Το έγγραφο αυτό έχει ληφθεί από τον ιστότοπο EUR-Lex
Έγγραφο 62004CC0260
Opinion of Advocate General Sharpston delivered on 29 March 2007.#Commission of the European Communities v Italian Republic.#Failure to fulfil obligations - Freedom of establishment and freedom to provide services - Public service concessions - Renewal of 329 horse-race betting licences without inviting competing bids - Requirements of publication and transparency.#Case C-260/04.
Förslag till avgörande av generaladvokat Sharpston föredraget den 29 mars 2007.
Europeiska kommissionen mot Italienska republiken.
Fördragsbrott - Etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster - Koncessioner för offentliga tjänster - Förnyelse av 329 koncessioner för att sköta verksamheten med vadhållning på hästar och den därtill knutna insamlingen av insatser utan någon inbjudan till anbudsgivning - Krav på offentlighet och öppenhet.
Mål C-260/04.
Förslag till avgörande av generaladvokat Sharpston föredraget den 29 mars 2007.
Europeiska kommissionen mot Italienska republiken.
Fördragsbrott - Etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster - Koncessioner för offentliga tjänster - Förnyelse av 329 koncessioner för att sköta verksamheten med vadhållning på hästar och den därtill knutna insamlingen av insatser utan någon inbjudan till anbudsgivning - Krav på offentlighet och öppenhet.
Mål C-260/04.
Rättsfallssamling 2007 I-07083
Αναγνωριστικό ECLI: ECLI:EU:C:2007:193
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
ELEANOR SHARPSTON
föredraget den 29 mars 2007 1(1)
Mål C‑260/04
Kommissionen
mot
Italien
”Fördragsbrott – Etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster – Tilldelning av koncessioner avseende offentliga tjänster – Förnyelse av 329 koncessioner avseende spel på hästar utan att konkurrerande anbud infordrats – Krav på offentlighet och insyn”
1. År 1999 förnyade de italienska myndigheterna 329 licenser för vadhållning på hästar utan ett föregående upphandlingsförfarande. Kommissionen har begärt att det skall fastställas att Italien därmed åsidosatte kraven på öppenhet och offentlighet som följer av fördragets bestämmelser om etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster. Italien har bestridit anklagelsen och får stöd av Danmark och Spanien. Italien och de intervenerande parterna har dock framfört skilda argument för att kommissionens talan skall ogillas.
Gemenskapsrätten
2. I artikel 43 EG förbjuds inskränkningar för medborgare i en medlemsstat att fritt etablera sig på en annan medlemsstats territorium.
3. Artikel 49 EG innehåller ett förbud mot inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster inom gemenskapen, beträffande medborgare i medlemsstater som har etablerat sig i en annan stat inom gemenskapen än mottagaren av tjänsten.
4. Enligt artiklarna 45 EG och 46 EG (till den del artikel 49 berörs, jämförda med artikel 55 EG) omfattar dessa förbud inte verksamhet som hos medlemsstaten, om än endast tillfälligt, är förenad med utövandet av offentlig makt, och de skall inte hindra tillämpning av nationella bestämmelser som föreskriver särskild behandling av utländska medborgare och som grundar sig på hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa.
5. Dessutom har domstolen vid upprepade tillfällen slagit fast att begränsningar av etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster kan vara motiverade av hänsyn till allmänintresset om de inte överskrider vad som krävs för att uppnå detta syfte och tillämpas oberoende av nationalitet.(2)
6. Vid den berörda tiden reglerades offentlig upphandling av tjänster på gemenskapsnivå genom rådets direktiv 92/50.(3) Särskilda skyldigheter fastställdes i fråga om kontrakt över ett visst värde, däribland särskilt skyldigheten att, endast med undantag för vissa strikt definierade omständigheter, offentliggöra förfarandet på gemenskapsnivå. Enligt åttonde skälet i direktivet omfattas dock endast tillhandahållande av tjänster på grund av avtal därom, medan tillhandahållande av tjänster på annan grund inte omfattas av direktivet. Kommissionen hade föreslagit att offentlig upphandling av tjänster skulle inbegripas i direktivets tillämpningsområde, men rådet beslutade att undanta dem, särskilt med hänvisning till skillnaderna mellan medlemsstaternas system.(4)
7. Domstolen har dock konstaterat att trots att avtal om koncession avseende offentliga tjänster inte omfattas av upphandlingsdirektiven är de myndigheter som ingår sådana avtal skyldiga att beakta EG‑fördragets grundläggande regler, i synnerhet principen om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet.(5) I synnerhet artiklarna 43 EG och 49 EG är tillämpliga på koncessioner avseende offentliga tjänster,(6) och principen om likabehandling mellan anbudsgivare skall tillämpas även då det inte skett någon diskriminering på grund av nationalitet.(7) Dessa principer innebär en skyldighet att lämna insyn för myndigheten, som skall garantera att koncessionen kringgärdas av sådan offentlighet att tjänstekoncessionen är öppen för konkurrens och att det går att kontrollera om upphandlingsförfarandena är opartiska.(8)
8. År 2000 publicerade kommissionen ett tolkningsmeddelande om koncessioner enligt EG‑rätten,(9) där den redovisar sin syn på hur gemenskapsrätten påverkar koncessionsgivningar.(10)
Bakgrund till tvisten
9. Fram till år 1996 ansvarade UNIRE, den nationella föreningen för förbättring av hästaveln, för organisationen av vadhållning på hästkapplöpningar i Italien och tilldelades en rad koncessioner för det ändamålet. Efter detta år(11) ställdes vadhållningen under överinseende av finans- och jordbruksministerierna. Enligt ett presidentdekret från år 1998(12) skall dessa ministerier tilldela koncessioner genom upphandlingsförfaranden som genomförs i enlighet med gemenskapsrätten. Som en övergångsåtgärd förlängdes koncessioner som hade tilldelats enligt det äldre systemet (som inte inbegrep offentlig upphandling) till utgången av år 1998 eller, om det inte varit möjligt att organisera ett upphandlingsförfarandet till dess, till utgången av år 1999.
10. År 1999 beslutades genom ministerdekret (13) att utöka antalet spelcenter i Italien från 329 till 1 000. En upphandling offentliggjordes avseende 671 nya koncessioner och dessa tilldelades. De 329 befintliga koncessionerna förnyades helt enkelt bara för sex år från den 1 januari 2000.(14) Därefter antogs en lag i vilken det föreskrevs att de 329 koncessionerna skulle tilldelas på nytt i enlighet med 1998 års presidentdekret, men förbli gällande till dess.(15)
Förfarandet
11. Den 24 juli 2001 tillställde kommissionen Republiken Italien en formell underrättelse enligt artikel 226 EG angående ett antal spelrelaterade frågor, däribland förnyelsen av de berörda 329 koncessionerna. Kommissionen ansåg att omständigheterna kring förnyelsen inte var förenliga med kraven på insyn och offentlighet som följer av artiklarna 43 EG och 49 EG.
12. De italienska myndigheterna svarade med att hänvisa till antagandet av ovannämnda lag.(16)
13. Kommissionen, som anser att den lagen i praktiken inte tillämpats, tillställde Italien ett motiverat yttrande den 18 oktober 2002, med anmodan om att följa detsamma inom två månader.
14. Den 10 december 2002 framhöll de italienska myndigheterna behovet av att kontrollera den finansiella ställningen hos innehavarna av de fortfarande gällande koncessionerna, innan upphandlingsförfarandet kunde organiseras.
15. Den 17 juni 2004 väckte kommissionen, som inte hade mottagit uppgifter om hur kontrollen hade genomförts och huruvida nya upphandlingsförfaranden hade inletts, förevarande talan, där den har yrkat att domstolen skall
– förklara att Republiken Italien, genom att dess finansministerium förnyat 329 licenser om arrangerande av vadhållning på hästkapplöpningar utan ett föregående upphandlingsförfarande, har åsidosatt den allmänna principen om öppenhet och skyldigheten att iaktta offentlighet som följer av EG‑fördragets bestämmelser om etableringsfrihet i artikel 43 och följande artiklar och friheten att tillhandahålla tjänster i artikel 49 och följande artiklar, samt
– förplikta Republiken Italien att ersätta rättegångskostnaderna.
16. Italien har yrkat att domstolen skall ogilla talan och förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
17. Danmark och Spanien har fått tillstånd att intervenera till stöd för Italien, och de har inkommit med interventionsinlagor. Även Finland och Nederländerna har givits tillstånd att intervenera, men Finland har senare dragit sig ur förfarandet och Nederländerna har inte yttrat sig.
18. Förhandling har inte begärts och inte heller hållits.
Bedömning
19. Kommissionens argument kan sammanfattas på följande sätt. Koncessioner avseende vadhållning av den typ som berörs här utgör koncessioner avseende offentliga tjänster i gemenskapsrättslig bemärkelse. De omfattas som sådana inte av tillämpningsområdet för direktiv 92/50, utan styrs av de allmänna krav på icke‑diskriminering, insyn och offentlighet som följer av artiklarna 43 EG och 49 EG. Att helt enkelt förnya 329 befintliga koncessioner utan ett upphandlingsförfarande är inte förenligt med dessa krav. Undantag kan endast motiveras på de grunder som anges i artiklarna 45 EG och 46 EG, och ingen av dessa grunder är för handen. I fråga om dessa 329 koncessioner hade de italienska myndigheterna inte ändrat sin praxis i syfte att få den att överensstämma med gemenskapsrätten inom den tvåmånadersperiod som angavs i det motiverade yttrande som sändes den 18 oktober 2002, och inte heller vid tidpunkten för ansökan omkring 18 månader senare.
20. Mot bakgrund av de omständigheter som redovisas i punkterna 9 och 10 ovan, och som inte tycks ha ifrågasatts, och den rättspraxis som sammanfattats i punkt 7, anser jag att kommissionen prima facie har visat att det finns stöd för dess yrkande.
21. Italien har till sitt försvar hänvisat till en rad åtgärder som vidtogs år 2003 och det allmänintresse som ligger bakom dessa.
22. Spanien har framfört argument angående den särskilda karaktären hos tillstånd för och organisationen av spelverksamhet som kommissionen, enligt dess uppfattning, inte har beaktat.
23. Danmark har ifrågasatt kommissionens tolkning av domstolens dom i målet Telaustria med avseende på vad kravet på insyn betyder under omständigheter som de i förevarande mål.
24. Med hänsyn till olikheterna mellan de tre grupper av argument som framförts av de tre medlemsstaterna kommer jag att behandla dem var för sig.
Italien
25. Italien anser att de åtgärder som vidtagits är motiverade och har särskilt hänvisat till 2003 års lagdekret och ett beslut som antogs med stöd av detta.(17) I lagdekretet föreskrevs att den finansiella ställningen för samtliga koncessionsinnehavare skulle kontrolleras, sedan svårigheter hade uppstått rörande deras förmåga att betala de alltför höga avgifter, som de hade krävts på. Ytterligare åtgärder syftade till att mildra dessa svårigheter på olika sätt, och genom beslutet vidmakthölls de befintliga koncessionerna tills det målet var uppnått, dock längst till den 31 december 2011. Samtliga dessa åtgärder motiverades av behovet av att garantera kontinuitet, ekonomisk stabilitet och skälig avkastning på koncessionsinnehavarnas investeringar, och på så sätt motverka uppkomsten av illegal spelverksamhet, till dess att de nuvarande koncessionerna kunde tilldelas på nytt på grundval av ett upphandlingsförfarande.
26. Kommissionen har påpekat att de åtgärder som vidtogs år 2003 saknar betydelse för fördragsbrottet. Förekomsten av ett fördragsbrott skall bedömas mot bakgrund av den situation som rådde i medlemsstaten vid utgången av den frist som har angetts i det motiverade yttrandet.(18)
27. Jag instämmer i detta.
28. Kommissionen övergår trots detta till att överväga om de angivna skälen för att vidta åtgärderna år 2003 kunde motivera situationen år 2002, och kom fram till att så inte var fallet.
29. Jag finner inget stöd för kommissionens uttalande att endast de skäl som uttryckligen anges i artiklarna 45 EG eller 46 EG kan åberopas, med undantag för tvingande hänsyn till allmänintresset. Domstolen har upprepade gånger slagit fast att sådana hänsyn kan motivera inskränkningar av etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster.(19)
30. Kommissionen har dock helt korrekt påpekat att en förutsättning för att kunna åberopa ett berättigande – antingen med stöd av bestämmelser i fördraget eller ett tvingande hänsyn till allmänintresset – är att åtgärderna i fråga är ägnade att säkerställa förverkligandet av den målsättning som eftersträvas och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå denna målsättning.(20)
31. Vidare kan överväganden av enbart ekonomisk eller administrativ art inte motivera begränsningar av de friheter som föreskrivs i fördraget.(21)
32. Av de målsättningar som Italien har nämnt tycks ingen vara hänförlig till de kategorier som anges i artiklarna 45 EG eller 46 EG. I fråga om andra (icke‑ekonomiska) tvingande hänsyn, kan bara det som avser förebyggande av illegal spelverksamhet, åtminstone i princip, sägas röra ett allmänintresse.
33. Enligt de icke ifrågasatta uppgifterna i målet beslutades dock år 1999 att antalet spelkoncessioner i Italien skulle ökas från 329 till 1 000. Det målet uppnåddes genom att 671 nya koncessioner tilldelades i vederbörlig ordning efter ett anbudsförfarande och att de 329 äldre koncessionerna helt enkelt förnyades. Under dessa omständigheter är det svårt att förstå – och Italien har i sitt svaromål inte förklarat detta – hur förnyelsen eller vidmakthållandet av de 329 äldre koncessionerna utan ett anbudsförfarande kunde bidra till att förhindra illegalt spel, eller varför avsaknad av insyn var nödvändig för det ändamålet.
34. Jag finner därför att Italien inte har framfört något argument som kan motbevisa kommissionens ståndpunkt.
Spanien
35. Spanien har förklarat att kommissionens talan är otillräckligt underbyggd, därför att ett antal centrala överväganden inte beaktas. Som domstolen konstaterat(22) kan, för det första, moraliska, religiösa eller kulturella faktorer samt de skadliga moraliska och finansiella följderna för den enskilde och samhället som följer av spel och vadhållning innebära att de nationella myndigheterna ges ett utrymme för skönsmässiga bedömningar vid regleringen av dessa verksamheter, så att konsumenterna och ordningen i samhället skyddas. För det andra krävs en övergångsperiod när ett koncessionssystem skall ersättas med ett annat, vilket kan motivera att vissa aspekter av det äldre systemet förlängs i tiden. I båda dessa avseenden har de italienska myndigheterna klart visat sin avsikt att till fullo följa gemenskapens krav. För det tredje berörs komplicerade sociala intressen, särskilt det faktum att avkastningen av vadhållning används som enda källa för finansiering av förbättringar av hästaveln. För det fjärde präglas den italienska hästspelssektorn av allvarliga ekonomiska svårigheter, som går tillbaka till tiden före 2003 års åtgärder, som Italien hänvisat till i sitt svaromål.
36. Inget av dessa överväganden tycks dock kunna motivera den situation som kommissionen har kritiserat, nämligen att 329 äldre koncessioner förnyats och därefter vidmakthållits, utan insyn eller offentlighet, parallellt med tilldelningen av 671 nya koncessioner på grundval av ett upphandlingsförfarande.
37. Domstolen har visserligen godtagit att vadhållning och spel har en särskild karaktär, men inte att denna karaktär kan motivera inskränkningar av fördragsenliga friheter som inte motsvarar tvingande hänsyn till allmänintresset, som inte är lämpliga för att uppnå det eftersträvade syftet eller som går utöver vad som krävs för att uppnå detta.(23) Sociala och ekonomiska hänsyn av det slag som nämnts av Spanien i dess tredje och fjärde argument, eller praktiska svårigheter i samband med övergången från ett system till ett annat utgör inte sådana hänsyn. De italienska myndigheternas uttalade avsikt saknar dessutom betydelse för bedömningen av den faktiska situationen vid utgången av den period som fastställts av kommissionen i det motiverade yttrandet.
Danmark
38. Danmark har tagit upp ett antal relaterade frågor som i huvudsak gäller räckvidden av de skyldigheter som följer av fördraget i fråga om offentliga avtal eller koncessioner som inte omfattas av upphandlingsdirektiven. Danmark har särskilt påpekat att ett upphandlingsförfarande inte nödvändigtvis är obligatoriskt och att användningen av ordet ”advertising” i den engelska versionen av domen i målet Telaustria felaktigt antyder mer långtgående krav än det motsvarande ordet ”offentlighet” i övriga språkversioner. Danmark har begärt att domstolen skall klargöra om det kravet innebär att den tilldelande myndigheten skall söka blivande underleverantörer eller koncessionsinnehavare öppet, att potentiella anbudsgivare skall ha tillgång till anbudshandlingar, eller att den tilldelande myndigheten helt enkelt skall offentliggöra sin avsikt att tilldela ett kontrakt eller en koncession.
39. Danmarks synpunkter i detta avseende påminner i hög grad om dem som framförts i ett annat mål som för närvarande är anhängigt vid domstolen, nämligen målet kommissionen mot Finland.(24) Dessa frågor är viktiga och jag instämmer i att vissa klargöranden av rättsläget kan vara önskvärda.(25) De allmänna klargöranden som Danmark har efterfrågat förefaller dock primärt syfta till att få vissa frågor av allmänt intresse för medlemsstaterna besvarade, och inte till att fastställa utgången i förevarande talan om fördragsbrott.
40. Det har i förevarande mål inte ifrågasatts att de 329 berörda koncessionerna på ett mycket enkelt sätt automatiskt förnyades. Även om det kan hävdas att de italienska myndigheterna i viss mån offentliggjorde det faktum att förfarandet skulle äga rum, är det uppenbart att graden av offentlighet med avseende på dessa koncessioner (till skillnad från de 671 nya koncessioner som tilldelades efter ett upphandlingsförfarande), inte i något avseende var ”sådan … att tjänstekoncessionen [var] öppen för konkurrens och att det [gick] att kontrollera om upphandlingsförfarandena [var] opartiska”.(26)
41. Jag anser därför inte att Danmarks yttranden kan påverka utgången i förevarande mål.
Avslutande anmärkningar
42. Jag anser således att kommissionen, med hänsyn tagen till domstolens rättspraxis och de ostridiga omständigheterna i målet, i tillräcklig omfattning har styrkt det fördragsbrott som den har yrkat fastställelse av och att inget av de yttranden som har framförts av medlemsstaterna under dessa förhållanden på ett tillfredsställande sätt kullkastar kommissionens argument.
43. Jag vill klargöra att jag därmed inte uttrycker någon uppfattning om andra omständigheter under vilka det av hänsyn till allmänintresset kan vara motiverat att förnya koncessioner avseende vadhållning på hästar utan ett upphandlingsförfarande. Jag anser inte heller att det är nödvändigt att precisera exakt vilken typ av offentliggörande, eller omfattningen av denna, som krävs när ett upphandlingsförfarande genomförs. Det är i förevarande mål tillräckligt att erinra om att 671 koncessioner tilldelades efter ett upphandlingsförfarande som, enligt kommissionens uppfattning, överensstämde med gemenskapsrätten, medan 329 koncessioner samtidigt förnyades utan minsta insyn eller offentlighet som skulle ha gjort det möjligt för intresserade att få tillträde till upphandlingsförfarandet.
Rättegångskostnader
44. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats, och enligt artikel 69.4 skall intervenerande medlemsstater bära sina rättegångskostnader. Kommissionen har yrkat att Italien skall ersätta dess rättegångskostnader.
Förslag till avgörande
45. Jag föreslår därför att domstolen
– fastställer att Republiken Italien, genom att dess finansministerium förnyat 329 licenser om arrangerande av vadhållning på hästkapplöpningar utan ett föregående upphandlingsförfarande, har åsidosatt den allmänna principen om öppenhet och skyldigheten att iaktta offentlighet, som följer av EG‑fördragets bestämmelser om etableringsfrihet i artikel 43 och följande artiklar, samt friheten att tillhandahålla tjänster i artikel 49 och följande artiklar, och
– förpliktar Republiken Italien att ersätta rättegångskostnaderna, med undantag för intervenerande medlemsstaters rättegångskostnader, då de skall bära sina egna kostnader.
1 – Originalspråk: engelska.
2 – Se, exempelvis, dom av den 25 juli 1991 i mål C‑76/90, Säger (REG 1991, s. I‑4221), punkt 15, och av den 31 mars 1993 i mål C‑19/92, Kraus (REG 1993, s. I‑1663; svensk specialutgåva, volym 14, s. I‑167), punkt 32.
3 – Rådets direktiv 92/50/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av tjänster (EGT L 209, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 139), nu upphävt och ersatt av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster (EUT L 134, s. 114). Inom vatten-, energi-, transport- och telekommunikationssektorerna reglerades upphandlingar genom rådets direktiv 93/38/EEG av den 14 juni 1993 om samordning av upphandlingsförfarandet för enheter som har verksamhet inom vatten-, energi-, transport- och telekommunikationssektorerna (EGT L 199, s. 84; svensk specialutgåva, område 6, volym 4, s. 177), nu upphävt och ersatt av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/17/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid upphandling på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster (EUT L 134, s. 1).
4 – Se vidare punkt 46 och följande punkter i dom av den 7 december 2000 i mål C‑324/98, Telaustria och Telefonadress (REG 2000, s. I‑10745).
5 – Se domen i målet Telaustria (ovan fotnot 4), punkt 60, dom av den 21 juli 2005 i mål C‑231/03, Coname (REG 2005, s. I‑7287), punkt 16, av den 13 oktober 2005 i mål C‑458/03, Parking Brixen (REG 2005, s. I‑8612), punkt 46, och av den 6 april 2006 i mål C‑410/04, ANAV (REG 2006, s. I‑3303), punkt 18.
6 – Se domarna i målen Parking Brixen, punkt 47, och ANAV, punkt 19.
7 – Se domarna i målen Parking Brixen, punkt 48, och ANAV, punkt 20.
8 – Se domarna i målen Telaustria, punkterna 61 och 62, och Parking Brixen, punkt 49, samt ANAV, punkt 21.
9 – EGT C 121, s. 2.
10 – Ett senare tolkningsmeddelande om gemenskapsrättens tillämplighet på upphandlingskontrakt som inte, eller bara delvis, omfattas av direktiven om offentlig upphandling (EGT C 179, 2006, s. 2) behandlar inte uttryckligen koncessioner, även om en del av riktlinjerna i detta kunde anses vara tillräckligt allmängiltiga för att så skulle vara fallet.
11 – Enligt lag nr 662/1996 (GURI av den 28 december 1996, nr 303).
12 – Presidentdekret nr 169/1998 (GURI av den 1 juni 1998, nr 125).
13 – Ministerdekret av den 7 april 1999 (GURI av den 14 april 1999, nr 86).
14 – Ministerföreskrift av den 9 december 1999 och ministerbeslut av den 21 december 1999 (GURI av den 23 december 1999, nr 300).
15 – Lagdekret nr 452/2001 (GURI av den 29 december 2001, nr 301), som efter en ändring konverterades till lag nr 16/2002 (GURI av den 27 februari 2002, nr 49).
16 – Se punkt 10 och fotnot 15 ovan.
17 – Lagdekret 147/2003 av den 24 juni 2003 (GURI av den 25 juni 2003, nr 145), omvandlat till lag 200/2003, och beslut 107/2003 av den 14 oktober 2003 fattat av UNIRE (som ursprungligen tilldelade de 329 berörda koncessionerna).
18 – Kommissionen har hänvisat till dom av den 20 juni 2002 i mål C‑299/01, kommissionen mot Luxemburg (REG 2002, s. I‑5899), punkt 11. Se, av senare datum, dom av den 11 januari 2007 i mål C‑183/05, kommissionen mot Irland (REG 2007, s. I‑0000), punkt 17.
19 – Se, exempelvis, med avseende på just vadhållning, dom av den 6 november 2003 i mål C‑243/01, Gambelli m.fl. (REG 2003, s. I‑13031), punkterna 59 och 60, av den 6 mars 2007 i de förenade målen C‑338/04, C‑359/04 och C‑360/04, Placanica m.fl. (REG 2007, s. I‑0000), punkt 45.
20 – Se domen i målet Gambelli, punkt 65, dom av den 30 januari 2007 i mål C‑150/04, kommissionen mot Danmark (REG 2007, s. I‑0000), punkt 46.
21 – Se, exempelvis, dom av den 16 januari 2003 i mål C‑388/01, kommissionen mot Italien (REG 2003, s. I‑721), punkt 22, eller av den 13 maj 2003 i mål C‑463/00, kommissionen mot Spanien (REG 2003, s. I‑4581), punkt 35.
22 – Domen i målet Gambelli (ovan fotnot 19), punkt 63 och där angiven rättspraxis, samt dom av den 24 mars 1994 i mål C‑275/92, Schindler (REG 1994, s. I‑1039), av den 21 september 1999 i mål C‑124/97, Läärä m.fl. (REG 1999, s. I‑6067), och av den 21 oktober 1999 i mål C‑67/98, Zenatti (REG 1999, s. I‑7289).
23 – Domen i målet Gambelli, punkterna 65 och 67.
24 – Mål C‑195/04, se särskilt punkt 79 och följande punkter i mitt förslag till avgörande av den 18 januari 2007.
25 – Se vidare ”Seeing through transparency: the requirement to advertise public contracts and concessions under the EC Treaty”, Adrian Brown, Public Procurement Law Review 2007, s. 1. Noteras kan även att kommissionens tolkningsmeddelande från år 2006 (nämnt i fotnot 10) för närvarande är föremål för en talan om ogiltigförklaring vid förstainstansrätten i mål T‑258/06, som väckts av Tyskland, i vilket flera medlemsstater och Europaparlamentet har begärt att få intervenera.
26 – Se punkt 7 och fotnot 8 ovan.