Choose the experimental features you want to try

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Document 62002CC0302

    Förslag till avgörande av generaladvokat Kokott föredraget den 25 maj 2004.
    Nils Laurin Effing.
    Begäran om förhandsavgörande: Oberster Gerichtshof - Österrike.
    Familjeförmåner - En medlemsstats beviljande av bidragsförskott till underåriga barn - Barn till en intagen - Villkor för beviljande av bidrag - Intagen som överförts till en annan medlemsstat för att där avtjäna sitt fängelsestraff - Artikel 12 EG - Artiklarna 3 och 13 i förordning (EEG) nr 1408/71.
    Mål C-302/02.

    Rättsfallssamling 2005 I-00553

    ECLI identifier: ECLI:EU:C:2004:315

    Conclusions

    FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
    JULIANE KOKOTT
    av den 25 maj 2004(1)



    Mål C-302/02



    Nils Laurin Effing




    Begäran om förhandsavgörande från österrikiska Oberster Gerichtshof

    Familjeförmåner – Beviljande av bidragsförskott till underåriga barn – Barn till en intagen – Krav på bosättning – Avtjänande av ett fängelsestraff i en annan medlemsstat






    I – Inledning

    1.        I denna begäran om förhandsavgörande ställer österrikiska Oberster Gerichtshof frågan huruvida det är förenligt med förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet i artikel 12 EG och artikel 3 i förordning (EEG) nr 1408/71 (2) att när förmåner beviljas till barn till intagna skilja på om fängelsestraffet avtjänas inom landet eller i en annan medlemsstat. Enligt österrikisk rätt beviljas ett barn bidragsförskott när den underhållsskyldige föräldern avtjänar ett fängelsestraff i Österrike, men inte när denna förälder överförts till en annan medlemsstat för att där avtjäna fängelsestraffet.

    II – Tillämpliga bestämmelser

    A – Gemenskapsrättsliga bestämmelser

    2.        Enligt artikel 2.1 i förordning nr 1408/71 gäller förordningen för anställda och egenföretagare, som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater och som är medborgare i en medlemsstat, samt deras familjemedlemmar och efterlevande.

    3.        I artikel 1 a i i förordning nr 1408/71 definieras en arbetstagare som en person som är försäkrad, obligatoriskt eller genom en frivillig fortsättningsförsäkring, mot en eller flera av de risker som täcks av grenarna i ett system för social trygghet för anställda.

    4.        Vilken lagstiftning som skall tillämpas fastställs i förevarande fall i artikel 13.2.

    ”Om något annat inte följer av artik[larna] 14–17 gäller följande:

    a) Den som är anställd för arbete inom en medlemsstats territorium skall omfattas av denna medlemsstats lagstiftning …

    f) Den för vilken lagstiftningen i en medlemsstat upphör att gälla utan att lagstiftningen i en annan medlemsstat blir tillämplig på honom enligt någon av reglerna i föregående punkter eller enligt något undantag eller någon särskild bestämmelse i artik[larna] 14–17 skall omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt uteslutande enligt bestämmelserna i denna lagstiftning.”

    5.        I artikel 3.1 i förordning nr 1408/71 föreskrivs att principen om likabehandling gäller inom förordningens tillämpningsområde. Särskilda bestämmelser om familjeförmåner framgår bland annat av artiklarna 73 och 74.

    6.        Enligt artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 (3) skall en arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat inom en annan medlemsstats territorium åtnjuta samma sociala och skattemässiga förmåner som landets medborgare.

    7.        Enligt artikel 12 i förordning nr 1612/68 skall barnen till en medborgare i en medlemsstat som är eller har varit anställd i en annan medlemsstat ha tillträde till denna stats allmänna skolor, lärlingsutbildning och yrkesskolekurser på samma villkor som medborgarna i denna stat, om barnen bor där.

    B – Konvention om överförande av dömda personer

    8.        Enligt konventionen om överförande av dömda personer (4) skall dömda som samtycker härtill överföras till sin hemstat för att där avtjäna fängelsestraff som de ådömts genom dom i en annan stat. Därvid kan fängelsestraffet i domslandet omvandlas till ett fängelsestraff enligt lagstiftningen i verkställandelandet.

    9.        Sedan konventionen trädde i kraft i Irland den 1 november 1995 gäller den i alla medlemsstater. Den trädde i kraft i Österrike den 1 januari 1987 och i Tyskland den 1 februari 1992. Därefter har även de nya medlemsstaterna ratificerat överenskommelsen.

    C – Nationella bestämmelser

    10.      I österrikiska Unterhaltsvorschussgesetz (lagen om bidragsförskott) föreskrivs att underåriga barn skall beviljas bidragsförskott om den underhållsskyldige föräldern inte uppfyller sin underhållsskyldighet. Detta gäller bland annat enligt 4 § punkt 3 i denna lag om den underhållsskyldige på grund av en brottmålsdom döms till mer än en månads fängelse i Österrike och han därför inte kan uppfylla sin underhållsskyldighet.

    11.      Enligt 29 § första stycket i lagen om bidragsförskott skall den underhållsskyldige återbetala de bidragsförskott som utbetalats enligt 4 § punkt 3, försåvitt detta med hänsyn till hans inkomst- och förmögenhetsförhållanden och med beaktande av hans vårdnadsskyldighet och straffverkställighetens syfte kan anses skäligt och inte begränsar hans ekonomiska förmåga att betala skadestånd.

    12.     Även i Tyskland finns det en lag om bidragsförskott. (5) Förmånen utgår under högst 72 månader och kan beviljas till dess det berörda barnet fyllt 12 år. Några särskilda regler för intagna har inte föreskrivits.

    13.      Intagna är såväl i Österrike som i Tyskland skyldiga att arbeta.

    III – Bakgrund och tolkningsfrågan

    14.      Nils Laurin Effing (nedan kallad sonen), född den 22 april 1992, är son – född utom äktenskapet – till den tyska medborgaren Ingo Effing (nedan kallad fadern). Sonen har österrikiskt medborgarskap och bor hos modern, som är vårdnadshavare, i Wien. Den nationella domstolen har förutsatt att fadern var arbetstagare, men den österrikiska regeringen har informerat domstolen om att han till och med den 30 juni 2001 omfattades av socialförsäkringssystemet i Österrike i egenskap av näringsidkare. Han häktades i Österrike den 7 juni 2000 och dömdes i anslutning härtill till ett fängelsestraff. Sonen beviljades därefter med början den 1 juni 2000 ett månatligt bidragsförskott i enlighet med 4 § punkt 3 i lagen om bidragsförskott.

    15.      Fadern avtjänade till en början det ådömda fängelsestraffet i Österrike. Därvid var han enligt uppgift från den österrikiska regeringen försäkrad mot arbetslöshet. Den 19 december 2001 överfördes han till Tyskland för att straffet i fortsättningen skulle verkställas där.

    16.      Enligt uppgift från den tyska regeringen omvandlades hans fängelsestraff enligt artikel 9.1 b i konventionen till ett tyskt fängelsestraff. Den tyska regeringen har angett att han under sitt fängelsestraff under månaderna februari–juli 2002 samt september 2002–mars 2003 utförde arbete mot ersättning. Redan från början inbetalades avgifter till arbetslöshetsförsäkringen och senare även avgifter till sjukförsäkringen. Den 3 april 2003 frigavs han ur fängelset. Det finns inga uppgifter om hans förehavanden därefter.

    17.      De behöriga österrikiska myndigheterna avbröt vid utgången av december månad 2001 utbetalningen av bidragsförskott. Enligt fast rättspraxis från österrikiska domstolar skall bidragsförskott utbetalas för underhållsskyldiga intagna endast om straffet avtjänas i Österrike.

    18.     Österrikiska Oberster Gerichtshof anser att denna tillämpning av bestämmelserna om bidragsförskott som utges för intagnas räkning kan utgöra en indirekt diskriminering på grund av nationalitet. På grund av konventionen om överförande av dömda personer kommer medborgare i andra medlemsstater normalt att avtjäna ett eventuellt fängelsestraff i en annan medlemsstat. Den (utländska) nationaliteten är därmed normalt avgörande för om en underhållsskyldig person som dömts i Österrike skall avtjäna sitt fängelsestraff i sin hemstat, det vill säga utomlands. Den är emellertid därmed även indirekt avgörande för om ett underhållsberättigat barn till den dömde har rätt till bidragsförskott enligt 4 § punkt 3 i lagen om bidragsförskott. Oberster Gerichtshof har därför ställt följande fråga till domstolen:

    ”Skall artikel 12 EG, jämförd med artikel 3 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, tolkas på så sätt att nämnda bestämmelser utgör hinder för nationella bestämmelser enligt vilka gemenskapsmedborgare i fråga om rätt till bidragsförskott behandlas sämre, om den underhållsskyldige fadern avtjänar ett fängelsestraff i sin hemstat (och inte i Österrike), och innebär den omständigheten att ett i Österrike bosatt barn till en tysk medborgare inte har rätt till bidragsförskott på grund av att dess fader avtjänar ett i Österrike ådömt fängelsestraff i sin hemstat (och inte i Österrike) en diskriminering av barnet?”

    IV – Rättslig bedömning

    A – Förordning nr 1408/71

    1. Parternas argument

    19.      Parterna har mot bakgrund av domarna i målen Offermanns (6) och Humer (7) förutsatt att bidragsförskott utgör en familjeförmån i den mening som avses i artikel 4 h i förordning nr 1408/71.

    20.      Enligt den österrikiska regeringen omfattas fadern emellertid inte av den personkrets som förordning nr 1408/71 skall tillämpas på, eftersom intagna inte utgör arbetstagare. För det fall domstolen inte delar denna uppfattning är det i vart fall inte Österrike som är ansvarigt för att bevilja familjeförmåner, utan Tyskland. Enligt artikel 13.2 a i förordning nr 1408/71 är det anställningsorten som är avgörande. Av artikel 13.2 f i förordning nr 1408/71 följer att lagstiftningen i bosättningsstaten endast skall tillämpas subsidiärt. Dessutom framgår det av artiklarna 73 och 74 i förordning nr 1408/71 att krav på familjeförmåner till arbetstagares familjemedlemmar inte skall grunda sig på lagstiftningen i den stat där familjemedlemmarna är bosatta utan på lagstiftningen i den stat där arbetstagaren är anställd.

    21.      Enligt den tyska regeringen var fadern efter sin överföring till Tyskland arbetstagare i den mening som avses i förordning nr 1408/71, eftersom intagna är arbetslöshetsförsäkrade så länge de uppfyller sin arbetsplikt i fängelset. Det finns omständigheter som talar för att han även under den tid han satt i fängelse i Österrike skall anses ha varit arbetstagare, eftersom det även enligt österrikisk straffverkställighetsrätt är önskvärt att intagna skall vara försäkrade.

    22.      Av artikel 3.1 i förordning nr 1408/71 jämförd med artikel 12 EG följer ett förbud mot diskriminering på grund av nationalitet. Detta förbud är tillämpligt i förevarande fall, eftersom ett gränsöverskridande inslag föreligger. Kriteriet avseende fängelseorten ligger till grund för en indirekt diskriminering, eftersom möjligheten till överförande av medborgare från andra medlemsstater regelbundet tillvaratas. Denna diskriminering är inte heller motiverad av objektiva skäl som inte har något samband med nationaliteten. Uppfattningen att den intagnas arbete utgör en motprestation kan inte godtas, eftersom bidragsförskottet i andra sammanhang beviljas i den underhållsberättigades intresse oberoende av en motprestation. Även domen i målet Mora Romero (8) talar emot att diskrimineringen är motiverad, eftersom domstolen i det fallet fann att militärtjänst som fullgjordes utomlands skulle beaktas vid beviljande av barnpension. Mot bakgrund av att den förmånsberättigades bostadsort inte skall ha någon betydelse när familjebidrag skall beviljas anser den tyska förbundsregeringen att inte heller den ort där ett fängelsestraff avtjänas i det fall en överföring till ett annat fängelse sker skall ha någon betydelse. Slutligen kan sonen enligt domen i målet Humer även oberoende av sin far direkt åberopa förbudet mot diskriminering.

    23.     Även enligt kommissionens uppfattning medför en tillämpning av förordning nr 1408/71 i detta fall en rätt till bidragsförskott. Kommissionen har särskilt anfört att fadern på grund av arbetslöshetsförsäkringen skall betraktas som arbetstagare under sin fängelsevistelse i Tyskland, och i enlighet härmed skall sonen anses vara familjemedlem till en arbetstagare. Vilken lagstiftning som är tillämplig skall avgöras med utgångspunkt i sonen, eftersom bestämmelserna i den österrikiska lagen om bidragsförskott kan innebära att denne diskrimineras. Denna diskriminering beror indirekt på nationaliteten, eftersom utlänningar vanligtvis överförs till utlandet för att avtjäna sina fängelsestraff och deras barn till följd av detta inte längre erhåller bidragsförskott. Mot detta kan inte invändas att rättigheter samtidigt kan uppstå i Tyskland. För detta fall föreskrivs nämligen i förordning nr 1408/71 bestämmelser för att undvika kumulering, särskilt artikel 76, som leder till att förmånerna enligt tysk rätt skall innehållas.

    2. Bedömning

    24.      För att förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet i artikel 3.1 i förordning nr 1408/71 skall vara tillämpligt krävs först att den berörda personen omfattas av den personkrets som förordningen skall tillämpas på och att österrikisk lagstiftning är tillämplig.

    a) Personkretsen för förordning nr 1408/71

    25.      Sonen omfattas av personkretsen enligt artikel 2 i förordning nr 1408/71 om denne kan anses vara familjemedlem till en anställd eller en egenföretagare. (9) Moderns situation är i förevarande fall okänd. Därför skall det prövas huruvida fadern kan anses vara anställd.

    26.      Arbetstagarbegreppet i förordning nr 1408/71 är inte identiskt med arbetstagarbegreppet i förordning nr 1612/68 och i artikel 39 EG. (10) Enligt artikel 39 EG och förordning nr 1612/68 skall såsom arbetstagare anses en person som under en viss tid, till förmån för någon annan och enligt dennes anvisningar, utför tjänster i utbyte mot vilka han erhåller ersättning. (11) Däremot definieras i artikel 1 a i i förordning nr 1408/71 en arbetstagare som en person som är försäkrad, obligatoriskt eller genom en frivillig fortsättningsförsäkring, mot en eller flera av de risker som täcks av grenarna i ett system för social trygghet för anställda eller egenföretagare.

    27.      Den tyska regeringen och kommissionen har med fog ansett fadern vara arbetstagare, eftersom han – enligt uppgift från den tyska regeringen – under huvuddelen av sin fängelsevistelse i Tyskland varit arbetslöshetsförsäkrad. Den österrikiska regeringen har ifrågasatt att intagna kan vara arbetstagare i den mening som avses i förordning nr 1408/71, men denna uppfattning strider mot den klara definitionen i artikel 1a i i förordning nr 1408/71. Hänvisningen i denna bestämmelse till försäkringssituationen är även motiverad, eftersom förordning nr 1408/71 primärt har till syfte att samordna medlemsstaternas system för social trygghet. Ett enhetligt samordningssystem måste även omfatta försäkringsrättigheter som förvärvats under den tid då ett fängelsestraff avtjänats.

    28.      Tillämpningen av förordning nr 1408/71 är inte heller utesluten till följd av att fadern i sin egenskap av intagen inte kan utöva sin rätt till fri rörlighet. Enligt fast rättspraxis gäller förordning nr 1408/71 för alla arbetstagare som avses i artikel 1 i förordningen, som är medborgare i en medlemsstat och som befinner sig i en av de situationer med internationell anknytning som regleras i förordningen, och för deras familjemedlemmar. (12) I förevarande fall utgörs det nödvändiga gränsöverskridande momentet av att fadern och sonen befinner sig i olika medlemsstater. (13)

    29.      Fadern var följaktligen under sin fängelsevistelse arbetstagare i den mening som avses i förordning nr 1408/71, eftersom han var arbetslöshetsförsäkrad. Eventuella kortvariga avbrott i försäkringstiden, till exempel under månaderna januari och augusti 2002, kan inte leda till att han fråntas sin ställning som arbetstagare, eftersom dessa är att jämställa med semester- eller sjukdomsperioder.

    b) Tillämpliga bestämmelser

    30.      Det kan emellertid ifrågasättas huruvida den österrikiska lagen om bidragsförskott är tillämplig på sonen till en arbetstagare som är verksam i Tyskland eller om inte snarare den tyska lagen om bidragsförskott skall tillämpas. Vilken lagstiftning som skall tillämpas avgörs enligt lagvalsreglerna i artikel 13 och följande bestämmelser i förordning nr 1408/71. Om den lagstiftning som är tillämplig med avseende på sonen skall bestämmas med hänsyn till hans egen situation är – såsom kommissionen anser – österrikisk lagstiftning tillämplig enligt artikel 13.2 f, eftersom han bor i Österrike och ingen av de andra lagvalsreglerna är tillämplig på honom. Om den lagstiftning som är tillämplig emellertid – såsom den österrikiska regeringen anser – skall bestämmas med hänsyn till faderns situation, är tysk lagstiftning tillämplig, eftersom fadern från och med februari 2002 arbetade i Tyskland och åtminstone bodde i Tyskland i januari 2002.

    31.      I rättspraxis finns det stöd för att det är faderns situation som avgör vilken lagstiftning som är tillämplig. I domen i målet Humer (14) fastställde domstolen att den i Frankrike bosatta dottern med stöd av förordning nr 1408/71 kunde begära förskott enligt den österrikiska lagen om bidragsförskott på sina krav på underhåll mot den i Österrike anställda och senare arbetslösa fadern. Om dotterns situation varit avgörande hade fransk rätt varit tillämplig. I domen i de förenade målen Hoever och Zachow (15) tillerkände domstolen den i Nederländerna boende hustrun till en i Tyskland anställd arbetstagare en rätt till tyska familjeförmåner. Detta hade inte varit möjligt om nederländsk lagstiftning hade varit tillämplig.

    32.      Kopplingen till en obligatoriskt försäkrad arbetstagare är inom ramen för förordning nr 1408/71 i princip även sakligt motiverad. Den övervägande delen av de sociala förmåner som omfattas av förordningen grundar sig nämligen på försäkringssystemet.

    33.      Därför måste utgångspunkten för den fortsatta prövningen vara att den tillämpliga lagstiftningen i princip är lagstiftningen i den medlemsstat i vilken den anställde eller den egenföretagare som föranleder tillämpningen av förordning nr 1408/71 är verksam. Varje typ av anknytning till sonens bosättningsort skulle följaktligen i förevarande fall leda till att bestämmelser från två medlemsstater tillämpades, nämligen förutom lagstiftningen i den stat där fadern är verksam även lagstiftningen i den stat där sonen är bosatt.

    34.      Den i artikel 13.1 i förordning nr 1408/71 fastställda principen att varje person endast skall omfattas av lagstiftningen i en medlemsstat talar emellertid emot en anknytning till lagstiftningen i två medlemsstater. Domstolen har dessutom i fast rättspraxis gett uttryck för att bestämmelserna i avdelning II i förordning nr 1408/71, vari artikel 13 ingår, utgör ett heltäckande och enhetligt system av lagvalsregler. Syftet med dessa bestämmelser är bland annat att förhindra att olika nationella lagstiftningar tillämpas samtidigt med de komplikationer som detta kan leda till. (16) En sådan dubbel anknytning är således inte förenlig med ändamålen med artikel 13 i förordning nr 1408/71. Det är därför konsekvent att endast tillämpa den lagstiftning som gäller för den primärt berättigade – i detta fall fadern – när man härleder rättigheter för familjemedlemmar.

    35.      Kommissionen har likväl antytt att såväl österrikisk som tysk lagstiftning bör tillämpas i förevarande fall. Den har i detta avseende hänvisat till artikel 76 i förordning nr 1408/71, i vilken kumuleringen av rätt till familjeförmåner regleras. Denna bestämmelse skulle vara överflödig om lagvalsreglerna alltid medförde att endast en lagstiftning var tillämplig.

    36.      Domen i målet McMenamin (17) synes bekräfta teorin att två lagstiftningar kan vara tillämpliga åtminstone vad gäller familjeförmåner. Detta mål gällde familjeförmåner till förmån för en arbetstagare som arbetade i Nordirland och bodde i Republiken Irland. Hon erhöll redan förmåner i Irland och begärde kompletterande förmåner enligt brittisk rätt. Enligt artikel 13.2 a i förordning nr 1408/71 skulle i detta fall endast brittisk rätt ha varit tillämplig. Domstolen påpekade emellertid att principen i artikel 13, enligt vilken en arbetstagare endast omfattas av lagstiftningen i den stat där han är anställd, inte utesluter att särskilda bestämmelser i denna förordning gäller för enstaka förmåner. Domstolen fann till följd härav att prioritetsreglerna i artikel 76 i förordning nr 1408/71 och i artikel 10 i förordning nr 574/72 var tillämpliga. (18)

    37.      Följaktligen utgjorde hänvisningen i målet McMenamin till en bestämd lagstiftning enligt lagvalsreglerna i förordning nr 1408/71 inte något hinder för att tillämpa bestämmelser ur en annan lagstiftning. Detta innebär emellertid inte att lagvalsreglerna har åsidosatts. Domstolen har snarare endast godtagit att bosättningsstaten kan bevilja förmåner oberoende av förordning nr 1408/71, som skall beaktas inom ramen för prioritetsreglerna. Prioritetsreglerna och domen i målet McMenamin har emellertid inga rättsliga verkningar i förhållande till den lagstiftning som är tillämplig enligt lagvalsreglerna i förordning nr 1408/71. Därför kvarstår den exklusiva hänvisningen till tysk rätt.

    38.     Även kommissionens uppfattning att man skall utgå från sonen, eftersom bestämmelserna i den österrikiska lagen om bidragsförskott leder till en indirekt diskriminering av honom, är felaktig. Vilken lagstiftning som skall tillämpas kan inte avgöras genom att se till de eventuella rättsföljderna i ett enskilt fall, eftersom rättsföljderna förutsätter att de aktuella bestämmelserna på det hela taget är tillämpliga. Detta visar sig särskilt vad beträffar förbudet mot diskriminering. En diskriminering föreligger endast om en stat behandlar två likartade situationer olika eller behandlar olika situationer på samma sätt. Om Österrike emellertid inte har något ansvar för sonens sociala rättigheter, är denne inte heller diskriminerad av Österrike.

    39.      Därför är inte österrikisk, utan tysk rätt tillämplig, (19) när en ansökan görs med stöd av förordning nr 1408/71 avseende familjeförmåner som grundar sig på faderns situation.

    c) Slutsats

    40.      I den mån begäran om förhandsavgörande avser förordning nr 1408/71 skall den besvaras på så sätt att artikel 3 inte utgör något hinder för nationella bestämmelser, enligt vilka en underhållsberättigad gemenskapsmedborgare utesluts från rätten till bidragförskott om den underhållsskyldige fadern inte avtjänar sitt fängelsestraff i den stat där han var anställd innan han fängslades, utan i sin hemstat.

    B – Förordning nr 1612/68

    1. Artikel 7.2 i förordning nr 1612/68

    a) Kommissionens argument

    41.      Kommissionen har föreslagit att tolkningsfrågan skall omformuleras så att domstolen kan pröva huruvida förbudet mot diskriminering i artikel 39 EG jämförd med artikel 7 i förordning nr 1612/68 åsidosatts.

    42.      Kommissionen har hänvisat till domen i målet Nazli (20) i syfte att klargöra att en tillfällig fängelsevistelse inte medför att fadern förlorar sin egenskap av arbetstagare enligt artikel 39 EG och artikel 7.2 i förordning nr 1612/68. Även sonen kan åberopa artikel 7.2 i förordning nr 1612/68. Bidragsförskott utgör en social förmån i den mening som avses i denna bestämmelse. Eftersom överföring endast kan ske av intagna utan österrikiskt medborgarskap föreligger en indirekt diskriminering. Tanken att en intagen som arbetar tillhandahåller en motprestation är ett rent fiskalt övervägande, som inte kan motivera diskrimineringen.

    43.     Övriga parter har inte tagit ställning till förordning nr 1612/68.

    b) Bedömning

    44.      Förordning nr 1612/68 nämns visserligen inte i begäran om förhandsavgörande. Eftersom domstolen emellertid bemödar sig om att ge den nationella domstolen all den ledning som är nödvändig för att målet vid den nationella domstolen skall kunna avgöras i enlighet med gemenskapsrätten, (21) förtjänar kommissionens förslag en närmare granskning.

    45.      Enligt artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 skall en arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat inom en annan medlemsstats territorium åtnjuta samma sociala och skattemässiga förmåner som landets medborgare. Denna princip om likabehandling förbjuder varje öppen eller dold diskriminering på grund av nationalitet vid beviljande av de nämnda förmånerna.

    46.      Tillämpningen av detta förbud mot diskriminering förutsätter att en arbetstagare är anställd i en annan medlemsstat. Detta kan enbart gälla fadern. Fadern befann sig emellertid under den aktuella tiden inte längre i värdstaten Österrike, utan i sin hemstat Tyskland.

    47.      Det kan dessutom ifrågasättas huruvida fadern i sin egenskap av intagen var arbetstagare. Vid tillämpningen av förordning nr 1612/68 gäller – till skillnad från förordning nr 1408/71 – den allmänna definitionen av en arbetstagare i artikel 39 EG, vilken inte anknyter till försäkringssituationen. Enligt denna bestämmelse anses som arbetstagare en person som under en viss tid, till förmån för någon annan och enligt dennes anvisningar, utför tjänster i utbyte mot vilka han erhåller ersättning. (22)

    48.      Intagna i tyska fängelser utför visserligen i princip tjänster enligt anvisningar och får i utbyte mot dessa en ringa ersättning, men en intagens ställning är ändå inte förenlig med tanken på fri rörlighet för arbetstagare. Den fria rörligheten innebär en frihet för enskilda att arbeta med något de själva valt på valfri ort. Intagna har i vart fall med avseende på arbetsorten en begränsad valfrihet och i praktiken för det mesta även vad beträffar arbetets art. Dessutom har domstolen redan vägrat godta egenskapen av arbetstagare när det rör sig om arbetstillfällen som skapats i syfte att vidmakthålla, rehabilitera eller främja arbetsförmågan hos personer som till följd av omständigheter avseende deras person under en längre tid inte kunnat utföra ett arbete under normala omständigheter. (23) Domstolen fäste därvid avgörande vikt vid att verksamheten inte kunde ses som en faktisk och ekonomisk verksamhet, eftersom den endast utgjorde ett redskap för arbetstagarens rehabilitering eller återanpassning till arbetslivet. Sysselsättningen av intagna har en därmed jämförbar resocialiseringsfunktion. (24) Följaktligen var fadern under sin fängelsevistelse inte arbetstagare i den mening som avses i förordning nr 1612/68.

    49.      Eftersom artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 inte är direkt tillämplig kan endast faderns eventuella tidigare ställning som arbetstagare i Österrike utgöra en anknytningspunkt som medför att detta förbud mot diskriminering är tillämpligt.

    50.      När anställningsförhållandet upphör förlorar den berörde enligt rättspraxis i princip sin ställning som arbetstagare, men denna egenskap kan emellertid även efter det att anställningen upphört ha vissa följdverkningar, (25) vilka i huvudsak fastställts i domen i målet Lair. (26) De rör villkoren för att stanna kvar i mottagarstaten efter det att ett anställningsförhållande upphört på grund av ålder eller arbetsoförmåga samt vid anställning i en annan medlemsstat. (27) Även vid arbetslöshet finns en rätt att uppehålla sig i landet (28) och ett förbud mot diskriminering i förhållande till landets egna arbetstagare med avseende på återinsättande i arbete eller återanställning (29) och tillträde till yrkesskolor och omskolningscentra. (30) I domen i målet Lair utsträckte domstolen dessutom förbudet mot diskriminering med avseende på allmänna sociala förmåner till att även gälla en kontinuerlig fortsättning av en yrkesverksamhet genom universitetsstudier. (31)

    51.      Ingen av dessa följdverkningar av ställningen som arbetstagare gäller emellertid bidragsförskott till intagnas familjemedlemmar. Det rör sig inte om ett pensionsfall och inte heller om uppehållsrätt eller återanpassning till yrkeslivet. Till skillnad från målet Lair kännetecknas en intagens situation normalt (32) inte heller av en kontinuitet i förhållande till det tidigare arbetsförhållandet utan av att detta avbrutits.

    52.      Kommissionen har uppmärksammat en annan form av följdverkan av ett tidigare arbetsförhållande. I analogi med domen i målet Nazli (33) skall den tid en person suttit i fängelse endast ses som ett tillfälligt avbrott i en migrerande arbetstagares verksamhetsperiod, som inte motiverar att den migrerande arbetstagaren och dennes familjemedlemmar förlorar sina rättigheter. Detta mål rörde turkiska arbetstagares rätt att efter en viss verksamhetsperiod få fritt tillträde till avlönad verksamhet och i samband härmed även rätt att uppehålla sig i landet. En förutsättning för detta är enligt associeringsrådets beslut nr 1/80 av den 19 september 1980 om utveckling av associeringen mellan gemenskapen och Turkiet att personen varaktigt tillhör den reguljära arbetsmarknaden i värdmedlemsstaten. Domstolen antog i detta fall att arbetstagaren under en tillfällig häktningsperiod inte längre stod till arbetsmarknadens förfogande. Den fann dock att detta saknade betydelse under förutsättning att detta tillstånd var av tillfällig karaktär. (34)

    53.      Detta beslut är emellertid knappast jämförbart med förevarande situation. Målet Nazli rörde inte arbetstagares sociala rättigheter utan uppehållsrätt och tillträde till arbetsmarknaden. Dessutom var Nazli inte intagen i fängelse utan han var häktad. Redan med beaktande av oskuldspresumtionen måste en häktningsperiod ses som ett tillfälligt avbrott i yrkesverksamheten. Ett fängelsestraff är däremot mycket mer ingripande, i vart fall om det är så långt att det inte är möjligt att behålla en anställning.

    54.      Därmed kan fastställas att faderns ställning varken på grund av ett nuvarande eller ett tidigare arbetsförhållande i Österrike medför att artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 är tillämplig.

    2. Artikel 12 i förordning nr 1612/68

    55.      Förbudet mot diskriminering i artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 kan emellertid vara indirekt tillämpligt på grund av att sonen troligen följer någon form av skolutbildning, vilket hittills varken Oberster Gerichtshof eller parterna har tagit hänsyn till i sina yttranden. Enligt artikel 12 i förordning nr 1612/68 skall barnen till en medborgare i en medlemsstat som är eller har varit anställd i en annan medlemsstat ha tillträde till denna stats allmänna skolor, lärlingsutbildning och yrkesskolekurser på samma villkor som medborgarna i denna stat, om barnen bor där. Trots att denna bestämmelse vid första anblicken endast tycks röra tillträdet till utbildning har domstolen utvidgat den så att barn till migrerande arbetstagare har fått en självständig rätt enligt lag att behandlas på samma sätt som de barn som är medborgare i mottagarstaten vad beträffar rätten till sociala förmåner medan de följer en utbildning i denna stat. Eftersom det rör sig om barnets egen rätt och inte om arbetstagarens rätt till förmån för barnet strider detta inte heller mot det grundläggande syftet med lagvalsreglerna i artikel 13 och följande artiklar i förordning nr 1408 att i princip endast en stats lagstiftning skall vara tillämplig.

    56.      Domstolen stöder sin rättspraxis angående artikel 12 i förordning nr 1612/68 på övervägandet att det för att syftet med förordning nr 1612/68, som är fri rörlighet för arbetstagare, skall kunna uppnås med bibehållen respekt för frihet och värdighet krävs att integrationen av arbetstagarens familj i värdlandet kan ske under bästa möjliga omständigheter. (35) Innehållet i artikel 12 i förordning nr 1612/68 är därför inte snävt begränsat till tillträdet till utbildning utan omfattar alla åtgärder som syftar till att underlätta deltagandet i undervisningen, även i det fall dessa tjänar till att säkerställa uppehället. (36) I domen i målet Baumbast härledde domstolen till och med en uppehållsrätt för föräldrarna ur barnets rätt att delta i undervisningen. (37)

    57.      Av större intresse i förevarande fall är att domstolen i domen i målet Echternach m.fl. utvidgade förbudet mot diskriminering i artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 till att gälla för barn till migrerande arbetstagare, om de enligt artikel 12 i denna förordning deltar i undervisning i värdstaten, eftersom denna bestämmelse ofta skulle bli helt verkningslös om den tolkades på något annat sätt. (38) Följaktligen åtnjuter dessa barn en egen rätt i värdstaten till samma sociala och skattemässiga förmåner som barn till inhemska arbetstagare.

    58.      I förevarande fall skall härefter prövas huruvida sonen kan betraktas som barn till en migrerande arbetstagare i den mening som avses i artikel 12 i förordning nr 1612/68. Eftersom artikel 12 i förordning nr 1612/68 även gynnar barn till före detta migrerande arbetstagare är det inte avgörande huruvida den migrerande arbetstagaren fortfarande befinner sig i värdstaten eller är arbetstagare när barnet åberopar sin rätt enligt bestämmelsen. (39) Förutsättningarna i artikel 10 behöver inte heller längre vara uppfyllda. I denna bestämmelse anges vilka personer som i egenskap av familjemedlemmar har rätt att bosätta sig i värdstaten tillsammans med arbetstagaren. I artikeln uppställs särskilt som krav att arbetstagaren är försörjare för den berörda personen. Rättigheterna enligt artikel 12 i förordning nr 1612/68 är emellertid endast kopplade till att en sådan situation en gång har förelegat. Det har ingen betydelse huruvida en sådan situation föreligger nu. (40) Det är därför tillräckligt att barnet har levt med den ena eller båda föräldrarna i en medlemsstat under en tid då minst en av föräldrarna var bosatt där i egenskap av arbetstagare. (41) Denna bedömning måste emellertid göras av den nationella domstolen, eftersom domstolen inte har tillräckliga uppgifter om vare sig huruvida sonen levt tillsammans med fadern eller om faderns tidigare egenskap av arbetstagare i Österrike. (42)

    59.      Domstolen kan däremot i förevarande fall pröva huruvida bidragsförskottet utgör en social förmån i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 och, om så är fallet, huruvida en vägran att bevilja denna förmån är förenlig med denna bestämmelse.

    60.      Definitionen av social förmån är mycket extensiv. Enligt domen i målet Lair omfattar den alla förmåner som i enlighet med tredje skälet i förordningen garanterar den migrerande arbetstagaren möjlighet att förbättra sina levnads- och arbetsvillkor och därmed även sin sociala ställning. (43) Dit hör alla förmåner som – oavsett om de anknyter till ett anställningsavtal eller inte – i allmänhet tillerkänns inhemska arbetstagare på grund av deras objektivt konstaterbara ställning som arbetstagare eller enbart på grund av att de är bosatta inom landet och som, om de utsträcks till att även gälla arbetstagare som är medborgare i andra medlemsstater, kan antas underlätta deras rörlighet inom gemenskapen. (44)

    61.      Mot bakgrund av detta fann domstolen särskilt att bidrag till uppehälle, (45) särskilda bidrag som beviljas för studerandes uppehälle (46) och även det tyska vårdnadsbidraget, (47) en familjeförmån enligt förordning nr 1408/71, (48) skall anses utgöra sociala förmåner.

    62.      Bidragsförskottet är utan tvekan till fördel för den underhållsberättigade, eftersom han erhåller underhåll trots att den underhållsskyldige inte uppfyller sina skyldigheter. Det motsvarar även till sin funktion de förmåner som har till syfte att täcka uppehället och som domstolen redan har godkänt. Som kommissionen med fog har anfört måste därför bidragsförskott också anses utgöra en social förmån.

    63.      Det skall därför prövas huruvida den skillnad som görs med avseende på var den underhållsskyldige avtjänar ett fängelsestraff är förenlig med förbudet mot diskriminering i artikel 7.2 i förordning nr 1612/68. Denna skillnad anknyter inte direkt till medborgarskapet. Den likabehandlingsprincip som föreskrivs i artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 omfattar emellertid inte endast uppenbar diskriminering av förmånsberättigade personer på grund av nationalitet utan även alla former av dold diskriminering som genom tillämpning av andra särskiljningskriterier i princip leder till samma resultat. (49)

    64.      Domstolen definierade indirekt diskriminering på följande sätt i domen i målet O’Flynn:

    ”Såsom indirekt diskriminerande skall … sådana villkor anses som visserligen gäller oberoende av medborgarskapet, men som väsentligen ... eller till större delen ... drabbar migrerande arbetstagare ... Såsom indirekt diskriminerande skall även sådana villkor anses som innebär en risk för att nackdelar skall uppkomma för migrerande arbetstagare ... Det förhåller sig endast annorlunda om bestämmelserna grundas på objektiva hänsyn, som är oberoende av de berörda arbetstagarnas medborgarskap och som står i proportion till det syfte som eftersträvas med de nationella bestämmelserna ...”50  –Ovan fotnot 49, punkt 18 och följande punkt.

    65.      Den avgörande omständigheten för att inte bevilja bidragsförskott är i förevarande fall faderns nationalitet. Endast dömda utländska medborgare kan nämligen avtjäna ett i Österrike ådömt straff utanför Österrike. Omvänt kan österrikiska medborgare efter att de dömts i en annan medlemsstat i enlighet med överenskommelsen överföras till Österrike. I detta fall kan deras barn beviljas bidragsförskott. Vägran att utge bidragsförskott när ett fängelsestraff avtjänas utanför Österrike är därför i synnerhet till nackdel för familjemedlemmar till medborgare från andra medlemsstater.

    66.      Denna särbehandling kan inte motiveras genom att anta att det föreligger ett samband mellan en prestation i form av den intagnes arbete och en motprestation i form av bidragsförskott. Den tyska regeringen har i detta avseende med fog hänvisat till domen i målet Mora Romero, i vilken domstolen tillbakavisade ett liknande argument. I det målet rörde det sig om beviljande av barnpension, som förlängdes under den tid militärtjänstgöring fullgjordes i den utbetalande medlemsstaten, men inte under den tid militärtjänstgöring fullgjordes i en annan medlemsstat. Domstolen fann att denna skillnad utgjorde en otillåten diskriminering på grund av nationalitet, som inte kunde motiveras av den förlängda förmånens eventuella karaktär av kompensation. (51)

    67.      I förevarande fall är sambandet mellan arbetsprestationen och bidragsförskottet till och med ännu svagare. Bidragsförskottet har främst till syfte att utgöra ett stöd för familjen och särskilt för barnet. Den primära motprestationen är den österrikiska statens anspråk gentemot den underhållsskyldige på återbetalning av förskottet enligt 29 § i lagen om bidragsförskott. Värdet av den intagnes arbetsinsats understiger till och med fängelsekostnaderna, (52) vilka genom överförande av straffet till utlandet inte längre belastar den österrikiska statskassan.

    68.      Det synes emellertid ändå vara objektivt motiverat att vid beviljande av bidragsförskott ta hänsyn till eventuella likartade förmåner, som sonen enligt förordning nr 1408/71 erhåller på grund av sin faders verksamhet i Tyskland. I detta avseende måste även prioritetsreglerna i artikel 76 i förordning nr 1408/71 eller artikel 10.1 a i i förordning nr 574/72 (53) tillämpas, vilka beroende på omständigheterna anger att antingen Österrike eller Tyskland har det primära ansvaret för att bevilja förmåner, varvid den andra staten skall bevilja kompletterande förmåner om dess förmåner går utöver förmånerna i den primärt ansvariga staten. (54)

    69.      Sammanfattningsvis kan fastställas att artikel 12 jämförd med artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 utgör hinder för en bestämmelse, enligt vilken ett barn till en underhållsskyldig migrerande arbetstagare inte har rätt till bidragsförskott, om arbetstagaren inte avtjänar sitt fängelsestraff i den stat i vilken förmånen beviljas utan i sin hemstat, under förutsättning

    att barnet deltar i den allmänna utbildningen, en lärlingsutbildning eller en yrkesskolekurs i den stat i vilken förmånen beviljas, och

    att barnet levde med den ena eller båda sina föräldrar i den medlemsstat i vilken förmånen beviljas under den tid då minst en av föräldrarna bodde där i egenskap av arbetstagare.

    C – Artikel 12 EG

    70.      I artikel 12 EG förbjuds diskriminering på grund av nationalitet endast med förbehåll för särskilda bestämmelser i fördraget. Förbehållet för särskilda bestämmelser, som även omfattar konkretiseringen av särskilda diskrimineringsförbud i fördraget genom bestämmelser i sekundärrätten, (55) ger uttryck för lex specialis . Tolkningsfrågorna kan besvaras redan på grundval av artiklarna 12 och 7.2 i förordning nr 1612/68. Det är därför inte nödvändigt att även ta ställning till artikel 12 EG.

    D – Parternas rätt att yttra sig

    71.      Avslutningsvis kan påpekas att ovanstående redogörelse angående artikel 12 jämförd med artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 kan ses som ett argument som parterna inte fått tillfälle att diskutera. Därför skall prövas huruvida principen om parternas rätt att yttra sig påbjuder att det muntliga förfarandet i enlighet med artikel 61 i rättegångsreglerna skall återupptas.

    72.      Principen om parternas rätt att yttra sig har enligt domstolen till syfte att förhindra att ett beslut eventuellt påverkas av ett argument som parterna inte haft tillfälle att diskutera. (56) Därmed skall ett oförutsett beslut undvikas.

    73.      Visserligen har ingen av parterna hittills insett att artikel 12 jämförd med artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 kan vara tillämplig, men det har inte varit omöjligt för dem att ta ställning till denna lösning. Den framgår nämligen av rättsliga bestämmelser i en förordning – som till och med åberopats av kommissionen – samt av fast rättspraxis. Nya rättsliga omständigheter har inte tillkommit. Parterna har därför kunnat inse relevansen av artikel 12 jämförd med artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 för förevarande fall och kunnat ta ställning härtill. Mot bakgrund av detta är det försvarbart att avstå från att återuppta det muntliga förfarandet.

    V – Förslag till avgörande

    74.      Jag föreslår därför att domstolen skall besvara begäran om förhandsavgörande på följande sätt:

    1. Artikel 3 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen utgör inte något hinder för nationella bestämmelser, enligt vilka en underhållsberättigad gemenskapsmedborgare inte har rätt till bidragsförskott om den underhållsskyldige fadern inte avtjänar sitt fängelsestraff i den stat i vilken han var anställd innan han började avtjäna sitt fängelsestraff, utan i sin hemstat.

    2. Artikel 12 jämförd med artikel 7.2 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen utgör hinder för bestämmelser, enligt vilka barnet till en underhållsskyldig migrerande arbetstagare inte har rätt till bidragsförskott om arbetstagaren inte avtjänar sitt fängelsestraff i den stat i vilken förmånen beviljas, utan i sin hemstat, under förutsättning

    att barnet deltar i den allmänna utbildningen, en lärlingsutbildning eller en yrkesskolekurs i den stat i vilken förmånen beviljas, och

    att barnet levde med den ena eller båda sina föräldrar i den medlemsstat i vilken förmånen beviljas under den tid då minst en av föräldrarna bodde där i egenskap av arbetstagare.


    1
    Originalspråk: tyska.


    2
    Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 57), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1386/2001 av den 5 juni 2001 (EGT L 187, s. 1) (nedan kallad förordning nr 1408/71).


    3
    Rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT L 257, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 33) i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2434/92 av den 27 juli 1992 (EGT L 245, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 5, s. 160) (nedan kallad förordning nr 1612/68).


    4
    Strasbourg den 21 mars 1983, SÖ 1985:1.


    5
    Offentliggjord i ändrad lydelse den 2 januari 2002, BGBl, 2002/615.


    6
    Dom av den 15 mars 2001 i mål C-85/99, Offermanns (REG 2001, s. I-2261).


    7
    Dom av den 5 februari 2002 i mål C-255/99, Humer (REG 2002, s. I-1205).


    8
    Dom av den 25 juni 1997 i mål C-131/96, Mora Romero (REG 1997, s. I-3659).


    9
    Domen i målet Humer (ovan fotnot 7), punkt 35.


    10
    Dom av den 12 maj 1998 i mål C-85/96, Martínez Sala (REG 1998, s. I-2691), punkt 31.


    11
    Domen i målet Martínez Sala (ovan fotnot 10), punkt 32.


    12
    Dom av den 11 oktober 2001 i de förenade målen C-95/99–C-98/99 och C-180/99, Khalil m.fl. (REG 2001, s. I-7413), punkt 55. Se även, med avseende på den tidigare förordning nr 3, dom av den 12 november 1969 i mål 27/69, Compagnie belge d’assurances générales sur la vie et contre les accidents (REG 1969, s. 405), punkt 4.


    13
    Situationen var likartad i dom av den 16 mars 1978 i mål 115/77, Laumann (REG 1978, s. 805), punkt 5, av den 5 mars 1998 i mål C-194/96, Kulzer (REG 1998, s. I-895), punkt 30, och i domen i målet Humer (ovan fotnot 7), punkt 48.


    14
    Ovan fotnot 7.


    15
    Dom av den 10 oktober 1996 i de förenade målen C-245/94 och C-312/94, Hoever och Zachow (REG 1996, s. I-4895).


    16
    Detta påpekas även i dom av den 11 juni 1998 i mål C-275/96, Kuusijärvi (REG 1998, s. I‑3419), punkt 28.


    17
    Dom av den 9 december 1992 i mål C-119/91, McMenamin (REG 1992, s. I-6393).


    18
    Domen i målet McMenamin (ovan fotnot 17), punkt 14 och följande punkter.


    19
    För det fall det är den tyska lagen om bidragsförskott som är tillämplig vid en prövning av rättigheter kan påpekas att domen i målet Offermanns (ovan fotnot 6) och i målet Humer (ovan fotnot 7) tyder på att en motsvarande rätt till denna förmån kan finnas.


    20
    Dom av den 10 februari 2000 i mål C-340/97, Nazli (REG 2000, s. I-957).


    21
    Domstolen har prövat förordning nr 1612/68, till exempel i dom av den 20 juni 1985 i mål 94/84, Deak (REG 1985, s. 1873; svensk specialutgåva, volym 8, s. 243), punkt 18 och följande punkter, och förordning nr 1408/71 prövades trots att den inte nämnts i begäran om förhandsavgörande i domen i målet Mora Romero (ovan fotnot 8), punkt 21 och följande punkter.


    22
    Domen i målet Martínez Sala (ovan fotnot 10), punkt 32.


    23
    Dom av den 31 maj 1989 i mål 344/87, Bettray (REG 1989, s. 1621), punkt 17 och följande punkter.


    24
    Jämför tyska Bundesverfassungsgericht, 2 BvR 441/90 av den 1 juli 1998, punkt 137 och följande punkter.


    25
    Domen i målet Martínez Sala (ovan fotnot 10), punkt 32.


    26
    Dom av den 21 juni 1988 i mål 39/86, Lair (REG 1988, s. 3161; svensk specialutgåva, volym 9, s. 475), punkt 31 och följande punkter. Se även dom av den 24 september 1998 i mål C-35/97, kommissionen mot Frankrike (REG 1998, s. I-5325), punkt 41, och av den 6 november 2003 i mål C-413/01, Ninni-Orasche (REG 2003, s. I-0000), punkt 34.


    27
    Artikel 39.3 b EG och kommissionens förordning (EEG) nr 1251/70 av den 29 juni 1970 om arbetstagares rätt att stanna kvar inom en medlemsstats territorium efter att ha varit anställda där (EGT L 142, s. 24; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 52).


    28
    Artikel 7 i rådets direktiv 68/360/EEG av den 15 oktober 1968 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer (EGT L 257, s. 13; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 44).


    29
    Artikel 7.1 i förordning nr 1612/68.


    30
    Artikel 7.3 i förordning nr 1612/68.


    31
    Ovan fotnot 26, punkt 37 och följande punkt.


    32
    Undantagsvis kan ett anställningsförhållande dock fortgå, om den intagne även under fängelsevistelsen ägnar sig åt sitt tidigare yrke på de villkor som gäller på marknaden, till exempel i form av en anställning utanför fängelset enligt 39 § första stycket i den tyska Strafvollzugsgesetz (lagen om straffverkställighet).


    33
    Domen i målet Nazli (ovan fotnot 20).


    34
    Domen i målet Nazli (ovan fotnot 20), punkt 41 och följande punkter.


    35
    Se till exempel dom av den 17 september 2002 i mål C-413/99, Baumbast och R. (REG 2002, s. I-7091), punkt 50, och av den 3 juli 1974 i mål 9/74, Casagrande (REG 1974, s. 773; svensk specialutgåva, volym 2, s. 337), punkt 3 och följande punkt.


    36
    Se bland annat dom av den 15 mars 1989 i de förenade målen 389/87 och 390/87, Echternach m.fl. (REG 1989, s. 723), punkt 32 och följande punkter, och domen i målet Casagrande (ovan fotnot 35), punkt 3.


    37
    Ovan fotnot 35, punkt 68 och följande punkter.


    38
    Domen i målet Echternach m.fl. (ovan fotnot 36), punkt 34, samt dom av den 13 november 1990 i mål C-308/89, di Leo (REG 1990, s. I-4185; svensk specialutgåva, volym 10, s. 583), punkt 14 och följande punkt, och av den 4 maj 1995 i mål C-7/94, Gaal (REG 1995, s. I-1031), punkt 30.


    39
    Domen i målet Echternach m.fl. (ovan fotnot 36), punkt 20 och följande punkter.


    40
    Domen i målet Gaal (ovan fotnot 38), punkt 20 och följande punkter.


    41
    Dom av den 21 juni 1988 i mål 197/86, Brown (REG 1988, s. 3205; svensk specialutgåva, volym 9, s. 489), punkt 30, och domen i målet Gaal (ovan fotnot 38), punkt 27.


    42
    Om fadern aldrig var arbetstagare i Österrike, vilket försäkringen för näringsidkare talar för, skall det prövas huruvida etableringsfriheten eller det allmänna förbudet mot diskriminering direkt kan medföra rättigheter för barn till egenföretagare som är jämförbara med dem som gäller enligt förordning nr 1612/68 för barn till migrerande arbetstagare.


    43
    Ovan fotnot 26, punkt 20.


    44
    Dom av den 27 mars 1985 i mål 249/83, Hoeckx (REG 1985, s. 973), punkt 20, och domen i målet Martínez Sala (ovan fotnot 10), punkt 25.


    45
    Domen i målet Hoeckx (ovan fotnot 44), punkt 22.


    46
    Domarna i målen Lair (ovan fotnot 26), punkt 23, Echternach m.fl. (ovan fotnot 36), punkt 34, di Leo (ovan fotnot 38), punkt 14 och följande punkt, och Gaal (ovan fotnot 38), punkt 30.


    47
    Domen i målet Martínez Sala (ovan fotnot 10), punkt 26.


    48
    Domen i de förenade målen Hoever och Zachow (ovan fotnot 15), punkt 16 och följande punkter.


    49
    Dom av den 23 maj 1996 i mål C-237/94, O’Flynn (REG 1996, s. I-2617), punkt 17 med däri angivna hänvisningar.


    50
    Ovan fotnot 49, punkt 18 och följande punkt.


    51
    Domen i målet Mora Romero (ovan fotnot 8), punkt 35.


    52
    Enligt Susanne Meyer, ”Die Tageshaftkosten der deutschen Strafvollzugsanstalten: Ein Überblick”, Darmstadt Discussion Papers in Economics/ Arbeitspapiere des Instituts für Volkswirtschaftslehre , Technische Universität Darmstadt, Nummer 121 (2003), uppgår de dagliga fängelsekostnaderna i Tyskland till mellan 61,09 euro per dag i Bayern och 91,40 euro i Hamburg. Motsvarande siffror bör gälla för Österrike.


    53
    Rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT L 74, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 106) i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1386/2001 av den 5 juni 2001 (EGT L 187, s. 1).


    54
    Se domen i målet McMenamin (ovan fotnot 17).


    55
    Domen i målet Mora Romero (ovan fotnot 8), punkt 11.


    56
    Beslut av den 4 februari 2000 i mål C-17/98, Emesa Sugar (REG 2000, s. I-665), punkt 18.

    Top