62001B0132

1. Interimistiskt förfarande - Uppskov med verkställigheten - Interimistiska åtgärder - Villkor för bifall - Krav på skyndsamhet - Fumus boni juris - Kumulativ karaktär - Avvägning mellan samtliga berörda intressen - Åtgärdens interimistiska karaktär

(Artiklarna 242 EG och 243 EG; förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 104.2)

2. Interimistiskt förfarande - Uppskov med verkställigheten - Interimistiska åtgärder - Villkor för bifall - Allvarlig och irreparabel skada - Bevisbörda

(Artiklarna 242 EG och 243 EG; förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 104.2)

3. Interimistiskt förfarande - Uppskov med verkställigheten - Interimistiska åtgärder - Villkor för bifall - Allvarlig och irreparabel skada - Ekonomisk skada - Situation i vilken sökandens existens äventyras

(Artiklarna 242 EG och 243 EG; förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 104.2)

4. Interimistiskt förfarande - Uppskov med verkställigheten - Interimistiska åtgärder - Interimistiska åtgärder avseende ett av kommissionen fattat beslut om att avsluta ett förfarande för översyn av antidumpningsåtgärder som snart kommer att upphöra att gälla - Villkor för bifall - Avvägning mellan samtliga berörda intressen

(Artiklarna 242 EG och 243 EG; förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 104.2; rådets förordning nr 384/96, artikel 11.2)

1. I artikel 104.2 i förstainstansrättens rättegångsregler föreskrivs att en ansökan om interimistiska åtgärder skall ange de omständigheter som ställer krav på skyndsamhet och de faktiska och rättsliga grunder på vilka den begärda åtgärden omedelbart framstår som befogad (fumus boni juris). Dessa villkor är kumulativa, vilket innebär att det inte kan förordnas om interimistiska åtgärder när ett av villkoren inte är uppfyllt. Rätten skall i förekommande fall även göra en avvägning mellan de föreliggande intressena. De begärda åtgärderna skall vara interimistiska på det sättet att de varken får avgöra de omtvistade rättsliga och faktiska frågorna eller på förhand motverka konsekvenserna av det beslut som senare skall fattas i sak i målet.

( se punkterna 19 och 20 )

2. Frågan huruvida ansökan om interimistiska åtgärder ställer krav på skyndsamhet skall bedömas med beaktande av om det är nödvändigt att fatta ett interimistiskt beslut för att undvika att den som ansöker om den interimistiska åtgärden orsakas allvarlig och irreparabel skada. Det ankommer på sökanden att styrka att han inte kan invänta utgången av förfarandet i huvudsaken utan att förorsakas en skada av denna karaktär. Det behöver inte vara fastställt med absolut säkerhet att skadan är nära förestående, utan det är tillräckligt att den ifrågavarande skadan, särskilt då den beror på förekomsten av ett antal faktorer, är förutsägbar med en tillräcklig grad av sannolikhet. Sökanden är emellertid fortfarande skyldig att bevisa de omständigheter som ligger till grund för antagandet att en sådan allvarlig och irreparabel skada kommer att inträffa.

( se punkterna 60 och 61 )

3. Vid prövningen av en ansökan om interimistiska åtgärder kan en ekonomisk skada inte anses irreparabel eller ens som en skada som är svår att avhjälpa, förutom i undantagsfall, eftersom den senare kan ersättas ekonomiskt. En skada av ekonomisk art, som inte upphör enbart genom att den berörda institutionen följer den dom genom vilken huvudsaken avgjorts, utgör nämligen en ekonomisk förlust som kan ersättas med hjälp av de möjligheter att väcka talan som anges i fördraget, särskilt i artiklarna 235 EG och 288 EG.

Med tillämpning av dessa principer är en interimistisk åtgärd befogad om det visar sig att det sökande bolaget, i avsaknad av denna åtgärd, skulle befinna sig i en situation som kan äventyra dess existens innan den dom har avkunnats genom vilken huvudsaken avgörs. I ett sådant fall gör den omständigheten att sökanden försvinner det omöjligt för denne att väcka någon som helst talan för att erhålla gottgörelse.

( se punkterna 65 och 66 )

4. Vid prövningen av en ansökan om uppskov med verkställigheten av ett av kommissionen fattat beslut om att avsluta ett förfarande för översyn av antidumpningsåtgärder och om interimistiska åtgärder avseende registrering av importen av den berörda produkten är det nödvändigt att göra en avvägning mellan sökandenas intresse, det vill säga gemenskapsindustrins företrädares intresse, av att det förordnas om den ena eller den andra önskade interimistiska åtgärden, å ena sidan, och importörernas och exportörernas intresse av att det omtvistade beslutets verkningar bibehålls, å andra sidan.

( se punkt 78 )

I mål T-132/01 R,

Euroalliages, Bryssel (Belgien),

Péchiney électrométallurgie, Courbevoie (Frankrike),

Vargön Alloys AB, Vargön (Sverige),

Ferroatlántica, Madrid (Spanien),

företrädda av advokaterna D. Voillemot och O. Prost,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av V. Kreuschitz och S. Meany, båda i egenskap av ombud, biträdda av A.P. Bentley, barrister, med delgivningsadress i Luxemburg,

svarande,

angående en talan, i första hand, om förordnande om uppskov med verkställigheten av kommissionens beslut 2001/230/EG av den 21 februari 2001 (EGT L 84, s. 36) i den mån antidumpningsförfarandet genom beslutet avslutas med avseende på import av ferrokisel med ursprung i Folkrepubliken Kina, Kazakstan, Ryssland och Ukraina och att kommissionen skall åläggas att återinföra de antidumpningstullar vars giltighetstid har löpt ut, i andra hand, att kommissionen skall åläggas att av importörerna av ferrokisel med ursprung i dessa länder kräva att de ställer säkerhet som motsvarar de antidumpningstullar vars giltighetstid har löpt ut och att de underkastar sin import registrering samt, i annat fall, att kommissionen skall åläggas att av nämnda importörer kräva att de underkastar sin import registrering,

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTENS ORDFÖRANDE

följande

Beslut

Tillämpliga bestämmelser

1 I artikel 11.1 och 11.2 i rådets förordning (EG) nr 384/96 av den 22 december 1995 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EGT L 56, 1996 s. 1, nedan kallad grundförordningen), med rubriken "Varaktighet, översyn och återbetalning" anges följande:

"1. En antidumpningsåtgärd skall vara i kraft endast så länge och i den utsträckning som krävs för att motverka den dumpning som vållar skada.

2. En slutgiltig antidumpningsåtgärd skall upphöra att gälla fem år efter det att den infördes eller fem år från den dag då den senaste översynen av såväl dumpning som skada avslutades, om det inte vid en översyn konstateras att åtgärdernas upphörande sannolikt skulle innebära att dumpningen och skadan fort[satte] eller åter[kom]. En sådan översyn vid giltighetstidens utgång skall inledas på kommissionens initiativ eller på begäran av gemenskapsproducenter eller för gemenskapsproducenters räkning och åtgärden skall fortsätta att gälla i avvaktan på resultatet av en sådan översyn.

..."

2 Artikel 21.1 i samma förordning med rubriken "Gemenskapens intresse", har följande lydelse:

"Ett fastställande om huruvida ett ingripande är befogat med hänsyn till gemenskapens intresse skall fattas på grundval av en helhetsbedömning av alla berörda parters intressen, inbegripet den inhemska industrins, användarnas och konsumenternas intressen, och ett fastställande enligt denna artikel skall endast göras då alla parter har givits tillfälle att yttra sig enligt punkt 2. Vid en sådan undersökning skall särskild hänsyn tas till behovet av att undanröja den snedvridning av handeln som följer av skadevållande dumpning och till behovet av att återställa en effektiv konkurrens. Åtgärder som fastställs på grundval av konstaterad dumpning och skada får inte vidtas om myndigheterna på grundval av samtliga lämnade uppgifter med säkerhet kan fastslå att det inte ligger i gemenskapens intresse att vidta sådana åtgärder."

Bakgrund till tvisten

3 Slutgiltiga antidumpningsåtgärder avseende import av ferrokisel med ursprung i olika länder infördes dels genom rådets förordning (EG) nr 3359/93 av den 2 december 1993 om ändring av antidumpningsåtgärder avseende import av ferrokisel med ursprung i Ryssland, Kazakstan, Ukraina, Island, Norge, Sverige, Venezuela och Brasilien (EGT L 302, s. 1), dels genom rådets förordning (EG) nr 621/94 av den 17 mars 1994 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av ferrokisel med ursprung i Sydafrika och Kina (EGT L 77, s. 48; svensk specialutgåva, område 11, volym 29, s. 265).

4 Kommissionen offentliggjorde den 10 juni 1998 ett tillkännagivande om att giltighetstiden snart skulle löpa ut för vissa antidumpningsåtgärder (EGT C 177, s. 4).

5 Till följd av detta tillkännagivande ingav Euroalliages, en sammanslutning av ferrolegeringsindustrier, en begäran i enlighet med artikel 11.2 i grundförordningen om översyn av de åtgärder som skulle upphöra att gälla beträffande import med ursprung i Brasilien, Kina, Kazakstan, Ryssland, Ukraina och Venezuela.

6 Kommissionen fastslog, efter samråd med rådgivande kommittén, att bevisningen var tillräcklig för att motivera inledandet av en översyn enligt artikel 11.2 i grundförordningen och offentliggjorde därför ett tillkännagivande om inledande av ett sådant förfarande i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT C 382, 1998, s. 9) samt påbörjade undersökningen. Undersökningen av dumpningen omfattade perioden den 1 oktober 1997-den 30 september 1998. Granskningen av skadan omfattade perioden från 1994 till undersökningsperiodens slut.

7 Kommissionen fattade den 21 februari 2001 beslut 2001/230/EG om avslutande av antidumpningsförfarandet rörande import av ferrokisel med ursprung i Brasilien, Kazakstan, Folkrepubliken Kina, Ryssland, Ukraina och Venezuela (EGT L 84, s. 36, nedan kallat det omtvistade beslutet).

Det omtvistade beslutet

8 I det omtvistade beslutet redogörs för hur översynen ledde till kommissionens konstaterande att när det gäller import av ferrokisel med ursprung i Kina, Kazakstan, Ryssland och Ukraina skulle dumpning och dess skadeverkningar fortsätta och återkomma om åtgärderna upphörde.

9 Övervägande 129 i det omtvistade beslutet har formulerats på följande sätt:

"Med hänsyn till undersökningsresultaten rörande sannolikheten för fortsatt och återkommande dumpning och undersökningsresultatet att import med ursprung i Kazakstan, Kina, Ryssland och Ukraina kan komma att öka betydligt om åtgärderna tillåts upphöra dras slutsatsen att gemenskapsindustrins situation skulle försämras. Trots att det med hänsyn till att priserna och lönsamheten utvecklas negativt i industrin är svårt att uppskatta hur mycket dess situation skulle försämras är det ändå sannolikt att skadan skulle återkomma. När det gäller Venezuela är det osannolikt att åtgärdernas upphörande skulle få någon väsentlig skadevållande verkan."

10 Kommissionen undersökte därefter huruvida det låg i gemenskapens intresse, totalt sett, att antidumpningsåtgärderna bibehölls. Vid denna bedömning tog kommissionen hänsyn till flera faktorer, för det första att gemenskapsindustrin inte har kunnat dra tillräcklig nytta av de åtgärder som tillämpats sedan 1987 och inte har kunnat öka sin marknadsandel till följd av att andra gemenskapsproducenter lagt ner sin produktion (övervägande 151 i det omtvistade beslutet) och för det andra att stålproducenterna i gemenskapen drabbats av ytterligare kostnader i samband med antidumpningsåtgärderna under den långa tid de gällt (övervägande 152).

11 I övervägandena 153 och 154 drog kommissionen följande slutsatser:

"153 Även om det är osäkert exakt vilken verkan åtgärdernas upphörande skulle få för gemenskapsindustrin och tidigare erfarenheter visar att det inte finns några garantier för att gemenskapsindustrin kommer att ha kännbar nytta av att åtgärderna bibehålls står det klart att stålindustrin har drabbats av negativa verkningar som kumulerats över en lång tid och att dessa skulle förlängas på ett otillbörligt sätt om åtgärderna bibehölls.

154 Efter en bedömning av vilka verkningar det skulle få för de olika berörda parternas intressen om åtgärderna bibehölls respektive upphörde att gälla i enlighet med artikel 21 i grundförordningen kunde kommissionen följaktligen dra slutsatsen att det skulle strida mot gemenskapens intresse att bibehålla de gällande åtgärderna. Åtgärderna bör därför upphöra att gälla."

12 Av dessa skäl avslutas ifrågavarande antidumpningsförfarande i det omtvistade beslutet och följaktligen upphör de åtgärder rörande import som blev föremål för översyn att gälla.

Förfarande

13 Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 16 juni 2001 har sökandena i enlighet med artikel 230 fjärde stycket EG väckt talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutets enda artikel.

14 Genom separat handling som inkom till förstainstansrättens kansli samma dag, har sökandena även yrkat, i första hand, att det skall förordnas om uppskov med verkställigheten av det omtvistade beslutet i den mån antidumpningsförfarandet avslutas med avseende på import av ferrokisel med ursprung i Folkrepubliken Kina, Kazakstan, Ryssland och Ukraina och att kommissionen skall åläggas att återinföra de antidumpningstullar som infördes genom förordningarna nr 3359/93 och 621/94, i andra hand, att kommissionen skall åläggas att av importörerna av ferrokisel med ursprung i dessa fyra länder kräva att de ställer säkerhet som motsvarar de antidumpningstullar som infördes genom förordningarna nr 3359/93 och 621/94 och att de registrerar sin import samt, i annat fall, att kommissionen skall åläggas att av nämnda importörer kräva att de underkastar sin import registrering.

15 Kommissionen ingav sitt skriftliga yttrande över ansökan om interimistiska åtgärder den 5 juli 2001.

16 Parterna utvecklade sina argument vid sammanträde den 11 juli 2001.

Rättsfrågorna

17 Det skall inledningsvis preciseras att på grund av ett skrivfel som kommissionen erkänt i sitt skriftliga och muntliga yttrande nämns inte Ukraina i skäl 129 i den franska versionen av det omtvistade beslutet. Efter det att parterna hörts angående följderna av detta misstag i fråga om föremålet för begäran, framgår det att de begärda åtgärderna skall förstås på så sätt att de även omfattar beslutets avslutande av antidumpningsförfarandet beträffande importen av ferrokisel med ursprung i Ukraina.

18 Enligt bestämmelserna i artiklarna 242 EG och 243 EG jämförda med artikel 4 i rådets beslut 88/591/EKSG/EEG/Euratom av den 24 oktober 1988 om upprättandet av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt (EGT L 319, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 2, s. 89), ändrad genom rådets beslut 93/350/EKSG/EEG/Euratom av den 8 juni 1993 (EGT L 144, s. 21; svensk specialutgåva, område 1, volym 3, s. 21), kan förstainstansrätten förordna om uppskov med verkställigheten av den påtalade rättsakten eller föreskriva nödvändiga interimistiska åtgärder.

19 I artikel 104.2 i rättegångsreglerna föreskrivs att en ansökan om interimistiska åtgärder skall ange de omständigheter som ställer krav på skyndsamhet och de faktiska och rättsliga grunder på vilka den begärda åtgärden omedelbart framstår som befogad (fumus boni juris). Dessa villkor är kumulativa, vilket innebär att det inte kan förordnas om interimistiska åtgärder när ett av villkoren inte är uppfyllt (beslut av domstolens ordförande av den 14 oktober 1996 i mål C-268/96 P(R), SCK och FNK mot kommissionen, REG 1996, s. I-4971, punkt 30, och av förstainstansrättens ordförande av den 1 februari 2001 i mål T-350/00 R, Trade Foods mot kommissionen, REG 2001, s. II-493, punkt 32). Domstolen skall även i förekommande fall göra en avvägning mellan de föreliggande intressena (beslut av domstolens ordförande av den 23 februari 2001 i mål C-445/00 R, Österrike mot rådet, REG 2001, s. I-461, punkt 73).

20 De begärda åtgärderna skall vidare vara interimistiska på det sättet att de varken får avgöra de omtvistade rättsliga och faktiska frågorna eller på förhand motverka konsekvenserna av det beslut som senare skall fattas i sak i målet (beslut av domstolens ordförande av den 19 juli 1995 i mål C-149/95 P(R), kommissionen mot Atlantic Container Line m.fl., REG 1995, s. I-2165, punkt 22).

Parternas argument

Fumus boni juris

21 Sökanden har åberopat två grunder till stöd för att det föreligger fumus boni juris.

22 Den första grunden, som består av fem delar, gäller åsidosättande av bestämmelser i grundförordningen och av rätten till försvar i samband med fastställandet av gemenskapens intresse.

23 Som första delgrund har sökandena hävdat att kommissionen åsidosatte artiklarna 11.2 och 21 i grundförordningen när den analyserade vad som skulle anses ligga i gemenskapens intresse under tidsperioden från 1987 till undersökningsperioden (övervägande 132 i det omtvistade beslutet). De åtgärder som var i kraft och vars analys kommissionen var skyldig att genomföra, infördes faktiskt inte förrän 1993 och 1994 genom förordningarna nr 3359/93 respektive nr 621/94. För övrigt har sökandena gjort gällande att analysen av de åtgärder som tillämpats beträffande Venezuela och Brasilien inte borde beaktas i kommissionens resonemang om gemenskapens intresse (övervägande 149 i det omtvistade beslutet) eftersom kommissionen hade funnit att det inte fanns någon risk för att skadlig dumpning skulle fortsätta eller återkomma när det gällde dessa länder.

24 Sökandena har som andra delgrund anfört att kommissionen har åsidosatt artikel 21.2 och 21.5 i grundförordningen genom att använda uppgifter som inlämnats av användarna efter det att den i tillkännagivandet om inledande av översynsförfarandet angivna tidsfristen löpt ut.

25 Som tredje delgrund har sökandena anfört att kommissionen har åsidosatt artikel 21.2 och 21.5 i grundförordningen genom att anse att de av användarna inlämnade uppgifterna var representativa.

26 Sökandena anser enligt den fjärde delgrunden att kommissionen har åsidosatt artikel 21.7 i grundförordningen genom att ta hänsyn till uppgifter som lämnats av användarna men som inte har styrkts genom faktisk bevisning.

27 Som sista delgrund slutligen, anser sökandena att artikel 6.6 i grundförordningen inte har tillämpats samt att rätten till försvar har åsidosatts genom att kommissionen vägrade att anordna ett diskussionsmöte mellan sökandena och användarna.

28 Den andra grunden gäller åsidosättande av artiklarna 11.2, 21 och 6.6 i grundförordningen samt rätten till försvar när gemenskapens intresse fastställdes. Kommissionen begick, enligt sökandena, uppenbara misstag först och främst vid bedömningen av gemenskapsindustrins situation på grund av att kommissionen misstog sig beträffande den verkan som bibehållandet av åtgärderna skulle få och verkan av att de upphörde att gälla, för det andra i fråga om åtgärdernas inverkan på användarna samt för det tredje beträffande intresseavvägningen.

29 Kommissionen har inte i sitt skriftliga yttrande behandlat frågan huruvida yrkandet om ogiltigförklaring omedelbart framstår som välgrundat.

Kravet på skyndsamhet

30 Enligt sökandena är kravet på skyndsamhet likaledes uppfyllt eftersom sökandena, i avsaknad av interimistiska åtgärder, skulle förorsakas allvarlig och irreparabel skada. I det aktuella fallet skulle ett fortsatt borttagande av tullar leda till en utveckling inom gemenskapsindustrin som skulle vara mycket svår för att inte säga omöjlig att senare vända (se här beslutet av förstainstansrättens ordförande av den 10 mars 1995 i mål T-395/94 R, Atlantic Container m.fl. mot kommissionen, REG 1995, s. II-595).

31 Enligt sökandena är det bevisat att skadan är allvarlig. De anser med hänvisning till övervägande 129 i det omtvistade beslutet (se ovan punkt 9) att risken för att gemenskapsindustrin ånyo skulle ta allvarlig skada orsakad av dumpad import med ursprung i Kina, Kazakstan, Ryssland och Ukraina uttryckligen har erkänts av kommissionen.

32 Att skadan är irreparabel är enligt sökandena likaledes bevisat eftersom de berörda företagen, om de begärda interimistiska åtgärderna inte beviljas, kommer att befinna sig i en situation där själva deras existens är i fara (beslut av förstainstansrättens ordförande av den 17 januari 2001 i mål T-342/00 R, Petrolessence och SG2R mot kommissionen, REG 2001, s. II-67, punkt 47).

33 Sökandena har härvidlag, under åberopande av beslutet av förstainstansrättens ordförande av den 2 oktober 1997 i mål T-213/97 R, Eurocoton m.fl. mot rådet (REG 1997, s. II-1609), tillhandahållit uppgifter som visar en jämförande utveckling av den ekonomiska situationen för de tre sökande ferrokiselproducerande företagen, vid de sänkningar av försäljningspriserna på ferrokisel i gemenskapen med 10 och 15 procent som ett bibehållet uppskov med antidumpningsåtgärderna skulle leda till.

34 Sökandena har hävdat att ekonomiska prognoser visar att hypotetiska prissänkningar skulle leda till att de berörda bolagens resultat försämrades så till den grad att deras verksamhet som producenter av ferrokisel skulle äventyras.

35 Slutligen har de anfört att det är tveksamt om gemenskapsproducenterna har några möjligheter att erhålla ersättning för den skada de lidit. I vart fall vore en skadeståndsprocess inte förenlig med bibehållandet av gemenskapsproducenternas livskraft, på grund av de förseningar som en sådan alltid innebär.

36 Kommissionen har hävdat att kravet på skyndsamhet inte är uppfyllt i detta fall eftersom skadan inte är irreparabel till sin karaktär.

37 För det första baseras inte utsikterna av en sänkning av priset på ferrokisel med 10 eller 15 procent till följd av att antidumpningsåtgärderna skulle upphöra att gälla, på några visade faktiska omständigheter. Att det skedde en prissänkning med 15 procent på den amerikanska marknaden efter det att antidumpningsåtgärderna hade avskaffats där under 1999 bevisar, enligt kommissionen, inte alls att priserna skulle utvecklas på ett identiskt sätt inom Europeiska gemenskapen. En undersökning av effekten på gemenskapsindustrin av en prissänkning med 15 procent skulle enbart vara en enkel hypotes, som framgår av övervägande 147 i det omtvistade beslutet. Det har således inte visats att en sänkning av denna storleksordning kan förutses med tillräckligt hög grad av sannolikhet. Även om ett bevis på detta skulle förebringas skulle det inte räcka som bevis för att det brådskar att vidta de begärda interimistiska åtgärderna. Sökandena hade även bort visa att de inte är i stånd att bära de förluster de lider fram till dess att målet rörande huvudsaken avgjorts, med hänsyn till den långvariga prissänkningen som orsakats av att antidumpningsåtgärderna upphört att gälla.

38 För det andra saknar dessa prognoser för resultatutvecklingen helt bevisvärde, då de fastställts på grundval av driftskostnader i det förflutna och i beaktande av hypotetiska prissänkningar. Här har kommissionen tagit upp flera faktorer som den anser att sökandena över huvud taget inte beaktat.

39 Först och främst har sökandena inte tänkt på att en sänkning av deras priser vid ökad konkurrens skulle kunna möjliggöra en ökning av försäljningsvolymen och på så sätt minska kostnaderna per producerad enhet.

40 Sedan förklarar inte sökandena varför de inte överväger att vidta rationaliseringsåtgärder som normalt vidtas av företag i perioder av svårigheter.

41 Vidare förklarar inte Péchiney électrométallurgie och Vargön Alloys AB av vilken anledning de lämnade uppgifterna visar en betydligt sämre lönsamhet för år 1998 än den som kommissionen fastställde under den period då undersökningen av dumpningen genomfördes (övervägande 105 i det omtvistade beslutet), det vill säga från den 1 oktober 1997 till den 30 september 1998. Vad angår Ferroatlántica har uppgifter om den berörda verksamheten lämnats för åren 1998-2000. Under antidumpningsundersökningen bedömde kommissionen till och med att detta företag förbättrat sitt resultat. Dessa faktorer sammantagna gör att bevisvärdet på de av sökanden ingivna uppgifterna kan ifrågasättas.

42 Slutligen har inte Péchiney électrométallurgie och Vargön Alloys lagt fram några sifferuppgifter som kan göra det möjligt för förstainstansrätten att bedöma deras aktuella ekonomiska ställning. När det gäller Ferroatlántica visar uppgifterna angående maj månad 2001 att de förluster bolaget lider endast motsvarar en mycket liten procentandel av dess omsättning, förluster som i förhållande till omsättningen är lägre än dem som Péchiney électrométallurgie och Vargön Alloys ådrog sig under år 2000.

43 För det tredje har kommissionen bestritt att det är "uppenbart" att den hypotetiska försämringen av resultatet förhindrar att anläggningen för tillverkning av ferrokisel fortsättningsvis kan vara livskraftig. I det aktuella fallet är det endast fråga om att fastställa huruvida sökandena, med anledning av det omtvistade beslutet, är oförmögna att överleva till dess att målet avgjorts i huvudsaken. Vargön Alloys revisor är av den uppfattningen att bolaget kan överleva endast under en begränsad tid även med den vinstnivå som kan förväntas. Vidare har inte sökandena tänkt på möjligheten att vidta rationaliseringsåtgärder för att sänka kostnaderna och säkerställa överlevnaden fram till dess att målet rörande huvudsaken avslutas genom att dom avkunnas.

44 Kommissionen har även påpekat att produktionen av ferrokisel endast representerar en relativt liten del av den samlade verksamhet som bedrivs av de ekonomiska enheter som sökandena tillhör. Förstainstansrätten måste dock ta hänsyn till de ekonomiska tillgångar som varje sökande disponerar över, även om dessa tillgångar inte härrör från den verksamhet som avses i det omtvistade beslutet. Kommissionen har framhållit att omsättningen under undersökningsperioden för bolagen Péchiney électrométallurgie, Vargön Alloys och Ferroatlántica i ferrokiselsektorn motsvarade i genomsnitt 15 procent av deras totala omsättning. Särskilt Péchineys verksamhet motsvarade endast 4 procent av Péchineykoncernens verksamhet. Detta har till följd att en hypotetisk minskning med 15 procent av den totala omsättning som sker genom försäljning av ferrokisel endast medför en minskning med 2,25 procent av sökandenas totala omsättning.

45 Bevis på att ett uppskov med det omtvistade beslutet är nödvändigt för att säkerställa bolagens överlevnad behövs också med anledning av att två av sökandena redan gick med förlust när antidumpningsåtgärderna var i kraft. Vargön Alloys gick med förlust 1998, 1999 och 2000. Ferroatlántica lämnade inte någon uppgift avseende perioden före antagandet av det omtvistade beslutet.

46 Enligt kommissionen krävs det således att sökandena visar att de rationaliseringsåtgärder som tillät bolagen att fortsätta ifrågavarande verksamhet, trots förlusterna, före antagandet av det omtvistade beslutet inte är tillräckliga för att kunna säkerställa deras överlevnad efter sagda besluts antagande.

47 Slutligen har sökandena inte visat att deras ekonomiska ställning allvarligt försämrats sedan antidumpningsåtgärderna hävdes och inte heller finns det något bevis på ett orsaksförhållande mellan en förmodad försämrad lönsamhet och antagandet av det omtvistade beslutet.

48 Mot bakgrund av det föregående har kommissionen dragit slutsatsen att sökandena inte har tillhandahållit några ekonomiska och/eller bokföringsmässiga uppgifter som kan göra det möjligt för förstainstansrätten att formulera en tillräckligt välgrundad prognos för deras chanser till överlevnad under tidsperioden fram till den kommande domen i huvudsaken.

Intresseavvägning

49 Sökandena gör en intresseavvägning mellan sitt intresse av att erhålla de önskade åtgärderna, å ena sidan, och gemenskapens användares intressen, sammanförda under begreppet gemenskapens intresse, å den andra (beslut av domstolens ordförande av den 9 april 1987 i mål 77/87 R, Technointorg mot rådet, REG 1987, s. 1793). Sökandena har betonat att vidtagandet av antidumpningsåtgärder har haft en högst försumbar effekt på användarna motsvarande 0,1 procent av deras produktionskostnader. Sökandena anser därför att deras intresse bör ha företräde framför användarnas intressen.

50 Kommissionen har hävdat att de önskade interimistiska åtgärderna föregriper avgörandet av huvudsaken, och deras eventuella verkan gör att intresseavvägningen väger över till förmån för att sådana åtgärder inte bör beviljas.

51 När en importör eller en exportör erhåller ett tillfälligt uppskov med verkställigheten av antidumpningsåtgärder inom ramen för ett interimistiskt förfarande, tar han risken att behöva betala antidumpningstullar retroaktivt, om hans talan rörande huvudsaken ogillas, vilket har tendens att bromsa importflödet. I motsatt fall, när den av en gemenskapsproducent önskade interimistiska åtgärden syftar till ett tillfälligt bibehållande av antidumpningstullar (eller till införande av ett registreringsförfarande med eller utan importörernas ställande av säkerhet) är det inte sökanden utan tredje man, det vill säga importörerna, som får bära risken. Härav följer att även om den berörda gemenskapsindustrin inte vinner målet rörande huvudsaken, kommer den i åtnjutande av skydd därför att importörerna, även i en situation med enbart registrering av import, blir utsatta för risken att behöva betala antidumpningstullar retroaktivt, en omständighet som kan göra att importflödet går långsammare.

52 Kommissionen anser att det, vid avvägningen av de olika intressen som är för handen, är nödvändigt att beakta den oåterkalleliga minskning av importen som kommer att bäras av importörerna för det fall denna begäran vinner bifall.

Förstainstansrättens bedömning

53 Inledningsvis skall undersökas om de anmärkningar som sökanden framfört mot det omtvistade beslutet är av den karaktären att beviljandet av de begärda interimistiska åtgärderna vid ett första påseende kan anses befogat.

54 Kommissionen har i sitt skriftliga yttrande avstått från att undersöka om de av sökandena framställda grunderna vid ett första påseende framstår som hållbara.

55 Kommissionen har vid sammanträdet uttryckligen uppgett att den inte bestrider allvaret i de av sökandena framställda grunderna.

56 Förstainstansrätten anser att vissa av de framställda grunderna prima facie inte förefaller ohållbara och att de kan väcka tvivel om det omtvistade beslutets lagenlighet. Kommissionens yttrande vid sammanträdet har inte på detta stadium kunnat skingra tvivlen.

57 Således har sökandena, i den första grundens andra del, anfört att kommissionen åsidosatt artikel 21.2 och 21.5 i grundförordningen genom att använda uppgifter som inlämnats av användarna efter det att den i tillkännagivandet om inledande av översynsförfarandet angivna tidsfristen löpt ut. Vid en förfrågan härom under sammanträdet medgav kommissionen att vissa uppgifter hade lämnats in för sent och detta till trots faktiskt tagits i beaktande.

58 Dessutom väcks en delikat fråga i den sista delen av den första grunden, där sökandena har gjort gällande att kommissionen åsidosatt artikel 6.6 i grundförordningen genom att vägra anordna ett möte som skulle ge sökandena tillfälle att möta användarna så att motsatta uppfattningar och motargument kunde framföras. Frågan gäller tillämpningsområdet för artiklarna 6 och 21 i grundförordningen och i förlängningen omfattningen av de rättigheter som tillerkänns klagande inom ramen för prövningen av vad som ligger i gemenskapens intresse. Svaret på denna fråga framgår inte på ett uppenbart sätt av förstainstansrättens och domstolens nuvarande rättspraxis.

59 Under dessa förhållanden kan inte denna begäran avslås i avsaknad av fumus boni juris och det skall således prövas om den uppfyller kravet på skyndsamhet.

60 Enligt fast rättspraxis skall frågan huruvida ansökan om interimistiska åtgärder ställer krav på skyndsamhet bedömas med beaktande av om det är nödvändigt att fatta ett interimistiskt beslut för att undvika att den som ansöker om den interimistiska åtgärden orsakas allvarlig och irreparabel skada. Det ankommer på sökanden att styrka att han inte kan invänta utgången av förfarandet i huvudsaken utan att förorsakas en skada av denna karaktär (beslut av domstolens ordförande av den 12 oktober 2000 i mål C-278/00 R, Grekland mot kommissionen, REG 2000, s. I-8787, punkt 14, och av förstainstansrättens ordförande av den 28 maj 2001 i mål T-53/01 R, Poste Italiane mot kommissionen, REG 2001, s. II-1479, punkt 110).

61 Det behöver inte vara fastställt med absolut säkerhet att skadan är nära förestående, utan det är tillräckligt att den ifrågavarande skadan, särskilt då den beror på förekomsten av ett antal faktorer, är förutsägbar med en tillräcklig grad av sannolikhet (det ovannämnda beslutet av den 19 juli 1995, kommissionen mot Atlantic Container Line m.fl., punkt 38, och beslut av förstainstansrättens ordförande av den 8 december 2000 i mål T-237/99 R, BP Nederland m.fl. mot kommissionen, REG 2000, s. II-3849, punkt 49). Sökanden är emellertid fortfarande skyldig att bevisa de omständigheter som ligger till grund för antagandet att en sådan allvarlig och irreparabel skada kommer att inträffa (beslut av domstolens ordförande av den 14 december 1999 i mål C-335/99 P(R), HFB m.fl. mot kommissionen, REG 1999, s. I-8705, punkt 67).

62 I det aktuella fallet har det visats att de tre sökande företagen kan komma att lida allvarlig skada i avsaknad av interimistiska åtgärder.

63 I punkt 129 i det omtvistade beslutet drar kommissionen slutsatsen "att gemenskapsindustrins situation skulle försämras" om åtgärderna tilläts upphöra. Kommissionen konstaterar här följande: "Trots att det med hänsyn till att priserna och lönsamheten utvecklas negativt i industrin är svårt att uppskatta hur mycket dess situation skulle försämras är det ändå sannolikt att skadan skulle återkomma."

64 Visserligen betecknar inte kommissionen den skada som industrin troligen skulle lida om antidumpningsåtgärderna upphörde som allvarlig. Enligt artikel 3.1 i grundförordningen skall dock termen skada bland annat avse "väsentlig skada för gemenskapsindustrin". I detta sammanhang kan inte beteckningen väsentlig förstås på annat sätt än som en synonym till allvarlig. Skadans allvarliga karaktär skall således i detta fall betraktas som medgiven av kommissionen i det omtvistade beslutet. Denna tolkning bekräftas av att kommissionen, varken i sitt skriftliga yttrande eller vid sammanträdet, har bestritt att den skada som sökandena troligen skulle lida till följd av att antidumpningsåtgärderna upphörde är allvarlig.

65 Vad beträffar sökandenas påstående att skadan är irreparabel, är det väl etablerat att en rent ekonomisk skada inte kan anses irreparabel eller ens som en skada som är svår att avhjälpa, förutom i undantagsfall, eftersom den senare kan ersättas ekonomiskt (beslut av domstolens ordförande av den 18 oktober 1991 i mål C-213/91 R, Abertal m.fl. mot kommissionen, REG 1991, s. I-5109, punkt 24, och av den 11 april 2001 i mål C-471/00 P(R), kommissionen mot Cambridge Healthcare Supplies, REG 2001, s. I-2865, punkt 113, beslut av förstainstansrättens ordförande av den 30 juni 1999 i mål T-70/99 R, Alpharma mot rådet, REG 1999, s. II-2027, punkt 128, av den 20 juli 2000 i mål T-169/00 R, Esedra mot kommissionen, REG 2000, s. II-2951, punkt 44, och av den 15 juni 2001 i mål T-339/00 R, Bactria Industriehygiene-Service mot kommissionen, REG 2001, s. II-1721, punkt 94). Denna rättspraxis baseras på antagandet att en skada av ekonomisk art som inte upphör enbart genom att den berörda institutionen följer den dom genom vilken huvudsaken avgjorts, utgör en ekonomisk förlust som kan ersättas med hjälp av de möjligheter att väcka talan som anges i fördraget, särskilt i artiklarna 235 EG och 288 EG (se särskilt besluten av förstainstansrättens ordförande av den 3 mars 1997 i mål T-6/97 R, Comafrica och Dole Fresh Fruit Europe mot kommissionen, REG 1997, s. II-291, punkt 49, av den 1 oktober 1997 i mål T-230/97 R, Comafrica och Dole Fresh Fruit Europe mot kommissionen, REG 1997, s. II-1589, punkt 38, samt i det ovannämnda målet Esedra mot kommissionen, punkt 47).

66 Med tillämpning av dessa principer är en interimistisk åtgärd befogad om det visar sig att det sökande bolaget, i avsaknad av denna åtgärd, befann sig i en situation som skulle kunna äventyra dess existens innan den dom har avkunnats genom vilken huvudsaken avgörs (se särskilt det ovannämnda beslutet i målet Poste Italiane mot kommissionen, punkt 120). I ett sådant fall gör den omständigheten att sökanden försvinner det omöjligt för denne att väcka någon som helst talan för att erhålla gottgörelse.

67 I det aktuella fallet har inte sökandena lyckats visa att angreppet på deras ekonomiska livskraft skulle bli av den art att det inte skulle räcka med rationaliseringsåtgärder för att möjliggöra en fortsatt produktion av ferrokisel till dess att den dom avkunnades genom vilken huvudsaken avgjordes.

68 Vidare är det väl etablerat i rättspraxis att en parts ekonomiska situation kan bedömas bland annat med hänsyn till hur den koncern fungerar som sökanden tillhör genom sina aktieägare (beslut av domstolens ordförande av den 15 april 1998 i mål C-43/98 P(R), Camar mot kommissionen och rådet, REG 1998, s. I-1815, punkt 36, och av den 11 april 2001 i mål C-477/00 P(R), kommissionen mot Roussel och Roussel Diamant, REG 2001, s. I-3037, punkt 105, beslut av förstainstansrättens ordförande av den 4 juni 1996 i mål T-18/96 R, SCK och FNK mot kommissionen, REG 1996, s II-407, punkt 35, av den 10 december 1997 i mål T-260/97 R, Camar mot kommissionen och rådet, REG 1997, s. II-2357, punkt 50, samt av den 30 juni 1999 i mål T-13/99 R, Pfizer Animal Health mot rådet, REG 1999, s. II-1961, punkt 155).

69 I detta avseende har inte sökandena under sammanträdet vederlagt kommissionens påståenden dels att var och en av dem tillhör en betydande koncern, dels att deras omsättning motsvarar en försäljning av ferrokisel på i genomsnitt 15 procent av ifrågavarande koncerns totala omsättning. Under dessa förhållanden kan de sökande bolagens ekonomiska förluster till följd av genomförandet av det omtvistade beslutet förmodligen kompenseras inom koncernen genom vinster som uppstår genom försäljning av andra produkter och de är således inte av den karaktären att de kan äventyra bolagens existens.

70 Det måste emellertid tas hänsyn till de särskilda omständigheterna i detta fall.

71 När det först och främst gäller den import som är föremål för översyn medger kommissionen i det omtvistade beslutet att det finns risk för att sökandena lider allvarlig skada om antidumpningsåtgärderna upphör att gälla.

72 Därefter bör noteras att den omständigheten att skadan troligen återkommer om åtgärderna upphör att gälla, i kombination med att dumpningen troligen fortsätter eller återkommer, vilket kommissionen slår fast i det omtvistade beslutet angående ifrågavarande import, ger detta beslut en särskild karaktär så till vida att det inte är fråga om verkningar som är typiska för alla beslut om avslutande av översyn av antidumpningsåtgärder vars giltighetstid löper ut. I enlighet med artikel 11.2 första stycket i grundförordningen kan ett beslut om avslutande av översyn vara berättigat redan genom att det konstateras att det inte är sannolikt att åtgärdernas upphörande kommer att innebära att dumpningen och den skada som åsamkas gemenskapsindustrin fortsätter eller återkommer.

73 Slutligen är det möjligt att den skada som sökanden lider inte skulle upphöra enbart genom att kommissionen följde en dom varigenom det omtvistade beslutet ogiltigförklarades. Då skulle det endast återstå för sökandena att väcka skadeståndstalan för att få ersättning för skadan i enlighet med artiklarna 235 EG och 288 andra stycket EG.

74 Här skall erinras om att gemenskapens skadeståndsansvar enligt artikel 288 andra stycket EG förutsätter att tre villkor är uppfyllda, nämligen att det agerande som läggs institutionen till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan detta agerande och den åberopade skadan (domstolens dom av den 7 maj 1992 i målen C-258/90 och C-259/90, Pesquerias De Bermeo och Naviera Laida mot kommissionen, REG 1992, s. I-2901, punkt 42, och förstainstansrättens dom av den 15 juni 1999 i mål T-277/97, Ismeri Europa mot revisionsrätten, s. II-1825, punkt 95). När det gäller det första av dessa tre villkor, har det preciserats att när skada vållats enskilda krävs det att det agerande som läggs institutionen till last utgör en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter. I det aktuella fallet ankommer det således på sökandena att visa att kommissionen uppenbart och allvarligt har missbedömt gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning av vad som ligger i gemenskapens intresse (se i detta hänseende domstolens dom av den 4 juli 2000 i mål C-352/98 P, Bergaderm och Goupil mot kommissionen, REG 2000, s. I-5291, punkterna 41-43). Med hänsyn till det omfattande utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen förfogar över i detta fall, särskilt vid bedömningen av vad som ligger i gemenskapens intresse (domstolens dom av den 14 mars 1990 i mål C-156/87, Gestetner Holdings mot rådet och kommissionen, REG 1990, s. I-781, punkt 63, och av den 10 mars 1992 i mål C-179/87, Sharp Corporation mot rådet, REG 1992, s. I-1635, punkt 58, förstainstansrättens dom av den 15 oktober 1998 i mål T-2/95, Industrie des poudres sphériques mot rådet, REG 1998, s. II-3939, punkt 292), förefaller det emellertid minst sagt osäkert om någon ersättning för skadan kan komma att utgå på ett senare stadium.

75 Det följer av det föregående (punkterna 71-74) att sökandena riskerar att lida en allvarlig skada som det inte är säkert att de vid ett senare tillfälle får någon ersättning för. I en sådan situation leder den beskrivna osäkerheten till slutsatsen att skadan också är irreparabel till sin karaktär.

76 Eftersom risken för allvarlig och irreparabel skada redan har betraktats som bevisad av de tre sökande företagen, bör den även vara det för Euroalliages som är en sammanslutning med uppdrag att studera de problem som tillverkarna av ferrolegeringar och andra elektrometallurgiska produkter möter i minst en av medlemsstaterna i Europeiska unionen.

77 Sett endast ur sökandenas perspektiv, ställer situationen därför krav på skyndsamhet. Inte desto mindre är det nödvändigt att inom ramen för en tillämpning av artiklarna 242 EG och 243 EG göra en avvägning mellan de intressen som står på spel.

78 Det är i detta hänseende nödvändigt att göra en avvägning mellan sökandenas intresse av att det förordnas om den ena eller den andra önskade interimistiska åtgärden, å ena sidan, och importörernas och exportörernas intresse av att det omtvistade beslutets verkningar bibehålls, å andra sidan. Kommissionen har uttalat, mer specifikt, att beviljandet av den ena eller den andra interimistiska åtgärden skulle kunna bromsa importen av ferrokisel med ursprung i de berörda länderna.

79 Det är obestridligt att ett uppskov med verkställigheten skulle innebära att det inte togs hänsyn till vare sig importörernas, exportörernas eller användarnas intressen och att den effekt som eftersträvades med beslutet skulle omintetgöras. En registrering av importen med krav på att importörerna ställer säkerhet skulle likaledes kunna påtagligt bromsa importen och därför skapa en oåterkallelig situation.

80 Följaktligen bör verkningarna av den interimistiska åtgärden, i syfte att på en gång begränsa framkallandet av en oåterkallelig situation och uppkomsten av skada för sökandena, inskränkas till vad som är absolut nödvändigt för att skydda de senares intressen till dess att dom avkunnas i huvudsaken.

81 I sista hand har sökandena yrkat att importen av ferrokisel skall underkastas ett registreringsförfarande, utan att säkerhet behöver ställas av importörerna. Blotta skyldigheten att låta registrera importen skulle bidra till att skapa en viss dumpningsdisciplin på marknaden.

82 Under sammanträdet har kommissionen invänt att registreringen av importen skulle få verkningar som är identiska med antidumpningsåtgärderna. Kommissionen har hävdat att en ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet skulle få till följd att de ursprungliga beloppen på antidumpningstullarna avkrävdes importörerna för registrerad import, även om de importerade produkterna inte hade varit föremål för dumpning.

83 I artikel 233 EG anges att den institution vars rättsakt har förklarats ogiltig skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen. Härvidlag har det slagits fast i den ovannämnda domen i målet Industrie des poudres sphériques mot rådet (punkterna 87-95) att kommissionen enligt artikel 233 EG kan välja att antingen återuppta förfarandet och därvid stödja sig på alla de åtgärder i ärendet som inte berörts av förstainstansrättens ogiltigförklaring eller göra en ny undersökning avseende en annan period, under förutsättning att de villkor som följer av grundförordningen iakttas (förstainstansrättens dom av den 20 juni 2001 i mål T-188/99, Euroalliages mot kommissionen, REG 2001, s. II-1757, punkt 28).

84 Vidare har det slagits fast att den regel, enligt vilken upplysningar rörande en period som föregår undersökningsperioden normalt inte beaktas är tillämplig på undersökningar som görs med anledning av en översyn av åtgärder som snart skall upphöra att gälla. Ett undantag från denna regel medges dock när uppgifter rörande en senare period än undersökningsperioden avslöjar en ny utveckling som gör införandet eller bibehållandet av antidumpningstullar uppenbart olämpligt (förstainstansrättens dom av den 11 juli 1996 i mål T-161/94, Sinochem Heilongjiang mot rådet, REG 1996, s. II-695, punkt 88, och domen i det ovannämnda målet Euroalliages mot kommissionen, punkterna 70-77).

85 Följaktligen kan inte retroaktivt påförande av antidumpningstullar med belopp som införts genom förordningarna nr 3359/93 och nr 621/94 på import av ferrrokisel med ursprung i Kina, Kazakstan, Ryssland och Ukraina betraktas som den enda möjliga åtgärden för att följa en dom av förstainstansrätten om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet. Det finns således möjligheter att undvika att kommissionens farhågor besannas. Dess invändning kan därför inte godtas.

86 Mot bakgrund av det ovan anförda skall det beslutas att importen av ferrokisel med ursprung i Kina, Kazakstan, Ryssland och Ukraina underkastas ett registreringsförfarande utan att säkerhet behöver ställas av importörerna.

På dessa grunder fattar

FÖRSTAINSTANSRÄTTENS ORDFÖRANDE

följande beslut:

1) Import av ferrokisel med ursprung i Folkrepubliken Kina, Kazakstan, Ryssland och Ukraina skall underkastas registrering utan att säkerhet behöver ställas av importörerna.

2) Beslut om rättegångskostnader meddelas senare.