62004CC0109

Language
- My EUR-Lex
- Sign in
- Register
- My recent searches (0)

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Search tips

Need more search options? Use the Advanced search

EUROPA
EUR-Lex home
EUR-Lex - 62004CC0109 - EN

Document 62004CC0109

Help

Förslag till avgörande av generaladvokat Geelhoed föredraget den 27 januari 2005.
Karl Robert Kranemann mot Land Nordrhein-Westfalen.
Begäran om förhandsavgörande: Bundesverwaltungsgericht - Tyskland.
Artikel 48 i EG-fördraget (nu artikel 39 EG i ändrad lydelse) - Fri rörlighet för arbetstagare - Statstjänsteman som fullgör förberedande praktik - Praktik som genomförs i en annan medlemsstat - Ersättning utgår endast för kostnader för resor som äger rum inom medlemsstaten.
Mål C-109/04.

Rättsfallssamling 2005 I-02421

ECLI identifier: ECLI:EU:C:2005:68

HTML

PDF

Conclusions

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
LEENDERT.A. GEELHOED
föredraget den 27 januari 2005(1)

Mål C-109/04

Karl Robert Kranemann
mot
Land Nordrhein-Westfalen

(begäran om förhandsavgörande från Bundesverwaltungsgericht)

Tolkning av artikel 39 EG beträffande en nationell bestämmelse enligt vilken kostnader som uppstått för en statsanställd praktikant (Referendar), vid resa från dennes ursprungsort till praktikplatsen, endast skall ersättas med avseende på resesträckan inom nationellt territorium – Praktik som genomförts i en annan medlemsstat

I – Inledning

1. I föreliggande mål har Bundesverwaltungsgericht (federal förvaltningsdomstol i Tyskland) hänskjutit till domstolen en fråga beträffande huruvida nationella bestämmelser som begränsar ersättningen för resekostnader för notarier (Rechtsreferendare) till den del av resan som ägt rum inom Tyskland är förenliga med artikel 39 EG.

II – Faktiska omständigheter och tillämpliga bestämmelser

A – Nationella bestämmelser

2. I 7 § punkt 4 fjärde och femte meningen i delstaten Nordrhein-Westfalens (nedan kallad delstaten) Verordnung über die Gewährung von Trennungsentschädigung (lag om ersättning för ökade utgifter) (nedan kallad TEVO) av den 29 april 1988 anges, i den version som är tillämplig i föreliggande mål att, i fråga om tillfälligt anställda statstjänstemän (Beamter auf Widerruf) som fullgör en utbildning som på deras egen begäran är förlagd utomlands, dagtraktamente och ersättning för övernattning endast är beräknade enligt de tariffer som är tillämpliga på resa inom det nationella territoriet. Resekostnader som uppstått vid resa till och från en sådan utbildningsplats ersätts endast i den del som avser resan fram till den tyska gränsen och tillbaka, med ordinarie transportmedel och i den billigaste klassen (6 § punkt 7 TEVO).

3. En liknande regel tillämpas på resekostnader för hemresa under utbildningsperioden, enligt 5 § punkt 4 jämförd med 7 § punkt 7 TEVO.

B – Föreliggande tvist och begäran om förhandsavgörande

4. Under sin notarietjänstgöring som föregår den andra statliga juridikexamen i Tyskland, valde sökanden i målet vid den nationella domstolen, Karl Robert Kranemann, att tillbringa fyra månader som praktikant vid en advokatbyrå i London. Karl Robert Kranemann var vid denna tidpunkt bosatt i Aachen, Tyskland, och hans ställning enligt tysk lag var tillfälligt anställd statstjänsteman.

5. Under denna period erhöll Karl Robert Kranemann, utöver sin praktikantlön, ett traktamente på 1 686,68 DEM från svaranden i målet vid den nationella domstolen, det vill säga delstaten. Han yrkade också ersättning av delstaten för kostnader för sin resa från sitt hem i Aachen tillbaka till utbildningsplatsen, samt kostnader för en resa till och från sitt hem under en helg i november 1995, som uppgick till 539,60 DEM. Som svar på detta yrkande erhöll han endast ett belopp på 83,25 DEM som motsvarade dagtraktamentet för tjänsteresa och ersättning för en övernattning. Karl Robert Kranemann ersattes inte för de yrkade resekostnaderna eftersom TEVO begränsade ersättningen för resekostnader till det belopp som var nödvändigt för resan till och från den tyska gränsen och Aachen ansågs ligga vid den tyska gränsen.

6. Karl Robert Kranemanns talan mot detta avslag var utan framgång i underinstansen och första överklagandeinstansen. Han förde överklagandet vidare till Bundesverwaltungsgericht, som beslutade att vilandeförklara målet och att ställa följande fråga till domstolen:

”Strider en nationell bestämmelse mot artikel 39 EG, om denna bestämmelse innebär att en Rechtsreferendar, som fullföljer en del av den föreskrivna utbildningen vid en utbildningsplats i en annan medlemsstat som denne själv har valt, endast har rätt till ersättning för resekostnader med ett belopp som avser den del av resan som ägt rum i Tyskland?”

7. Den nationella domstolen tvekade särskilt inför följande frågor: (1) Skall notarier som har klarat den första statliga juridikexamen omfattas av begreppet arbetstagare? (2) Innebär en arbetsgivares avslag på en begäran om ersättning för resekostnader för en utbildningsperiod utomlands ett faktiskt hinder för den fria rörligheten i strid med artikel 39 EG? (3) Medför artikel 39 EG en skyldighet att ersätta kostnaderna för en hemresa utöver praktikantens lägsta resekostnader till och från utbildningsplatsen? (4) Om så är fallet, kan ett sådant hinder för den fria rörligheten för arbetstagare grundas på budgetmässiga skäl?

8. I enlighet med artikel 23 i domstolens stadga, inkom Karl Robert Kranemann, delstaten och kommissionen med skriftliga synpunkter i föreliggande mål.

III – Bedömning

9. Den av Bundesverwaltungsgericht ställda frågan kan enligt min åsikt bäst besvaras i tre steg. För det första, omfattas en regel som den ifrågavarande i målet vid den nationella domstolen av tillämpningsområdet för artikel 39 EG? För det andra, om så är fallet, utgör en sådan regel ett hinder för den fria rörligheten i en omfattning som är oförenlig med artikel 39 EG? För det tredje, om så är fallet, föreligger det ett giltigt skäl för regeln? Jag kommer att i tur och ordning kort redogöra för var och en av dessa frågor.

A – Omfattas en sådan regel av tillämpningsområdet för artikel 39 EG?

10. Jag är av den åsikten att en regel som den ifrågavarande omfattas av tillämpningsområdet för artikel 39 EG. I detta hänseende har tre potentiella rättsfrågor lyfts fram i parternas inlagor: huruvida notarier är arbetstagare i den mening som avses i artikel 39 EG, huruvida det är fråga om en rent intern situation för en medlemsstat, som saknar tillräcklig koppling till gemenskapsrätten, och huruvida notarier omfattas av undantaget för anställning i offentlig tjänst i artikel 39.4 EG.

Är Rechtsreferendare arbetstagare enligt artikel 39 EG?

11. Enligt delstatens åsikt är tjänsterna som utförs av en notarie under dennes notarietjänstgöring utan ekonomiskt värde och föranleder inte ersättning i den mening som avses i rättspraxis på området.

12. Enligt min mening, skall detta argument avvisas.

13. Enligt fast rättspraxis skall gemenskapsbegreppet arbetstagare ges en vid tolkning och definieras i enlighet med de objektiva kriterier som kännetecknar ett anställningsförhållande, med beaktande av de berörda personernas rättigheter och skyldigheter. Domstolen har fastställt att det väsentliga kännetecknet för ett anställningsförhållande är att en person under en viss tid mot ersättning utför arbete åt en annan person under dennes ledning. Varken anställningsförhållandets sui generis -karaktär enligt nationell rätt eller den berördes produktivitetsnivå, uppgifter om varifrån medlen till ersättningen kommer eller det faktum att lönenivån är låg, har någon betydelse vid bedömningen av om en person skall betecknas som arbetstagare i gemenskapsrättslig mening. (2)

14. Således har domstolen ansett att lärarpraktikanter i Tyskland omfattas av begreppet arbetstagare eftersom ”[d]et faktum att lärarpraktiken, liksom lärlingstiden inom andra yrken, kan betraktas som en praktisk förberedelse för själva utövandet av yrket, … inte [kan] hindra tillämpningen av artikel [39.1] om den genomförs på de villkor som gäller för avlönad verksamhet”. (3)

15. Avgörande är framför allt huruvida arbetet som utförs av notarier är ett verkligt och faktiskt arbete, vilket innebär att arbete som utförs i så liten omfattning att det framstår som marginellt och sidoordnat utesluts. (4) Enligt min mening, är detta kriterium uppfyllt i föreliggande mål, av följande skäl.

16. För det första måste de uppgifter som utförs av notarier som Karl Robert Kranemann, vilka kan innebära att till exempel upprätta förslag, göra rättsutredningar och handlägga rättsliga ärenden, anses vara ett verkligt och faktiskt arbete som utförs för dem som är ansvariga för notarietjänstgöringen. Uppgifterna som notarien utför under sin notarietjänstgöring, kan inte anses vara till förmån för bara notarien, med uteslutande av dem som sköter notarietjänstgöringen, vilket den nationella domstolen också medgett i sitt beslut om hänskjutande. (5)

17. För det andra skall det traktamente som notarien erhåller under sin notarietjänstgöring anses utgöra ersättning i den mening som fastställts i domstolens praxis. Härvid innebär inte det faktum att denna ersättning är lägre än den som ges vid en heltidsanställning att notarier inte skall anses vara arbetstagare förutsatt att arbetet som utförs är verkligt och faktiskt. (6) Dessutom erhåller många notarier en praktikantlön från byrån som ansvarar för deras praktik, vilken också uppfyller kraven på ersättning i detta avseende.

Är det i Karl Robert Kranemanns fall fråga om en för Tyskland rent intern situation?

18. Delstaten har hävdat att det i målet vid den nationella domstolen är fråga om en rent intern situation för en medlemsstat som således inte omfattas av gemenskapsrättens tillämpningsområde, med motiveringen att en praktikants utbildning utomlands bara är en del av hans utbildning inför en nationell juridikexamen.

19. Som noterats av den nationella domstolen i dess beslut om hänskjutande, är detta argument inte hållbart. Karl Robert Kranemanns val att förlägga fyra månader av sin notarietjänstgöring till en annan medlemsstat är, enligt min bedömning, en anknytningsfaktor som är tillräcklig för att hans fall skall omfattas av gemenskapsrättens tillämpningsområde. (7)

Är artikel 39.4 EG tillämplig?

20. Den nationella domstolen ställer frågan om artikel 39.4 EG eventuellt skall tillämpas, enligt vilken bestämmelserna i artikel 39 EG inte skall tillämpas på anställning i offentlig tjänst.

21. Det är enligt min mening klart att notarier som Karl Robert Kranemann inte omfattas av undantaget i artikel 39.4 EG. Bestämmelsen tillämpas endast på tjänster som direkt eller indirekt innefattar myndighetsutövning och fullgörande av arbetsuppgifter som har till mål att skydda statens eller annan offentlig verksamhets allmänna intressen, och förutsätter särskilt att det från de anställdas sida finns en ”särskild solidaritet” med staten. (8)

22. Enligt min mening finns det inga skäl att anse att ett sådant solidariskt förhållande föreligger när det gäller notarier. (9) Analogt ansåg domstolen i målet Reyners att en advokats yrkesutövning inte var ”förenad med utövande av offentlig makt” enligt den mening som avses i artikel 45 EG. (10) Detta är i synnerhet fallet beträffande utbildning som förläggs till ett privat företag såsom den ifrågavarande utbildningen i målet vid den nationella domstolen, som Karl Robert Kranemann förlade till en advokatbyrå i London. Domstolen fastställde i målet kommissionen mot Italien att ”[l]okutionen ’anställning i offentlig tjänst’ omfattar … inte … anställningar hos en privatperson eller juridisk person, oavsett vilka uppgifter den anställde utför”. (11)

23. Detta resonemang, som grundas på anställningsförhållandets art, påverkas helt klart inte av Rechtsreferendares tidigare ställning som tillfälligt anställd statstjänsteman. Rättsförhållandet mellan en arbetstagare och dennes arbetsgivare är inte avgörande för frågan huruvida artikel 39 EG är tillämplig. (12)

B – Är en sådan regel ett hinder för den fria rörligheten i en omfattning som är oförenlig med artikel 39 EG?

24. Nästa steg i bedömningen, med utgångspunkten att en regel såsom den ifrågavarande omfattas av tillämpningsområdet för artikel 39 EG, är huruvida den kan utgöra ett hinder för den fria rörligheten för arbetstagare.

25. I detta hänseende menar den nationella domstolen och delstaten att en sådan regel inte begränsar den fria rörligheten för arbetstagare inom Europeiska unionen därför att vägran att bevilja ersättning för resekostnader inte faktiskt påverkar en praktikants beslut att resa utomlands, eftersom beloppen i fråga är relativt små. (13) Detta är, hävdas det, visat genom det faktum att Rechtsreferendare nu för tiden ofta väljer att fullgöra en del av sin praktiktjänstgöring utomlands.

26. Jag finner inte detta argument övertygande. Det är tydligt att förbudet i artikel 39 EG omfattar nationella bestämmelser som tillämpas oberoende av de berörda arbetstagarnas nationalitet men som utgör hinder för deras fria rörlighet. (14) Domstolen har fastställt att ”[b]estämmelser som, även om de är tillämpliga utan åtskillnad, hindrar eller avskräcker en medborgare i en medlemsstat från att lämna sitt hemland för att utöva sin rätt till fri rörlighet utgör … hinder för denna frihet”. (15)

27. Jag godtar inte att ett avslag på begäran om ersättning för resekostnader för utbildningsperioder som förlagts utomlands inte skulle hindra en praktikant från att utöva sin rätt till fri rörlighet. Frågan huruvida en arbetstagare skulle kunna hindras från att utöva sin rätt måste prövas med hänsyn till alla omständigheter i målet. Trots att beloppen i fråga i föreliggande mål är relativt små, måste de i detta avseende ses i relation till det begränsade traktamente som notarier erhåller under sin tjänstgöring, vilket Karl Robert Kranemann påpekat i sina inlagor. Härvid anser jag att, i avsaknad av andra ekonomiska medel, det faktum att alla resekostnader ersätts för tjänstgöring som fullgörs i Tyskland, men inte i andra medlemsstater, mycket väl kan ha betydelse för en praktikants val att utöva sin rätt till fri rörlighet enligt artikel 39 EG.

28. I det avseendet är föreliggande fall i viss mån analogt med målet Köbler, som kommissionen anfört. I det målet ansökte sökanden, som var anställd av österrikiska staten som universitetsprofessor, om ett särskilt lönetillägg som beviljades efter 15 års tjänst vid österrikiska universitet. Denna ansökan avslogs trots att sökanden tjänstgjort 15 år om man räknade in hans erfarenhet vid andra medlemsstaters universitet. Han hade dock inte denna erfarenhet endast vid österrikiska universitet. Domstolen ansåg att ett sådant system kunde utgöra hinder för den fria rörligheten för arbetstagare. Den avvisade särskilt argumentet att de löner som utbetalas till migrerande universitetsprofessorer ofta är mer fördelaktiga än de löner som österrikiska universitetsprofessorer erhåller, även med beaktande av det särskilda tjänsteårstillägget, på grund av möjligheten i en bestämmelse i den tillämpliga österrikiska lagen att bevilja migrerande universitetsprofessorer en högre grundlön för att främja rekryteringen av utländska universitetsprofessorer. Denna omständighet hindrade inte, enligt domstolens dom, att den ifrågavarande regeln innebar en särbehandling av migrerande universitetsprofessorer jämfört med österrikiska universitetsprofessorer och således medförde ett hinder för den fria rörligheten för arbetstagare. (16)

29. Av liknande skäl anser jag att avsaknad av en rätt för praktikanter som förlägger sin praktik utomlands att erhålla ersättning för hemresan på samma villkor som praktikanter som genomför sin praktik i Tyskland, i princip innebär en begränsning av den fria rörligheten för arbetstagare. Även om det vid första anblicken tycks handla om ett relativt litet belopp, kan det inte desto mindre ha betydelse för en praktikants beslut att förlägga en del av sin praktik utomlands, med tanke på att denne kan ha begränsade ekonomiska medel till sitt förfogande.

C – Föreligger det ett giltigt skäl för en sådan regel som gör den förenlig med artikel 39 EG?

30. Det sista steget i föreliggande bedömning är att ta ställning till huruvida en regel såsom den i fråga är berättigad på grund av tvingade hänsyn till allmänintresset.

31. I detta avseende har den nationella domstolen i sitt beslut om hänskjutande uttryckt sin osäkerhet beträffande huruvida, för det fall en sådan regel i princip innebär en begränsning av den fria rörligheten för arbetstagare, denna begränsning berättigas av nationella budgetskäl. Jag noterar att delstaten själv i sina skriftliga inlagor inte har anfört något sådant skäl.

32. Det är klarlagt att rent ekonomiska skäl, inklusive överväganden av nationell budgetkaraktär, i regel inte utgör ett godtagbart skäl för en begränsning av den fria rörligheten för arbetstagare. (17)

33. Härvid har kommissionen hänvisat till målet Kohll, som gällde huruvida Luxemburgs regler om ersättning för kostnader för tandvård som hade utförts av en ortodontist etablerad i en annan medlemsstat var förenliga med artikel 49 EG, i den mån det enligt dessa regler krävdes tillstånd från den institution för social trygghet som den försäkrade omfattades av. I det fallet ansåg domstolen, som svar på argumentet att sådana regler är nödvändiga för att inte rubba den ekonomiska balansen i systemet för social trygghet, att det inte kunde uteslutas att risken för att den ekonomiska balansen i en medlemsstats system för social trygghet allvarligt rubbas kan utgöra ett tvingande hänsyn av allmänintresse som kan motivera ett sådant hinder. (18)

34. Jag skulle vilja betona att enligt min mening ifrågasätts ingalunda, i domstolens dom i målet Kohll, den allmänna principen att ekonomiska skäl inte räcker för att motivera en begränsning av den fria rörligheten. Tvärtom gör domstolen detta uttalande i samband med mycket särskilda faktiska omständigheter, nämligen när det potentiella skälet för den ifrågavarande regeln är att upprätthålla kongruensen i ett visst nationellt system för social trygghet. Intressen som aktualiseras i en sådan situation skiljer sig fundamentalt från intressen som aktualiseras då, som det påstås i föreliggande fall, målsättningen med regeln i fråga är att skydda regeringens budget i allmänhet. (19)

35. Det är förvisso korrekt att nationella eller regionala styrande organ med rätta kan ta hänsyn till budgetskäl när de beslutar huruvida och på vilken nivå som den skall bevilja notarier ersättning för resekostnader och andra kostnader. Härvid är de likväl skyldiga att respektera den grundläggande principen om fri rörlighet för arbetstagare, såsom anförts i detta förslag till avgörande från punkt 10 och framåt, och det ersättningssystem som väljs måste vara förenligt med denna princip.

IV – Förslag till avgörande

36. Mot bakgrund av ovanstående är jag av den meningen att domstolen skall besvara den av Bundesverwaltungsgericht ställda tolkningsfrågan på följande sätt:

En nationell regel som begränsar ersättningen för Rechtsreferendars resekostnader till den del av resan som genomförts inom en medlemsstats territorium innebär en begräsning av den fria rörligheten för arbetstagare, i strid med artikel 39 EG.

1 –: Originalspråk: engelska.

2 –: Se dom av den 3 juli 1986 i mål 66/85, Lawrie-Blum (REG 1986, s. 2121: svensk specialutgåva, volym 8, s. 661), punkt 17, av den 23 mars 2004 i mål C-138/02, Collins (REG 2004, s. I‑0000), punkt 26, och av den 7 september 2004 i mål C‑456/02, Trojani (REG 2004, s. I-0000), punkt 16.

3 –: Domen i målet Lawrie-Blum (ovan fotnot 2), punkt 19.

4 –: Se dom av den 23 mars 1982 i mål 53/81, Levin (REG 1982, s. 1035; svensk specialutgåva, volym 6, s. 335), punkt 17 (deltidsarbete är tillräckligt för att omfattas av begreppet arbetstagare, även om lönen är lägre än den garanterade minimilönen inom den ifrågavarande sektorn), av den 21 juni 1988 i mål 197/86, Brown (REG 1988, s. 3205, svensk specialutgåva, volym 9, s. 489) (yrkespraktik på ungefär åtta månader inför universitetsstudier var tillräckligt för att omfattas av begreppet arbetstagare), av den 31 maj 1989 i mål 344/87, Bettray (REG 1989, s. 1621), punkterna 15 och 16, av den 26 februari 1992 i mål C-3/90, Bernini (REG 1992, s. I-1071) (en tio veckors utbildningskurs var tillräckligt för att omfattas av begreppet arbetstagare), av den 19 november 2002 i mål C-188/00, Kurz (REG 2002, s. I‑10691), punkt 32, av den 6 november 2003 i mål C‑413/01, Ninni-Orasche (REG 2003, s. I‑0000), punkt 13, och i målet Trojani (ovan fotnot 2), punkt 16.

5 –: Analogt har domstolen angett, vilket kommissionen har påpekat, att tjänsterna som utförs av en notarie omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 76/207 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor. Se dom av den 7 december 2000 i mål C-79/99, Schnorbus (REG 2000, s. 10997), punkt 28, vari domstolen menade att en Rechtsreferendars tjänstgöring utgör ”utbildning och är en nödvändig förutsättning för att få tillträde till en domartjänst eller en högre tjänst inom offentlig förvaltning” och omfattas således av tillämpningsområdet för direktivet om likabehandling.

6 –: Se domarna i de ovan i fotnot 4 nämnda målen.

7 –: Se analogt, beträffande medborgarnas fria rörlighet, dom av den 11 juli 2002 i mål C‑224/98, D'Hoop (REG 2002, s. I-6191), punkt 30: ”Eftersom en unionsmedborgare har rätt att i samtliga medlemsstater få samma behandling i rättsligt hänseende som de medborgare i dessa medlemsstater som befinner sig i motsvarande situation, är det oförenligt med rätten till fri rörlighet när en person i den medlemsstat där han är medborgare behandlas på ett mindre förmånligt sätt än vad som skulle ha varit fallet om han inte hade använt sig av de rättigheter i fråga om fri rörlighet som han har enligt fördraget.” Se även dom av den 26 januari 1999 i mål C-18/95, Terhoeve (REG 1999, s. I-345), punkt 27.

8 –: Dom av den 17 december 1980 i mål 149/79, kommissionen mot Belgien (REG 1980, s. 3881; svensk specialutgåva, volym 5, s. 427). Se även generaladvokaten Stix-Hackls förslag till avgörande i mål C-405/01, Colegio de Oficiales de la Marina Mercante Española (REG 2003, s. I-10391).

9 –: Jag noterar att svaranden i målet vid den nationella domstolen inte anfört några skäl för att målet skulle omfattas av artikel 39.4 EG.

10 –: Dom av den 21 juni 1974 i mål 2/74, Reyners (REG 1974, s. 631; svensk specialutgåva, volym 2, s. 309).

11 –: Dom av den 31 maj 2001 i mål C-283/99, kommissionen mot Italien (REG 2001, s. I-4363), punkt 25.

12 –: Domstolen fastställde följande i domen i målet Sotgiu: ”Eftersom det inte görs någon åtskillnad i den angivna bestämmelsen är det irrelevant att klargöra om en arbetstagare är anställd i egenskap av arbetare, tjänsteman eller annan anställd, eller om anställningsförhållandet hänför sig till allmän eller privat rätt. Dessa rättsliga kvalificeringar varierar i förhållande till nationell lagstiftning och kan således inte tillhandahålla ett tolkningskriterium som uppfyller de gemenskapsrättsliga kraven.” Dom av den 12 februari 1974 i mål 152/73, Sotgiu (REG 1974, s. 153; svensk specialutgåva, volym 2, s. 219), punkt 5.

13 –: I Karl Robert Kranemanns fall till exempel är det yrkade beloppet för resekostnader 539,60 DEM, medan han erhöll 1 686,68 DEM i traktamente från delstaten för samma utbildningsperiod.

14 –: Dom av den 15 december 1995 i mål C-415/93, Bosman (REG 1995, s. I-4921), av den 27 januari 2000 i mål C‑190/98, Graf (REG 2000, s. I-493), punkt 18, och av den 29 april 2004 i mål C-387/01, Weigel (REG 2004, s. I-0000), punkt 52. Se även artikel 39.3 EG vari anges att fri rörlighet för arbetstagare skall ”med förbehåll för de begränsningar som grundas på hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa, innefatta rätt att … förflytta sig fritt inom medlemsstaternas territorium för detta ändamål … ”.

15 –: Domen i det ovan i fotnot 14 nämnda målet Graf, punkt 23.

16 –: Dom av den 30 september 2003 i mål C-224/01, Köbler (REG 2003, s. I-10239), punkterna 75 och 76. Domstolen påpekade att ”detta absoluta hinder mot att erkänna de perioder som fullgjorts som universitetsprofessor i en annan medlemsstat än Republiken Österrike [medför] ett hinder för den fria rörligheten för de arbetstagare som är etablerade i Österrike, eftersom det kan avskräcka dem från att lämna landet för att utöva denna frihet” (punkt 74). I domen i det ovan i fotnot 12 nämnda målet Sotgiu ansåg domstolen på liknande sätt att ett traktamente omfattas av begreppet ”anställnings- och arbetsvillkor” med avseende på tillämpningen av förordning nr 1612/68, i den mån lönetillägget kompenserar för de olägenheter som uppkommer för den arbetstagare som lever skild från sitt hem (punkt 8).

17 –: Se exempelvis dom av den 26 april 1988 i mål 352/85, Bond van Adverteerders (REG 1988, s. 2085; svensk specialutgåva, volym 9, s. 449), punkt 34 (hinder för den fria rörligheten för tjänster kan inte grundas på en önskan att säkerställa att en inhemsk statlig stiftelse får alla inkomster från reklaminslag som särskilt är riktade till allmänheten i medlemsstaten i fråga), av den 5 juni 1997 i mål C-398/95, SETTG (REG 1997, s. I-3091) (målsättning att bevara arbetsfreden såsom ett medel att få slut på en arbetsmarknadskonflikt och därigenom förhindra att negativa följder uppkommer för en ekonomisk sektor och således för landets ekonomi måste anses som en målsättning av ekonomisk natur och kan inte utgöra ett allmänintresse som motiverar en inskränkning i den fria rörligheten för tjänster), samt generaladvokaten Stix-Hackls förslag till avgörande av den 10 april 2003 i mål C‑42/02, Lindman (dom av den 13 november 2003, REG 2003, s. I-0000), punkt 88 (ekonomiska hänsyn, som lotterier och andra spel om pengar som bidrar till finansieringen av ideella eller allmännyttiga verksamheter, anses inte berättiga en inskränkning i den fria rörligheten för tjänster). Se även, vad beträffar jämställdhet mellan kvinnor och män, dom av den 24 februari 1994 i mål C-343/92, Roks (REG 1994, s. 571), och av den 6 april 2000 i mål C‑226/98, Jørgensen (REG 2000, s. I-2447).

18 –: Dom av den 28 april 1998 i mål C-158/96, Kohll (REG 1998, s. I-1931), punkt 42. Domstolen ansåg emellertid på grundval av omständigheterna i målet att ersättningen för tandvård som hade utförts i andra medlemsstater enligt tarifferna i den stat där den försäkrade var ansluten till ett system för social trygghet (det vill säga Luxemburg), ”inte [hade] någon avgörande betydelse” för finansieringen av detta system.

19 –: Jag noterar i vart fall att fastställandet av den tyska gränsen som slutpunkt för ersättningen för resekostnader, ur budgetmässig synvinkel, tycks vara godtyckligt och fungerar inte nödvändigtvis för att utesluta ersättning för de resekostnader som är högre än andra. Uppenbarligen, vilket Karl Robert Kranemann påpekat i sina inlagor, kan en notaries resekostnader från ena ändan av Tyskland till den andra (till exempel från München till Berlin) mycket väl i många fall överskrida kostnaderna för resor precis över gränsen till en annan medlemsstat (till exempel från Aix‑la‑Chapelle till Liège).

Top