FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (andra avdelningen)

den 3 mars 2004

Mål T-48/01

François Vainker et Brenda Vainker

mot

Europaparlamentet

”Tjänstemän – Yrkessjukdom – Artikel 73 i tjänsteföreskrifterna – Begäran om skadestånd – Oegentligheter i förfarandet för erkännande av en yrkessjukdom – Skada – Skada som hustrun till en före detta tjänsteman lidit”

Fullständig text på engelska II - 0000

Saken:      Talan angående tre skadeståndsanspråk med stöd av artikel 236 EG och artikel 288 andra stycket EG, som syftar till att ersätta de skador som å ena sidan sökanden François Vainker lidit på grund av att han drabbats av en yrkessjukdom, och å andra sidan, de skador som de båda sökandena lidit på grund av den svarande institutionens bristfälliga administration beträffande begäran om ersättning enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna.

Avgörande:      Parlamentet skall till sökanden François Vainker utge 60 000 euro. Parlamentet skall till sökanden François Vainker utge 8 244,94 GBP som ersättning för de kostnader för rådgivare som han ådragits under förfarandet för erkännande av François Vainkers sjukdom såsom en yrkessjukdom. Parlamentet skall till sökanden François Vainker utge kompensationsränta om 617 617,94 euro från och med den 29 november 1999 till och med den 9 januari 2002. Räntan skall beräknas på grundval av den räntesats som Europeiska centralbanken har fastställt för huvudsakliga refinansieringstransaktioner, vilken var gällande under den aktuella perioden, med tillägg av två procentenheter. Talan ogillas i övrigt. Parlamentet skall bära sin rättegångskostnad och ersätta två tredjedelar av sökandens rättegångskostnad.

Sammanfattning

1.     Tjänstemän – Institutionernas utomobligatoriska skadeståndsansvar – Villkor – Rättstridighet – Skada – Orsakssamband

2.     Tjänstemän – Organisation av verksamheten – Placering av personalen – Institutionens utrymme för skönsmässig bedömning – Gränser – Tjänstens intresse – Hänsyn till tjänsternas likvärdighet – Domstolsprövning – Gränser

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 7)

3.     Tjänstemän – Administrationens omsorgsplikt – Räckvidd – Gränser

4.     Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring – Bedömning huruvida sjukdomen har sitt ursprung i tjänsteutövningen – Förfarande – De av institutionerna utsedda läkarnas tillgång till samtliga användbara handlingar – Fullständig undersökning enligt artikel 17.2 i reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring saknas – Oegentlighet

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 73, Reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring, artiklarna 17.2 och 19)

5.     Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring – Bedömning huruvida sjukdomen har sitt ursprung i – Förfarande – Tjänstemannens tillgång till handlingar i journalen – Indirekt tillgång

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 73, Reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring, artikel 17)

6.     Tjänstemän – Institutionernas utomobligatoriska skadeståndsansvar – Fel i tjänsten – Oriktig tolkning av en bestämmelse i tjänsteföreskrifterna utgör i sig inte ett fel i tjänsten – Vårdslöst uppträdande gentemot en tjänsteman i strid med omsorgsplikten – Fel i tjänsten

7.     Förfarande – Ansökan genom vilken talan anhängiggjorts – Formkrav – Kortfattad framställning av de åberopade grunderna – Liknande krav på de invändningar som anförs till stöd för en grund – Invändningar som inte framställts i ansökan – Hänvisning till bilagorna – Kan inte prövas

(EG-stadgan för domstolen, artikel 19 första stycket; förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 44.1)

8.     Tjänstemän – Institutionernas utomobligatoriska skadeståndsansvar – Skada – Ersättning – Sent fattande av ett beslut om erkännande av att en tjänstemans sjukdom har sitt ursprung i tjänsteutövningen – Rätt till kompensationsränta på kapitalet enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna – Period för utbetalningen av räntor

(EG-fördraget, artikel 179 (nu artikel 236 EG); tjänsteföreskrifterna, artikel 73)

9.     Tjänstemän – Institutionernas utomobligatoriska skadeståndsansvar – Skada som make till tjänsteman lidit till följd av tjänstemannens yrkessjukdom – Ansvar föreligger inte

1.     En förutsättning för gemenskapens skadeståndsansvar är att ett antal villkor samtidigt är uppfyllda vad avser rättsstridigheten av det uppträdande som läggs institutionerna till last, skadans realitet och förekomsten av ett orsakssamband mellan uppträdandet och den skada som åberopas.

(se punkt 52)

Hänvisning till domstolen den 1 juli 1994 i mål C-136/92 P, kommissionen mot Brazzelli Lualdi m.fl., REG 1994, s. I-1981, punkt 42; förstainstansrätten den 14 maj 1998 i mål T-165/95, Lucaccioni mot kommissionen, REGP 1998, s. I‑A 203 och II-627, punkt 56

2.     Institutionerna förfogar över ett vidsträckt utrymme för skönsmässig bedömning när de organiserar sin verksamhet för att kunna fullgöra de uppgifter som anförtrotts dem, och med hänsyn till dessa placerar sina anställda, dock under förutsättning att det sker i tjänstens intresse och att det tas hänsyn till tjänsternas likvärdighet.

De eventuella problem som kan uppstå till följd av att en tjänsteman lämnar sin tidigare tjänst och den fördel som hans nya enhet kan dra av omplaceringen är dessutom överväganden som faller inom ramen för institutionernas omfattande utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om organisationen av sina tjänstegrenar. Under dessa omständigheter skall domstolsprövningen begränsa sig till frågan om tillsättningsmyndigheten har hållit sig inom gränser som inte kan ifrågasättas och inte har använt sitt utrymme för skönsmässig bedömning på ett uppenbart oriktigt sätt.

(se punkterna 86 och 87)

Hänvisning till förstainstansrätten den 28 maj 1998 i mål T-78/96 och T-170/96, W. mot kommissionen, REGP 1998, s. I-A 239 och II-745, punkterna 87 och 92, och där angiven rättspraxis

3.     Administrationens omsorgsplikt gentemot sina anställda är ett uttryck för den jämvikt av ömsesidiga rättigheter och skyldigheter som har införts genom tjänsteföreskrifterna i förhållandet mellan den offentliga myndigheten och de offentligt anställda. Denna plikt innebär bland annat att myndigheten, när den fattar beslut som rör en tjänstemans situation, skall ta hänsyn till samtliga de omständigheter som kan vara avgörande för dess beslut och därvid beakta inte enbart tjänstens intresse utan även den berörde tjänstemannens intresse.

(se punkt 125)

Hänvisning till domstolen den 23 oktober 1986 i mål 321/85, Schwiering mot revisionsrätten, REG 1986, s. 3199, punkt 18; förstainstansrätten den 20 juni 1990 i mål T-133/99, Burban mot Parlamentet, REG 1990, s. II-245, punkt 27; förstainstansrätten den 16 mars 1993 i mål T-33/89 och T-74/89, Blackman mot Parlamentet, REG 1993, II-249, punkt 96

4.     För att en läkarkommitté skall kunna avge ett giltigt läkarutlåtande skall den vara i stånd att ta del av samtliga handlingar som kan vara användbara för bedömningen. Detta resonemang skall tillämpas analogt på de utlåtanden som avgetts av den eller de läkare som utsetts av de institutioner som anges i artikel 19 i reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring.

För det fall det inte föreligger någon fullständig undersökning, enligt artikel 17.2 i ovannämnda regler, för att samla in alla de fakta som behövs för att kunna fastställa sjukdomens art, huruvida den har sitt ursprung i tjänsteutövningen samt de förhållanden under vilka den uppkommit, kan den läkare som utsetts av institutionen inte avge ett giltigt utlåtande.

Härav följer att institutionen gör sig skyldig till ett olagligt beteende genom att inte, på grundval av en objektiv och fullständig undersökning av omständigheterna, upprätta någon undersökningsrapport som uppfyller kraven i denna bestämmelse.

(se punkterna 126 och 132–134)

Hänvisning till förstainstansrätten den 15 juli 1997 i mål T-187/95, R mot kommissionen, REGP 1997, s. I-A 253 och II-729, punkt 49; förstainstansrätten den 15 december 1999 i mål T-27/98, Nardone mot kommissionen, REGP 1999, s. I-A 267 och II-1293, punkt 68

5.     Inom ramen för förfarandet för erkännande av huruvida en sjukdom har sitt ursprung i tjänsteutövningen säkras tjänstemannens rättigheter, med hänsyn till de ifrågavarande handlingarnas speciella karaktär, genom att den berörde tjänstemannen har möjlighet att få kännedom om innehållet i den akt som upprättats av tillsättningsmyndigheten, via den läkare som tjänstemannen själv valt, och att utse en läkare för att försvara hans intressen i den medicinska kommittén. Reglerna utgör en förlikning av tjänstemannens rättigheter och sjukdomssekretessen, genom att ge direkt tillgång till handlingar rörande sjukdom, med hjälp av en förtroendeläkare som utsetts av tjänstemannen.

(se punkt 137)

Hänvisning till domstolen den 7 oktober 1987 i mål 140/86, Strack mot kommissionen, REG 1987, s. 3939, punkt 12; domstolen den 1 oktober 1991 i mål C-283/90 P, Vidrányi mot kommissionen, REG 1991, s. I-4339, punkt 23; förstainstansrätten den 12 juli 1990 i mål T-154/89, Vidrányi mot kommissionen, REG 1990, s. II-445, punkt 34

6.     Förutom i undantagsfall utgör en myndighets felaktiga tolkning av en bestämmelse i tjänsteföreskrifterna inte nödvändigtvis ett fel i tjänsten.

Det utgör dock ett fel att gentemot en tjänsteman som gör invändningar mot genomförandet av ett förfarande för fastställande av huruvida en sjukdom har sitt ursprung i tjänsteutövningen, iaktta ett vårdslöst beteende som kännetecknas av lämnande av oriktiga eller motstridiga uppgifter i strid med omsorgsplikten.

(se punkterna 142 och 149)

Hänvisning till domstolen den 13 juli 1972 i mål 79/71, Heinemann mot kommissionen, REG 1972, s. 579, punkt 11; förstainstansrätten den 9 juni 1994 i mål T-94/92, X mot kommissionen, REGP 1994, s. I-A 149 och II-481, punkt 52

7.     Ansökan skall enligt artikel 19 första stycket i stadgan för domstolen och artikel 44.1 i förstainstansrättens rättegångsregler innehålla en kort framställning av grunderna för talan. Vad gäller en grund beträffande tvingande rätt kan denna tas upp av förstainstansrätten ex officio. Denna framställning av grunderna för talan skall vara tillräckligt klar och precis, så att svaranden har möjlighet att förbereda sitt försvar och så att förstainstansrätten kan pröva talan, i förekommande fall utan att ha tillgång till annan information. Liknande krav ställs när en invändning görs till stöd för en grund. Dessutom ankommer det inte på förstainstansrätten att i bilagorna söka efter och identifiera de grunder som den till äventyrs skulle kunna anse utgör grunden för talan, eftersom bilagorna enbart skall tjäna som bevismaterial och som ett medel för målets utredning.

(se punkt 151)

Hänvisning till förstainstansrätten den 21 mars 2002 i mål T-231/99, Joynson mot kommissionen, REG 2002, s. II-2085, punkt 154 och där angiven rättspraxis

8.     Om beslutet om erkännande av att en tjänstemans skada har orsakats av hans arbete och om fastställelse av hans bestående invaliditetsgrad antas vid en sen tidpunkt på grund av oegentligheter eller vårdslöshet från den berörda institutionens sida, kan den berörde tjänstemannen enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, såsom skadestånd enligt det allmänna system för utomobligatoriskt skadestånd som är tillämpligt enligt artikel 179 i fördraget (nu artikel 236 EG), kräva kompensationsränta på det belopp han har rätt till under perioden mellan den dag då institutionen rimligen borde ha kunnat fatta beslut om att godkänna hans arbetsskada om den hade gjort alla önskvärda ansträngningar och den dag då detta belopp utbetalas.

(se punkt 188)

Hänvisning till förstainstansrätten den 15 december 1999 i mål T-300/97, Latino mot kommissionen, REGP 1999, s. I-A 259 och II-1263, punkt 99

9.     Den ansökan som ingetts av maken till en tjänsteman som lider av en yrkessjukdom för att erhålla ersättning för skada som uppkommit till följd av den sjukdom som tjänstemannen lider av och inte är en sådan skada som institutionen kan hållas ansvarig för i egenskap av arbetsgivare, skall avslås.

(se punkterna 210 och 212)

Hänvisning till domstolen den 8 oktober 1986 i mål 169/83 och 136/84, Leussink och Brummelhuis mot kommissionen, REG 1986. s. 2801, punkt 22