Conclusions
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV
GENERALADVOKAT JACOBS
föredraget den 18 september 2003(1)
Mål C-18/02
Danmarks rederiförening för DFDS Torline A/S
mot
LO Landsorganisationen i Sverige, SEKO Sjöfolk Facket för service och kommunikation
(begäran om förhandsavgörande från Arbejdsreten (Danmark))
1.
I förevarande mål har Arbejdsreten, Danmark, begärt att domstolen besvarar frågor avseende tolkningen av artikel 5.3 i Brysselkonventionen
om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område.
(2)
Den bestämmelsen utgör ett undantag från konventionens allmänna regel att domstolarna i den stat där svaranden har hemvist
är behöriga och ger behörighet ”om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, vid domstolen i den ort där skadan inträffade”.
Tillämpliga bestämmelser
2.
I artikel 2.1 i konventionen föreskrivs följande:
”Om inte annat föreskrivs i denna konvention, skall talan mot den som har hemvist i en konventionsstat väckas vid domstol
i den staten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap.”
3.
I artikel 5 föreskrivs, såvitt är relevant, följande:
”Talan mot den som har hemvist i en konventionsstat kan väckas i en annan konventionsstat:
...
- 3.
- om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, vid domstolen i den ort där skadan inträffade;
...”
4.
Rådets förordning (EG) Nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar
på privaträttens område antogs i enlighet med artiklarna 61 c och 67.1 EG.
(3)
Förordningen trädde i kraft den 1 mars 2002 och ersätter konventionen vad gäller förhållandet mellan de flesta konventionsstater.
Förordningen är emellertid varken bindande för eller tillämplig avseende Danmark.
(4)
5.
I artikel 5 i förordningen föreskrivs, såvitt är relevant, följande:
”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat kan väckas i en annan medlemsstat
...
3.
om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, vid domstolen i den ort där skadan inträffade eller kan inträffa,
...”
6.
I artikel 2 i protokollet om domstolens tolkning av Brysselkonventionen
(5)
föreskrivs, såvitt är relevant, följande:
”Följande domstolar har rätt att begära att domstolen skall meddela förhandsavgörande i en tolkningsfråga:
1.
...
– i Danmark: højesteret
...;
2.
konventionsstaternas domstolar när de utgör överinstans ...”
Målet vid den nationella domstolen
7.
Målet vid den nationella domstolen avser lagenligheten av stridsåtgärder som SEKO Sjöfolk Facket för Service och Kommunikation
(det svenska fackförbundet för sjömän inom sektorerna service och kommunikation, nedan kallat SEKO Sjöfolk)) varslat om gentemot
det danska rederiet DFDS Torline A/S i syfte att få till stånd ett kollektivavtal för den polska besättningen på fraktfartyget
Tor Caledonia, vilket ägs av DFDS och seglar mellan Göteborg (Sverige) och Harwich (Förenade kungariket).
8.
Tor Caledonia är registrerat i det danska internationella fartygsregistret och lyder därför under dansk lag. När de omständigheter
som är aktuella i målet vid den nationella domstolen inträffade, arbetade danska befäl och polska sjömän ombord. Den polska
besättningen var anställd enligt individuella avtal i enlighet med ett ramavtal mellan ett antal danska fackförbund och tre
danska rederiföreningar. Avtalen omfattades av dansk lag.
9.
Den 7 mars 2001 begärde SEKO Sjöfolk att ett kollektivavtal skulle slutas för den polska besättningen på Tor Caledonia. Den
9 mars 2001 avslog Danmarks rederiförening för DFDS räkning denna begäran. Enligt svensk lag har svenska fackförbund rätt
att inleda arbetstvister gentemot fartyg som seglar under utländsk flagg.
(6)
Genom telefaxmeddelande den 21 mars 2001 varslade SEKO Sjöfolk om begränsade stridsåtgärder, som trädde i kraft den 28 mars,
och uppmanade sina svenska medlemmar att inte acceptera erbjudanden om arbete på Tor Caledonia. I faxet sägs det även att
SEKO Sjöfolk uppmanade till sympatiåtgärder, nämligen stridsåtgärder av andra fackföreningar till stöd för SEKO Sjöfolks huvudåtgärd.
10.
SEKO Sjöfolks föreslagna stridsåtgärd skulle inte ha haft någon effekt på DFDS utan att stödjas av sympatiåtgärder, eftersom
företaget vare sig anställde eller avsåg att anställa svenska besättningsmän på Tor Caledonia. Emellertid varslade Svenska
Transportarbetarförbundet, nedan kallat (STAF) den 3 april 2001 om sympatiåtgärder som skulle träda i kraft den 17 april 2001,
och som bestod i en vägran att utföra varje form av arbete relaterat till Tor Caledonia. Detta skulle ha hindrat fartyget
från att ankras, lastas eller lossas i Göteborg. Av ordalydelsen i skrivelsen om varsel framgår det tydligt att sympatiåtgärden
utgjorde ett svar på SEKO Sjöfolks förfrågan.
11.
Det följer av beslutet om hänskjutande att Arbejdsreten enligt dansk lag
(7)
har exklusiv behörighet att pröva tillåtligheten av stridsåtgärder med anledning av krav på att kollektivavtal skall slutas
inom sektorer där något avtal inte finns. Det ankommer emellertid på de allmänna domstolarna att pröva anspråk om ersättning
för förluster till följd av stridsåtgärder, eller varsel därom, inom sektorer som inte omfattas av avtal. De allmänna domstolarna
kan dock inte pröva lagenligheten av en sådan stridsåtgärd.
12.
Den 4 april 2001 väckte Danmarks Rederiförening talan för DFDS räkning (nedan tillsammans kallade DFDS) vid Arbejdsreten och
yrkade att LO Landsorganisationen i Sverige (nedan kallad LO), för SEKO Sjöfolks och STAF:s räkning, skulle förpliktas medge
att de varslade strids– och sympatiåtgärderna var otillåtna och återkalla varslen.
13.
Vid en inledande förhandling inför Arbejdsreten den 11 april 2001 gick SEKO Sjöfolk med på att skjuta upp de varslade stridsåtgärderna
fram till dess Arbejdsretens beslut meddelats. SEKO Sjöfolk var emellertid inte behörig att skjuta upp sympatiåtgärderna.
14.
Den 16 april 2001 beslutade DFDS att ta Tor Caledonia ur drift på sträckan Göteborg–Harwich på grund av risken att fartyget
inte skulle kunna upprätthålla oförändrad drift. Därefter ersattes fartyget med ett annat som arrenderats för detta ändamål.
15.
Den 18 april 2001 sköt STAF upp varslet om sympatiåtgärder. DFDS frånföll därefter talan i målet i den del den avsåg STAF.
16.
Den 7 januari 2002 väckte DFDS skadeståndstalan mot SEKO Sjöfolk vid Sø– og Handelsretten, Köpenhamn. Det sökta skadeståndet
avser DFDS förluster genom att Tor Caledonia togs ur drift och genom arrendering av ett ersättningsfartyg. Förlusterna anses
motsvara ungefär 60 000 euro.
17.
Vid Arbejdsreten har SEKO Sjöfolk, företrätt av LO (nedan tillsammans kallade SEKO Sjöfolk), gjort gällande att den domstolen
saknar behörighet. SEKO Sjöfolk har anfört att undantagsregeln i artikel 5.3 i Brysselkonventionen inte är tillämplig eftersom
DFDS inte har yrkat någon ersättning. Dessutom, eftersom SEKO Sjöfolk kommer att vara tvungen att återkalla varslet om stridsåtgärder
om Arbejdsreten bestämmer att dessa åtgärder är otillåtna, föreligger inte någon grund för en senare skadeståndstalan. SEKO
Sjöfolk godtar påståendet att det finns en risk för att en lagenlig kollektiv konflikt kan medföra otillåtna, skadegörande
och ersättningsgrundande sympatikonflikter. Förbundet anser dock att enbart den omständigheten att en sådan risk föreligger
inte medför att ett mål som bara rör frågan huruvida huvudkonflikten är lagenlig är ett mål ”avseende utomobligatoriskt skadestånd”
i den mening som avses i artikel 5.3 i konventionen. SEKO Sjöfolk anser att en talan mot dess varsel om stridsåtgärder omfattas
av huvudregeln i artikel 2 i konventionen och därför skulle ha väckts vid svensk domstol.
18.
Arbejdsreten har ställt följande tolkningsfrågor till domstolen:
Fråga 1:
- a)
- Omfattar artikel 5.3 i konventionen mål som rör frågan huruvida kollektiva stridsåtgärder i syfte att få kollektivavtal till
stånd är otillåtna, när en eventuell skada till följd av sådana otillåtna stridsåtgärder är skadeståndsgrundande enligt reglerna
för utomobligatoriskt skadestånd, så att talan om de varslade kollektiva stridsåtgärdernas tillåtlighet kan väckas vid domstolen
på den ort där talan kan väckas om skadestånd till följd av stridsåtgärderna?
- b)
- Fordras det i detta fall att skadan är en säker eller sannolik följd av dessa stridsåtgärder i sig, eller är det tillräckligt
att stridsåtgärderna i fråga är en nödvändig förutsättning för, och kan utgöra grund för, sympatiåtgärder som ger upphov till
skada?
- c)
- Gör det någon skillnad att den varslande parten sköt upp genomförandet av de varslade kollektiva stridsåtgärderna efter det
att talan hade väckts, i avvaktan på domstolens avgörande beträffande tillåtligheten?
Fråga 2:
Skall artikel 5.3 tolkas så, att en skada som uppkommer till följd av kollektiva stridsåtgärder, som vidtagits av ett fackförbund
i ett land där ett fartyg registrerat i ett annat land (flaggstaten) seglar i syfte att få till stånd ett avtal för sjömännen
ombord på fartyget, kan betraktas av fartygets rederi som en skada som uppkommit i flaggstaten, vilket medför att rederiet,
med stöd av bestämmelsen, kan väcka skadeståndstalan i flaggstaten mot fackförbundet?
19.
DFDS, SEKO Sjöfolk, den danska och den svenska regeringen, Förenade kungarikets regering samt kommissionen har inkommit med
skriftliga yttranden, och de var alla, utom Förenade kungarikets regering, närvarande vid förhandlingen.
Arbejdsretens behörighet att begära förhandsavgörande
20.
Frågan uppkommer, såsom den brittiska regeringen har påpekat, huruvida Arbejdsreten har behörighet att begära förhandsavgörande
från domstolen. I enlighet med protokollet om domstolens tolkning av konventionen,
(8)
har domstolarna som uppräknas i artikel 2.1, som inte omfattar Arbejdsreten, och domstolar som utgör överinstans i enlighet
med artikel 2.2 rätt att begära förhandsavgörande.
21.
Det följer av beslutet om hänskjutande att i enlighet med dansk rätt
(9)
är Arbejdsreten den enda domstol med behörighet att döma i mål avseende tillåtligheten av varslade kollektiva stridsåtgärder.
Den danska regeringen tillägger att Arbejdsreten är både första och sista instans. Dess beslut kan därför inte överklagas.
I beslutet om hänskjutande har Arbejdsreten gjort gällande att den därför skall anses utgöra överinstans.
22.
Att vissa domstolar i första instans uteslutits från förteckningen över domstolar som får begära att domstolen skall meddela
förhandsavgörande har enligt Jenard
(10)
till syfte att förhindra att domstolen får alltför många tolkningsfrågor, särskilt i betydelselösa fall.
23.
Syftet är helt klart förståeligt vad gäller domstolar i första instans vars beslut kan överklagas till högre instans. I fall
som det förevarande där den nationella domstolen utgör både första och sista instans finns det inte någon övertygande motivering
för att inte ge Arbejdsreten möjligheten att begära ett förhandsavgörande från domstolen.
24.
I enlighet med vad den danska regeringen har anfört skulle detta även innebära att frågor angående tolkningen av konventionen
i vissa arbetsrättsliga sammanhang aldrig skulle prövas av domstolen. Detta kan inte ha varit konventionens och protokollets
upphovsmäns avsikt.
25.
Det bör även tilläggas att Schlosser
(11)
ansåg att uttrycket ”överinstans” i artikel 2.2 i protokollet inte skulle ges en begränsad teknisk innebörd utan i stället
skulle omfatta varje talan vid en högre instans, vilket får anses innebära att uttrycket omfattar varje domstol vars beslut
är slutliga.
26.
Denna tolkning är även förenlig med bestämmelserna om tolkningsfrågor i förordning nr 44/2001.
(12)
Enligt artikel 68.1 EG skall sådana frågor ställas genom begäran om att domstolen skall meddela förhandsavgörande enligt
artikel 234 EG under förutsättning att endast domstolar ”mot vars avgörande det inte finns något rättsmedel enligt nationell
lagstiftning” har rätt att framställa en sådan begäran. Arbejdsreten omfattas helt klart av denna definition.
27.
Jag anser följaktligen att Arbejdsreten, i enlighet med protokollet om tolkning av konventionen, är behörig att begära att
domstolen skall meddela förhandsavgörande.
Fråga 1 a
28.
Arbejdsreten har ställt fråga 1 a för att få klarhet i huruvida en talan vid en domstol som avser att fastställa att varslade
stridsåtgärder är otillåtna som en nödvändig förutsättning för en skadeståndstalan vid en annan domstol omfattas av begreppet
”talan avseende skadestånd utanför avtalsförhållande”, i enlighet med artikel 5.3 i konventionen.
29.
Jag anser, liksom DFDS, den danska regeringen och Förenade kungarikets regering samt kommissionen att denna fråga skall besvaras
jakande. SEKO Sjöfolk och den svenska regeringen har gjort gällande att frågan skall besvaras nekande.
30.
Den senare uppfattningen är enligt min mening oförenlig med konventionens lydelse, systematik och syfte, såsom dessa har tolkats
av domstolen.
31.
Enligt kommissionen har artikel 5.3, särskilt i den tyska
(13)
och den engelska språkversionen, givits en omfattande lydelse, så att en talan enbart på grund av den omständigheten att
den har anknytning till utomobligatoriskt skadestånd omfattas av bestämmelsen. Även enligt rättspraxis skall uttrycket ges
en vidsträckt tolkning. I domen i målet Mines de Potasse d’Alsace,
(14)
som är domstolens första avgörande avseende artikel 5.3, slog domstolen fast att artikel 5.3 genom den vittomfattande formuleringen
omfattar ett stort antal olika typer av skadeståndsansvar. Därefter, domen i målet Kalfelis,
(15)
konstaterade domstolen att ”begreppet skadestånd utanför avtalsförhållanden bör anses omfatta varje talan som syftar till
att gentemot en svarande göra gällande ett ansvar som inte är hänförligt till ett avtal enligt artikel 5.1”.
32.
Denna definition verkar vara avsedd att omfatta sådana mål som dem som beskrivs av den hänskjutande domstolen i första frågan
punkt a, nämligen mål avseende tillåtligheten av stridsåtgärder ”när en eventuell skada till följd av sådana ... åtgärder
är skadeståndsgrundande enligt reglerna för utomobligatoriskt skadestånd ”.
(16)
33.
SEKO Sjöfolk har emellertid gjort gällande att målet vid Arbejdsreten saknar anknytning till begreppet ”skadestånd utanför
avtalsförhållanden” i den mening som avses i artikel 5.3, eftersom DFDS inte grundar sin talan på bestämmelserna om utomobligatoriskt
skadestånd utan enbart på den påstådda rättsstridigheten av varslet om stridsåtgärder. Inför Arbejdsreten har inte någon talan
om ersättning, till exempel skadestånd, förts. Den domstolen saknar i vilket fall som helst behörighet att pröva en sådan
talan.
34.
Jag delar inte den inställningen.
35.
För det första, såsom den danska regeringen och Förenade kungarikets regering har anfört, har konventionen inte medfört en
harmonisering av konventionsstaternas nationella rättegångsregler.
(17)
Konventionsstaterna har fortfarande behörighet att besluta om hur en talan avseende skadeståndsansvar utanför avtalsförhållanden
skall föras. Av beslutet om hänskjutande framgår att Danmark har givit exklusiv behörighet till Arbejdsreten att besluta över
lagenligheten av stridsåtgärder medan de vanliga domstolarna är behöriga att själva pröva mål om indirekt skada. Det är således
inte korrekt att anse dessa förfaranden vara åtskilda vid tillämpningen av artikel 5.3.
36.
För det andra skulle en sådan tolkning innebära, i ett fall som det förevarande, att en klagande som avser att väcka talan
vid domstolen i den ort där skadan inträffade, för att fastställa skadeståndsansvar för rättsstridig åtgärd, inte skulle kunna
göra det innan han väcker talan vid domstolarna i en annan konventionsstat för att få till stånd en prövning av åtgärdens
tillåtlighet. Ett sådant resultat skulle inte vara fördelaktigt ur processekonomisk synvinkel eller för intresset av god rättskipning.
Det är inte heller säkert att alla konventionsstater erkänner en rätt att föra talan för att fastställa tillåtligheten av
stridsåtgärder, vilket under sådana omständigheter skulle kunna hindra den enskilde från att föra talan vid domstol i den
ort där skadan inträffade i syfte att fastställa skadeståndsansvar för indirekt skada.
37.
Slutligen framgår det klart av domstolens dom i målet Henkel,
(18)
som meddelades efter det att begäran om förhandsavgörande hade gjorts och de skriftliga yttranden inkommit i detta mål, att
artikel 5.3 kan vara tillämplig i mål som inte avser ett yrkande om betalning. Frågan i det målet var i huvudsak huruvida
en talan som en konsumentskyddsorganisation väcker vid domstol i förebyggande syfte, och som innebär att en näringsidkare
skall förbjudas att i avtal med enskilda använda sig av villkor som har konstaterats vara oskäliga, avser avtal i den mening
som avses i artikel 5.1 i konventionen eller skadestånd utanför avtalsförhållanden i den mening som avses i artikel 5.3. Domstolen
slog fast att en sådan talan syftar till att ålägga svaranden ett skadeståndsansvar, ”avseende näringsidkarens utomobligatoriska
skyldighet att i sina konsumentförhållanden låta bli att handla på ett visst sätt som ogillas av lagstiftaren”.
(19)
38.
Domstolen anförde dessutom att begreppet skada i artikel 5.3 är omfattande. Detta innebär, såvitt avser konsumentskydd, att
begreppet inte bara omfattar de fall där en enskild personligen har lidit skada, utan även de fall där rättsordningens funktion
påverkas till följd av användningen av oskäliga avtalsvillkor, vilket är sådana organisationer som den sökande har till uppgift
att hindra.
(20)
39.
I förevarande fall är SEKO Sjöfolks talan helt klart jämförbar med talan i målet Henkel på så sätt att den syftar till att
fastställa SEKO Sjöfolks skadeståndsansvar avseende dess utomobligatoriska skyldighet att avstå från handlande som ogillas
av lagstiftaren och som denne fastslagit är oacceptabelt. Dessutom är, som kommissionen har påpekat och som framgår av lydelsen
av artikel 1 b, DFDS talan, till skillnad från den i målet Henkel, direkt relaterad till SEKO Sjöfolks eventuella skadeståndsansvar
eftersom en fastställelse av den rättsstridighet som avses i den förstnämnda talan är en förutsättning för bedömningen av
det skadeståndsansvar som är i fråga i målet vid Sø– og Handelsret, Köpenhamn.
40.
Domstolen har mer allmänt anfört följande i domen i målet Henkel:
”Den särskilda behörighetsregeln i artikel 5.3 i Brysselkonventionen grundas på att det finns ett särskilt nära samband mellan
målet och domstolen i den ort där skadan inträffade, vilket med hänsyn till intresset av en god rättskipning och ett ändamålsenligt
förfarande gör det befogat att nämnda domstol ges behörighet ... Domstolen i den ort där skadan inträffade är nämligen i regel
den mest lämpade att avgöra saken, särskilt med hänsyn till dess närhet till målet och till att bevisupptagning underlättas.
Dessa överväganden gäller emellertid på samma sätt oavsett om målet avser ersättning för en redan uppkommen skada eller en
talan som syftar till att hindra att skada uppkommer.”21 –Punkt 46 i domen, vilken hänvisar till domen i målet Mines de Potasse d’Alsace, se fotnot 14, punkterna 11 och 17, dom
av den 11 januari 1990 i mål C-220/88, Dumez France och Tracoba (REG 1990, s. I-49), punkt 17, domen i målet Shevill, se fotnot
17, punkt 19, och dom av den 19 september 1995 i mål C-364/93, Marinari (REG 1995, s. I-2719), punkt 10.
41.
Enligt min uppfattning gör sig alla dessa överväganden även gällande i ett fall som det som är i fråga i målet vid den nationella
domstolen, där det enligt nationella bestämmelser om kompetensfördelning krävs att, innan en talan om skadestånd som beror
på en parts beteende kan väckas i en domstol, frågan huruvida detta beteende är rättsstridigt skall prövas i en annan domstol.
42.
Följaktligen är mitt svar på den första frågan punkt a att när det i lagstiftningen i en konventionsstat föreskrivs att en
domstol i den staten har exklusiv behörighet att pröva tillåtligheten av stridsåtgärder och en annan domstol i samma stat
är behörig att pröva yrkanden om ersättning för skada som orsakats av otillåtna stridsåtgärder, omfattas en talan avseende
ett påstående att stridsåtgärderna är otillåtna vid den första domstolen av begreppet ”talan avser skadestånd utanför avtalsförhållande”,
i den mening som avses i artikel 5.3 i konventionen.
Första frågan punkt b
43.
Arbejdsreten har ställt den första frågan punkt b för att få klarhet i huruvida artikel 5.3 skall tillämpas på de förhållanden
som är föremål för prövning i målet vid den nationella domstolen att, varje skada som uppkommit måste vara en säker eller
trolig följd av stridsåtgärderna i fråga eller om det är tillräckligt att stridsåtgärderna utgör ett nödvändigt villkor och
en möjlig grund för sympatiåtgärder som kommer att leda till skada.
44.
Frågan har ställts därför att de stridsåtgärder som SEKO Sjöfolk varslat om inte i sig själva skulle leda till skada för DFDS.
Sympatiåtgärden som STAF varslat om på SEKO Sjöfolks uppmaning skulle däremot ha lett till sådan skada. Begreppet sympatiåtgärd
förutsätter att det föreligger en huvudkonflikt. I begäran om förhandsavgörande har det dessutom gjorts gällande att enligt
både dansk och svensk lagstiftning måste det föreligga en tvist som har till syfte att få till stånd ett kollektivavtal innan
andra fackförbund kan varsla om sympatiåtgärder.
45.
Det är endast SEKO Sjöfolk som anser att det är en nödvändig förutsättning att varje inträffad skada är en säker eller trolig
följd av stridsåtgärderna i fråga. SEKO Sjöfolk har anfört två skäl till stöd för sin uppfattning.
46.
För det första har SEKO Sjöfolk gjort gällande att artikel 5.3 enbart är tillämplig när det verkligen föreligger en skada
som leder till ekonomisk skada som utgör föremålet för ett yrkande om ersättning.
47.
Det följer dock av domstolens rättspraxis att det inte är nödvändigt i den mening som avses i artikel 5.3 att visa faktisk
skada som lett till ekonomisk skada.
(22)
Dessutom är det omöjligt att visa sådan skada när förfarandet i fråga syftar till att få till stånd ett domstolsbeslut i
syfte att hindra agerandet som är föremål för målet. En sådan talan kan inte desto mindre utgöra en talan som avser skadestånd
utanför avtalsförhållande i den mening som avses i artikel 5.3.
(23)
Detta kan även, beroende av omständigheterna, vara fallet i förfaranden som, i avvaktan på slutligt avgörande, syftar till
att fastställa att ett visst beteende är rättsstridigt, såsom förfarandet vid Arbejdsreten i förevarande fall.
48.
SEKO Sjöfolk har mer allmänt gjort gällande att enbart den omständigheten att det alltid finns en risk att stridsåtgärder
leder till rättsstridiga sympatiåtgärder, vilka ger upphov till en rätt till skadestånd, inte innebär att en talan som enbart
avser tillåtligheten av huvudkonflikten är en talan som avser skadestånd utanför avtalsförhållandet i den mening som avses
i artikel 5.3.
49.
I samband med första frågan punkt a har jag redan redogjort för varför jag, när såsom i förevarande fall talan avseende tillåtligheten
av huvudåtgärden utgör en viktig förutsättning för förfarandet om skadestånd för skada som orsakats av den åtgärden, anser
att det första förfarandet avser skadestånd utanför avtalsförhållanden i den mening som avses i artikel 5.3. I sitt yttrande
avseende fråga 1 b har SEKO Sjöfolk i huvudsak gjort gällande att det första förfarandet inte kan utgöra en talan som avser
skadestånd utanför avtalsförhållanden om det varken är säkert eller troligt att huvudåtgärden kommer att leda till direkt
skada.
50.
Dessa synpunkter ger upphov till frågan hur långt den domstol där talan med stöd av artikel 5.3 först väcktes måste gå in
på sakfrågorna i målet för att fastställa om den är behörig i enlighet med den bestämmelsen.
51.
Domstolen har uttalat att det följer av konventionens syfte att främja rättssäkerheten att den domstol vid vilken talan väckts
skall kunna pröva sin behörighet utan att behöva pröva målet i sak.
(24)
I synnerhet preciserar konventionen inte under vilka omständigheter den orsakande handlingen kan anses vara skadebringande
gentemot den drabbade eller vilken bevisning käranden skall förebringa vid den domstol där talan inletts för att denna skall
kunna avgöra om talan är berättigad.
(25)
Dessa frågor avser tillämpning av nationell rätt och skall avgöras av den domstol som i enlighet med konventionens bestämmelser
är behörig i målet.
52.
Det står inte desto mindre klart att det kan föreligga omständigheter under vilka den domstol vid vilken talan först väcktes
är tvingad att åtminstone göra en preliminär bedömning i sak för att kunna avgöra om målet avser skadestånd utanför avtalsförhållanden
i den mening som avses i artikel 5.3. I annat fall skulle en svarande kunna frånta den domstol där talan väcktes behörigheten
att döma i målet, enbart genom att påstå att klaganden inte orsakats indirekt skada och därför inte har rätt till utomobligatoriskt
skadestånd.
53.
Beträffande det jämförbara fallet med artikel 5.1 i konventionen som ger behörighet i frågor som avser avtal till domstolen
i uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser, har domstolen slagit fast att ”den nationella domstolens behörighet
att avgöra frågor avseende ett avtal även omfattar behörigheten att bedöma huruvida själva avtalet skall anses ha kommit till
stånd, eftersom en sådan bedömning är nödvändig för att den domstol vid vilken talan väckts skall kunna avgöra om den är behörig
i enlighet med konventionen eller inte. Om så inte var fallet skulle verkan av artikel 5.1 äventyras eftersom det då skulle
vara tillräckligt att endera parten hävdade att något avtal inte föreligger för att förhindra att dessa bestämmelser tillämpas.
Brysselkonventionens syfte och anda medför tvärtom att denna bestämmelse skall tolkas så, att den domstol som har att pröva
en tvist rörande ett avtal är behörig att på eget initiativ pröva huruvida de grundläggande villkoren för dess behörighet
är uppfyllda på grundval av det bedömningsunderlag som parterna har lämnat angående frågan huruvida det föreligger ett avtal
eller ej.”
(26)
54.
Denna uppfattning återspeglar dessutom artikel 20 stycke 1 i konventionen, där det föreskrivs att om talan har väckts vid
en domstol i en konventionsstat mot en svarande som inte går i svaromål (på annat sätt än att bestrida domstolens behörighet)
(27)
”skall domstolen självmant förklara sig obehörig, såvida den inte är behörig enligt bestämmelserna i denna konvention”. Enligt
Jenard är ”artikel 20 en av de mest betydelsefulla bestämmelserna i konventionen: den nationella domstolen skall självmant
avgöra vad den är behörig till enligt konventionens bestämmelser. Det är inte tillräckligt att domstolen godtar sökandens
medgivande avseende dess behörighet. Den skall själv försäkra att sökanden visar att domstolen har internationell behörighet.”
(28)
55.
I domen i målet Shevill
(29)
ställdes en fråga till domstolen avseende bevisbördans omfattning. Frågan var huruvida domstolen i orten där skadan uppkommit
i enlighet med artikel 5.3 skall, när den avgör om den är behörig, följa särskilda regler som skiljer sig från dem som föreskrivits
i dess nationella rätt, såvitt avser bedömningen av den omtvistade handlingens skadebringande karaktär och såvitt avser bevisningen
beträffande förekomsten och omfattningen av den skada som den som drabbats gör gällande. Domstolen konstaterade att dessa
frågor skall den ifrågavarande nationella domstolen själv avgöra med tillämpning av den materiella rätt som anvisas av dess
nationella lagvalsregler, under förutsättning att en sådan tillämpning inte undergräver konventionens avsedda effekt.
56.
Konventionens ändamålsenliga verkan skulle emellertid äventyras om domstolarna i den ort där helt oförutsebar skada har inträffat
ges behörighet i mål avseende skadestånd utanför avtalsförhållanden. Konventionens ändamål är att ange bestämda och förutsebara
behörighetsregler.
(30)
Med särskild hänvisning till artikel 5.3 har domstolen förkastat en tolkning av konventionen som skulle leda till att behörig
domstol utpekas till följd av osäkra och slumpmässiga omständigheter
(31)
och har anfört att det är nödvändigt att de behörighetsregler som avviker från huvudregeln i konventionen tolkas på så sätt
att en normalt välunderrättad svarande rimligtvis kan förutse vid vilka domstolar – utöver domstolarna i hans hemviststat
– talan kan väckas mot honom.
(32)
Detta kommer helt klart inte att vara fallet om talan kan väckas mot en svarande vid domstolarna i den ort där en helt oförutsebar
skada har orsakats av den skadebringande handlingen i fråga.
57.
I enlighet med första frågan punkt b verkar detta emellertid inte vara fallet i förevarande mål eftersom den nationella domstolen
beskriver huvudkonflikten som en nödvändig förutsättning och möjlig grund för sympatiåtgärder som kan orsaka skada. SEKO Sjöfolk
godtar dessutom att det föreligger en risk att varje stridsåtgärd kan leda till olagliga sympatiåtgärder. Det verkar därför
som om skador som orsakats av sympatiåtgärder inte kan anses utgöra oförutsebara följder av huvudkonflikten.
58.
Följaktligen skall den andra frågan besvaras så, att när lagstiftningen i en konventionsstat ger en domstol i den staten exklusiv
behörighet att pröva tillåtligheten av stridsåtgärder och en annan domstol i den staten behörighet att pröva yrkanden om ersättning
för skada som orsakats av sådana otillåtna åtgärder, skall förfaranden vid den första domstolen i vilket det yrkats fastställelse
av att stridsåtgärder är otillåtna anses avse ”skadestånd utanför avtalsförhållanden” i den mening som avses i artikel 5.3.
Det gäller även när de stridsåtgärder som talan avser inte har orsakat direkt skada för klaganden, under förutsättning att
huvudkonflikten utgör en nödvändig förutsättning och möjlig grund för sympatiåtgärder som kommer att orsaka skada.
Första frågan punkt c
59.
Arbejdsreten har ställt den första frågan punkt c för att få klarhet i huruvida den omständigheten att genomförandet av de
varslade kollektiva stridsåtgärderna sköts upp av den varslande parten efter det att talan hade väckts, och till dess att
den hänskjutande domstolen hade avgjort om den är behörig, påverkar tillämpningen av artikel 5.3 under sådana omständigheter
som föreligger i målet vid den nationella domstolen.
60.
DFDS, den danska regeringen och Förenade kungarikets regering samt även kommissionen har gjort gällande att denna fråga skall
besvaras nekande. SEKO Sjöfolk har å andra sidan anfört att ett uppskjutande av åtgärderna under de aktuella omständigheterna
medför att förfarandet inte omfattas av artikel 5.3.
61.
SEKO Sjöfolk i synnerhet har gjort gällande att den omständigheten att det var möjligt för DFDS att skjuta upp konflikten
innan den bröt ut och att den omständigheten att DFDS även gjorde så visar att förevarande mål inte gäller ersättning. Avsikten
är i stället att definiera vad som utgör en tillåten stridsåtgärd. SEKO Sjöfolk anser att detta följer av den omständigheten
att DFDS har anfört att beslutet att ta fartyget ur drift fattades efter det att konflikten hade skjutits upp vid förhandlingen
den 11 april 2001. Om DFDS talan bifalles kommer åtgärderna inte att genomföras, vilket medför att en rätt till skadestånd
eller ersättning inte föreligger. Om Arbejdsreten i stället skulle döma till SEKO Sjöfolks fördel skulle både varslet och
åtgärderna anses tillåtna
ab initio, vilket medför att det inte heller i detta fall skulle föreligga någon rätt till ersättning. SEKO Sjöfolk har avslutningsvis
gjort gällande att den omständigheten att konflikten sköts upp till dess att Arbejdsreten avgör dess lagenlighet fråntar förfarandet
dess eventuella skadeståndsrättsliga natur.
62.
Det skall inledningsvis anmärkas att, i enlighet med diskussionen som fördes avseende första frågan punkterna a och b, enbart
den omständigheten att det inte yrkats ersättning inte är tillräckligt för att utesluta en tillämpning av artikel 5.3. SEKO
Sjöfolks argumentering är oriktig i den utsträckning den grundas på den motsatta uppfattningen.
63.
En mer allmän fråga ligger bakom den hänskjutande domstolens fråga, nämligen huruvida händelser efter det att talan har väckts
kan inverka på fördelningen av behörighet mellan domstolar i enlighet med konventionens bestämmelser. Min uppfattning är att
denna fråga skall besvaras nekande.
64.
Som nämnts ovan
(33)
är konventionens ändamål att ange bestämda och förutsägbara behörigheter.
(34)
Dessutom skall de behörighetsregler som avviker från huvudregeln i konventionen tolkas på så sätt att en normalt välunderrättad
svarande rimligtvis kan förutse vid vilka domstolar – utöver domstolarna i hans hemviststat – talan kan väckas mot honom.
(35)
Att en domstol som är behörig i enlighet med konventionens bestämmelser fråntas sin behörighet efter det att talan har väckts
till följd av den klagandes senare agerande innebär en allvarlig kränkning av rättssäkerhetsprincipen.
65.
Sådant agerande kan påverka skadeståndsansvaret eller ersättningsbeloppet när målet skall avgöras. Även detta är emellertid
en fråga om materiell rätt som skall avgöras av domstolen, som är behörig i enlighet med konventionens bestämmelser.
66.
Följaktligen skall första frågan punkt c besvaras så, att när lagstiftningen i en konventionsstat ger en domstol i den staten
exklusiv behörighet att pröva om stridsåtgärder är otillåtna och en annan domstol i den staten behörighet att pröva yrkanden
om ersättning för skada som orsakats av sådana stridsåtgärder, skall förfarandet vid den första domstolen, i vilket det yrkats
fastställelse av att stridsåtgärder är otillåtna, anses avse ”skadestånd utanför avtalsförhållanden” i den mening som avses
i artikel 5.3. Detta gäller även när genomförandet av åtgärderna hade skjutits upp av den varslande parten efter det att talan
hade väckts och till dess den domstol vid vilken talan har väckts har avgjort huruvida den är behörig.
Andra frågan
67.
Med den andra frågan avser den hänskjutande domstolen väsentligen att få klarhet i huruvida skadan, under de omständigheter
som föreligger i målet vid den nationella domstolen, kan anses ha inträffat i Danmark så att talan kan väckas där. Trots att
den nationella domstolens fråga hänvisar till kollektiva stridsåtgärder som ”genomförts”, är min utgångspunkt att det ordet
användes i betydelsen ”varslade”, i stället för ”faktiskt utförda”.
68.
DFDS och den danska regeringen har gjort gällande att den andra frågan skall besvaras jakande. SEKO Sjöfolk och kommissionen
är av motsatt uppfattning. Den brittiska regeringen har anfört att frågan skall besvaras i enlighet med den nationella lagstiftning
som anses vara tillämplig enligt dansk internationell privaträtt.
69.
I domen i målet Mines de Potasse D’Alsace
(36)
konstaterade domstolen att uttrycket ”den ort där skadan inträffade” i artikel 5.3 skall tolkas så att det ger sökanden frihet
att väcka talan antingen på skadeorten eller på handlingsorten. Domstolen förklarade att både handlingsorten och skadeorten
utgör en betydelsefull anknytningspunkt för att bestämma domstols behörighet, eftersom de var för sig efter omständigheterna
kan vara särskilt betydelsefulla från bevis– och processföringssynpunkt. Valet av endast handlingsorten skulle i många fall
medföra att behörigheten enligt artikel 2 och behörigheten enligt artikel 5.3 i konventionen sammanföll, så att den sistnämnda
bestämmelsen skulle förlora sin ändamålsenliga verkan.
(37)
70.
Domstolen framhöll i domen i målet
Shevill att i fall av en ärekränkning via en tidningsartikel som sprids inom flera konventionsstaters territorium kan orten där den
orsakade händelsen inträffade enligt denna rättspraxis inte vara någon annan än den där utgivaren av den omtvistade publikationen
är etablerad, eftersom den utgör ursprungsorten för skadan från vilken ärekränkningen har uttalats och spridits ut.
(38)
71.
I förevarande fall består handlingen som orsakat skada helt klart av stridsåtgärderna. I analogi med domen i målet Shevill
skulle denna handling anses ha sitt ursprung i Sverige, där åtgärderna varslades.
72.
Beträffande tolkningen av begreppet skadeorten, angående vilken Arbejdsreten har sökt vägledning, har domstolen i sitt avgörande
i domen i målet Shevill konstaterat att den orten är den plats där den handling som medför skadeståndsansvar utanför ett avtalsförhållande
har medfört skada. När det gäller internationell ärekränkning i pressen visar sig det angrepp som en publikation gör på en
fysisk eller juridisk persons ära, rykte eller aktning på de platser där publikationen sprids då den drabbade är känd där.
(39)
73.
I analogi med den domen skall i förevarande mål platsen där skadan inträffade anses vara platsen där varslet om stridsåtgärder
– det vill säga handlingen som orsakade skada – har medfört skada. Den huvudsakliga skada för vilken den klagande har yrkat
ersättning för vid Sø– och Handelsret består i den omständigheten att Tor Caledonia togs ur drift och ersattes med ett fartyg
som arrenderats för detta ändamål, vilket DFDS ansåg vara nödvändigt med hänsyn till varslet om stridsåtgärder. Handlingen
i fråga förefaller ha lett till skada i Danmark. Det är emellertid, som den brittiska regeringen har gjort gällande, den nationella
domstolens uppgift att göra en lämplig bedömning av de faktiska omständigheterna för att avgöra var den handling som medför
skadeståndsansvar har lett till skada.
(40)
74.
SEKO Sjöfolk och kommissionen har emellertid, mot bakgrund av domstolens avgörande i domen i målet Marinari,
(41)
gjort gällande att begreppet ”den ort där skadan inträffade” inte omfattar orten där den drabbade led ekonomisk skada till
följd av en skada som uppkom och medförde skada i en annan stat. SEKO Sjöfolk och kommissionen drar slutsatsen att under de
i detta mål aktuella omständigheterna är orten där skadan inträffade inte Danmark utan Sverige.
75.
I domen i målet Marinari hade klaganden väckt talan avseende förluster som ansågs ha orsakats av åtgärder som vidtagits av
anställda på svarandens bank. I det fallet inträffade både den kausala händelsen (åtgärderna som tillskrivs de anställda på
svarandens bank) och den ursprungliga skadan (beslagtagandet av ”promissory notes” som deponerats av Antonio Marinari och
hans senare frihetsberövande) i en och samma stat. Endast den yrkade indirekta skadan (ekonomisk förlust) kunde ha inträffat
i en annan stat. Domstolen fastställde att begreppet ”den ort där skadan inträffade” inte skall tolkas så extensivt att det
skall anses omfatta varje ort där man kan märka de skadliga följderna av en omständighet som redan har förorsakat en skada
som faktiskt har uppkommit på en annan ort. Följaktligen kan inte begreppet anses omfatta den ort där den som drabbats påstår
att han lidit en förmögenhetsskada som en följd av en omedelbar skada, vilken har uppkommit och drabbat denne i en annan konventionsstat.
(42)
76.
Domstolens avgörande i målet Marinari är därför inte tillämpligt i fall där all skada inträffade i en och samma konventionsstat.
Det ankommer på den nationella domstolen att avgöra om så är fallet i förevarande fall.
77.
DFDS grundar delvis sin slutsats att orten där skadan inträffade är Danmark på den omständigheten att syftet med den föreslagna
stridsåtgärden var att ändra anställningsvillkoren ombord på Tor Caledonia, vilket är ett danskregistrerat fartyg och därför
anses utgöra danskt territorium. Den danska regeringen har också anfört att det är av vikt att åtgärderna som lett till skadan
syftade till att ha en skadebringande verkan och påverka motpartens agerande på den ort där fartyget som åtgärderna avsåg
är registrerat, och även där viktiga beslut avseende anställningsvillkoren fattas, nämligen ombord. Den brittiska regeringen
och kommissionen anser däremot att ett fartygs nationalitet inte är relevant när det gäller att fastställa orten där skadan
inträffade i den mening som avses i artikel 5.3 i konventionen.
78.
Jag delar uppfattningen att Tor Caledonias nationalitet inte är av betydelse för frågorna som hänskjutits av den nationella
domstolen i förevarande fall. Inte någon av de omständigheter som nämnts av DFDS eller den danska regeringen i detta avseende
är enligt min uppfattning av betydelse för fördelningen av behörigheten i enlighet med bestämmelserna i Brysselkonventionen.
Av domstolens rättspraxis framgår både att förfaranden som avser att förhindra att påstått olagliga åtgärder vidtas kan omfattas
av artikel 5.3 i konventionen och att sådana förfaranden kan föras antingen på orten där skadan inträffade eller på orten
där den skadebringande handlingen utfördes. I förevarande fall utgörs inte skadan i fråga av den föreslagna ändringen av anställningsvillkoren
ombord utan av den omständigheten att fartyget togs ur drift och ersattes med ett annat fartyg som arrenderats för detta ändamål,
vilket DFDS ansåg vara nödvändigt med hänsyn till varslen om stridsåtgärder. Trots att frågan var skadan inträffade, i betydelsen
var den olagliga handlingen hade en skadebringande verkan vad beträffar den drabbade, är en fråga avseende faktiska omständigheter
som den nationella domstolen skall avgöra, är det svårt att förstå hur sådan skada, under omständigheterna i förevarande fall,
kan anses ha uppstått ombord på fartyget i fråga.
79.
Jag vill slutligen understryka att en domstol där talan har väckts enligt artikel 5.3 i konventionen skall, när den avgör
huruvida den har behörighet baserad på den ort där skadan inträffade, beakta domstolens rättspraxis avseende konventionen
och särskilt den grundläggande principen att den särskilda behörighetsregeln i artikel 5.3 grundas på ett särskilt nära samband
mellan målet och domstolen i den ort där skadan inträffade, vilket med hänsyn till intresset av god rättskipning och ett ändamålsenligt
förfarande gör det befogat att nämnda domstol ges behörighet.
(43)
Förslag till avgörande
80.
Jag anser således att frågorna som ställts av Arbejdsreten skall besvaras på följande sätt:
- 1a)
- När lagstiftningen i en konventionsstat ger en domstol i den staten exklusiv behörighet att pröva om stridsåtgärder är otillåtna
och en annan domstol i den staten behörighet att pröva yrkanden om ersättning för skada som orsakats av sådana stridsåtgärder,
omfattas en talan avseende ett påstående att stridsåtgärderna är otillåtna vid den första domstolen av begreppet ”talan avser
skadestånd utanför avtalsförhållande” i den mening som avses i artikel 5.3 i Brysselkonventionen om domstols behörighet och
om verkställigheten av domar på privaträttens område.
- 1b)
- Sådana förfaranden omfattas av begreppet ”skadestånd utanför avtalsförhållanden” i den mening som avses i artikel 5.3 i Brysselkonventionen.
Detta gäller även när de stridsåtgärder som avses inte har lett till direkt skada för klaganden, under förutsättning att den
huvudsakliga stridsåtgärden utgör en nödvändig förutsättning och möjlig grund för sympatiåtgärder som kommer att orsaka skada.
- 1c)
- Sådana förfaranden avser begreppet ”skadestånd utanför avtalsförhållanden” i den mening som avses i artikel 5.3 i Brysselkonventionen.
Detta gäller även när genomförandet av åtgärderna har skjutits upp av den varslande parten efter det att talan har väckts
och till dess den domstol vid vilken talan väcktes avgör om den är behörig.
- 2
- När talan har väckts vid en domstol i en konventionsstat på den grunden att den är domstol i den ort där skadan inträffade
i den mening som avses i artikel 5.3 i Brysselkonventionen, såsom denna bestämmelse tolkats av EG–domstolen, skall denna domstol
fastställa, i enlighet med domstolens rättspraxis, platsen där den skadebringande handlingen, utanför ett avtalsförhållande,
för sin upphovsman har lett till en skadebringande verkan vad beträffar den drabbade. När skadan är en följd av ett fackförbunds
varsel om kollektiva stridsåtgärder i syfte att få till stånd ett avtal för sjömännen ombord på ett fartyg som är registrerat
i en konventionsstat och seglar till en annan konventionsstat, är fartygets nationalitet inte relevant när det gäller att
fastställa var skadan inträffade.
- 1 –
- Originalspråk: engelska.
- 2 –
- Konvention av den 27 september 1968. En konsoliderad version av konventionen, i dess lydelse enligt fyra senare anslutningsfördrag,
finns publicerad i EGT C 27, 1998, s. 1.
- 3 –
- EGT L 12, 2001, s. 1.
- 4 –
- Tjugoförsta skälet och artiklarna 1.3 och 76 i förordningen.
- 5 –
- Protokollet om domstolens tolkning av konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av
domar på privaträttens område, undertecknat i Luxemburg den 3 juni 1971. En konsoliderad version av sagda protokoll, i dess
lydelse enligt anslutningsfördragen, har publicerats i EGT C 27, 1998, s. 28.
- 6 –
- 42 § i den svenska lagen om medbestämmande i arbetslivet.
- 7 –
- Lag nr 183 av den 12 mars 1997.
- 8 –
- Se fotnot 5.
- 9 –
- Se punkt 21.
- 10 –
- Rapport om protokollen om domstolens tolkning av konventionen av den 29 februari 1968 m ömsesidigt erkännande av bolag och
juridiska personer och av konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens
område, 3 juni 1971, EGT C 59, 1979, s. 66, punkt 11.1.
- 11 –
- Rapport om konventionen om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde
till Brysselkonventionen, EGT C 59, 1979, s. 71, punkt 255.
- 12 –
- Se punkt 4 ovan.
- 13 –
- ”wenn eine unerlaubte Handlung oder eine Handlung, die einer unerlaubten Handlung gleichgestellt ist, oder wenn Ansprüche
aus einer solchen Handlung den Gegenstand des Verfahrens bilden ...”
- 14 –
- Dom av den 30 november 1976 i mål 21/76, Mines de Potasse d’Alsace (REG 1976, s. 1735; svensk specialutgåva, volym 3, s. 209),
punkt 18.
- 15 –
- Dom av den 27 september 1988 i mål 189/87, Kalfelis (REG 1988, s. 5565; svensk specialutgåva, volym 9, s. 729), punkt 17.
- 16 –
- Min kursivering.
- 17 –
- Se dom av den 7 juni 1984 i mål 129/83, Zelger (REG 1984, s. 2397; svensk specialutgåva, volym 7, s. 601), punkt 15, av den
15 maj 1990 i mål C-365/88, Hagen (REG 1990, s. I- 1845), punkt 19, och av den 7 mars 1995 i mål C-68/93, Shevill (REG 1995,
s. I-1415), punkterna 35 och 36.
- 18 –
- Dom av den 1 oktober 2002 i mål C-167/00, Henkel (REG 2002, s. I-8111).
- 19 –
- Punkt 41 i domen.
- 20 –
- Punkt 42 i domen, vilken hänvisar till domen i målet Mines de Potasse d’Alsace, se fotnot 14, punkt 18.
- 21 –
- Punkt 46 i domen, vilken hänvisar till domen i målet Mines de Potasse d’Alsace, se fotnot 14, punkterna 11 och 17, dom av
den 11 januari 1990 i mål C-220/88, Dumez France och Tracoba (REG 1990, s. I-49), punkt 17, domen i målet Shevill, se fotnot
17, punkt 19, och dom av den 19 september 1995 i mål C-364/93, Marinari (REG 1995, s. I-2719), punkt 10.
- 22 –
- Domen i målet Shevill, se fotnot 17, punkt 40, domen i målet Henkel, se fotnot 18, punkt 42.
- 23 –
- Domen i målet Henkel, se fotnot 18 och punkterna 37–40 ovan.
- 24 –
- Dom av den 3 juli 1997 i mål C-269/95, Benincasa (REG 1997, s. I-3767), punkt 27.
- 25 –
- Domen i målet Shevill, se fotnot 17, punkt 38, och mer allmänt punkterna 35–41 i domen.
- 26 –
- Dom av den 4 mars 1982 i mål 38/81, Effer (REG 1982, s. 825), punkt 7. Se även punkterna 3─6 i generaladvokaten Reischls förslag
till avgörande.
- 27 –
- Se artikel 18.
- 28 –
- Rådets rapport om konventionen om domstolsbehörighet och verkställighet av domar på privaträttens område, EGT C 59, 1979,
s. 1.
- 29 –
- Se fotnot 17, punkterna 34–41 i domen.
- 30 –
- Domen i målet Marinari, se fotnot 21, punkt 19.
- 31 –
- Dom av den 27 oktober 1998 i mål C-51/97, Réunion Européenne (REG 1998, s. I-6511), punkt 34 i domen.
- 32 –
- Dom av den 17 juni 1992 i mål C-26/91, Handte (REG 1992, s. I-3967; svensk specialutgåva, volym 12, s. I-137), punkt 18 i
domen.
- 33 –
- Se punkt 56.
- 34 –
- Domen i målet Marinari, se fotnot 21, punkt 19.
- 35 –
- Domen i målet Handte, se fotnot 30, punkt 18.
- 36 –
- Se fotnot 14, punkt 19 i domen.
- 37 –
- Punkterna 15, 17 och 20 i domen.
- 38 –
- Se fotnot 17, punkt 24 i domen.
- 39 –
- Se fotnot 21, punkterna 28 och 29 i domen.
- 40 –
- Domen i målet Shevill, fotnot 17, punkterna 37–39.
- 41 –
- Se fotnot 21.
- 42 –
- Punkterna 14 och 15 i domen.
- 43 –
- Henkel, se fotnot 18, punkt 46 i domen. Se, analogt, när det gäller fastställande av tillämplig lag, artikel 3.3 i förslaget
till Europaparlamentets och rådets förordning om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II), KOM(2003) 427
slutlig, lämnat av kommissionen den 22 juli 2003 där det, föreskrivs att om det framgår av de samlade omständigheterna att
den utomobligatoriska förpliktelsen har väsentligt närmare anknytning till ett annat land, [skall] lagen i det landet tillämpas,
trots att huvudregeln är att lagen i det land i vilket skadan kan uppkomma skall tillämpas.
