Access to European Union law
<a href="https://eur-lex.europa.eu/content/help/eurlex-content/experimental-features.html" target="_blank">More about the experimental features corner</a>
Choose the experimental features you want to try
EUR-Lex
Access to European Union law

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

You are here
Use quotation marks to search for an "exact phrase". Append an asterisk (*) to a search term to find variations of it (transp*, 32019R*). Use a question mark (?) instead of a single character in your search term to find variations of it (ca?e finds case, cane, care).
Search tips
Need more search options? Use the Advanced search

Document 62002CC0141

    Förslag till avgörande av generaladvokat Poiares Maduro föredraget den 21 oktober 2004.
    Europeiska kommissionen mot T-Mobile Austria GmbH.
    Överklagande - Artikel 90.3 i EG-fördraget (nu artikel 86.3 EG) - Avgift som Republiken Österrike ålagt GSM-operatörer - Inga åtgärder vidtogs med avseende på en del av klagomålet - Upptagande till sakprövning.
    Mål C-141/02 P.

    Rättsfallssamling 2005 I-01283

    ECLI identifier: ECLI:EU:C:2004:646

    Conclusions

    FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
    MIGUEL POIARES MADURO
    föredraget den 21 oktober 2004(1)



    Mål C-141/02 P



    Europeiska gemenskapernas kommission
    mot
    max.mobil Telekommunikation Service GmbH



    Överklagande – Artikel 86.3 EG – Vägran att utreda ett klagomål – Upptagande till sakprövning – Domstolsprövningens art och omfattning






    1.        Sedan några år har antalet fall där enskilda väckt talan mot beslut att avslå klagomål som ingivits till kommissionen på konkurrensrättens område ökat. Domstolen har hittills visat sig beredd att uppta dem till sakprövning. Sedan det i början medgivits att talan mot beslut som antagits med tillämpning av artiklarna 81 EG och 82 EG, som väckts av dem som ingett klagomål, kunde upptas till sakprövning (2) har denna rättspraxis därefter utvidgats till att omfatta berörda tredje män i samband med kontrollen av statligt stöd (3) och kontrollen av företagskoncentrationer. (4) Endast ett område förefaller ha undgått denna utvidgning, nämligen området för den kontroll av offentliga företag och företag som åtnjuter sådana särskilda eller exklusiva rättigheter som avses i artikel 86 EG. På detta område har domstolen, i dom av den 20 februari 1997 i målet Bundesverband der Bilanzbuchhalter mot kommissionen (5) endast fastställt att ”[d]et kan förekomma situationer då en enskild, eller eventuellt en sammanslutning som bildats för att tillvarata en viss kategori medborgares kollektiva rättigheter, har behörighet att föra talan mot kommissionens vägran att utfärda ett beslut inom ramen för den övervakande roll som föreskrivs i artikel 90.1 och 90.3”. (6)

    2.        Förstainstansrätten har i dom av den 30 januari 2002, i målet max.mobil mot kommissionen (nedan kallad den överklagade domen), (7) försökt komma ifrån gränserna för denna formulering genom att slå fast principen om att talan, som väckts av dem som ingett klagomål, mot kommissionens beslut att inte utreda de klagomål som de ingivit med stöd av artikel 86 EG skall upptas till sakprövning. Genom förevarande överklagande skall domstolen avgöra huruvida detta försök är förenligt med den ram som fastställts i EG-fördraget och i rättspraxis.

    I – Överklagandet

    3.        Det framgår av den överklagade domen att tvisten har sin bakgrund i ett beslut av kommissionen, av den 11 december 1998 (nedan kallad den ifrågasatta rättsakten), att inte utreda ett klagomål som syftade till att det skulle fastställas att Republiken Österrike hade åsidosatt bestämmelserna i artikel 82 EG jämförda med artikel 86.1 EG.

    4.        Den österrikiska marknaden för GSM var vid den tidpunkt när detta klagomål ingavs uppdelad på tre operatörer. Mobilkom Austria AG (nedan kallat Mobilkom) var den operatör som först var verksam på denna marknad. Detta företag hade enligt lag monopol på mobiltelefonisektorn fram till dess att max.mobil Telekommunikation Service GmbH (nedan kallat max.mobil) etablerade sig på denna marknad. Företaget drivs för närvarande som ett aktiebolag, men en del av dess aktier innehas fortfarande av den österrikiska staten. Efter att ha erhållit koncession för GSM i januari 1996 etablerade sig bolaget max.mobil på marknaden i oktober samma år. En ny operatör, Connect Austria GmbH, etablerade sig på marknaden efter att ha tagit hem ett anbudsförfarande i augusti 1997. Syftet med det klagomål som max.mobil ingav i oktober 1997 var i huvudsak att ifrågasätta dels den omständigheten att det inte gjorts någon åtskillnad mellan de avgifter som ålagts max.mobil och de avgifter som ålagts Mobilkom, dels de fördelar och det stöd som de österrikiska myndigheterna hade givit det sistnämnda företaget.

    5.        I en skrivelse daterad den 11 december 1998 (den ifrågasatta rättsakten) meddelade kommissionen klaganden sina föresatser. I skrivelsen preciserades särskilt att ”[v]ad avser [det förhållandet att Mobilkom inte ålagts en högre avgift än den som max.mobil betalade], anser kommissionen däremot att Ni inte har anfört tillräckliga bevis för att det skulle ha förekommit en statlig åtgärd som föranledde Mobilkom att missbruka sin dominerande ställning. Enligt hittillsvarande praxis har kommissionen endast inlett ett fördragsbrottsförfarande i jämförbara ärenden när en medlemsstat har fastställt en högre avgift för ett företag som nyligen har etablerat sig på marknaden än för ett företag som redan utövade verksamhet på den marknaden (se kommissionens beslut av den 4 oktober 1995 om de villkor som har ålagts den andra GSM-radiotelefonioperatören i Italien, EGT L 280 av den 23 november 1995)”.

    6.        Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 22 februari 1999 väckte max.mobil talan som syftade till att den ifrågasatta rättsakten skulle ogiltigförklaras i den del den avsåg vägran att utreda dess klagomål. Mot detta yrkande gjorde kommissionen en invändning om rättegångshinder och i andra hand en invändning om att talan saknade grund.

    7.        Förstainstansrätten beslöt i sin dom att ogilla talan i sak. Denna lösning antogs dock först efter ett resonemang i etapper. Förstainstansrätten ansåg för det första att det var nödvändigt att undersöka talan mot bakgrund av inledande allmänna anmärkningar. Förstainstansrätten påpekade därvid att skyldigheten att snabbt och opartiskt handlägga ett klagomål ”hänför sig” till den rätt till en god förvaltning som erkänts i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som proklamerades i Nice den 7 december 2000. (8)

    8.        Enligt den överklagade domen är grunden till denna skyldighet tvåfaldig. Den följer för det första av förstainstansrättens rättspraxis inom ramen för artiklarna 81 EG och 82 EG och inom ramen för artiklarna 87 EG och 88 EG. Enligt domarna i första instans skall denna rättspraxis utvidgas till att omfatta mål inom ramen för artikel 86.3 EG. En sådan utvidgning grundas på att denna bestämmelse i fördraget, med stöd av punkt 1 i denna, alltid är tillämplig i förening med andra bestämmelser i fördraget, däribland de konkurrensregler som uttryckligen tillerkänner dem som ingett klagomål processuella rättigheter. I det förevarande fallet befann sig sökanden således i en situation som motsvarade den som avses i artikel 3 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, Första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86, vilken gav sökanden rätt att inge ett klagomål till kommissionen. Denna skyldighet följer för det andra av kommissionens allmänna övervakningsskyldighet. (9) Enligt förstainstansrätten är denna naturligtvis tillämplig inom alla de områden av gemenskapsrätten som syftar till att upprätta en ordning som säkerställer att konkurrensen inte snedvrids inom den gemensamma marknaden, vartill artikel 86 EG särskilt bidrar.

    9.        Förstainstansrätten preciserade därvid att förfarandet enligt artikel 86 EG inte får förväxlas med förfarandet enligt artikel 226 EG. Medan kommissionen enligt artikel 226 ”får” inleda en talan om fördragsbrott mot en medlemsstat, är det ostridigt att den enligt artikel 86.3 EG vidtar lämpliga åtgärder ”när det är nödvändigt”. Härav följer att kommissionen på detta område har en befogenhet som således ”inte [är] fullständigt skönsmässig”.

    10.      Den omständigheten att kommissionen har en skyldighet att genomföra en snabb och opartisk utredning innebär enligt förstainstansrätten inte att den är berövad det vidsträckta utrymme för skönsmässig bedömning som den av rättspraxis tillerkänns såväl i valet av åtgärder som när det gäller de medel som är lämpliga för att genomföra dessa. Denna frihet är dock inte obegränsad. Kommissionen har å ena sidan skyldighet att genomföra en snabb och opartisk utredning av enskilda klagomål och är å andra sidan underkastad en domstolsprövning avseende huruvida denna skyldighet uppfylls. Av denna analys har förstainstansrätten dragit två slutsatser, nämligen för det första att de som ingett klagomål måste kunna ha möjlighet att väcka talan för att skydda sina berättigade intressen och för det andra att gemenskapsdomstolens uppgift inskränker sig till en begränsad kontroll för att pröva att en motivering prima facie framstår som sammanhängande, att de faktiska omständigheterna har fastställts på ett materiellt riktigt sätt och att det inte har skett en uppenbart oriktig bedömning av dessa faktiska omständigheter.

    11.      Det var mot bakgrund av dessa överväganden som förstainstansrätten avsåg att pröva grunderna för talan. När det gällde frågan huruvida talan kunde upptas till sakprövning gjorde förstainstansrätten sin analys på två parallella plan. Den ansåg i första hand att det i motsats till den lösning som valts i fråga om statliga stöd får anses föreligga beslut att avslå klagomål med stöd av artikel 86.3 EG. Enligt förstainstansrätten var det i förevarande fall ingen tvekan om att den ifrågasatta rättsakten skulle kvalificeras på detta sätt. Det var således i sin egenskap av mottagare av den ifrågasatta rättsakten som sökanden i första hand hade behörighet att väcka talan mot kommissionen. Om den ifrågasatta rättsakten dock inte skulle anses vara ett beslut som riktats till den som ingett klagomålet ansåg förstainstansrätten i fullständighetens intresse att sökanden var direkt och personligen berörd av den ifrågasatta rättsakten. Förstainstansrätten angav därvid sex synpunkter avseende rättsaktens utformning och sökandens faktiska situation.

    12.      Vad beträffar prövningen i sak erinrade förstainstansrätten om att dess prövning skall begränsas till en kontroll av om kommission har uppfyllt sin skyldighet att genomföra en snabb och opartisk utredning av klagomål. Undersökningen av innehållet i den ifrågasatta rättsakten visade därvidlag att relevanta omständigheter i ärendet beaktats på ett korrekt sätt. Kommissionen hade inte gjort sig skyldig till ett materiellt fel vid fastställandet av de faktiska omständigheterna eller gjort en uppenbart oriktig rättslig bedömning av dessa omständigheter. Den omständigheten att den ifrågasatta rättsakten antagits efter möten mellan kommissionen och sökanden visade dessutom att sökanden hade givits möjlighet att förstå skälen till rättsakten. Det kunde således inte anses att den ifrågasatta rättsakten var otillräckligt motiverad med hänsyn till kraven i artikel 253 EG. Talan ogillades följaktligen.

    13.      Det är en del av denna dom som kommissionen har överklagat. Kommissionen har inte bestridit förstainstansrättens bedömning i sak. Den har yrkat att den överklagade domen skall upphävas endast i den mån det i domen slås fast att talan kan upptas till sakprövning. Kommissionen har i detta syfte åberopat tre grunder. Den har för det första bestridit att det skulle föreligga en rätt till prövning av klagomål med motsvarande rätt för den som ingett klagomålet att väcka talan om hans klagomål avslås. Kommissionen har för det andra vägrat att erkänna den ifrågasatta rättsakten som ett beslut riktat till max.mobil. Den anser för det tredje att det inte föreligger någon omständighet som skulle kunna ge max.mobil egenskapen av personligen berörd person. Genom samtliga dessa grunder har kommissionen hävdat att räckvidden av domen i det ovannämnda målet Bundesverband der Bilanzbuchhalter mot kommissionen, i vilken ramen för enskildas möjlighet att på detta område väcka talan vid gemenskapsdomstolen har fastställts, har felbedömts i den överklagade domen. I sin svarsinlaga har max.mobil yrkat att överklagandet skall ogillas, och det har dessutom ingivit ett anslutningsöverklagande, genom vilket företaget har yrkat att den överklagade domen skall upphävas i den mån som det i denna slås fast att företagets talan ogillas i sak. Republiken Frankrike har genom beslut av den 24 oktober 2002 tillåtits att intervenera till stöd för kommissionens yrkanden.

    14.      Eftersom det är fråga om ett mål i vilket komplicerade juridiska frågor väcks, är det enligt min mening lämpligt att först undersöka de allmänna frågor som ställs (III). En sådan undersökning ger möjlighet att belysa hur de olika grunder som genom överklagandet och genom anslutningsöverklagandet åberopats gentemot den överklagade domen skall behandlas (IV). Innan denna undersökning görs uppkommer dock frågan huruvida överklagandet kan upptas till sakprövning (II).

    II – Huruvida överklagandet kan upptas till sakprövning

    15.      Max.mobil har hävdat att överklagandet inte kan upptas till sakprövning på grund av att kommissionen helt vunnit bifall i första instans. Företaget har härvidlag åberopat artikel 56 andra stycket i domstolens stadga (nedan kallad stadgan), i vilken det föreskrivs att varje part som helt eller delvis inte har vunnit bifall till sin talan har rätt att överklaga. Frågan skall således ställas huruvida den omständigheten att talan har ogillats i sak, i enlighet med kommissionens yrkanden i första instans, kan hindra kommissionen från att överklaga i syfte att få den överklagade domen delvis upphävd.

    16.      Denna fråga förefaller inte vara helt ny. I domen i målet Frankrike mot Comafrica m.fl. (10) har domstolen redan godtagit ett överklagande mot en dom av förstainstansrätten i den mån som denna hade ogillat en parts invändning om rättegångshinder, trots att den slutligen hade ogillat talan i enlighet med partens yrkanden. Enligt max.mobil är denna dom dock inte relevant i förevarande fall. Den avser ett ”exceptionellt och ovanligt fall” genom att den förordning som var i fråga i det målet ansågs bestå av en rad enskilda beslut. Bakgrunden till denna rättspraxis var viljan att förhindra en trolig ökning av antalet fall där talan väcks mot kommissionen. Enligt kommissionen är tvärtom domstolens lösning i denna dom a fortiori tillämplig på förevarande fall, eftersom kommissionen inte endast är en part som står utanför tvisten, såsom Republiken Frankrike var i målet Frankrike mot Comafrica m.fl., utan en deltagande part.

    17.      Innan denna fråga avgörs skall det erinras om att det i stadgan klart görs åtskillnad mellan de två kategorier personer som har rätt att överklaga. Enligt artikel 56 andra stycket i stadgan har ”[v]arje part som helt eller delvis inte har vunnit bifall till sin talan ... rätt att överklaga. Andra intervenienter än medlemsstaterna och gemenskapernas institutioner får emellertid endast överklaga om förstainstansrättens beslut påverkar dem direkt.” Medan vanliga sökande skall ha ett intresse av överklagandet är det ostridigt att ”[g]emenskapsinstitutionerna ... således inte ... [behöver] visa att de har något intresse av att överklaga en dom som förstainstansrätten har meddelat”. (11) Härav följer att de sistnämnda inte omfattas av skyldigheten att visa att utgången av överklagandet kan medföra någon fördel för dem. (12)

    18.      Max.mobil har dock yrkat att eftersom förstainstansrätten har friheten att avgöra huruvida talan skall upptas till sakprövning skall det fastställas att varje överklagande som endast riktas mot förstainstansrättens slutsatser avseende upptagandet till sakprövning av talan i första instans inte kan upptas till sakprövning vid domstolen. Max.mobil har i detta avseende åberopat domen i målet rådet mot Boehringer. (13)

    19.      Detta argument kan inte godtas. I denna dom har domstolen nämligen inte avvisat överklagandet på grund av att det var riktat mot ett beslut om upptagande till sakprövning. Domstolen har däremot avvisat detta på grund av att det inte fanns något beslut som kunde överklagas. Domstolen ansåg att förstainstansrätten, under omständigheterna i det fallet, utan att göra sig skyldig till felaktig rättstillämpning hade kunnat fastställa att det inte fanns skäl att pröva invändningen om rättegångshinder som gjorts i första instans. I det fallet förelåg det således inte något beslut som gick någon emot och som kunde överklagas enligt artikel 56 första stycket i stadgan. Av gemenskapsinstitutionernas privilegierade villkor i samband med överklagande följer inte att de är befriade från alla skyldigheter. Denna dom innebär att de, innan de inger ett överklagande, skall identifiera ett beslut mot vilket talan kan väckas i den mening som avses i artikel 56 första stycket i stadgan.

    20.      Samma regel ligger till grund för domstolens lösning i domen i målet kommissionen och Frankrike mot TF1, (14) som max.mobil även påstår sig åberopa. I detta mål hade själva föremålet för passivitetstalan försvunnit på grund av kommissionens ställningstagande under förfarandet i första instans. Härav följer att förstainstansrätten med rätta ansåg att det var onödigt att pröva huruvida talan i detta avseende kunde upptas till sakprövning och att varje grund för överklagandet som riktats mot ett påstått beslut om upptagande till sakprövning – eftersom detta inte förelåg – var verkningslös.

    21.      Måste slutsatsen likväl dras att, så snart ett beslut är identifierat, stadgan tillåter den privilegierade sökanden att överklaga endast i rättsligt intresse? Två skäl utgör enligt min mening hinder för en sådan slutsats, det ena av praktisk art och det andra av rättslig karaktär. Praktiskt sett är det säkert i intresset av en god rättskipning att det fastställs strikta gränser för möjligheten att överklaga. Detta krav gör sig än mer gällande i det aktuella sammanhanget där domstolen, genom överföringen av de behörigheter som föreskrivs i fördraget i dess lydelse enligt Nicefördraget, får se sin uppgift som kassationsdomstol väsentligt utvidgad. Ett annat, rent rättsligt, övervägande går i denna riktning. Syftet med artikel 56 andra och tredje styckena i stadgan är att göra det lättare för vissa sökande att överklaga. I denna bestämmelse föreskrivs, med avseende på dem, ett undantag från villkoren för överklagande. Frånsett denna undantagsordning omfattas de ovannämnda sökandena dock fortfarande av det normala förfarandet för överklagande. Även om ett överklagande till sin art är fristående från de faktiska omständigheterna har det fortfarande samband med en dom i ett konkret fall. Även om domstolen genom detta tillvägagångssätt endast bedömer rättsfrågor, måste dessa frågor ändå ha behandlats av förstainstansrätten för att avgöra en särskild tvist. Det ankommer inte på domstolen att vid detta tillfälle ta upp allmänna och abstrakta frågor eller att ge en ”lektion i juridik”. På så sätt förklaras bland annat regeln om att ett överklagande som riktas mot en del av motiveringen som påstås vara felaktig inte kan upptas till sakprövning, när den ifrågasatta motiveringen visar sig sakna direkt samband med det avgörande som meddelats av domstolen i första instans. (15) En liknande regel följer av själva arten av kassationskontrollen, som är att granska att gemenskapsrätten i ett bestämt fall har tolkats och tillämpats korrekt. Den är också tillämplig utan åtskillnad på alla sökande. Undantagsordningen enligt stadgan till förmån för vissa av de sökande skall följaktligen utformas så att det blir lättare för dem att överklaga, dock utan att denna avpassning får till följd att det objektiva ändamålet med denna typ av talan förvanskas.

    22.      Mot denna bakgrund föreslår jag att det skall anses att frågan huruvida överklagandet kan upptas till sakprövning med avseende på den kategori sökande som privilegieras genom stadgan inte endast skall bedömas i förhållande till domslutet utan även i förhållande till de rättsliga slutsatser som domstolen i första instans dragit i den ifrågasatta domen. Även då domslutet fullt ut kan tillmötesgå deras yrkanden, måste det vara möjligt att tillåta dem att överklaga de mellanliggande slutsatser som förstainstansrätten fastställt. Dock skall i det fallet även två villkor vara uppfyllda. Det måste dels kontrolleras att de ifrågasatta slutsatserna verkligen är resultatet av ett ifrågasättande inom ramen för tvisten i fråga, dels att de har ett samband med den lösning som förstainstansrätten fastställt i sitt domslut. (16)

    23.      Om denna bedömning följs förefaller det inte längre vara nödvändigt att, såsom max.mobil har föreslagit, (17) undersöka de följder för eventuella efterföljande mål som den del i domen som överklagats kan ge upphov till. Härav följer även att enligt fast rättspraxis har en sökande – vem han än är – som överklagar domskäl som inte har samband med något ifrågasättande eller som inte har någon inverkan på det fastställda domslutet inte rätt att överklaga. Även om denna lösning innebär att grunderna för överklagande utvidgas till förmån för vissa sökande, utesluter den dock varje överklagande som enbart sker i rättsligt intresse.

    24.      I förevarande fall framgår det att förstainstansrättens slutsats, varigenom det fastställs att talan kan upptas till sakprövning, strider mot den invändning om rättegångshinder som kommissionen gjorde under förfarandet i första instans. Det första villkoret avseende ifrågasättandet är således uppfyllt. Dessutom har förstainstansrätten uppenbart bedömt att den ifrågasatta slutsatsen är en nödvändig etapp för att lösa den ifrågavarande tvisten. Trots att den inte förekommer i själva domslutet utgör slutsatsen avseende frågan huruvida talan kunde tas upp till sakprövning en väsentlig del av den rättsliga lösning som förstainstansrätten fastställt i denna tvist. Villkoret om samband mellan den del av domen som överklagats och den fastställda lösningen är även uppfyllt. Jag anser följaktligen att det skall fastställas att överklagandet kan upptas till sakprövning.

    III – Inledande frågor

    25.      Två frågor uppkommer ständigt i samband med detta mål. De avser dels den plats inom fördragets allmänna systematik som artikel 86 EG och de kontrollförfaranden som införs genom denna artikel har, dels den ifrågasatta rättsaktens rättsliga karaktär. Genom dessa två frågor avgörs aspekter av frågan om möjligheten för dem som ingett klagomål att väcka talan vid gemenskapsdomstolen i det fall kommissionen skulle vägra att inleda ett förfarande i enlighet med artikel 86.3 EG.

    26.      Jag vill omgående påpeka att den befogenhet som tillerkänns kommissionen med stöd av artikel 86 EG förefaller vara sådan att den direkt berör enskilda intressen. Härav skall dock inte slutsatsen dras att vart och ett av dessa intressen kan ge talerätt mot den rättsakt som kommissionen har antagit. Det måste dessutom kontrolleras att villkoren i fördraget för upptagande till sakprövning är uppfyllda.

    A – Den plats som kontrollen enligt artikel 86.3 EG har i fördragets allmänna systematik

    27.      Till skillnad från andra delar av konkurrensrätten har frågan om kontroll av uppförandet hos de företag som har särskilda förbindelser med staten inte lett till att det antagits någon lagstiftning för dess genomförande. En sådan brist i lagstiftningen främjar analogierna. Denna kontroll kan följaktligen utföras på två allmänna sätt, nämligen antingen som en särskild form av åtgärd vid fördragsbrott eller som ett förfarande som härleds från kontrollen av konkurrensbegränsande förfaranden.

    28.      Enligt den första uppfattningen som kommissionen i regel har hävdat, (18) bygger kontrollen på detta område i huvudsak på en dialog mellan kommissionen och den berörda medlemsstaten. Härav följer att kommissionen har en befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar som innebär att enskilda inte har rätt att kräva av kommissionen att denna tar ställning i en bestämd riktning. De som ingett klagomål tillerkänns inte någon enskild rätt, eftersom föremålet för kommissionens ingripande i ett sådant system uteslutande gäller statliga myndigheter och gemenskapsinstitutionerna. Mot detta begrepp står uppfattningen som i förevarande fall hävdas av max.mobil, enligt vilken den kontroll som utövas med stöd av artikel 86 EG skall knytas an till konkurrensrätten. Att denna bestämmelse placerats i kapitlet om de konkurrensregler som är tillämpliga på företag tyder enligt max.mobil på en tydlig vilja som uttryckts av fördragets upphovsmän. Härav följer att denna kontroll har en väsentlig subjektiv beståndsdel genom att den, såsom förstainstansrätten har kunnat fastställa, ”syftar ... till att skydda ekonomiska aktörer mot åtgärder genom vilka en medlemsstat sätter de grundläggande ekonomiska friheterna [i fördraget] ur spel”. (19) Den befogenhet att företa skönsmässig bedömning som tillerkänns kommissionen på detta område begränsas följaktligen genom det komplex av subjektiva rättigheter som tillerkänns enskilda. (20)

    29.      I den överklagade domen har förstainstansrätten uttryckligen anslutit sig till denna sista uppfattning. Domstolen har enligt min mening en mindre bestämd uppfattning i sin rättspraxis. I domen i målet Nederländerna m.fl. mot kommissionen (21) har domstolen fastställt att en sådan befogenhet kan visa sig vara nödvändig för att ge kommissionen möjlighet att utföra sin uppgift enligt artiklarna 81 EG–88 EG, nämligen att säkerställa att konkurrensreglerna tillämpas. Domstolen gör därvid en jämförelse mellan de befogenheter som kommissionen utövar gentemot medlemsstaterna genom beslut med stöd av artikel 86 EG och de befogenheter som den ges i artikel 88 EG. (22) Det har dock hänt att domstolen i andra fall har fastställt att kontrollen av statligt stöd ”endast [är] en variant av en talan om fördragsbrott”. (23)

    30.      Enligt min mening skall det, såsom förstainstansrätten har gjort, göras åtskillnad mellan artikel 86.3 EG och artikel 226 EG. Förstainstansrätten har däremot fel när den i den överklagade domen hänför denna skillnad till graden av den befogenhet att företa skönsmässig bedömning som tillerkänns kommissionen. Det kan inte på allvar invändas mot den frihet som tillerkänns kommissionen beroende på om den ”får” vidta åtgärder eller om den tillåts vidta åtgärder ”när det är nödvändigt”. Om det skall göras åtskillnad mellan dessa förfaranden är det snarare på grund av en grundläggande skillnad i utformningen och arten av de kontroller som föreskrivs i fördraget. (24)

    31.      Såsom domstolen har erinrat om syftar det administrativa förfarande som föreskrivs i artikel 226 EG endast till att ”ge medlemsstaten tillfälle att frivilligt anpassa sig till fördragets krav”. (25) Kommissionen ingriper endast för att förklara en skiljaktighet i tolkningen av de skyldigheter som åligger en stat enligt fördraget. Kommissionen har dock ”inte befogenhet att ... definitivt fastställa en medlemsstats rättigheter och skyldigheter eller ge denna garantier avseende ett visst handlingssätts förenlighet med fördraget”. (26) Kommissionen har inte möjlighet att konstatera åsidosättandet och att ålägga staten att undanröja fördragsbrottet. (27) Härav följer att enskilda inte är behöriga att föra talan mot kommissionens vägran eller underlåtenhet att inleda ett fördragsbrottsförfarande mot en medlemsstat. (28) Dels är möjligheten att använda detta förfarande fortfarande ”stängd för enskilda”, (29) dels syftar detta förfarande inte till att beslut skall tas som ger enskilda rättigheter. (30) Det är följaktligen alldeles klart att fördragsbrottsförfaranden inte skapar något direkt rättsligt samband med de enskilda. (31)

    32.      Kommissionens befogenheter inom ramen för artikel 86.3 EG är av ett helt annat slag. Det framgår av rättspraxis att ”den övervakningsbefogenhet som tillkommer kommissionen innefattar en möjlighet att med stöd av artikel 90.3 precisera vilka skyldigheter som följer av fördraget”. (32) Omfattningen av denna övervakningsbefogenhet beror på räckvidden av de regler i fördraget vars efterlevnad skall säkerställas. (33) När den tillämpas i förening med de konkurrensregler som är tillämpliga på företag förefaller det vara logiskt att tillerkänna kommissionen befogenheter som kan jämföras med dem som den har inom ramen för kontrollen av de ovannämnda reglerna. Dessa regler ger emellertid kommissionen direkta befogenheter att kontrollera ekonomiska aktörer på den gemensamma marknaden och leder till att bindande beslut fattas som går någon emot.

    33.      I domen i målet Nederländerna m.fl. mot kommissionen har domstolen fastställt att för att kommissionens behörighet enligt artikel 86.3 EG inte skall berövas sin ändamålsenliga verkan måste den ”anses behörig att fastslå att en viss bestämd statlig åtgärd är oförenlig med bestämmelserna i fördraget och att anvisa vilka åtgärder som den stat som beslutet riktar sig till skall vidta för att uppfylla skyldigheterna enligt gemenskapsrätten”. (34) Domstolen tillade i följande punkt att ”[d]et är också nödvändigt att tillerkänna kommissionen denna befogenhet för att den skall kunna utföra uppgiften enligt artik[larna] 85–93 i fördraget att säkerställa att konkurrensreglerna tillämpas ...”. Artikel 86 EG, tillämpad i förening med konkurrensreglerna, syftar till att säkerställa att det inom en given sektor inte förekommer någon snedvridning mellan privata företag och företag som kontrolleras eller gynnas av staten. Det är sålunda fråga om att kontrollera vissa statliga åtgärder som kan snedvrida konkurrensen på den gemensamma marknaden, i förhållande till bestämmelserna i fördraget. (35)

    34.      Om man således söker en analogi med något annat förfarande som föreskrivs i fördragen finner man den snarare i artikel 88 i EKSG-fördraget än i artikel 226 EG. Artikel 88 i EKSG-fördraget gav kommissionen möjlighet att direkt ålägga medlemsstaterna skyldigheter och sanktioner. (36) Det är dock ostridigt att de berörda personerna, enligt dessa regler, hade behörighet att väcka talan vid domstolen avseende kommissionens vägran att ålägga staten att uppfylla sina skyldigheter. (37)

    35.      Det framgår av det ovanstående att de befogenheter som tillerkänns kommissionen inom ramen för artikel 226 EG och inom ramen för artikel 86 EG har olika syften och omfattas av olika villkor. Även om det enligt domstolens rättspraxis i de två fallen inte åläggs någon skyldighet för kommissionen att vidta åtgärder, (38) krävs det dock – när kommissionen, såsom på konkurrensrättens område, har en direkt beslutsbefogenhet som har verkningar på marknaden – att det rättsliga skyddet för de enskildas intressen som påverkas erkänns. Ett sådant skydd kan vara mer eller mindre omfattande alltefter de särdrag som utmärker berörda sektorer och den lagstiftning som antagits. Det skall särskilt tas hänsyn till beskaffenheten av de intressen som påverkas av kommissionens beslut. (39) Dock måste, på alla de områden där kommissionen har en sådan befogenhet, personer som innehar en rättighet, eller vars intressen särskilt påverkas av det beslut som fattats, tillerkännas en möjlighet att väcka talan vid domstol för att göra gällande denna rättighet eller dessa intressen. (40)

    B – Den ifrågasatta rättsaktens rättsliga karaktär

    36.      För att få klarhet i huruvida den ifrågasatta rättsakten har karaktären av en rättsakt mot vilken talan kan väckas enligt domstolens rättspraxis är det viktigt att exakt avgränsa dess innehåll och räckvidd.

    37.      Förstainstansrätten har i sin dom bedömt den ifrågasatta rättsakten i första hand som ett sådant individuellt beslut om att avslå klagomål som liknar beslut om att avskriva ett klagomål som förekommer inom ramen för artiklarna 81 EG och 82 EG. Enligt kommissionen skall denna skrivelse tvärtom betraktas som en rättsakt som helt saknar beslutskaraktär. Det är fråga om en rent intern rättsakt som ger uttryck för dess vilja vid en given tidpunkt. Av det förhållandet att rättsakten har överlämnats till den som ingav klagomålet för information följer inte att den måste tillskrivas egenskapen av beslut som ger upphov till bindande rättsverkningar. Den franska regeringen har instämt i den bedömning som förstainstansrätten gjort i andra hand och anser att en rättsakt som antagits inom denna ram endast är ett beslut som är riktat till den berörda medlemsstaten och inte till en enskild. Den franska regeringen har härvidlag grundat sig på en jämförelse mellan systemet i artikel 88 EG och ordalydelsen i artikel 86.3 EG, enligt vilken lämpliga beslut skall utfärdas ”vad avser medlemsstaterna”.

    38.      Ingen av dessa beskrivningar övertygar mig helt. För det första förefaller den jämförelse som förstainstansrätten grundat sig på kunna diskuteras. Det beslut att avskriva klagomål som är i fråga i punkt 67 i den överklagade domen är ett svar på en begäran som formulerats med stöd av tillämpningsföreskrifter till artiklarna 81 EG och 82 EG. Genom detta beslut avslutas ett förfarande som ger fysiska eller juridiska personer som åberopar ett berättigat intresse vissa processuella garantier avseende rätten att ge in klagomål och rätten att lämna synpunkter. Det är just med stöd av dessa garantier, som föreskrivs i artikel 3 i förordning nr 17 (41) och i artikel 6 i förordning (EG) nr 2842/98 (42) , som domstolen tillerkänner dem som ingett klagomål rätten att erhålla ett beslut om avslag på klagomål. Det är på denna grundval som domstolen i domen i målet Guérin automobiles mot kommissionen (43) har fastställt att, efter detta förfarande, ”kommissionen ... antingen [skall] inleda ett förfarande mot den mot vilken klagomålet riktas ... eller fatta ett slutgiltigt beslut att avslå klagomålet – ett beslut mot vilket talan kan väckas vid gemenskapsdomstolarna”. Ett sådant beslut föreskrivs förvisso inte uttryckligen i lagtexterna. Dess förekomst motiveras dock av den rättsliga ställning som tillerkänns den som ingett klagomålet inom ramen för kontrollen enligt artikel 85 EG.

    39.      En liknande ställning förekommer inte inom ramen för artikel 86 EG. Även om det, som förstainstansrätten har fastslagit i punkt 51 i den överklagade domen, är riktigt att situationen för den som ingett ett klagomål och som påtalar en överträdelse av artikel 86 EG ”motsvarar” den som avses i artikel 3 i förordning nr 17, är den dock inte identisk. Det är förvisso inte uteslutet att klagomål kan inges på detta område, men det är inte rättsligt skyddat. Det har dock fastställts att ett ingivande av klagomål som inte är rättsligt skyddat, utan endast faktiskt tillåtet, inte kan ge den som inger klagomålet särskilda rättigheter. (44) I förevarande fall hade max.mobil inte någon formell rätt att ge in en begäran och att delta i kommissionens undersökningsförfarande. Företagets klagomål har följaktligen inte givit upphov till något särskilt rättsförhållande med kommissionen. Kommissionens rättsakt har, rättsligt sett, inte något samband med en begäran i förhållande till vilken den utgör ett svar i vederbörlig form. Även om den ifrågasatta rättsakten faktiskt härrör från ett klagomål utgör den rättsligt sett inte den rättsakt som är inledningen till ett undersökningsförfarande av kommissionen, och klagomålets upphovsman är inte den formella mottagaren av den rättsakt som antagits efter utförd undersökning. För att fastställa denna rättsakts rättsliga karaktär får man således inte fästa sig vid dess bokstavliga form. Trots att den ifrågasatta rättsakten riktar sig till max.mobil har den inte ställning av ett individuellt beslut om att avskriva ett klagomål.

    40.      Skall större tilltro sättas till den uppfattning som den franska regeringen har hävdat, enligt vilken den ifrågasatta rättsakten bedöms som ett beslut riktat till den berörda medlemsstaten? Domstolens ställningstagande på området för statligt stöd kan ge stöd åt denna uppfattning. I sin dom i målet kommissionen mot Sytraval och Brink’s France (45) har domstolen nämligen ansett att i den mån som det varken i fördraget eller i gemenskapslagstiftningen uppställs några förfaranderegler för klagomål om förekomsten av statligt stöd, är kommissionens beslut på detta område riktade till de berörda medlemsstaterna. Det kan tyckas att då samma villkor gäller på området för artikel 86 EG gör sig en liknande lösning gällande i tillämpliga delar. Detta skulle dock innebära att man bortsåg från den specifika karaktären av artikel 88 EG och dess former för genomförande.

    41.      De rättsakter som kommissionen antar med stöd av artikel 88 EG svarar nämligen mot en skyldighet att anmäla eller att fortlöpande granska åtgärder som medlemsstaterna har vidtagit. Till skillnad från sin behörighet enligt artikel 86.3 EG har kommissionen på området för statligt stöd en exklusiv behörighet som utövas i nära samarbete med medlemsstaterna. Även när kommissionen beslutar om ett olagligt stöd som inte anmälts utgör dess undersökning av stödet en del av en dialog med den berörda medlemsstaten. I det fallet är det inte sättet på vilket kommissionen har fått kännedom om det stöd som rättsligt sett inleder förfarandet som leder till ett beslut om att stödet skall återkrävas eller att det är tillåtet. Detta beslut uppfattas alltid som ett svar på de upplysningar och synpunkter som den berörda medlemsstaten tillhandahåller. I förordning om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget, som rådet antog den 22 mars 1999, (46) har denna synpunkt antagits och principen enligt vilken alla beslut som fattas i fråga om statligt stöd skall riktas till den berörda medlemsstaten fastställts.

    42.      Systemet i artikel 86.3 EG omfattas dock inte av de särskilda villkor som gäller för artikel 88 EG. De rättsakter som kommissionen antar inom ramen för artikel 86 EG ingår på intet vis som en del av en exklusiv dialog med de berörda medlemsstaterna. Det kan följaktligen inte antas att en rättsakt från kommissionen som avser en statlig åtgärd med nödvändighet riktas till den medlemsstat som är upphovsman till denna.

    43.      Den rättsakt som är i fråga i förevarande mål har faktiskt endast till syfte att fastställa fakta i en bestämd situation i förhållande till konkurrensreglerna. Kommissionen har konstaterat att artikel 82 EG, jämförd med artikel 86 EG, inte kan tillämpas på den ifrågavarande situationen. Kommissionen har genom denna rättsakt objektivt satt en bestämd situation i samband med vissa bestämmelser i fördraget och därav dragit slutsatserna beträffande sin roll som väktare av bestämmelserna i fördraget. En sådan rättsakt har inte i sig någon bestämd mottagare. Lika litet som den ifrågasatta rättsakten svarar på en begäran av en som ingett klagomål och som har fått rätt att erhålla ett sådant svar, föreskrivs för den berörda medlemsstaten ett bestämt agerande. Att den har antagits mot bakgrund av omständigheter som nämns i klagomålet och att den avser en särskild stats åtgärd ändrar inte på minsta sätt dess karaktär, vilken är att förklara en objektiv rättslig situation i frågan huruvida vissa bestämmelser i fördraget är tillämpliga. Inte desto mindre kan denna rättsakt medföra rättsverkningar för den medlemsstat och de enskilda som berörs.

    44.      För att avgöra en gemenskapsrättsakts omtvistade ställning skall avseende fästas vid dess effekter och inte vid dess syfte. Det framgår nämligen av fast rättspraxis att alla åtgärder som institutionerna vidtar och som ger upphov till rättsverkningar utgör rättsakter mot vilka talan kan väckas i den mening som avses i artikel 230 EG. (47) Så förhåller det sig särskilt om effekten av rättsakten i fråga är att den hindrar eller framkallar antagandet av regler eller uppföranden som på ett väsentligt sätt förändrar bestämda personers rättsliga situation. Förstainstansrätten har i denna mening kunnat fastställa att en förklaring från en kommissionsledamot som konstaterade att en viss företagskoncentration saknade gemenskapsdimension, trots att den inte avsåg någon till namnet fastställd mottagare, på samma gång berörde de medlemsstater vars behörighet med avseende på koncentrationen i fråga följaktligen fastställts, de företag som deltog i företagskoncentrationen, som på så sätt befriats från att anmäla denna, och kommissionen själv vars uppförande därefter dikterades av denna förklaring. (48)

    45.      I förevarande fall är det enligt min mening ostridigt att den ifrågasatta rättsakten har rättsverkningar för den berörda staten, vilken försäkrats om att inte bli föremål för ett kontrollförfarande som kommissionen inlett beträffande en av de punkter som påtalats i klagomålet. Det företag som avses med den statliga åtgärden samt de tredje män som berörs av denna åtgärd berövas dessutom ett beslut från kommissionen avseende frågan huruvida denna åtgärd är förenlig med bestämmelserna i fördraget. Eftersom ett sådant beslut kan ge upphov till rättsverkningar för dessa enskilda på den berörda marknaden gäller detsamma vägran att fatta ett sådant beslut. Jag anser följaktligen att den ifrågasatta rättsakten verkligen har karaktär av ett beslut som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring.

    46.      Två saker framträder tydligt efter denna bedömning. För det första kan inte max.mobils talerätt, i motsats till vad förstainstansrätten har fastställt, följa av att företaget är mottagare av den ifrågasatta rättsakten. För det andra kan det dock göras anspråk på att de enskilda intressen som berörs av den antagna rättsakten erhåller ett skydd. (49) Det återstår följaktligen att kontrollera huruvida max.mobil i förevarande fall i sin egenskap av tredje man i det förfarande och i den rättsakt som antagits har talerätt i enlighet med villkoren i artikel 230 fjärde stycket EG.

    IV – Bedömning av grunderna för överklagandet

    47.      Grunderna för överklagandet avser förstainstansrättens slutsats att talan kan upptas till sakprövning. Den största svårigheten avser frågan huruvida max.mobil hade talerätt.

    48.      Förutsättningen för att fastställa talerätt är att det föreligger ett särskilt samband mellan sökanden och den ifrågasatta rättsakten. I enlighet med artikel 230 fjärde stycket EG skall sökanden visa att han är direkt och personligen berörd av den ifrågasatta rättsakten. Förstainstansrätten förefaller i den överklagade domen, av den omständigheten att sökandens situation direkt berörs av den ifrågasatta rättsakten, ha dragit slutsatsen att det föreligger en rätt att angripa denna vid gemenskapsdomstolen. Genom att göra denna bedömning har förstainstansrätten enligt min mening dock infört ett synsätt som är främmande för fördragets domstolssystem. Enligt fördraget tillerkänns talerätt endast den sökande som har egenskaper som är utmärkande för denne och som försätter denne i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som en rättsakt är riktad till. Även om gemenskapsdomstolen inom konkurrensrätten visar prov på flexibilitet i bedömningen av denna sakprövningsförutsättning tillåter den inte att det görs avsteg från denna. (50)

    49.      I förevarande fall råder det ingen tvekan om att beslutet att inte inleda ett fördragsbrottsförfarande gentemot den berörda medlemsstaten direkt påverkar situationen för de företag som är verksamma på den österrikiska GSM‑marknaden, däribland max.mobil. Härav följer dock inte att detta företag är personligen berört av den ifrågasatta rättsakten.

    50.      Det som i domstolens rättspraxis exakt avses med personligt intresse av att väcka talan är särskilda egenskaper eller en faktisk situation som är sådana att sökanden försätts i en ställning som motsvarar den som gäller för den som rättsakten i fråga är riktad till. (51) Förstainstansrätten har enligt den överklagade domen gjort gällande att den funnit ett sådant intresse, dels i en skyldighet som kommissionen har att undersöka och att formellt besvara det klagomål som max.mobil ingivit, dels i ett antal överväganden avseende företagets faktiska situation.

    51.      Kommissionen har gjort två invändningar mot en sådan bedömning. Kommissionen har allmänt hävdat att det på detta område inte föreligger någon rätt att få till stånd en undersökning av klagomål som kan ge den som ingett klagomålet talerätt. Det har särskilt inte visats att den enskilde befinner sig i en faktisk situation som särskiljer honom i tillräcklig utsträckning.

    A – Rätten för den som ingett klagomålet att få sitt klagomål utrett

    52.      Förstainstansrätten har i punkt 56 i den överklagade domen hävdat att en sådan rätt kan härledas ur kommissionens skyldighet att snabbt och opartiskt utreda klagomål. Denna rätt att få sitt klagomål utrett ger upphov till berättigade intressen för den som ingett klagomålet, som är värda ett rättsligt skydd. Härav följer en rätt att angripa kommissionens beslut om att vidta åtgärder eller att inte vidta åtgärder.

    53.      Det är riktigt att domstolen vid upprepade tillfällen har fastställt att en rätt som erkänns under det förfarande genom vilket rättsakten antas ger innehavaren av denna rätt de särskilda egenskaper som kan ge honom rätt att vidta rättsliga åtgärder mot denna rättsakt. (52) Hela frågan gäller således huruvida en sådan rätt föreligger inom ramen för artikel 86 EG.

    54.      När domstolen har uttalat sig i denna fråga, har den inte låtit sig nöja med att det föreligger otydligt definierade processuella rättigheter för att tillerkänna en rätt att vidta rättsliga åtgärder. Den har i allmänhet krävt att de rättigheter som åberopats till stöd för talan skall vara tillräckligt ”noga angivna”. (53) Det förhåller sig så när de personliga rättigheterna följer av en förordning (54) eller när de kan härledes direkt från bestämmelser i fördraget. (55) Detta är särskilt innebörden i domen i målet Metro mot kommissionen, som förstainstansrätten har hänvisat till i punkt 56 i den överklagade domen. I denna dom har domstolen åberopat principen om god rättskipning för att bekräfta att de berättigade intressen som i en gemenskapsförordning tillerkänns fysiska eller juridiska personer endast kan vara effektiva om de är rättsligt skyddade. (56) De ”berättigade intressen” som är i fråga i detta fall är dock de personers intressen vilka tillåts ge in ett klagomål med stöd av artikel 3 i förordning nr 17 och vilka tillerkänns ett komplex av processuella rättigheter. Inom ramen för artikel 86 EG finns det dock inte någon bestämmelse som skyddar sådana intressen och som tillerkänner deras innehavare rättigheter som motsvarar de rättigheter som beviljas inom ramen för artiklarna 81 EG och 82 EG. (57) Det är således felaktigt att såsom förstainstansrätten har gjort hävda att denna rättspraxis är tillämplig på samma villkor inom ramen för artikel 86.3 EG.

    55.      I avsaknad av en bestämmelse som ger processuella rättigheter till dem som ingett klagomål inom ramen för kontrollen av offentliga eller liknande företag har förstainstansrätten hävdat att den grundat sig på en allmän skyldighet att göra en snabb och opartisk utredning som fastställts i rättspraxis och som motiveras av kommissionens allmänna övervakningsskyldighet. Det framgår tydligt av förstainstansrättens samlade bedömning att denna avser att göra dessa skyldigheter till allmänna och överordnade regler i gemenskapsrätten som kan utgöra ram för den befogenhet att företa skönsmässig bedömning som tillerkänns kommissionen och grunda rätt för dem som ingett klagomål att väcka talan.

    56.      Ett sådant företag förefaller mig vara dömt att misslyckas. Liknande skyldigheter kan enligt min mening inte ligga till grund för en personlig rätt att väcka talan. Den allmänna övervakningsskyldigheten enligt artikel 211 EG saknar säkert stadga för att det skall kunna fastställas att det föreligger rättigheter till förmån för sökanden. Det är omöjligt att enbart av denna allmänna skyldighet dra slutsatsen att en specifik rättighet beviljas dem som ingett klagomål inom ramen för artikel 86 EG. I fråga om skyldigheten att göra en snabb och opartisk utredning är den, även om jag medger att kommissionen åläggs en sådan, (58) enligt min mening dock inte relevant inom ramen för en undersökning av huruvida talan kan upptas till sakprövning. En sådan skyldighet har en objektiv omfattning. Den snabba och opartiska utredning som krävs utförs inte med hänsyn till den person som har ingivit ett klagomål, utan i första hand i förhållande till det allmänna intresset av en god förvaltning och av att bestämmelserna i fördraget tillämpas korrekt. (59) Denna skyldighet är i den meningen inte jämförbar med de rättigheter som kan ges berörda att ingripa direkt i det förfarande genom vilket rättsakter som avser dem antas, såsom rätten att höras eller rätten att få tillgång till handlingarna. Härav följer att skyldigheten, till skillnad från dessa rättigheter, inte kan skapa en subjektiv rätt att erhålla ett beslut om avslag på klagomål, och följaktligen inte en rätt att väcka talan mot ett sådant beslut. (60)

    57.      Jag anser således att förstainstansrätten felaktigt har fastställt att skyldigheten att göra en snabb och opartisk utredning ensam kunde ge dem som ingett klagomål en rätt att väcka talan inom ramen för artikel 86 EG. I fördragets systematik är det felaktigt att hävda att det förhållandet att kommissionen har en skyldighet ger upphov till ett rättsligt skyddsmedel för enskilda. Rätten att vidta rättsliga åtgärder skall fastställas utifrån en bedömning av den berörda personens särskilda situation. (61) Det är således fruktlöst att söka kringgå detta system genom att, såsom förstainstansrätten syftat till att göra i punkterna 56 och 57 i den överklagade domen, grunda sig på principen om en god rättskipning eller på den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel.

    B – Max.mobils särskilda situation

    58.      Kommissionen har bestridit den bedömning som förstainstansrätten har gjort i fullständighetens intresse, i vilken det fastställts att max.mobil under alla förhållanden är direkt och personligen berört av den ifrågasatta rättsakten.

    59.      Det skall i första hand anmärkas att förstainstansrätten i sin bedömning felbedömt domstolens rättspraxis på området. Det måste nämligen konstateras att förstainstansrätten inte har grundat sig på den rättspraxis enligt vilken det endast är i ”undantagssituationer” som en enskild kan ha behörighet att vidta rättsliga åtgärder mot kommissionens vägran att anta ett beslut inom ramen för sin övervakande roll enligt artikel 86.3 EG. (62) I den överklagade domen saknas en klart utsagd bedömning av den ”undantagssituation” som max.mobil eventuellt befann sig i.

    60.      I detta avseende har max.mobil förgäves åberopat förstainstansrättens dom i målet TF1 mot kommissionen. (63) Det är inte riktigt att förstainstansrätten, i den domen, direkt av artikel 86.3 EG drog slutsatsen att det förelåg en skyddsställning för dem som ingett klagomål som motsvarar den som erkänns inom ramen för artiklarna 81 EG och 82 EG. Även om förstainstansrätten i det fallet faktiskt medgav att artikel 86.3 EG syftar till att skydda ekonomiska aktörer såg den dock till att som villkor för en undersökning av huruvida sökandens talan kunde upptas till sakprövning uppställa kravet på en undersökning av den undantagssituation som sökanden kunde befinna sig i, i enlighet med domen i det ovannämnda målet Bundesverband der Bilanzbuchhalter mot kommissionen. (64)

    61.      Frågan kvarstår dock huruvida den ram som sålunda fastställts i domstolens rättspraxis faktiskt är lämplig för att behandla möjligheten för dem som ingett klagomål att inom ramen för artikel 86 EG väcka talan vid gemenskapsdomstolen.

    62.      Det skall erinras om att det enligt domen i det ovannämnda målet Bundesverband der Bilanzbuchhalter mot kommissionen ”kan förekomma situationer då en enskild, eller eventuellt en sammanslutning som bildats för att tillvarata en viss kategori medborgares kollektiva rättigheter, har behörighet att föra talan mot kommissionens vägran att utfärda ett beslut inom ramen för den övervakande roll som föreskrivs i artikel 90.1 och 90.3”. (65) Vad motsvarar sådana situationer? Domstolen har i sin dom inte ansett det vara nödvändigt att närmare ange det.

    63.      Enligt min mening skall det inte anses att domstolen genom denna formulering har avsett att sökanden skall undandras tvånget att visa att det föreligger ett direkt och personligt intresse av att den ifrågasatta rättsakten ogiltigförklaras. Domstolens avsikt framgår tydligt av det avsnitt i vilket denna formulering återfinns. Domstolen har i första hand erinrat om att det framgår av domen i målet Nederländerna m.fl. mot kommissionen att en enskild i förekommande fall med stöd av artikel 230 fjärde stycket EG kan ha rätt att väcka talan om ogiltigförklaring. (66) Den enskilda som var i fråga i detta mål var det offentliga företag som gynnades av den statliga åtgärd som ifrågasatts av kommissionen. Det rådde i det fallet ingen tvekan om att talan kunde tas upp till sakprövning, eftersom det direkta och personliga sambandet mellan sökanden och den ifrågasatta rättsakten inte behövde påvisas. Situationen som utgör bakgrund till domen i målet Bundesverband der Bilanzbuchhalter mot kommissionen är en helt annan. I detta mål hade talan väckts av en yrkessammanslutning bildad enligt tysk rätt mot kommissionens beslut att inte utreda dess klagomål, genom vilket den tyska lagstiftningen om skatterådgivare ifrågasattes. Det förelåg inte något uppenbart samband mellan sökanden och den ifrågasatta rättsakten. Endast särskilda omständigheter kunde i det fallet göra det möjligt att tillåta en talan mot kommissionens vägran att utreda klagomålet.

    64.      Undantagskaraktären av de situationer som domstolen avser är enligt min mening därför endast en följd av svårigheten att i sådana fall fastställa behörigheten för den enskilda som berörs personligen. Såsom har framgått har de tredje män som berörs av den antagna rättsakten på detta område inte några skyddade rättigheter som kan åberopas till stöd för en talan. I avsaknad av sådana rättigheter är det svårt att från en faktisk situation härleda ett personligt intresse av att väcka talan. Det är särskilt ostridigt att enbart ett konkurrensförhållande mellan den som väcker talan och den som gynnas av den ifrågasatta statliga åtgärden inte ensamt kan ge en sådan behörighet. (67) Det är därför som det dessutom skall tas hänsyn till ”specifika omständigheter” (68) eller till en ”särskild situation”, (69) som med avseende på åtgärden i fråga särskiljer sökanden från alla andra aktörer som berörs.

    65.      Denna slutsats liknar den som generaladvokaten Mischo anfört inför domen i målet kommissionen och Frankrike mot TF1. (70) Denna slutsats gör sig i högre grad gällande alltsedan domstolen i domen i målet Unión de Pequeños Agricultores mot rådet (71) fastställde att villkoret att vara personligen berörd för att väcka talan under alla förhållanden måste tillämpas, vid risk av att gemenskapsdomstolen överskrider gränserna för sin behörighet.

    66.      Det återstår nu att uttala sig om det kriterium som gör att det kan fastställas ett personligt intresse av att väcka talan under sådana omständigheter. Det framgår av rättspraxis att en sökande är personligen berörd om upphovsmannen vid antagandet av den ifrågasatta rättsakten har beaktat hans särskilda situation. (72) Detta bör enligt min mening vara det avgörande kriteriet.

    67.      Förstainstansrätten har i detta avseende i den överklagade domen åberopat olika omständigheter som inte alla är lika övertygande. (73) Förstainstansrätten har särskilt erinrat om att den ifrågasatta rättsakten är ett svar på ett klagomål från max.mobil och att kommissionen hade hållit flera möten med företaget. Eftersom max.mobil inte hade formellt skyddade processuella rättigheter kan dock dessa omständigheter inte anses vara avgörande. Förstainstansrätten har dessutom erinrat om att en väsentlig del av företagets verksamhet konkurrerar med en väsentlig del av verksamheten hos den som är mottagare av den statliga åtgärd som avses i den antagna rättsakten. Ett konkurrensförhållande är dock inte tillräckligt. Det som i detta mål förefaller vara avgörande för att fastställa max.mobils personliga talerätt är att kommissionen har grundat sitt beslut på att de avgifter som tagits ut av Mobilkom och av max.mobil är identiska. Detta beslut har således fattats på grundval av en jämförelse mellan det belopp som tagits ut av max.mobil och det belopp som tagits ut av den offentliga operatören. Här är det fråga om en situation som faktiskt är en undantagssituation, eftersom den rättsakt som kommissionen har antagit i detta fall till stor del bygger på att max.mobils särskilda situation har beaktats. (74) Under dessa omständigheter är det tydligt att max.mobil inte befinner sig i samma situation som en vanlig konkurrent. Max.mobil är personligen berört av den ifrågasatta rättsakten.

    68.      Skall det tas hänsyn till domstolens förbehåll i domen i målet Bundesverband der Bilanzbuchhalter mot kommissionen, enligt vilket en enskild under alla förhållanden inte, genom en sådan talan, indirekt kan tvinga denna medlemsstat att anta en lagstiftningsakt med allmän giltighet? Såsom förstainstansrätten med rätta har erinrat om i punkt 70 i den överklagade domen skiljer sig åtgärden i fråga i detta mål från den åtgärd som var i fråga i det mål som ledde till domstolens dom. I förevarande fall har max.mobil nämligen sökt att ifrågasätta statliga åtgärder enligt vilka avgifter fastställts avseende enskilda operatörer. Detta förbehåll skall således inte tillämpas.

    69.      Jag anser dessutom att även om det kan vara berättigat att ta hänsyn till arten av de intressen som kan påverkas i genomförandet av det skydd som enskilda ges, (75) finns det ingenting som kan motivera ett ifrågasättande av att ett sådant skydd föreligger. Det är i detta avseende endast arten av den ifrågasatta gemenskapsrättsakten som har betydelse. Arten av den statliga åtgärd som är föremålet för den ifrågasatta rättsakten kan inte beaktas, vid risk av att kontrollerna enligt fördraget berövas sin effektivitet.

    C – Delvis slutsats

    70.      Efter den undersökning som hittills gjorts förefaller förstainstansrättens slutsats att ”sökandens behörighet att väcka talan följer av att sökanden är mottagare av den ifrågasatta rättsakten genom vilken kommissionen beslutade att inte vidta åtgärder mot Republiken Österrike med stöd av artikel 90.3 i EG‑fördraget beträffande storleken på avgifterna för tillstånd inom mobil radiotelefoni” vara felaktig. I den mån som förstainstansrätten anser att denna slutsats räcker för att fastställa att talan kan upptas till sakprövning har den gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning.

    71.      Det fel som sålunda begåtts kan dock inte medföra att denna punkt i den överklagade domen upphävs, eftersom det kan visas att sökanden är direkt och personligen berörd av den ifrågasatta rättsakten, i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG. Detta är enligt min mening fallet på detta område när sökandens situation i hög grad skiljer sig från situationen för tredje man, som eventuellt även berörs av den ifrågasatta rättsakten. I förevarande fall visade förstainstansrättens undersökning att den ifrågasatta rättsakten hade antagits med direkt beaktande av den situation som givits max.mobil. Företaget hade härvidlag behörighet att yrka att rättsakten skulle ogiltigförklaras. Det skall följaktligen konstateras att förstainstansrätten inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den drog slutsatsen att talan kunde upptas till sakprövning, och kommissionens överklagande skall därför ogillas.

    V – Bedömning av grunderna för anslutningsöverklagandet

    72.      Genom sitt anslutningsöverklagande har max.mobil bestridit bedömningen av talan i sak. Företaget har åberopat tre grunder avseende faktiska och rättsliga fel som förstainstansrätten har begått.

    73.      För att rätt kunna bedöma grunderna för detta överklagande är det lämpligt att först ta upp frågan om arten av den kontroll som gemenskapsdomstolen utövar på området. Förstainstansrättens redogörelse av ramen för domstolskontrollen i punkterna 58, 59 och 73 i den överklagade domen röjer en viss förvirring som har påverkat det sätt på vilket kontrollen har utövats i förevarande fall.

    A – Domstolsprövningens art

    74.      För att undvika all förvirring skall enligt min mening två frågor särskiljas, nämligen dels frågan om domstolsprövningens omfattning, dels frågan om medlen och kriterierna för denna kontroll.

    1. Kontrollens omfattning

    75.      Förstainstansrätten ansåg att inom ramen för kontrollen av en rättsakt som antagits enligt artikel 86.3 EG ”inskränker sig gemenskapsdomstolens uppgift till en begränsad kontroll”, (76) som är ”begränsad till sitt tillämpningsområde och varierande till sin omfattning. Prövningen av den materiella riktigheten av de faktiska omständigheter som fastställts innebär nämligen en fullständig domstolskontroll, medan en bedömning prima facie av dessa faktiska omständigheter, och i ännu högre grad bedömningen av huruvida ett ingripande är nödvändigt, innebär att förstainstansrätten utövar en begränsad prövningsrätt.” (77)

    76.      Dessa påståenden är endast delvis riktiga.

    77.      Det är nämligen ostridigt att kommissionen, då den utövar sina befogenheter vid tillämpningen av konkurrensreglerna, måste göra komplicerade ekonomiska bedömningar. (78) Härav följer att domstolen måste ta hänsyn till denna karaktär genom att begränsa sin prövning av en sådan bedömning. (79) En kontroll som utformas på det sättet är icke desto mindre en fullständig kontroll av lagenligheten, i den mening att den avser samtliga de brister som domstolen som regel kontrollerar i samband med en talan om ogiltigförklaring. Domstolsprövningen i det fallet avser en kontroll av att de faktiska omständigheterna är materiellt riktiga, att form- och förfarandereglerna har följts, att det inte gjorts en uppenbart oriktig bedömning och att det inte förekommit maktmissbruk. (80)

    78.      Det är följaktligen felaktigt att fastställa att domstolsprövningen är begränsad till sitt tillämpningsområde. Å ena sidan avser begränsningen inte kontrollens omfattning utan hur pass ingående den är. Domstolen skall endast bedöma att det inte föreligger uppenbara åsidosättanden av fördraget eller av några rättsregler om tillämpningen av detta. Domstolen skall bemöda sig om att upptäcka de uppenbara fel som begåtts i enlighet med gällande rätt och vid den rättsliga kvalificeringen av relevanta omständigheter. Å andra sidan ankommer det inte, med tanke på den befogenhet att företa skönsmässig bedömning som tillerkänns kommissionen, på domstolen att kontrollera ”huruvida ett ingripande är nödvändigt”. Bedömningen av huruvida det är lämpligt med en åtgärd som faller under en institutions befogenhet att företa skönsmässig bedömning överskrider gränserna för enbart en kontroll av lagenligheten, oavsett hur ingående kontrollen är. Bedömningen härav tillfaller enbart de politiska eller administrativa myndigheter som i fördraget givits uppgiften att anta gemenskapsrättsakter. (81)

    79.      Om domstolsprövningen av de rättsakter som kommissionen antagit med stöd av en befogenhet att företa skönsmässig bedömning skall anses ha en specifik karaktär, måste den snarare förläggas på annat håll. Den ligger i karaktären av de regler som fungerar som referens för utövandet av denna kontroll, det vill säga de källor som ligger till grund för bedömningen av lagenligheten av de antagna rättsakterna. (82)

    2. Kriterierna för kontrollen

    80.      I alla de fall i vilka kommissionen, för att uppfylla sina uppgifter som gemenskapens administrativa myndighet, har en befogenhet att företa skönsmässig bedömning har gemenskapsdomstolen utökat sin kontroll med nya medel. Denna utökning har domstolen för första gången fastställt i sin dom av den 21 november 1991 i målet Technische Universität München. (83) Domstolen fastställde i denna dom att när det är fråga om ett administrativt förfarande som inbegriper komplicerade bedömningar ”bör ... särskilt stor vikt läggas vid att de garantier som tillhandahålls av gemenskapens rättsordning i fråga om administrativa förfaranden uppfylls. Dessa garantier innebär bl.a. att den behöriga institutionen är skyldig att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet ... samt [rätten till] att beslutet skall vara tillräckligt motiverat.” (84) Liknande garantier har utsträckts till att omfatta samtliga förfaranden för tillämpning av konkurrensreglerna. Detta är för övrigt upphovet till artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna som förstainstansrätten har åberopat i den överklagade domen. (85)

    81.      I rättspraxis uppfattas dessa garantier som ett medel dels för att utgöra en ram för utövandet av den befogenhet att företa skönsmässig bedömning som tillerkänns kommissionen, dels för att skydda tredje man vars intressen påverkas, men som inte har något processuellt skydd som motsvarar det skydd som tillerkänns personer som är mottagare av de antagna besluten. Kommissionen har i detta avseende felaktigt hävdat att dessa garantier endast är en naturlig följd av de processuella rättigheter som tillerkänns inom konkurrensrätten. Domstolen har nämligen brukat skilja mellan tillämpningen av dessa garantier och tillämpningen av de processuella rättigheter som enskilda ges. (86)

    82.      Förstainstansrätten hade följaktligen helt och hållet fog för att kontrollera tillämpningen därav i det fall där kommissionen vägrar att utreda ett klagomål inom ramen för artikel 86.3 EG. Förstainstansrätten hade däremot inte rätt att därav dra slutsatsen att kontrollen särskilt borde begränsas till ”en prövning av ... att den ifrågasatta rättsakten innehåller en motivering som prima facie beaktar de relevanta omständigheterna i ärendet”. (87)

    83.      En sådan framställning är inte förenlig med de kriterier för kontroll som fastställts i domstolens rättspraxis. Två uppskattningar påverkar förstainstansrättens analys på denna punkt. För det första beaktades det inte i den överklagade domen att en motivering som ” prima facie är sammanhängande” inte är lämplig varje gång som kommissionen vid tillämpning av konkurrensreglerna utövar en befogenhet att företa skönsmässig bedömning. I förevarande fall skall utan tvekan den antagna rättsaktens karaktär beaktas. Under alla förhållanden skall det av den motivering som krävs enligt artikel 253 EG dock ”klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen till den vidtagna åtgärden och domstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt”. (88) Följaktligen räcker det inte med enbart en kontroll av att resonemanget är logiskt, utan det måste dessutom kontrolleras att den som antagit rättsakten på ett tillräckligt sätt har redogjort för de omständigheter och de skäl som ligger till grund för hans bedömning.

    84.      För det andra förefaller förstainstansrätten ha satt nödvändigheten av att beakta relevanta omständigheter i ärendet, som grundas på skyldigheten att göra en snabb och opartisk undersökning, enbart i samband med kontrollen av motiveringsskyldigheten. Det står dock klart att dessa två skyldigheter tillhör två olika klasser av juridiska grunder. Skyldigheten att lämna en tillräcklig motivering gäller vid undersökningen av de formregler som reglerar den ifrågasatta rättsakten. Det är fråga om att i själva rättsakten redogöra för skälen till att rättsakten antagits. Skyldigheten att göra en opartisk undersökning av klagomålet ingår däremot i undersökningen av den ifrågasatta rättsaktens lagenlighet. Den innebär att en uppenbart korrekt rättslig kvalificering inte räcker för att den kontrollerade rättsakten skall vara giltig. Kvalificeringen måste dessutom härröra från en noggrann undersökning av alla de faktiska och rättsliga omständigheter som kan motivera rättsakten.

    85.      Härav följer att man inte, såsom förstainstansrätten har fastställt i punkt 73 i den överklagade domen, ”tillsammans [kan pröva]” ”den grund som avser att motiveringsskyldigheten har åsidosatts och den grund som avser att det har skett en uppenbart oriktig bedömning av huruvida artiklarna [82 EG och 86 EG] har åsidosatts”. Ett sådant sammanförande kan bidra till att bedömningen av skälen och bedömningen av motiveringen till den ifrågasatta rättsakten förväxlas. Såsom domstolen redan har visat i samband med målet kommissionen mot Sytraval och Brink’s France har förstainstansrätten felbedömt sin kontroll genom att inte, om än endast på det formella planet, ha gjort ”den nödvändiga skillnaden mellan kravet på motivering och beslutets lagenlighet”. (89)

    86.      Det skall dessutom kontrolleras huruvida förstainstansrätten, genom att konstatera att det i den ifrågasatta rättsakten inte hade förekommit något åsidosättande av dessa två grunder tagna var för sig, gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning.

    B – Domstolsprövningens utövande

    87.      Max.mobil har gjort tre invändningar mot förstainstansrättens bedömning i sak.

    1. Felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna

    88.      Max.mobil har för det första hävdat att förstainstansrätten har underlåtit att beakta en rad faktiska omständigheter som bidrar till att det kan fastställas att de avgifter som max.mobil och Mobilkom har betalat i själva verket inte är identiska.

    89.      Det skall erinras om att det inom ramen för ett överklagande inte ankommer på domstolen att uttala sig om förstainstansrättens bedömning av de faktiska omständigheterna, bortsett från det fall då förstainstansrätten uppenbart har missuppfattat dessa omständigheter. (90) I förevarande fall har det dock på intet vis styrkts att det skulle ha skett en missuppfattning. Det har nämligen inte bestridits att avgifterna som de ifrågavarande operatörerna har betalat formellt är identiska. Genom att anse att den ifrågasatta rättsakten grundas på dessa omständigheter, vars materiella riktighet inte har bestridits, har förstainstansrätten således inte gjort sig skyldig till någon felaktighet. Härav följer att det är uppenbart att anslutningsöverklagandet inte kan bifallas på denna grund.

    90.      Genom sitt resonemang, som syftar till att det skall medges att det föreligger en skillnad mellan de avgifter som de berörda operatörerna har betalat på grund av en eftergift och ett uppskov med betalning som beviljats Mobilkom, har max.mobil i själva verket avsett ett fel som förstainstansrätten påstås ha begått vid den rättsliga kvalificeringen av de relevanta faktiska omständigheterna. Denna fråga skall följaktligen behandlas inom ramen för den andra grunden som åberopats.

    2. Felaktig rättstillämpning vid kontrollen av den rättsliga kvalificeringen av de faktiska omständigheterna

    91.      Max.mobil har för det andra anfört en grund avseende en uppenbart felaktig rättslig bedömning. Förstainstansrätten borde ha erkänt att den identiska behandlingen av två totalt olika situationer, nämligen max.mobils situation och Mobilkoms situation, utgör en diskriminering som är förbjuden enligt fördraget.

    92.      Förstainstansrätten har i punkt 75 i den överklagade domen grundat sin bedömning enbart på de omständigheter som kommissionen redogjort för i den ifrågasatta rättsakten, nämligen dels att de två berörda operatörerna har betalat en identisk avgift, dels att kommissionens slutsats är förenlig med dess tidigare praxis. Detta räckte för att förstainstansrätten skulle kunna fastställa att kommissionen inte hade gjort sig skyldig till en uppenbart felaktig bedömning.

    93.      När förstainstansrätten har fastställt detta har den dock felbedömt ramen för den kontroll som den med rätta ansåg sig vara bunden av. Förstainstansrätten var nämligen med avseende på en uppenbart felaktig bedömning skyldig att kontrollera att skyldigheten att göra en snabb och opartisk undersökning hade iakttagits. En sådan skyldighet innebär att alla faktiska och rättsliga omständigheter som den som ingett klagomålet underställt dess bedömning skall undersökas noggrant. Såsom särskilt framgår av punkterna 30–34 i den överklagade domen bestod dessa omständigheter i förevarande fall av att Mobilkom eventuellt hade beviljats ekonomiska fördelar – genom att den koncession som beviljats detta företag påstods ha ett högre värde – och av att det var nödvändigt att behandla olika ekonomiska aktörer lika när koncessioner på sådana marknader beviljades.

    94.      Utan att det finns anledning att uttala sig om den slutsats som en sådan kontroll borde ha lett till, och särskilt om frågan huruvida kommissionen hade underlåtit att konstatera en uppenbar diskriminering i den situation som beaktades, (91) framgår det tydligt att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte kontrollera att kommissionen hade beaktat alla de relevanta omständigheter i ärendet som framlagts för den.

    3. Felaktig rättstillämpning vid kontrollen av bristen på motivering

    95.      Max.mobil har i sista hand kritiserat förstainstansrätten för att ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den konstaterade att den ifrågasatta rättsakten var tillräckligt motiverad med hänsyn till kraven enligt artikel 253 EG.

    96.      Förstainstansrätten har i punkt 79 i den överklagade domen fastställt att motiveringen är tillräcklig på grund av att sökanden givits möjlighet att förstå skälen i motiveringen till den ifrågasatta rättsakten. Bakgrunden till detta förhållande var att den ifrågasatta rättsakten hade antagits efter flera möten mellan sökanden och kommissionen, och i ett sammanhang som var känt för sökanden.

    97.      Det är ostridigt att frågan huruvida motiveringen av ett beslut är tillfredsställande ”inte skall [bedömas] endast utifrån rättsaktens ordalydelse, utan även utifrån sammanhanget och reglerna på det ifrågavarande området”. (92) I rättspraxis kan detta beaktande av sammanhanget motivera modereringar som till nöds uppfyller kravet på motivering, särskilt med avseende på ”förvärvad kännedom”. Eftersom det finns goda skäl att tro att max.mobil hade möjlighet att känna till skälen till det beslut som kommissionen slutligen fattade, kan det anses att kravet på motivering uppfyllts med avseende på företaget. (93) En sådan bedömning kan dock endast tillämpas med försiktighet, vid risk av att skyddet för berörda personer ifrågasätts. (94) Det får inte föreligga några tvivel om att den berörda personen verkligen fått kännedom. Under alla förhållanden kan man inte med avseende på en tillräcklig motivering av det antagna beslutet låta sig nöja med en hänvisning till tidigare beslut (95) eller med en hänvisning till intervenerande parters argumentering. (96) Detta gäller än mer i det fall där kommissionen har en vidsträckt befogenhet att företa skönsmässig bedömning i komplicerade ekonomiska situationer. I det fallet har de berörda personerna ett berättigat intresse av att i vederbörlig ordning bli informerade om de skäl som föranlett kommissionen att anta en rättsakt. (97) Ett sådant intresse skall inte endast tillerkännas mottagarna av rättsakten utan även andra personer som direkt och personligen berörs av rättsakten, i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG. (98)

    98.      I förevarande fall har förstainstansrätten helt och hållet grundat sin bedömning på de kompletterande inlagor som max.mobil ingav till kommissionen under utredningen av klagomålet. En sådan bedömning är uppenbart felaktig. Skyldigheten enligt artikel 253 EG kräver inte bara kännedom om det sammanhang i vilket beslutet fattas utan även kännedom om skälen till detta beslut. Även om det av de personer som deltar i beslutsprocessen kan begäras en viss tolkningsmöda, kan denna nämligen inte gå så långt att man begär att de av uppgifter som utgör bakgrunden till och sammanhanget i det ifrågavarande målet skall sluta sig till skälen till ett beslut. Härav följer att det inte är tillräckligt att, såsom förstainstansrätten har fastställt, göra det möjligt för sökanden att förstå dessa skäl. Man måste åtminstone förvissa sig om att sökanden vid ett eller annat tillfälle under beslutsprocessen har underrättats om dessa skäl. Förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte kontrollera detta.

    VI – Sammanfattning

    99.      Det framgår av denna undersökning i sin helhet att den överklagade domen är grundad på en felaktig rättstillämpning. Felaktigheterna avseende frågan huruvida talan i första instans kunde upptas till sakprövning är sådana att motiveringen utan svårighet kan ändras, varefter det förefaller finnas rättsligt stöd för förstainstansrättens slutsats att talan kunde upptas till sakprövning. Detsamma gäller dock inte felaktigheterna avseende prövningen av talan i sak. Eftersom dessa fel inte kan avhjälpas motiverar de att överklagandet bifalls. Enligt artikel 61 första stycket i domstolens stadga skall domstolen, om överklagandet är välgrundat, upphäva förstainstansrättens avgörande. Domstolen kan själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa målet till förstainstansrätten för avgörande.

    100.    Eftersom förstainstansrätten inte har bedömt i vilken mån kommissionen hade beaktat samtliga omständigheter i ärendet eller kontrollerat att rättsakten i fråga, med hänsyn till villkoren för dess antagande, innehöll en tillräcklig motivering, är målet inte färdigt för avgörande. Målet skall följaktligen återförvisas till förstainstansrätten och beslut om rättsgångskostnader meddelas senare.

    VII – Förslag till avgörande

    101.    Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen slår fast följande:

    1)
    Förstainstansrättens dom av den 30 januari 2002 i mål T-54/99, max.mobil mot kommissionen, upphävs.

    2)
    Målet återförvisas till förstainstansrätten.

    3)
    Beslut om rättegångskostnader kommer att meddelas senare.

    1 –
    Originalspråk: portugisiska.

    2 –
    Dom av den 25 oktober 1977 i mål 26/76, Metro mot kommissionen (REG 1977, s. 1875; svensk specialutgåva, volym 3, s. 431).

    3 –
    Dom av den 28 januari 1986 i mål 169/84, Cofaz m.fl. mot kommissionen (REG 1986, s. 391; svensk specialutgåva, volym 8, s. 421).

    4 –
    Dom av den 31 mars 1998 i de förenade målen C-68/94 och C-30/95, Frankrike m.fl. mot kommissionen (REG 1998, s. I-1375). Se även den nyligen avkunnade domen av den 25 september 2003 i mål C-170/02 P, Schlüsselverlag J.S Moser m.fl. mot kommissionen (REG 2003, s. I-9889).

    5 –
    Dom av den 20 februari 1997 i mål C-107/95 P, Bundesverband der Bilanzbuchhalter mot kommissionen (REG 1997, s. I-947).

    6 –
    Punkt 25 i domen.

    7 –
    Dom av den 30 januari 2002 i mål T-54/99, max.mobil mot kommissionen (REG 2002, s. II‑313). Det skall dock påpekas att förstainstansrätten delvis har omprövat denna lösning i en nyligen avkunnad dom av den 17 juni 2003 i mål T-52/00, Coe Clerici Logistics mot kommissionen (REG 2003, s. II-2123).

    8 –
    EGT C 364, s. 1.

    9 –
    EGT P 13, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8.

    10 –
    Dom av den 21 januari 1999 i mål C-73/97 P, Frankrike mot Comafrica m.fl. (REG 1999, s. I‑185). Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 23 mars 2004 i mål C-234/02 P, Europeiska ombudsmannen mot Lamberts (REG 2004, s. I-0000).

    11 –
    Dom av den 8 juli 1999 i mål C-49/92 P, kommissionen mot Anic Partecipazioni (REG 1999, s. I-4125), punkt 171.

    12 –
    Se e contrario dom av den 19 oktober 1995 i mål C-19/93 P, Rendo m.fl. mot kommissionen (REG 1995, s. I-3319), punkt 13.

    13 –
    Dom av den 26 februari 2002 i mål C-23/00 P, rådet mot Boehringer (REG 2002, s. I-1873).

    14 –
    Dom av den 12 juli 2001 i de förenade målen C-302/99 P och C-308/99 P, kommissionen och Frankrike mot TF1 (REG 2001, s. I-5603).

    15 –
    Se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juni 1994 i mål C-136/92 P, kommissionen mot Brazzelli Lualdi m.fl. (REG 1994, s. I-1981), punkterna 34 och 59.

    16 –
    Se, för ett liknande resonemang, domen i målet kommissionen och Frankrike mot TF1 (ovan fotnot 14), punkt 27.

    17 –
    Se punkt 16 i detta förslag till avgörande.

    18 –
    Se särskilt domen i målet Bundesverband der Bilanzbuchhalter mot kommissionen (ovan fotnot 5), punkt 22.

    19 –
    Förstainstansrättens dom av den 3 juni 1999 i mål T-17/96, TF1 mot kommissionen (REG 1999, s. II-1757), punkt 50.

    20 –
    Se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten La Pergolas förslag till avgörande i målet Bundesverband der Bilanzbuchhalter mot kommissionen (ovan fotnot 5), punkt 21.

    21 –
    Dom av den 12 februari 1992 i de förenade målen C-48/90 och C-66/90, Nederländerna m.fl. mot kommissionen (REG 1992, s. I-565; svensk specialutgåva, tillägg, s. 43).

    22 –
    Punkt 29 i domen i målet Nederländerna m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 21).

    23 –
    Dom av den 14 februari 1990 i mål C-301/87, Frankrike mot kommissionen (REG 1990, s. I‑307; svensk specialutgåva, volym 10, s. 303), punkt 23.

    24 –
    Se Timmermans, C.W.A., ”Judicial Protection against Member States: Articles 169 and 177 Revisited”, Institutional Dynamics of European Integration. Essays in Honour of Henry G. Schermers , volym II, Nijhoff, Dordrecht, 1994, s. 391.

    25 –
    Se dom av den 29 september 1998 i mål C-191/95, kommissionen mot Tyskland (REG 1998, s. I-5449), punkt 44.

    26 –
    Domen i målet kommissionen mot Tyskland (ovan fotnot 25), punkt 45. I sitt förslag till avgörande inför dom av den 8 juni 1999 i mål C-198/97, kommissionen mot Tyskland (REG 1999, s. I-3257), har generaladvokaten Jacobs lägligt jämfört de gränser som på så sätt uppställts för kommissionens åtgärder inom ramen för artikel 226 EG med de beslut som antagits för efterlevnad av konkurrensreglerna (punkt 11).

    27 –
    Se dom av den 14 december 1971 i mål 7/71, kommissionen mot Frankrike (REG 1971, s. 1003; svensk specialutgåva, volym 1, s. 615), punkterna 49 och 50. Se allmänt Gray, D.C., Judicial Remedies in International Law , Clarendon Press, Oxford, 1987, särskilt s. 120 och följande sidor.

    28 –
    Domen i målet Bundesverband der Bilanzbuchhalter mot kommissionen (ovan fotnot 5), punkt 19. Se tidigare dom av den 1 mars 1966 i mål 48/65, Lütticke mot kommissionen (REG 1966, s. 27; svensk specialutgåva, volym 1, s. 237). Härav följer dock inte att enskilda fråntas allt rättsligt skydd. Genom artikel 234 EG erbjuds ett annat sätt att få domstolen att fastställa att staterna åsidosatt sina skyldigheter enligt gemenskapsrätten (dom av den 5 februari 1963 i mål 26/62, Van Gend & Loos, REG 1963, s. 1, s. 24 och s. 25; svensk specialutgåva, volym 1, s. 161).

    29 –
    Se generaladvokaten Gands förslag till avgörande i målet Lütticke mot kommissionen (ovan fotnot 28), s. 46.

    30 –
    Se dom av den 14 december 1982 i de förenade målen 314/81–316/81 och 83/82, Waterkeyn m.fl. (REG 1982, s. 4337; svensk specialutgåva, volym 6, s. 575), punkt 15.

    31 –
    Se, för ett liknande resonemang, beslut av den 17 juli 1998 i mål C-422/97 P, Sateba mot kommissionen (REG 1998, s. I-4913), punkt 42.

    32 –
    Dom av den 19 mars 1991 i mål C-202/88, Frankrike mot kommissionen (REG 1991, s. I-1223; svensk specialutgåva, volym 11, s. I-97), punkt 21. Jämför med fotnot 26 ovan.

    33 –
    Se domen av den 19 mars 1991 i målet Frankrike mot kommissionen (ovan fotnot 32), punkt 21.

    34 –
    Punkt 28 i domen (ovan fotnot 21). Domstolen erkände för första gången att beslut som kommissionen antagit med stöd av artikel 86.3 EG är juridiskt bindande i dom av den 30 juni 1988 i mål 226/87, kommissionen mot Grekland (REG 1988, s. 3611), punkterna 11 och 12.

    35 –
    Såsom domstolen har erinrat om avser artikel 86.3 EG endast ”de åtgärder som vidtagits av medlemsstaterna med avseende på företag till vilka de har särskilda relationer, vilka anges i artikeln. Det är endast i fråga om sådana åtgärder som [artikel 86] ålägger kommissionen en övervakningsuppgift, vilken, om så är nödvändigt, kan utövas genom utfärdande av direktiv och beslut riktade till medlemsstaterna” (domen av den 19 mars 1991 i målet Frankrike mot kommissionen, ovan fotnot 32, punkt 24).

    36 –
    Det skall erinras om ordalydelsen i denna bestämmelse: ”Om kommissionen anser att en medlemsstat underlåtit att uppfylla någon av de förpliktelser som åvilar den enligt detta fördrag skall kommissionen konstatera denna underlåtenhet genom ett motiverat beslut efter att ha givit denna stat tillfälle att framlägga sina synpunkter. Kommissionen skall för staten i fråga sätta ut en frist inom vilken staten skall uppfylla sin förpliktelse.” I bestämmelsen tillfogas att om staten inte har uppfyllt sin förpliktelse inom den av kommissionen fastställda fristen eller om den av staten väckta talan har ogillats, får kommissionen, med rådets samtycke, uppskjuta utbetalningen av belopp som skall erläggas till staten eller bemyndiga övriga medlemsstater att vidta avvikande åtgärder. Se även dom av den 15 juli 1960 i mål 20/59, Italien mot Höga myndigheten (REG 1960, s. 663), i vilken domstolen betecknade denna artikel som ”den yttersta utvägen för att göra gällande de gemenskapsintressen som fastställts i fördraget mot passivitet och motstånd från medlemsstaternas sida. Det är således fråga om ett förfarande som vida överskrider de regler som hittills varit tillåtna i den klassiska internationella rätten för att säkerställa att staternas förpliktelser fullgörs.” (REG 1960, s. 692).

    37 –
    Dom av den 23 april 1956 i de förenade målen 7/54 och 9/54, Groupement des industries sidérurgiques luxembourgeoises mot Höga myndigheten (REG 1956, s. 53).

    38 –
    Beträffande fördragsbrottsförfarande, se dom av den 14 februari 1989 i mål 247/87, Star Fruit mot kommissionen (REG 1989, s. 291), punkt 11. Beträffande behörighet med stöd av artikel 86.3 EG, se förstainstansrättens dom av den 27 oktober 1994 i mål T-32/93, Ladbroke Racing mot kommissionen (REG 1994, s. II-1015), punkt 38.

    39 –
    Det är i den betydelsen som domstolen enligt min mening, i domen i målet Bundesverband der Bilanzbuchhalter mot kommissionen (ovan fotnot 5) har fastställt ”att [e]n enskild ... inte [kan] göra anspråk på att indirekt tvinga en medlemsstat att vidta en lagstiftningsåtgärd av generell räckvidd genom att väcka talan mot kommissionens vägran att enligt artikel 90.1 och 90.3 utfärda ett beslut mot denna medlemsstat” (punkt 28). Det kan nämligen medges att kontrollen på detta område av staten, som ekonomisk aktör, inte omfattas av samma kriterier som kontrollen av dess åtgärder i egenskap av lagstiftare.

    40 –
    I fråga om den allmänna principen om rättsligt skydd, se dom av den 21 september 1989 i de förenade målen 46/87 och 227/88, Hoechst mot kommissionen (REG 1989, s. 2859; svensk specialutgåva, volym 10, s. 133), punkt 19. Se även generaladvokaten Van Gervens förslag till avgörande inför dom av den 22 maj 1990 i mål C-70/88, parlamentet mot rådet (REG 1990, s. I‑2041; svensk specialutgåva, volym 10, s. 425), punkt 6.

    41 –
    Det skall preciseras att denna förordning sedan den 1 maj 2004 har ersatts av rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget (EGT L 1, 2003, s. 1). Rätten att ge in klagomål, som föreskrevs i artikel 3 i förordning nr 17, har upptagits i samma ordalag i artikel 7 i den nya förordningen.

    42 –
    Kommissionens förordning (EG) nr 2842/98 av den 22 december 1998 om hörande av parter i vissa förfaranden enligt artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget (EGT L 354, s. 18).

    43 –
    Dom av den 18 mars 1997 i mål C-282/95 P, Guérin automobiles mot kommissionen (REG 1997, s. I-1503), punkt 36.

    44 –
    Se analogt med området för statligt stöd, förstainstansrättens dom av den 16 september 1998 i mål T-188/95, Waterleiding Maatschappij mot kommissionen (REG 1998, s. II-3713), punkterna 143–145.

    45 –
    Dom av den 2 april 1998 i mål C-367/95 P, kommissionen mot Sytraval och Brink’s France (REG 1998, s. I-1719), punkterna 44 och 45.

    46 –
    Artikel 25 i förordning (EG) nr 659/1999 (EGT L 83, s. 1).

    47 –
    Se senast dom av den 13 juli 2004 i mål C-27/04, kommissionen mot rådet (REG 2004, s. I‑0000), punkt 44. Se, för en annan formulering, dom av den 11 november 1981, IBM mot kommissionen (REG 1981, s. 2639 ; svensk specialutgåva, volym 6, s. 225), punkt 9.

    48 –
    Dom av den 24 mars 1994 i mål T-3/93, Air France mot kommissionen (REG 1994, s. II-121; svensk specialutgåva, volym 15, s. II-1), punkterna 43–54.

    49 –
    Se, i detta avseende, i fråga om företag som drar fördel av en statlig åtgärd som avses i ett kommissionsbeslut med stöd av artikel 86.3 EG, domen i målet Nederländerna m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 21), samt förstainstansrättens dom av den 8 juli 1999 i mål T‑266/97, Vlaamse Televisie Maatschappij mot kommissionen (REG 1999, s. II-2329).

    50 –
    Det skall noteras att, om talerätt saknas vid gemenskapsdomstolen, det faktiska skyddet av berörda intressen inte försvinner för det. Berörda enskilda har alltid möjlighet att väcka talan vid den nationella domstolen för att göra sina rättigheter gällande enligt de konkurrensregler som är tillämpliga på företag, oavsett om företagen är offentliga eller privata. Detta är följden dels av den direkta effekt som tillerkänns artiklarna 81 EG, 82 EG och 86.2 EG, dels av medlemsstaternas skyldighet att inrätta ett system med rättsmedel och förfaranden som gör det möjligt att säkerställa rätten till ett verksamt rättsligt skydd (dom av den 25 juli 2002 i mål C‑50/00 P, Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, REG 2002, s. I-6677, punkt 41).

    51 –
    Dom av den 15 juli 1963 i mål 25/62, Plaumann mot kommissionen (REG 1963, s. 197; svensk specialutgåva, volym 1, s. 181), s. 223.

    52 –
    Rättspraxis är i detta avseende mycket omfattande. Se bland annat domen i målet Metro mot kommissionen (ovan fotnot 2), dom av den 17 januari 1985 i mål 11/82, Piraiki-Patraiki m.fl. mot kommissionen (REG 1985, s. 207), och av den 20 mars 1985 i mål 264/82, Timex mot rådet och kommissionen (REG 1985, s. 849; svensk specialutgåva, volym 8, s. 117), samt domen i det ovannämnde målet Cofaz m.fl. mot kommissionen (fotnot 3).

    53 –
    Se dom av den 4 oktober 1983 i mål 191/82, Fediol mot kommissionen (REG 1983, s. 2913; svensk specialutgåva, volym 7, s. 275), punkt 25.

    54 –
    Se exempelvis domen i målet Metro mot kommissionen (ovan fotnot 2), punkt 13, och domen i målet Fediol mot kommissionen (ovan fotnot 53), punkt 27.

    55 –
    Se exempelvis domen i målet Cofaz m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 3), punkt 25, och domen i målet Piraiki-Patraiki m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 52), punkt 28.

    56 –
    Domen i målet Metro mot kommissionen (ovan fotnot 2), punkt 13.

    57 –
    På samma sätt som förstainstansrätten har erinrat om i sin dom i målet Ladbroke Racing mot kommissionen (ovan fotnot 38), punkt 43.

    58 –
    Se punkt 80 i detta förslag till avgörande.

    59 –
    Se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Slynns förslag till avgörande inför dom av den 10 juni 1982 i mål 246/81, Lord Bethell mot kommissionen (REG 1982, s. 2277; svensk specialutgåva, volym 6, s. 449), i vilket följande kan läsas: ”Även om ... kommissionen har skyldighet att utreda varje fall som kommer till dess kännedom i vilket det hävdas att en överträdelse förmodligen har skett (och kanske – vilket är tvivelaktigt – skyldigheten att ange skälen till att den inte utreder fallet), är det enligt min mening inte fråga om en skyldighet i förhållande till en person som gör att kommissionen uppmärksammar problemet och att den skulle komma att genomföras på denna persons initiativ” (REG 1982, s. 2296).

    60 –
    Se analogt domen i målet kommissionen mot Sytraval och Brink’s France (ovan fotnot 45), punkterna 45 och 62.

    61 –
    Se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande inför dom av den 1 april 2004 i mål C‑263/02 P, kommissionen mot Jégo-Quéré (REG 2004, s. I-0000), punkt 45.

    62 –
    Se i detta avseende domen i målet Coe Clerici Logistics mot kommissionen (ovan fotnot 7), vars lösning i huvudsak bygger på domstolens rättspraxis.

    63 –
    Ovan fotnot 19.

    64 –
    Punkt 52 i domen i målet TF1 mot kommissionen.

    65 –
    Punkt 25 i domen.

    66 –
    Domen i målet Bundesverband der Bilanzbuchhalter mot kommissionen (fotnot 5), punkt 23. Domstolen har hänvisat till domen i målet Nederländerna m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 21).

    67 –
    Detta framgår tydligt av dom av den 10 december 1969 i de förenade målen 10/68 och 18/68, Eridiana m.fl. mot kommissionen (REG 1969, s. 459), punkt 7. Frågan har i ett sammanhang som liknar förevarande mål tagits upp i domen i målet Coe Clerici Logistics mot kommissionen (ovan fotnot 7), punkt 90.

    68 –
    Domen i målet Eridiana m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 67), punkt 7.

    69 –
    Se exempelvis dom av den 16 maj 1991 i mål C-358/89, Extramet Industrie mot rådet (REG 1991, s. I-2501), punkt 17, och, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 27 april 1995 i mål T-435/93, ASPEC m.fl. mot kommissionen (REG 1995, s. II-1281), punkterna 64–70.

    70 –
    Se punkt 71 i förslaget till avgörande i målet kommissionen och Frankrike mot TF1 (ovan fotnot 14).

    71 –
    Punkt 44 i domen (ovan fotnot 50).

    72 –
    Denna formulering framgår tydligt av dom av den 2 april 1998 i mål C-321/95 P, Greenpeace Council m.fl. mot kommissionen (REG 1998, s. I-1651), punkt 28, i vilken domstolen erinrade om och sammanfattade sin fasta rättspraxis. Se allmänt Cassia, P, L’accès des personnes physiques ou morales au juge de la légalité des actes communautaires , Dalloz, Paris, 2002, särskilt s. 567 och följande sidor.

    73 –
    Punkt 70 i den överklagade domen.

    74 –
    Se i detta avseende domen i målet Timex mot rådet och kommissionen (ovan fotnot 52), punkterna 13–16, i vilken domstolen grundade sökandens personliga intresse på den omständigheten att det i den ifrågasatta antidumpningsförordningen togs hänsyn till sökandens yttranden och de följder som den konstaterade dumpningen medförde för denna. Se även förstainstansrättens dom av den 22 oktober 1996 i mål T-266/94, Skibsvaerftsforeningen m.fl. mot kommissionen (REG 1996, s. II-1399), punkterna 46–48, i vilken förstainstansrätten fastställde att talan kunde upptas till sakprövning på grund dels av att sökandena direkt konkurrerade med det företag som var mottagare av det stöd som avsågs i det ifrågasatta beslutet, dels av att kommissionen under det administrativa förfarandet grundat sig på jämförelser mellan sökandenas anläggningar och det stödmottagande företagets anläggningar.

    75 –
    Se punkt 35 i detta förslag till avgörande.

    76 –
    Punkt 58 i den överklagade domen.

    77 –
    Punkt 59 i den överklagade domen.

    78 –
    Detta har domstolen fastställt vid upprepade tillfällen, alltsedan dom av den 13 juli 1966 i de förenade målen 56/64 och 58/64, Consten och Grundig mot kommissionen (REG 1966, s. 429; svensk specialutgåva, volym 1, s. 277), s. 501.

    79 –
    Se exempelvis dom av den 11 juli 1985 i mål 42/84, Remia m.fl. mot kommissionen (REG 1985, s. 2545; svensk specialutgåva, volym 8, s. 277), punkt 34. Inom ramen för artikel 86 EG, se förstainstansrättens dom av den 27 februari 1997 i mål T‑106/95, FFSA m.fl. mot kommissionen (REG 1997, s. II-229), punkt 100.

    80 –
    Se exempelvis, från senare tid, dom av den 8 maj 2003 i de förenade målen C-328/99 och C‑399/00, Italien och SIM 2 Multimedia mot kommissionen (REG 2003, s. I-4035), punkt 39.

    81 –
    Se bland annat, i fråga om handläggning av klagomål inom ramen för konkurrensrätten, domstolens dom av den 18 oktober 1979 i mål 125/78, GEMA mot kommissionen (REG 1979, s. 3173; svensk specialutgåva, volym 4, s. 579), punkt 18, samt förstainstansrättens dom av den 18 september 1992 i mål T-24/90, Automec mot kommissionen (REG 1992, s. II-2223; svensk specialutgåva, volym 13, s. II-61), punkterna 73–77.

    82 –
    Se Ritleng, D., ”Le juge communautaire de la légalité et le pouvoir discrétionnaire des institutions communautaires”, Actualité juridique. Droit administratif , 1999, s. 645.

    83 –
    Dom av den 21 november 1991 i mål C-269/90, Technische Universität München (REG 1991, s. I-5469; svensk specialutgåva, volym 11, s. I-453).

    84 –
    Punkt 14 i domen i målet Technische Universität München (ovan fotnot 83).

    85 –
    Presidiet för det konvent som har utarbetat stadgan har i sin förklaring för övrigt hänvisat till denna dom. Det skall noteras att i utkastet till texten om upprättande av en konstitution för Europa har det preciserats att ”stadgan [kommer] att tolkas av unionens och medlemsstaternas domstolar, med vederbörlig hänsyn till de förklaringar som fastställdes under ledning av presidiet”. Det är följaktligen berättigat att redan nu bedöma räckvidden av denna artikel mot bakgrund av domstolens rättspraxis.

    86 –
    Se exempelvis domen i målet Schlüsselverlag J.S. Moser m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 4), punkt 29, och domen i målet kommissionen mot Sytraval och Brinks’s France (ovan fotnot 45), punkterna 62–64.

    87 –
    Punkt 58 i den överklagade domen.

    88 –
    Dom av den 29 mars 2001 i mål C-163/99, Portugal mot kommissionen (REG 2001, s. I-2613), punkt 38.

    89 –
    Domen i målet kommissionen mot Sytraval och Brink’s France (ovan fotnot 45), punkt 72.

    90 –
    Se bland annat beslut av den 11 november 2003 i mål C-488/01 P, Martinez mot parlamentet (REG 2003, s. I-0000), punkt 53.

    91 –
    Det skall i detta avseende erinras om att domstolen i en nyligen avkunnad dom av den 22 maj 2003 i mål C-462/99, Connect Austria (REG 2003, s. I-5197), angående den österrikiska GSM-marknaden, har fastställt att frågan huruvida det föreligger diskriminering i fråga om de avgifter som tagits ut av operatörerna skall bedömas utifrån om deras respektive ställning på marknaden i fråga är ekonomiskt likvärdig (punkt 116).

    92 –
    Se bland annat domstolens dom av den 22 juni 2004 i mål C-42/01, Portugal mot kommissionen (REG 2004, s. I-0000), punkt 66.

    93 –
    Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 december 1980 i mål 1252/79, Lucchini mot kommissionen (REG 1980, s. 3753), punkt 14.

    94 –
    Se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Roemers förslag till avgörande inför dom av den 4 juli 1963 i mål 24/62, Tyskland mot kommissionen (REG 1963, s. 131), vari han preciserade följande: ”Jag skulle vilja tillbakavisa uppfattningen att redogörelsen för skälen till ett beslut kan avgöras i förhållande till mottagarnas möjlighet att få information. Jag vet nämligen genom andra mål att det pågår en diskussion i fall som liknar det förevarande fallet i frågan om vem som, utöver de personer som beskrivs i beslutet, har rätt att väcka talan. Dessutom, och härvidlag ger jag sökanden rätt, får den ändamålsenliga funktion inte glömmas som säkerställs genom motiveringsskyldigheten i syfte att stärka det rättsliga skyddet i den mån som den medför att den verkställande makten, när den utformar skälen till beslutet, bildar sig en exakt uppfattning om de villkor som beslutet omfattas av.” (REG 1963, s. 155)

    95 –
    Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 mars 1983 i mål 294/81, Control Data mot kommissionen (REG 1983, s. 911), punkt 15.

    96 –
    Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 1984 i mål 323/82, Intermills mot kommissionen (REG 1984, s. 3809; svensk specialutgåva, volym 7, s. 685), punkt 38.

    97 –
    Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 april 1992 i mål C-358/90, Compagnia italiana alcool mot kommissionen (REG 1992, s. 2457), punkterna 42 och 43, samt domen i målet Technische Universität München (ovan fotnot 83), punkt 27.

    98 –
    Domstolens dom av den 13 mars 1985 i de förenade målen 296/82 och 318/82, Nederländerna och Leeuwarder Papierwarenfabriek mot kommissionen (REG 1985, s. 809; svensk specialutgåva, volym 8, s. 103), punkt 19, samt domen i målet kommissionen mot Sytraval och Brink’s France (ovan fotnot 45), punkt 63, och förstainstansrättens dom av den 25 juni 1998 i de förenade målen T-371/94 och T-394/94, British Airways m.fl. och British Midland Airways mot kommissionen (REG 1998, s. II-2405), punkt 64.

    Top