FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

PHILIPPE LÉGER

föredraget den 6 april 2006¹(1)

Mål C‑351/04

Ikea Wholesale Ltd

mot

Commissioners of Customs & Excise

(begäran om förhandsavgörande från High Court of Justice (England & Wales), Chancery Division)

”Dumpning – Import av sänglinne av bomull med ursprung i Egypten, Indien och Pakistan – GATT 1994 – Rekommendationer och beslut av Världshandelsorganisationens (WTO) tvistlösningsorgan – Rättsverkningar – Normalvärde – Belopp motsvarande försäljnings- och administrationskostnader, andra allmänna kostnader samt vinst – Dumpningsmarginal – Metoden för ’nollställning’ – Skada – Relevanta ekonomiska faktorer och förhållanden – Återbetalning av erlagda tullar”

1.        Bakgrunden till förevarande begäran om förhandsavgörande är en tvist om återbetalning av antidumpningstullar som skall betalas för import till gemenskapen av sänglinne av bomull med ursprung i Indien och i Pakistan. Införandet av dessa tullar har gett anledning till att ett tvistlösningsförfarande har inletts vid Världshandelsorganisationen (nedan kallad WTO). Denna organisation har konstaterat att nämnda antidumpningstullar är oförenliga med avtalet om tillämpning av artikel VI i det allmänna tull- och handelsavtalet 1994 (nedan kallat antidumpningsavtalet).(2)

2.        High Court of Justice (England & Wales), Chancery Division har i förevarande mål begärt att domstolen, med beaktande av rekommendationer och beslut från WTO:s tvistlösningsorgan (nedan kallat DSB), skall bedöma giltigheten med avseende på gemenskapsrätten av de förordningar genom vilka de ifrågavarande antidumpningstullarna har införts. För det fall att det skulle förklaras att en av dessa förordningar är ogiltig, har den hänskjutande domstolen även ställt frågan om på vilket sätt en eventuell återbetalning av dessa tullar skall ske.

3.        Undersökningen av denna begäran om förhandsavgörande innebär särskilt att jag kommer att analysera om DSB:s rekommendationer och beslut skall beaktas inom ramen för denna bedömning av giltigheten. Den innebär även att jag skall undersöka giltigheten av rättsregler om fastställande av den metod för ekonomisk analys som antagits av gemenskapsmyndigheterna för att fastställa de ifrågavarande antidumpningsåtgärderna.

I –    Tillämpliga bestämmelser

A –    De multilaterala internationella avtalen från Uruguayrundan

4.        Den 15 april 1994 undertecknade Europeiska gemenskapen slutakten om avslutande av de multilaterala handelsförhandlingarna i Uruguayrundan (nedan kallad slutakten), avtalet om upprättande av WTO, samt samtliga avtal och memoranda som anges i bilagorna 1–4 (nedan kallade WTO-avtalen).

5.        Bland dessa bilagor förekommer bland annat Allmänna tull- och handelsavtalet 1994 (nedan kallat GATT 1994) samt överenskommelsen om regler och förfaranden för tvistlösning (nedan kallad överenskommelsen).(3)

6.        Till följd av detta undertecknande antog rådet beslut 94/800/EG av den 22 december 1994 om ingående, på Europeiska gemenskapens vägnar – vad beträffar frågor som omfattas av dess behörighet – ,av de avtal som är resultatet av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan (1986-1994).(4)

1.      Avtalet om upprättande av WTO

7.        Såsom framgår av ingressen till avtalet om upprättande av WTO har parterna träffat ”ömsesidiga och för alla parter fördelaktiga överenskommelser syftande till väsentlig nedsättning av tullar och andra hinder för handeln samt till avskaffande av diskriminerande behandling i internationella handelsförbindelser”.

8.        Enligt artikel III.2 i detta avtal skall WTO utgöra ett ”forum för förhandlingar mellan medlemmarna i frågor rörande deras multilaterala handelsförbindelser ...”.

9.        I artikel II.2 i detta avtal anges att ”[d]e avtal och därmed sammanhängande rättsliga instrument som ingår i bilagorna 1, 2 och 3 … är bindande för alla medlemmar”.(5)

2.      GATT 1994

10.      Detta avtal förekommer i bilaga 1 A till avtalet om upprättande av WTO och utgör ett multilateralt avtal om varuhandel.

11.      Enligt artikel VI.1 i GATT 1994 bör den dumpning ”varigenom ett lands varor införes på marknaden i ett annat land till lägre pris än varornas normala värde … fördömas om den förorsakar eller hotar att förorsaka väsentlig skada på en inom en avtalsslutande parts område befintlig industri eller avsevärt försenar upprättandet av en inhemsk industri”.

12.      Denna bestämmelse har genomförts genom antidumpningsavtalet, i vilket villkoren under vilka antidumpningsåtgärder får införas har fastställts.

13.      Artikel 2 i detta avtal har rubriken ”[f]astställande av dumpning”. I artikel 2.1 föreskrivs att ”en vara [skall] anses dumpad, dvs. införd på ett annat lands marknad till lägre pris än dess normala värde, om exportpriset för varan när den exporteras från ett land till ett annat är lägre än det jämförbara pris som en vara av samma slag betingar i den normala handeln när den är avsedd för konsumtion i exportlandet”.

14.      Fastställandet av huruvida det föreligger dumpning kräver således att normalvärdet av en vara av samma slag på exportlandets hemmamarknad (artikel 2.2) samt den berörda varans exportpris (artikel 2.3) fastställs för att dumpningsmarginalen skall kunna fastställas (artikel 2.4).(6)

15.      Förutom fastställandet av huruvida det föreligger dumpning är det nödvändigt att fastställa om denna praxis orsakar väsentlig skada för den inhemska industrin i importlandet. I artikel 3.4 i antidumpningsavtalet anges i detta syfte vilka faktorer som skall beaktas vid granskningen av den dumpade importens inverkan på den inhemska industri som berörs.

16.      Enligt artikel 18.4 i detta avtal, slutligen, skall varje medlem vidta ”alla nödvändiga åtgärder, av allmänt eller särskilt slag, för att ... säkerställa att dess lagar, andra författningar och administrativa förfaranden överensstämmer med bestämmelserna i detta avtal ...”.

3.      Överenskommelsen

17.      Överenskommelsen förekommer i bilaga 2 till Avtalet om upprättande av WTO. Det är DSB som har att genomföra de rekommendationer och beslut som antagits på grundval av överenskommelsen.(7)

18.      Denna överenskommelse har, enligt artikel 3.2 i densamma, till syfte att ”skydda rättigheter och skyldigheter enligt berörda avtal och till att klargöra bestämmelserna i dessa avtal i enlighet med sedvanerättsliga regler för tolkning av allmän folkrätt”.

19.      I avsaknad av en ömsesidigt överenskommen lösning mellan medlemmarna har det tvistlösningssystem som införts genom denna överenskommelse, enligt artikel 3.7 i densamma, till syfte att ”säkerställa att berörda åtgärder dras tillbaka, om dessa befunnits vara oförenliga med bestämmelserna i ett berört avtal”.

20.      Om den åtgärd som befunnits vara oförenlig inte omgående kan dras tillbaka, kan den berörda medlemmen, enligt artikel 21.3 i överenskommelsen, ges rimlig tid för detta.

21.      Vid utgången av denna frist, och om åtgärden inte gjorts förenlig med ett berört avtal, tillåts den berörda medlemmen, enligt artikel 22.2 i överenskommelsen även att inleda förhandlingar med parten i tvisten, i syfte att temporärt komma fram till en ömsesidigt godtagbar kompensation. Om detta inte sker, kan denna part begära att DSB temporärt upphäver medgivanden eller andra skyldigheter gentemot denna medlem.

B –    Den gemenskapsrättsliga lagstiftningen

1.      Systemet avseende skydd mot dumpad import från tredjeland till Europeiska gemenskapen

22.      Detta system var, vid tidpunkten för omständigheterna i målet vid den nationella domstolen, fastställt genom rådets förordning (EG) nr 384/96.(8)

23.      Denna förordning antogs av gemenskapen med stöd av dess skyldigheter enligt artikel 18.4 i antidumpningsavtalet och har till syfte att i den utsträckning som är möjlig införliva innehållet i detta avtal för att säkerställa att det tillämpas på ett korrekt och öppet sätt(9).

24.      Enligt nämnda förordning faller undersökningen och uttaget av provisoriska tullar under kommissionens behörighet. Antagandet av en slutgiltig tull faller däremot under rådets behörighet.(10) Dessa tullar skall införas genom förordning och tas ut av medlemsstaterna i den form och enligt den tullsats som anges i den förordning genom vilken dessa tullar införs(11).

25.      För att införa en antidumpningsåtgärd skall gemenskapsmyndigheterna konstatera att det förekommer dumpning och att väsentlig skada vållats ”gemenskapsindustrin” som en följd härav.(12) Gemenskapsmyndigheterna skall även bedöma om det ligger i gemenskapens intresse att införa en antidumpningstull.

26.      Enligt artikel 1.1 i grundförordningen ”får [en antidumpningstull] tillämpas på alla dumpade produkter vilkas övergång till fri omsättning inom gemenskapen vållar skada”.

27.      Enligt artikel 1.2 ”skall [en produkt] anses vara dumpad om exportpriset till gemenskapen är lägre än det jämförbara pris som en likadan produkt[(13)] betingar vid normal handel i exportlandet[(14)]”.

28.      Normalvärdet av en likadan produkt skall fastställas enligt de villkor som föreskrivs i artikel 2 i den ovannämnda förordningen. Normalvärdet skall i princip fastställas i förhållande till de faktiska priser som tillämpas i ursprungslandet. Om försäljning av den likadana produkten vid normal handel inte förekommer tillåter artikel 2.3 i grundförordningen dock att ett ”konstruerat” normalpris av produkten används, som bland annat fastställs på grundval av produktionskostnaden i ursprungslandet, jämte ett skäligt belopp för försäljnings- och administrationskostnader, andra allmänna kostnader samt för vinsten.

29.      I artikel 2.10 i denna förordning fastställs därefter de kriterier på grundval av vilka institutionerna skall göra en ”rättvis” jämförelse mellan exportpriset av den berörda produkten och normalvärdet av den likadana produkten. Denna jämförelse, som kan göras enligt tre metoder vilka anges i artikel 2.11 i nämnda förordning, gör det möjligt att fastställa dumpningsmarginalen. Denna skall utgöras av ”det belopp med vilket normalvärdet överstiger exportpriset”.(15)

30.      I artikel 3 i grundförordningen anges villkoren under vilka det skall fastställas att gemenskapsindustrin vållats skada.

31.      När det fastställts att den dumpade importen till gemenskapen medför väsentlig skada skall gemenskapsmyndigheterna, enligt artikel 21 i denna förordning, slutligen fastställa huruvida det ligger i gemenskapens intresse att antidumpningsåtgärder vidtas.(16)

32.      I artikel 9.4 i nämnda förordning anges under alla förhållanden att storleken på den slutgiltiga antidumpningstullen ”inte [får] överstiga den fastställda dumpningsmarginalen, men bör vara lägre än marginalen om en sådan lägre tull är tillräcklig för att undanröja den skada som vållats gemenskapsindustrin”.(17)

33.      I annat fall kan, enligt artikel 11.8 i grundförordningen, ”en importör begära återbetalning av tull som tagits ut, om det framkommer att den dumpningsmarginal som ligger till grund för den erlagda tullen har slopats eller sänkts till en nivå som är lägre än den gällande tullsatsen”.

2.      De omtvistade antidumpningstullarna avseende import av sänglinne av bomull med ursprung i Egypten, Indien och Pakistan

a)      Införandet av de omtvistade antidumpningstullarna

34.      Till följd av att kommissionen hade infört en preliminär antidumpningstull på import till gemenskapen av sänglinne av bomull med ursprung i Egypten, Indien och Pakistan(18), antog rådet, på grundval av grundförordningen, förordning (EG) nr 2398/97(19).

35.      I den omtvistade förordningen bekräftas kommissionens slutsatser att den dumpade importen vållat gemenskapsindustrin väsentlig skada. I gemenskapens intresse har det genom denna förordning därför införts en slutgiltig antidumpningstull.

b)      DSB:s ifrågasättande av de omtvistade antidumpningstullarna

36.      Till följd av att det genom den omtvistade förordningen införts slutgiltiga antidumpningstullar på Republiken Indiens export av sänglinne, vände sig denna stat den 3 augusti 1998 till DSB och begärde att samråd skulle inledas med Europeiska gemenskapen.(20) Eftersom detta samråd inte ledde till någon ömsesidigt överenskommen lösning, begärde Republiken Indien, med stöd av artikel 4.7 i överenskommelsen, att DSB skulle upprätta en panel med uppgift att undersöka huruvida den ovannämnda förordningen var förenlig med de relevanta bestämmelserna i WTO-avtalet.

37.      Enligt den rapport som publicerades den 30 oktober 2000(21), ansåg DSB:s panel att gemenskapen, vid fastställandet av den vägda genomsnittliga dumpningsmarginalen, hade åsidosatt artikel 2.4.2 i antidumpningsavtalet genom att tillämpa en metod för ”nollställning” av de negativa dumpningsmarginalerna. Panelen konstaterade vidare att gemenskapen, vid bedömningen av huruvida det förelåg skada som vållats gemenskapsindustrin, hade handlat på ett sätt som var oförenligt med artikel 3.4 i detta avtal genom att beakta uppgifter angående producenter som inte tillhörde den inhemska industrin, såsom denna hade definierats av de undersökande myndigheterna, och genom att inte bedöma samtliga relevanta faktorer som påverkar tillståndet för denna industri.

38.      Gemenskapen överklagade panelbeslutet till WTO:s överprövningsorgan. Detta organ bekräftade i sin rapport, daterad den 1 mars 2001,(22) panelens konstaterande att gemenskapens användning av metoden för ”nollställning” i samband med den ifrågavarande antidumpningsundersökningen var oförenlig med artikel 2.4.2 i antidumpningsavtalet. Överprövningsorganet konstaterade dessutom att gemenskapen även vid beräkningen av produktens ”konstruerade” normalvärde, och särskilt vid beräkningen av vinstbeloppen, hade handlat på ett sätt som var oförenligt med artikel 2.2.2 ii) i detta avtal.

39.      Den 12 mars 2001 antog DSB panelens och överprövningsorganets rapporter och begärde, med stöd av artikel 19.1 i överenskommelsen, att gemenskapen skulle göra sin åtgärd förenlig med antidumpningsavtalet.

40.      I enlighet med artikel 21.3 b i överenskommelsen kom Republiken Indien och gemenskapen överens om en rimlig tidsfrist för att genomföra DSB:s rekommendationer och beslut, vilken löpte ut den 14 augusti 2001.

c)      Gemenskapens översyn av de omtvistade antidumpningstullarna till följd av DSB:s rekommendationer och beslut

41.      Den 23 juli 2001 antog rådet förordning (EG) nr 1515/2001 om de åtgärder som gemenskapen får vidta till följd av rapporter som antagits av Världshandelsorganisationens tvistlösningsorgan när det gäller antidumpningsåtgärder eller antisubventionsåtgärder.(23)

42.      Enligt skäl 4 i förordningen syftar den till att göra det möjligt för gemenskapen att, när den anser det lämpligt, sörja för att en åtgärd som bland annat vidtagits i enlighet med grundförordningen överensstämmer med rekommendationer och utslag i de rapporter som antagits av DSB.

43.      I artikel 1.1 a i förordning nr 1515/2001 föreskrivs i detta syfte att rådet kan upphäva eller ändra den ifrågasatta åtgärden.

44.      Vidare får, enligt artikel 2.1 i denna förordning, ”[r]ådet ... även, i syfte att beakta den rättsliga tolkning som görs i en rapport som antagits av tvistlösningsorganet angående en icke ifrågasatt åtgärd, vidta någon av de åtgärder som anges i artikel 1.1”.

45.      I artikel 3 i ovannämnda förordning anges slutligen att dessa åtgärder ”skall tillämpas från och med den dag de träder i kraft och får inte utgöra någon grund för återbetalning av de tullar som tagits ut före den dagen, om inget annat anges”.

46.      Det är på grundval av artikel 1.1 a i förordning nr 1515/2001 som rådet den 7 augusti 2001 antog förordning (EG) nr 1644/2001,(24) i vilken de slutsatser om import med ursprung i Indien som fastställts i den omtvistade förordningen ändrades med hänsyn till DSB:s rekommendationer.

47.      Denna översyn avsåg fastställandet av det ”konstruerade” normalvärdet av en likadan produkt, beräkningen av den vägda genomsnittliga dumpningsmarginalen (ingen ”nollställning” tillämpades) och, slutligen, fastställandet av skada.

48.      Rådet bekräftade mot bakgrund av denna omprövning att det förelåg för gemenskapsindustrin skadlig dumpning på grund av import med ursprung i Egypten, Indien och Pakistan. Rådet konstaterade dock att det beträffande Indiens export förelåg mindre dumpning och sänkte tullsatsen för de antidumpningstullar som införts genom den omtvistade förordningen.(25) Rådet beslöt dessutom att tillfälligt avbryta tillämpningen av antidumpningsåtgärderna.(26)

49.      Rådet fann därefter att det på grundval av artikel 2 i förordning nr 1515/2001 var lämpligt att ompröva åtgärderna avseende import med ursprung i Egypten och Pakistan (som inte hade ifrågasatts vid DSB) och antog förordning (EG) nr 160/2002.(27)

50.      I artikel 1 i denna förordning föreskrivs att tillämpningen av de antidumpningstullar som införts genom den omtvistade förordningen skall upphävas tillfälligt med avseende på import av sänglinne av bomull med ursprung i Egypten och att dessa tullar skall upphöra att gälla den 28 februari 2002.(28)

51.      Enligt artikel 2 i den ovannämnda förordningen skall förfarandet rörande import med ursprung i Pakistan avslutas, eftersom den nya beräkningen visat att det inte förekom någon dumpad export av den berörda produkten från något av företagen i Pakistan.

52.      Med hänsyn till att åtgärderna avseende import med ursprung i Pakistan upphävts, och att åtgärderna avseende import med ursprung i Egypten upphört att gälla, gjorde rådet en ny analys av slutsatserna avseende import från Indien. Efter denna översyn, som grundades på artikel 11.3 i grundförordningen(29), antog rådet förordning (EG) nr 696/2002(30). Genom denna förordning bekräftades den slutgiltiga antidumpningstull som införts på import från Indien och som ändrats genom förordning nr 1644/2001.

II – Tvisten och förfarandet i målet vid den nationella domstolen

53.      Genom en skrivelse daterad den 10 juni 2002 ansökte Ikea Wholesale Ltd (nedan kallat Ikea eller sökanden) hos Commissioners of Customs and Excise (nedan kallade Commissioners) om återbetalning av de antidumpningstullar som erlagts för import av sänglinne av bomull med ursprung i Indien och Pakistan. Ikea ansökte om återbetalning av ett belopp på 230 301,74 GBP, motsvarande de tullar som uttagits på dess import från Pakistan under perioden mellan mars 2000 och januari 2002, och av ett belopp på 69 902, 29 GBP, motsvarande en del av de tullar som uttagits på dess import från Indien under perioden mellan mars 2000 och augusti 2001.

54.      Denna ansökan om återbetalning ingavs på grundval av artiklarna 236 och 239 i gemenskapens tullkodex.(31) Till stöd för sin ansökan gjorde Ikea gällande att den omtvistade förordningen och särskilt de undersökningar som gemenskapsmyndigheterna genomfört för beräkning av dessa tullar var rättsstridiga. Ikea grundade sig särskilt på slutsatserna i DSB:s rapporter.

55.      Commissioners avslog denna ansökan och bekräftade detta beslut efter ett formellt administrativt omprövningsförfarande. Commissioners uppgav dels att det i den omtvistade förordningen föreskrevs en slutgiltig antidumpningstull på denna import under den ifrågavarande perioden, dels att det i förordningarna nr 1644/2001 och 160/2002 inte föreskrevs någon retroaktiv återbetalning av redan uttagna tullar.

56.      Ikea väckte då talan mot detta beslut vid VAT and Duties Tribunal (London). Genom avgörande av den 8 september 2003 ogillade Tribunal talan, bland annat med motiveringen att de ifrågavarande förordningarna blivit slutgiltiga med avseende på sökanden, eftersom det inte väckts någon talan om ogiltigförklaring med stöd av artikel 230 EG.

57.      Den 31 oktober 2003 överklagade Ikea denna dom vid High Court of Justice (England & Wales), Chancery Division. Ikea hävdade dels att företaget inte var direkt och personligen berört av de ifrågavarande förordningarna i den mening som avses i artikel 230 EG, dels att dessa förordningar var rättsstridiga.

58.      High Court of Justice upphävde Tribunals avgörande och anförde att Ikea inte hade behörighet att direkt väcka talan om ogiltigförklaring vid gemenskapsdomstolarna enligt artikel 230 EG, eftersom varken den omtvistade förordningen eller förordningarna nr 1644/2001 och nr 160/2002 berörde företaget direkt och personligen. High Court of Justice ansåg att sökanden under dessa omständigheter kunde ifrågasätta dessa förordningar inom ramen för den talan mot avslaget på ansökan om återbetalning av tullarna som väckts vid nämnda domstol, och att det ankom på High Court of Justice att begära ett förhandsavgörande från domstolen angående de ifrågavarande förordningarnas giltighet.

III – Begäran om förhandsavgörande

59.      High Court of Justice (England & Wales), Cancery Division var tveksam i fråga om giltigheten av den omtvistade förordningen och av förordningarna nr 1644/2001, 160/2002 och 696/2002 (nedan kallade de följande förordningarna) och beslutade därför att vilandeförklara målet och att ställa följande frågor till domstolen:

”1.      Är rådets förordning (EG) nr 2398/97 av den 28 november 1997 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av sänglinne av bomull med ursprung i Egypten, Indien och Pakistan …, mot bakgrund av slutsatserna av den panel som tillsatts av Världshandelsorganisationens (WTO) tvistlösningsorgan i dess rapport av den 30 oktober 2000, punkt 7.2 g) och h), WT/DS1412/R, och av tvistlösningsorganets överprövningsorgan i dess beslut av den 1 mars 2002, punkterna 86 och 87, WT/DS1141/AB/R, helt eller delvis oförenlig med gemenskapsrätten på grund av att det i förordningen

a)      i strid med artikel 2.6 a i rådets förordning (EG) nr 384/96 av den 22 december 1995 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen, i ändrad lydelse, och artikel 2.2.2 ii) i antidumpningsavtalet används fel metod för att beräkna försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader samt vinst,

b)      i strid med artikel 2.11 i förordning nr 384/96 och artikel 2.4.2 i antidumpningsavtalet felaktigt tillämpas en metod för ”nollställning” då normalvärdet jämförs med exportpriser i syfte att fastställa huruvida dumpningsmarginaler förekommer, och/eller

c)      i strid med artikel 3.5 i förordning nr 384/96 och artikel 3.4 i antidumpningsavtalet inte görs en bedömning av alla relevanta faktorer som kan ha betydelse för gemenskapsindustrins tillstånd och att den skada som gemenskapsindustrin vållats fastställdes med beaktande av faktorer avseende företag som inte tillhör gemenskapsindustrin?

2)      Är någon eller alla av nedan angivna förordningar oförenliga med gemenskapsrätten (däribland artiklarna 1.7.1 och 9.4 i förordning nr 384/96, jämförda med artiklarna 1, 7.1 och 9 i antidumpningsavtalet) på grund av att de i) antogs på grundval av en omvärdering av de upplysningar som inhämtats under den första undersökningsperioden, av vilken det framkom att det inte skett någon dumpning eller att dumpning skett i mindre omfattning under denna period, ii) utan att det i någon av dem föreskrivs återbetalning av de belopp som redan betalats enligt förordning nr 2398/97? Denna fråga avser huruvida följande förordningar är oförenliga med gemenskapsrätten:

a)      rådets förordning (EG) nr 1644/2001 om ändring av förordning (EG) nr 2398/97 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av sänglinne av bomull med ursprung i Egypten, Indien och Pakistan samt om avbrytande av tillämpningen av tullen med avseende på import med ursprung i Indien,

b)      rådets förordning (EG) nr 160/2002 av den 28 januari 2002 om ändring av rådets förordning (EG) nr 2398/97 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av sänglinne av bomull med ursprung i Egypten, Indien och Pakistan samt om avslutande av förfarandet med avseende på import med ursprung i Pakistan, och/eller

c)      rådets förordning (EG) nr 696/2002 om bekräftelse av den slutgiltiga antidumpningstull som infördes på import av sänglinne av bomull med ursprung i Indien genom förordning (EG) nr 2398/97, ändrad och tillfälligt upphävd genom rådets förordning (EG) nr 1644/2001.

3)      Strider förordningarna nr 1644/2001, 160/2002 och 696/2002 dessutom mot artiklarna 7.2 och 9.4 i förordning nr 384/96 och mot proportionalitetsprincipen på grund av att det i dessa förordningar föreskrivs en antidumpningstull som inte är helt proportionerlig till den dumpning eller skada som denna tull avser att kompensera?

4)      Är svaren på de ovanstående frågorna olika beroende på om det rör sig om export från Indien eller Pakistan, med beaktande av

a)      förfarandena inför WTO:s tvistlösningsorgan, eller

b)      kommissionens slutsatser i förordningarna nr 1644/2001, 160/2002 och 696/2002?

5)      Med beaktande av svaren på de ovanstående frågorna

a)      skall en nationell tullmyndighet helt eller delvis återbetala de antidumpningstullar den uppburit med stöd av förordning nr 2398/97, och

b)      om svaret på denna fråga är jakande, till vem och på vilka villkor skall återbetalning ske?”

IV – Föremålet för giltighetsfrågorna

60.      Den hänskjutande domstolen har genom sin första fråga begärt att domstolen skall bedöma giltigheten av den omtvistade förordningen. Det är fråga om dels att få klarhet i huruvida DSB:s rekommendationer och beslut i samband med rapporterna om import av sänglinne kan vara bindande för domstolen i dess bedömning av giltigheten av denna förordning med avseende på gemenskapsrätten, dels om att bedöma giltigheten av gemenskapsmyndigheternas analys i samband med införandet av de ifrågavarande slutgiltiga antidumpningstullarna.

61.      Genom sin andra och sin tredje fråga har den hänskjutande domstolen frågat domstolen om giltigheten av de följande förordningarna. Frågan gäller huruvida dessa förordningar, genom att det i dem inte föreskrivs någon återbetalning av antidumpningstullar som uttagits enligt den omtvistade förordningen, strider mot grundförordningen (jämförd med antidumpningsavtalet) och särskilt mot proportionalitetsprincipen.

62.      Den hänskjutande domstolen vill genom sin fjärde fråga i detta sammanhang få klarhet i huruvida svaren på de föregående frågorna är olika beroende på om importen har sitt ursprung i Indien eller i Pakistan.

63.      Den hänskjutande domstolen vill slutligen, genom sin femte fråga, att domstolen, i förekommande fall, skall ange på vilka sätt en eventuell återbetalning av de tullar som erlagts enligt den omtvistade förordningen skall ske.

64.      Jag skall undersöka de ställda frågorna i den ordning som anges nedan.

V –    Giltigheten av den omtvistade förordningen

65.      Den hänskjutande domstolen vill genom sin första fråga i huvudsak att domstolen skall klargöra huruvida det skall fastställas att den omtvistade förordningen är oförenlig med grundförordningen, eftersom DSB har konstaterat att den omtvistade förordningen är oförenlig med antidumpningsavtalet.

66.      Frågan uppkommer nämligen på grund av att grundförordningen, vilket jag erinrar om, enligt skäl 5 i densamma, syftar till att i gemenskapsrätten ta in reglerna i antidumpningsavtalet för att säkerställa att de tillämpas på ett korrekt och öppet sätt.

67.      Bland dessa regler förekommer bland annat reglerna om fastställande av dumpning och skada. De metoder för beräkning som anges i artiklarna 2.2.2 ii) och 2.4.2 i antidumpningsavtalet, samt de uppgifter som gör det möjligt att fastställa skada och som anges i artikel 3.4 i detta avtal, har följaktligen i nästan identiska ordalag införlivats med grundförordningen.

68.      Domstolen fann i sin dom av den 9 januari 2003 i målet Petrotub och Republica mot rådet(32) att gemenskapen, genom att anta grundförordningen, hade avsett att fullgöra sina internationella förpliktelser enligt antidumpningsavtalet. Domstolen påpekade i detta avseende att gemenskapsmyndigheterna genom artikel 2.11 i denna förordning hade avsett att fullgöra sina särskilda förpliktelser enligt artikel 2.4.2 i nämnda avtal.(33)

69.      Under dessa omständigheter ansåg domstolen att det enligt rättspraxis från dess dom av den 7 maj 1991 i målet Nakajima mot rådet(34) ankom på domstolen att kontrollera lagenligheten av en förordning av rådet, i vilken det föreskrevs slutgiltiga antidumpningstullar på grundval av grundförordningen – såsom den omtvistade förordningen – med avseende inte endast på gemenskapsrätten utan även på antidumpningsavtalet.

70.      Enligt min mening gör sig, på samma villkor, denna slutsats gällande i förevarande mål. Gemenskapen har nämligen avsett att genom artiklarna 2.6 a och 3.5 i grundförordningen fullgöra de särskilda förpliktelser som följer av artiklarna 2.2.2 ii) och 3.4 i antidumpningsavtalet.

71.      Under dessa omständigheter, och med tillämpning av ovannämnd rättspraxis, anser jag att giltigheten av den omtvistade förordningen skall bedömas inte enbart med avseende på de tillämpliga bestämmelserna i grundförordningen, utan även med avseende på motsvarande regler i antidumpningsavtalet.

72.      Det skall dessutom påpekas att det inte föreligger någon märkbar skillnad i formuleringen mellan de relevanta bestämmelserna i grundförordningen och motsvarande regler i antidumpningsavtalet.

73.      Detta mål har i själva verket sin bakgrund i den omständigheten att DSB har tolkat de relevanta reglerna i antidumpningsavtalet på ett sätt som skiljer sig från hur gemenskapsinstitutionerna tolkade motsvarande bestämmelser i grundförordningen när de antog den omtvistade förordningen.

74.      Under dessa omständigheter skall det fastställas huruvida DSB:s tolkning av de relevanta reglerna i antidumpningsavtalet kan vara bindande för domstolen när den tolkar motsvarande bestämmelser i grundförordningen och följaktligen när den kontrollerar lagenligheten av den omtvistade förordningen med avseende på detta avtal.

75.      Är med andra ord gemenskapen, när den införlivar villkoren i antidumpningsavtalet med gemenskapsrätten, bunden av DSB:s tolkningar?

76.      Innan giltigheten av den omtvistade förordningen bedöms skall det således avgöras huruvida DSB:s rekommendationer och beslut, i vilka villkoren i antidumpningsavtalet tolkas, i förevarande fall kan vara bindande för domstolen.

A –    Verkan av DSB:s rekommendationer och beslut vid bedömningen av giltigheten av den omtvistade förordningen

77.      Jag anser, i likhet med rådet och kommissionen, att de tolkningar av antidumpningsavtalet som DSB antagit i samband med rapporterna om import av sänglinne inte kan vara bindande för domstolen i dess bedömning av giltigheten av den omtvistade förordningen.

78.      Om dessa tolkningar hade företräde, skulle de nämligen oundvikligen styra domstolens tolkning av motsvarande regler i gemenskapsrätten.

79.      En sådan lösning skulle emellertid äventyra det förhållandet att gemenskapens rättsordning är självständig vid fullföljandet av sina syften.

80.      En internationell traktat skall nämligen tolkas inte enbart på grundval av sin ordalydelse utan även mot bakgrund av sina mål. I artikel 31.1 i Wienkonventionen om traktaträtten av den 23 maj 1969(35) anges i detta avseende att ”[e]n traktat skall tolkas ärligt i överensstämmelse med den gängse meningen av [dess] uttryck sedda i sitt sammanhang och mot bakgrund av traktatens ändamål och syfte”(36).

81.      Det förhållandet att bestämmelserna i antidumpningsavtalet och motsvarande gemenskapsrättsliga bestämmelser är identiska innebär enligt min mening således inte att de med nödvändighet skall tolkas på ett identiskt sätt.

82.      DSB:s tolkningar påverkas nämligen av den karaktär och de syften som DSB fullföljer. Dessa syften skiljer sig dock avsevärt från dem som eftersträvas genom gemenskapsrätten.

83.      Även om avtalet om upprättande av WTO innehåller en samling regler som är bindande för medlemmarna(37) utgör det framför allt ett forum vid vilket medlemmarna inleder förhandlingar om sina multilaterala handelsförbindelser.

84.      Målet för det internationella handelssystemet är inte att skapa en rättslig gemenskap eller en inre marknad som liknar den som främjas inom Europeiska gemenskapen.(38) Betydligt mer blygsamt utgör det en gemensam institutionell ram i vilken medlemmarna förhandlar för att ”träffa ömsesidiga och för alla parter fördelaktiga överenskommelser”(39) om rättigheter och skyldigheter som bland annat syftar till att minska handelshindren och avskaffa diskrimineringen i de internationella handelsförbindelserna(40).

85.      Vid fullföljandet av dessa syften tolkas bestämmelserna i WTO-avtalen enligt sätt och metoder som skiljer sig från dem som kan prioriteras av gemenskapsdomstolarna.

86.      Enligt artikel 3.2 i överenskommelsen skall dessa bestämmelser således klargöras ”enligt sedvanerättsliga regler för tolkning av allmän folkrätt”.(41) De officiella tolkningarna av dessa avtal faller för övrigt inom behörigheten för WTO:s politiska organ, det vill säga WTO:s ministerkonferens(42) och allmänna råd(43).

87.      Under dessa omständigheter, och med hänsyn till karaktären och de mål som eftersträvas av WTO och gemenskapen, anser jag att det förhållandet att gemenskapens rättsordning är självständig skulle äventyras om det fastställs att domstolen kan vara bunden av DSB:s tolkningar.

88.      Att medge motsatsen skulle även leda till att den exklusiva behörighet att tolka de gemenskapsrättsliga reglerna som gemenskapsdomstolarna har enligt artikel 220 EG ifrågasätts.

89.      Visserligen uttalade domstolen i sitt yttrande 1/91(44) att ”[o]m … ett internationellt avtal innehåller bestämmelser om en egen domstolsordning, vilken innefattar en domstol som är behörig att lösa tvister mellan avtalsparterna och som till följd därav är behörig att tolka avtalets bestämmelser, är ifrågavarande domstols avgöranden bindande för gemenskapen, inklusive EG-domstolen”(45). Domstolen slog även fast att ”[e]tt internationellt avtal som innehåller bestämmelser om en sådan domstolsordning ... i princip [är] förenligt med gemenskapsrätten [och att] [g]emenskapens behörighet i fråga om internationella förbindelser och dess behörighet att ingå internationella avtal ... nämligen med nödvändighet [innefattar] befogenheten att såvitt gäller tolkningen och tillämpningen av dessa avtals bestämmelser följa avgörandena från en domstol som inrättats i enlighet med eller utsetts av avtalen i fråga”.(46)

90.      Domstolen påpekade dock i detta yttrande att det till följd av det ifrågavarande avtalet i gemenskapens rättsordning infördes en omfattande samling rättsregler som är sidoordnad en grupp gemenskapsbestämmelser med samma ordalydelse.(47) Domstolen konstaterade således att syftet med det ifrågavarande avtalet ”[var] bestämmande inte endast för tolkningen av bestämmelserna i själva avtalet utan även för tolkningen av motsvarande bestämmelser i gemenskapsrätten”(48).

91.      Domstolen ansåg följaktligen att ”den i avtalet föreskrivna domstolsmekanismen, genom att påverka den framtida tolkningen av gemenskapsbestämmelserna på området för fri rörlighet och konkurrens [stred] mot artikel 164 i EEG-fördraget [nu artikel 220 EG] och, mera allmänt, mot själva grundvalarna för gemenskapen”.(49)

92.      Under dessa omständigheter och även om sammanställningen av bestämmelserna i antidumpningsavtalet och i gemenskapsrätten inte är så omfattande som domstolen har framhållit i detta yttrande, anser jag att gemenskapsdomstolarnas konstateranden a fortiori gäller det system för tvistlösning som upprättas genom WTO-avtalen.

93.      Trots de märkbara förbättringar som har följt övergången från GATT till WTO(50) – särskilt de förbättringar som skett för att stärka systemet för tvistlösning – innebär denna övergång enligt min mening inte att något domstolsliknande organ skall inrättas.

94.      Enligt artikel 19 i överenskommelsen är de rapporter som upprättas av panelen och överprövningsorganet således endast rekommendationer(51). Vad avser besluten utgör de, enligt min mening, varken formellt eller innehållsmässigt bindande domstolsavgöranden. Dessa beslut antas av WTO:s allmänna råd som, även om det avgör frågor i sin egenskap av tvistlösningsorgan, nämligen likafullt utgör ett politiskt organ.

95.      Förhandlingen mellan parterna i tvisten är dessutom betydelsefull enligt överenskommelsen även när det föreligger ett beslut av DSB.

96.      Såsom jag har angett syftar denna överenskommelse framför allt till ”en tillfredsställande lösning av en tvist”.(52) Trots att medlemmarna är skyldiga att ”skyndsamt” uppfylla rekommendationer eller beslut från DSB(53) kan de dock komma överens om en rimlig tid för att dra tillbaka den omtvistade åtgärden. Om detta inte sker kan medlemmarna förhandla om sådana ”tillfälliga åtgärder”(54), som ”ömsesidigt godtagbar” kompensation eller upphävanden av medgivanden eller andra skyldigheter(55). Trots DSB:s övervakning av genomförandet av antagna rekommendationer eller beslut(56), utesluter ingenting i överenskommelsen att dessa förhandlade åtgärder i princip tillfälligt kan fortsätta att gälla.

97.      Det är på grund av den stora vikt som tillmäts förhandlingen i överenskommelsen som domstolen konstant har uttalat följande: ”Att ålägga domstolarna en skyldighet att underlåta att tillämpa regler i nationell rätt som är oförenliga med WTO-avtalen kan få till följd att de lagstiftande eller verkställande organens ställning försvagas i deras sökande efter en lösning av tvisten som är ömsesidigt godtagbar och som är förenlig med reglerna i WTO-avtalen”.(57)

98.      Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag således att domstolen inte kan vara bunden av DSB:s tolkningar i dess rapporter om import av sänglinne, då den prövar giltigheten av den omtvistade förordningen.

B –    Huruvida den omtvistade förordningen är giltig med avseende på grundförordningen och antidumpningsavtalet

99.      Genom dessa frågor vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida gemenskapsmyndigheterna handlade på ett sätt som är oförenligt med de tillämpliga bestämmelserna i grundförordningen och i antidumpningsavtalet, för det första när de fastställde det konstruerade normalvärdet av produkten, för det andra när de tillämpade metoden för ”nollställning” vid fastställandet av den totala dumpningsmarginalen, och för det tredje när de bedömde huruvida skada vållats gemenskapsindustrin och huruvida den är väsentlig.

100. Enligt min mening är det nödvändigt att inledningsvis göra två anmärkningar.

101. Den första anmärkningen avser omfattningen av gemenskapsdomstolarnas kontroll i samband med att rådet inför antidumpningsåtgärder.

102. Det skall erinras om att gemenskapsinstitutionerna, på området för den gemensamma handelspolitiken och, särskilt, i fråga om handelspolitiska skyddsåtgärder, förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning med hänsyn till de komplicerade ekonomiska, politiska och juridiska situationer som de skall bedöma.(58)

103. Denna befogenhet omfattar inte endast antagandet av grundförordningen – inom de gränser som följer av antidumpningsavtalet – utan även de konkreta antidumpningsåtgärder som antas på grundval av denna förordning.(59)

104. Domstolen har således vid upprepade tillfällen fastställt att valet mellan de olika metoder för beräkning av dumpningsmarginalen som anges i en grundförordning samt bedömningen av en produkts normalvärde(60) och även fastställandet av huruvida det föreligger skada(61) förutsätter en bedömning av komplicerade ekonomiska situationer.

105. Domstolsprövningen av en sådan bedömning skall, enligt fast rättspraxis, därför begränsas till att undersöka om förfarandereglerna följts, om de faktiska omständigheter som legat till grund för det ifrågasatta valet är materiellt korrekta samt att det inte föreligger något uppenbart fel i bedömningen av dessa omständigheter och att det inte föreligger maktmissbruk.(62) Däremot ankommer det inte på gemenskapsdomstolarna att ersätta bedömningen av de institutioner som är behöriga att göra detta val med sin egen bedömning.

106. Vidare skall denna kontroll endast avse de uppgifter som institutionerna förfogade över då de antog den omtvistade förordningen.(63)

107. Den andra anmärkningen avser omfattningen av den motiveringsskyldighet som enligt artikel 253 EG åligger gemenskapsinstitutionerna när de antar antidumpningsåtgärder.

108. Det framgår av fast rättspraxis att det av den motivering som krävs enligt artikel 253 EG klart och tydligt skall framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och kan tillvarata sina rättigheter och så att gemenskapsdomstolarna kan utöva sin prövningsrätt. Det kan dock inte krävas att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen. Motiveringsskyldigheten bör nämligen bedömas med hänsyn till det sammanhang och det förfarande under vilka den ifrågasatta förordningen har antagits samt till alla rättsliga bestämmelser som reglerar det berörda området.(64)

109. Domstolen har härvidlag ansett att gemenskapsmyndigheterna då det är fråga om en förordning enligt vilken en slutgiltig antidumpningstull införs inte är skyldiga att ange alla detaljer i sitt resonemang, om de berörda företagen inte har framfört någon invändning mot detsamma under det administrativa förfarandet.(65)

110. Sedan dessa förutsättningar fastslagits, finns det anledning att kontrollera huruvida dessa myndigheter, för att införa de ifrågavarande antidumpningstullarna, gjorde sig skyldiga till en uppenbart felaktig bedömning när de för det första fastställde produktens konstruerade normalvärde, för det andra tillämpade metoden för ”nollställning” vid fastställandet av den totala dumpningsmarginalen, och för det tredje när de bedömde huruvida skada vållats gemenskapsindustrin och huruvida denna skada var väsentlig.

1.      Beräkningen av produktens konstruerade normalvärde

111. Den hänskjutande domstolen vill först att domstolen skall klargöra huruvida den metod som gemenskapsinstitutionerna tillämpade för att konstruera normalvärdet av de produkter som företagen i Indien och Pakistan exporterat är förenlig med artiklarna 2.6 a i grundförordningen och 2.2.2 ii) i antidumpningsavtalet.

112. Enligt artikel 1.2 i grundförordningen skall, vilket jag erinrar om, ”[e]n produkt … anses vara dumpad om exportpriset till gemenskapen är lägre än det jämförbara pris som en likadan produkt betingar vid normal handel i exportlandet”.(66) Fastställandet av dumpning innebär således en jämförelse mellan dels exportpriset på den produkt som undersökningen avser, dels normalvärdet av den likadana produkten på ursprungslandets hemmamarknad.(67)

113. Fastställandet av normalvärdet av den likadana produkten utgör således en viktig etapp som gör det möjligt för de myndigheter som skall utföra undersökningen att fastställa eventuell dumpning.

114. Enligt artikel 2.1 första stycket i grundförordningen skall normalvärdet av den likadana produkten ”vanligtvis grundas på de priser som oberoende kunder i exportlandet har betalat eller skall betala vid normal handel”.(68)

115. När det inte har förekommit någon försäljning av den likadana produkten vid normala handelstransaktioner eller när denna försäljning är otillräcklig(69), skall normalvärdet av denna produkt enligt artikel 2.3 i denna förordning ”konstrueras” på grundval av produktionskostnaden i ursprungslandet, jämte ett skäligt belopp för försäljnings- och administrationskostnader, andra allmänna kostnader samt för vinsten. Enligt domstolens fasta rättspraxis är syftet med denna metod att fastställa försäljningspriset på en produkt så som det skulle vara om denna produkt hade sålts i ursprungslandet eller exportlandet.(70)

116. Beloppen motsvarande försäljnings- och administrationskostnader, andra allmänna kostnader samt vinst kan fastställas enligt fyra beräkningsmetoder, som anges i artikel 2.6 i den ovannämnda förordningen.

117. Dessa belopp fastställs i princip på grundval av faktiska uppgifter avseende den tillverkning och den försäljning av den likadana produkten som vid normal handel sker genom exportören eller den producent som är föremål för undersökning.

118. När dessa belopp inte kan fastställas på så sätt, kan de beräknas på grundval av ”det vägda genomsnittet för de faktiska belopp som har fastställts för andra exportörer eller producenter som är föremål för undersökning avseende produktion och försäljning av den likadana produkten på hemmamarknaden i ursprungslandet” (artikel 2.6 a).

119. Beloppen kan även fastställas på grundval av ”den berörda exportörens eller producentens faktiska kostnader för produktion och försäljning av produkter vid normal handel inom samma generella produktkategori på hemmamarknaden i ursprungslandet” (artikel 2.6 b) eller varje annan ”rimlig metod” (artikel 2.6 c).

120. Domstolen anser att dessa beräkningsmetoder skall beaktas i den ordning de anförs och att var och en skall tillämpas så att beräkningen blir skälig.(71)

121. I artikel 2.6 a i grundförordningen återges i nästan likadana ordalag den beräkningsmetod som anges i artikel 2.2.2 ii) i antidumpningsavtalet.(72)

122. Sökanden har i sitt yttrande anfört att varken artikel 2.6 a i grundförordningen eller artikel 2.2.2 ii) i antidumpningsavtalet ger gemenskapsmyndigheterna möjlighet att vid beräkningen av de belopp som motsvarar försäljnings- och administrationskostnader, andra allmänna kostnader samt vinst ta hänsyn till de uppgifter som avser en enda exportör eller producent och utesluta sådan försäljning genom andra exportörer eller producenter som inte har skett vid normal handel.(73)

123. För det första skall det kontrolleras huruvida gemenskapsinstitutionerna, mot bakgrund av de ovannämnda bestämmelserna, vid beräkningen av beloppen för försäljnings- och administrationskostnader, andra allmänna kostnader samt vinst, lagenligt kunde ta hänsyn enbart till uppgifter avseende en enda exportör.

124. Det skall först påpekas att kommissionen på grund av det stora antalet exportörer i de berörda länderna beslutade att utföra stickprov i enlighet med artikel 17 i grundförordningen.(74) Kommissionen gjorde således ett urval av företag för vart och ett av exportländerna.(75)

125. Efter att ha konstaterat att de hemmapriser som tillämpades på ursprungsmarknaderna inte utgjorde någon lämplig grund för att fastställa normalvärdet, beslutade gemenskapsmyndigheterna att konstruera detta normalvärde i enlighet med artikel 2.3 i grundförordningen för alla typer av sänglinne som exporterades till gemenskapen av företagen i Indien, Pakistan och Egypten.

126. Detta normalvärde fastställdes således genom att det till tillverkningskostnaden för den produkt som varje företag exporterade lades ett skäligt belopp motsvarande dels försäljnings- och administrationskostnaderna och de andra allmänna kostnaderna, dels vinsten.

127. Vad avser import med ursprung i Indien framgår det av gemenskapsmyndigheternas förklaringar att endast ett företag i urvalet hade ansetts ha haft representativ försäljning av den likadana produkten på hemmamarknaden under undersökningsperioden.(76) Det fastställdes även att denna försäljning kunde anses ha genomförts vid normal handel, i den utsträckning som den var lönsam.

128. Samma konstaterande gjorde sig gällande vad avser import med ursprung i Pakistan.(77)

129. Det belopp för försäljnings- och administrationskostnader, andra allmänna kostnader samt vinst som använts för att fastställa det konstruerade normalvärdet av den likadana produkten i Indien och Pakistan motsvarar under dessa omständigheter de försäljnings- och administrationskostnader och andra kostnader som bestritts och av den vinst som uppnåtts av ett företag i Indien och ett företag i Pakistan.

130. Ikea har i sitt yttrande gjort gällande att det av en rent bokstavlig tolkning av artiklarna 2.6 a i grundförordningen och 2.2.2 ii) i antidumpningsavtalet framgår att det enligt dessa är klart förbjudet att endast använda uppgifter avseende en enda exportör.(78)

131. I motsats till sökanden anser jag inte att en sådan analys i förevarande fall utgår från en uppenbart felaktig bedömning.

132. Jag anser nämligen att det förhållandet att uttrycket ”andra exportörer eller producenter” används i pluralis i artikel 2.6 a i grundförordningen inte utesluter att uppgifter från ett enda företag kan beaktas. Denna slutsats gör sig med än större rätt gällande i det fall då detta företag, bland andra företag som är föremål för undersökning, är det enda som på hemmamarknaden i ursprungslandet haft en representativ försäljning av den likadana produkten under undersökningsperioden.

133. När det gäller användningen i denna bestämmelse av begreppet ”vägt genomsnitt” anser jag, i likhet med rådet, att det även kan tillämpas på det vägda genomsnittet av en enda producents eller exportörs transaktioner.(79) Så har varit fallet i förevarande mål.(80)

134. Under dessa omständigheter anser jag att gemenskapsmyndigheterna, när endast ett företag har haft representativ försäljning av den likadana produkten i det berörda ursprungslandet, såsom är fallet i förevarande fall, har rätt att inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning endast beakta de uppgifter som avser detta företag.

135. För det andra skall det kontrolleras huruvida den omständigheten att andra exportörers eller producenters försäljning som inte ägt rum vid normal handel inte tas med vid fastställandet av vinstmarginalen utgör en lämplig metod för att konstruera normalvärdet.

136. I förevarande mål har gemenskapsmyndigheterna konstaterat att försäljningen av den likadana produkten på hemmamarknaden hade genomförts till lägre pris än tillverkningspriset. Försäljningen hade därför inte skett vid normal handel och kunde således inte utgöra en lämplig grundval för att fastställa normalvärdet.

137. I motsats till vad sökanden har anfört(81) anser jag att den beräkningsmetod som gemenskapsinstitutionerna använde i samband med den ifrågavarande undersökningen inte strider mot vare sig ordalydelsen eller andan i artiklarna 2.6 i grundförordningen och 2.2.2 i antidumpningsavtalet.

138. För det första är en sådan metod förenlig med den princip som fastställts i grundförordningen och i antidumpningsavtalet, enligt vilken normalvärdet i princip skall grundas på uppgifter avseende den försäljning som skett vid normal handel. Denna princip framgår, enligt min mening, tydligt av ordalydelsen i artiklarna 1.2 och 2.1 i grundförordningen(82) samt av artikel 2.1 i antidumpningsavtalet.

139. I artiklarna 2.6 i ovannämnda förordning och 2.2.2 i antidumpningsavtalet föreskrivs det uttryckligen att beloppen motsvarande försäljnings- och administrationskostnader, andra allmänna kostnader och vinst skall baseras på faktiska uppgifter om tillverkning och försäljning av den likadana produkten vid normal handel även i det fall då normalvärdet skall konstrueras.

140. Denna princip har för övrigt fastställts av domstolen i en dom av den 13 februari 1992 i målet Goldstar mot rådet.(83) I detta mål ansåg gemenskapsdomstolen att begreppet normal handel ”är avsett att med avseende på fastställandet av normalvärdet utesluta situationer i vilka försäljning på hemmamarknaden inte sker på normala handelsvillkor, särskilt när en produkt säljs till ett pris som understiger tillverkningskostnaderna ...”.(84)

141.  För det andra är det enligt artiklarna 2.6 a i grundförordningen och 2.2.2 ii) i antidumpningsavtalet inte uttryckligen förbjudet att utesluta försäljning som inte har ägt rum vid normal handel. I dessa bestämmelser anges nämligen endast att den försäljning som skall beaktas är försäljningen av den likadana produkten på hemmamarknaden i ursprungslandet.

142. Under dessa omständigheter är det, enligt min mening, inte med orätt som gemenskapsinstitutionerna beslutade att i beräkningen av det konstruerade normalvärdet av produkten utesluta exportörers och tillverkares försäljning som inte har ägt rum vid normal handel.(85)

143. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att det konstruerade normalvärdet av den likadana produkten i fråga om import från Indien och från Pakistan har fastställts på ett korrekt sätt.

2.      Fastställandet av dumpningsmarginalen

144. Den hänskjutande domstolen vill därefter få klarhet i huruvida den metod för ”nollställning” som använts för att fastställa den totala dumpningsmarginalen, såsom den har tillämpats i samband med den ifrågavarande antidumpningsundersökningen, är förenlig med artiklarna 2.11 i grundförordningen och 2.4.2 i antidumpningsavtalet.

145. Enligt artikel 2.12 i grundförordningen skall, vilket jag erinrar om, dumpningsmarginalen utgöras av ”det belopp med vilket normalvärdet överstiger exportpriset”. Denna marginal fastställs således av de undersökande myndigheterna genom att på ett ”rättvist” sätt”(86) jämföra normalvärdet av den likadana produkten med det exportpris som tillämpas till gemenskapen.

146. Enligt artikel 2.11 i denna förordning finns det tre jämförelsemetoder. De två första metoderna kallas ”symmetriska” och ger möjlighet att jämföra det vägda genomsnittliga normalvärdet med det vägda genomsnittliga priset för alla exporttransaktioner till gemenskapen eller, transaktion för transaktion, de enskilda normalvärdena med de enskilda exportpriserna till gemenskapen.

147. En tredje så kallad ”asymmetrisk” metod kan dock användas när mönstret för exportpriserna skiljer sig väsentligen mellan olika inköpare, regioner eller perioder (det talas följaktligen om ”selektiv dumpning” eller om ”riktad dumpning”) och när de symmetriska metoderna inte gör det möjligt att till fullo återspegla den dumpning som förekommit.(87) Under dessa omständigheter kan en dumpningsmarginal fastställas genom en jämförelse mellan det normalvärde som fastställts på grundval av ett vägt genomsnitt och samtliga enskilda exportpriser till gemenskapen.

148. Enligt artikel 2.4 i antidumpningsavtalet krävs det även att jämförelsen mellan normalvärdet och exportpriset skall vara ”rättvis”. I artikel 2.4.2 i detta avtal anges dessutom, vad avser den första symmetriska metoden, att det skall göras en jämförelse mellan ett vägt medeltal för normalvärdet och ett vägt medeltal för alla ”jämförbara” exportpriser.(88)

149. Det framgår, i förevarande fall, av skäl 46 i den preliminära förordningen att dumpningsmarginalen i allmänhet har beräknats genom en jämförelse mellan ett vägt genomsnittligt konstruerat normalvärde för varje produktslag och ett vägt genomsnittligt exportpris för varje produktslag. Denna beräkningsmetod har bekräftats i skäl 29 i den omtvistade förordningen.

150. Det framgår dock av handlingarna i ärendet att gemenskapsmyndigheterna i beräkningen av den totala dumpningsmarginalen använde metoden för ”nollställning” av de negativa dumpningsmarginalerna.(89)

151. Även om jag beklagar att det i den preliminära förordningen och i den omtvistade förordningen inte finns någon som helst förklaring till denna metod,(90) förefaller det som om den då utgjorde fast praxis. Ingen av parterna har för övrigt anfört någon sådan specifik invändning under det administrativa förfarandet som, i förekommande fall, hade kunnat göra det nödvändigt att mer i detalj motivera beräkningen av den totala dumpningsmarginalen.(91)

152. Med hänsyn till de uppgifter som rådet och kommissionen har lämnat kan denna metod, såsom den har tillämpats i samband med förevarande tvist, i korthet beskrivas enligt följande. Gemenskapsmyndigheterna fastställde först att den produkt som undersökningen avsåg – sänglinne av bomull – innefattade ett visst antal olika modeller eller typer. För var och en av dessa modeller beräknade de ett vägt genomsnittligt normalvärde samt ett vägt genomsnittligt exportpris och jämförde dem därefter för varje modell. När normalvärdet för vissa modeller översteg exportpriset fastställdes förekomsten av dumpning (”positiv” dumpningsmarginal). När normalvärdet för andra modeller understeg exportpriset konstaterades det inte någon dumpning och institutionerna fastställde en ”negativ” dumpningsmarginal.(92) Gemenskapsmyndigheterna adderade därefter dumpningsbeloppet för alla de modeller beträffande vilka det fastställts dumpning för att beräkna det totala dumpningsbeloppet för den produkt som undersökningen avsåg. För alla de modeller beträffande vilka det inte fastställts någon dumpning minskade institutionerna alla de negativa dumpningsmarginalerna till noll. Det totala dumpningsbeloppet uttrycktes därefter i procent av det kumulerade värdet av alla exporttransaktioner för alla modeller, vare sig de varit dumpade eller inte.

153. Sökanden har gjort gällande att en sådan metod leder till en ”snedvridning” av de negativa dumpningsmarginalerna.(93) Sökanden har även påpekat att gemenskapsmyndigheterna nu har erkänt att denna praxis är rättsstridig och därvid åberopat den aktuella tvisten som gemenskapen har inlett mot Amerikas förenta stater vid WTO.(94)

154. Enligt min mening kan metoden för ”nollställning” av de negativa dumpningsmarginalerna, såsom den har tillämpats i förevarande mål, ifrågasättas. Även om de undersökande myndigheterna har frihet att välja de beräkningsmetoder som är lämpligast, måste dessa metoder dock återspegla den faktiska omfattningen av den dumpning som förekommer.(95)

155. Visserligen har domstolen, i det ovannämnda målet Toyo mot rådet, godtagit att denna metod kan användas, men det var i det målet fråga om ett fall som skiljer sig från det fall som är i fråga i tvisten i målet vid den nationella domstolen.

156. I detta mål hade dumpningsmarginalen fastställts på grundval av en jämförelse mellan det vägda genomsnittliga normalvärdet och exportpriserna, beräknade enligt metoden med en beräkning transaktion för transaktion. Vid denna beräkning hade de exportpriser som var högre än normalvärdet ”fiktivt” sänkts till normalvärdets nivå. Domstolen ansåg att denna metod med en beräkning transaktion för transaktion, såsom den hade tillämpats av gemenskapsmyndigheterna, är den enda metod som gör det möjligt att ”förhindra manipulationer där dumpningen döljs genom uttag av olika priser, av vilka några överstiger och andra understiger normalvärdet”.(96)

157. Denna analys kan dock enligt min mening inte tillämpas på förevarande fall.

158. Det är här inte fråga om en jämförelse transaktion för transaktion, utan snarare om en jämförelse mellan ”vägt genomsnitt och vägt genomsnitt”.

159. Vidare har denna metod tillämpats på modeller för sänglinne beträffande vilka det konstaterats negativ dumpning, även om gemenskapsmyndigheterna beräknade dumpningsmarginalen för produkten i dess helhet.(97)

160. Jag anser att det i förevarande fall inte är fråga om en lämplig metod för att beräkna den totala dumpningsmarginalen.

161. Enligt min mening skall dumpningsmarginalen för den produkt som undersökningen avser, när en dumpningsmarginal beräknats på grundval av många genomsnitt som fastställts per modell, nämligen återspegla resultaten av samtliga jämförelser, däri inbegripet de jämförelser där det vägda genomsnittliga exportpriset är högre än det vägda genomsnittliga normalvärdet för vissa modeller.

162. Metoden för ”nollställning”, såsom den tillämpats i förevarande mål, ger dock inte möjlighet att fullt ut i vederbörlig ordning beakta det faktiska priset för de exporttransaktioner som ägt rum under undersökningsperioden för vissa modeller. När myndigheterna fastställde ett nollvärde för vissa dumpningsmarginaler, innebar detta, såsom jag har angett, att dumpningsmarginalerna för de modeller vars dumpningsmarginal var negativ åsattes ett nollvärde. Myndigheterna ansåg således att det vägda genomsnittet av exportpriset var identiskt med det vägda genomsnittet av normalvärdet, trots att det faktiskt var högre.

163. Användningen av denna metod har således fått till följd att jämförelseresultaten ändrats på ett konstlat sätt och att dumpningsmarginalen ökats kraftigt för produkten i sin helhet.

164. Ett enkelt exempel grundat på konkreta siffror (även om de är fullständigt fiktiva) kan illustrera verkan av ”nollställningen”. Detta exempel skulle kunna avse en producent i ett tredjeland som exporterar två modeller av sänglinne till gemenskapen, modellen A och modellen B.

För var och en av dessa modeller har det vägda genomsnittliga normalvärdet beräknats på grundval av ett visst antal inhemska transaktioner och det vägda genomsnittet av exportpriset beräknats på grundval av ett visst antal exporttransaktioner.

	Vägt genomsnittligt normalvärde	Vägt genomsnittligt exportpris	Dumpnings-marginal	Dumpningsmarginal (med tillämpning av ”nollställning”)
Modell A	100	75	+25	+ 25
Modell B	125	150	- 25	0
Produkt (modell A + modell B)				0	+25

För modell A visar jämförelsen av det vägda genomsnittliga normalvärdet med det vägda genomsnittliga exportpriset en ”positiv” dumpningsmarginal på 25.(98)

För modell B visar samma jämförelse en ”negativ” dumpningsmarginal på -25.

Om en total dumpningsmarginal beräknas för produkten i sin helhet på grundval av de marginaler som fastställts för dessa två modeller kompenseras den positiva dumpningsmarginal som fastställts för modell A (+25) av den negativa dumpningsmarginal som fastställts för modell B (-25) så att ingen dumpning konstateras.

Genom att den negativa dumpningsmarginal som konstaterats för modell B nollställs är den totala dumpningsmarginal som fastställs för produkten i sin helhet högre (+ 25).

Uttryckt i procent av det kumulerade värdet av alla exporttransaktioner som avser alla modeller av produkten är denna marginal lika med följande:

25/225 x 100 = 11,1 procent

På så sätt skall modell B, för vilken det inte hade konstaterats någon dumpning, i likhet med modell A bli föremål för en antidumpningstull.

165. Användningen av metoden för ”nollställning” kan således inte endast påverka dumpningsmarginalens storlek utan även beträffande en viss modell påvisa en dumpningspraxis som inte förekommer.

166. Jag påpekar dessutom att jämförelsen enligt artikel 2.10 och 2.11 i grundförordningen och artikel 2.4 i antidumpningsavtalet skall vara ”rättvis”. I artikel 2.4.2 i detta avtal anges även att ett vägt medeltal för normalvärdet skall jämföras med ett vägt medeltal för alla jämförbara exportpriser.(99)

167. Genom att nollställa de negativa dumpningsmarginaler som fastställts beträffande vissa modeller fastställde de undersökande myndigheterna inte någon dumpningsmarginal för produkten i sin helhet på grundval av en jämförelse mellan det vägda genomsnittet för normalvärdet och det vägda genomsnittet för priset för alla jämförbara transaktioner, det vill säga alla de transaktioner som avser alla de modeller av produkten som undersökningen avsåg. En sådan jämförelse är enligt min mening inte heller ”rättvis” i den mening som avses i de ovannämnda bestämmelserna.

168. I sitt yttrande(100) har rådet hävdat att ”nollställningen” beroende på modell gav gemenskapsmyndigheterna möjlighet att på ett korrekt sätt behandla de fall i vilka exportörerna inriktade dumpningen på vissa slag eller modeller av den produkt som undersökningen avsåg. Om så hade varit fallet anser jag att det ankom på gemenskapsinstitutionerna att definiera denna produkt på ett snävare sätt.

169. Endast den omständigheten att vissa transaktioner resulterar i en negativ marginal betyder inte heller med nödvändighet att de är föremål för en riktad dumpning.

170. Under dessa omständigheter är jag böjd att anse att gemenskapsinstitutionerna genom att nollställa de negativa dumpningsmarginaler som fastställts beträffande vissa modeller av sänglinne inte på ett korrekt sätt fastställde dumpningsmarginalen för sänglinne av bomull med ursprung i Indien, Egypten och Pakistan.

3.      Fastställandet av skada

171. Den hänskjutande domstolen har slutligen begärt att domstolen skall bedöma giltigheten av den omtvistade förordningen med avseende på artiklarna 3.5 i grundförordningen och 3.4 i antidumpningsavtalet genom att det i denna, vid bedömningen av skadan, tas hänsyn till uppgifter avseende producenter som inte omfattas av definitionen av gemenskapsindustrin. Gemenskapsmyndigheterna har även kritiserats för att inte ha bedömt samtliga relevanta faktorer som kan inverka på tillståndet för denna industri.

172. Enligt artikel 1.1 i grundförordningen räcker det inte att en produkt är dumpad för att en antidumpningstull skall kunna införas. Importen till gemenskapen av en dumpad produkt skall dessutom vålla skada eller risk för väsentlig skada för gemenskapsindustrin(101) eller avsevärd försening för etablerandet av sådan industri(102).

173. Enligt artikel 3.2 i denna förordning skall fastställande av skada grundas på faktiska bevis och inbegripa en objektiv granskning av bland annat den dumpade importens inverkan på gemenskapsindustrin.

174. Denna granskning skall enligt artikel 3.5 i den ovannämnda förordningen innefatta en bedömning av alla relevanta ekonomiska faktorer och förhållanden som har betydelse för denna gemenskapsindustris tillstånd(103) och för de priser som tillämpas i gemenskapen(104).

175. Denna sistnämnda bestämmelse motsvarar, vilket jag erinrar om, skyldigheterna som följer av artikel 3.4 i antidumpningsavtalet.(105)

176. Det skall för det första undersökas huruvida gemenskapsmyndigheterna, genom att beakta information avseende företag som inte omfattas av definitionen av gemenskapsindustrin, har gjort sig skyldiga till en uppenbart felaktig bedömning som medfört en felaktig utvärdering av skada.

177. I förevarande mål har gemenskapsindustrin, i den mening som avses i artikel 4.1 i grundförordningen, definierats så att den avser de 35 företag som har samarbetat i undersökningen och som representerar en betydande del av den totala gemenskapsproduktionen av sänglinne av bomull under undersökningsperioden.(106)

178. I enlighet med artikel 17.1 i denna förordning(107) beslutade gemenskapsmyndigheterna att ett urval av 17 producenter, som var representativt för gemenskapsindustrin, skulle ingå i stickprovet(108).

179. Det framgår av skäl 62 i den preliminära förordningen att de uppgifter som krävdes för undersökningen av den skada som vållats gemenskapsindustrin inte hade analyserats enbart i förhållande till gemenskapsindustrin, och särskilt i förhållande till de gemenskapsproducenter som ingick i stickprovet. Denna analys avsåg även uppgifter avseende gemenskapen i sin helhet. Uppgifter erhölls från erkända källor för industrin (särskilt Eurocton) och avsåg utvecklingen i gemenskapen av tillverkning, konsumtion, import, export och marknadsandel.

180. Analysen av samtliga dessa uppgifter möjliggjorde för kommissionen att fastställa att det mönster som konstaterats för gemenskapen i sin helhet inte upprepades av de 35 producenter som utgjorde gemenskapsindustrin. Kommissionen drog därav slutsatsen att gemenskapsindustrin uteslutande utgjordes av de företag som existerade den dag då klagomålet ingavs och beaktade således inte tillståndet för de företag som hade lagt ned sin produktion under utvärderingsperioden (det vill säga vid den tidpunkt då klagomålet ingavs).(109)

181. Under det administrativa förfarandet gjorde exportörerna gällande att informationen avseende de företag som inte omfattades av definitionen av gemenskapsindustrin inte kunde användas för att fastställa skada.

182. Till följd av denna invändning preciserade rådet på ett detaljerat sätt kommissionens bedömning. Även om rådet erkänt att utvärderingen av den ekonomiska situationen för den industri som framställt klagomålet vanligtvis grundas på en analys av gemenskapsindustrin, skall, enligt rådet, i denna bedömning strukturen och arten av den berörda industrin beaktas.(110)

183. I förevarande mål har uppgifterna avseende gemenskapen gjort det möjligt att fastställa att industrin kännetecknas av närvaron av ett betydande antal aktörer mellan vilka det råder kraftig konkurrens. Rådet ansåg följaktligen att verkningarna av den ifrågavarande importen förmodligen tagit sig uttryck i att ekonomiska aktörer försvunnit under utvärderingsperioden. Rådet ville således inte begränsa bedömningen av skadan till enbart de företag som fortfarande var verksamma i slutet av utvärderingsperioden och som omfattades av gemenskapsindustrin.

184. Jag anser inte att en sådan analys i förevarande fall utgår från en uppenbart felaktig bedömning.

185. Visserligen skall det enligt artikel 3.5 i grundförordningen göras en granskning av den dumpade importens inverkan på gemenskapsindustrin. Det framgår dock av artikel 3.2 i denna förordning att fastställandet av skada skall inbegripa en objektiv granskning.

186. I förevarande mål gav gemenskapsindustrin, såsom den definierats, tydligen inte möjlighet att återspegla de verkliga marknadsvillkoren i gemenskapen. Undersökningen av de insamlade uppgifterna visar nämligen att de tendenser som iakttagits för gemenskapen i vissa fall var mycket olika dem som konstaterats för gemenskapsindustrin.(111)

187. Under dessa omständigheter, och för att så objektivt som möjligt fastställa hur den ifrågavarande importens inverkan skulle undersökas, hade gemenskapsmyndigheterna enligt min mening rätt att göra en övergripande bedömning av den berörda marknadens situation. En fullständig analys av uppgifterna, däri inbegripet uppgifterna avseende gemenskapen i sin helhet, kan endast stärka giltigheten av den bedömning som dessa myndigheter är skyldiga att göra enligt artikel 3 i grundförordningen.

188. Det framgår dessutom av handlingarna i ärendet att uppgifterna avseende gemenskapen endast har beaktats i viss utsträckning.(112) Slutsatsen om väsentlig skada har nämligen i huvudsak grundats på det prismönster i gemenskapsindustrin som konstaterats för de företag som ingick i stickprovet. Det skall i detta avseende påpekas att det förhållandet att de omtvistade uppgifterna, inom ramen för förordning nr 1644/2001, har utelämnats, inte har haft någon inverkan på fastställandet av väsentlig skada.(113)

189. Under dessa omständigheter kan det inte anses att gemenskapsmyndigheternas bedömning att det, vid undersökningen av den skada som vållats gemenskapsindustrin, var relevant att beakta uppgifterna avseende gemenskapstillverkningen i sin helhet var uppenbart felaktig.

190. För det andra finns det anledning att fråga sig huruvida gemenskapsmyndigheterna har gjort sig skyldiga till en uppenbart felaktig bedömning genom att inte utvärdera samtliga de relevanta faktorer som inverkar på gemenskapsindustrins tillstånd och som anges i artiklarna 3.5 i grundförordningen och 3.4 i antidumpningsavtalet.

191. Vid bedömningen av huruvida gemenskapsindustrin vållats väsentlig skada beaktade gemenskapsmyndigheterna i förevarande fall vissa av de faktorer som uppräknas i artiklarna 3.5 i grundförordningen och 3.4 i antidumpningsavtalet. De tog bland annat hänsyn till sådana förhållanden avseende företagens produktivitet, som lönsamhet och sysselsättning, och beaktade prisnivån, försäljningen och marknadsandelar (i volym och i värde).(114)

192. I motsats till vad sökanden har hävdat i sitt yttrande(115) anser jag inte att det i de ovannämnda bestämmelserna föreskrivs att samtliga uppräknade faktorer skall undersökas. Enligt min mening är det tydligt att gemenskapsmyndigheterna, genom de uttryck som använts, ges en befogenhet att företa skönsmässig bedömning vid undersökningen och utvärderingen av dessa förhållanden.

193. För det första krävs det enligt dessa bestämmelser endast att de ekonomiska faktorer och förhållanden skall undersökas som är ”relevanta [och] som har betydelse för [gemenskapsindustrins tillstånd]”.(116)

194. För det andra framgår det av lydelsen i artiklarna 3.5 sista meningen i grundförordningen och 3.4 i antidumpningsavtalet att förteckningen över faktorer och förhållanden ”inte är uttömmande”. En enda faktor eller flera av dessa faktorer behöver, enligt dessa bestämmelser, inte nödvändigtvis vara avgörande.

195. Denna förteckning förefaller således vara enbart vägledande.

196. Enligt min mening är gemenskapsmyndigheterna enligt dessa bestämmelser endast skyldiga att undersöka de faktorer som kan vara relevanta för att utvärdera den skada som lidits. I förevarande mål har kommissionen detaljerat redogjort för de skadefaktorer som beaktats(117), och ingen av de berörda parterna har tydligen ifrågasatt denna utvärdering.

197. Undersökningen av huruvida dessa faktorer är relevanta omfattas enligt min mening av en komplicerad ekonomisk bedömning, i vilken gemenskapsinstitutionerna, vilket jag erinrar om, har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Det var således tillåtet för de undersökande myndigheterna att anse att de omständigheter som beaktats redan utgjorde en avgörande och tillräcklig grundval för bedömningen.

198. Det skall således fastställas att dessa institutioner, vid undersökningen av den dumpade importens inverkan, inte överskred sitt utrymme för skönsmässig bedömning vid utvärdering av komplicerade ekonomiska situationer då de endast beaktade de relevanta faktorer som inverkade på gemenskapsindustrins tillstånd.

199. Under dessa omständigheter, och mot bakgrund av det ovan anförda, skall slutsatsen dras att gemenskapsinstitutionerna inte gjorde sig skyldiga till någon uppenbart felaktig bedömning när de för det första fastställde det konstruerade normalvärdet av produkten och när de för det andra bedömde förekomsten och betydelsen av den skada som vållats gemenskapsindustrin.

200. Denna slutsats gäller inte endast beträffande import med ursprung i Indien, utan även beträffande import med ursprung i Pakistan.

201. Vad avser beräkningen av det konstruerade normalvärdet av den likadana produkten har det nämligen framgått att gemenskapsmyndigheterna tillämpade en identisk metodik beträffande Indien och Pakistan.(118)

202. Vad avser fastställandet av skada företog gemenskapsinstitutionerna en kumulerande undersökning av hur import med ursprung i Indien, Egypten och Pakistan inverkade på gemenskapsindustrin.(119) Under dessa omständigheter gäller gemenskapsmyndigheternas slutsatser, enligt min mening, inte endast beträffande import med ursprung i Indien, utan även beträffande produkter med ursprung i Pakistan.

203. Däremot anser jag att dessa myndigheter handlade på ett sätt som är oförenligt med artiklarna 2.11 i grundförordningen och 2.4.2 i antidumpningsavtalet, när de i samband med beräkningen av dumpningsmarginalen för den produkt som undersökningen avsåg, tillämpade metoden för ”nollställning” av de negativa dumpningsmarginalerna beroende på modell. Det förhållandet att denna beräkningsmetod är rättsstridig påverkar giltigheten av artikel 1 i den omtvistade förordningen, i vilken tullsatsen för den slutgiltiga antidumpningstullen för import till gemenskapen av sänglinne av bomull med ursprung i Indien, Egypten och Pakistan fastställs.

204. Det skall av dessa skäl fastställas att artikel 1 i den omtvistade förordningen är ogiltig på grund av att rådet, vid beräkningen av dumpningsmarginalen för den import som är aktuell i förevarande mål, tillämpade metoden för ”nollställning” av negativa dumpningsmarginaler beroende på modell.

VI – Giltigheten av de följande förordningarna

205. Genom sin andra och sin tredje fråga, som skall undersökas tillsammans, har den hänskjutande domstolen i huvudsak begärt att domstolen skall bedöma giltigheten med avseende på gemenskapsrätten av de följande förordningarna. Dessa frågor gäller huruvida dessa följande förordningar, genom att det i dem inte föreskrivs någon återbetalning av antidumpningstullar som uttagits enligt den omtvistade förordningen, strider mot dels artiklarna 1, 7.1 och 9.4 i grundförordningen (jämförda med artiklarna 1, 7.1 och 9 i antidumpningsavtalet), dels proportionalitetsprincipen, såsom den uttryckts i artiklarna 7.2 och 9.4 i samma förordning.

206. Medan det i artikel 7 i grundförordningen, vilket jag erinrar om, föreskrivs på vilka villkor kommissionen kan införa en provisorisk antidumpningstull, anges det i artikel 9 i denna förordning på vilka sätt en slutgiltig tull skall införas.

207. Enligt artiklarna 7.1 och 9.4 i den ovannämnda förordningen kan dessa tullar endast införas, om det genom en preliminär undersökning (provisorisk tull) eller ett slutgiltigt konstaterande (slutgiltig tull) fastställs dumpning och därav följande skada för gemenskapsindustrin, och om gemenskapens intresse kräver en åtgärd i syfte att hindra sådan skada.

208. Enligt artiklarna 7.2 och 9.4 sista meningen i grundförordningen får storleken av dessa tullar inte överskrida den fastställda dumpningsmarginalen och bör vara lägre än denna marginal, om en sådan lägre tull är tillräcklig för att undanröja den skada som vållats gemenskapsindustrin.

209. Genom dessa bestämmelser har ordalagen i artiklarna 7.1, 7.2 och 9.1 i antidumpningsavtalet i huvudsak överförts.

210. Sökanden har i sitt yttrande(120) gjort gällande att rådet i förordning nr 1644/2001 konstaterade att dumpningsnivån vad avser import med ursprung i Indien var lägre. Sökanden har även hävdat att rådet i förordning nr 160/2002 slog fast att det inte förekom någon dumpning vad avser import med ursprung i Pakistan. Enligt sökanden var de villkor som krävs enligt grundförordningen således inte uppfyllda när den slutgiltiga antidumpningstullen infördes i samband med den omtvistade förordningen. Ikea anser följaktligen att gemenskapsmyndigheterna borde ha gett dessa förordningar retroaktiv tillämpning samt föreskriva återbetalning av de antidumpningstullar som betalats enligt den omtvistade förordningen. Ikea har hävdat att de följande förordningarna, i avsaknad av en sådan återbetalning, innebär att proportionalitetsprincipen har åsidosatts, eftersom gemenskapsindustrin har erhållit ett mycket större skydd än nödvändigt.

211. Det finns således anledning att kontrollera huruvida gemenskapsmyndigheterna, genom att inte föreskriva någon återbetalning av de belopp som betalats enligt den omtvistade förordningen, handlade på ett sätt som är oförenligt med de tillämpliga bestämmelserna i grundförordningen och i antidumpningsavtalet. I detta syfte kommer jag att göra en åtskillnad mellan, å ena sidan, förordningarna nr 1644/2001 och 160/2002 och, å andra sidan, förordning nr 696/2002, eftersom de har antagits på olika rättsliga grunder.

A –    Giltigheten av förordningarna nr 1644/2001 och 160/2002

212. Förordningarna nr 1644/2001 och 160/2002 antogs på grundval av förordning nr 1515/2001. Denna sistnämnda förordning, vilket jag erinrar om, ger gemenskapen möjlighet att göra en åtgärd som vidtagits inom ramen för grundförordningen förenlig med DSB:s rekommendationer och beslut avseende antidumpningsåtgärder.

213. Genom förordning nr 1644/2001, vilket jag erinrar om, ändrades på grundval av DSB:s rekommendationer de slutsatser avseende import med ursprung i Indien som fastställdes i samband med den omtvistade förordningen. Rådet konstaterade mot bakgrund av denna översyn att det förekom mindre dumpning beträffande denna import och ändrade följaktligen tullsatsen för den antidumpningstull som införts genom den omtvistade förordningen.

214. Genom förordning nr 160/2002 avslutades förfarandet avseende import med ursprung i Pakistan, eftersom den nya beräkningen visade att det inte förekom någon dumpad export av den berörda produkten från något av företagen i Pakistan.

215. Inte i någon av dessa förordningar föreskrivs återbetalning av de antidumpningstullar som betalats enligt den omtvistade förordningen. I motsats till sökanden anser jag dock inte att gemenskapsinstitutionerna i förevarande fall var skyldiga att föreskriva en sådan återbetalning.

216. I artikel 3 i förordning nr 1515/2001 föreskrivs det nämligen uttryckligen att ”[å]tgärder som antas enligt denna förordning skall tillämpas från och med den dag de träder i kraft och får inte utgöra någon grund för återbetalning av de tullar som tagits ut före den dagen, om inget annat anges”.(121) Såsom förklaras i skäl 6 i denna förordning är skälet till detta att DSB:s rekommendationer och beslut endast har framåtsyftande verkan. Enligt överenskommelsen krävs det av den berörda medlemmen endast att den antingen omgående, eller vid utgången av en rimlig tid, skall efterkomma dessa rekommendationer och beslut.(122)

217. Enligt de skyldigheter som åligger rådet enligt avtalet om upprättande av WTO skulle institutionen således se till att den omtvistade förordningen blev förenlig med DSB:s slutsatser. Rådet var således ingalunda skyldigt att ge den nya beräkningen av antidumpningstullarna avseende import med ursprung i Indien och Pakistan retroaktiv verkan.

B –    Giltigheten av förordning nr 696/2002

218. I motsats till förordningarna nr 1644/2001 och 160/2002 antogs förordning nr 696/2002 inte i syfte att ändra den omtvistade förordningen med hänsyn till DSB:s rekommendationer och beslut. Denna förordning innebär endast att den slutgiltiga antidumpningstull som införts på import från Indien, i dess ändrade form enligt förordning nr 1644/2001, bekräftades. Denna översyn, som grundades på artikel 11.3 i grundförordningen, hade som enda syfte att för framtiden anpassa de antidumpningstullar som införts på import av sänglinne, till följd av att åtgärder avseende import med ursprung i Pakistan hade upphävts och att åtgärderna avseende import med ursprung i Egypten hade upphört att gälla(123). Enligt min mening var rådet följaktligen inte på något sätt skyldigt att i samband med denna översyn föreskriva återbetalning av de tullar som betalats enligt den omtvistade förordningen.

219. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag således inte att gemenskapsmyndigheterna, genom att inte i samband med de följande förordningarna föreskriva någon återbetalning av de antidumpningstullar som betalats enligt den omtvistade förordningen, har handlat på ett sätt som är oförenligt med de tillämpliga bestämmelserna i grundförordningen och i antidumpningsavtalet.

VII – Följderna av att den omtvistade förordningen är ogiltig

220. Genom sin femte fråga har den hänskjutande domstolen i huvudsak begärt att domstolen skall ange på vilka sätt de antidumpningstullar som har betalats enligt den omtvistade förordningen skall återbetalas.

221. Vad avser fastställandet av det belopp med vilket antidumpningstullarna skall återbetalas anser jag att det är fråga om en uppgift som enligt artikel 233 EG ankommer på gemenskapens behöriga institutioner. Dessa institutioner är skyldiga att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa förhandsavgörandet(124).

222. Eftersom jag har konstaterat att artikel 1 i den omtvistade förordningen är ogiltig på grund av att det i denna tillämpas en felaktig metod för beräkning av dumpningsmarginalen, bör enligt min mening gemenskapsmyndigheterna företa en översyn av den omtvistade förordningen och på grundval av den information som inhämtats under den inledande undersökningen på nytt beräkna dumpningsmarginalen för import med ursprung i Indien, Egypten och Pakistan.

223. Om det fastställs att den faktiska dumpningsmarginal som legat till grund för betalning av de slutgiltiga tullarna har slopats eller sänkts till en nivå som är lägre än nivån för den antidumpningstull som betalats, ankommer det på de behöriga myndigheterna att som en följd av detta ändra tullsatsen för den antidumpningstull som införts genom den omtvistade förordningen och meddela den behöriga nationella myndigheten storleken på den antidumpningstull som skall återbetalas.

224. Vad avser de personer som kan erhålla återbetalning anser jag att alla importörer, som har erlagt tull enligt den omtvistade förordningen, med stöd av artikel 11.8 i grundförordningen skall kunna begära återbetalning, om det fastställs att de ifrågavarande antidumpningstullarna, vid den tidpunkt då de betalades, inte lagligen skulle betalas.

225. Artikel 11 i denna förordning är rubricerad ”Varaktighet, översyn och återbetalning”. I artikel 11.8 föreskrivs att ”en importör [kan] begära återbetalning av tull som tagits ut, om det framkommer att den dumpningsmarginal som ligger till grund för den erlagda tullen har slopats eller sänkts till en nivå som är lägre än den gällande tullsatsen”.

226. Enligt min mening begränsas inte tillämpningsområdet för denna bestämmelse enbart till de förfaranden för översyn som kommissionen inleder med stöd av artikel 11.2–7 i ovannämnda förordning. Jag anser således att en sådan bestämmelse även skall kunna täcka de fall i vilka det, till följd av en dom av domstolen vari det fastställs att den metod som använts för beräkningen av dumpningsmarginalen är ogiltig, fastställs att dumpningsmarginalen har slopats eller sänkts till en lägre nivå.

VIII – Förslag till avgörande

227. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen skall besvara frågorna från High Court of Justice (England & Wales), Chancery Division på följande sätt :

1)      Artikel 1 i rådets förordning (EG) nr 2398/97 av den 28 november 1997 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av sänglinne av bomull med ursprung i Egypten, Indien och Pakistan är ogiltig, eftersom rådet för att fastställa dumpningsmarginalen för den produkt som undersökningen avsåg, har tillämpat metoden för ”nollställning” av negativa dumpningsmarginaler beroende på modell.

2)      Det ankommer på Europeiska gemenskapens behöriga institutioner att vidta de åtgärder som krävs för att följa detta förhandsavgörande.

3)      De importörer som har erlagt tull enligt rådets förordning nr 2398/97 skall med stöd av artikel 11.8 i rådets förordning (EG) nr 384/96 av den 22 december1995 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen kunna begära återbetalning.

---

1 – Originalspråk: franska.

---

2– EGT L 336, s. 103 ; svensk specialutgåva, område 11, volym 38, s. 105.

---

3– EGT L 336, s. 234 ; svensk specialutgåva, område 11, volym 38, s. 236.

---

4– EGT L 336, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 38, s. 3.

---

5– Se även artikel XVI.4 i detta avtal, i vilken det föreskrivs att ”[v]arje medlem skall säkerställa att dess lagar och andra författningar samt administrativa förfaranden står i överensstämmelse med de skyldigheter som följer av de bifogade avtalen”.

---

6– I begäran om förhandsavgörande hänvisas det särskilt till artiklarna 2.2.2 ii), 2.4.2 och 3.4 i antidumpningsavtalet. Under min analys kommer jag att för förståelsens skull ange innehållet i dessa bestämmelser.

---

7– Enligt artikel IV.3 i avtalet om upprättande av WTO är det WTO:s allmänna råd, bestående av representanter för alla medlemmar, som skall fullgöra dessa skyldigheter.

---

8– Rådets förordning (EG) nr 384/96 av den 22 december 1995 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EGT L 56, 1996, s. 1, nedan kallad grundförordningen).

---

9– Se skäl 5.

---

10– Se artiklarna 6, 7 och 9 i grundförordningen. För att underlätta framställningen kommer jag att, vid fullgörandet av deras respektive skyldigheter, ange kommissionen och rådet med den gemensamma benämningen ”gemenskapsmyndigheterna” eller ”gemenskapsinstitutionerna”.

---

11– Se artikel 14.1 i grundförordningen.

---

12– Enligt artikel 4.1 i grundförordningen skall med ”gemenskapsindustri” avses ”alla producenter inom gemenskapen vilka tillverkar den likadana produkten eller de producenter vars sammanlagda tillverkning av produkten utgör en betydande del ... av gemenskapens sammanlagda tillverkning av denna produkt ...”. Enligt artikel 5.4 i samma förordning skall den sammanlagda produktionen utgöra mer än 50 procent av den totala produktionen av den likadana produkten.

---

13– Enligt artikel 1.4 i grundförordningen avses med begreppet ”likadan produkt” en identisk produkt eller en produkt som, även om den inte i alla avseenden är likadan, ”har egenskaper som nära påminner om den berörda produktens egenskaper”.

---

14– Enligt artikel 1.3 i grundförordningen är exportlandet i princip den ifrågavarande produktens ursprungsland.

---

15– Se artikel 2.12 i samma förordning.

---

16– Gemenskapens institutioner skall således, innan de inför antidumpningstullar, väga olika motstridiga intressen mot varandra och inte endast beakta intressena hos de exportörer och importörer som är föremål för undersökning utan även gemenskapsindustrins, användarnas och konsumenternas intressen. Intresseavvägningen kommer till uttryck i artikel 9.4 i grundförordningen, i vilken det föreskrivs att antidumpningstullen inte får vara högre än vad som är nödvändigt för att undanröja den skada som vållats gemenskapsindustrin. Se förstainstansrättens dom av den 29 september 2000 i mål T-87/98, International Potash Company mot rådet (REG 2000, s. II-3179), punkt 42, och av den 8 juli 2003 i mål T-132/01, Euroalliages m.fl. mot kommissionen (REG 2003, s. II-2359), punkt 45.

---

17– Enligt artikel 7.2 i grundförordningen gäller denna princip även den provisoriska antidumpningstull som införts av kommissionen.

---

18– Kommissionens förordning (EG) nr 1069/97 av den 12 juni 1997 om införande av en preliminär antidumpningstull på import av sänglinne av bomull med ursprung i Egypten, Indien och Pakistan (EGT L 156, s. 11, nedan kallad den preliminära förordningen).

---

19– Rådets förordning (EG) nr 2398/97 av den 28 november 1997 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av sänglinne av bomull med ursprung i Egypten, Indien och Pakistan (EGT L 332, s. 1, nedan kallad den omtvistade förordningen).

---

20– Detta samråd begärdes med stöd av artiklarna 4 i överenskommelsen, XXIII i GATT 1994 och 17 i antidumpningsavtalet.

---

21– Se rapporten ”Communautés européennes – Droits antidumping sur les importations de linge de lit en coton en provenance d’Inde”, som finns tilllgänglig på WTO:s webbplats (http://www.wto.org, under hänvisningen WT/DS141/R).

---

22– Se rapporten ”Communautés européennes – Droits antidumping sur les importations de linge de lit en coton en provenance d’Inde”, som finns tillgänglig på WTO :s webbplats (http://www.wto.org, under hänvisningen WT/DS141/AB/R).

---

23– EGT L 201, s. 10.

---

24– Rådets förordning (EG) nr 1644/2001 av den 7 augusti 2001 om ändring av förordning (EG) nr 2398/97 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av sänglinne av bomull med ursprung i Egypten, Indien och Pakistan (EGT L 219, s. 1).

---

25– Artikel 1 i förordning nr 1644/2001.

---

26– Artikel 2 i samma förordning.

---

27– Rådets förordning (EG) nr 160/2002 av den 28 januari 2002 om ändring av rådets förordning (EG) nr 2398/97 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av sänglinne av bomull med ursprung i Egypten, Indien och Pakistan samt om avslutande av förfarandet med avseende på import med ursprung i Pakistan (EGT L 26, s. 1).

---

28– I enlighet med artikel 1.2 i förordning nr 160/2002 upphörde den antidumpningstull som införts på import av sänglinne med ursprung i Egypten faktiskt att gälla den 28 februari 2002, eftersom kommissionen inte hade mottagit någon begäran om översyn inom den frist som föreskrivs i denna förordning.

---

29– Denna bestämmelse ger gemenskapsmyndigheterna möjlighet att, om detta är motiverat, ompröva behovet att upprätthålla åtgärder (till exempel om omständigheterna rörande dumpningen och skadan väsentligen har ändrats).

---

30– Rådets förordning (EG) nr 696/2002 av den 22 april 2002 om bekräftelse av den slutgiltiga antidumpningstull som infördes på import av sänglinne av bomull med ursprung i Indien genom förordning nr 2398/97, ändrad och tillfälligt upphävd genom rådets förordning nr 1644/2001 (EGT L 109, s. 3).

---

31– Rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4).

---

32– Dom av den 9 januari 2003 i mål C-76/00 P, Petrotub och Republica mot rådet (REG 2003, s. I‑79).

---

33– Punkt 56.

---

34– Dom av den 7 maj 1991 i mål C-69/89, Nakajima mot rådet (REG 1991, s. I-2069; svensk specialutgåva, volym 11, s. 149). Domstolen slog i denna dom fast att det var den som hade att kontrollera lagenligheten av gemenskapsinstitutionernas uppförande med avseende på reglerna i GATT 1947, när gemenskapen har avsett att fullgöra en särskild förpliktelse som den åtagit sig inom ramen för WTO. Det är fråga om det ena av de två undantagen i domstolens klassiska rättspraxis, enligt vilken WTO-avtalen med hänsyn till deras karaktär och systematik i princip inte förekommer bland de regler med hänsyn till vilka domstolen kontrollerar lagenligheten av gemenskapsinstitutionernas rättsakter (se bland annat domstolens dom av den 23 november 1999 i mål C-149/96, Portugal mot rådet, REG 1999, s. I‑8395, punkt 47, av den 12 mars 2002 i de förenade målen C-27/00 och C‑122/00, Omega Air m.fl., REG 2002, s. I-2569, punkt 93, domen i det ovannämnda målet Petrotub och Republica mot rådet, punkt 53, dom av den 30 september 2003 i mål C-93/02 P, Biret International mot rådet, REG 2003, s. I-10497, punkt 52, och av den 1 mars 2005 i mål C-377/02, Van Parys, REG 2005, s. I-1465, punkt 39, samt förstainstansrättens dom av den 14 december 2005 i mål T-151/00, Laboratoire du Bain mot rådet och kommissionen, REG 2005, s. I-0000, punkt 102). Det andra undantaget som domstolen formulerat i sin dom av den 22 juni 1989 i mål 70/87, Fediol mot kommissionen, (REG 1989, s. 1781, punkterna 19–22; svensk specialutgåva, volym 10, s. 67), skall tillämpas när den ifrågavarande gemenskapsakten uttryckligen hänvisar till noga angivna bestämmelser i WTO-avtalen (se bland annat, vad avser WTO-avtalen, domarna i de ovannämnda målen Portugal mot rådet, punkt 49, och Biret International mot rådet, punkt 53.

---

35– Konventionstexten finns tillgänglig på följande webbplats: http://untreaty.un.org/ilc/texts/instruments.

---

36– Min kursivering.

---

37– Se artiklarna II.2 och XVI.4 i avtalet om upprättande av WTO.

---

38– Se särskilt dom av den 5 februari 1963 i mål 26/62, Van Gend & Loos (REG 1963, s. 1; svensk specialutgåva, volym 1, s. 161).

---

39– Punkt 3 i ingressen till avtalet om upprättande av WTO (min kursivering).

---

40– Se första och tredje skälen i avtalet om upprättande av WTO samt ingressen till GATT 1994.

---

41– Se även artikel 17.6 ii) i antidumpningsavtalet (min kursivering).

---

42– Enligt artikel IV.1 i avtalet om upprättande av WTO skall ministerkonferensen bestå av representanter för alla medlemmar i WTO. Ministerkonferensen skall ha behörighet att fatta beslut i alla frågor avseende de multilaterala handelsavtalen och skall fastställa WTO:s politiska inriktning.

---

43– Enligt artikel IV.2, IV.3 och IV.4 i avtalet om upprättande av WTO skall allmänna rådet bestå av representanter för alla medlemmar i WTO. Allmänna rådet är granskningsorgan för handelspolitiken och skall bland annat fullgöra tvistlösningsorganets uppgifter.

---

44– Yttrande från domstolen den 14 december 1991, som avser ”[f]örslag till avtal mellan gemenskapen å ena sidan och länderna inom Europeiska frihandelssammanslutningen å andra sidan, om skapandet av ett Europeiskt ekonomiskt samarbetsavtal” (REG 1991, s. I-6079; svensk specialutgåva, volym 11, s. 533). Detta yttrande hade särskilt begärts för att domstolen skulle pröva om det system för domstolskontroll som skulle införas i enlighet med avtalet var förenligt med EEG-fördraget.

---

45– Punkt 39.

---

46– Punkt 40.

---

47– Punkt 42.

---

48– Punkt 45.

---

49– Punkt 46.

---

50– För en redogörelse av hur systemet för WTO:s tvistlösning har förbättrats, se särskilt artiklar av Cottier, T., ”Dispute settlement in the World Trade Organization: characteristics and structural implications for the European Union”, Common Market Law Review, 1998, s. 325, de Eckhout, P., ”The domestic legal status of the WTO agreement: interconnecting legal systems”, Common Market Law Review, 1997, s. 37, och de Paemen, H., ”The significance of the Uruguay Round”, in Bourgeois, J.H.J., Berrod, F. och Gippini Fournier, E., The Uruguay Round Results, European Interuniversity Press, Bryssel, 1995, s. 33, särskilt s. 39.

---

51– Det är av intresse att notera att panelen i samband med sin rapport den 31 oktober 2005 ”Ètats-Unis – Lois, réglementations et méthode de calcul des marges de dumping (Réduction à zéro)”, som finns tillgänglig på WTO:s webbplats (http://www.wto.org, under hänvisningen WT/DS294/R) inte ansåg sig vara skyldig att följa överprövningsorganets tidigare rekommendationer (punkt 7.30).

---

52– Se artikel 3.7 i överenskommelsen.

---

53– Se artikel 21.1.

---

54– Se artikel 22.1.

---

55– Se artiklarna 3.7 och 22.1.

---

56– Se artikel 21.6.

---

57– Se bland annat domen i det ovannämnda målet Van Parys (punkterna 48 och 51).

---

58– Se bland annat förstainstansrättens dom av den 5 juni 1996 i mål T-162/94, NMB France m.fl. mot kommissionen (REG 1996, s. II-427), punkt 72, av den 29 januari 1998 i mål T-97/95, Sinochem mot rådet (REG 1998, s. II-85), punkt 51, av den 17 juli 1998 i mål T-118/96, Thai Bicycle mot rådet (REG 1998, s. II-2991), punkt 32, och av den 4 juli 2002 i mål T-340/99, Arne Mathisen mot rådet (REG 2002, s. II-2905), punkt 53.

---

59– Se till exempel förstainstansrättens dom i det ovannämnda målet Arne Mathisen mot rådet (punkt 114).

---

60– Se bland annat domar av den 7 maj 1987 i mål 240/84, Toyo mot rådet (REG 1987, s. 1809; svensk specialutgåva, volym 9, s. 75), punkt 19, och i mål 240/84, Nachi Fujikoshi mot rådet (REG 1987, s. 1861), punkt 21.

---

61– Se bland annat domstolens dom av den 14 mars 1990 i mål C-156/87, Gestetner Holdings mot rådet och kommissionen (REG 1990, s. I-781), punkt 43, och av den 11 juli 1990 i de förenade målen C-305/86 och C-160/87, Neotype Techmashexport mot kommissionen och rådet (REG 1990, s. I-2945), punkt 48 och följande punkter, och i de förenade målen C-320/86 och C‑188/87, Stanko France mot kommissionen och rådet (REG 1990, s. I-3013), samt förstainstansrättens dom av den 28 september 1995 i mål T-164/94, Ferchimex mot rådet (REG 1995, s. II-2681).

---

62– Se till exempel domstolens dom i det ovannämnda målet Toyo mot rådet (punkt 19), samt förstainstansrättens dom i det ovannämnda målet Thai Bicycle mot rådet (punkt 33), dom av den 15 oktober 1998 i mål T-2/95, Industrie des poudres sphériques mot rådet (REG 1998, s. II‑3939), punkt 292, domen i det ovannämnda målet Euroalliages m.fl. mot kommissionen (punkt 49), och domen i det ovannämnda målet Arne Mathisen mot rådet (punkt 54).

---

63– Domen i det ovannämnda målet Industrie des poudres sphériques mot rådet (punkt 306).

---

64– Se till exempel förstainstansrättens dom i det ovannämnda målet International Potash Company mot rådet (punkt 65), och av den 27 september 2005 i mål T-134/03, Common Market Fertilizers mot kommissionen (REG 2005, s. II-0000), punkt 156.

---

65– Enligt artikel 20 i grundförordningen skall kommissionen på begäran av de berörda parterna informera dem om de viktigaste omständigheter och överväganden på grundval av vilka åtgärder har införts, i den utsträckning som skyddet för affärshemligheter säkerställs.

---

66– Min kursivering.

---

67– Jag erinrar om att enligt artikel 2.1 i antidumpningsavtalet skall ”en vara anses dumpad … om exportpriset för varan när den exporteras från ett land till ett annat är lägre än det jämförbara pris som en vara av samma slag betingar i den normala handeln när den är avsedd för konsumtion i exportlandet” (min kursivering).

---

68– Min kursivering.

---

69– Enligt artikel 2.2 första stycket i grundförordningen skall normalvärdet i princip fastställas på grundval av försäljningen av den likadana produkten, avsedd för förbrukning på hemmamarknaden, om försäljningsvolymen utgör minst 5 procent av försäljningsvolymen till gemenskapen av produkten i fråga. Denna typ av försäljning kallas ”representativ” försäljning.

---

70– Se bland annat dom av den 10 mars 1992 i mål C-175/87, Matsushita Electric mot rådet (REG 1992, s. I-1409), punkt 32.

---

71– Domen i det ovannämnda målet Nakajima mot rådet (punkterna 35 och 61).

---

72– I denna bestämmelse anges följande :

---

” … skall tilläggen för administrations-, försäljnings- och andra allmänna kostnader samt för vinst baseras på faktiska uppgifter avseende exportörens eller tillverkarens tillverkning och försäljning av varor av samma slag i den normala handeln. När sådana belopp inte kan fastställas på denna grundval, kan beloppen fastställas på grundval av

---

…

---

ii) det vägda medeltalet av de faktiska kostnader som andra exportörer eller tillverkare som är föremål för undersökning ådrar sig avseende tillverkning och försäljning av vara av samma slag på hemmamarknaden i ursprungslandet,

---

… ” (min kursivering).

---

73– Se punkterna 8–17.

---

74– Enligt denna bestämmelse får de myndigheter som skall utföra undersökningen utföra stickprov när antalet klagande, exportörer eller importörer, slag av produkter eller transaktioner är stort. Undersökningen kan på så sätt begränsas till ett rimligt antal parter, produkter eller transaktioner genom statistiskt representativa stickprov.

---

75– Se skäl 15 och följande skäl i den preliminära förordningen.

---

76– Se skäl 23 och följande skäl i den preliminära förordningen och skäl 18 i den omtvistade förordningen, vari anges att det stora flertalet indiska företag som samarbetade i undersökningen var exportföretag som inte sålde likadana produkter på sin hemmamarknad. Endast två tillverkare/exportörer förklarade vid tidpunkten för urvalet att de hade sålt likadana produkter på hemmamarknaden. Undersökningen visade dock att endast en av den hade en representativ försäljning.

---

77– Se skäl 33 och följande skäl i den preliminära förordningen.

---

78– Se punkt 11 i sökandens skriftliga yttrande. Sökanden har bland annat hänvisat till användningen, i pluralis, av orden ”beloppen” och ”andra exportörer eller producenter” samt till begreppet ”vägt genomsnitt” av ”beloppen”.

---

79– Se punkt 61 i sökandens yttrande.

---

80– Det framgår nämligen av skäl 18 i den omtvistade förordningen att den vinstmarginal som använts vid beräkningen av det konstruerade normalvärdet motsvarar den vägda genomsnittliga vinst som noterats för det berörda indiska företagets vinstgivande inhemska försäljning.

---

81– Punkt 12.

---

82– Se även skäl 6 i grundförordningen, vari anges att ”[normalvärdet] i samtliga fall skall fastställas på grundval av representativa försäljningar vid normal handel” (min kursivering).

---

83– Domstolens dom av den 13 februari 1992 i mål C-105/90, Goldstar mot rådet (REG 1992, s. I‑677).

---

84– Punkt 13. Se även förstainstansrättens dom i det ovannämnda målet Thai Bicycle mot rådet (punkt 47) (min kursivering).

---

85– Rådet har i skäl 74 i förordning nr 1644/2001 erkänt att en sådan metod inte var lämplig i det förevarande fallet. Enligt rådet leder den nämligen till diskriminering mellan de exportörer vars egen vinstmarginal vid normal handel används och de exportörer som faller under artikel 2.6 a i grundförordningen för vilka ett vägt genomsnitt av försäljnings- och administrationskostnader, andra allmänna kostnader och vinst under samtlig försäljning används.

---

86– För att vara ”rättvis” skall denna jämförelse, enligt artikel 2.10 i grundförordningen, göras i samma handelsled och avse försäljningar som ligger så nära varandra i tiden som möjligt och med hänsyn tagen till andra olikheter som påverkar prisernas jämförbarhet, såsom försäljningsvillkor och beskattning av produkten, dess fysiska egenskaper, eller också valutaomräkning.

---

87– Se domen i det ovannämnda målet Petrotub och Republica mot rådet (punkt 49).

---

88– Artikel 2.4.2 i antidumpningsavtalet har följande lydelse :

---

”Förekomsten av dumpningsmarginaler under undersökningsperioden skall … vanligtvis fastställas på grundval av en jämförelse mellan ett vägt medeltal för normalvärdet och ett vägt medeltal för alla jämförbara exportpriser, eller genom en jämförelse mellan normalvärden och exportpriser som fastställts för varje enskild transaktion. Ett normalvärde som fastställts på grundval av vägt medeltal kan jämföras med exportpriset för en enskild transaktion om myndigheterna upptäcker ett mönster av enskilda exportpriser som skiljer sig väsentligen mellan olika köpare, regioner eller över olika tidsperioder och om en förklaring ges till varför sådana olikheter inte kan beaktas på ett lämpligt sätt vid jämförelse mellan vägda medeltal eller mellan enskilda transaktioner.”

---

89– Se särskilt punkt 63 i rådets yttrande och punkt 21 i sökandens yttrande.

---

90– Denna fråga är dessutom uttryckligen föremål för en begäran om förhandsavgörande avseende giltigheten av den omtvistade förordningen som framställts av Finanzgericht Düsseldorf (Tyskland) inom ramen för en tvist mellan bolaget Metro International GmbH och Hauptzollamt Düsseldorf (mål C-245/05).

---

91– Se punkterna 108 och 109 i detta förslag till avgörande.

---

92– Man erhåller således en positiv dumpningsmarginal när det förekommer dumpning och en negativ dumpningsmarginal när det inte förekommer någon sådan. De positiva och negativa värdena av de belopp som ingår i denna beräkning anger exakt i vilken omfattning exportpriset är högre eller lägre än normalvärdet.

---

93– Se punkt 22 i sökandens yttrande.

---

94– Se den rapport som anges i fotnot 51 i detta förslag till avgörande.

---

95– Se artikel 2.11 andra meningen i grundförordningen, samt punkt 11 (under 110) i domen i det ovannämnda målet Petrotub och Republica mot rådet.

---

96– Se punkt 23 i domen.

---

97– Jag erinrar om att den produkt som undersökningen avser bestod av olika modeller av sänglinne som av de undersökande myndigheterna ansågs vara utbytbara (se skäl 10 i den preliminära förordningen).

---

98–      Jag låter dumpningsmarginalerna stå i absoluta värden, även om de vanligen anges i procent av priset fritt gemenskapsgränsen, som jag i dessa exempel bortser från.

---

99– Min kursivering.

---

100– Punkt 65.

---

101– Jag erinrar om att enligt artikel 4.1 i grundförordningen skall begreppet ”gemenskapsindustri” avse alla producenter inom gemenskapen, vilka tillverkar den likadana produkten, eller de producenter vars sammanlagda tillverkning utgör en betydande del av gemenskapens sammanlagda tillverkning av denna produkt.

---

102– Se artikel 3.1 i grundförordningen.

---

103– Bland dessa faktorer och förhållanden ingår ”den omständigheten att en industri ännu inte har återhämtat sig från verkan av tidigare dumpning eller subventionering, storleken på den faktiska dumpningsmarginalen, faktisk och möjlig nedgång i försäljning, vinst, tillverkningsvolym, marknadsandel, produktivitet, avkastning på investeringar, kapacitetsutnyttjande”.

---

104– Bland dessa faktorer ingår ”faktiska och möjliga negativa verkningar på likviditetsflödet, lagerhållning, sysselsättning, löner, tillväxt och förmåga att anskaffa kapital eller investeringsmedel”.

---

105– Enligt artikel 3.4 i antidumpningsavtalet skall ”[g]ranskningen av den dumpade importens inverkan på den inhemska industrin … innefatta en bedömning av alla relevanta ekonomiska faktorer och indicier som har betydelse för industrins tillstånd, inbegripande faktisk och potentiell nedgång i försäljning, vinster, tillverkningsvolym, marknadsandel, produktivitet, avkastning på investeringar eller kapacitetsutnyttjande, faktorer som påverkar inhemska priser, storleken på dumpningsmarginalen, faktiska och potentiella negativa verkningar på penningflödet, lagerhållning, sysselsättning, löner, tillväxt, förmåga att anskaffa kapital eller investeringsmedel. Denna förteckning är inte uttömmande och inte heller kan en eller flera av dessa faktorer nödvändigtvis ge avgörande vägledning”.

---

106– Se skälen 52–57 i den preliminära förordningen.

---

107– Se fotnot 74.

---

108– Se skäl 61 i den preliminära förordningen.

---

109– Se skäl 81 i den preliminära förordningen.

---

110– Se skäl 40 och följande skäl i den omtvistade förordningen.

---

111– Som ett belysande exempel, se skäl 82 i den preliminära förordningen, vari anges att den volymmässiga försäljningen i gemenskapen minskade med 17 procent under undersökningsperioden, medan försäljningen för de tillverkare i gemenskapsindustrin som ingick i stickprovet minskade med endast 1,5 procent.

---

112– Se skäl 40 i den omtvistade förordningen samt punkt 69 i rådets yttrande.

---

113– Se skäl 51 i den ovannämnda förordningen.

---

114– Se skälen 81–94 i den preliminära förordningen.

---

115– Se punkterna 27–30.

---

116– Min kursivering.

---

117– Se fotnot 115 i detta förslag till avgörande.

---

118– Se punkterna 128 och 129 i detta förslag till avgörande.

---

119– Se skäl 64 och följande skäl i den preliminära förordningen.

---

120–   Se punkt 47 och följande punkter.

---

121– Min kursivering.

---

122– Se särskilt artikel 21.3 i överenskommelsen.

---

123– Denna översyn var nödvändig, eftersom fastställandet av skada och orsakssamband, som fastställts inom ramen för den omtvistade förordningen, hade grundats på en undersökning av de samlade verkningarna av import från Indien, Egypten och Pakistan (se skäl 3 i förordning nr 696/2002).

---

124– Se bland annat förstainstansrättens dom av den 20 maj 1999 i mål T-220/97, H & R Ecroyd mot kommissionen (REG 1999, s. II-1677), punkt 49.