Mål C-276/03 P

Scott SA

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Överklagande – Olagligt statligt stöd – Tillämpning i tiden av förordning (EG) nr 659/1999 – Beslut om oförenlighet och återkrav av stöd – Preskriptionstid – Preskriptionsavbrott – Krav på att underrätta stödmottagaren om en åtgärd som avbryter preskriptionstiden”

Förslag till avgörande av generaladvokat F.G. Jacobs föredraget den 14 april 2005 

Domstolens dom (första avdelningen) av den 6 oktober 2005 

Sammanfattning av domen

Statligt stöd — Återvinning av olagligt stöd — Preskriptionstid på tio år enligt artikel 15 i förordning nr 659/1999 — Preskriptionsavbrott — Krav på att underrätta stödmottagaren om en åtgärd som avbryter preskriptionstiden — Föreligger inte

(Artikel 88. 2 EG, rådets förordning nr 659/1999, artikel 15)

Artikel 15.2 i förordning nr 659/1999, enligt vilken preskriptionstiden för kommissionens befogenheter att återkräva olagligt stöd skall avbrytas av varje åtgärd avseende det olagliga stödet som vidtas av kommissionen eller av en medlemsstat som agerar på kommissionens begäran, kan dock inte, med hänsyn till artikelns lydelse och syfte, tolkas så att en begäran om uppgifter som kommissionen har framfört till den berörda medlemsstaten endast kan utgöra en ”åtgärd som vidtas av kommissionen” under förutsättning att stödmottagaren har underrättats om åtgärden.

Stödmottagaren har visserligen ett praktiskt intresse av att bli underrättad om åtgärder som kommissionen vidtar och som kan avbryta preskriptionstiden, men detta intresse kan inte få till följd att ovannämnda bestämmelse endast skall tillämpas under förutsättning att stödmottagaren underrättats om dessa åtgärder. Även om en ställning som part skulle kunna motivera ett sådant krav så är förfarandet enligt artikel 88.2 EG nämligen i huvudsak ett förfarande mellan kommissionen och den berörda medlemsstaten och inleds mot denna stat och inte mot stödmottagarna, vilka även om de har tillerkänts vissa processuella rättigheter inte har ställning som part i förfarandet.

(se punkterna 27–35)

DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)

den 6 oktober 2005 (*)

”Överklagande – Olagligt statligt stöd – Tillämpning i tiden av förordning (EG) nr 659/1999 – Beslut om oförenlighet och återkrav av stöd – Preskriptionstid – Preskriptionsavbrott – Krav på att underrätta stödmottagaren om en åtgärd som avbryter preskriptionstiden”

I mål C-276/03 P,

angående ett överklagande enligt artikel 56 i domstolens stadga, som ingavs den 24 juni 2003,

Scott SA, Saint-Cloud (Frankrike), företrätt av J. Lever, QC, G. Peretz, barrister, A. Nourry, R. Griffith och M. Papadakis, solicitors, med delgivningsadress i Luxemburg,

sökande,

i vilket de andra parterna är:

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av J. Flett, i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

svarande i första instans,

Republiken Frankrike,

intervenient i första instans,

meddelar

DOMSTOLEN (första avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden P. Jann (referent) samt domarna N. Colneric, K. Schiemann, E. Juhász och E. Levits,

generaladvokat: F.G. Jacobs,

justitiesekreterare: avdelningsdirektören M.-F. Contet,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 3 februari 2005,

och efter att den 14 april 2005 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1       Scott SA (nedan kallat Scott) har yrkat att domstolen skall upphäva den dom som meddelades av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt den 10 april 2003 i mål T-366/00, Scott mot kommissionen (REG 2003, s. II-1763) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade förstainstansrätten Scotts talan om delvis ogiltigförklaring av kommissionens beslut 2002/14/EG av den 12 juli 2000 om de stödåtgärder Frankrike genomfört till förmån för Scott Paper SA/Kimberly-Clark (EGT L 12, 2002, s. 1) (nedan kallat det omtvistade beslutet), i den del talan var grundad på Europeiska gemenskapernas kommissions åsidosättande av artikel 15 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (EGT L 83, s. 1).

 Tillämpliga bestämmelser

2       I artikel 15 i förordning nr 659/1999 föreskrivs följande:

”1.      För kommissionens befogenheter att återkräva stöd skall en preskriptionstid på tio år gälla.

2.      Preskriptionstiden skall börja den dag då det olagliga stödet beviljas mottagaren antingen som individuellt stöd eller på grundval av en stödordning. Preskriptionstiden skall avbrytas av varje åtgärd avseende det olagliga stödet som vidtas av kommissionen eller av en medlemsstat som agerar på kommissionens begäran. Vid varje avbrott skall tiden börja räknas på nytt. Preskriptionstiden skall avbrytas under den tid då kommissionens beslut är föremål för förfaranden vid Europeiska gemenskapernas domstol.

3.      Varje stöd för vilket preskriptionstiden har löpt ut skall betraktas som befintligt stöd.”

 Bakgrund till tvisten

3       Det framgår av punkterna 12 och 13 i det omtvistade beslutet samt av punkterna 1–10 och 13–19 i den överklagade domen att bakgrunden till tvisten i huvudsak är den nedan angivna.

4       Scott Paper Company, ett bolag som bildats enligt amerikansk rätt, köpte under år 1969 Bouton Brochard, ett bolag som bildats enligt fransk rätt, och bildade ett separat bolag, Bouton Brochard Scott SA (nedan kallat Bouton Brochard Scott), vilket övertog Bouton Brochards verksamhet.

5       Bouton Brochard Scott beslutade år 1986 att öppna en fabrik i Frankrike och valde för detta ändamål en tomt i departementet Loiret i industriområdet La Saussaye.

6       Den 31 augusti 1987 beviljade Orléans stad och ovannämnda departement Bouton Brochard Scott vissa förmåner. Dels sålde myndigheterna en tomt på 48 hektar i det nämnda industriområdet till sökanden på förmånliga villkor, dels åtog de sig att beräkna reningsavgiften utifrån en förmånlig taxa.

7       Bouton Brochard Scott bytte namn till Scott i november 1987.

8       Kimberly-Clark Corporation köpte aktierna i ovannämnda bolag i januari 1996.

9       I januari 1998 tillkännagav sistnämnda bolag att fabriken i fråga skulle stängas, och dess tillgångar, det vill säga tomten och pappersbruket, köptes av Procter & Gamble i juni 1998.

10     Till följd av ett klagomål begärde kommissionen genom en skrivelse av den 17 januari 1997 upplysningar från Republiken Frankrike beträffande de ovannämnda förmånerna. Härpå följde en skriftväxling med myndigheterna i denna medlemsstat.

11     Den 20 maj 1998 beslutade kommissionen att inleda ett förfarande enligt artikel 93.2 i EG-fördraget (nu artikel 88.2 EG) och underrättade medlemsstaten i fråga genom skrivelse av den 10 juli 1998. Skrivelsen offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning den 30 september 1998 (EGT C 301, s. 4).

12     Samma dag som offentliggörandet skedde underrättade de franska myndigheterna Scott per telefon om beslutet att inleda förfarandet.

13     Den 12 juli 2000 fattade kommissionen det omtvistade beslutet i vilket det statliga stöd, i form av ett förmånligt pris för en tomt och en förmånlig taxa för reningsavgiften, som Republiken Frankrike hade genomfört till förmån för Scott förklarades vara oförenligt med den gemensamma marknaden, och i detta beslut föreskrevs att stödet skulle återkrävas.

 Förfarandet vid förstainstansrätten och den överklagade domen

14     Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 30 november 2000 väckte Scott talan mot det omtvistade beslutet och framställde ett yrkade om delvis ogiltigförklaring av detsamma.

15     Republiken Frankrike intervenerade i förfarandet till stöd för Scotts yrkanden.

16     På begäran av bolaget beslutade förstainstansrätten att pröva grunden avseende åsidosättande av artikel 15 i förordning nr 659/1999 innan den prövade de övriga grunderna för talan.

17     Den grund som Scott anförde i detta avseende bestod av två delar. Scott gjorde nämligen gällande att

–       kommissionen hade åsidosatt ovannämnda artikel 15 genom att anse att preskriptionstiden kunde avbrytas genom en åtgärd som mottagaren av det olagliga stödet inte hade underrättats om, i förevarande fall begäran om uppgifter av den 17 januari 1997, eller, i andra hand, att

–       kommissionen hade åsidosatt samma artikel 15 genom att anse att preskriptionen kunde avbrytas genom en åtgärd som vidtagits och beträffande vilken underrättelse skett efter utgången av preskriptionstiden, i förevarande fall beslutet av den 20 maj 1998 om att inleda förfarandet.

18     Genom den överklagade domen ogillade förstainstansrätten talan i den del den var grundad på ett åsidosättande av artikel 15 i förordning nr 659/1999 och beslutade att fortsätta prövningen av målet i övrigt.

19     I avvaktan på den förevarande domen vilandeförklarade förstainstansrätten målet Scott mot kommissionen (T-366/00) samt målet Département du Loiret mot kommissionen (T-369/00), som också avser ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet.

 Parternas yrkanden inför domstolen

20     Scott har yrkat att domstolen skall

–       upphäva den överklagade domen,

–       ogiltigförklara artikel 2 i det omtvistade beslutet, i den del den avser stöd i form av ett förmånligt pris för en tomt, och

–       förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna.

21     Kommissionen har yrkat att domstolen skall

–       ogilla överklagandet i sin helhet, eller, för det fall den skulle bifalla överklagandet till viss del,

–       återförvisa ärendet till förstainstansrätten för avgörande, eller åtminstone

–       ogilla talan i förstainstansrätten såvitt den avser ett åsidosättande av artikel 15 i förordning nr 659/1999.

 Överklagandet

 Parternas argument och den överklagade domen

22     Till stöd för sitt överklagande har Scott i huvudsak anfört en enda grund, nämligen att förstainstansrätten, som har bedömt att preskriptionstiden kunde avbrytas genom en åtgärd som mottagaren av det olagliga stödet inte hade underrättats om, i förevarande fall begäran om uppgifter av den 17 januari 1997, har gjort en felaktig tolkning av artikel 15 i förordning nr 659/1999.

23     I punkterna 58–60 i den överklagade domen slog förstainstansrätten nämligen fast att den omständigheten att sökanden var ovetande om att kommissionen hade begärt information från den berörda medlemsstaten inte i sig innebär att en sådan begäran skall anses sakna rättsverkan vad gäller den preskriptionstid som föreskrivs i artikel 15 i förordning nr 659/1999. Genom förordningen infördes endast en enda preskriptionstid som skall tillämpas på samma sätt i förhållande till den berörda medlemsstaten som till tredjemän. Dessutom är förfarandet enligt artikel 93.2 i fördraget i huvudsak ett förfarande mellan kommissionen och den berörda medlemsstaten. Berörda tredjemän, till vilka stödmottagare räknas, skall hållas underrättade och skall ges möjlighet att framföra sina argument, och de innehar därigenom i huvudsak rollen som ”informationskälla” för kommissionen. Denna är emellertid inte skyldig att underrätta personer som kan tänkas vara berörda, inklusive stödmottagaren, om åtgärder som institutionen vidtar med anledning av olagligt stöd innan förfarandet enligt artikel 93.2 i fördraget inleds.

24     I punkt 61 i den överklagade domen har förstainstansrätten tillagt att den som mottar ett icke anmält stöd, såsom det i det förevarande fallet, inte kan ha berättigade förväntningar på att det är rättsenligt. Dessutom har förstainstansrätten i punkt 62 i samma dom konstaterat att innan förordning nr 659/1999 trädde i kraft kunde mottagaren av ett sådant stöd inte göra gällande några rättssäkerhetshänsyn i fråga om preskription av möjligheten att återkräva stödet, och att ett avbrott av preskriptionstiden före förordningens ikraftträdande således inte har lett till att denne berövats en sådan rättssäkerhet.

25     Enligt Scott framgår det såväl av lydelsen, särskilt av orden ”åtgärd … som vidtas av … en medlemsstat som agerar på kommissionens begäran”, som av syftet med artikel 15 i förordning nr 659/1999 att endast en åtgärd som stödmottagaren har underrättats om kan avbryta preskriptionstiden i förhållande till denne, även om detta leder till olika preskriptionstider i förhållande till olika berörda parter. Härvid har Scott anfört att det är av föga betydelse att stödmottagaren endast utgör en ”informationskälla” i förfarandet enligt artikel 93.2 i fördraget, att domstolen inte har någon skyldighet att underrätta stödmottagaren om att en åtgärd som avbryter preskriptionstiden har vidtagits, att denne inte kan ha några berättigade förväntningar på att det olagliga stödet är rättsenligt eller att ovannämnda förordning ännu inte hade trätt i kraft tio år efter beviljandet av stödet i fråga.

 Domstolens bedömning

26     Domstolen erinrar om att det i artikel 15 i förordning nr 659/1999 föreskrivs en preskriptionstid på tio år som börjar löpa den dag då det olagliga stödet beviljas stödmottagaren. Enligt lydelsen i andra meningen i andra punkten i samma artikel skall preskriptionstiden avbrytas av ”varje åtgärd avseende det olagliga stödet som vidtas av kommissionen eller av en medlemsstat som agerar på kommissionens begäran”.

27     Den omständigheten att ovannämnda bestämmelser faktiskt innehåller en dubbel hänvisning till ”åtgärd[er] som vidtas av kommissionen” och till ”kommissionens begäran” kan dock inte betyda att en begäran om uppgifter som denna institution har framfört till den berörda medlemsstaten endast kan utgöra en ”åtgärd som vidtas av kommissionen” under förutsättning att stödmottagaren har underrättats om åtgärden. Såsom generaladvokaten har angett i punkterna 87–90 i förslaget till avgörande kan den dubbla hänvisningen å ena sidan bero på ett förbiseende från lagstiftarens sida. Denne tycks ha kopierat den formulering som använts i artikel 2 i rådets förordning (EEG) nr 2988/74 av den 26 november 1974 om preskriptionstider i fråga om förfaranden och verkställande av påföljder enligt Europeiska ekonomiska gemenskapens transport- och konkurrensregler (EGT L 319, s. 1; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 48), utan att uppmärksamma de processuella skillnaderna. Å andra sidan kan det inte uteslutas att det finns vissa situationer där ”kommissionens begäran” inte automatiskt och samtidigt utgör en ”åtgärd som vidtas av kommissionen”. Slutligen kan det enligt förordning nr 659/1999 förekomma flera avbrytande (successiva) åtgärder, eftersom det i artikel 15 anges att preskriptionstiden skall börja räknas på nytt vid varje avbrott, vilket generaladvokaten har påpekat i punkt 91 i förslaget till avgörande.

28     Följaktligen innehåller lydelsen av artikel 15 i förordning nr 659/1999 ingen indikation på att det skulle finnas ett eventuellt krav på att stödmottagaren skall underrättas om åtgärden för att preskriptionstiden skall avbrytas.

29     Det skall dock undersökas om ett sådant krav inte följer av syftet med ovannämnda artikel 15.

30     Det framgår av skäl 14 i förordning nr 659/1999 att preskriptionstiden syftar till att, av rättssäkerhetsskäl, förhindra att olagliga stöd återkrävs. Efter preskriptionstidens utgång kan beslut om återkrav inte fattas. Således syftar den särskilt till att skydda vissa berörda parter, inklusive den berörda medlemsstaten och stödmottagaren.

31     Således har dessa berörda parter verkligen ett praktiskt intresse av att bli underrättade om åtgärder som kommissionen vidtar och som kan avbryta preskriptionstiden.

32     Detta praktiska intresse kan dock inte få till följd att artikel 15.2 andra meningen i förordning nr 659/1999 endast skall tillämpas under förutsättning att stödmottagaren underrättats om åtgärderna i fråga.

33     Förfarandet enligt artikel 93.2 i fördraget är nämligen i huvudsak ett förfarande mellan kommissionen och den berörda medlemsstaten. Det inleds mot denna stat och inte mot stödmottagarna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 september 2002 i de förenade målen C‑74/00 P och C‑75/00 P, Falck och Acciaierie di Bolzano mot kommissionen, REG 2002, s. I‑7869, punkterna 81 och 83).

34     Visserligen har stödmottagaren tillerkänts vissa processuella rättigheter i rättspraxis. Syftet med dessa är dock att möjliggöra för stödmottagaren att inkomma med uppgifter till kommissionen och att göra gällande sina argument, men de ger honom inte ställning som part i förfarandet.

35     Även om en ställning som part skulle kunna motivera ett krav på underrättelse räcker det således att konstatera att stödmottagaren inte har en sådan ställning.

36     Med hänsyn till det ovan anförda har förstainstansrätten inte gjort en felaktig tolkning av artikel 15 i förordning nr 659/1999 genom att slå fast att preskriptionstiden kunde avbrytas genom en åtgärd som mottagaren av det olagliga stödet inte hade underrättats om, i förevarande fall begäran om uppgifter av den 17 januari 1997.

37     Det är riktigt att varken den omständigheten att stödmottagaren inte har kunnat ha några berättigade förväntningar på att det olagliga stödet var rättsenligt eller att förordning nr 659/1999 ännu inte hade trätt i kraft tio år efter beviljandet av stödet i fråga inte utgör nödvändiga steg i resonemanget för att komma fram till denna tolkning. Dessa konstateranden inverkar dock inte på riktigheten av tolkningen.

38     Av detta följer att grunden skall underkännas och överklagandet således ogillas.

 Rättegångskostnader

39     I enlighet med artikel 69.2 i domstolens rättegångsregler, vilken är tillämplig i mål om överklagande enligt artikel 118 i dessa rättegångsregler, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats. Om ersättning för rättegångskostnader inte har yrkats, skall enligt artikel 69.5 tredje stycket i rättegångsreglerna vardera parten bära sin kostnad. Eftersom kommissionen inte har yrkat att Scott skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna skall vardera parten bära sin rättegångskostnad.

På dessa grunder beslutar domstolen (första avdelningen) följande dom:

1)      Överklagandet ogillas.

2)      Scott SA och Europeiska gemenskapernas kommission skall bära sina rättegångskostnader.

Underskrifter

---

* Rättegångsspråk: engelska.