62002CC0057

EUR-Lex

Access to European Union law

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

EUROPA
EUR-Lex home
EUR-Lex - 62002CC0057 - EN

Help

Search tips

Need more search options? Use the Advanced search

Document 62002CC0057

Help

Gemensamt förslag till avgörande av generaladvokat Léger föredraget den 28 oktober 2004.
Compañía española para la fabricación de aceros inoxidables SA (Acerinox) mot Europeiska kommissionen.
Överklagande - EKSG-fördraget - Samverkan - Legeringspåslag - Parallellt beteende - Nedsättning av böter - Samarbete under det administrativa förfarandet - Rätten till försvar.
Mål C-57/02 P.
ThyssenKrupp Stainless GmbH (C-65/02 P) och ThyssenKrupp Acciai speciali Terni SpA (C-73/02 P) mot Europeiska kommissionen.
Överklagande - EKSG-fördraget - Samverkan - Legeringspåslag - Nedsättning av böter - Samarbete under det administrativa förfarandet - Ansvar för överträdelsen - Rätten till försvar.
Förenade målen C-65/02 P och C-73/02 P.

Rättsfallssamling 2005 I-06689

ECLI identifier: ECLI:EU:C:2004:666

Language of the case

HTML

PDF

Conclusions

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
PHILIPPE LÉGER
föredraget den 28 oktober 2004(1)

Mål C-57/02 P

Compañía Española para la Fabricación de Aceros Inoxidables, SA (Acerinox)
mot
Europeiska gemenskapernas kommission

mål C-65/02 P

ThyssenKrupp Stainless GmbH, tidigare KruppThyssen Stainless GmbH ,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission

och mål C-73/02 P

ThyssenKrupp Acciai Speciali Terni SpA, tidigare Acciai Speciali Terni SpA,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission

Överklagande – Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Legeringspåslag – Tillskrivande av överträdelsen – Beräkning av böter – Samarbete under det administrativa förfarandet – Mer omfattande nedsättning av böter för företag som har erkänt förekomsten av en överträdelse än för dem som endast har erkänt sakförhållandena – Giltighet

Innehållsförteckning

I –

Bakgrund till tvisten

II –

Talan i förstainstansrätten och de överklagade domarna

III –

Förfarandet vid domstolen och yrkandena i överklagandena

IV –

Överklagandena

A –

Den första grunden: Avsaknad av motivering till den överklagade domen

B –

Den andra grunden: Felaktig tillämpning av begreppet samordnat förfarande

C –

Den tredje grunden: Avsaknad av motivering till den överklagade domen

D –

Den fjärde grunden: Fel i tolkning och tillämpning av reglerna om utdömande av böter

E –

Den femte grunden: Fel i bedömningen av överträdelsens varaktighet

F –

Den sjätte grunden: Åsidosättande av rätten till försvar, principen om likabehandling och principen om skydd för berättigade förväntningar

V –

Anslutningsöverklagandet

A –

Den första grunden: Missuppfattning av bevisningen

B –

Den andra grunden: Åsidosättande av villkoren för överföring av ansvar för ett företags handlande till ett annat företag

C –

Den tredje grunden: Åsidosättande av villkor i fråga om rätten till försvar

D –

Den fjärde grunden: Felaktig återgivning av sakomständigheterna och missuppfattning av bevisningen

VI –

Prövning av tvisten

VII –

Talan i första instans

VIII –

Rättegångskostnader

IX –

Förslag till avgörande

1. Förevarande mål gäller de överklaganden som inkommit från bolagen Compañía Española para la Fabricación de Aceros Inoxidables, SA (Acerinox) (nedan kallat Acerinox), Krupp Thyssen Stainless GmbH (nedan kallat KTS) och ThyssenKrupp Acciai Speciali Terni SpA (nedan kallat AST) av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätts domar av den 13 december 2001 i de så kallade legeringspåslagsmålen. (2) Dessa mål avsåg en prissamverkan på området för rostfritt stål.

2. En av de grunder som parterna har anfört avser en intressant fråga om företags samarbete med Europeiska gemenskapernas kommission under det administrativa förfarandet. Det skall sålunda avgöras huruvida kommissionen kan medge en mer omfattande nedsättning av böter för företag som har erkänt förekomsten av en överträdelse än för dem som endast har erkänt sakförhållandena.

3. Det skall innan dessa grunder undersöks erinras om sakförhållandena i tvisten och i synnerhet förhållandena mellan de olika berörda företagen. Dessa har nämligen viss betydelse för undersökningen av överklagandena.

I – Bakgrund till tvisten

4. Krupp Thyssen Nirosta GmbH (nedan kallat KTN) är ett tyskt bolag som bildades den 1 januari 1995 som ett resultat av sammanslagningen av Thyssen Stahl AG:s (nedan kallat Thyssen Stahl) och Fried Krupp AG Hoesch-Krupps (nedan kallat Krupp) respektive verksamhet inom sektorn för platta rostfria stålprodukter. Den 16 september 1997 ändrades bolagets firmanamn till KTS.

5. AST är ett italienskt bolag vars huvudsakliga verksamhet består bland annat i produktion av platta produkter av rostfritt stål. Det bildades den 1 januari 1994 då den italienska gruppen ILVA:s verksamhet delades upp i tre olika företag. Den 21 december 1994 godkände kommissionen att AST förvärvades gemensamt av flera företag, däribland Krupp och Thyssen Stahl. I december 1995 utökade Krupp sitt aktieinnehav i AST från 50 till 75 procent och förvärvade därefter den 10 maj 1996 samtliga aktier i AST. Dessa aktier övertogs därefter av KTN, som sedan blev KTS.

6. Acerinox i sin tur är ett spanskt bolag som är verksamt inom branschen för rostfritt stål, framför allt inom området för platta produkter.

7. Till följd av uppgifter i fackpressen och klagomål från konsumenter begärde kommissionen den 16 mars 1995 in upplysningar med stöd av artikel 47 i EKSG‑fördraget från ett flertal tillverkare av rostfritt stål angående deras tillämpning av ett gemensamt pristillägg känt under namnet ”legeringspåslag”.

8. Legeringspåslaget är ett pristillägg som räknas fram i förhållande till priset för legeringsmetallerna och som läggs på grundpriset för det rostfria stålet. Kostnaderna för legeringsmetaller som används av tillverkarna av rostfritt stål (nickel, krom och molybden) utgör en mycket betydande del av de totala produktionskostnaderna. Priserna på dessa material varierar dessutom extremt mycket.

9. På grundval av de uppgifter som mottagits, sände kommissionen den 19 december 1995 ett meddelande om anmärkningar till 19 företag.

10. I december 1996 och i januari 1997, efter det att kommissionen hade genomfört en rad kontroller på plats, uppgav vissa företags advokater eller företrädare till kommissionen att företagen önskade samarbeta. Kommissionen tillsändes därför förklaringar den 17 december 1996 av Acerinox, ALZ NV, Avesta Sheffield AB (nedan kallat Avesta), KTN och Usinor SA (nedan kallat Usinor eller Ugine), och den 10 januari 1997 av AST.

11. Den 24 april 1997 tillsände kommissionen nämnda företag och Thyssen Stahl ett nytt meddelande om anmärkningar som ersatte meddelandet av den 19 december 1995.

12. Den 21 januari 1998 antog kommissionen beslut 98/247/EKSG om ett förfarande för tillämpning av artikel 65 i EKSG-fördraget (ärende nr IV/35.814 – Legeringspåslag). (3)

13. Enligt detta beslut sjönk priserna på legeringsmetaller till rostfritt stål betydligt under år 1993. När priset på nickel ökade från och med september 1993 minskade tillverkarnas marginaler betydligt. För att hantera denna situation kom de flesta tillverkarna av platta rostfria stålprodukter, vid ett möte som hölls i Madrid den 16 december 1993 (nedan kallat mötet i Madrid), överens om att de samordnat skulle höja sina priser genom att ändra parametrarna för beräkning av legeringspåslaget. De beslutade därför att från och med den 1 februari 1994 tillämpa ett legeringspåslag beräknat enligt den metod som senast hade använts år 1991, och antog värdena för september 1993, då nickelpriset var det lägsta någonsin, som referensvärden för legeringsmetallerna för samtliga tillverkare.

14. Enligt det omtvistade beslutet beräknade samtliga tillverkare legeringspåslaget på grundval av de nyligen fastställda referensvärdena avseende sin försäljning i Europa, med undantag av Spanien och Portugal, från och med den 1 februari 1994.

15. Enligt artikel 1 i det omtvistade beslutet ansåg kommissionen att Acerinox, ALZ NV, AST, Avesta, Krupp (KTN från och med den 1 januari 1995), Thyssen Stahl (KTN från och med den 1 januari 1995) och Usinor hade brutit mot artikel 65.1 i EKSG-fördraget från och med december 1993 till och med november 1996 i fråga om Avesta, och till och med dagen för det omtvistade beslutet i fråga om alla de andra företagen, genom att på ett samordnat sätt ändra referensvärdena i beräkningsmetoden för legeringspåslaget och genom att tillämpa dessa i syfte att begränsa och snedvrida den normala konkurrensen på den gemensamma marknaden, vilket även blev den faktiska konsekvensen.

16. Enligt artikel 2 i det omtvistade beslutet utdömde kommissionen följande bötesbelopp:

–: Acerinox: 3 530 000 ecu.

–: ALZ NV: 4 540 000 ecu.

–: AST: 4 540 000 ecu.

–: Avesta: 2 810 000 ecu.

–: KTN: 8 100 000 ecu.

–: Usinor: 3 860 000 ecu.

II – Talan i förstainstansrätten och de överklagade domarna

17. Genom ansökningar som inkom den 11 mars 1998 och den 13 mars 1998 väckte KTS, AST och Acerinox talan vid förstainstansrätten.

18. Var och en av parterna yrkade att förstainstansrätten skulle ogiltigförklara det omtvistade beslutet och, i andra hand, upphäva eller nedsätta de böter som sökandena hade ålagts.

19. Förstainstansrätten biföll delvis dessa yrkanden. Den ogiltigförklarade, i sin dom i målen KTS och AST mot kommissionen, artikel 1 i det omtvistade beslutet i den del KTN ålades ansvaret för Thyssen Stahls överträdelse och nedsatte bötesbeloppen som KTS och AST hade ålagts till 4 032 000 euro. I sin dom i målet Acerinox mot kommissionen nedsatte förstainstansrätten det bötesbelopp som Acerinox hade ålagts till 3 136 000 euro.

III – Förfarandet vid domstolen och yrkandena i överklagandena

20. Genom ansökningar som inkom till domstolens kansli den 22 februari 2002 (mål C‑57/02 P) respektive den 28 februari 2002 (målen C‑65/02 P och C‑73/02 P) överklagade Acerinox, KTS och AST de ovannämnda domarna.

21. Var och en av klagandena har yrkat att domstolen skall ogiltigförklara den överklagade domen och förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna. Acerinox och KTS har även yrkat att domstolen skall ompröva tvisten i sak och ogiltigförklara det omtvistade beslutet eller, åtminstone, nedsätta de bötesbelopp som klagandena har ålagts.

22. Kommissionen har i mål C-65/02 P inlämnat ett anslutningsöverklagande mot domen i målet KTS och AST mot kommissionen. Den har yrkat att domstolen skall upphäva domen i den del den avser ogiltigförklarande av det omtvistade beslutet (i den del det avser Thyssen Stahls överträdelse) och nedsättning av bötesbeloppet för KTN. Kommissionen har vidare yrkat att domstolen skall förplikta KTS att ersätta rättegångskostnaderna.

IV – Överklagandena

23. Till stöd för sina yrkanden har de tre klagande bolagen angivit två ogiltighetsgrunder:

–: Fel i bedömningen av överträdelsens varaktighet.

–: Åsidosättande av rätten till försvar, av principen om likabehandling och av principen om skydd för berättigade förväntningar.

24. KTS och AST har dessutom som en ytterligare grund angivit fel i tolkningen och tillämpningen av principerna gällande åläggande av böter.

25. Acerinox har anfört tre ytterligare grunder:

–: Fel i bedömningen av dess argument och avsaknad av motivering till den överklagade domen.

–: Felaktig tillämpning av begreppet samordnat förfarande.

–: Avsaknad av motivering till den överklagade domen.

26. Jag kommer inledningsvis att undersöka Acerinox egna grunder (punkterna A–C), sedan de för KTS och AST gemensamma grunderna (punkt D) och slutligen de av samtliga tre klagande anförda grunderna (punkterna E och F).

A – Den första grunden: Avsaknad av motivering till den överklagade domen

27. I första instans hävdade Acerinox att kommissionen inte hade bevisat förekomsten av en överenskommelse eller ett samordnat förfarande avseende tillämpningen av ett legeringspåslag på den spanska marknaden.

28. Förstainstansrätten underkände denna grund av följande skäl (4) :

”29: Rätten erinrar om att det, i fall då en tvist rör förekomsten av en överträdelse av konkurrensreglerna, ankommer på kommissionen att förete bevisning om de överträdelser som den har konstaterat och anföra den bevisning som krävs för att den på ett tillfredsställande sätt skall kunna visa förekomsten av de faktiska omständigheter som utgör en överträdelse ...

30: Om kommissionen har förmått visa att ett företag deltagit i sammanträden ... som var uppenbart konkurrensfientliga åvilar det emellertid detta företag att anföra omständigheter som visar att bolaget deltagit i nämnda sammanträden utan någon som helst konkurrensfientlig inställning genom att styrka att bolaget förklarade för sina konkurrenter att det deltog i sammanträdena med en annan inställning än dessa ...

31: Det har i målet inte ifrågasatts att sökanden deltog i mötet i Madrid den 16 december 1993. [Under detta möte] bestämde vissa tillverkare av platta produkter i rostfritt stål samordnat … att de från och med samma datum skulle tillämpa identiska referensvärden för att beräkna legeringspåslaget, och därmed även för att bestämma en beståndsdel av slutpriset för dessa produkter. Därmed åsidosattes artikel 65.1 i EKSG‑fördraget.

32: Det skall dock prövas om det i tillräcklig grad har visats att sökanden tog avstånd från samverkan på ett sådant sätt att sökanden inte kan lastas för ett åsidosättande av artikel 65.1 i EKSG-fördraget.

33: [Beträffande den spanska marknaden] har [det] inte bestritt[s] att Acerinox vid mötet [i Madrid] uttryckte sin vilja att inte tillämpa legeringspåslaget i Spanien på grund av den ekonomiska situation som rådde.

34: I skäl 27 i det omtvistade beslutet [anges nämligen] att ’Acerinox under mötet förklarade att man inte avsåg att tillämpa påslaget i Spanien eftersom det inte skulle vara positivt för efterfrågan och för den spanska industrin som befann sig i en djup kris’.

35: Eftersom det således är ostridigt att sökanden tog avstånd från samverkan avseende legeringspåslag på den spanska marknaden vid mötet i Madrid, skall sökandens deltagande vid mötet följaktligen inte medföra att denna skall anses ha deltagit i en konkurrensbegränsande samverkan för att fastställa referensvärdena för legeringspåslaget på denna marknad, och därigenom åsidosatt artikel 65.1 i EKSG-fördraget.

36: Eftersom målet med en sådan konkurrensbegränsande samverkan, i den mån den avsåg den spanska marknaden, stred mot Acerinox intressen vid denna tidpunkt, kan denna tillverkare endast anses ha anslutit sig till en konkurrensbegränsande samverkan i Spanien om det visas att den åtog sig att tillämpa legeringspåslaget på sin hemmamarknad ...

37: Det framgår av handlingarna i målet att ... Avesta per telefax den 14 januari 1994 underrättade sina dotterbolag – bland annat dotterbolag i Spanien – om den inställning som vissa av konkurrenterna givit uttryck för angående datum för tillämpningen på deras hemmamarknader av legeringspåslaget. Det påpekas särskilt i fråga om sökanden att ’Acerinox har tillkännagett att påslag kommer att tillämpas från och med 1 april 1994 (ja, april!!)’(’Acerinox have announced that surcharges will be applied from 1st April (yes April!!)’).

38: Sökanden har i detta avseende inte bestritt att de påståenden som har anförts mot denne är sanna, utan endast gjort gällande att en sådan förklaring utgör ett ännu starkare bevis för att det inte fanns något avtal eller samordnat förfarande vid tidpunkten för mötet i Madrid avseende annorlunda tillämpning av legeringspåslaget i Spanien. Icke desto mindre utgör en sådan förklaring bevis för att Acerinox den 14 januari 1994 under alla omständigheter visade sin avsikt att tillämpa ett legeringspåslag i Spanien, enligt de metoder som de berörda företagen enats om vid mötet i Madrid. Därmed hade Acerinox anslutit sig till den konkurrensbegränsande samverkan.

...

45: Av det anförda följer att sökanden skall anses ha deltagit i samverkan ... i den mån samverkan avsåg tillämpning av ett legeringspåslag i Spanien, från och med att sökanden började delta i samverkan, det vill säga senast den 14 januari 1994 ...”

29. Genom den första grunden i Acerinox överklagande har detta företag anklagat förstainstansrätten för att ha fastställt att Acerinox hade deltagit i samverkan avseende den spanska marknaden och för att ha funnit bevis för detta i det telefax som skickats av Avesta den 14 januari 1994.

30. Acerinox har gjort gällande att företaget inför förstainstansrätten uttryckligen bestred innehållet i detta telefax, och således även dess bevisvärde. Genom att godta denna handling som bevis för Acerinox deltagande i samverkan utan att besvara företagets argument, har förstainstansrätten således åsidosatt sin motiveringsskyldighet.

31. Som jag angav i målet Belgien mot kommissionen (5) , har domstolen sällan tagit tillfället i akt att positivt definiera innehållet i den motiveringsskyldighet som åligger förstainstansrätten. Mot bakgrund av befintlig rättspraxis kan emellertid vissa principer fastslås.

32. Det kan fastställas att det av motiveringen till en dom klart och tydligt skall framgå hur förstainstansrätten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för det fattade beslutet och så att domstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt. (6) När det gäller en talan grundad på artikel 230 EG eller på artikel 33 i EKSG-fördraget innebär motiveringsplikten uppenbarligen att förstainstansrätten skall undersöka de grunder för ogiltigförklaring som sökanden har anfört och ange de skäl som leder till att talan inte kan vinna bifall på den ifrågavarande grunden eller till att den omtvistade rättsakten ogiltigförklaras.

33. Det är emellertid uppenbart att förstainstansrätten, för att på ett giltigt sätt kunna bemöta en ogiltighetsgrund, först måste ha förstått grunden rätt. Om förstainstansrätten misstolkar innebörden av en av sökandens grunder riskerar den att felaktigt underlåta att pröva grunden (7) eller ogilla talan på en grund som inte överensstämmer med den som sökanden faktiskt har anfört (8) . I båda dessa fall åsidosätter förstainstansrätten sin motiveringsskyldighet eftersom den inte bemöter den grund som sökanden faktiskt har anfört.

34. Jag anser att förstainstansrätten i förevarande fall har begått ett sådant fel.

35. Rätten ansåg nämligen i punkterna 36–38 i den överklagade domen att Acerinox hade deltagit i samverkan beträffande den spanska marknaden. Den fann bevis för en sådan samverkan i telefaxet från Avesta av den 14 januari 1994, i vilket det anges att ”Acerinox har tillkännagett att påslag kommer att tillämpas från och med 1 april 1994 (ja, april!!)”, och i det förhållandet att sökanden enligt rätten ”inte [hade] bestritt att de påståenden som [hade] anförts mot denne [var] sanna”.

36. Acerinox hade emellertid, i motsats till vad rätten påstod, uttryckligen bestridit innehållet i detta telefax. Detta företag hade i sin ansökan angett att ”informationen angående sökandens ’tillkännagivande’... var felaktig” och att ”inget sådant ’tillkännagivande’ hade gjorts”. (9)

37. Även om detta bestridande inte var särskilt bestämt, vilket framgår i det följande (10) , kvarstår det förhållande att det gjordes: Acerinox bestred inför förstainstansrätten innehållet i, och därmed bevisvärdet av, Avestas telefax av den 14 januari 1994.

38. Mot bakgrund av dessa förhållanden anser jag att förstainstansrätten inte hade rätt att anföra denna handling som bevis utan att ange av vilken anledning sökandens bestridande hade underkänts. Rätten har, genom att underlåta att bemöta sökandens argument, åsidosatt den motiveringsskyldighet som åligger den enligt artiklarna 36 och 53 i stadgan för domstolen.

39. Jag föreslår således att domstolen skall upphäva den överklagade domen i detta avseende. Eftersom detta upphävande endast avser en del av domen, skall undersökningen av de övriga av klagandena framställda grunderna fullföljas nedan. (11)

B – Den andra grunden: Felaktig tillämpning av begreppet samordnat förfarande

40. Den andra ogiltighetsgrunden avser punkterna 29–45 i domen i målet Acerinox mot kommissionen.

41. Förstainstansrätten utvecklade där följande resonemang:

”29: Rätten erinrar om att det, i fall då en tvist rör förekomsten av en överträdelse av konkurrensreglerna, ankommer på kommissionen att förete bevisning om de överträdelser som den har konstaterat och anföra den bevisning som krävs för att den på ett tillfredsställande sätt skall kunna visa förekomsten av de faktiska omständigheter som utgör en överträdelse ... .

[…]

40: Sökandens argument [avseende tillämpningen av legeringspåslaget i andra länder i Europeiska gemenskapen än Spanien], bygger ... på en felaktig uppfattning vad gäller de beviskrav som uppställs i artikel 65.1 i EKSG‑fördraget.

41: Det kan nämligen konstateras att sökanden inte har bevisat att den tog avstånd från de övriga mötesdeltagarna vid mötet i Madrid genom att ge uttryck för sin avsikt att inte tillämpa legeringspåslaget i andra länder inom Europeiska gemenskapen än Spanien. Tvärtom framgår det av handlingarna i målet att sökanden som svar på kommissionens frågor i sin förklaring av den 17 december 1996, inte påstod att den vid mötet i Madrid intog samma ståndpunkt som den hade gjort i fråga om tillämpningen av legeringspåslaget i Spanien. …

42: Dessutom framgår det av förklaringen att sökanden tillämpade ett legeringspåslag för sina produkter från och med februari månad 1994 i Danmark, från mars månad i Tyskland, Norge och Sverige, från April månad i Irland, Portugal, Förenade kungariket och Italien och, slutligen, i Frankrike och Belgien från maj månad 1994.

43: Sökanden kan dock inte med framgång göra gällande att anpassningen av dess legeringspåslag till de påslag som tillämpades av de andra tillverkarna på dessa marknader, endast skulle vara resultatet av parallella beteenden på grund av oligopolstrukturen på marknaden för platta produkter i rostfritt stål och reglerna om öppenhet rörande priser som införts genom artikel 60 i EKSG-fördraget. Även om det visserligen följer av rättspraxis att ett parallellt beteende bara kan anses bevisa förekomsten av ett samordnat förfarande, om samordningen är den enda rimliga förklaringen till detta beteende ..., har kommissionen icke desto mindre i förevarande mål visat att det sedan tidigare fanns ett samordnat förfarande mellan de berörda företagen, vars syfte var att identiska referensvärden skulle användas vid beräkningen av legeringspåslaget och tillämpningen av detta.

...

45: Av det anförda följer att sökanden skall anses ha deltagit i samverkan från och med mötet i Madrid den 16 december 1993, i den mån som den syftade till att ett legeringspåslag som beräknats på grundval av de referensvärden som avtalats mellan företagen skulle tillämpas i medlemsstaterna inom gemenskapen, förutom i Spanien ...”

42. Acerinox har genom sin andra grund anklagat förstainstansrätten för att ha misstolkat begreppet samordnat förfarande i den mening som avses i artikel 65.1 i EKSG-fördraget.

43. Acerinox har erinrat om att detta begrepp enligt rättspraxis inte enbart avser samverkan mellan berörda företag, utan även agerande på marknaden till följd av sådan samverkan och orsakssamband mellan dessa båda företeelser.

44. Förstainstansrätten konstaterade emellertid enligt Acerinox, i punkt 43 i den överklagade domen, att sökanden hade medverkat till överträdelsen utan att fastställa ett orsakssamband mellan mötet i Madrid och dennes agerande på marknaden.

45. Inledningsvis skall det understrykas att förstainstansrätten, i motsats till vad Acerinox har hävdat, inte betecknade överträdelsen som ett samordnat förfarande i den mening som avses i artikel 65.1 i EKSG-fördraget. Den hänvisade endast till ”samverkan”, utan att precisera huruvida denna bestått i en överenskommelse eller ett samordnat förfarande. Talan kan emellertid inte ens mot bakgrund av den av Acerinox använda beteckningen vinna bifall på denna grund.

46. Enligt rättspraxis (12) förutsätter begreppet samordnat förfarande visserligen, förutom samordning mellan företagen, även ett agerande på marknaden som följer på denna samordning och ett orsakssamband mellan dessa båda rekvisit. Det är sålunda fastställt att detta begrepp inte får tolkas på så sätt att samordningen måste ha fått följder för de företag som deltagit i den. (13)

47. Domstolen har emellertid, enligt samma rättspraxis, ansett att ”det, såvida motsatsen inte bevisas, vilket åvilar de berörda aktörerna att göra, [måste] antas att de företag som deltar i det samordnade förfarandet och som fortsätter att vara aktiva på marknaden tar hänsyn till de uppgifter som de har lämnat till varandra när de bestämmer sitt beteende på marknaden”. (14) Domstolen har slagit fast att ett sådant antagande är förenligt med principen om presumtion för den anklagades oskuld (15) och med de regler som skall tillämpas beträffande bevisbördan. (16)

48. Härav följer att förstainstansrätten, såvida inte det berörda företaget bevisar motsatsen, har rätt att presumera att samordningen har påverkat parternas agerande på marknaden. (17)

49. I förevarande fall har Acerinox emellertid inte visat, eller ens påstått, att företaget hade gett in någon sådan bevisning om motsatsen till förstainstansrätten.

50. Eftersom kommissionen hade bevisat förekomsten av ett tidigare samförstånd mellan de berörda företagen, kunde förstainstansrätten således med fog presumera att sökanden hade tagit hänsyn till de uppgifter som hade utbytts för att bestämma sitt agerande på marknaden och således deltagit i samverkan beträffande andra länder än Spanien.

51. I motsats till vad Acerinox har påstått, har således inte förstainstansrätten gjort en felaktig rättstillämpning vid tolkningen eller tillämpningen av begreppet samordnat förfarande.

C – Den tredje grunden: Avsaknad av motivering till den överklagade domen

52. Acerinox har som tredje grund hävdat att förstainstansrätten inte har lämnat tillräcklig motivering till punkt 90 i sin dom i målet Acerinox mot kommissionen.

53. Acerinox gjorde i första instans gällande att de böter som kommissionen hade ålagt detta företag var oproportionerliga. Enligt Acerinox hade kommissionen inte rätt att fastställa en enhetlig utgångspunkt för beräkning av bötesbeloppen för samtliga berörda företag, eftersom det förelåg stora skillnader i storlek mellan dessa företag.

54. Förstainstansrätten underkände detta argument av följande skäl:

”77: Rätten erinrar ... om att kommissionen tillämpade den metod som beskrivs i riktlinjerna när den i det omtvistade beslutet fastställde de bötesbelopp som dömdes ut till företagen och i synnerhet till sökanden. [Riktlinjer för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget (EGT C 9, 1998, s. 3) (nedan kallade ’riktlinjerna’)].

78: Enligt denna metod använder kommissionen som utgångspunkt belopp som fastställs på grundval av överträdelsens allvar ... Inom ramen för denna bedömning indelas överträdelserna i tre kategorier, nämligen ’mindre allvarliga överträdelser’... ’allvarliga överträdelser’... och ’mycket allvarliga överträdelser’...

...

80: Inom var och en av de tre ... kategorierna kan det vara nödvändigt att i vissa fall variera de belopp som fastställs. Detta för att ta hänsyn till det särskilda inflytandet, och således den faktiska påverkan på konkurrensen, av varje företags förfarande i samband med överträdelsen. En sådan variation aktualiseras särskilt när det är stor skillnad i storleken på de företag som begått en överträdelse av samma slag. Variationen är i dessa fall nödvändig för att den allmänna utgångspunkten skall kunna anpassas efter varje företags specifika karaktär (punkt 1 A sjätte stycket).

81: I förevarande fall ansåg kommissionen, med hänsyn till överträdelsens allvar, att utgångspunkten för beräkningen av böterna skulle fastställas till 4 miljoner ecu för samtliga företag som omfattades av det omtvistade beslutet ... Vad ... avser frågan huruvida det fanns ’avsevärda skillnader’ mellan de företag som deltagit i överträdelsen, ansåg kommissionen att alla företag var stora, och att det därför inte fanns någon anledning att differentiera de bestämda beloppen med hänvisning till överträdelsens allvar ...

...

87: Sökandens argument att utdömda böter inte är anpassade efter de berörda företagens olika styrka i fråga om deras marknadsandelar skall också lämnas utan avseende.

88: Det skall förvisso erinras om att de marknadsandelar som innehas av ett företag är relevanta när det gäller att fastställa det inflytande som företaget har kunnat utöva på marknaden. Dessa kan dock inte vara avgörande för slutsatsen att ett företag hör till en större ekonomisk enhet ...

89: Enligt fast rättspraxis följer dock att det bland de omständigheter som skall beaktas vid bedömningen av överträdelsens allvar, kan ingå faktorer som volymen och värdet av de varor som överträdelsen gäller liksom företagets storlek och ekonomiska styrka ...

90: I förevarande fall kunde kommissionen följaktligen på goda grunder särskilt basera sin bedömning på de berörda företagens storlek och deras ekonomiska styrka då den, efter att ha funnit att de sex företag som omfattades av det omtvistade beslutet tillsammans stod för mer än 80 procent av den europeiska produktionen av platta rostfria produkter, konstaterade att alla företag var stora (skäl 9 i det omtvistade beslutet). Den jämförelse som sökanden har gjort mellan sin egen marknadsandel på cirka 11 procent och marknadsandelarna för Ugine, AST och Avesta på vardera cirka 18, 15 respektive 14 procent visar inte att det förelåg någon ‘stor skillnad’ mellan dessa företag i den mening som avses i punkt 1 A sjätte stycket i riktlinjerna, en skillnad som nödvändigtvis skulle motivera en differentiering i fråga om bedömningen av hur allvarlig överträdelsen var.

91: Böterna som dömts ut till sökanden kan därmed inte anses vara oproportionerliga ...”

55. Acerinox har hävdat att punkt 90 i ovannämnda dom av två skäl inte är tillräckligt motiverad.

56. Inledningsvis kan det enligt Acerinox inte i motiveringen utläsas vare sig av vilka skäl förstainstansrätten har ansett att jämförelsen mellan sökandens respektive Usinors, AST:s och Avestas marknadsandelar inte visar att någon ”stor skillnad” mellan dessa företag förelåg, eller hur stor skillnad som krävs enligt förstainstansrättens kriterier.

57. Vidare anser Acerinox att förstainstansrätten, inom ramen för sin jämförelse av beräkningen av bötesbeloppet med riktlinjerna, inte hade rätt att begränsa sig till att kontrollera huruvida det förelåg en ”stor skillnad” mellan företagen i fråga. Förekomsten av en sådan skillnad utgör nämligen endast ett av de fall då det kan vara befogat att justera bötesbeloppet med hänsyn till de i överträdelsen deltagande företagens betydelse.

58. Vad gäller det första argumentet skall det erinras om att det av motiveringen till en dom klart och tydligt skall framgå hur förstainstansrätten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för det fattade beslutet och så att domstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt. (18) Det skall även erinras om att motiveringsskyldigheten, när det gäller en talan grundad på artikel 33 i EKSG-fördraget, innebär att förstainstansrätten skall undersöka de grunder som sökanden har anfört och ange de skäl som leder till att talan inte kan vinna bifall på den ifrågavarande grunden eller till att den omtvistade rättsakten ogiltigförklaras.

59. Domstolen har emellertid i sina domar i målet Connolly mot kommissionen (19) och i det ovannämnda målet Belgien mot kommissionen begränsat denna skyldighet att bemöta anförda grunder. Den har ansett att motiveringen till en dom måste göras med hänsyn till omständigheterna i målet (20) och att rättens skyldighet att motivera sina beslut inte kan tolkas som att den är tvungen att i detalj bemöta varje argument som åberopats av sökanden (21) . Skyldigheten till ett sådant detaljerat bemötande upphör när sökandens argument inte är tillräckligt klart och precist eller inte stöds av tillräckligt utförlig bevisning. (22) Enligt min uppfattning skall nämnda skyldighet även upphöra när bemötandet av sökandens argument är uppenbart till den grad att det inte kräver någon förklaring.

60. I förevarande mål framgår det av punkt 90 i den överklagade domen att förstainstansrätten ansåg att skillnaden i marknadsandelar mellan sökanden och de övriga berörda företagen inte var tillräckligt omfattande för att utgöra en ”stor skillnad” i den mening som avses i punkt 1 A sjätte stycket i riktlinjerna.

61. I motsats till Acerinox anser jag emellertid inte att förstainstansrätten var tvungen att precisera de tillämpade kriterierna ”som har lett fram till denna slutsats, [eller] hur stor skillnad som krävs enligt dessa kriterier”. (23)

62. Det var nämligen uppenbart, oavsett innebörden av begreppet ”stora skillnader avseende företagens betydelse” i den mening som avses i punkt 1 A sjätte stycket i riktlinjerna, att en skillnad på tre till sju procentenheter beträffande de berörda företagens marknadsandelar inte under några omständigheter kunde utgöra en sådan skillnad som skulle förplikta kommissionen att variera bötesbeloppet med tillämpning av riktlinjerna. Bemötandet av detta argument var således så uppenbart att det inte krävde någon vidare förklaring.

63. Acerinox andra argument kan inte heller godtas.

64. Enligt riktlinjerna (24) utgör en ”stor skillnad i storleken på … företag[en]” endast ett av de fall i vilket det kan vara berättigat att variera bötesbeloppet. Vilka övriga omständigheter som kan påkalla en sådan avvägning lämnas enligt riktlinjerna öppet.

65. Vi vet att Acerinox i förstainstansrätten endast avsåg detta fall eftersom det hävdade att kommissionen borde ha varierat bötesbeloppen i förhållande till ”de avsevärda skillnaderna i storlek mellan företagen”. (25)

66. Mot bakgrund härav innebär Acerinox uppfattning att förstainstansrätten skulle ha skyldighet att på eget initiativ undersöka alla omständigheter som skulle kunna leda till en variation av bötesbeloppet. Genom att påstå att förstainstansrätten inte kunde begränsa sig till att kontrollera huruvida det förelåg en stor skillnad i storleken på företagen, eftersom detta endast är ett av de i riktlinjerna avsedda fallen, har Acerinox i realiteten hävdat att förstainstansrättens motiveringsskyldighet innebär följande skyldigheter:

–: Att beakta samtliga situationer i vilka bötesbeloppen enligt riktlinjerna kan variera med hänsyn till vart och ett av företagens betydelse.

–: Att beakta samtliga argument som Acerinox skulle ha kunnat anföra för att bestrida kommissionens beslut enligt vilket en sådan variation hade vägrats.

–: Att kontrollera lagligheten av kommissionens beslut med avseende på de sålunda fastställda kriterierna.

67. Jag anser att motiveringskravet inte medför en sådan skyldighet för gemenskapsdomstolarna ens i de fall då de har full prövningsrätt enligt artiklarna 229 EG eller 36 andra stycket i EKSG‑fördraget. Acerinox har i vart fall inte anfört något som ger anledning att betvivla denna uppfattning.

68. Jag föreslår således att domstolen skall fastställa att talan inte kan vinna bifall på den tredje grunden.

D – Den fjärde grunden: Fel i tolkning och tillämpning av reglerna om utdömande av böter

69. Den fjärde grunden riktar sig mot punkterna 189–192 i domen i målet KTS och AST mot kommissionen.

70. KTS och AST anklagade inför förstainstansrätten kommissionen för att ha utdömt tre olika böter till KTS, AST och Thyssen Stahl. De gjorde gällande att kommissionen, med anledning av koncernförhållandet mellan bolagen, borde ha ålagt KTN att betala ett enda bötesbelopp avseende KTN:s, AST:s och Thyssen Stahls ageranden.

71. Förstainstansrätten ogillade talan på denna grund av följande skäl:

”189: Enligt fast rättspraxis kan ett företags moderbolag hållas ansvarigt för företagets konkurrensbegränsande beteende, om det sistnämnda företaget inte självständigt har bestämt sitt agerande på marknaden, utan i huvudsak har tillämpat instruktioner som det har fått av moderbolaget, och detta särskilt när detta beror på de ekonomiska och juridiska band som binder samman företagen ...

190: Rätten erinrar i förevarande fall om att AST ... förvärvades gemensamt av Krupp och ett italienskt konsortium. Därefter utökade Krupp i december 1995 sitt aktieinnehav i AST från 50 till 75 procent, och den 10 maj 1996 förvärvade Krupp samtliga aktier i AST. Dessa aktier övertogs därefter av KTN, och sedan av KTS.

191: Sökanden har emellertid inte gjort gällande, och ännu mindre visat, att AST sedan det hade blivit ett dotterbolag inte självständigt deltog i den samverkan som det omtvistade beslutet avser, utan på grund av instruktioner från moderbolaget. De har tvärtom inte bestritt att de har agerat oberoende av varandra under hela perioden för samverkan.

192: Talan kan således inte bifallas på denna grund.”

72. KTS och AST har i sitt överklagande framfört tre anmärkningar mot förstainstansrättens resonemang.

73. Inledningsvis anser de att förstainstansrätten har åsidosatt principen om likabehandling. Enligt deras uppfattning krävs enligt denna princip att det bötesbelopp som kommissionen bestämmer utifrån ett schablonbelopp skall vara identiskt för vart och ett av de företag som har medverkat till överträdelsen. I förevarande fall har förstainstansrätten emellertid godtagit att ett företag, KTS, ålagts att betala två gånger det basbelopp som bestämts för böterna (en gång för AST och en gång för KTN som blivit KTS).

74. AST har vidare hävdat att förstainstansrätten har gjort en felaktig tillämpning av gemenskapsrätten. Rätten skulle enligt AST ha tillämpat sin dom av den 14 maj 1998 i målet Stora Kopparbergs Bergslags mot kommissionen (26) , enligt vilken en överträdelse som begåtts av ett dotterbolag kan tillskrivas moderbolaget när detta inte kan ha varit ovetande om dotterbolagets konkurrensfientliga beteende. En sådan korrekt tillämpning av gemenskapsrätten skulle i förevarande fall ha lett till att endast KTN ålades böter, eftersom detta företag inte var ovetande om sitt dotterbolag AST:s konkurrensfientliga beteende.

75. Slutligen har KTS gjort gällande att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till bristande motivering och vägran att döma, genom att inte ha undersökt företagets grund avseende utdömandet av skilda böter till Thyssen Stahl och KTN.

76. KTS har medgett att förstainstansrätten redan i punkterna 55–68 i den överklagade domen ogiltigförklarade det omtvistade beslutet i den del KTN hade tillskrivits den överträdelse som hade begåtts av Thyssen Stahl. (27) KTS har emellertid påpekat att denna ogiltigförklaring gjordes av processuella skäl, nämligen åsidosättande av KTN:s rätt till försvar. Således finns det enligt KTS ingenting som hindrar kommissionen från att återuppta det administrativa förfarandet med en justering av detta fel och att fatta ett beslut som materiellt är identiskt med det omtvistade beslutet. KTS har härav dragit slutsatsen att förstainstansrätten, oaktat ogiltigförklaringen av beslutet på grund av åsidosättandet av KTN:s rätt till försvar, var skyldig att göra en materiell undersökning av den av KTN anförda grunden.

77. Vad gäller den första anmärkningen anser jag att den bygger på en uppenbart felaktig uppfattning av begreppet företag.

78. Det är nämligen fastställt att begreppet företag i konkurrensrätten avser en ”ekonomisk enhet med beaktande av avsikten med avtalet i fråga även om denna ekonomiska enhet i rättsligt hänseende består av flera fysiska eller juridiska personer”. (28) Domstolen anser i detta hänseende att ett moder- och ett dotterbolag utgör en ekonomisk enhet när dotterbolaget ”inte har någon egentlig frihet att bestämma sitt handlande på marknaden, utan i huvudsak tillämpar moderbolagets instruktioner”. (29)

79. Förstainstansrätten har emellertid i målet konstaterat att AST hade handlat självständigt under hela perioden för överträdelsen. Vid överträdelsen utgjorde AST och KTN således två skilda företag och inte, som AST har hävdat, en ekonomisk enhet. Förstainstansrätten har således inte åsidosatt principen om likabehandling eftersom basbeloppet för böterna, i enlighet med denna princip, var identiskt för samtliga företag som hade medverkat i överträdelsen, däribland AST och KTN.

80. Vad gäller den andra anmärkningen skall det erinras om att AST förvärvades av KTN under perioden för överträdelsen. Det skall därför göras en åtskillnad mellan perioderna före respektive efter förvärvet.

81. Vad gäller perioden före förvärvet räcker det att konstatera att domstolen i sin dom av den 16 november 2000 i målet Stora Kopparbergs Bergslags mot kommissionen (30) upphävde förstainstansrättens dom av den 14 maj 1998 i det ovannämnda målet Stora Kopparbergs Bergslags mot kommissionen på den punkt som AST har åberopat. Domstolen slog uttryckligen fast att det förhållandet att ett moderbolag visste att dess dotterbolag hade medverkat i en överenskommelse under en period före förvärvet inte var tillräckligt för att moderbolaget skulle åläggas ansvar för överträdelser som begåtts av dotterbolaget under denna period.

82. Följaktligen kan förstainstansrätten inte anklagas för att inte ha tillämpat det kriterium som den hade använt i sin dom i det ovannämnda målet Stora Kopparbergs Bergslags mot kommissionen.

83. Vad gäller perioden efter förvärvet skall det erinras om att det avgörande kriteriet är huruvida dotterbolaget har handlat självständigt eller enligt instruktioner från moderbolaget. Det följer nämligen av fast rättspraxis att ”ett företag kan hållas ansvarigt för ett annat företags konkurrensbegränsande beteende, om det sistnämnda företaget inte självständigt har bestämt sitt agerande på marknaden, utan i huvudsak har tillämpat instruktioner som det har fått av det förstnämnda företaget, och detta särskilt när detta beror på de ekonomiska och juridiska band som binder samman företagen”. (31)

84. Domstolen förefaller förvisso, i sin dom av den 16 november 2000 i målet KNP BT mot kommissionen (32) , ha använt sig av ett något annorlunda kriterium, vilket liknar det av AST förordade kännedomskriteriet. I denna dom ansåg domstolen att moderbolaget skulle hållas ansvarigt för dotterbolagets överträdelse under perioden efter sitt förvärv eftersom moderbolaget, då det självt hade deltagit i överträdelsen genom ett annat dotterbolag och ”kände … till och godkände utan tvekan [det förstnämnda dotterbolagets] deltagande i … överträdelse[n]”. (33)

85. Denna ringa avvikelse i rättspraxis (eller vad som vid en första anblick framstår som en sådan) har emellertid ingen inverkan på det svar som skall ges på AST:s andra anmärkning.

86. AST har nämligen, oaktat det förhållande att domstolen inte har erkänt kännedomskriteriet i sin senare rättspraxis, i vart fall inte visat att ett sådant kriterium medför en skyldighet för kommissionen att gå tillbaka ända till moderbolaget. Med andra ord har AST inte visat att kommissionen i detta fall, även om kännedomskriteriet skulle gälla, är skyldig att hålla moderbolaget ansvarigt för dotterbolagets konkurrensbegränsande handlande.

87. Det förefaller tvärtom som om möjligheten att hålla moderbolaget ansvarigt för överträdelsen, även i ett sådant fall, skall vara fakultativ för kommissionen. Varje annan lösning skulle innebära en begränsning av det stora utrymme för skönsmässig bedömning som gemenskapslagstiftaren och gemenskapsdomstolarna har låtit kommissionen förfoga över beträffande böter. (34)

88. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att förstainstansrätten, oavsett vilket kriterium som skall gälla (faktisk kontroll eller kännedom), inte har gjort någon felaktig rättstillämpning då den bedömt att AST och inte KTN kunde hållas ansvarigt för AST:s konkurrensbegränsande handlande under perioden efter dess förvärv.

89. Vad slutligen gäller den tredje anmärkningen skall det erinras om att ett av förstainstansrättens, såväl som domstolens, största bekymmer är hur den i största möjliga utsträckning skall kunna minska varaktigheten av sina förfaranden och omfattningen av sina domar. KTS förefaller emellertid inte dela denna oro.

90. Företagets uppfattning leder nämligen till slutsatsen att gemenskapsdomstolen när den beslutar att ogiltigförklara en rättsakt med anledning av ett formfel eller rättegångsfel ändå måste fortsätta undersökningen av de övriga anförda grunderna i sak, för att avgöra huruvida den institution som är svarande efter ett nytt administrativt förfarande åter kan fatta ett identiskt beslut.

91. Denna uppfattning kan naturligtvis inte godtas eftersom den motsäger den princip om begränsning av grunder som gäller vid en legalitetstvist.

92. Enligt denna princip är nämligen domstolen i en legalitetstvist, då den beslutar att bifalla talan på en viss grund och ogiltigförklara den omtvistade rättsakten, inte skyldig att undersöka de övriga av sökanden anförda grunderna. Den kan begränsa sig till att stödja sitt beslut om ogiltigförklaring på en enda av sökandens grunder.

93. Gemenskapsdomstolen har förvisso i vissa fall, oaktat sitt beslut att ogiltigförklara den omtvistade rättsakten, beslutat att fullfölja undersökningen av de övriga av sökanden framförda anmärkningarna. Det är dock domstolens egen uppgift att själv avgöra huruvida principen om god rättskipning rättfärdigar ett sådant beslut och den är på intet sätt tvungen att vidta en sådan undersökning eller motivera sitt val i detta hänseende.

94. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen inte skall bifalla talan på den av AST och KTN anförda fjärde grunden.

E – Den femte grunden: Fel i bedömningen av överträdelsens varaktighet

95. Den femte grunden har anförts av samtliga tre klagande bolag.

96. Dessa bolag hävdade i första instans att kommissionen hade missbedömt överträdelsens varaktighet genom att bedöma att samverkan hade börjat med mötet i Madrid i december 1993 och hade fortgått fram till den dag då det omtvistade beslutet antagits. Enligt dem hade den ändring av referensvärdena för beräkning av legeringspåslaget som beslutades vid mötet i Madrid varit tillfällig och inte varaktig.

97. Förstainstansrätten biföll inte talan på denna grund av följande skäl: (35)

”174: Det framgår av rättspraxis att det ankommer på kommissionen att visa inte bara att samverkan har förekommit utan också hur länge den har pågått ...

175: I förevarande fall skall det således prövas huruvida kommissionen, när den ... konstaterade att samordningen fortgick fram till den dag då beslutet antogs, uppfyllde de beviskrav som den var underställd ...

176: Rätten erinrar inledningsvis om att föremålet för samverkan var att identiska referensvärden skulle användas av tillverkarna av platta produkter i rostfritt stål när det gällde metoden för beräkning av legeringspåslaget för att åstadkomma en höjning av deras slutpriser, av vilka legeringspåslaget utgjorde en betydande del.

177.: Av det omtvistade beslutet ... framgår att samverkan inleddes vid mötet i Madrid den 16 december 1993, då de företag som deltog i mötet beslutade att de skulle tillämpa det sålunda beräknade legeringspåslaget från och med den 1 februari 1994. Det konstaterades vidare att företagen, däribland KTN och AST, från och med nämnda datum verkligen tillämpade ett legeringspåslag beräknat enligt den metod som byggde på de referensvärden som hade överenskommits vid mötet i Madrid på sin försäljning i Europa, med undantag av Spanien och Portugal. I skäl 50 i beslutet angavs slutligen att det bara var Avesta som, i november 1996, hade meddelat att företaget skulle övergå till en annan metod för beräkning av legeringspåslaget.

178: Rätten konstaterar att sökandena inte har bestritt, vare sig vid förstainstansrätten eller under det administrativa förfarandet, att de referensvärden för legeringspåslaget som de kom överens om vid mötet i Madrid inte ändrades innan det omtvistade beslutet fattades. Mot bakgrund av att företagen i fråga faktiskt fortsatte att tillämpa de referensvärden som de hade kommit överens om vid nämnda möte, kan det inte anses visat att överenskommelsen var tillfällig och inte varaktig genom den omständigheten att det då inte fattades något uttryckligt beslut om hur länge överenskommelsen skulle tillämpas.

…

181: Slutligen erinrar rätten om att det beträffande överenskommelser som inte längre är i kraft, för att artikel 85 i EG-fördraget skall vara tillämplig, och analogt för att artikel 65 i EKSG-fördraget skall vara tillämplig, är tillräckligt att samverkan medför resultat även efter den tidpunkt då den formellt har upphört [domstolens dom av 15 juni 1976 i mål 51/75, EMI Records, REG 1975, s. 811, punkt 15, svensk specialutgåva, volym 3, s. 115, och av den 3 juli 1985 i mål 243/83, Binon, REG 1985, s. 2015, punkt 17, samt förstainstansrättens dom av den 24 oktober 1991 i mål T‑2/89, Petrofina mot kommissionen, REG 1991, s. II-1087, punkt 212, och av den 14 maj 1998 i mål T-327/94, SCA Holding mot kommissionen, REG 1998, s. II-1373, punkt 95]. Detta gäller i särskilt hög grad när resultatet av samverkan, som i förevarande fall, har bestått fram till dess det omtvistade beslutet antogs utan att samverkan formellt upphört.

182.: Av det anförda följer att kommissionen med rätta har ansett att överträdelsen pågick fram till det dag då det omtvistade beslutet antogs, eftersom [KTN, AST och Acerinox] inte upphörde att tillämpa de referensvärden som företagen kom överens om vid mötet i Madrid förrän nämnda dag.”

98. Även om överklagandena är särskilt otydliga på denna punkt, kan det antas att den femte grunden består av fyra delgrunder, vilka jag kommer att undersöka en efter en.

99. Genom den första delgrunden har KTS och AST framfört olika argument i syfte att visa att samverkan inte varade från december 1993 till och med januari 1998, vilket förstainstansrätten ansåg, utan att den upphörde (några veckor) efter mötet i Madrid så snart den nya formeln för beräkning av legeringspåslaget hade införts. (36)

100. Det skall i detta avseende erinras om att domstolen enligt fast rättspraxis (37) vare sig är behörig att fastställa de faktiska omständigheterna eller, i princip, att bedöma den bevisning som förstainstansrätten har godtagit till stöd för dessa omständigheter. När bevisningen har förebringats på rätt sätt och när de allmänna rättsgrundsatser och processuella regler som är tillämpliga i fråga om bevisbördan och bevisningen har iakttagits, är det endast förstainstansrätten som skall bedöma vilket värde som uppgifterna i målet skall tillmätas. Med förbehåll för det fall då bevisningen missuppfattas, utgör denna bedömning således inte en rättsfråga som i sig är underställd domstolens kontroll.

101. I förevarande mål har förstainstansrätten emellertid mot bakgrund av de av kommissionen framställda uppgifterna konstaterat att ”samverkan inleddes vid mötet i Madrid den 16 december 1993” (38) och att ”företagen i fråga faktiskt fortsatte att tillämpa de referensvärden som de hade kommit överens om vid nämnda möte [fram till antagandet av det omtvistade beslutet]”. (39)

102. Mot bakgrund av dessa förhållanden är det uppenbart att den första delgrunden skall avvisas. Eftersom klagandena inte har visat, eller ens gjort gällande, att förstainstansrätten har missuppfattat de faktiska omständigheterna eller bevisningen utgör rättens bedömning av överträdelsens varaktighet ett fastställande av de faktiska omständigheterna som inte kan ifrågasättas inom ramen för förevarande överklaganden.

103. Den andra delgrunden gäller punkt 63 i domen i målet Acerinox mot kommissionen, vilken motsvarar den ovan återgivna punkten 181 i domen i målet KTS och AST mot kommissionen.

104. Acerinox anser att denna punkt utgör en felaktig rättstillämpning eftersom det inte i någon av de av förstainstansrätten citerade domarna finns stöd för uppfattningen att artiklarna 81 EG och 65 i EKSG-fördraget kan tillämpas på en samverkan som har upphört men som ”medför resultat även efter den tidpunkt då den formellt har upphört att gälla”. En analys av dessa domar visar enligt Acerinox tvärtom att gemenskapsdomstolen vid tillämpning av artikel 81 EG alltid fordrar ett inslag av samordning mellan företagen. Något sådant inslag föreligger emellertid inte i det förevarande målet, eftersom samordningen mellan parterna upphörde från och med de första månaderna år 1994.

105. Som kommissionen har påpekat grundar sig denna anmärkning på ett felaktigt antagande. Acerinox utgår nämligen från principen att samverkan enligt förstainstansrätten endast varade några veckor (från mötet i Madrid till och med början av 1994), men att den medförde resultat även efter dess upphörande.

106. Som framgår av det ovan anförda ansåg förstainstansrätten emellertid att samverkan hade inletts vid mötet i Madrid, i december 1993, och avslutats dagen för antagandet av det omtvistade beslutet, den 21 januari 1998.

107. Mot bakgrund av dessa omständigheter är den av Acerinox framställda anmärkningen verkningslös. (40) Även om det skulle antas att anmärkningen är välgrundad (det vill säga att förstainstansrätten verkligen har misstolkat den rättspraxis som den återgivit), så kan den inte leda till upphävande av den överklagade domen eftersom domslutet i denna bygger på det förhållandet att förstainstansrätten anser att samverkan, och således samordningen, pågick från december 1993 till och med den 21 januari 1998.

108. Genom den tredje delgrunden har KTS och AST anklagat förstainstansrätten för att ha inkluderat det administrativa förfarandet i överträdelsens varaktighet. Enligt dem strider detta mot principen om skydd för berättigade förväntningar, eftersom kommissionen inte under det administrativa förfarandet tydligt hade angett att den ansåg att överträdelsen fortgick.

109. Det skall erinras om att förstainstansrätten i målet ansåg att kommissionen tydligt hade informerat sökandena om att överträdelsen fortgick under det administrativa förfarandet. Rätten har i punkt 215 i sin dom i målet KTS och AST mot kommissionen gjort följande bedömning:

”... Kommissionen kan inte anklagas för att ha betraktat överträdelsen som fortgående utan att ha varskott sökandena om det under det administrativa förfarandet. I punkt 50 i det meddelande om anmärkningar som sändes till dem den 24 april 1997 uppgav kommissionen nämligen klart att ’det samordnade förfarandet började med mötet i Madrid i december 1993 och [har] fortsatt sedan dess’”.

110. Mot bakgrund av det anförda är det uppenbart att den tredje delgrunden inte kan prövas i sak. Eftersom klagandena inte har visat, eller ens gjort gällande, att förstainstansrätten skulle ha missuppfattat de faktiska förhållandena eller bevisningen i detta avseende, utgör rättens bedömning av den information som mottogs av sökandena under det administrativa förfarandet en sådan bedömning av de faktiska förhållandena och bevisningen som inte kan ifrågasättas inom ramen för förevarande överklagande.

111. Det är i vart fall uppenbart att denna delgrund är helt ogrundad.

112. Det framgår nämligen av fast rättspraxis att principen om skydd för berättigade förväntningar inte kan åberopas av en person som gjort sig skyldig till en uppenbar överträdelse av gällande bestämmelser. (41) Ett företag som medvetet anammar ett konkurrensbegränsande beteende har således inte fog för att åberopa ett åsidosättande av denna princip med motivet att kommissionen inte tydligt har angett att företagets beteende utgjorde en överträdelse.

113. Klagandenas resonemang är för övrigt i detta avseende oklart. I förlängningen leder resonemanget till slutsatsen att ett företag kan åsidosätta konkurrensreglerna så länge inte kommissionen uppmärksammar att företagets beteende innebär en överträdelse. En sådan omvänd logik beträffande fördragets konkurrensregler kan naturligtvis inte godtas.

114. Slutligen har Acerinox, genom den fjärde delgrunden, anklagat förstainstansrätten för att ha åsidosatt sin motiveringsskyldighet. Acerinox har erinrat om att detta bolag i första instans hävdade att överträdelsen hade upphört i juli 1994 med motiveringen att nickelpriset vid denna tidpunkt hade nått sin ursprungliga nivå. Förstainstansrätten har emellertid enligt Acerinox förkastat detta argument som icke-relevant ”utan någon vidare förklaring”. (42)

115. Det framgår redan vid läsningen av punkt 62 i domen i målet Acerinox mot kommissionen att anmärkningen är uppenbart ogrundad. Förstainstansrätten har nämligen i denna punkt påpekat följande:

”Inte heller sökandens argument att samverkan som längst pågick till och med juli 1994 när nickelpriset ’nådde sin ursprungliga nivå’ är relevant, och det skall därför inte tillmätas någon betydelse. I den mån som legeringsmetallernas referensvärden – vilka utgjorde själva överträdelsen – förblev oförändrade, visar nämligen den omständigheten att nickelpriset vid ett visst datum åter låg på sin ’ursprungliga nivå’ inte på något sätt att överträdelsens konkurrensbegränsande verkningar upphörde, utan endast att legeringspåslaget skulle beräknas med beaktande av just en sådan utveckling.”

116. I motsats till vad Acerinox har påstått, har förstainstansrätten således angett de skäl som lett till att anmärkningen inte tillmätts någon betydelse och har sålunda uppfyllt sin formella motiveringsskyldighet.

117. Mot bakgrund av dessa omständigheter föreslår jag att domstolen skall slå fast att talan inte kan bifallas på någon del av den femte grunden.

F – Den sjätte grunden: Åsidosättande av rätten till försvar, principen om likabehandling och principen om skydd för berättigade förväntningar

118. Den sjätte grunden riktar sig mot förstainstansrättens bedömning av sökandenas samarbete under det administrativa förfarandet. Denna bedömning gällde bland annat kommissionens meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden. (43)

119. Detta meddelande innehåller regler som har kommit att benämnas kommissionens regler om förmånsbehandling, det vill säga den förmånliga behandling som kommissionen erbjuder företag som har samarbetat med denna under det administrativa förfarandet och som har underlättat för kommissionen att fastställa en överträdelse av konkurrensreglerna och i förekommande fall att stoppa denna överträdelse. Oaktat att detta meddelande ersattes år 2002 (44) , var det denna text som var tillämplig vid antagandet av det omtvistade beslutet.

120. I meddelandet föreskrivs tre typer av fall i vilka ett företag kan åtnjuta en nedsättning av böter. Det första fallet, vilket beskrivs i punkt B i texten, är när ett företag har anmält en hemlig kartell innan kommissionen har påbörjat en undersökning. I detta fall kan företaget beviljas en nedsättning med minst 75 procent av bötesbeloppet. Det andra fallet, som beskrivs i punkt C i meddelandet, är när ett företag har anmält en hemlig kartell efter det att kommissionen har genomfört en undersökning och denna undersökning inte har gett tillräckligt underlag för att inleda ett förfarande i syfte att fatta beslut. I detta fall kan företaget åtnjuta en nedsättning av bötesbeloppet med 50–75 procent.

121. Slutligen beskrivs det sista fallet i punkt D i meddelandet om samarbete enligt följande: ”Om ett företag samarbetar utan att alla de villkor som anges i avsnitt B eller C är uppfyllda kommer det att beviljas en nedsättning med 10–50% av det bötesbelopp som det skulle ha ålagts om det inte hade samarbetat.” I punkt D 2 preciseras följande:

”Detta kan ske i till exempel följande fall:

–: Ett företag förser kommissionen med upplysningar, dokument eller annat bevismaterial som bidrar till att fastställa att överträdelsen har begåtts, innan ett meddelande om anmärkningar sänds ut.

–: Ett företag informerar kommissionen om att det inte bestrider de faktiska omständigheter som kommissionen grundar sina anklagelser på, efter det att det har tagit emot ett meddelande om anmärkningar.”

122. I förevarande fall ansåg kommissionen att alla de berörda företagen på olika sätt kunde åtnjuta förmånsbehandling med stöd av bestämmelserna i punkt D i meddelandet om samarbete.

123. Kommissionen angav i punkterna 97–101 i skälen till det omtvistade beslutet att Usinor och Avesta hade samarbetat mer än de övriga företagen. Dessa två företag hade enligt kommissionen bland annat erkänt överträdelsen. De övriga företagen, i synnerhet KTN, AST och Acerinox, hade däremot bestridit överträdelsen och hade inte gett in någon uppgift eller bevisning som kommissionen inte redan kände till. Kommissionen drog härav slutsatsen att nämnda omständigheter motiverade en nedsättning av bötesbeloppet med 10 procent för alla företagen, med undantag av Usinor och Avesta vilka åtnjöt en nedsättning med 40 procent.

124. Sökandena bestred inför förstainstansrätten detta beslut. Genom en första anmärkning gjorde de gällande att kommissionen hade tillämpat bestämmelserna i punkt D i meddelandet om samarbete och principen om likabehandling felaktigt genom att påstå att de inte hade tillfört någon ny omständighet.

125. Förstainstansrätten godtog denna första anmärkning. Den ansåg att graden av samarbete som de berörda företagen (KTN, AST, Acerinox och Usinor) hade bidragit med var jämförbar eftersom samtliga dessa företag hade inkommit med liknande upplysningar till kommissionen vid samma skede i förfarandet och under liknande omständigheter. Rätten medgav således sökandena en nedsättning av deras bötesbelopp med 20 procent i stället för den av kommissionen medgivna nedsättningen på 10 procent.

126. I en andra anmärkning anklagade sökandena kommissionen för att ha ansett att de hade bestridit överträdelsen. De hävdade att de under det administrativa förfarandet hade erkänt förekomsten av samverkan och att ett erkännande av en överträdelse i vart fall inte kunde leda till nedsättning av bötesbeloppen.

127. Förstainstansrätten konstaterade i detta avseende, mot bakgrund av handlingarna i målet, att sökandena inte uttryckligen hade erkänt överträdelsen under det administrativa förfarandet. De hade endast vitsordat de sakomständigheter som de anklagats för. (45) Förstainstansrätten utvecklade vidare följande resonemang. (46)

”272: Mot bakgrund av sökandens argument att den omständigheten att företag inte bestrider kommissionens rättsliga kvalificering av sakomständigheterna inte skall leda till nedsättning av bötesbeloppet, skall rätten vidare pröva huruvida kommissionen, såsom sökanden har gjort gällande, gjorde en felaktig tolkning av meddelandet om samarbete och åsidosatte principen om skydd för berättigade förväntningar och rätten till försvar genom att bevilja nedsättning på denna grund.

273: Rätten konstaterar inledningsvis att de fall där ett företag informerar kommissionen om att det inte bestrider de faktiska omständigheter som kommissionen grundar sina anklagelser på efter meddelandet om anmärkningar visserligen nämns i punkt D 2 i meddelandet om samarbete, men att denna omständighet inte kan tolkas på så sätt att det endast är detta slags samarbete som avses.

274: Uppräkningen av samarbetsformer i punkten D 2 i meddelandet om samarbete är nämligen inte uttömmande, vilket bekräftas genom det använda uttrycket ’till exempel’.

275: Rätten erinrar i detta hänseende om att nämnda meddelande även avser fall där något av de berörda företagen har avslöjat samverkan för kommissionen antingen innan denna har inlett någon undersökning (punkt B i meddelandet) eller efter det att kommissionen har genomfört en undersökning som inte har gett tillräckligt underlag för att den skall kunna inleda ett förfarande i syfte att fatta ett beslut (punkt C i meddelandet). Den omständigheten att möjligheten att erkänna överträdelsen under detta skede av det administrativa förfarandet sålunda nämns uttryckligen i meddelandet innebär inte att det är uteslutet att ett sådant erkännande görs under ett senare skede.

276: Kommissionens arbete vid undersökningen underlättas dessutom i högre grad av ett erkännande av att samverkan har förekommit än av ett erkännande som endast gäller sakomständigheterna.

277: Eftersom det ankommer på kommissionen att iaktta principen om likabehandling vid bedömningen av i vilken utsträckning företagen har samarbetat, kunde AST således inte ha någon berättigad förväntning på att ingen skillnad skulle göras mellan de företag som vitsordade sakomständigheterna och de som även vitsordade att samverkan hade förekommit.

278: Slutligen kan rätten inte godta KTN:s argument att kommissionen i själva verket straffade företagen för att de hade utövat sin rätt till försvar. Det har nämligen inte på något sätt påståtts att kommissionen, genom att sätta ned bötesbeloppen till följd av samarbete, i förevarande fall skall ha tvingat KTN att tillhandahålla svar genom vilka bolaget kom att medge att en överträdelse hade förekommit.”

128. Följaktligen bekräftade förstainstansrätten att kommissionen hade rätt att medge en mer omfattande nedsättning av bötesbeloppet för de företag som hade erkänt att samverkan förekommit än för dem som endast hade erkänt sakomständigheterna.

129. Klagandena har i sin sjätte grund bestridit förstainstansrättens bedömning. De har anfört tre slags anmärkningar.

130. Inledningsvis anser de att förstainstansrätten har åsidosatt rätten till försvar och i synnerhet rätten att vägra avge svar som innebär ett erkännande av en överträdelse, vilken erkändes genom domstolens dom av den 18 oktober 1989 i målet Orkem mot kommissionen. (47) I den mån förstainstansrätten har godtagit att en större nedsättning kan medges för de företag som har erkänt överträdelsen, leder dess resonemang nämligen till att företag avskräcks från, och till och med sanktioneras för, att utöva sin rätt till försvar genom att bestrida kommissionens rättsliga bedömning av sakförhållandena.

131. Acerinox har tillagt att det i domen i målet Orkem fastställdes att det finns en klar skillnad mellan förmånsbehandling i utbyte mot bevisning (vilket är lagligt) och förmånsbehandling i utbyte mot erkännande av överträdelse av reglerna (vilket är rättsstridigt). Enligt Acerinox har förstainstansrätten i sitt resonemang åsidosatt denna åtskillnad eftersom ett erkännande enligt resonemanget skall belönas.

132. Vidare anser klagandena att förstainstansrättens bedömning strider mot principen om likabehandling. De har erinrat om att förstainstansrätten i de överklagade domarna ansåg att deras samarbetsvilja under det administrativa förfarandet var ”jämförbar” med Usinors. Mot bakgrund härav kan det förhållandet att Usinor dessutom erkände att samverkan förekommit enligt klagandena inte utgöra ett objektivt skäl för att medge denna en ytterligare nedsättning av bötesbeloppet. I synnerhet inte eftersom den rättsliga bedömningen av sakförhållandena under det administrativa förfarandet lyder under kommissionens exklusiva befogenhet och eftersom det förefaller ytterst oklart på vilket sätt ett accepterande av en sådan bedömning skulle underlätta kommissionens undersökning, vilken avser sakförhållandena och inte de rättsliga bedömningarna.

133. Slutligen har klagandena gjort gällande att förstainstansrättens resonemang strider mot principen om skydd för berättigade förväntningar. Det kan nämligen inte av meddelandet om samarbete utläsas att företag som erkänner en samverkan skulle åtnjuta en mer omfattande nedsättning av bötesbeloppet. Punkt D 2 i meddelandet avser tvärtom de fall då ett företag inte bestrider ”de faktiska omständigheterna”. (48)

134. Innan jag undersöker dessa olika anmärkningar skall det erinras om att gemenskapsdomstolen tidigare har fastställt att förmånsbehandling är förenlig med rätten till försvar och, i synnerhet, med rätten av vägra avge svar som innebär ett erkännande av en överträdelse, vilken fastställdes genom domen i målet Orkem. I målen Finnboard mot kommissionen (49) och BPB De Eendracht mot kommissionen (50) bedömde domstolen och förstainstansrätten att kommissionen inte genom att befria från eller reducera böterna till följd av samarbete under det administrativa förfarandet hade tvingat företagen att tillhandahålla svar genom vilka de skulle ha kommit att medge förekomsten av en överträdelse eller bestraffat företagens utövande av rätten till försvar. (51)

135. Denna rättspraxis har sin förklaring i användningen av begreppet tvång avseende rätten att vägra att avge svar som innebär ett erkännande av en överträdelse. För att denna rättighet skall anses åsidosatt krävs det nämligen att personen i fråga verkligen har tvingats att lämna ut uppgifter eller bevisning som kan bevisa att överträdelse föreligger. (52)

136. Sålunda har det ansetts att begäran om upplysningar enligt artikel 11.1 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (53) , var förenlig med rätten att vägra att avge svar som innebär ett erkännande av en överträdelse, eftersom företagen i dessa fall inte är tvungna att besvara kommissionens frågor. (54) Däremot kan beslut om att begära upplysningar enligt artikel 11.5 i förordning nr 17 strida mot rätten till försvar, eftersom dessa medför att företagen riskerar en sanktionsåtgärd i form av vite eller böter för det fall de vägrar att lämna svar. (55)

137. Detta inslag av tvång återfinns även i rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Denna domstol anser att kränkning av rätten att tiga föreligger endast när personen i fråga har tvingats att lämna upplysningar som skulle kunna visa förekomsten av en överträdelse. (56) När den berörde inte har tvingats att tala eller lämna uppgifter är rätten att vägra att avge svar som innebär ett erkännande av en överträdelse däremot inte kränkt. (57)

138. Följaktligen har gemenskapsdomstolarna fastställt att förmånsbehandlingen är laglig . De anser att denna behandling, även om den uppmuntrar företagen att samarbeta med kommissionen, inte på något sätt tvingar dem att lämna uppgifter om sakförhållanden eller bevisning eftersom företagets beslut att lämna sådana upplysningar är frivilligt. (58)

139. Mot bakgrund av dessa omständigheter anser jag inte att den åtskillnad som förstainstansrätten gjort mellan de företag som har erkänt sakomständigheterna och de som har erkänt förekomsten av en samverkan strider mot principen om rätten till försvar.

140. Liksom inlämnande av uppgifter eller bevisning, görs erkännande av en överträdelse helt frivilligt av ett företag. Företaget är på intet sätt tvunget att erkänna samverkan eller att lämna upplysningar som skulle kunna bevisa dess förekomst. Den grad av samarbete som företaget önskar erbjuda under det administrativa förfarandet bestäms således fritt av företaget och inte på något sätt av kommissionen.

141. Det skulle vara felaktigt att i detta hänseende tro att den skillnad som förstainstansrätten har gjort syftar till att straffa de företag som har utnyttjat sin rätt till försvar. Företag som utnyttjar sin rätt till försvar kan nämligen, som domstolen (59) och förstainstansrätten (60) tidigare har understrukit, inte av denna anledning åläggas högre böter. De åläggs bara sanktioner i förhållande till överträdelsens omfattning och i enlighet med de övriga kriterier som lagligen kan beaktas och som omfattas av domstolens och förstainstansrättens prövningsrätt.

142. Följaktligen anser jag inte att den omtvistade åtskillnaden strider mot principen om rätt till försvar.

143. Denna åtskillnad förefaller inte heller strida mot principen om likabehandling.

144. Enligt fast rättspraxis (61) innebär principen om likabehandling att lika situationer inte får behandlas olika och olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling. I förevarande fall är dock skillnaden i behandlingen av de företag som har erkänt sakomständigheterna respektive de som har erkänt förekomsten av en överträdelse just berättigad av ett sakligt skäl, nämligen kommissionens minskade arbetsbörda.

145. Gemenskapsdomstolen har upprepade gånger bedömt att det endast är befogat att reducera böterna om företagets agerande har underlättat för kommissionen att fastställa överträdelsen och i förekommande fall få den att upphöra. (62)

146. Som förstainstansrätten har understrukit i punkt 276 i sin dom i målet KTS och AST mot kommissionen underlättas kommissionens arbete i högre grad av ett erkännande av att en överträdelse har förekommit än av ett erkännande som endast gäller sakomständigheterna. I det sistnämnda fallet måste kommissionen fortfarande, utifrån de omständigheter som företaget har erkänt (till exempel det förhållande att det har deltagit i ett möte med andra tillverkare), fastställa den konkurrensbegränsande karaktären av företagets beteende (till exempel det förhållandet att avsikten med mötet var att genom en samverkan vidta en prishöjning). I det förstnämnda fallet är kommissionen däremot befriad från denna uppgift, eftersom företaget har erkänt att dess agerande är konkurrensbegränsande eller utgör en överträdelse.

147. Detta tillvägagångssätt förefaller inte heller kunna inkräkta på kommissionens befogenheter inom ramen för det administrativa förfarandet. Oavsett vad dessa befogenheter inbegriper är det, i motsats till vad klagandena har hävdat, tillräckligt att konstatera att reduktionen av bötesbeloppet inte sker på grund av ett erkännande av en speciell rättslig benämning (till exempel det förhållande att företagets beteende utgör ett sådant avtal om pris som avses i artikel 81.1 a EG), utan på grund av erkännande av detta beteendes konkurrensbegränsande karaktär (till exempel det förhållande att syftet med mötet varit en gemensam prishöjning). Företagen uppmanas således inte att ange en speciell rättslig benämning, vilket endast kommissionen är behörig att göra.

148. Slutligen, vad gäller den sista anmärkningen, anser jag inte att den av kommissionen tillämpade åtskillnaden strider mot principen om skydd för berättigade förväntningar.

149. Det är i detta avseende tillräckligt att påpeka att kommissionen tillämpade den omtvistade åtskillnaden redan innan meddelandet om samarbete antogs. Den hade sålunda i det ovannämnda målet Finnboard mot kommissionen godkänt en nedsättning med två tredjedelar av bötesbeloppet för de företag som hade erkänt förekomsten av en överträdelse, medan de som hade erkänt sakomständigheterna endast hade åtnjutit en nedsättning med en tredjedel av bötesbeloppet. (63) Enligt förstainstansrättens bedömning, vilken inte motsades av domstolen, var denna åtskillnad berättigad bland annat med hänsyn till de berörda företagens handlande under det administrativa förfarandet. (64)

150. I motsats till vad klagandena har hävdat finns det ingenting som antyder att kommissionen skulle ha beslutat att frångå den omtvistade åtskillnaden inom ramen för meddelandet om samarbete. Tvärtom framgår det tydligt av punkt D 2 i denna text, och i synnerhet av ordvalet ”till exempel”, att ett erkännande av sakomständigheterna endast utgör ett av de ageranden som kan leda till en nedsättning av bötesbelopp på grund av samarbete.

151. Mot bakgrund av det anförda har förstainstansrätten inte begått någon felaktig rättstillämpning genom att anse att kommissionen hade rätt att medge en mer omfattande nedsättning av böterna för de företag som hade erkänt förekomsten av samverkan än för dem som endast hade erkänt sakomständigheterna.

152. Jag föreslår således att domstolen inte skall bifalla talan på den sjätte av de av klagandena anförda grunderna.

V – Anslutningsöverklagandet

153. Anslutningsöverklagandet gäller punkterna 55–68 i domen i målet KTS och AST mot kommissionen, genom vilka det omtvistade beslutet ogiltigförklarades i den del KTN hölls ansvarigt för den överträdelse som hade begåtts av Thyssen Stahl.

154. KTS gjorde inför förstainstansrätten gällande att det omtvistade beslutet stred mot artikel 36 första stycket i EKSG-fördraget genom att detta bolags rätt att yttra sig beträffande Thyssen Stahls handlande inte hade iakttagits.

155. Förstainstansrätten godtog denna grund mot bakgrund av följande resonemang:

”55: Den rätt till försvar som KTS har åberopat tillgodoses i förevarande fall genom artikel 36 första stycket i EKSG-fördraget, enligt vilken den som saken gäller skall ges tillfälle att framlägga sina synpunkter innan kommissionen tillgriper en sådan ekonomisk sanktion som anges i nämnda fördrag.

56: Enligt fast rättspraxis utgör rätten till försvar vid alla förfaranden som kan leda till sanktionsåtgärder en grundläggande princip i gemenskapsrätten, som skall iakttas under alla omständigheter, även i administrativa förfaranden. För att principen skall kunna iakttas på ett verkningsfullt sätt, måste det berörda företaget under det administrativa förfarandet ha getts tillfälle att framföra sina synpunkter angående huruvida de omständigheter och förhållanden som kommissionen har gjort gällande samt de handlingar som kommissionen har åberopat till stöd för sina påståenden verkligen föreligger och är relevanta ... Härav följer bland annat att kommissionen endast kan stödja sig på de faktiska omständigheter som de berörda parterna har lämnats tillfälle att yttra sig över ...

57: Rätten erinrar vidare om att det i princip ankommer på den fysiska eller juridiska person som ledde det berörda företaget när överträdelsen begicks att ansvara för denna, även om driften av företaget har överlåtits på en annan person när beslutet om fastställelse av överträdelsen antas ...

58: I förevarande fall framgår det inledningsvis av handlingarna i målet att både KTN och Thyssen Stahl [den 24 april 1997] tog emot var sitt meddelande om anmärkningar och att båda företagen för sig besvarade meddelandena genom sina respektive företrädares skrivelser av den 30 juni samma år. KTN uppgav dessutom uttryckligen i sitt svar på meddelandet om anmärkningar att bolaget yttrade sig ’i KTN:s namn och för KTN:s räkning’.

59: Det är ostridigt att KTN, som sedan blev ... KTS, därefter genom en skrivelse till kommissionen av den 23 juli 1997 tog på sig ansvaret för de omständigheter som lades Thyssen Stahl till last för perioden från och med år 1993, trots att KTN övertog Thyssen Stahls verksamhet på området för produkterna ifråga först den 1 januari 1995.

60: I nämnda skrivelse har KTN nämligen uttryckligen uppgivit följande:

’Beträffande ovannämnda förfarande [ärende nr IV/35.814 – KTN] har ni bett Thyssen Stahls juridiska företrädare ... att [KTN] uttryckligen skall bekräfta att bolaget till följd av övertagandet av Thyssen Stahls verksamhet på området för platta rostfria produkter tar på sig ansvaret för de av Thyssen Stahls handlingar som eventuellt har utfört i den mån platta rostfria produkter, som förevarande fall avser, berörs och att detta även gäller för perioden från och med år 1993. Detta bekräftas härmed uttryckligen.’

61: Slutligen uppgav kommissionen i skäl 102 i det omtvistade beslutet att förklaringen skulle komma att beaktas då böterna för företaget fastställdes. Kommissionen betraktade således KTN som ansvarigt för de av Thyssen Stahls handlingar som ansågs strida mot artikel 65.1 i EKSG-fördraget ... och ålade därför KTN att betala böter som fastställdes även med hänsyn till de omständigheter som lades Thyssen Stahl till last ... I detta avseende fann kommissionen i skäl 78 i det omtvistade beslutet att Thyssen Stahls överträdelse pågick mellan december 1993, då samordningen mellan tillverkarna av platta produkter i rostfritt stål inleddes vid mötet i Madrid, och den 1 januari 1995, då Thyssen Stahls verksamhet på detta område upphörde.

62: Rätten framhåller att det inte har bestritts att kommissionen, med hänsyn till KTN:s förklaring av den 23 juli 1997, undantagsvis hade rätt att hålla sistnämnda bolag ansvarigt för de överträdelser som Thyssen Stahl ansågs ha gjort sig skyldigt till mellan december 1993 och den 1 januari 1995 ...

63: Eftersom en sådan förklaring är ett undantag från principen att sanktionsåtgärder endast skall vidtas mot en fysisk eller juridisk person på grund av omständigheter som kan hänföras till denna personligen, skall den emellertid tolkas restriktivt. I synnerhet skall den person som har avgivit en sådan förklaring inte förutsättas ha avstått från att använda sin rätt till försvar, om den inte har uppgivit något annat.

64: I motsats till vad kommissionen i huvudsak har hävdat kan KTN:s förklaring av den 23 juli 1997 inte tolkas på så sätt att den även innebar att KTN avstod från sin rätt att yttra sig över de omständigheter som hade lagts Thyssen Stahl till last i det meddelande om anmärkningar som delgavs sistnämnda företag den 24 april 1997, för vilka KTN tog på sig det framtida ansvaret med avseende på eventuella böter.

65: Detta gör sig i särskilt hög grad gällande eftersom meddelandet om anmärkningar sändes separat till KTN och till Thyssen Stahl och eftersom KTN i meddelandet uppenbarligen inte hölls ansvarigt för de handlingar som Thyssen Stahl anklagades för.

66: Rätten konstaterar således att kommissionen i förevarande fall inte har givit KTN tillfälle att yttra sig beträffande huruvida de omständigheter som har lagts Thyssen Stahl till last verkligen föreligger och är relevanta, och att KTN:s rätt till försvar därmed inte har iakttagits i detta avseende.

67: Som framgår av rättspraxis hade kommissionen följaktligen inte rätt att hålla KTN ansvarigt för Thyssen Stahls handlingar, och således inte heller rätt att ålägga KTN att betala böter på grund av omständigheter som hade lagts Thyssen Stahl till last, eftersom meddelandet om anmärkningar angående dessa omständigheter endast var riktat till det sistnämnda företaget ...

68: Med hänsyn till det anförda skall artikel 1 i det omtvistade beslutet på denna av KTS anförda grund upphävas i den del KTN hålls ansvarigt för den överträdelse som Thyssen Stahl har anklagats för.”

156. Till följd härav beslutade förstainstansrätten i punkt 315 i domen i ovannämnda mål att reducera de böter som ålagts KTN med ett belopp på 3 564 000 euro.

157. Kommissionen har i sitt överklagande begärt att den överklagade domen skall upphävas i denna del. Den har till stöd för sin begäran anfört följande fyra grunder:

–: Missuppfattning av bevisningen.

–: Åsidosättande av villkoren för överföring av ansvar för konkurrensbegränsande handlande från ett företag till ett annat.

–: Åsidosättande av villkor i fråga om rätten till försvar.

–: Materiellt oriktiga sakomständigheter och missuppfattning av bevisningen.

A – Den första grunden: Missuppfattning av bevisningen

158. Kommissionen har genom sin första grund anklagat förstainstansrätten för att ha ansett att KTN inte hade avstått från sin rätt till försvar i fråga om de omständigheter som hade lagts Thyssen Stahl till last.

159. Den anser att förstainstansrätten i detta avseende har missuppfattat den framlagda bevisningen. Rätten har inte i tillräcklig utsträckning beaktat vissa av handlingarna i målet, såsom meddelandet om anmärkningar av den 24 april 1997, Thyssen Stahls svar på meddelandet om anmärkningar och skrivelsen genom vilken kommissionen bad KTN bekräfta att detta företag accepterade att ta på sig ansvaret för Thyssen Stahls handlande. Kommissionen anser att det vid en fullständig undersökning av dessa handlingar skulle ha framgått att KTN hade avstått från sin rätt att yttra sig över de omständigheter som hade lagts Thyssen Stahl till last.

160. Det är fastställt att ett överklagande, i enlighet med artikel 32d i EKSG-fördraget, vilken är identisk med artikel 225 EG, endast kan avse en prövning av om rättsregler har åsidosatts och inte en bedömning av de faktiska omständigheterna. (65)

161. Det följer emellertid av fast rättspraxis att domstolen är behörig att undersöka de av förstainstansrätten fastställda faktiska omständigheterna för det fall de innehållsmässiga felaktigheterna framgår av handlingarna i det aktuella målet. (66) Domstolen har preciserat att felaktigheten, i detta fall, på ett uppenbart sätt måste framgå av handlingarna i målet utan att det behöver företas en ny bedömning av de faktiska omständigheterna. (67)

162. Det följer även av fast rättspraxis att även om det endast är förstainstansrätten som skall bedöma värdet av bevisningen, (68) kan frågor om missuppfattning av bevisningen tas upp till sakprövning av domstolen inom ramen för ett överklagande. (69) En grund som avser missuppfattning av bevisning har till syfte att få konstaterat att förstainstansrätten har ändrat innebörden av, innehållet i eller räckvidden av de uppgifter som har getts in till den. Missuppfattningen kan sålunda bero på att innehållet i bevisningen har ändrats (70) , att de avgörande synpunkterna däri inte har beaktats (71) , eller att rätten har bortsett från sammanhanget (72) .

163. Kommissionen har i målet hävdat att förstainstansrätten har missuppfattat den bevisning som framlades (genom att inte beakta samtliga handlingar i målet) och att fastställandet av de faktiska omständigheterna innehåller felaktigheter (eftersom KTN hade avstått från att utöva sin rätt till försvar). I motsats till vad KTS har gjort gällande (73) , kan kommissionens första grund således enligt ovannämnda rättspraxis prövas i sak.

164. Jag anser emellertid att det är uppenbart att talan inte kan bifallas på denna grund.

165. Det finns nämligen ingenting i målet som visar att KTN har avstått från att utöva sin rätt till försvar avseende de omständigheter som Thyssen Stahl har anklagats för beträffande perioden december 1993 till januari 1995. KTN har vare sig i sitt svar på det första meddelandet om anmärkningar (74) , i sitt svar på det andra meddelandet om anmärkningar (75) , i sitt protokoll från det tillfälle vid vilket företaget bereddes tillgång till handlingarna i ärendet (76) , eller i sin förklaring av den 23 juli 1997 (77) angett att företaget inte önskade tillkännage sin uppfattning om riktigheten i och relevansen av de omständigheter som hade lagts Thyssen Stahl till last beträffande ovannämnda period.

166. Det skall tilläggas att ett sådant avstående, som utgör ett undantag från en grundläggande princip i gemenskapsrätten, nämligen iakttagandet av rätten till försvar i ett förfarande som kan leda till sanktionsåtgärder, ovillkorligen måste göras uttryckligen och på ett entydigt sätt. Som förstainstansrätten har angett i punkt 63 i den överklagade domen kan ingen förutsättas ha avstått från att använda sin rätt till försvar.

167. Mot bakgrund av det anförda kan inte i något fall de av kommissionen åberopade handlingarna (meddelandet om anmärkningar av den 24 april 1997, Thyssen Stahls svar på meddelandet om anmärkningar och den skrivelse i vilken företaget bad KTN bekräfta att detta företag tog på sig ansvaret för Thyssen Stahls handlande) utgöra bevis för att KTN hade avstått från att använda sin rätt till försvar. Eftersom dessa handlingar har avfattats av någon annan än det berörda företaget (KTN), kunde förstainstansrätten nämligen inte tillskriva dem något bevisvärde beträffande detta företags avsikt att avstå från att använda sina rättigheter.

168. Mot bakgrund av ovannämnda omständigheter anser jag att förstainstansrätten inte har begått något fel genom att fastställa att KTN inte hade avstått från att använda sin rätt till försvar avseende de omständigheter som lades Thyssen Stahl till last.

169. Jag föreslår således att domstolen inte skall bifalla kommissionens talan på dess första grund.

B – Den andra grunden: Åsidosättande av villkoren för överföring av ansvar för ett företags handlande till ett annat företag

170. Kommissionen har genom sin andra grund gjort gällande att förstainstansrätten har åsidosatt villkoren för överföring av ansvar för ett företags konkurrensbegränsande handlande till ett annat företag.

171. Kommissionen har angett att den, oavsett huruvida KTN hade avstått från sin rätt till försvar, i vart fall hade rätt att hålla företaget ansvarigt för den överträdelse som Thyssen Stahl hade begått. Enligt kommissionen var nämligen de villkor som har fastställts i rättspraxis för undantag från principen om så kallat personligt ansvar för företag uppfyllda, eftersom KTN framställde sig som Thyssen Stahls ekonomiska och juridiska efterträdare. Kommissionen har i detta hänseende åberopat dom av den 16 december 1975 i målet Suiker Unie m.fl. mot kommissionen (78) och av den 28 mars 1984 i målet CRAM och Rheinzink mot kommissionen (79) , samt förstainstansrättens dom av den 17 december 1991 i målet Enichem Anic mot kommissionen (80) och av den 11 mars 1999 i målet NMH Stahlwerke mot kommissionen (81) .

172. Enligt min uppfattning kan talan inte heller bifallas på denna grund.

173. Enligt fast rättspraxis (82) är det nämligen i princip den fysiska eller juridiska person som ledde företaget när överträdelsen begicks som skall hållas ansvarig för densamma. Detta gäller även om ansvaret för driften av företaget har gått över till en annan person när beslutet om fastställelse av överträdelsen antas.

174. Dessutom har domstolen preciserat att kriteriet om så kallad ekonomisk kontinuitet, vilket tillåter att undantag görs från principen om personligt ansvar för företag för det fall verksamheten har övertagits, endast kan tillämpas då den juridiska person som var ansvarig för företagets drift vid tidpunkten för överträdelsen juridiskt sett har upphört att existera efter det att överträdelsen begicks (83) .

175. Det framgår emellertid av handlingarna (84) i förevarande mål att Thyssen Stahl fortsatte att existera under överträdelsens hela varaktighet och (åtminstone) fram till dagen då det omtvistade beslutet antogs.

176. Den rättspraxis som kommissionen har åberopat är således inte tillämplig i förevarande mål.

C – Den tredje grunden: Åsidosättande av villkor i fråga om rätten till försvar

177. Kommissionen har i sin tredje grund anklagat förstainstansrätten för att ha ställt för hårda villkor i fråga om rätten till försvar.

178. Den har angett att KTN i förevarande fall var mottagare av två meddelanden om anmärkningar, det av den 19 december 1995 och det av den 24 april 1997, att KTN under hela det administrativa förfarandet framförde sina synpunkter inte bara i sitt eget namn, utan även för Thyssen Stahls räkning, att kommissionen i sitt andra meddelande om anmärkningar preciserade att KTN tog på sig ansvaret för Thyssen Stahls handlande, att den i en senare skrivelse bad KTN bekräfta detta förhållande och att KTN i sin förklaring av den 23 juli 1997 bekräftade att detta företag tog på sig ansvaret för Thyssen Stahls handlande ”och att detta även gäller för perioden från och med år 1993”.

179. Kommissionen anser att KTN, mot bakgrund av dessa omständigheter, väl kände till de anmärkningar som hade framförts mot Thyssen Stahl och att det visste att kommissionen skulle hålla det ansvarigt för den överträdelse som hade begåtts av detta bolag. Följaktligen var det – i motsats till vad förstainstansrätten har ansett – inte nödvändigt att kommissionen för att iaktta rätten till försvar ånyo bad KTN att framställa sina synpunkter beträffande de omständigheter som Thyssen Stahl anklagades för. Förstainstansrätten har således, genom att ställa ett sådant krav, begått en felaktig rättstillämpning.

180. Det bör i detta hänseende erinras om att rätten till försvar i varje förfarande som skulle kunna leda till sanktionsåtgärder utgör en grundläggande gemenskapsrättslig princip, som skall iakttas även när det gäller ett förfarande av administrativ karaktär. (85)

181. Enligt denna princip krävs bland annat att ett meddelande om anmärkningar som kommissionen skickar till ett företag skall innehålla de huvudsakliga omständigheter som har beaktats i förhållande till företaget, såsom de omständigheter som företaget anklagas för, den rättsliga benämning som dessa getts och den bevisning som kommissionen grundar sig på. Detta för att företaget skall ha möjlighet att på ett lämpligt sätt göra gällande sina argument inom ramen för det administrativa förfarande som inleds mot det. (86)

182. I dom av den 16 mars 2000 i målet Compagnie maritime belge transports m.fl. mot kommissionen (87) och av den 2 oktober 2003 i målet ARBED mot kommissionen (88) har domstolen dessutom preciserat följande: ”Mot bakgrund av den betydelse som meddelandet om anmärkningar har skall den juridiska person som kan komma att åläggas böter klart anges i meddelandet.”

183. I förevarande mål hade kommissionen visserligen i sitt meddelande om anmärkningar av den 24 april 1997 påpekat att KTN ”tog på sig ansvaret för Thyssen Stahls handlande före bildandet av KTN”. (89) Som förstainstansrätten påpekade i den överklagade domen, angavs det i detta meddelande emellertid inte tydligt att kommissionen hade för avsikt att ålägga KTN böter till följd av den överträdelse som Thyssen Stahl hade begått. Meddelandet innehöll inte heller någon direkt uppmaning till KTN att inkomma med synpunkter på riktigheten i och relevansen av de omständigheter som lades Thyssen Stahl till last, eller på de handlingar som kommissionen hade beaktat i detta hänseende.

184. Dessutom uppehölls den oklarhet som meddelandet om anmärkningar av den 24 april 1997 medförde, bland annat genom att detta meddelande skickades separat till KTN respektive Thyssen Stahl. Genom detta dubbla utskick antydde kommissionen att Thyssen Stahl skulle kunna åläggas böter för den överträdelse som företaget hade begått under perioden före den 1 januari 1995.

185. Med hänsyn till det anförda anser jag att meddelandet om anmärkningar av den 24 april 1997 inte uppfyllde de krav på tydlighet som har fastställts i rättspraxis. Förstainstansrätten har således inte begått någon felaktig rättstillämpning genom att fastställa att kommissionen inte på giltigt sätt hade gett KTN möjlighet att inkomma med synpunkter på de omständigheter som lades Thyssen Stahl till last.

186. Följaktligen föreslår jag att domstolen inte skall bifalla kommissionens talan på dess tredje grund.

D – Den fjärde grunden: Felaktig återgivning av sakomständigheterna och missuppfattning av bevisningen

187. Kommissionen har som fjärde grund anklagat förstainstansrätten för att ha bedömt att KTN inte hade kunnat utöva sin rätt till försvar beträffande Thyssen Stahls handlande.

188. Kommissionen anser att den överklagade domen i detta hänseende innehåller en felaktig återgivning av sakomständigheterna och en missuppfattning av bevisningen. Enligt kommissionen ”visar handlingarna i målet att KTN, i samförstånd med Thyssen [Stahl], spontant vid upprepade tillfällen har gett uttryck för sina synpunkter på de anklagelser som riktats av kommissionen [mot] Thyssen [Stahl] och att företaget därmed har utnyttjat sin rätt till försvar”. (90)

189. Oaktat det förhållandet att kommissionen inte har motiverat denna grund i sina skrivelser (91) , anser jag att den i vart fall är obefogad.

190. Det skall erinras om att domstolen enligt rättspraxis (92) endast är behörig att underkänna en innehållsmässig felaktighet i de av förstainstansrätten fastställda sakförhållandena i de fall då felaktigheten på ett uppenbart sätt framgår av handlingarna i målet. Det har vidare konstaterats ovan att en grund som avser missuppfattning av bevisningen endast kan bifallas för det fall förstainstansrätten verkligen har ändrat innebörden av, innehållet i eller räckvidden av den bevisning som har getts in. (93)

191. Förstainstansrätten har emellertid inte begått något sådant fel i förevarande mål.

192. Inte ens vid en noggrann läsning av handlingarna i målet (94) kan det på ett säkert och uppenbart sätt konstateras att KTN har utövat sin rätt till försvar avseende Thyssen Stahls handlande. Enligt min uppfattning är det inte givet att de synpunkter som inlämnades av KTN under det administrativa förfarandet i det ena eller andra hänseendet avsåg även de omständigheter som kommissionen lade Thyssen Stahl till last.

193. Mot bakgrund av det som anförts kan det inte anses att förstainstansrätten har fastställt sakomständigheterna på ett uppenbart felaktigt sätt eller har missuppfattat bevisningen.

194. Jag föreslår således att domstolen inte skall bifalla talan på den sista av de av kommissionen anförda grunderna.

VI – Prövning av tvisten

195. I artikel 61 första stycket i stadgan för domstolen föreskrivs att domstolen skall upphäva förstainstansrättens avgörande om överklagandet är välgrundat. Domstolen kan själv slutligt avgöra ärendet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa ärendet till förstainstansrätten för avgörande.

196. I förevarande fall anser jag att ärendet är färdigt för avgörande i den del förstainstansrättens dom enligt mitt förslag skall upphävas. (95) Jag föreslår således att domstolen skall pröva tvisten och slutligt avgöra den med avseende på den av Acerinox i första instans anförda grunden.

VII – Talan i första instans

197. Acerinox har begärt att det omtvistade beslutet ogiltigförklaras och har till stöd för detta anfört två grunder, varav den ena avser att detta bolag inte har deltagit i överträdelsen.

198. Inom ramen för denna grund har Acerinox hävdat att kommissionen inte har bevisat förekomsten av en överenskommelse eller ett samordnat förfarande avseende tillämpning av legeringspåslaget på den spanska marknaden.

199. Acerinox har bland annat angett att bevis för en sådan samverkan inte står att finna i Avestas telefax av den 14 januari 1994 i vilket det angavs att ”Acerinox har tillkännagett att påslag kommer att tillämpas från och med den 1 april 1994 (ja, april!!)”. Acerinox har gjort gällande att ”denna upplysning beträffande sökandens ’tillkännagivande’ är felaktig” (96) och att ”inget sådant ’tillkännagivande’ har gjorts” (97) .

200. Det skall i detta hänseende erinras om att det, vid en tvist beträffande förekomsten av en överträdelse, ankommer på kommissionen att förete bevisning om de överträdelser som den har konstaterat och att fastställa vilken bevisning som krävs för att på ett tillfredsställande sätt visa förekomsten av de faktiska omständigheter som utgör en överträdelse (98) .

201. Jag vill även erinra om att ingen gemenskapsrättslig princip hindrar att kommissionen, för att visa förekomsten av en överträdelse, stödjer sig på en enda handling, under förutsättning att bevisvärdet av denna är tveklöst och att denna handling i sig på ett säkert sätt visar förekomsten av en överträdelse (99) . Kommissionen kan även beakta skriftväxling mellan utomstående som bevisning för ett företags agerande (100) . Det förhållande att det berörda företaget inte är avsändare (101) eller mottagare (102) av en handling påverkar inte denna handlings bevisvärde, vilket skall bedömas med hänsyn till dess innehåll och innebörd.

202. I detta hänseende skall, för att fastställa en handlings bevisvärde, ett flertal omständigheter beaktas, såsom handlingens ursprung, omständigheterna kring dess avfattande, dess mottagare och dess innehåll. Hänsyn skall också tas till huruvida den information som handlingen innehåller, mot bakgrund av nämnda omständigheter, förefaller logisk och trovärdig. (103) Dessutom kan ett företag endast med framgång bestrida en handlings bevisvärde om det anger detaljerade omständigheter som ger anledning att betvivla tillförlitligheten av den information som handlingen innehåller. (104)

203. I förevarande fall råder inga tvivel angående bevisvärdet av Avestas telefax av den 14 januari 1994.

204. Detta telefax avfattades vid mötet i Madrid av Avestas representant W. (105) Det upprättades till följd av detta möte, vid vilket de huvudsakliga tillverkarna av platta produkter i rostfritt stål samrådde angående tillämpningen, från dagen för detta möte, av ett legeringspåslag beräknat utifrån identiska referensvärden. Det avfattades även kort efter det att Ugine, genom telefax av den 11 januari 1994, till alla sina konkurrenter sände detaljerad information angående de legeringspåslag som företaget avsåg att tillämpa på den franska marknaden från och med den 1 februari 1994.

205. Dessutom sändes det omtvistade telefaxet till Avestas dotterbolag till följd av ett tidigare telefax, från mitten av december år 1993, genom vilket Avesta hade framställt möjligheten att introducera ett legeringspåslag från och med februari år 1994. (106)

206. Vad slutligen gäller innehållet i det omtvistade telefaxet framgår det att detta är trovärdigt och logiskt. Avesta informerade nämligen genom detta sina dotterbolag om den hållning som vissa av dess konkurrenter hade uttryckt beträffande datum för tillämpning av legeringspåslaget på deras hemmamarknader enligt följande:

”Enligt vår vetskap har vissa initiativ redan tagits:

–: Ugine uppgav tillämpning från och med den 1 februari 1994 av följande påslag:

4,36 pund sterling för kvalitet 430.

47,55 pund sterling för kvalitet 304.

74,03 pund sterling för kvalitet 316.

–: Acerinox har tillkännagett att påslag kommer att tillämpas från och med 1 april 1994 (ja, april!!).

–: Outokumpu kommer troligen att följa denna ställning, men har ännu inte bekräftat detta.

–: Thyssen kommer att avge ett ställningstagande på måndag.

–: Vad gäller Krupp har vi ännu ingen information.

–: Ilva har tillkännagett att företaget kommer att tillämpa ett ändrat grundpris från och med februari, men att denna ändring endast gäller återförsäljarna och inte slutanvändarna.

–: ALZ har ännu inte tagit slutgiltig ställning.”

207. Under dessa förhållanden förefaller det svårt att ifrågasätta informationen enligt vilken Acerinox åtog sig att tillämpa legeringspåslaget på den spanska marknaden från och med den 1 april 1994. Acerinox har för övrigt inte angett någon detaljerad omständighet som ger anledning att betvivla tillförlitligheten i denna information.

208. Mot bakgrund av det anförda anser jag att det omtvistade telefaxet utgör bevis för att Acerinox den 14 januari 1994 i vart fall gav uttryck för sin avsikt att tillämpa ett legeringspåslag i Spanien enligt de villkor som hade överenskommits mellan de berörda företagen vid mötet i Madrid och därmed deltog i samverkan.

209. Jag anser således att domstolen inte skall bifalla talan i denna del på den av Acerinox framförda grunden.

VIII – Rättegångskostnader

210. I enlighet med artikel 69.2 första stycket i rättegångsreglerna, vilken är tillämplig i mål om överklagande enligt artikel 118 i samma regler, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats. I förevarande mål har kommissionen yrkat att klagandena skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klagandena har tappat målet i (näst intill) alla avseenden, anser jag att dessa skall förpliktas att ersätta samtliga kostnader i förevarande förfaranden om överklagande.

211. Vidare föreskrivs det i artikel 122 första stycket i rättegångsreglerna att domstolen när slutlig dom avkunnas skall besluta om rättegångskostnaderna. Acerinox har i förevarande fall tappat målet vad avser grunden enligt vilken företaget inte deltagit i samverkan på den spanska marknaden, och kommissionen har yrkat att klaganden skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Sålunda skall Acerinox förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i detta avseende, i enlighet med artikel 69.2 i domstolens rättegångsregler. I övrigt finner jag ingen anledning att ändra domslutet i domen i målet Acerinox mot kommissionen.

IX – Förslag till avgörande

212. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag således att domstolen skall besluta följande:

”1): Europeiska gemenskapernas förstainstansrätts dom av den 13 december 2001 i mål T-48/98, Acerinox mot kommissionen, skall upphävas såvitt avser ogillandet av den del av sökandens talan som grundas på det förhållandet att denne inte deltagit i samverkan på den spanska marknaden.

2): I övrigt skall överklagandena lämnas utan bifall.

3): Den talan om ogiltigförklaring som har väckts av Compañía Española para la Fabricación de Aceros Inoxidables, SA (Acerinox), skall lämnas utan bifall.

4): Compañía Española para la Fabricación de Aceros Inoxidables, SA (Acerinox), ThyssenKrupp Stainless GmbH och ThyssenKrupp Acciai Speciali Terni SpA skall bära sina rättegångskostnader i förfarandena om överklagande och ersätta Europeiska gemenskapernas kommissions rättegångskostnader i dessa förfaranden.

5): Compañía Española para la Fabricación de Aceros Inoxidables, SA (Acerinox), skall bära sina rättegångskostnader i förfarandet i första instans och ersätta två tredjedelar av Europeiska gemenskapernas kommissions rättegångskostnader i nämnda förfarande. Kommissionen skall bära en tredjedel av sina rättegångskostnader i nämnda förfarande.”

1 –: Originalspråk: franska.

2 –: Domen i de förenade målen T-45/98 och T-47/98, KruppThyssen Stainless GmbH och Acciai specilai Terni SpA mot kommissionen (REG 2001, s. II-3757) (även kallade målen KTS och AST mot kommissionen), och domen i mål T-48/98, Compañía Española para la fabricación de Aceros Inoxidables, SA (Acerinox), mot kommissionen (REG 2001, s. II-3859) (även kallat målet Acerinox mot kommissionen).

3 –: EGT L 100, s. 55 (nedan kallat det omtvistade beslutet eller beslutet).

4 –: Se domen i det ovannämnda målet Acerinox mot kommissionen.

5 –: Dom av den 11 september 2003 i mål C-197/99 P (REG 2003, s. I‑0000), punkterna 65–68 i mitt förslag.

6 –: Se för ett liknande resonemang dom av den 14 maj 1998 i mål C-259/96 P, rådet mot De Nil och Impens (REG 1998, s. I-2915), punkterna 32–34, och av den 17 maj 2001 i mål C-449/98 P, IECC mot kommissionen (REG 2001, s. I-3875), punkt 70, samt beslut av den 19 juli 1995 i mål C‑149/95 P(R), kommissionen mot Atlantic Container Line m.fl. (REG 1995, s. I-2165), punkt 58, av den 14 oktober 1996 i mål C-268/96 P(R), SCK och FNK mot kommissionen (REG 1996, s. I-4971), punkt 52, och av den 25 juni 1998 i mål C-159/98 P(R), Antilles néerlandaises mot rådet (REG 1998, s. I-4147), punkt 70.

7 –: Dom av den 29 juni 1994 i mål C-298/93 P, Klinke mot domstolen (REG 1994, s. I-3009), punkterna 21–25.

8 –: Ibidem, punkterna 19 och 20.

9 –: Se Acerinox ansökan i mål T-48/98, s. 9. Se även Acerinox replik i samma mål (punkt 10).

10 –: Se punkterna 203–209 i detta förslag.

11 –: Se för ett motsvarande synsätt dom av den 2 oktober 2003 i mål C-196/99 P, Aristrain mot kommissionen (REG 2003, s. I‑0000), punkt 102.

12 –: Se bland annat dom av den 8 juli 1999 i mål C-49/92 P, kommissionen mot Anic Partecipazioni (REG 1999, s. I-4125), punkterna 118 och 119, och i mål C-199/92 P, Hüls mot kommissionen (REG 1999, s. I-4287), punkt 161.

13 –: Se domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Anic Partecipazioni, punkt 119.

14 –: Se domarna i de ovannämnda målen kommissionen mot Anic Partecipazioni, punkt 121, och Hüls mot kommissionen, punkt 162.

15 –: Se domen i det ovannämnda målet Hüls mot kommissionen, punkterna 149, 150 och 168.

16 –: Ibidem, punkterna 167 och 168.

17 –: Se förstainstansrättens dom av den 15 mars 2000 i de förenade målen T‑25/95, T‑26/95, T‑30/95–T‑32/95, T‑34/95–T‑39/95, T‑42/95–T‑46/95, T‑48/95, T‑50/95–T‑65/95, T‑68/95–T‑71/95, T‑87/95, T‑88/95, T‑103/95 och T‑104/95, Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen (REG 2000, s. II-491), punkterna 1865, 1910 och 1938.

18 –: Se punkt 32 i detta förslag.

19 –: Dom av den 6 mars 2001 i mål C-274/99 P (REG 2001, s. I-1611).

20 –: Se domen i det ovannämnda målet Connolly mot kommissionen, punkt 120.

21 –: Se domarna i de ovannämnda målen Connolly mot kommissionen, punkt 121, och Belgien mot kommissionen, punkt 81.

22 –: Idem.

23 –: Se Acerinox överklagande, punkt 46.

24 –: Det skall uppmärksammas att riktlinjernas laglighet har ifrågasatts i målen C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, i vilka generaladvokaten Tizzano lade fram sitt förslag till avgörande den 8 juli 2004.

25 –: Se Acerinox ansökan i mål T-48/98, s. 19.

26 –: Mål T-354/94 (REG 1998, s. II-2111), punkterna 82 och 83.

27 –: Se i detta hänseende punkterna 154–156 i detta förslag.

28 –: Dom av den 12 juli 1984 i mål 170/83, Hydroterm (REG 1984, s. 2999), punkt 11.

29 –: Dom av den 14 juli 1972 i mål 48/69, ICI mot kommissionen (REG 1972, s. 619), punkt 133. Se även dom av den 31 oktober 1974 i mål 15/74, Sterling Drug (REG 1974, s. 1147), punkt 41, och i mål 16/74, Winthrop (REG 1974, s. 1183), punkt 32, av den 4 maj 1988 i mål 30/87, Bodson (REG 1988, s. 2479), punkt 19, av den 11 april 1989 i mål 66/86, Ahmed Saeed Flugreisen och Silver Line Reisebüro (REG 1989, s. 803), punkt 35, och av den 24 oktober 1996 i mål C-73/95 P, Viho mot kommissionen (REG 1996, s. I-5457), punkt 16.

30 –: Mål C-286/98 P (REG 2000, s. I-9925), punkt 39.

31 –: Dom av den 16 november 2000 i mål C-294/98 P, Metsä-Serla m.fl. mot kommissionen (REG 2000, s. I-10065), punkt 27. Se även dom i det ovannämnda målet ICI mot kommissionen, punkterna 132 och 133, av den 25 oktober 1983 i mål 107/82, AEG mot kommissionen (REG 1983, s. 3151; svensk specialutgåva, volym 7, s. 287), punkt 49, av den 6 april 1995 i mål C-310/93 P, BPB Industries och British Gypsum mot kommissionen (REG 1995, s. I-865), punkt 11, och mitt förslag i detta mål, punkterna 20–31, och av den 16 november 2000 i mål C-279/98 P, Cascades mot kommissionen (REG 2000, s. I‑9693), punkt 77, och generaladvokaten Mischos förslag i detta mål, punkt 59, samt domen i det ovannämnda målet Aristrain mot kommissionen, punkt 96.

32 –: Mål C-248/98 P (REG 2000, s. I-9641), punkterna 71–74.

33 –: Ibidem, punkt 73 fjärde stycket.

34 –: Se avseende denna behörighet bland annat förstainstansrättens dom av den 6 april 1995 i mål T‑150/89, Martinelli mot kommissionen (REG 1995, s. II‑1165), punkt 59, av den 11 december 1996 i mål T-49/95, Van Megen Sports mot kommissionen (REG 1996, s. II‑1799), punkt 53, av den 21 oktober 1997 i mål T-229/94, Deutsche Bahn mot kommissionen (REG 1997, s. II-1689), punkt 127, och av den 9 juli 2003 i mål T-224/00, Archer Daniels Midland och Archer Daniels Midlands Ingredients mot kommissionen (REG 2003, s. I‑0000), punkt 55.

35 –: Se domen i målet KTS och AST mot kommissionen. Se även domen i målet Acerinox mot kommissionen, punkterna 55–66.

36 –: Se AST:s överklagande, punkterna 12 och 14–17, och KTS:s överklagande, punkterna 11, 12, 16, 17 och 19.

37 –: Se som nyligen avgjorda exempel dom av den 8 maj 2003 i mål C-122/01 P, T. Port mot kommissionen (REG 2003, s. I‑4261), punkt 27, och beslut av den 9 juli 2004 i mål C-116/03, Fichtner mot kommissionen (ej publicerat i rättsfallssamlingen), punkt 33.

38 –: Se domarna i målen KTS och AST mot kommissionen, punkt 177, och Acerinox mot kommissionen, punkt 57.

39 –: Se domarna i målen KTS och AST mot kommissionen, punkt 178, och Acerinox mot kommissionen, punkt 60.

40 –: Det skall erinras om att domstolen, enligt fast rättspraxis, omgående skall underkänna anmärkningar som riktas mot överflödiga domskäl i en av förstainstansrättens domar. I den mån förstainstansrättens domslut grundas på andra, huvudsakliga skäl, anser domstolen att sådana anmärkningar inte kan medföra att den överklagade domen upphävs och därför är verkningslösa (se som nyligen avgjort exempel domen i det ovannämnda målet T. Port mot kommissionen, punkterna 16, 17 och 30–33, samt mitt förslag till avgörande i samma mål, punkt 23).

41 –: Se bland annat dom av den 12 december 1985 i mål 67/84, Sideradria mot kommissionen, (REG 1985, s. 3983), punkt 21, och av den 16 maj 1991 i mål C-96/89, kommissionen mot Nederländerna (REG 1991, s. I‑2461), punkt 30, och förstainstansrättens dom av den 24 april 1996 i de förenade målen T‑551/93 och T‑231/94–T‑234/94, Industrias Pesqueras Campos m.fl. mot kommissionen (REG 1996, s. II-247), punkt 76, av den 29 september 1999 i mål T-126/97, Sonasa mot kommissionen (REG 1999, s. II-2793), punkt 34, av den 26 september 2002 i mål T-199/99, Sgaravatti Mediterranea mot kommissionen (REG 2002, s. II-3731), punkt 111, av den 13 mars 2003 i mål T-125/01, José Martí Peix mot kommissionen (REG 2003, s. II-865), punkt 107, och av den 9 april 2003 i mål T-217/01, Forum des migrants mot kommissionen (REG 2003, s. II-1563), punkt 76.

42 –: Se Acerinox överklagande, punkt 43.

43 –: EGT C 207, 1996, s. 4 (nedan kallat meddelandet om samarbete eller meddelandet).

44 –: Kommissionens meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 45, 2002, s. 3).

45 –: Domarna i målen KTS och AST mot kommissionen, punkterna 260–268, och i målet Acerinox mot kommissionen, punkt 147.

46 –: Domen i målet KTS och AST mot kommissionen. Se även domen i målet Acerinox mot kommissionen, punkterna 145–150.

47 –: Mål 374/87 (REG 1989, s. 3283) (nedan kallat målet Orkem).

48 –: KTS har dessutom i sitt överklagande anfört ett ytterligare argument, nämligen att rätten har misstolkat innebörden i företagets uppgifter under det administrativa förfarandet. KTS har gjort gällande att detta bolag, i motsats till vad förstainstansrätten har ansett, uttryckligen har erkänt samverkan under det administrativa förfarandet, varför rätten borde ha medgett samma nedsättning av bötesbeloppet som för Usinor. Enligt min uppfattning är det uppenbart att detta argument inte kan prövas i sak. Förstainstansrätten konstaterade nämligen i punkterna 262–267 i sin dom i målet KTS och AST mot kommissionen, mot bakgrund av handlingarna i målet, att KTS inte hade erkänt förekomsten av en samverkan under det administrativa förfarandet. Eftersom KTS inte har visat, eller ens gjort gällande, att rätten har missförstått bevisningen i detta avseende, utgör förstainstansrättens slutsats, enligt vilken KTS hade bestridit samverkan, en sådan bedömning av bevisningen som inte kan ifrågasättas inom ramen för förevarande överklagande.

49 –: Domstolens dom av den 16 november 2000 i mål C‑298/98 P (REG 2000, s. I‑10157), punkt 58.

50 –: Förstainstansrättens dom av den 14 maj 1998 i mål T‑311/94 (REG 1998, s. II‑1129), punkterna 323 och 324.

51 –: Se även generaladvokaten Mischos förslag till avgörande i det ovannämnda målet Finnboard mot kommissionen, punkterna 22–27.

52 –: Se dom av den 15 oktober 2002 i de förenade målen C-238/99 P, C-244/99 P, C-245/99 P, C‑247/99 P, C-250/99 P–C-252/99 P och C‑254/99 P, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen (REG 2002, s. I‑8375), punkt 275.

53 –: EGT 13, 1962, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8.

54 –: Se förstainstansrättens dom av den 20 april 1999 i de förenade målen T‑305/94–T‑307/94, T‑313/94–T‑316/94, T‑318/94, T‑325/94, T‑328/94, T‑329/94 och T‑335/94, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen (REG 1999, s. II-931), punkterna 455–-457, vilken fastställdes genom domstolens dom i det ovannämnda målet Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, punkt 279.

55 –: Se bland annat domen i målet Orkem, punkterna 34 och 35, och domstolens dom i det ovannämnda målet Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, punkt 279, samt förstainstansrättens dom av den 20 februari 2001 i mål T-112/98, Mannesmannröhren-Werke mot kommissionen (REG 2001, s. II‑729), punkt 67 och följande punkter.

56 –: Se Europadomstolens dom av den 25 februari 1993 i målet Funke, serie A n° 256 A, § 44, av den 17 december 1996 i målet Saunders mot Förenade kungariket (rättsfallssamling 1996-VI, s. 2044, §§ 68–76) och av den 3 maj 2001 i målet J.B. mot Schweiz (rättsfallssamling 2001-III, s. 436, §§ 65 och 66).

57 –: Se Europadomstolens dom av den 8 februari 1996 i målet Murray mot Storbritannien (rättsfallssamling 1996-I, s. 30, § 50).

58 –: Se även, för ett liknande resonemang, Wils, W: ”The Commission notice on the non-imposition or reduction of fines in cartel cases: a legal and economic analysis”, E. L. Rev., 1997, s. 125–140, på s. 137.

59 –: Se domstolens dom av den 16 november 2000 i målet Finnboard mot kommissionen, punkt 58, och generaladvokaten Mischos förslag till avgörande i samma mål, punkt 24.

60 –: Se domen i det ovannämnda målet BPB De Eendracht mot kommissionen, punkt 323, och dom av den 14 maj 1998 i mål T-347/94, Mayr-Melnhof mot kommissionen (REG 1998 s. II‑1751), punkt 308.

61 –: Se bland annat dom av den 13 december 1984 i mål 106/83, Sermide (REG 1984, s. 4209), punkt 28, och av den 28 juni 1990 i mål C-174/89, Hoche (REG 1990 s. I‑2681), punkt 25.

62 –: Se förstainstansrättens dom i det ovannämnda målet BPB De Eendracht mot kommissionen, punkt 325, och av den 14 maj 1998 i mål T-338/94, Finnboard mot kommissionen (REG 1998, s. II‑1617), punkt 363 (efter överklagande fastställd genom domstolens dom av den 16 november 2000 i det ovannämnda målet Finnboard mot kommissionen), och domen i det ovannämnda målet Mayr-Melnhof mot kommissionen, punkt 330.

63 –: Se generaladvokaten Mischos förslag till avgörande i det ovannämnda målet Finnboard mot kommissionen, punkt 13.

64 –: Se förstainstansrättens dom i det ovannämnda målet Finnboard mot kommissionen, punkterna 364 och 365, och domstolens dom i det ovannämnda målet Finnboard mot kommissionen, punkt 58.

65 –: Se bland annat dom av den 1 oktober 1991 i mål C-283/90 P, Vidrányi mot kommissionen (REG 1991, s. I‑4339), punkt 12, och av den 2 mars 1994 i mål C-53/92 P, Hilti mot kommissionen (REG 1994, s. I‑667), punkt 10.

66 –: Se dom av den 1 juni 1994 i mål C-136/92 P, kommissionen mot Brazzelli Lualdi m.fl. (REG 1994, s. I‑1981), punkt 49, och av den 30 mars 2000 i mål C-265/97 P, VBA/Florimex m.fl. (REG 2000, s. I‑2061), punkt 139, beslut av den 16 september 1997 i mål C-59/96 P, Koelman mot kommissionen (REG 1997, s. I‑4809), punkt 33, och av den 6 oktober 1997 i mål C-55/97 P, AIUFASS och AKT mot kommissionen (REG 1997, s. I‑5383), punkt 24.

67 –: Se dom av den 28 maj 1998 i mål C‑8/95 P, New Holland Ford mot kommissionen (REG 1998, s. I‑3175), punkt 72, i det ovannämnda målet VBA mot Florimex m.fl., punkt 139, och beslut av den 27 januari 2000 i mål C-341/98 P, Proderec mot kommissionen (ej publicerat i rättsfallssamlingen), punkt 27.

68 –: Se bland annat domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Brazzelli Lualdi m.fl., punkt 66, dom av den 7 maj 1998 i mål C-401/96 P, Somaco mot kommissionen (REG 1998, s. I‑2587), punkt 54, och av den 17 december 1998 i mål C-185/95 P, Baustahlgewebe mot kommissionen (REG 1998, s. I-8417), punkt 24.

69 –: Domen i det ovannämnda målet Hilti mot kommissionen, dom av den 16 september 1997 i mål C-362/95 P, Blackspur DIY m.fl. mot rådet och kommissionen (REG 1997, s. I-4775), punkt 29, domen i det ovannämnda målet New Holland Ford mot kommissionen, punkt 26, domen i det ovannämnda målet Baustahlgewebe mot kommissionen, punkt 24, dom av den 9 september 1999 i mål C-257/98 P, Lucaccioni mot kommissionen (REG 1999, s. I-5251), punkterna 45–47, beslutet i det ovannämnda målet AIUFASS och AKT mot kommissionen, punkt 25, beslut av den 16 oktober 1997 i mål C-140/96 P, Dimitriadis mot revisionsrätten (REG 1997, s. I-5635), punkt 35, och beslutet i det ovannämnda målet Proderec mot kommissionen, punkt 28.

70 –: Se i ett fall av missuppfattning av den omtvistade rättsakten dom av den 27 januari 2000 i mål C-164/98 P, DIR International Film m.fl. mot kommissionen (REG 2000, s. I‑447), punkterna 47 och 48, och av den 11 september 2003 i mål C-197/99, Belgien mot kommissionen (REG 2003, s. I-0000), punkt 67.

71 –: Se i ett fall av missuppfattning av den omtvistade rättsakten domstolens ordförandes beslut av den 11 april 2001 i mål C-459/00 P (R), kommissionen mot Trenker (REG 2001, s. I‑2823), punkt 71.

72 –: Se i ett fall av missuppfattning av den omtvistade rättsakten domstolens dom av den 3 april 2003 i mål C-277/01 P, Parlement mot Samper (REG 2003, s. I‑3019), punkt 40.

73 –: Se replik till anslutningsöverklagandet, punkt 3.

74 –: Se KTS:s ansökan i mål T-45/98, bilaga 6.

75 –: Ibidem, bilaga 7.

76 –: Ibidem, bilaga 8.

77 –: Ibidem, bilaga 9.

78 –: Mål 40/73–48/73, 50/73, 54/73–56/73, 111/73, 113/73 och 114/73 (REG 1975, s. 1663), punkterna 77–84.

79 –: Mål 29/83 och 30/83 (REG 1984, s. 1679), punkterna 6–9.

80 –: Mål T‑6/89 (REG 1991, s. II‑1623; svensk specialutgåva, volym 11, s. 1), punkt 235.

81 –: Mål T‑134/94 (REG 1999, s. II‑239), punkterna 135–138.

82 –: Se bland annat domen i det ovannämnda målet Cascades mot kommissionen, punkt 78, av den 16 november 2000 i det ovannämnda målet Stora Kopparbergs Bergslags mot kommissionen, punkt 37, och av den 16 november 2000 i mål C-297/98 P, SCA Holding mot kommissionen (REG 2000, s. I‑10101), punkt 27.

83 –: Se domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Anic Partecipazioni, punkt 145, av den 16 november 2000 i det ovannämnda målet Stora Kopparbergs Bergslags mot kommissionen, punkt 38, och av den 7 januari 2004 i mål C-204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen (REG 2004, s. I‑0000), punkt 359.

84 –: Se uppgifter från KTS i företagets replik till anslutningsöverklagandet, punkt 35, vilka inte har ifrågasatts av kommissionen.

85 –: Dom av den 13 februari 1979 i mål 85/76, Hoffmann-La Roche mot kommissionen (REG 1979, s. 461; svensk specialutgåva, volym 4, s. 315), punkt 9.

86 –: Se för ett motsvarande synsätt dom av den 15 juli 1970 i mål 41/69, ACF Chemiefarma mot kommissionen (REG 1970, s. 661), punkt 26, av den 3 juli 1991 i mål C-62/86, AKZO mot kommissionen (REG 1991, s. I‑3359; svensk specialutgåva, volym 11, s. 249), punkt 29, och av den 31 mars 1993 i de förenade målen C‑89/85, C‑104/85, C‑114/85, C‑116/85, C‑117/85 och C‑125/85–C‑129/85, Ahlström Osakeyhtiö m.fl. mot kommissionen (REG 1993, s. I‑1307; svensk specialutgåva, volym 9, s. 651), punkt 135.

87 –: Mål C‑395/96 P och C‑396/96 P (REG 2000, s. I‑1365), punkt 143.

88 –: Mål C‑176/99 P (REG 2003, s. I‑0000), punkt 21.

89 –: Se bilaga 4 till den skrivelse som den 10 mars 1998 inlämnades av KTS till förstainstansrättens kansli i mål T-45/98, punkt 11 F.

90 –: Se kommissionens svarsinlaga, punkt 55.

91 –: Kommissionen analyserar i punkterna 94–102 i sin svarsinlaga rättsfall som, vilket den själv medgav (se svarsinlagan, punkt 54), angår en av de andra anmärkningarna, nämligen den tredje grunden om villkor i fråga om rätten till försvar.

92 –: Se punkt 161 i detta förslag.

93 –: Se punkt 162 i detta förslag.

94 –: Se särskilt KTN:s svar på det första meddelandet om anmärkningar, KTN:s svar på det andra meddelandet om anmärkningar, protokollet av den 28 maj 1997 från det tillfälle vid vilket företaget bereddes tillgång till handlingarna i ärendet och KTN:s förklaring av den 23 juli 1997 (bilagorna 6, 7, 8 respektive 9 i KTN:s ansökan i mål T-45/98).

95 –: Se punkt 27–39 i detta förslag.

96 –: Se Acerinox ansökan i mål T-48/98, s. 9.

97 –: Idem.

98 –: Se bland annat domen i det ovannämnda målet Baustahlgewebe mot kommissionen, punkt 58.

99 –: Domen i det ovannämnda målet Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen, punkt 1838.

100 –: Se bland annat domen i det ovannämnda målet Suiker Unie m.fl., punkt 164, och förstainstansrättens dom av den 11 december 2003 i mål T-56/99, Marlines mot kommissionen (REG 2003, s. I‑0000), punkt 46.

101 –: Se bland annat förstainstansrättens dom av den 15 mars 1994 i mål T-100/92, La Pietra mot kommissionen (REGP 1994, s. IA-83 och s. II-275), punkt 37.

102 –: Se bland annat förstainstansrättens dom av den 16 december 2003 i de förenade målen T-5/00 och T-6/00, Nederlandse Ferderatieve Vereniging voor de Groothandel op Elektrotechnisch Gebeid mot kommissionen (REG 2003, s. I-0000), punkt 174.

103 –: Se förslag till avgörande av domaren B. Vesterdorf i egenskap av tillförordnad generaladvokat i mål T-1/89, Rhône-Poulenc mot kommissionen (förstainstansrättens dom av den 24 oktober 1991, REG 1991, s. II‑867, på s. II‑956), och förstainstansrättens dom i det ovannämnda målet Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen, punkterna 1838 och 3172.

104 –: Se domen i det ovannämnda målet Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen, punkterna 1346–1349, och för ett motsatt fall förstainstansrättens dom av den 8 juli 2003 i mål T-65/02, Chetaud mot parlamentet (ej publicerat i rättsfallssamlingen), punkt 48 och följande punkter.

105 –: Eftersom denna persons namn var utelämnat i det omtvistade beslutet (se punkt 21 i skälen), utelämnar även jag det i detta förslag.

106 –: I det omtvistade telefaxet anges nämligen följande: ”Martin mentioned in a fax before Christmas that there is a possibility that surcharges ... could be applied from February onwards” (Martin nämnde i ett fax före jul att det var möjligt att påslagen skulle tillämpas från februari).

Top

Choose the experimental features you want to try