sökanden har yrkat ogiltigförklaring av, för det första, artikel 4 i det angripna direktivet angående behovet av att erhålla ett utsläppstillstånd, för det andra, direktivets artiklar 6.2 e och 12.3 angående skyldigheten att överlämna det antal utsläppsrätter som motsvarar de sammanlagda utsläppen från anläggningar under det föregående kalenderåret, för det tredje, direktivets artikel 9 i förening med kriterium 1 i direktivets bilaga III angående upprättandet av NFP och medlemsstaternas påstådda skyldighet att fördela ett maximalt antal utsläppsrätter på verksamhetsutövarna och, för det fjärde, direktivets artikel 16.2–16.4 angående påföljder för underlåtelse att uppfylla överlämnandeskyldigheten, i den mån alla dessa bestämmelser i enlighet med artikel 2 i det angripna direktivet i förening med direktivets bilaga I är tillämpliga på producenter av tackjärn och stål.
101. Till stöd för att sökanden är personligen berörd av de omtvistade bestämmelserna har sökanden för det första gjort gällande, i huvudsak, att gemenskapslagstiftaren i enlighet med flera överordnade rättsregler, inbegripet sökandens grundläggande rättigheter, var skyldig att beakta den specifika situationen för producenter av tackjärn och stål etablerade på den inre marknaden och i synnerhet sökandens situation (domarna i de ovan i punkt en 54 nämnda målen Piraiki-Patraiki m.fl. mot kommissionen, punkt 19, Sofrimport mot kommissionen, punkt 11, och UEAPME mot rådet, punkt 90).
102. Tribunalen påpekar i detta avseende att det inte föreligger någon uttrycklig och specifik bestämmelse, vare sig av överordnad eller av sekundärrättslig karaktär, som innebär en skyldighet för gemenskapslagstiftaren att under förfarandet för antagande av det angripna direktivet särskilt beakta situationen för producenter av tackjärn och stål, och till och med sökandens situation, i förhållande till situationen för aktörerna i andra industrisektorer som omfattas av bilaga I till det aktuella direktivet (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 17 januari 2002 i mål T‑47/00, Rica Foods mot kommissionen, REG 2002, s. II‑113, punkterna 41 och 42, se även förstainstansrättens beslut av den 6 maj 2003 i mål T‑45/02, DOW AgroSciences mot parlamentet och rådet, REG 2003, s. II‑1973, punkt 47, av den 25 maj 2004 i mål T‑264/03, Schmoldt m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. II‑1515, punkt 117, och av den 16 februari 2005 i mål T‑142/03, Fost Plus mot kommissionen, REG 2005, s. II‑589, punkterna 61–65). Någon sådan skyldighet förekommer således inte enligt exempelvis artiklarna 174 EG och 175.1 EG, som utgör den rättsliga grunden för gemenskapslagstiftningen på miljöområdet. Förutom en hänvisning till sökandens grundläggande rättigheter och till vissa allmänna rättsprinciper till skydd för denne, har sökanden för övrigt inte åberopat någon konkret överordnad regel som specifikt avser sökanden, eller åtminstone avser producenterna av tackjärn och stål, som skulle kunna medföra en sådan skyldighet till sökandes fördel.
103. Även om det är riktigt att gemenskapsinstitutionerna vid antagandet av en allmängiltig rättsakt är skyldiga att iaktta överordnade rättsregler, inbegripet grundläggande rättigheter, är ett påstående att en sådan rättsakt åsidosätter dessa regler eller rättigheter inte i sig tillräckligt för att en talan som väckts av en enskild ska anses kunna upptas till sakprövning, eftersom kraven i artikel 230 fjärde stycket EG annars skulle förlora sitt innehåll, förutsatt att det påstådda åsidosättandet inte är av sådan art att det försätter den enskilde i en ställning som motsvarar den som gäller för en person till vilken rättsakten riktar sig (se, vad gäller äganderätt, förstainstansrättens beslut av den 28 november 2005 i mål T‑94/04, EEB m.fl. mot kommissionen, REG 2005 s. II‑4919, punkterna 53–55, se även, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens beslut av den 29 juni 2006 i mål T‑311/03, Nürburgring mot parlamentet och rådet, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkterna 65 och 66). Sökanden kan inte i detta sammanhang med fog åberopa domen i det ovan i punkt 54 nämnda målet Codorníu, punkterna 20–22, eftersom frågan huruvida talan mot den angripna förordningen i det målet kunde upptas till sakprövning skulle bedömas mot bakgrund av den enda särskiljande egenskapen, enligt de angripna bestämmelserna, hos den aktuella härkomstbeteckningen på grundval av vilken sökandeparten sedan lång tid tillbaka var den enda varumärkesinnehavaren.
104. Sökanden har under alla omständigheter inte styrkt att de omtvistade bestämmelserna, särskilt skyldigheten att erhålla utsläppstillstånd enligt artikel 4 i det angripna direktivet, överlämnandeskyldigheten enligt direktivets artikel 12.3 i förening med direktivets artikel 6.2 e och påföljderna enligt artikel 16.2–16.4 i direktivet, har åsidosatt sökandens grundläggande rättigheter och orsakat sökanden allvarlig skada, vilket inneburit ett särskiljande av sökanden som en mottagare i förhållande till alla andra aktörer som berörs av dessa bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, beslutet i det ovan i punkt 100 nämnda målet Nürburgring mot parlamentet och rådet, punkt 66). Dessa bestämmelser är nämligen på ett allmänt och abstrakt sätt tillämpliga på alla aktörer som omfattas av bilaga I till det angripna direktivet och på objektivt fastställda situationer. Bestämmelserna kan således påverka alla aktörers rättsliga ställning på samma sätt.
105. Sökandens argument angående gemenskapslagstiftarens skyldighet att iaktta allmänna rättsprinciper och grundläggande rättigheter leder följaktligen inte till slutsatsen att sökanden är personligen berörd av de omtvistade bestämmelserna och det saknas således anledning att pröva huruvida sökanden i detta avseende är direkt berörd av dessa bestämmelser.
106. När det gäller sökandens argument att sökanden tillhör en sluten krets av aktörer som särskilt berörs av de omtvistade bestämmelserna, erinrar tribunalen för det första om att möjligheten att mer eller mindre exakt fastställa antalet rättssubjekt som berörs av en rättsakt eller deras identitet inte innebär att dessa rättssubjekt ska anses personligen berörda av rättsakten, om det framgår att den är tillämplig i en objektivt rättslig eller faktisk situation som anges i den aktuella rättsakten (se, för ett liknande resonemang, domstolens beslut av den 8 april 2008 i mål C‑503/07 P, Saint-Gobain Glass Deutschland mot kommissionen, REG 2008, s. I‑2217, punkt 70 och där angiven rättspraxis). För det andra räcker det inte att vissa aktörer berörs mer än andra i ekonomiskt hänseende av en allmängiltig rättsakt för att särskilja dessa aktörer från andra aktörer, när tillämpningen av rättsakten sker mot bakgrund av en objektivt fastställd situation (se, för ett liknande resonemang, domstolens beslut av den 18 december 1997 i mål C‑409/96 P, Sveriges Betodlares och Henrikson mot kommissionen, REG 1997, s. I‑7531, punkt 37, samt förstainstansrättens beslut av den 11 september 2007 i mål T-28/07, Fels‑Werke m.fl. mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 60 och där angiven rättspraxis, och av den 10 maj 2004 i mål T‑391/02, Bundesverband der Nahrungsmittel- und Speiseresteverwertung och Kloh mot parlamentet och rådet, REG 2004, s. II‑1447, punkt 53 och där angiven rättspraxis).
107. Tribunalen konstaterar att sökanden påverkas av de omtvistade bestämmelserna främst i sin objektiva egenskap av dels verksamhetsutövare som driver anläggningar som orsakar utsläpp av växthusgaser, dels producent av tackjärn och stål och att sökanden påverkas i samma utsträckning som alla andra aktörer eller producenter av tackjärn och stål vars verksamhet omfattas av bilaga I till det angripna direktivet. Även om sökanden vid tidpunkten för det angripna direktivets ikraftträdande tillhörde en grupp på enbart 15 producenter av tackjärn och stål som var verksamma på den inre marknaden, räcker inte enbart denna omständighet för att särskilja sökanden på motsvarande sätt som skulle gälla för en mottagare i förhållande till samtliga övriga aktörer som utövar sådan verksamhet som avses i bilaga I till det angripna direktivet, varvid det ingår producenter av tackjärn och stål i samma grupp.
108. Även om producenter av tackjärn och stål anses utgöra en grupp aktörer som är särskilt påverkade, så kommer samtliga dessa producenter att drabbas av samma rättsliga och faktiska konsekvenser som sökanden på grund av en objektivt fastställd situation, nämligen det förhållandet att deras verksamhet omfattas av bilaga I till det angripna direktivet. Det påstådda förhållandet att det till skillnad från aktörerna i andra industrisektorer är tekniskt och ekonomiskt omöjligt för dessa producenter att ytterligare minska sina utsläpp av växthusgaser och att överföra de ytterligare kostnader som uppkommer till följd av köp av utsläppsrätter på sina kunder, påverkar hela sektorn för produktion av tackjärn och stål på exakt samma sätt. Med anledning av genomförandet av systemet för handel med utsläppsrätter är samtliga dessa producenter på samma sätt exponerade mot utvecklingen på handelsmarknaden och den aktuella produktmarknaden, vilket omfattar konkurrens från andra industrisektorer eller producenter av tackjärn och stål i tredjeland.
109. Tribunalen godtar inte heller i detta sammanhang sökandens påstående att producenter av tackjärn och stål etablerade på den inre marknaden utgör en sluten krets av aktörer, vars sammansättning inte längre kommer att ändras. Parlamentet och rådet har på goda grunder hänvisat till det ökade antalet producenter av tackjärn och stål som omfattas av det angripna direktivets tillämpningsområde till följd av utvidgningen av unionen sedan år 2004 samt möjligheten att andra europeiska stater som också har en stålsektor i framtiden ansluter sig till unionen. Sökanden har för övrigt inte visat att dessa producenter av tackjärn och stål vid tidpunkten för det angripna direktivets ikraftträdande hade de särskilda egenskaper som skulle kunna särskilja dem från alla andra producenter eller nya deltagare, exempelvis genom att de innehade äldre specifika rättigheter (se, för ett liknande svar, domstolens dom av den 13 mars 2008 i mål C‑125/06 P, kommissionen mot Infront WM, REG 2008, s. I‑1451, punkterna 71–77). Även om det antogs att dessa producenter innehade utsläppsrätter som hade beviljats enligt direktiv 96/61 (se ovan punkt 48), skulle dessa påstådda rättigheter, som inte alls är specifika och inte heller enbart tillkommer sökanden, ha beviljats samtliga aktörer som utövar sådana verksamheter som anges i direktivets bilaga I på samma sätt. Enbart det förhållandet att ett inträde på den relevanta marknaden enligt sökanden enbart är möjligt genom ett förvärv av en producent som redan är etablerad på marknaden utesluter inte att identiteten på denna producent eller den nya deltagare som förvärvar producenten ändras och att denna därmed ändrar sammansättningen av den aktuella producentgruppen.
110. Härav följer att de omtvistade bestämmelsernas rättsverkan, det vill säga skyldigheterna att tillåta utsläppen och att överlämna utsläppsrätterna, påföljderna för det fall skyldigheterna inte uppfylls samt påståendet om ett tak för utsläppsrätterna enligt artikel 9 i det angripna direktivet, påverkar den ekonomiska verksamheten och den rättsliga ställningen för aktörer som omfattas av bilaga I till det angripna direktivet, inbegripet aktörerna inom sektorn för produktion av tackjärn och stål, på samma sätt och på grund av en objektivt fastställd situation. Dessa bestämmelser kan således inte utmärka sökandens faktiska och rättsliga situation i förhållande till övriga aktörer och kan därigenom inte särskilja sökanden på motsvarande sätt som en mottagare. Detta innebär att det saknas anledning att undersöka om sökanden är direkt berörd av bestämmelserna.
111. När det för det tredje gäller argumentet om sökandens betydande storlek, dess årliga produktionsvolym och dess enskilda ekonomiska och/eller tekniska oförmåga att ytterligare minska utsläppen av koldioxid, konstaterar tribunalen att sökanden inte har förklarat varför de konkurrerande producenterna av tackjärn och stål inte utsätts för motsvarande anpassningsproblem och svårigheter i förhållande till deras storlek, deras produktionsvolym och deras ansträngningar att minska utsläppen. En mindre aktör som har en mindre produktion av tackjärn och stål än sökanden förfogar nödvändigtvis över ett mindre antal utsläppsrätter, vilket innebär att dess ekonomiska och/eller tekniska svårigheter att minska sina utsläpp proportionellt sett borde vara jämförbara med sökandens svårigheter. Enligt bilaga I till det angripna direktivet är de skyldigheter som följer av de omtvistade bestämmelserna enhetligt och allmänt tillämpliga på samtliga verksamhetsutövare vars produktion överskrider den i bestämmelserna angivna gränsen utan någon åtskillnad i förhållande till deras storlek. Räckvidden av dessa skyldigheter står för övrigt enbart i proportion till den mängd växthusgaser som släpps ut, vilken, då bevisning om motsatsen saknas, kommer att öka med storleken och med produktionskapaciteten för den aktuella anläggningen. Detta innebär att alla de berörda verksamhetsutövarna befinner sig i en jämförbar situation (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 42 nämnda målet Arcelor Atlantique och Lorraine m.fl., punkt 34). Sökanden kan således inte med fog hävda att den är specifikt berörd och att sökanden därigenom särskiljs som en mottagare. Det saknas således anledning att pröva huruvida sökanden i detta hänseende är direkt berörd.
112. Sökanden har för det fjärde inte i tillräcklig mån visat att den ”unika inlåsningssituation” som gjorts gällande, särskilt mot bakgrund av omstruktureringen av koncernen, kunde särskilja sökanden i förhållande till alla andra aktörer. Även om sökanden skulle anses vara den enda producent av tackjärn och stål på gemenskapsmarknaden som påbörjat en sådan omstrukturering, har det inte styrkts att det saknas andra producenter i andra sektorer som omfattas av bilaga I till det angripna direktivet som drabbats av motsvarande konsekvenser till följd av genomförandet av direktivet på grund av att de antingen har vidtagit eller avstått från att vidta liknande åtgärder. Sökandens påstående i detta hänseende att de företag i andra sektorer som omfattas av bilaga I till det angripna direktivet inte skulle kunna drabbas av samma svårigheter som sökanden är alltför vaga och hypotetiska för att det ska kunna uteslutas att andra producenter berörs på ett liknande sätt, såsom exempelvis producenterna i energisektorn som till följd av liberaliseringen på gemenskapsnivå har varit föremål för en väsentlig gränsöverskridande omstrukturering.
113. Under alla omständigheter har sökanden inte styrkt att det förhållandet att bolaget är personligen berört på grund av den påstådda ”unika inlåsningssituationen” specifikt bero på att de rättsliga verkningarna av de omtvistade bestämmelserna som sådana innebar att sökanden berörs direkt. Enligt sökandens egna påståenden beror denna situation, för det första, främst på en påstådd brist på utsläppsrätter som fördelas gratis av de nationella myndigheterna, som förvandlar sökanden till en nettoköpare av utsläppsrätter, för det andra, en eventuell ökning och/eller en hög prisnivå på de utsläppsrätter som är tillgängliga på handelsmarknaden och, för det tredje, att det är omöjligt för sökanden att inom den inre marknaden överföra utsläppsrätter som fördelats på anläggningar som ska läggas ner till anläggningar där sökanden planerar att öka produktionskapaciteten.
114. Även om den påstådda omstruktureringen skulle anses vara en särskiljande egenskap som är specifik för sökanden, konstaterar tribunalen att den påstådda ”unika inlåsningssituation” som uppkommit till följd av de omständigheter som anges ovan i punkt 109 inte kan hänföras till vare sig skyldigheten att erhålla utsläppstillstånd enligt artikel 4 i det angripna direktivet eller överlämnandeskyldigheten enligt direktivets artikel 12.3 i förening med dess artikel 6.2 e eller de påföljder som föreskrivs i direktivets artikel 16.2–16.4, utan den utgör, för det fall nämnda situation kan styrkas, följden av medlemsstaternas genomförande av deras NFP och relevant lagstiftning. Medlemsstaterna har enligt artikel 9.1 och artikel 11.1 i det angripna direktivet ett stort utrymme för skönsmässig bedömning såväl när det gäller fördelningen av utsläppsrättskvoter till olika industrisektorer som när det gäller utfärdandet och återkallandet av utsläppsrätter i förhållande till enskilda verksamhetsutövare, även när det är fråga om nedläggning av en anläggning (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 7 november 2007 i mål T‑374/04, Tyskland mot kommissionen, REG 2007, s. 4431, punkterna 102–106).
115. I artikel 4 i det angripna direktivet föreskrivs nämligen endast att alla verksamhetsutövare som släpper ut växthusgaser är skyldiga att erhålla ett utsläppstillstånd utan att närmre ange villkoren eller sättet för beviljandet eller för återkallandet av utsläppsrätter såsom de föreskrivs i vissa medlemsstater och som sökanden har hävdat ligger till grund för dess omstruktureringssvårigheter. Detta resonemang är analogt tillämpligt på överlämnandeskyldigheten enligt artikel 12.3 i förening med artikel 6.2 e och påföljderna i artikel 16.2–16.4 i det angripna direktivet, eftersom sökanden inte har förklarat varför den anser att dessa bestämmelser har något som helst samband med nämnda svårigheter. Mot denna bakgrund anser tribunalen att en eventuell skada som sökanden lidit till följd av ökningen av förvärvskostnaderna för utsläppsrätter och/eller en eventuell förlust av utsläppsrätter, även om den är väsentlig och till och med större än för andra aktörer, med anledning av nedläggningen av en av dess anläggningar och de nationella myndigheternas återkallande av de utsläppsrätter som är hänförliga till denna anläggning, inte kan anses ha uppkommit på grund av skyldigheterna enligt dessa bestämmelser för att sökanden därigenom ska anses direkt berörd i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG.
116. I den del sökanden även har ifrågasatt artikel 9 i det angripna direktivet i förening med kriterium 1 i direktivets bilaga III med motiveringen att artikeln innebär att medlemsstaterna åläggs ett ”absolut högsta tak för utsläppsrätter”, räcker det slutligen att konstatera att även om detta argument skulle anses välgrundat, kan ett sådant tak inte medföra att sökanden blir direkt berörd i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG, eftersom taket inte gör det möjligt att ens uppskattningsvis ange det antal utsläppsrätter som de nationella myndigheterna ska fördela på olika industrisektorer och ännu mindre på enskilda verksamhetsutövare. Detta konstaterande stöds av det förhållandet att sökanden under domstolsförfarandet inte har kunnat precisera eller förutsäga, i enlighet med det angripna direktivet och beslut 2002/358, vare sig det antal utsläppsrätter som medlemsstaterna kommer att fördela gratis på sökandens produktionsanläggningar på den inre marknaden eller räckvidden av sökandens eventuella utgifter för det fall dessa utsläppsrätter är otillräckliga.
117. Sökanden har följaktligen inte styrkt att den är direkt och personligen berörd av de omtvistade bestämmelserna på grund av den påstådda ”unika inlåsningssituation” som sökanden befann sig i bland annat till följd av koncernens gränsöverskridande omstrukturering.
118. När det för det femte gäller gasleveransavtalen med lång löptid som sökanden har påstått sig ha ingått med flera elcentraler före det angripna direktivets ikraftträdande, är dessa avtal inte heller ägnade att utmärka sökanden i förhållande till de omtvistade bestämmelserna. Dessa bestämmelser reglerar nämligen på ett allmängiltigt och abstrakt sätt de skyldigheter som åligger aktörer som omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter utan att villkoren och sättet för medlemsstaternas beviljande eller återkallande av utsläppsrätter närmare anges (se ovan punkterna 109–113). Under alla omständigheter följer det härav att en eventuell påverkan av verkställandet av dessa gasleveransavtal enbart kan vara en följd av nationella regler om fördelning av utsläppsrätter, vilket medför att sökanden i detta hänseende inte har fog för påståendet att den är direkt berörd. Sökanden har vidare, såsom rådet har gjort gällande, själv hävdat att gasleveransavtalen, åtminstone delvis, berör elcentraler som tillhör sökandens företagskoncern. Eftersom dessa elcentralers verksamhet omfattas av bilaga I till det angripna direktivet i den mån verksamheten överskrider den däri angivna produktionsvolymen, förfogar sökanden nödvändigtvis i enlighet med NFP och tillämpliga nationella regler över utsläppsrätter för förbränning av den aktuella gasen. Bortsett från det faktum att energiproduktion i princip utgör en verksamhet som omfattas av bilaga I till det angripna direktivet, har sökanden varken preciserat i vilken utsträckning dessa gasleveransavtal knöt sökanden till utomstående elcentraler, angett huruvida dessa elcentraler kunde erhålla utsläppsrätter för egen del eller huruvida de behövde utsläppsrätter på grund av att de omfattas av bilagan eller förklarat på vilka villkor sökandens eventuella underskott på utsläppsrätter kunde påverka verkställandet av dessa avtal. Under dessa omständigheter anser tribunalen att sökanden inte har visat att den var direkt och personligen berörd av de omtvistade bestämmelserna till följd av påståendet att sökanden påverkas av verkställandet av gasleveransavtal med lång löptid.
119. När det för det sjätte gäller sökandens inte särskilt utförliga argument att bolaget deltagit i det beslutsförfarande som ledde fram till antagandet av det angripna direktivet, erinrar tribunalen om att den omständigheten att en person på ett eller annat sätt deltar i det förfarande som leder till antagandet av en gemenskapsrättsakt särskiljer denna person med avseende på rättsakten i fråga enbart när vissa processrättsliga skyddsregler har föreskrivits för denna person i den tillämpliga gemenskapsrättsliga regleringen. Om det inte finns någon bestämmelse om motsatsen innebär varken förfarandet för beredning av rättsakter med allmän giltighet eller rättsakterna i sig att det enligt gemenskapsrättens allmänna principer, som till exempel rätten att yttra sig, krävs att de berörda personerna deltar, eftersom det antas att deras intressen företräds av de politiska instanser som antar rättsakterna. Så länge det saknas uttryckliga processrättsliga skyddsregler, skulle det följaktligen stå i strid med ordalydelsen och andan i artikel 230 EG att tillåta en enskild att väcka talan mot en normativ rättsakt enbart på grund av att han deltagit i utarbetandet av denna rättsakt (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens beslut av den 14 december 2005 i mål T‑369/03, Arizona Chemical m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. II‑5839, punkterna 72 och 73 och där angiven rättspraxis).
120. Tribunalen konstaterar i förevarande fall att förfarandet för beredning och antagande av det angripna direktivet enligt artiklarna 175.1 EG och 251 EG utgjorde ett beslutsförfarande som inbegrep såväl rådets som parlamentets deltagande som gemenskapslagstiftare och som ledde till antagandet av allmängiltiga bestämmelser utan att det föreskrevs något deltagande från aktörernas sida i detta sammanhang och att sökanden varken har gjort gällande eller visat att det förelåg sådana processuella skyddsregler som medförde att sökanden hade rätt att väcka talan i den mening som avses ovan i punkt 116 nämnda rättspraxis.
121. Av detta följer att sökandens påstådda deltagande i det beslutsförfarande som ledde fram till antagandet av det angripna direktivet inte kan särskilja sökanden i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG. Det är inte nödvändigt att pröva om sökanden därvid är direkt berörd.
122. Det följer av samtliga ovanstående överväganden att sökanden varken är personligen eller direkt berörd av de omtvistade bestämmelserna i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG och att sökandens talan om ogiltigförklaring ska förklaras inte kunna upptas till sakprövning, utan att det är nödvändigt att pröva huruvida de omtvistade bestämmelserna kan avskiljas från det angripna direktivet som helhet.
123. Denna lösning påverkas slutligen inte av artikel 263 fjärde stycket FEUF. I enlighet med vad som erinrats om ovan i punkt 114 förfogar medlemsstaterna nämligen över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att genomföra det angripna direktivet. I motsats till vad sökanden har påstått kan detta direktiv emellertid inte anses utgöra en regleringsakt som inte medför några genomförandeåtgärder i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.
II – Huruvida talan om skadestånd kan upptas till sakprövning
A – Parternas argument
124. Parlamentet och rådet har med stöd av kommissionen gjort gällande att inte heller talan om skadestånd kan upptas till sakprövning.
125. Sökandens ansökan uppfyller inte kraven i artikel 44.1 c i rättegångsreglerna, eftersom den påstådda skadan för det första varken är överhängande, säker eller tillräckligt klar och det för det andra inte föreligger något orsakssamband mellan det angripna direktivet och denna skada. Parlamentet har vidare hävdat att sökanden inte har uppfyllt sin skyldighet att styrka att gemenskapslagstiftarens val på ett allvarligt och uppenbart sätt strider mot de överordnade rättsregler som åberopats, såsom likabehandlingsprincipen. Sökanden har således inte visat att kemi- och aluminiumsektorerna är verksamma inom samma marknadssegment som sektorn för tackjärn och stål och att dessa sektorer avger koldioxid i sådan omfattning att de från början borde ha omfattats av det angripna direktivet.
126. När det gäller frågan huruvida det föreligger någon skada, har rådet gjort gällande att det angripna direktivet, trots att det redan var i kraft, vid tidpunkten för talans väckande ännu inte hade haft någon verkan på sökandens ekonomiska verksamhet och att eventuella framtida verkningar inte kunde anses som överhängande. Sökanden har inte heller visat att det föreligger en säker skada, eftersom detta av flera skäl var omöjligt i detta skede. Parlamentet och rådet har härvid bland annat hävdat att den påstådda situationen med sökanden som ”nettoköpare av utsläppsrätter” endast är hypotetisk och inte en direkt, nödvändig och säker följd av det angripna direktivet.
127. Enligt rådet beror frågan huruvida sökanden kommer att bli en ”nettoköpare av utsläppsrätter” på ett antal okända och i förevarande fall ej fastställda faktorer, såsom den sammanlagda mängden utsläppsrätter som de nationella myndigheterna ursprungligen fördelade i enlighet med NFP och kostnaderna för att minska utsläppen i förhållande till priset på utsläppsrätterna på handelsmarknaden. Den sammanlagda mängden utsläppsrätter som fördelas beror i sin tur på flera faktorer, såsom det minskningsmål som medlemsstaten tilldelats, medlemsstatens avsikt att på världsmarknaden köpa sådana utsläppsminskningsenheter som föreskrivs i Kyotoprotokollet samt medlemsstatens beslut när det gäller sättet för fördelningen av den nödvändiga utsläppsminskningen mellan olika industrisektorer. Rådet har vidare gjort gällande att när de fördelade utsläppsrätterna visar sig vara otillräckliga, kommer inverkan av direktivet, med beaktande av respektive verksamhetsutövares investeringskostnad, bero på det val som verksamhetsutövaren gör att antingen förvärva ytterligare utsläppsrätter för att täcka sina utsläpp av koldioxid eller vidta utsläppsminskningsåtgärder.
128. Frånvaron av en säker skada stöds av det förhållandet att det i det angripna direktivet uttryckligen i kriterierna 3 och 7 i direktivets bilaga III anges att mängden utsläppsrätter ska stämma överens med möjligheterna, inbegripet de tekniska möjligheterna, för aktörernas verksamhet och att NFP får beakta tidigare vidtagna åtgärder, såsom minskningarna av koldioxidutsläpp som sökanden påstår sig ha genomfört sedan år 1990. Rådet har vidare erinrat om att sökanden kan vidta gränsöverskridande överföringar av ej utnyttjade utsläppsrätter mellan anläggningarna i koncernen, då denna möjlighet utgör själva grunden för systemet för handel med utsläppsrätter.
129. Rådet och parlamentet har med stöd av kommissionen påpekat att sökanden inte har lyckats styrka att den kommer att drabbas av ytterligare kostnader i samband med genomförandet av det angripna direktivet, såsom kostnader för personal med ansvar för övervakningen av koldioxidutsläpp och upprättandet av rapporter, eftersom dessa skyldigheter redan föreligger enligt direktiv 96/61. Rådet har gjort gällande att sökandens påståenden beträffande de kostnader som är förknippade med anställning av ytterligare personal och förlust av framtida vinst är alltför vaga och oprecisa för att utgöra bevis för en framtida skada. Eventuella förluster av marknadsandelar eller vinst är inte heller säkra och beror på faktorer som är okända och frikopplade från det angripna direktivet, såsom exempelvis prisutvecklingen för tackjärn och stål och prisutvecklingen för konkurrerande produkter.
130. Parlamentet och rådet anser i likhet med kommissionen att sökanden inte heller har visat att det föreligger ett orsakssamband mellan det angripna direktivet och den påstådda framtida skada som sökanden kommer att lida. Mot bakgrund av medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning kan det angripna direktivet som sådant inte orsaka sökanden någon direkt skada, eftersom en sådan skada enbart kan uppkomma till följd av nationella genomförandebestämmelser, särskilt bestämmelserna om fördelning av utsläppsrätter.
131. Sökanden anser att talan om skadestånd uppfyller kraven enligt artikel 44.1 c i rättegångsreglerna och att den därför kan upptas till sakprövning.
B – Tribunalens bedömning
132. Enligt artikel 21 första stycket i förening med artikel 53 första stycket i domstolens stadga och artikel 44.1 c i rättegångsreglerna ska varje ansökan innehålla uppgifter om föremålet för talan och en kortfattad framställning av grunderna för denna. Dessa uppgifter ska vara tillräckligt klara och precisa för att svaranden ska kunna förbereda sitt försvar och tribunalen ska kunna pröva talan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter. För att garantera rättssäkerheten och en god rättskipning krävs, för att en talan ska kunna tas upp till sakprövning, att de väsentligaste faktiska och rättsliga förhållanden som talan grundar sig på åtminstone kortfattat men på ett konsekvent och begripligt sätt framgår av innehållet i själva ansökan. För att uppfylla dessa krav ska en ansökan om ersättning för skada som påstås ha vållats av en gemenskapsinstitution innehålla uppgifter som gör det möjligt att fastställa det agerande som sökanden lägger institutionen till last och skälen till att han anser att det finns ett orsakssamband mellan detta agerande och den skada som han påstår sig ha lidit samt arten och omfattningen av denna skada (förstainstansrättens dom av den 3 februari 2005 i mål T‑19/01, Chiquita Brands m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. II‑315, punkterna 64 och 65, av den 10 maj 2006 i mål T‑279/03, Galileo International Technology m.fl. mot kommissionen, REG 2006, s. II‑1291, punkterna 36 och 37, av den 13 december 2006 i mål T‑304/01, Abad Pérez m.fl. mot rådet och kommissionen, REG 2006, s. II‑4857, punkt 44, och i mål T‑138/03, É.R. m.fl. mot rådet och kommissionen, REG 2006, s. II‑4923, punkt 34, samt förstainstansrättens beslut av den 27 maj 2004 i mål T‑379/02, Andolfi mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkterna 41 och 42).
133. Tribunalen anser att ansökan uppfyller dessa formkrav och godtar inte parlamentets och rådets argument i detta hänseende, vilka främst rör bedömningen av huruvida talan om skadestånd är välgrundad och inte huruvida denna talan kan upptas till sakprövning. Sökanden har nämligen i ansökan anfört tillräckliga omständigheter som gör det möjligt att identifiera det agerande som gemenskapslagstiftaren kritiseras för, skälen för att sökanden anser att det föreligger ett orsakssamband mellan detta agerande och den skada som sökanden påstår sig ha lidit samt skadans art och dess eventuella omfattning, varvid dessa omständigheter för övrigt har gjort det möjligt för parlamentet och rådet att på ett ändamålsenligt sätt försvara sig i detta hänseende och att anföra argument som i själva verket syftar till att visa att talan om skadestånd är ogrundad.
134. När det gäller parlamentets och rådets påstådda rättsstridiga agerande konstaterar tribunalen att sökanden i enlighet med kraven i rättspraxis (domstolens dom av den 4 juli 2000 i mål C‑352/98, Bergaderm och Goupil mot kommissionen, REG 2000, s. I‑5291, punkt 39 och följande punkter, och av den 12 juli 2005 i mål C‑198/03 P, kommissionen mot CEVA och Pfizer, REG 2005, s. I‑6357, punkt 61 och följande punkter) har anfört utförliga argument som syftar till att visa en tillräckligt klar överträdelse av flera regler – och även överordnade rättsregler – som syftar till att ge enskilda rättigheter, såsom likabehandlingsprincipen och etableringsfriheten.
135. När det gäller skadan konstaterar tribunalen inledningsvis att med hänsyn till omständigheterna vid tidpunkten för ingivandet av ansökan, hade skadan nödvändigtvis karaktären av framtida skada på grund av att det angripna direktivet fortfarande var under genomförande i de nationella rättsordningarna och att medlemsstaterna endast hade börjat att förbereda sina NFP och lagstiftningen angående den första fördelningsperioden. Med hänsyn till medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning i samband med genomförandet av systemet för handel med utsläppsrätter på deras territorium med tillämpning av deras NFP (se ovan punkt 113), kunde sökanden för övrigt inte precisera den exakta omfattningen av denna framtida skada vid tidpunkten för talans väckande. Under dessa speciella omständigheter, som sökanden har hänvisat till, är det inte nödvändigt att i ansökan, som ett villkor för att den ska kunna upptas till sakprövning, precisera den exakta omfattningen av skadan och i ännu mindre grad beräkna beloppet av det begärda skadeståndet, eftersom detta under alla omständigheter kan göras i samband med repliken under förutsättning att sökanden åberopar sådana förhållanden och anger de omständigheter som gör det möjligt att bedöma arten och omfattningen av skadan, varvid svaranden således har möjlighet att säkerställa sitt försvar (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens beslut i det ovan i punkt 128 nämnda målet Andolfi mot kommissionen, punkterna 48 och 49 och där angiven rättspraxis, och av den 22 juli 2005 i mål T‑376/04, Polyelectrolyte Producers Group mot rådet och kommissionen, REG 2005, s. II‑3007, punkt 55).
136. Tribunalen påpekar härefter att sökanden har anfört tillräckliga omständigheter för att den framtida skadan ska framstå som klar, vilket även avser skadans art, dess omfattning och dess olika beståndsdelar, för att uppfylla villkoren i artikel 44.1 c i rättegångsreglerna. För det första hänvisade sökanden i ansökan nämligen till den skada som hade uppkommit till följd av de ytterligare kostnader som blir resultatet av anställningen av personal för övervakning och rapportering i enlighet med artiklarna 14 och 15 i det angripna direktivet. Vidare har sökanden i sina yttranden angående invändningarna om rättegångshinder åberopat en konkret beräknad uppskattning av de ytterligare kostnaderna. För det andra har sökanden gjort gällande såväl en materiell som ideell skada med anledning av förlusten av marknadsandelar och angreppet på dess miljörykte som orsakats och av underlåtelsen att inbegripa konkurrerande sektorer icke-järnhaltiga metaller och kemiska produkter i direktivets tillämpningsområde. För det tredje har sökanden gjort gällande, och åberopat beräknade uppskattningar till stöd för (se ovan punkterna 78 och 79) att bolaget lidit skada till följd av dess situation som ”nettoköpare av utsläppsrätter” och den förutsebara höjningen av kostnaderna för utsläppsrätter som kommer att radera ut sökandens bruttovinstmarginal. För det fjärde har sökanden yrkat skadestånd för utebliven vinst till följd av att sökanden inte kunnat genomföra sin strategi för en gränsöverskridande omstrukturering. Av detta följer att minimivillkoren för att identifiera skadan är uppfyllda i förevarande fall.
137. När det slutligen gäller orsakssambandet mellan det rättsstridiga agerandet och skadan, har sökanden med tillräcklig precision, i enlighet med logiken i sitt resonemang, gjort gällande att medlemsstaten inte hade något utrymme för skönsmässig bedömning vid införlivandet med nationell rätt av de omtvistade bestämmelserna och de skyldigheter som följer av dessa för de ekonomiska aktörerna, och att den eventuella skada som sökanden således har lidit är resultatet av gemenskapslagstiftarens påstått rättsstridiga agerande. Tribunalen godtar härvid inte de argument som parlamentet, rådet och kommissionen har anfört, enligt vilka sökanden borde ha ”visat” eller ”bevisat” ett sådant orsakssamband för att talan ska upptas till sakprövning. En sådan bedömning hänför sig nämligen till frågan huruvida det finns grund för talan och inte till huruvida talan kan upptas till sakprövning.
138. Mot bakgrund av ovan gjorda överväganden godtar tribunalen inte parlamentets och rådets invändningar om rättegångshinder såvitt avser talan om skadestånd.
III – Huruvida talan om skadestånd är välgrundad
A – Villkoren för att göra gällande gemenskapens utomobligatoriska ansvar
139. För att gemenskapens utomobligatoriska ansvar ska kunna göras gällande på grund av ett rättsstridigt beteende hos ett av gemenskapens organ, i den mening som avses i artikel 288 andra stycket EG, förutsätts enligt fast rättspraxis att ett antal villkor är uppfyllda, nämligen att det beteende som institutionerna klandras för är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan detta beteende och den åberopade skadan (se domstolens dom av den 9 november 2006 i mål C‑243/05 P, Agraz m.fl. mot kommissionen, REG 2006, s. I‑10833, punkt 26 och där angiven rättspraxis, förstainstansrättens dom av den 16 november 2006 i mål T‑333/03, Masdar (UK) mot kommissionen, REG 2006, s. II‑4377, punkt 59, och domarna i de ovan i punkt 128 nämnda målen Abad Pérez m.fl. mot rådet och kommissionen, punkt 97, och É.R. m.fl. mot rådet och kommissionen, punkt 99, samt dom av den 12 september 2007 i mål T‑259/03, Nikolaou mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 37).
140. Eftersom dessa villkor är kumulativa, ska talan ogillas i sin helhet om ett av dessa villkor inte är uppfyllt (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens domar i de ovan i punkt 128 nämnda målen Abad Pérez m.fl. mot rådet och kommissionen, punkt 99 och där angiven rättspraxis, och É.R. m.fl. mot rådet och kommissionen, punkt 101 och där angiven rättspraxis).
141. Enligt det första av dessa villkor ska det vara fastställt att det är fråga om en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter (domen i det ovan i punkt 130 nämnda målet Bergaderm och Goupil mot kommissionen, punkt 42). Vad gäller förutsättningen att överträdelsen ska anses vara tillräckligt klar, är det avgörande kriteriet för att detta villkor ska anses uppfyllt att den berörda gemenskapsinstitutionen uppenbart och allvarligt har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Det är endast om institutionen förfogar över ett i hög grad begränsat, eller till och med obefintligt, utrymme för skönsmässig bedömning som enbart en överträdelse av gemenskapsrätten kan räcka för att det ska anses föreligga en tillräckligt klar överträdelse (domstolens dom av den 10 december 2002 i mål C‑312/00 P, kommissionen mot Camar och Tico, REG 2002, s. I‑11355, punkt 54, förstainstansrättens dom av den 12 juli 2001 i de förenade målen T‑198/95, T‑171/96, T‑230/97, T‑174/98 och T‑225/99, Comafrica och Dole Fresh Fruit Europe mot kommissionen, REG 2001, s. II‑1975, punkt 134, och domarna i de ovan i punkt 128 nämnda målen Abad Pérez m.fl. mot rådet och kommissionen, punkt 98, och É.R. m.fl. mot rådet och kommissionen, punkt 100).
142. Tribunalen ska således inledningsvis pröva huruvida de grunder avseende rättsstridigt agerande som sökanden åberopat är välgrundade enligt de kriterier som angetts ovan i punkt 137.
143. Tribunalen påpekar i detta hänseende att i det aktuella sammanhanget måste en eventuell överträdelse av en rättsregel som är tillräckligt klar grunda sig på att gemenskapslagstiftaren uppenbart och allvarligt har överskridit gränserna för det utrymme för skönsmässig bedömning som den förfogar över vid utövandet av sin behörighet på miljöområdet enligt artiklarna 174 EG och 175 EG (se, för ett liknande resonemang och analogt, dels förstainstansrättens dom av den 1 december 1999 i de förenade målen T‑125/96 och T‑152/96, Boehringer mot rådet och kommissionen, REG 1999, s. II‑3427, punkt 74, och av den 10 februari 2004 i de förenade målen T‑64/01 och T‑65/01, Afrikanische Frucht-Compagnie mot rådet och kommissionen, REG 2004, s. II‑521, punkt 101 och där angiven rättspraxis, dels förstainstanrättens dom av den 11 september 2002 i mål T‑13/99, Pfizer Animal Health mot rådet, REG 2002, s. II‑3305, punkt 166, och av den 26 november 2002 i de förenade målen T‑74/00, T‑76/00, T‑83/00– T‑85/00, T‑132/00, T‑137/00 och T‑141/00, Artegodan mot kommissionen, REG 2002, s. II‑4945, punkt 201). Användningen av detta utrymme för skönsmässig bedömning innebär nämligen dels att gemenskapslagstiftaren måste kunna förutse och bedöma den ekologiska, vetenskapliga, tekniska och ekonomiska utvecklingen, som är av komplex och osäker karaktär, dels att gemenskapslagstiftaren måste göra avvägningar och kompromissa mellan de olika mål, principer och intressen som avses i artikel 174 EG (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 14 juli 1998 i mål C‑284/95, Safety Hi-Tech, REG 1998, s. I‑4301, punkterna 36 och 37, och av den 15 december 2005 i mål C‑86/03, Grekland mot kommissionen, REG 2005, s. I‑10979, punkt 88, samt domen i det ovan i punkt 108 nämnda målet Arcelor Atlantique och Lorraine m.fl., punkterna 57–59, se även analogt, domen i det ovan i punkt 128 nämnda målet Chiquita Brands m.fl. mot kommissionen, punkt 228). Detta medför att det angripna direktivet innehåller ett antal mål och sidoordnade mål som delvis är motstridiga (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 42 nämnda målet Arcelor Atlantique och Lorraine m.fl., punkterna 28–33, och domen i det ovan i punkt 111 nämnda målet Tyskland mot kommissionen, punkterna 121–125 och 136–139).
144. Tribunalen ska således pröva huruvida den påstådda överträdelsen av rättsregler som sökanden åberopat består i ett uppenbart och allvarligt överskridande av gränserna för det utrymme för skönsmässig bedömning som gemenskapslagstiftaren hade vid antagandet av det angripna direktivet.
145. Eftersom sökandens argument till stöd för de två första ogiltighetsgrunderna överlappar varandra i stor utsträckning, är det lämpligt att pröva dessa grunder gemensamt.
B – Huruvida det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av äganderätten, friheten att bedriva näringsverksamhet och proportionalitetsprincipen
1. Parternas argument
146. Sökanden har hävdat att de omtvistade bestämmelserna kränker sökandens äganderätt och dennes rätt att fritt utöva näringsverksamhet, vilka utgör grundläggande rättigheter som garanteras av gemenskapens rättsordning såsom det fastställs i artiklarna 16 och 17 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, proklamerad i Nice den 7 december 2000 (EGT C 364, s. 1). Tvingande åtgärder som uppställer vissa villkor för ”nyttjandet av egendomen” kan nämligen begränsa utövandet av äganderätten, och när dessa åtgärder hindrar en enskild från att utöva äganderätten utgör det en kränkning av själva kärninnehållet i rättigheten.
147. Sökanden anser att de omtvistade bestämmelserna kränker själva kärninnehållet i sökandens äganderätt och dennes rätt att fritt utöva näringsverksamhet genom att sökanden tvingas att driva sina anläggningar på villkor som inte är ekonomiskt hållbara. För det första medför dessa bestämmelser att sökanden blir en ”nettoköpare av utsläppsrätter” (se ovan punkterna 73 och 75), eftersom det för sökanden, trots dess tidigare ansträngningar och till skillnad från aktörerna i andra sektorer, är tekniskt omöjligt att ytterligare och i en nära framtid ytterligare minska sina utsläpp av koldioxid (se ovan punkterna 75 och 76). För det andra anser sökanden mot bakgrund av de särskilda konkurrensvillkoren i stålsektorn (se ovan punkt 77) att den inte längre kan överföra de ökade produktionskostnaderna på sina kunder (se ovan punkt 78). Följaktligen kommer sökandens produktion att gå med förlust och sökanden får antingen fortsätta att driva sina olönsamma och ineffektiva anläggningar på den inre marknaden eller lägga ner dessa anläggningar och flytta dem till länder som inte kräver ett fullgörande av skyldigheterna att minska utsläppen enligt Kyotoprotokollet.
148. I repliken har sökanden angett tre skäl till att det angripna direktivet medför en snedvridning av konkurrensen. För det första anser sökanden att gemenskapsindustrin är underkastad krav på att minska utsläppen av koldioxid, vilket medför en ökning av produktionskostnaderna medan produktionskostnaderna i tredjeland är oförändrade eller till och med har sjunkit på grund av projekt i enlighet med mekanismen för en ”ren” utveckling enligt Kyotoprotokollet (se ovan punkt 5). För det andra varierar ökningen av produktionskostnaderna på den inre marknaden till följd av olikheter mellan de nationella målen för minskning av utsläppen och mellan den nationella politiken för fördelning av utsläppsrätter. För det tredje omfattas endast produktionen av vissa produkter av systemet för handel med utsläppsrätter, däribland stålproduktion. Enligt sökanden borde alla produkter omfattas på samma sätt, proportionellt i förhållande till den mängd koldioxid som släpps ut och med beaktande av såväl produktionsprocessen som den berörda produktens livslängd.
149. Sökanden anser att det angripna direktivet inte är lämpat att stimulera verksamhetsutövarna att minska sina utsläpp. För det första främjar det angripna direktivet inte teknisk innovation, eftersom det föreskriver att nya anläggningar erhåller utsläppsrätter i förhållande till deras faktiska behov, vilket ger producenterna anledning att fortsätta driften av deras olönsamma anläggningar. För det andra medför inte det angripna direktivet någon belöning för utsläppsminskningar, inbegripet sådana väsentliga ansträngningar för att minska utsläppen som tidigare gjorts inom den europeiska stålindustrin. Tvärtom medför nedläggningen av en ineffektiv anläggning att de fördelade utsläppsrätterna går förlorade, eftersom dessa utsläppsrätter inte kan överföras till en anläggning i en annan medlemsstat (se ovan punkterna 81–83). Producenterna av tackjärn och stål avskräcks således från att minska sina utsläpp eller att överföra sin produktion till effektivare anläggningar som således är gynnsammare för miljön. I förhållande till detta allvarliga åsidosättande av sökandens äganderätt, dess rätt att bedriva näringsverksamhet och etableringsfrihet, tvivlar sökanden för övrigt på att det angripna direktivets mål att minska utsläppen av växthusgaser och skydda miljön kommer att kunna uppnås. När det gäller stålsektorn är det inte troligt att någon minskning av utsläppen totalt sett kommer att kunna uppnås på grund av att ineffektiva anläggningar drivs vidare och att det sker en överföring av stålproduktion till tredjeland.
150. Enligt sökanden följer det av dessa överväganden som påvisar ett åsidosättande av sökandens äganderätt, dess rätt att fritt utöva näringsverksamhet och dess etableringsfrihet att de omtvistade bestämmelserna även utgör ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen. Enligt denna princip anses gemenskapsrättsakter och gemenskapsåtgärder vara lagenliga endast under förutsättning att rättsakterna och åtgärderna är ändamålsenliga och nödvändiga för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med reglerna i fråga. Enligt artikel 5 tredje stycket EG får gemenskapens rättsakter inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen i EG‑fördraget. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den minst betungande åtgärden väljas och de bördor som åläggs får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen. Inbegripandet av anläggningar för produktion av tackjärn och stål i bilaga I till det angripna direktivet var redan från början olämpligt när det gäller att bidra till att uppnå det angripna direktivets mål att minska utsläppen och skydda miljön, och de omtvistade bestämmelserna ålägger sökanden en tung och oproportionerlig börda som äventyrar sökandens fortlevnad (se ovan punkterna 143–145).
151. Parlamentet och rådet har bestritt att det angripna direktivet på ett oproportionerligt sätt påverkar sökandens äganderätt och rätt att fritt utöva näringsverksamhet. Även om det skulle anses att de skyldigheter som åvilar sökanden till följd av direktivet utgör begränsningar i detta hänseende, kan dessa begränsningar inte anses utgöra en överdimensionerad och oacceptabel kränkning av dessa rättigheter i förhållande till det mål av allmänt intresse som eftersträvats med det angripna direktivet och genom systemet för handel med utsläppsrätter, nämligen skyddet av miljön.
152. Talan kan således inte bifallas på den första och den andra grunden.
2. Tribunalens bedömning
153. Såväl äganderätten som rätten att fritt utöva näringsverksamhet tillhör gemenskapsrättens allmänna principer. Dessa principer skall dock inte betraktas som absoluta, utan måste bedömas utifrån sin funktion i samhället. Följaktligen kan begränsningar införas i äganderätten och rätten att fritt utöva näringsverksamhet, förutsatt att begränsningarna verkligen ligger i linje med de av gemenskapen eftersträvade målen av allmänt intresse och inte i förhållande till dessa innebär ett överdimensionerat och oacceptabelt ingrepp som väsentligt skadar dessa rättigheter (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 30 juni 2005 i mål C‑295/03 P Alessandrini m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. I‑5673, punkt 86 och där angiven rättspraxis, domen i det ovan i punkt 128 nämnda målet Chiquita Brands m.fl. mot kommissionen, punkt 220).
154. När det särskilt gäller omfattningen av kränkningen av äganderätten konstaterar tribunalen att sökanden, förutom det mycket allmänna påståendet att de omtvistade bestämmelserna ledde till att sökanden inte längre med lönsamhet kunde driva sina anläggningar för produktion av stål som är etablerade på den inre marknaden, inte preciserat i vilken utsträckning sökandens äganderätt avseende vissa materiella eller immateriella tillgångar som ingår i dess produktionsmedel faktiskt har kränkts, eller att äganderätten rent av tömts på sitt innehåll till följd av tillämpningen eller införlivandet med nationell rätt av nämnda bestämmelser. Sökanden har inte heller angett vilka av dessa produktionsanläggningar som är särskilt berörda av de omtvistade bestämmelserna och av vilket skäl det förelåg en sådan påverkan med hänsyn till den enskilda situationen för var och en av dessa anläggningar på det territorium där de är etablerade och mot bakgrund av den relevanta NFP. Sökanden har härvid endast i vaga termer gjort gällande att den inte kunde lägga ner vissa ineffektiva och olönsamma anläggningar för att inte förlora tilldelade utsläppsrätter, utan att därmed förklara i vilken utsträckning denna avsaknad av effektivitet och lönsamhet och i vilken utsträckning de ekonomiska svårigheterna som en följd härav specifikt utgör resultatet av en tillämpning av de omtvistade bestämmelserna som sådana. Enligt sökandens egen utsago förelåg dessa ekonomiska svårigheter redan långt före koncentrationen år 2001 (se ovan punkt 30) och utgjorde ett av de ekonomiska skälen härför.
155. När det gäller det påstådda åsidosättandet av äganderätten och rätten att fritt utöva näringsverksamhet som helhet har sökanden varken i sina inlagor eller vid förhandlingen lyckats att med stöd av konkret bevisning förklara i vad mån och i vilken utsträckning sökanden på grund av genomförandet av det angripna direktivet kunde bli en ”nettoköpare av utsläppsrätter”, för vilka bolaget inte kunde överföra kostnaderna på sina kunder. Sökanden har nämligen inte gjort gällande att den under den första fördelningsperioden, som avslutades år 2007, var tvungen att köpa ytterligare utsläppsrätter på grund av en eventuell brist på utsläppsrätter i en av dess produktionsanläggningar på den inre marknaden. Tvärtom medgav sökanden vid förhandlingen som svar på en fråga från tribunalen att den år 2006 hade sålt överskottsutsläppsrätter på handelsmarknaden och att den därvid hade gjort en vinst på 101 miljoner euro, vilket antecknades i förhandlingsprotokollet. Det tycks således vara uteslutet att de omtvistade bestämmelserna i dess helhet nödvändigtvis medför negativa ekonomiska konsekvenser som innebär en kränkning av sökandens äganderätt och dess rätt att fritt utöva näringsverksamhet.
156. Tribunalen konstaterar vidare att sökanden i sin talan om skadestånd inte har påstått att vissa av dess produktionsanläggningar på den inre marknaden hade gått med förlust på grund av tillämpningen av de omtvistade bestämmelserna, och sökandena har underlåtit att åberopa några exakta belopp avseende vinstutvecklingen för dessa anläggningar efter det att systemet för handel med utsläppsrätter togs i bruk. Sökanden har inte heller angett på vilket sätt respektive anläggning har anpassat sig till de berörda medlemsstaternas olika mål för utsläppsminskning, där vissa medlemsstater såsom Konungariket Spanien till och med har möjlighet att öka utsläppen i enlighet med beslut 2002/358 och planen för fördelning av bördorna, eller uttalat sig angående frågan huruvida den utsläppsrättskvot som sökanden kunde göra gällande för sina anläggningar på grundval av olika NFP var tillräcklig eller inte. Även om det slutligen antogs att de olika NFP och de nationella minskningsmålen skulle kunna kränka sökandens rättigheter, har sökanden varken åberopat eller visat att en sådan kränkning berodde på de omtvistade bestämmelserna som sådana och inte på den nationella lagstiftning som medlemsstaterna har antagit med tillämpning av deras utrymme för skönsmässig bedömning vid införlivandet av det angripna direktivet i enlighet med artikel 249 tredje stycket EG.
157. När det gäller sökandens argument enligt vilket stålproducenterna av tekniska och ekonomiska skäl inte har möjlighet att ytterligare minska sina utsläpp av koldioxid, är det tillräckligt att påpeka att kriterium 3 i bilaga III till det angripna direktivet innebär en skyldighet för medlemsstaterna att vid fördelningen av utsläppsrätter ta hänsyn till möjligheterna, bland annat de tekniska möjligheterna, för de verksamheter som omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter att minska utsläppen (se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Poiares Maduros förslag till avgörande inför domen i det ovan i punkt 42 nämnda målet Acelor Atlantique och Lorraine m.fl., punkt 57). Av detta följer att medlemsstaterna vid fördelningen av utsläppsrätter till olika industrisektorer och till olika verksamhetsutövare i dessa sektorer ska beakta möjligheterna att minska utsläppen i samtliga sektorer och i förhållande till samtliga verksamhetsutövare, däribland stålsektorn och producenterna av tackjärn och stål. Vidare följer det av kriterium 7 i bilaga III till det angripna direktivet att ”[NFP] får beakta tidigare vidtagna åtgärder [för utsläppsminskning]”, vilket innebär att medlemsstaterna åtminstone har en möjlighet att beakta de utsläppsminskningar som redan har uppnåtts i sektorn och av de aktuella verksamhetsutövarna. Det förhållandet att medlemsstaten eventuellt inte i tillräcklig mån har beaktat denna utsläppsminskning i den lagstiftning som genomför det angripna direktivet, kan inte tillskrivas de omtvistade bestämmelserna.
158. Mot denna bakgrund framstår det som uteslutet att de omtvistade bestämmelserna skulle kunna innebära en kränkning av sökandens äganderätt och rätt att fritt utöva näringsverksamhet eller att den påstådda kränkningen skulle kunna orsaka sökanden skada. Tribunalen konstaterar således att sökanden inte har visat att det föreligger ett tillräckligt klart åsidosättande eller en oproportionerlig begränsning av sökandens rättigheter genom de omtvistade bestämmelserna eller att det påstådda åsidosättandet kan ha orsakat den skada som sökanden lidit.
159. Eftersom sökanden har åberopat åsidosättandet av proportionalitetsprincipen som en självständig ogiltighetsgrund, följer det redan av övervägandena ovan i punkterna 150–154 att sökanden inte har visat att det föreligger en sådan tung och oproportionerlig börda som sökanden påstår åvilar denne. Utan att det är nödvändigt att pröva huruvida påståendena angående olika brister i systemet för handel med utsläppsrätter är välgrundade (se ovan punkterna 145 och 146), finner tribunalen det uppenbart att det saknas stöd för sökandens huvudargument, enligt vilket stålproducenternas deltagande, i egenskap av den största fastställda industriella källan till utsläpp av koldioxid, inte är ändamålsenligt eller lämpligt för att uppnå det angripna direktivets främsta mål som är att skydda miljön genom att minska utsläppen av växthusgaser. Slutligen har sökanden under alla omständigheter inte styrkt att systemet för handel med utsläppsrätter som sådant är uppenbart olämpligt för att uppnå målet att minska utsläppen av koldioxid och att gemenskapslagstiftaren således på ett uppenbart och allvarligt sätt har överskridit gränserna för sitt stora utrymme för skönsmässig bedömning.
160. Tribunalen finner således att det saknas stöd för grunderna om ett rättsstridigt agerande i form av ett tillräckligt klart åsidosättande av äganderätten, rätten att fritt utöva näringsverksamhet och proportionalitetsprincipen.
C – Huruvida det föreligger ett tillräckligt klart åsidosättande av likabehandlingsprincipen
1. Parternas argument
161. Sökanden har gjort gällande att de omtvistade bestämmelserna åsidosätter likabehandlingsprincipen.
162. För det första undantogs de konkurrerande sektorerna för icke‑järnhaltiga metaller och kemiska produkter från direktivets tillämpningsområde utan något sakligt skäl, trots att de avger jämförbara eller till och med högre koldioxidutsläpp än stålsektorn. Sökanden har bestritt det förhållandet att om sektorn för kemiska produkter, med ett stort antal anläggningar, hade omfattats av systemet för handel med utsläppsrätter skulle systemet ha blivit betydligt mer tungrott i administrativt hänseende. Behovet av ytterligare administrativ kapacitet kan inte i sig motivera en allvarlig snedvridning av konkurrensen, såsom sker i förevarande fall. Vidare borde, i likhet med det ursprungliga förslaget, åtminstone de stora anläggningarna för tillverkning av kemiska basprodukter med betydande utsläpp ha inkluderats. När det gäller undantaget för sektorerna för icke-järnhaltiga metaller, såsom aluminium (skäl 15 i det angripna direktivet), har parlamentet och rådet inte ens anfört en motivering för denna skillnad i behandling. Slutligen har inte någon annan åtgärd påförts dessa konkurrerande sektorer för att mildra nämnda snedvridning av konkurrensen. För det andra utgör det förhållandet att stålsektorn och de övriga sektorer som omfattas av bilaga I till det angripna direktivet utan något sakligt skäl har behandlats på samma sätt ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen, eftersom dessa sektorer befinner sig i olika situationer. Producenterna av tackjärn och stål befinner sig i en ”unik inlåsningssituation” (se ovan punkt 74 och följande punkter), som skiljer dessa producenter från producenter i övriga sektorer och ger dem en ställning som ”naturliga förlorare” bland samtliga deltagare i systemet för handel med utsläppsrätter.
163. I repliken har sökanden preciserat att sektorena för icke-järnhaltiga metaller och kemiska produkter är jämförbara med stålsektorn och att det föreligger konkurrens mellan olika sektorer, vilket stöds av kommissionens praxis på området för koncentrationer. Exempelvis ersätter de stora biltillverkarna i allt större utsträckning stål med aluminium i ”externa delar” såsom motorn, motorhuv och dörrar. På marknaden för alkoholfria drycker ersätts stålburkar i allt större utsträckning av aluminiumburkar och plastflaskor. Enbart det förhållandet att den totala mängden koldioxidutsläpp från stålsektorn är större än för aluminium- och plastsektorerna är för övrigt inte i sig tillräckligt för att särskilja dessa sektorer, eftersom andra sektorer med lägre utsläpp än kemiska produkter, såsom glassektorn, keramiska produkter och byggmaterial samt sektorn för papper och tryckeriverksamhet, också omfattas av bilaga I till det angripna direktivet. Det var nämligen på grund av att dessa sektorer ansågs jämförbara som parlamentet föreslog att ”anläggningar för tillverkning och bearbetning av aluminium” och ”kemisk industri” skulle omfattas av det angripna direktivet. Slutligen är den omständigheten att aluminiumsektorn indirekt berörs av det angripna direktivet på grund av prishöjningen på elektricitet inte tillräcklig för att särskilja den från stålsektorn, vilken också drabbas av denna följdverkan.
164. Enligt sökanden kan artikel 24 i det angripna direktivet inte åberopas i detta sammanhang. Ett ensidigt införande enligt denna bestämmelse av ytterligare verksamheter i systemet för handel med utsläppsrätter är endast en möjlighet och inte en skyldighet för medlemsstaterna, och ett sådant införande måste godkännas av kommissionen enligt olika kriterier. Medlemsstaternas eventuella och osäkra införande av sektorer som konkurrerar med stålsektorn blev under alla förhållanden möjligt först från och med år 2008 och kan således inte avhjälpa ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen under den första fördelningsperioden. Slutligen finns det inga sakliga skäl för denna skillnad i behandling, eftersom de omtvistade bestämmelserna varken är nödvändiga eller proportionella i förhållande till det eftersträvade miljöskyddsmålet.
165. Vid förhandlingen och i sina yttranden angående konsekvenserna av domstolens dom i målet Arcelor Atlantique och Lorraine m.fl. (ovan punkt 42) har sökanden upprepat och kompletterat sina argument angående åsidosättandet av likabehandlingsprincipen.
166. Parlamentet, rådet och kommissionen har gjort gällande att talan inte kan bifallas på förevarande grund, eftersom detta slutgiltigt har fastställts genom domstolens dom i målet Arcelor Atlantique och Lorraine m.fl. (ovan punkt 42).
2. Tribunalens bedömning
167. Förevarande ogiltighetsgrund angående ett tillräckligt klart åsidosättande av likabehandlingsprincipen är uppdelad i två delgrunder, nämligen dels ett påstående om att jämförbara situationer har behandlats olika, dels ett påstående om att olika situationer har behandlats lika.
168. När det gäller den första delgrunden hänvisar tribunalen till punkt 25 och följande punkter i domen i det ovan i punkt 42 nämnda målet Arcelor Atlantique och Lorraine m.fl., i vilken domstolen fastslog följande:
”Huruvida jämförbara situationer har behandlats på olika sätt
25 En förutsättning för att likabehandlingsprincipen ska anses ha åsidosatts genom åtskillnad i behandlingen är att de aktuella situationerna är jämförbara med hänsyn till samtliga omständigheter som kännetecknar dem.
26 De omständigheter som kännetecknar de olika situationerna och därigenom deras jämförbarhet bör bland annat bestämmas och bedömas utifrån föremålet för och syftet med den gemenskapsrättsakt som medför den ifrågavarande skillnaden i behandling. Bland annat måste principerna och målsättningarna för det område rättsakten härrör ifrån beaktas (se, för ett liknande resonemang, [domstolens] dom av den 27 oktober 1971 i mål 6/71, Rheinmühlen Düsseldorf, REG 1971, s. 823, punkt 14, av den 19 oktober 1977 i de förenade målen 117/76 och 16/77, Ruckdeschel m.fl., REG 1977, s. 1753, punkt 8, svensk specialutgåva, volym 3, s. 421, av den 5 oktober 1994 i mål C‑280/93, Tyskland mot rådet, REG 1994, s. I‑4973, punkt 74, svensk specialutgåva, volym 16, s. 171, och av den 10 mars 1998 i de förenade målen C‑364/95 och C‑365/95, T. Port, REG 1998, s. I‑1023, punkt 83).
27 I förevarande mål ska giltigheten av [det angripna direktivet] prövas utifrån att stålsektorn omfattas av direktivets tillämpningsområde men inte kemisektorn eller sektorn för icke‑järnhaltiga metaller, i vilka aluminium- och plastindustrierna ingår ...
28 Enligt artikel 1 i [det angripna direktivet] är direktivets syfte att införa ett system för handel med utsläppsrätter … Såsom framgår av punkterna 4.2 och 4.3 i grönboken [av den 8 mars 2000 om handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom Europeiska unionen] avsåg gemenskapen att genom detta direktiv införa ett sådant system på företagsnivå och således inrikta sig på ekonomiska verksamheter.
29 Av skäl 5 i [det angripna direktivet] framgår att målet med direktivet är att införa detta system för att bidra till fullgörandet av Europeiska gemenskapens och dess medlemsstaters åtaganden enligt Kyotoprotokollet, vilket syftar till en minskning av utsläppen av växthusgas i atmosfären till en nivå som förhindrar farliga antropogena inverkningar på klimatsystemet, och vars ändamål är skyddet av miljön.
30 Gemenskapens miljöpolitik, till vilken den rättsakt som är ifråga i målet vid den nationella domstolen hör, har miljöskydd som ett av sina huvudändamål. Enligt artikel 174.2 EG syftar denna politik till en hög skyddsnivå och ska bygga på försiktighetsprincipen och på principerna att förebyggande åtgärder bör vidtas och att förorenaren ska betala (se [domstolens] dom av den 5 maj 1998 i mål C‑157/96, National Farmers’ Union m.fl., REG 1998, s. I‑2211, punkt 64, och av den 1 april 2008 i de förenade målen C‑14/06 och C‑295/06, parlamentet mot kommissionen, REG 2008, s. I‑0000, punkt 75 och där angiven rättspraxis).
…
34 Således befinner sig i princip alla källor för växthusgasutsläpp med ursprung i en ekonomisk verksamhet i en jämförbar situation, med hänseende till syftet med [det angripna direktivet], till de mål med direktivet som behandlats i punkt 29 i denna dom och till de principer på vilka gemenskapens miljöpolitik grundar sig, eftersom alla utsläpp av växthusgaser kan leda till farliga inverkningar på klimatsystemet, och alla sektorer i ekonomin som släpper ut sådana gaser kan bidra till genomförandet av systemet för handel med utsläppsrätter.
35 Dessutom ska understrykas dels att det i skäl 25 i [det angripna direktivet] anges att program och åtgärder bör genomföras på medlemsstats- och gemenskapsnivå inom alla sektorer av Europeiska unionens ekonomi så att en avsevärd minskning av utsläppen åstadkoms, dels att det i artikel 30 i [det angripna direktivet] föreskrivs att en översyn ska göras så att dess tillämpningsområde även ska kunna utsträckas till andra sektorer.
36 Av detta följer angående frågan hur jämförbara de aktuella sektorerna är med hänsyn till [det angripna direktivet], att den konkurrenssituation som eventuellt föreligger mellan dessa sektorer inte kan anses vara ett avgörande kriterium …
37 Med hänsyn till bland annat ändamålen med [det angripna direktivet] och hur systemet för handel med utsläppsrätter fungerar, vilket beskrivits i punkterna 31–33 i denna dom, är inte heller … den mängd [koldioxid] som släppts ut av respektive sektor avgörande för att bedöma huruvida dessa sektorer är jämförbara med varandra.
38 Med avseende på en prövning av giltigheten av [det angripna direktivet] med hänsyn till likabehandlingsprincipen, befinner sig således stålsektorn, kemisektorn och sektorn för icke-järnhaltiga metaller i en jämförbar situation, samtidigt som de behandlas på olika sätt.
Huruvida det föreligger en nackdel på grund av att jämförbara situationer behandlas olika
39 För att gemenskapslagstiftaren ska anses ha åsidosatt likabehandlingsprincipen krävs … att denne behandlat jämförbara situationer olika, så att vissa personer missgynnas i förhållande till andra (se [domstolens] dom av den 13 juli 1962 i de förenade målen 17/61 och 20/61, Klöckner-Werke och Hoesch mot Höga myndigheten, REG 1962, s. 615, s. 652, av den 15 januari 1985 i mål 250/83, Finsider mot kommissionen, REG 1985, s. 131, punkt 8, och av den 22 maj 2003 i mål C‑462/99, Connect Austria, REG 2003, s. I‑5197, punkt 115).
…
42 Att vissa sektorer … omfattas av gemenskapens system för handel med utsläppsrätter innebär för de berörda verksamhetsutövarna dels ett krav på innehav av tillstånd för utsläpp av växthusgaser, dels en skyldighet att överlämna utsläppsrätter motsvarande de sammanlagda utsläppen från deras anläggningar under en bestämd period, vid äventyr av en straffavgift. Om utsläppen från en anläggning överstiger den mängd som tilldelats den berörde verksamhetsutövaren inom ramen för en nationell fördelningsplan fö r fördelning av utsläppsrätter, tvingas denne att köpa ytterligare utsläppsrätter genom systemet för handel med utsläppsrätter.
43 Motsvarande rättsliga skyldigheter, som syftar till att minska utsläppen av växthusgaser, finns däremot inte på gemenskapsnivå för verksamhetsutövare av de anläggningar som inte omfattas av bilaga I till [det angripna direktivet]. Det faktum att en ekonomisk verksamhet omfattas av tillämpningsområdet för [det angripna direktivet] medför således en nackdel för de berörda verksamhetsutövarna jämfört med för dem som utövar en verksamhet som inte omfattas av detta direktiv.
44 Även om det antas att … kravet på deltagande i ett sådant system inte nödvändigtvis eller regelmässigt medför negativa ekonomiska konsekvenser kan det inte endast på denna grund uteslutas att det föreligger en nackdel, eftersom den nackdel som ska beaktas vad gäller likabehandlingsprincipen även kan vara av sådant slag att den genom en åtskillnad i behandling påverkar den berörda personens rättsliga ställning.
45 … [Vidare kan den] nackdel som drabbar verksamhetsutövarna för anläggningar som omfattas av [det angripna direktivet] inte vägas upp av nationella åtgärder som inte regleras av gemenskapsrätten.
Huruvida det finns sakliga skäl för en skillnad i behandling
46 Principen om likabehandling har dock inte åsidosatts om det finns sakliga skäl för skillnaden i behandling av å ena sidan stålsektorn och å andra sidan kemisektorn och sektorn för icke-järnhaltiga metaller.
47 En skillnad i behandling är berättigad då den är grundad på ett objektivt och skäligt kriterium, det vill säga då den hänger samman med ett laga ändamål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen, och skillnaden står i proportion till det mål som eftersträvas genom behandlingen i fråga (se, för ett liknande resonemang, [domstolens] dom av den 5 juli 1977 i mål 114/76, Bela-Mühle Bergmann, REG 1977, s. 1211, punkt 7, av den 15 juli 1982 i mål 245/81, Edeka Zentrale, REG 1982, s. 2745, punkterna 11 och 13, av den 10 mars 1998 i mål C‑122/95, Tyskland mot rådet, REG 1998, s. I‑973, punkterna 68 och 71, och av den 23 mars 2006 i mål C‑535/03 Unitymark och North Sea Fishermen’s Organisation, REG 2006, s. I‑2689, punkterna 53, 63, 68 och 71).
48 Med hänsyn till att det rör sig om en lagstiftningsakt som antagits av gemenskaperna ankommer det på gemenskapslagstiftaren att bevisa att de objektiva kriterier som anförts som skäl för skillnaden i behandling är uppfyllda och att förse domstolen med de uppgifter som är nödvändiga för att den ska kunna kontrollera att dessa kriterier är uppfyllda (se, för ett liknande resonemang, [domstolens] dom av den 19 oktober 1977 i de förenade målen 124/76 och 20/77, Moulins et Huileries de Pont-à-Mousson et Providence agricole de la Champagne, REG 1977, s. 1795, punkt 22, och av den 10 mars 1998 i det ovannämnda målet Tyskland mot rådet, punkt 71).
…
57 Domstolen har tillerkänt gemenskapslagstiftaren, vid utövandet av den behörighet som denne tilldelas, ett vidsträckt utrymme för skönsmässig bedömning på ett område inom vilket gemenskapslagstiftaren ställs inför val av politisk, ekonomisk och social art och måste göra komplicerade bedömningar (se [domstolens] dom av den 10 januari 2006 i mål C‑344/04, IATA och ELFAA, REG 2006, s. I‑403, punkt 80). Vidare får lagstiftaren när denne ska omstrukturera eller skapa ett komplext system göra detta stegvis (se, för ett liknande resonemang, [domstolens] dom av den 29 februari 1984 i mål 37/83, Rewe‑Zentrale, REG 1984, s. 1229, punkt 20, av den 18 april 1991 i mål C‑63/89, Assurances du crédit mot rådet [och kommissionen], REG 1991, s. I‑1799, punkt 11, och av den 13 maj 1997 i mål C‑233/94, Tyskland mot parlamentet och rådet, REG 1997, s. I‑2405, punkt 43), och bland annat beakta de erfarenheter som erhållits.
58 Trots att gemenskapslagstiftaren har ett sådant utrymme för bedömning krävs dock att denne grundar sina val på kriterier som är objektiva och lämpliga utifrån det mål som ska uppnås genom lagstiftningen i fråga (se, för ett liknande resonemang, [domstolens] dom av den 15 september 1982 i mål 106/81, Kind mot EEG, REG 1982, s. 2885, punkterna 22 och 23, och domen i det ovannämnda målet Sermide, punkt 28), med beaktande av alla faktiska omständigheter liksom de vetenskapliga och tekniska data som är tillgängliga vid tidpunkten för antagandet av rättsakten i fråga (se, för ett liknande resonemang, [domstolens] dom av den 14 juli 1998 i mål C‑284/95, Safety Hi-Tech, REG 1998, s. I‑4301, punkt 51).
59 Vid utövandet av sin befogenhet att göra skönsmässiga bedömningar ska gemenskapslagstiftaren förutom det huvudsakliga syftet, vilket är miljöskydd, även fullt ut beakta berörda intressen (se, vad gäller åtgärder avseende jordbruk, [domstolens] dom av den 10 mars 2005 i de förenade målen C‑96/03 och C‑97/03, Tempelman och van Schaijk, REG 2005, s. I‑1895, punkt 48, och av den 12 januari 2006 i mål C‑504/04, Agrarproduktion Staebelow, REG 2006, s. I‑679, punkt 37). Vid undersökningen av de problem som är förknippade med olika åtgärdsalternativ ska beaktas huruvida de eftersträvade målen med bestämmelserna är av sådan betydelse att de negativa ekonomiska effekterna därav, även omfattande sådana, för vissa aktörer är motiverade (se, för ett liknande resonemang, [domstolens] dom av den 13 november 1990 i mål C‑331/88, Fedesa m.fl., REG 1990, s. I‑4023, punkterna 15–17, och av den 15 december 2005 i mål C‑86/03, Grekland mot kommissionen, REG 2005, s. I‑10979, punkt 96). Gemenskapslagstiftarens utövande av sin befogenhet att göra skönsmässiga bedömningar får inte leda till resultat som är uppenbart mindre lämpliga än dem som blir resultatet av andra åtgärder som är lika lämpade för att uppnå dessa mål.
60 I förevarande mål är det utrett dels att systemet för handel med utsläppsrätter som infördes genom [det angripna direktivet] är ett nytt och komplicerat system vars genomförande och funktion hade kunnat störas av ett alltför stort antal deltagare, dels att den ursprungliga avgränsningen av tillämpningsområdet för [det angripna direktivet] bestämts mot bakgrund av målet att uppnå en kritisk massa av deltagare som behövdes för att inrätta detta system.
61 Mot bakgrund av att nämnda system är nytt och komplicerat omfattas begränsningen av tillämpningsområdet för [det angripna direktivet] och det gradvisa förfarande som valts med syfte att inte störa genomförandet av detta system – vilket bland annat grundar sig på de erfarenheter som erhålles i samband med genomförandet av detta första steg – av det utrymme för skönsmässig bedömning som gemenskapslagstiftaren har.
62 I detta sammanhang finns skäl att framhålla att även om gemenskapslagstiftaren kan grunda sig på ett sådant gradvis[t] tillvägagångssätt för att införa systemet för handel med utsläppsrätter är denne tvungen, särskilt med hänsyn till målen med [det angripna direktivet] och gemenskapens miljöpolitik, att med rimliga mellanrum se över de genomförda åtgärderna, bland annat vad gäller vilka sektorer som omfattas av [det angripna direktivet], vilket för övrigt föreskrivs i artikel 30 i direktivet.
63 … [D]et utrymme för skönsmässig bedömning som gemenskapslagstiftaren har haft vad gäller det gradvisa förfarandet [medför dock] inte att denne, med hänsyn till likabehandlingsprincipen, befriats från skyldigheten att vid bestämningen av vilka sektorer som bedöms vara lämpliga att från början omfattas av tillämpningsområdet för [det angripna direktivet] beakta objektiva kriterier grundade på de vetenskapliga och tekniska data som var tillgängliga vid tidpunkten för antagandet av rättsakten i fråga.
64 Vad för det första gäller kemisektorn, framgår det av tillkomsthistorien bakom [det angripna direktivet] att antalet anläggningar som denna sektor omfattar är mycket stort, i storleksordningen 34 000, inte enbart i förhållande till de utsläpp som de förorsakar, men också i förhållande till det antal anläggningar som för närvarande omfattas av tillämpningsområdet för [det angripna direktivet], vilket är i storleksordningen 10 000.
65 Om denna sektor skulle ha omfattats av tillämpningsområdet för [det angripna direktivet] skulle detta således ha inneburit att driften av, och den administrativa bördan för, systemet för handel med utsläppsrätter blev så tungrodda att det inte kan uteslutas att det skulle uppstå en risk för en störning av detta system i samband med att åtgärder vidtogs för att inbegripa kemisektorn. Vidare har gemenskapslagstiftaren kunnat anse att – för att kunna uppnå målen med [det angripna direktivet] – fördelarna med att utesluta hela denna sektor under inledningen av genomförandet av systemet för handel med utsläppsrätter vägde tyngre än fördelarna med att ta med den. Följaktligen har gemenskapslagstiftaren styrkt att denne har utgått från objektiva kriterier när kemisektorn i dess helhet uteslöts från tillämpningsområdet för [det angripna direktivet] under den första genomförandefasen av systemet för handel med utsläppsrätter.
66 Vad … [som anförts] om att det inte skulle ha medfört några problem på ett administrativt plan att i tillämpningsområdet för [det angripna direktivet] inkludera företag i nämnda sektor som släpper ut en mängd [koldioxid] som överstiger ett visst gränsvärde föranleder inte någon annan bedömning.
…
69 Mot bakgrund av det ovan anförda och med beaktande av det gradvisa förfarande för genomförandet av systemet för handel med utsläppsrätter på vilket [det angripna direktivet] grundas, ska skillnaden i behandling av kemisektorn jämfört med stålsektorn anses vara berättigad.
70 Vad för det andra gäller sektorn för icke-järnhaltiga metaller … vid utarbetandet och antagandet av [det angripna direktivet], [uppgick] de direkta utsläppen från denna sektor år 1990 … till 16,2 miljoner ton [koldioxid], samtidigt som stålsektorn släppte ut 174,8 miljoner ton koldioxid.
71 Med beaktande av gemenskapslagstiftarens avsikt att begränsa tillämpningsområdet för [det angripna direktivet], för att inte störa möjligheten att administrera systemet för handel med utsläppsrätter i dess inledningsfas med ett alltför stort antal deltagare, hade gemenskapslagstiftaren rätt att använda andra möjligheter, för att uppnå det önskade målet, än att för varje ekonomisk sektor som släpper ut [koldioxid] fastställa ett gränsvärde för utsläpp. Således har gemenskapslagstiftaren, under sådana omständigheter som föranlett antagandet av [det angripna direktivet], haft fog för att i samband med införandet av detta system begränsa tillämpningsområdet för systemet till att avse vissa sektorer, och har inte överskridit gränserna för det utrymme för skönsmässig bedömning som denne förfogar över.
72 Skillnaden i direkta utsläpp mellan de två aktuella sektorerna är så betydande att skillnaden i behandling av dessa sektorer, under den inledande fasen av genomförandet av systemet för handel med utsläppsrätter och med hänsyn till det gradvisa förfarande på vilket [det angripna direktivet] grundas, ska anses ha varit berättigad, utan att det var nödvändigt för gemenskapslagstiftaren att beakta de indirekta utsläppen från de olika sektorerna.
73 Domstolen konstaterar således att gemenskapslagstiftaren inte har åsidosatt likabehandlingsprincipen när jämförbara situationer behandlats olika genom att inte låta kemisektorn och sektorn för icke-järnhaltiga metaller omfattas av tillämpningsområdet för [det angripna direktivet].”
169. Eftersom domstolens domskäl i det ovannämnda målet ger ett fullständigt svar på den första delen av förevarande ogiltighetsgrund, som avser avsaknaden av en motivering till varför å ena sidan stålsektorn och å andra sidan sektorerna för icke-järnhaltiga metaller och kemiska produkter behandlats olika, finner tribunalen att talan inte kan vinna bifall på denna delgrund.
170. När det gäller den andra delgrunden, som avser avsaknaden av en motivering till varför stålsektorn och övriga sektorer som omfattas av bilaga I till det angripna direktivet har behandlats lika, trots att stålsektorn, till skillnad från dessa övriga sektorer, är en ”naturlig förlorare” som befinner sig i en ”unik inlåsningssituation”, räcker det att konstatera att i förhållande till det allmänna miljöskyddsmålet som ska uppnås genom en minskning av utsläppen av växthusgaser och principen om att den som förorenar ska betala, befinner sig alla dessa sektorer i en jämförbar situation (se, för ett liknande resonemang och analogt, domen i det ovan i punkt 42 nämnda målet Arcelor Atlantique och Lorraine m.fl., punkterna 29–38). Vidare framgår det av punkterna 109–113 ovan att sökanden inte har visat att stålsektorn befann sig i en särskild situation som särskiljer denna sektor från alla övriga sektorer som omfattas av bilaga I till det angripna direktivet (se även, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Poares Maduros förslag till avgörande i det ovan i punkt 153 nämnda målet Arcelor Atlantique och Lorraine m.fl., punkt 57).
171. Följaktligen kan talan inte bifallas på någon del av den ogiltighetsgrund som avser ett tillräckligt klart åsidosättande av likabehandlingsprincipen.
D – Huruvida det föreligger ett tillräckligt klart åsidosättande av etableringsfriheten
1. Parternas argument
172. Sökanden har hävdat att de omtvistade bestämmelserna utgör en allvarlig kränkning av dess etableringsfrihet enligt artikel 43 första stycket EG.
173. Förbudet mot att inskränka etableringsfriheten är inte bara tillämpligt på nationella åtgärder, utan är som rättslig princip även bindande för gemenskapen. Artiklarna 39 EG och 43 EG syftar nämligen till att genomföra den grundläggande principen i artikel 3.1 c EG. Denna princip innebär att gemenskapens åtgärder, för att uppnå de mål som anges i artikel 2 EG, ska innefatta avskaffandet mellan medlemsstaterna av hindren för fri rörlighet för varor, personer och tjänster. Gemenskapsinstitutionerna är också skyldiga att iaktta den fria handeln, som är en grundläggande princip på den gemensamma marknaden och ligger till grund för etableringsfriheten. Sökanden har påpekat att artikel 43 EG garanterar att företagen i enlighet med ekonomiska kriterier fritt kan välja var de ska förlägga sin produktion på den gemensamma marknaden. Denna grundläggande frihet innebär ett förbud mot att uppställa hinder i ursprungsmedlemsstaten i syfte att hindra företag från att flytta till en annan medlemsstat, eftersom de rättigheter som garanteras av artikel 43 EG annars riskerar att förlora sitt innehåll.
174. De omtvistade bestämmelserna utgör en kränkning av sökandens rätt att flytta sin produktion från en mindre lönsam anläggning i en medlemsstat till en lönsammare anläggning i en annan medlemsstat, eftersom bestämmelserna inte garanterar motsvarande överföring av de utsläppsrätter som tilldelats den produktionskapacitet som ska läggas ner eller flyttas (se ovan punkt 145 och följande punkter). Utan att det föreligger något sakligt skäl i detta hänseende är sökanden tvungen att driva den mindre lönsamma produktionskapaciteten vidare enbart i syfte att inte förlora utsläppsrätterna. Denna inskränkning av sökandens etableringsfrihet är oproportionerlig med hänsyn till att det angripna direktivet inte är lämpligt för att uppnå det miljöskyddsmål som eftersträvas (se ovan punkt 145) och med hänsyn till den grundläggande betydelse som utövandet av etableringsfriheten har för förverkligandet av den inre marknaden.
175. Parlamentet och rådet har gjort gällande att talan inte kan bifallas på förevarande grund.
2. Tribunalens bedömning
176. I förevarande grund har sökanden i huvudsak gjort gällande att mot bakgrund av etableringsfriheten, i den mening som avses i artikel 43 EG i förening med artikel 3.1 c EG, är gemenskapslagstiftarens vidsträckta utrymme för skönsmässig bedömning enligt artiklarna 174 EG och 175 EG (se ovan punkt 139) inskränkt såtillvida att lagstiftaren inte lagenligt kunde avstå från att i det angripna direktivet, som antogs i enlighet med artikel 175.1 EG, själv reglera problematiken med fria gränsöverskridande överföringar av utsläppsrätter inom en företagskoncern, och i stället tillerkänna medlemsstaterna ett vidsträckt manöverutrymme vid införlivandet av nämnda direktiv, vilket ledde till antagandet av olika nationella regler som kan medföra rättsstridiga hinder mot etableringsfriheten.
177. Det framgår av fast rättspraxis att gemenskapsinstitutionerna i samma utsträckning som medlemsstaterna är skyldiga att iaktta de grundläggande friheterna, såsom etableringsfriheten, vilka syftar till att uppnå ett av gemenskapens väsentliga mål, nämligen förverkligandet av den inre marknaden i enlighet med artikel 3.1 c EG (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 29 februari 1984 i mål 37/83, Rewe-Zentrale, REG 1984, s. 1229, punkt 18).
178. Det följer emellertid inte av den allmänna skyldigheten att gemenskapslagstiftaren är tvungen att reglera det ifrågavarande ämnet på ett sådant sätt att gemenskapslagstiftning, i synnerhet när den tar formen av ett direktiv i den mening som avses i artikel 249 tredje stycket EG, tillhandahåller en uttömmande och slutgiltig lösning på vissa problem som uppkommit med avseende på förverkligandet av den inre marknaden eller att lagstiftaren genomför en fullständig harmonisering av de nationella lagstiftningarna för att utesluta alla tänkbara hinder för handeln mellan medlemsstaterna. När gemenskapslagstiftaren ska omarbeta eller skapa ett komplext system, såsom systemet för handel med utsläppsrätter, är det tillåtet för gemenskapslagstiftaren att genomföra detta i etapper (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt en 42 nämnda målet Arcelor Atlantique och Lorraine m.fl., punkt 57) och att endast vidta en progressiv harmonisering av de nationella lagstiftningarna i fråga. Det är i allmänhet svårt att genomföra sådana åtgärder, eftersom det innebär att de behöriga gemenskapsinstitutionerna utifrån varierande och komplexa nationella bestämmelser ska utarbeta gemensamma regler som är förenliga med de mål som fastställs i EG‑fördraget och som erhåller godkännande från en kvalificerad majoritet av medlemmarna i rådet (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom i det ovan i punkt 173 nämnda målet Rewe-Zentrale, punkt 20, av den 18 april 1991 i mål C‑63/89, Assurances du crédit mot rådet och kommissionen, REG 1991, s. I‑1799, punkt 11, av den 13 maj 1997 i mål C‑233/94, Tyskland mot parlamentet och rådet, REG 1997, s. I‑2405, punkt 43, av den 17 juni 1999 i mål C‑166/98, Socridis, REG 1999, s. I‑3791, punkt 26, och av den 13 juli 2006 i mål C‑221/05, Sam Mc Cauley Chemists (Blackpool) och Sadja, REG 2006, s. I‑6869, punkt 26). Detta gäller även gemenskapslagstiftningen på området för miljöskydd i enlighet med artiklarna 174 EG och 175 EG.
179. För det första följer det av artikel 249 tredje stycket EG att ett direktiv med avseende på det resultat som ska uppnås ska vara bindande för varje medlemsstat till vilken det riktar sig, men överlåta åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet, vilket logiskt sett nödvändigtvis innebär att medlemsstaterna har ett utrymme för skönsmässig bedömning när de fastställer införlivandeåtgärderna (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 29 januari 2008 i mål C‑275/06, Promusicae, REG 2008, s. I-271, punkt 67), och för det andra hänvisas det i skäl 30 i det angripna direktivet till subsidiaritetsprincipen i artikel 5 andra stycket EG. Enligt denna princip ska gemenskapen, på de områden där den inte är ensam behörig, vidta en åtgärd endast om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför, på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå. Av artiklarna 174–176 EG framgår att gemenskapen och medlemsstaterna har delad behörighet på miljöskyddsområdet. Gemenskapsbestämmelserna på detta område innebär således inte någon fullständig harmonisering, och i artikel 176 EG föreskrivs en möjlighet för medlemsstaterna att införa strängare skyddsåtgärder, vilka endast måste uppfylla kravet att de ska vara förenliga med EG‑fördraget och kravet att de ska anmälas till kommissionen (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 14 april 2005 i mål C‑6/03, Deponiezweckverband Eiterköpfe, REG 2005, s. I‑2753, punkt 27 och där angiven rättspraxis).
180. I enlighet med dessa principer föreskriver inte direktivet någon fullständig harmonisering på gemenskapsnivå av de villkor som ligger till grund för upprättandet av systemet för handel med utsläppsrätter och dess funktionssätt. Medlemsstaterna har nämligen, med iakttagande av reglerna i EG‑fördraget, ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller genomförandet av detta system, särskilt med avseende på utarbetandet av deras NFP och deras självständiga beslut om fördelning av utsläppsrätter enligt artiklarna 9.1 och 11.1 i det angripna direktivet (domen i det ovan i punkt 111 nämnda målet Tyskland mot kommissionen, punkterna 102–106). Följaktligen medför inte enbart det förhållandet att gemenskapslagstiftaren har lämnat en särskild fråga öppen, som omfattas såväl av tillämpningsområdet för det angripna direktivet som tillämpningsområdet för en grundläggande frihet, och att det därmed ankommer på medlemsstaterna att reglera denna fråga med tillämpning av deras utrymme för skönsmässig bedömning, förvisso i överensstämmelse med överordnade regler i gemenskapsrätten, att det i sig är motiverat att anse att ett sådant utelämnande strider mot bestämmelserna i EG‑fördraget (se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande inför domstolens dom av den 9 oktober 2001 i mål C‑377/98, Nederländerna mot parlamentet och rådet (REG 2001, s. I‑7079, s. I‑7084), punkterna 87 och 88). Detta är i ännu högre grad sant, eftersom medlemsstaterna är skyldiga att säkerställa direktivens ändamålsenliga verkan i enlighet med deras skyldighet till lojalt samarbete enligt artikel 10 EG (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 8 september 2005 i mål C‑40/04 , Yonemoto, REG 2005, s. I‑7755, punkt 58), vilket även innebär att medlemsstaterna är skyldiga att tolka sin nationella lagstiftning i överensstämmelse med de mål och principer som ligger till grund för det aktuella direktivet (se, vad gäller principen om tolkning i överensstämmelse med ett direktiv, domstolens dom av den 5 juli 2007 i mål C‑321/05, Kofoed, REG 2007, s. I‑5795, punkt 45).
181. Såväl gemenskapslagstiftaren när den antar ett direktiv som medlemsstaterna när de införlivar direktivet med nationell rätt är skyldiga att se till att de allmänna principerna i gemenskapsrätten iakttas. Av fast rättspraxis följer att skyddet för de allmänna rättsprinciper som har erkänts i gemenskapens rättsordning, däribland de grundläggande rättigheterna, även är bindande för medlemsstaterna när de genomför gemenskapsrättsliga bestämmelser och att de därmed är skyldiga att i den utsträckning det är möjligt tillämpa dessa bestämmelser under omständigheter som inte strider mot dessa krav (se domstolens dom av den 27 juni 2006 i mål C‑540/03, parlamentet mot rådet, REG 2006, s. I‑5769, punkt 105 och där angiven rättspraxis, se även, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 6 november 2003 i mål C‑101/01, Lindqvist, REG 2003, s. I‑12971, punkterna 84–87).
182. Tribunalen anser att dessa principer är analogt tillämpliga på de grundläggande friheterna i EG‑fördraget. Även om det angripna direktivet, i synnerhet direktivets artiklar 9.1 och 11.1, ger medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning, är detta utrymme nämligen i princip tillräckligt stort för att medlemsstaterna ska kunna tillämpa bestämmelserna i direktivet i överensstämmelse med de krav som följer av skyddet för de grundläggande rättigheterna och de grundläggande friheterna i EG‑fördraget. Eftersom genomförandet av det angripna direktivet kan prövas av nationella domstolar, ankommer det på dessa domstolar att ställa tolkningsfrågor till domstolen i enlighet med villkoren i artikel 234 EG om det uppstår svårigheter avseende tolkningen eller giltigheten av detta direktiv (se, för ett liknande resonemang och analogt, domen i det ovan i punkt 177 nämnda målet parlamentet mot rådet, punkterna 104 och 106).
183. Följaktligen ankommer det på myndigheterna och domstolarna i medlemsstaterna inte bara att tolka den nationella rätten så den står i överensstämmelse med direktivet, utan även att se till att de inte grundar sig på en tolkning av direktivet som skulle stå i strid med de grundläggande rättigheter som skyddas av gemenskapsrättsordningen, med de övriga allmänna principerna i gemenskapsrätten eller de grundläggande friheterna i EG‑fördraget, såsom etableringsfriheten (se, för ett liknande resonemang och analogt, domstolens dom i det ovan i punkt 177 nämnda målet Lindqvist, punkt 87, och av den 26 juni 2007 i mål C‑305/05, Ordre des barreaux francophones et germanophone m.fl., REG 2007, s. I-5305, punkt 28, samt domen i det ovan i punkt 175 nämnda målet Promusicae, punkt 68).
184. Det följer av samtliga ovanstående överväganden att gemenskapslagstiftaren inte kan kritiseras för att inte på ett uttömmande och slutgiltigt sätt i direktivet ha löst en viss problematik som hänför sig till tillämpningsområdet för etableringsfriheten, när detta direktiv ger medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning som gör det möjligt för dem att fullt ut iaktta bestämmelserna i EG‑fördraget och de allmänna principerna i gemenskapsrätten.
185. Tribunalen anser att det i förevarande fall är lämpligt att mot bakgrund av ovanstående överväganden pröva huruvida medlemsstaterna kan tolka och införliva det angripna direktivet så att det står i överensstämmelse med etableringsfriheten enligt artikel 43 EG (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 20 maj 2003 i de förenade målen C‑465/00, C‑138/01 och C‑139/01, Österreichischer Rundfunk m.fl., REG 2003, s. I‑4989, punkterna 68 och 91, och av den 29 april 2004 i de förenade målen C‑482/01 och C‑493/01, Orfanopoulos, REG 2004, s. I‑5257, punkterna 109 och 110).
186. Såsom sökanden har gjort gällande innehåller det angripna direktivet inte någon specifik regel som ger verksamhetsutövare som driver anläggningar som omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter någon möjlighet att från en anläggning som ska läggas ner överföra den tilldelade utsläppsrättskvoten till en annan anläggning som är etablerad i en annan medlemsstat och som tillhör samma företagskoncern.
187. Av artikel 12.1 i förening med artikel 3 a och g i det angripna direktivet framgår att ”[m]edlemsstaterna skall se till att utsläppsrätter kan överlåtas mellan [fysiska eller juridiska] personer inom gemenskapen”. I artikel 12.2 i det angripna direktivet uppställs vidare krav på att ”[m]edlemsstaterna skall se till att utsläppsrätter som utfärdats av en annan medlemsstats behöriga myndighet erkänns, så att en verksamhetsutövare kan fullgöra sina skyldigheter [att överlämna ej utnyttjade utsläppsrätter] enligt punkt 3” i samma artikel. Av detta följer dels att den handelsmarknad som inrättas genom det angripna direktivet har en gemenskapsdimension i enlighet med det mål som anges i skäl 5 i det angripna direktivet, där det anges att en ”europeisk marknad för utsläppsrätter för växthusgaser” ska inrättas, dels att denna marknad grundar sig på principen om frihet att över gränserna överföra utsläppsrätter mellan fysiska och juridiska personer.
188. Om det inte rådde frihet att över gränserna överföra utsläppsrätter i den mening som avses i artikel 12.2 och 12.3 i förening med artikel 3 a i det angripna direktivet, skulle det nämligen allvarligt kunna störa ett effektivt fungerande system för handel med utsläppsrätter i den mening som avses i artikel 1 i det angripna direktivet. Det är av denna anledning som medlemsstaterna enligt artikel 12.2 i det angripna direktivet åläggs en allmän skyldighet att ”se till” att denna frihet får verkan i relevant nationell lagstiftning. Tvärtom konstaterar tribunalen att det angripna direktivet inte innehåller någon begränsning för gränsöverskridande överföringar av utsläppsrätter mellan juridiska personer i en och samma företagskoncern oberoende av om deras ekonomiska och/eller administrativa huvudkontor är beläget på den inre marknaden. Mot bakgrund av de ovannämnda bestämmelserna i det angripna direktivet går det inte att komma till slutsatsen att direktivet innehåller en rättsstridig inskränkning av de grundläggande friheterna i EG‑fördraget, däribland etableringsfriheten, eller att direktivet skulle uppmuntra medlemsstaterna att inte iaktta dessa friheter.
189. Tvärtom är ursprunget till denna problematik, i likhet med vad sökanden själv har angett i sina inlagor, de delvis divergerande lagstiftningar som medlemsstaterna antagit för att införliva det angripna direktivet, vilket innebär att detta angreppssätt inte kan tillskrivas någon av direktivets bestämmelser och därmed inte heller de omtvistade bestämmelserna. Medlemsstaterna är i detta hänseende skyldiga, inom ramen för den frihet som de har enligt artikel 249 tredje stycket EG, att bestämma de former och tillvägagångssätt som är bäst lämpade för att säkerställa direktivens ändamålsenliga verkan (domen i det ovan i punkt 176 nämnda målet Yonemoto, punkt 58) och att tillämpa sin nationella rätt på ett sätt som står i överensstämmelse med direktiven och de grundläggande friheterna i EG‑fördraget, däribland etableringsfriheten (domen i det ovan i punkt 177 nämnda målet Lindqvist, punkt 87, och domen i det ovan i punkt 175 nämnda målet Promusicae, punkt 68).
190. Utan att det är nödvändigt att pröva frågan huruvida de relevanta nationella lagstiftningarna, vilka är upphovet till att sökanden saknar möjlighet att fritt överföra utsläppsrättskvoter mellan sina anläggningar etablerade i olika medlemsstater, är förenliga med etableringsfriheten enligt artikel 43 EG, konstaterar tribunalen att en sådan inskränkning av denna frihet inte kan tillskrivas det angripna direktivet enbart på den grunden att detta inte uttryckligen förbjuder sådana åtgärder från medlemsstaternas sida. I all synnerhet kan gemenskapslagstiftaren inte hållas ansvarig för att på ett uppenbart och allvarligt sätt ha överträtt gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 174 EG i förening med artikel 43 EG.
191. Mot denna bakgrund saknas det anledning för tribunalen att pröva det välgrundade i parternas argument beträffande möjligheten för sökanden att utnyttja nationella bestämmelser om gratis tillgång till en reserv av utsläppsrätter för alla nya deltagare. Visserligen är medlemsstaterna enligt artikel 11.3 i förening med kriterium 6 i det angripna direktivet tvungna att beakta behovet av att ge nya deltagare tillgång till utsläppsrätter, men själva införandet av en sådan reserv är inte reglerat i det angripna direktivet. En eventuell otillräcklig tillgång till utsläppsrätter för att kompensera förlusten av utsläppsrätter i samband med nedläggningen av en anläggning kan således inte heller tillskrivas gemenskapslagstiftaren.
192. Följaktligen kan talan inte bifallas på ogiltighetsgrunden om ett tillräckligt klart åsidosättande av etableringsfriheten.
E – Huruvida det föreligger ett tillräckligt klart åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen
1. Parternas argument
193. Sökanden har gjort gällande att de omtvistade bestämmelserna åsidosätter rättssäkerhetsprincipen. Gemenskapslagstiftningen, och däribland direktiven, ska vara entydiga, klara och precisa och dess tillämpning förutsebar för de enskilda i syfte att de utan några tvetydligheter ska kunna få kännedom om sina rättigheter och skyldigheter och agera i enlighet därmed. Dessa krav gäller med särskild styrka när det är fråga om en lagstiftning som kan ha ekonomiska konsekvenser.
194. Sökanden har angett två skäl till varför de omtvistade bestämmelserna strider mot rättssäkerhetsprincipen. För det första saknas det ett tak eller en mekanism för att kontrollera priserna på utsläppsrätterna i det angripna direktivet, vilket innebär att sökanden, i egenskap av ”nettoköpare av utsläppsrätter”, till följd av sin oförmåga att minska koldioxidutsläppen, är tvungen att köpa utsläppsrätter till ”helt oförutsebara priser” som beräknas till mellan 20 och 60 euro per utsläppsrätt (se ovan punkt 78 och följande punkter). För det andra innehåller det angripna direktivet inte någon bestämmelse som garanterar att utsläppsrätter som ursprungligen tilldelats en anläggning som ska läggas ner kan överföras till en anläggning i samma koncern som är etablerad i en annan medlemsstat. Medlemsstaterna har stort intresse av att annullera utsläppsrätter som tilldelats anläggningar avsedda att läggas ner, eftersom nedläggningar gör det möjligt för medlemsstaterna att ytterligare minska sina koldioxidutsläpp för att uppnå minskningsmålen enligt beslut 2002/358. Den rättsosäkerhet som detta resulterar i hindrar sökanden från att långsiktigt planera sin verksamhet och gå framåt med sin omstruktureringsstrategi att flytta produktionen till lönsammare anläggningar. Eftersom denna omstruktureringsstrategi låg till grund för företagskoncentrationen år 2001 (se ovan punkt 30), innebär direktivet även ett åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar. I repliken har sökanden preciserat att all långsiktig planering för investeringar och ekonomiska projekt har blivit omöjlig, bland annat på grund av olikheterna i de olika medlemsstaterna när det gäller målsättningar och utsläppsminskningsåtgärder. Denna osäkerhet förstärks av den väsentliga höjningen av priset på utsläppsrätter för koldioxid. Från mars 2005 till och med mars 2006 ökade priset på utsläppsrätter för koldioxid från cirka 6 euro till 26 euro. För övrigt går det inte att förutse den framtida fördelningen av utsläppsrätter, särskilt inte i fråga om den andra fördelningsperioden och efterföljande perioder.
195. Parlamentet och rådet anser att talan inte kan bifallas på förevarande grund.
2. Tribunalens bedömning
196. I förevarande grund har sökanden i huvudsak gjort gällande att de omtvistade bestämmelserna inte är tillräckligt klara och precisa i så måtto att de medför en betydande ekonomisk börda för sökanden som gör det omöjligt för denne att planera sina ekonomiska beslut. Enligt sökanden borde gemenskapslagstiftaren ha föreskrivit dels ett tak eller en mekanism för att kontrollera priserna på utsläppsrätterna, dels en särskild bestämmelse som garanterar gränsöverskridande överföringar av utsläppsrätter mellan olika anläggningar i samma företagskoncern.
197. I den mån som sökanden i den andra delgrunden har upprepat argumentationen angående det påstådda åsidosättandet av etableringsfriheten, följer det av de överväganden som utvecklats ovan i punkterna 172–188 att denna argumentation inte heller kan vinna framgång när det gäller ett tillräckligt klart åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen. Talan kan således inte vinna bifall på den andra delen av förevarande grund.
198. När det gäller den första delen av förevarande grund har tribunalen erinrat om att rättssäkerhetsprincipen enligt rättspraxis bland annat uppställer krav på att rättsregler ska vara klara och precisa samt att tillämpningen av desamma ska vara förutsebar, i synnerhet om rättsreglerna kan få negativa konsekvenser för enskilda och företag (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 7 juni 2005 i mål C‑17/03, VEMW m.fl., REG 2005, s. I‑4983, punkt 80 och där angiven rättspraxis).
199. Tribunalen framhåller vidare att det angripna direktivet inte innehåller någon bestämmelse som reglerar omfattningen av de ekonomiska konsekvenser som kan uppkomma till följd av att en anläggning erhållit en otillräcklig mängd utsläppsrätter och till följd av priset på utsläppsrätterna, eftersom priset uteslutande bestäms av marknadskrafterna på den handelsmarknad som inrättats i samband med införandet av ett system för handel med utsläppsrätter, vilket enligt artikel 1 i det angripna direktivet syftar till att ”på ett kostnadseffektivt och ekonomiskt effektivt sätt … minska utsläppen av växthusgaser”. Med hänsyn till övervägandena ovan, i punkterna 174–180, var gemenskapslagstiftaren inte skyldig att anta specifika bestämmelser i detta avseende och därvid begränsa medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning i samband med införlivandet av det angripna direktivet.
200. En gemenskapsreglering av priset på utsläppsrätterna skulle tvärtom motarbeta huvudsyftet med det angripna direktivet, det vill säga att uppnå en minskning av utsläppen av växthusgaser genom ett effektivt system för handel med utsläppsrätter i vilket kostnaderna för utsläppen och de investeringar som görs för att minska dessa i huvudsak bestäms av marknadsmekanismerna (skäl 5 i det angripna direktivet). Detta innebär att om det föreligger en otillräcklig mängd utsläppsrätter beror verksamhetsutövarnas incitament att minska eller att inte minska sina utsläpp av växthusgaser på resultatet av ett komplext ekonomiskt beslut som i detta avseende fattas bland annat mot bakgrund av å ena sidan priset på de tillgängliga utsläppsrätterna på handelsmarknaden och å andra sidan kostnaderna för eventuella utsläppsminskningsåtgärder som kan ha till syfte att antingen minska produktionen eller investera i produktionsmedel som är effektivare ur energiförbrukningssynpunkt (skäl 20 i det angripna direktivet, se, för ett liknande resonemang, även domen i det ovan i punkt den 111 nämnda målet Tyskland mot kommissionen, punkt 132 och följande punkter).
201. I ett sådant system kan ökningen av kostnaderna för utsläpp och således priset på utsläppsrätterna, vilket beror på ett antal ekonomiska parametrar, inte i förväg regleras av gemenskapslagstiftaren utan att de ekonomiska incitament som utgör grunden för systemets funktion minskas eller till och med undanröjs och att effektiviteten i systemet för handel med utsläppsrätter därmed rubbas. Inrättandet av ett sådant system, med dess ekonomiska förutsättningar, i syfte att uppfylla de skyldigheter som följer av Kyotoprotokollet omfattas för övrigt av det stora utrymme för skönsmässig bedömning som gemenskapslagstiftaren har enligt artikel 174 EG (se ovan punkt 139) och utgör i sig ett legitimt och lämpligt val som lagstiftaren gjort, och sökanden har inte ifrågasatt att detta val är välgrundat som sådant.
202. Det är för övrigt på grundval av detta legitima val som gemenskapslagstiftaren har grundat systemet för handel med utsläppsrätter på förutsättningen i enlighet med artiklarna 9.1 och 11.1 i det angripna direktivet att det ankommer på medlemsstaterna – på grundval av deras NFP och med utövande av det utrymme för skönsmässig bedömning som de tillerkänts i detta hänseende – att besluta om den sammanlagda mängden utsläppsrätter att fördela och den enskilda fördelningen av dessa utsläppsrätter på anläggningar som är etablerade på deras territorium (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 111 nämnda målet Tyskland mot kommissionen, punkterna 102–106). Dessutom omfattas inte detta beslut av den begränsade förhandsprövning som kommissionen gör i enlighet med artikel 9.3 i det angripna direktivet angående bland annat kriterierna i direktivets bilaga III (förstainstansrättens beslut av den 30 april 2007 i mål T‑387/04, EnBW Energie Baden-Württemberg mot kommissionen, REG 2007, s. II‑1195, punkt 104 och följande punkter). De variationer som föreligger i de olika medlemsstaterna när det gäller mål och åtgärder för utsläppsminskning, vilka är en följd av medlemsstaternas skyldigheter enligt Kyotoprotokollet såsom de framgår av den plan för fördelning av bördor som anges i beslut 2002/358, och därmed den osäkerhet som råder beträffande storleken på den sammanlagda mängden och den enskilda mängden utsläppsrätter att fördela på olika industrisektorer och verksamhetsutövare på grundval av olika NFP kan således inte tillskrivas de omtvistade bestämmelserna som sådana.
203. Slutligen har sökanden inte på ett specifikt sätt ifrågasatt övriga omtvistade bestämmelsers klarhet och precision i syfte att visa att sökanden inte på ett otvetydigt sätt har kunnat fastställa sina rättigheter och skyldigheter med anledning av dessa bestämmelser. Kravet på ett utsläppstillstånd enligt artikel 4 i det angripna direktivet, överlämnandeskyldigheten i den mening som avses i direktivets artikel 6.2 e i förening med dess artikel 12.3 samt påföljderna enligt artikel 16.2–16.4 i nämnda direktiv utgör bestämmelser som är tillräckligt klara, precisa och förutsebara i sin tillämpning, där den faktiska räckvidden enbart är beroende av den mängd utsläppsrätter som utan kostnad ställs till verksamhetsutövarnas förfogande eller priset för de utsläppsrätter som är tillgängliga på handelsmarknaden. När det gäller sistnämnda aspekt, erinrar tribunalen om att bristen på förutsebarhet när det gäller utvecklingen på handelsmarknaden utgör en inneboende och oskiljbar del av den ekonomiska mekanism som kännetecknar systemet för handel med utsläppsrätter, vilket är underkastat de klassiska regler om anbud och efterfrågan som kännetecknar en fri och konkurrensutsatt marknad i enlighet med de principer som slagits fast i artikel 1 i förening med skäl 7 i det angripna direktivet samt i artiklarna 2 EG och 3.1 c och g EG. Denna aspekt kan således inte anses strida mot rättssäkerhetsprincipen, vid äventyr av att den utgör ett ifrågasättande av själva de ekonomiska grundvalarna för systemet för handel med utsläppsrätter, såsom dessa uppställts i det angripna direktivet i överensstämmelse med reglerna i EG‑fördraget.
204. Mot denna bakgrund kan avsaknaden av en specifik bestämmelse i det angripna direktivet som föreskriver ett tak eller en mekanism för att kontrollera priserna på utsläppsrätterna inte anses utgöra ett allvarligt och uppenbart överskridande av gränserna för gemenskapslagstiftarens utrymme för skönsmässig bedömning.
205. Talan kan följaktligen inte bifallas på förevarande grund.
206. Av samtliga ovan anförda överväganden följer det att sökanden inte har visat att gemenskapslagstiftaren, när den antog det angripna direktivet, gjorde sig skyldig till en rättsstridig handling eller en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge sökanden rättigheter. Härav följer att talan om skadestånd ska ogillas utan att det är nödvändigt att pröva vare sig huruvida övriga villkor som kan grunda gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar var uppfyllda eller den invändning om rättegångshinder som rådet anfört beträffande vissa bilagor till repliken.
Rättegångskostnader
207. Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom sökanden har tappat målet, ska parlamentets och rådets yrkanden bifallas.
208. Enligt artikel 87.4 första stycket i rättegångsreglerna ska medlemsstater och institutioner som har intervenerat i ett mål bära sina rättegångskostnader. Kommissionen, som har intervenerat till stöd för parlamentet och rådet, ska följaktligen bära sin rättegångskostnad.
Domslut
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (tredje avdelningen)
följande:
1) Talan ogillas.
2) Arcelor SA ska bära sin rättegångskostnad samt Europaparlamentets och Europeiska unionens råds rättegångskostnader.
3) Europeiska kommissionen ska bära sin rättegångskostnad.