Choose the experimental features you want to try

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Document 62001CO0253

Domstolens beslut (tredje avdelningen) den 29 januari 2004.
S.A. Krüger mot Directie van de rechtspersoonlijkheid bezittende Dienst Wegverkeer.
Begäran om förhandsavgörande: Arrondissementsrechtbank te Rotterdam - Nederländerna.
Artikel 104.3 i rättegångsreglerna - Fri rörlighet för personer - Direktiv91/439/EEG - Körkort - Ömsesidigt erkännande - Obligatoriskt utbyte.
Mål C-253/01.

Rättsfallssamling 2004 I-01191

ECLI identifier: ECLI:EU:C:2004:59

Ordonnance de la Cour

Mål C-253/01


S.A. Krüger
mot
Directie van de rechtspersoonlijkheid bezittende Dienst Wegverkeer



(begäran om förhandsavgörande från Arrondissementsrechtbank te Rotterdam)

«Artikel 104.3 i rättegångsreglerna – Fri rörlighet för personer – Direktiv 91/439/EEG – Körkort – Ömsesidigt erkännande – Obligatoriskt utbyte»

Domstolens beslut (tredje avdelningen) av den 29 januari 2004
    

Sammanfattning av beslutet

Fri rörlighet för personer – Etableringsfrihet – Körkort – Direktiv 91/439 – Körkort utfärdat av ursprungsmedlemsstaten kan inte föras in i körkortsregistret i den mottagande medlemsstaten – Skyldighet att byta ut körkort – Otillåtet – Iakttagande av villkoren om förnyelse av körkort i den sistnämnda medlemsstaten – Bevisbördan åligger körkortsinnehavaren – Diskriminering på grund av nationalitet – Förbud – Inte tillämpliga på frågor som rör en medlemsstats rent interna förhållanden

(Rådets direktiv 91/439, artikel 1)

Artikel 1.1 och 1.2 i direktiv 91/439 om körkort, i dess lydelse enligt direktiv96/47, i vilken anges principen om ömsesidigt erkännande av körkort enligt en gemenskapsmall, skall tolkas så, att den utgör hinder för att en medlemsstat utfärdar bestämmelser i vilka föreskrivs att innehavare av körkort som utfärdats av en annan medlemsstat, i vissa fall är skyldiga att byta ut detta körkort mot ett nationellt när de bosätter sig i den aktuella medlemsstaten, med motiveringen att ett körkort som utfärdats av en annan medlemsstat inte överensstämmer med de bestämmelser om giltighetstid som gäller i värdmedlemsstaten och därför inte kan registreras i körkortsregistret i denna medlemsstat.

Den som innehar ett körkort utfärdat av en medlemsstat och som bosätter sig i en medlemsstat som har utnyttjat möjligheten enligt artikel 1.3 i direktiv 91/439 att tillämpa vissa nationella bestämmelser, skall styrka att han uppfyller de villkor som anges i värdmedlemsstatens lagstiftning om förnyelse av körkort. När detta styrkts ankommer det emellertid på myndigheterna i denna medlemsstat att i konsekvens härmed tillåta att körkortshavaren framför motorfordon i enlighet med den behörighet han har enligt det ursprungliga körkortet.

Denna slutsats kullkastas inte genom den omständigheten att medborgarna i en medlemsstat diskrimineras genom att den medlemsstaten hindras att kräva att gemenskapsmedborgare som är bosatta i denna stat byter ut körkort som utfärdats av en annan medlemsstat mot ett nationellt körkort, medan innehavare av nationella körkort, vilka huvudsakligen är medborgare i värdmedlemsstaten, är tvungna att regelbundet förnya sina körkort. Den eventuella diskriminering som medborgarna i en medlemsstat kan bli föremål för med avseende på rätten i den medlemsstaten omfattas nämligen av tillämpningsområdet för den rättsordningen, vilket innebär att sådan diskriminering skall lösas inom ramen för det interna rättsliga systemet i den staten.

(se punkterna 35–37 samt den bindande delen av beslutet)







DOMSTOLENS BESLUT (tredje avdelningen)
den 29 januari 2004(1)

Artikel 104.3 i rättegångsreglerna – Fri rörlighet för personer – Direktiv 91/439/EEG – Körkort – Ömsesidigt erkännande – Obligatoriskt utbyte

I mål C-253/01,

angående en begäran enligt artikel 234 EG, från Arrondissementsrechtbank te Rotterdam (Nederländerna), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

S. A. Krüger

och

Directie van de rechtspersoonlijkheid bezittende Dienst Wegverkeer,

angående tolkningen av artikel 1.1 och 1.2 i rådets direktiv 91/439/EEG av den 29 juli 1991 om körkort (EGT L 237, s. 1; svensk specialutgåva, område 7, volym 4, s. 22), i dess lydelse enligt rådets direktiv 96/47/EG av den 23 juli 1996 (EGT L 235, s. 1), och av bestämmelserna i EG-fördraget om den fria rörligheten för personer,

meddelar



DOMSTOLEN (tredje avdelningen)



sammansatt av avdelningsordförande A. Rosas samt domarna R. Schintgen (referent) och N. Colneric,

generaladvokat: P. Léger,
justitiesekreterare: R. Grass,

efter att ha hört generaladvokaten,

följande



Beslut



1
Arrondissementsrechtbank te Rotterdam har, genom beslut av den 27 juni 2001 som inkom till domstolen den 2 juli samma år, i enlighet med artikel 234 EG ställt två frågor om tolkningen av artikel 1.1 och 1.2 i rådets direktiv 91/439/EEG av den 29 juli 1991 om körkort (EGT L 237, s. 1; svensk specialutgåva, område 7, volym 4, s. 22), i dess lydelse enligt rådets direktiv 96/47/EG av den 23 juli 1996 (EGT L 235, s. 1), och av bestämmelserna i EG-fördraget om den fria rörligheten för personer.

2
Frågorna har uppkommit i en tvist mellan S.A. Krüger och Directie van de rechtspersoonlijkheid bezittende Dienst Wegverkeer (vägtrafikförvaltningen) med anledning av registrering och utbyte i Nederländerna av S.A. Krügers körkort.


Tillämpliga bestämmelser

Gemenskapsrättsliga bestämmelser

3
Första skälet i direktiv 91/439 har följande lydelse:

”För genomförandet av den gemensamma transportpolitiken, för att bidra till att förbättra trafiksäkerheten och för att öka rörligheten för personer som bosätter sig i en annan medlemsstat än den där de har godkänts i ett förarprov bör det finnas ett nationellt körkort enligt en gemenskapsmall som erkänns ömsesidigt av medlemsstaterna utan att behöva bytas ut.”

4
I nionde skälet i samma direktiv föreskrivs följande:

”Bestämmelserna i artikel 8 i direktiv 80/1263/EEG, särskilt skyldigheten att byta ut körkortet inom ett år efter byte av permanent bosättningsort, utgör ett hinder för individers fria rörlighet. Detta kan inte accepteras med tanke på de framsteg som gjorts i fråga om den europeiska integrationen.”

5
I artikel 1 i direktiv 91/439 föreskrivs följande:

”1.     I enlighet med bestämmelserna i detta direktiv skall medlemsstaterna införa nationella körkort i överensstämmelse med den gemenskapsmall som beskrivs i bilaga I eller I a.

2.       Körkort som är utfärdade av medlemsstaterna skall erkännas ömsesidigt.

3.       Om innehavaren av ett giltigt nationellt körkort förlägger sin permanenta hemvist till en annan medlemsstat än den som har utfärdat körkortet får värdmedlemsstaten för körkortsinnehavaren tillämpa sina nationella bestämmelser om giltighetstid, hälsokontroller och skatter, och får på körkortet föra in all information som är nödvändig för administrativa syften.”

6
I artikel 2.2 i direktiv 91/439 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att förhindra att körkort förfalskas.”

7
Enligt artikel 7.5 i direktiv 91/439 är det inte tillåtet att inneha körkort i mer än en medlemsstat.

8
I artikel 8 i direktiv 91/439 föreskrivs följande:

”1.    Om innehavaren av ett giltigt nationellt körkort utfärdat av en medlemsstat har förlagt sin permanenta bosättningsort till en annan medlemsstat, får han begära att hans körkort skall bytas ut mot ett likvärdigt körkort. Den medlemsstat som verkställer utbytet skall om det behövs kontrollera att det inlämnade körkortet fortfarande är giltigt.

2.      Om inte annat följer av tillämpningen av territorialprincipen i straffrätt och ordningsbestämmelser får den medlemsstat där innehavaren av ett körkort som har utfärdats av en annan medlemsstat har sin permanenta bosättningsort tillämpa sina nationella bestämmelser om begränsning, återkallande, indragning och annullering i fråga om körkort och, om det behövs, byta ut körkortet i detta syfte.

3.      Den medlemsstat som verkställer utbytet skall återlämna det gamla körkortet till myndigheterna i den medlemsstat som har utfärdat körkortet och ange skälen för detta.

4.      En medlemsstat får vägra att erkänna giltigheten av ett körkort som har utfärdats av en annan medlemsstat om innehavaren inom den förstnämnda medlemsstatens territorium är föremål för någon av de åtgärder som anges i punkt 2.

En medlemsstat får likaså vägra att utfärda körkort om den sökande är föremål för en sådan åtgärd i en annan medlemsstat.

…”

Den nationella lagstiftningen

9
I Nederländerna förekommer bestämmelserna om körkort huvudsakligen i de allmänna bestämmelserna om vägtrafik såsom Wegenverkeerswet (vägtrafiklag), av den 21 april 1994 (Stbl. 1994, nr 475), i dess ändrade lydelse (Stbl. 1996, nr 276, nedan kallad WVW 1994).

10
Enligt artikel 107.1 i WVW 1994 skall föraren av ett motordrivet fordon som framförs på allmän väg vara innehavare av ett körkort som har utfärdats av den behöriga myndigheten och som ger behörighet att köra fordonet. Det är underförstått att det är den myndighet som är behörig i Nederländerna som avses. I artikel 107.2 i samma lag preciseras de olika kriterier som ett körkort skall uppfylla, bland annat föreskrivs att det skall vara giltigt.

11
I artikel 108.1 h i WVW 1994 föreskrivs följande:

”1. Artikel 107 skall inte tillämpas på förare av

...

h)
motordrivna fordon om dessa förare är bosatta i Nederländerna och den behöriga myndigheten i en annan medlemsstat i Europeiska gemenskaperna eller i en annan stat som är part i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet har utfärdat deras körkort, vilket är giltigt för att köra ett sådant motordrivet fordon som de kör under den giltighetstid i Nederländerna som fastställs vid registreringen av körkortet i körkortsregistret eller, om körkortet inte är registrerat i körkortsregistret eller om den giltighetstid i Nederländerna som fastställts vid registreringen är kortare än ett år, under ett år från det datum innehavaren har bosatt sig i Nederländerna.”

12
I artikel 109 i WVW 1994 föreskrivs följande:

”1. Den giltighetstid i Nederländerna som fastställs vid registrering och som anges i artikel 108.1 h skall vara

a)

tio år från datumet för körkortets utfärdande om det utfärdats till en person som vid detta datum ännu inte fyllt 60 år,

…”

13
Enligt artikel 122.1 i WVW 1994 skall ett körkort som utfärdas till någon som ännu inte fyllt 60 år vara giltigt i tio år från utfärdandedagen. När körkortshavaren är mellan 60 och 65 år skall körkortet vara giltigt från utfärdandedagen till den dag då körkortets innehavare fyller 70 år. När körkortshavaren är över 65 år skall körkortet vara giltigt i fem år från utfärdandedagen.

14
I artikel 177.1 i WVW 1994 föreskrivs att det vid körning utan körkort, med ogiltigt körkort eller med ett körkort som inte uppfyller de krav som följer av WVW 1994 kan ådömas påföljd, nämligen fängelse i högst två månader eller böter.

15
I artikel 2.1 i Wet administratiefrechtelijke handhaving verkeersvoorschriften (lag om det administrativa genomförandet av trafikbestämmelser) av den 3 juli 1989 (Stbl. 1989, nr 300), senast ändrad genom lag av den 28 oktober 1999 (Stbl. 1999, nr 469, nedan kallad WAHV), föreskrivs, vad gäller vissa ageranden som står i strid med bestämmelser i WVW 1994 och bestämmelser som antagits med stöd av denna lag, att administrativa sanktionsåtgärder skall tillämpas i stället för de straffrättsliga påföljder som föreskrivs i WVW 1994.


Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

16
Det framgår av begäran om förhandsavgörande att S.A. Krüger är tysk medborgare och arbetar i Nederländerna sedan i januari 1996. Hon innehar ett tyskt körkort som utfärdats av tyska myndigheter den 2 september 1983. Enligt tysk rätt har ett körkort obegränsad giltighet. I syfte att iaktta artikel 108.1 h i WVW 1994 begärde S.A. Krüger genom skrivelse av den 14 juni 1996 att vägtrafikförvaltningen skulle registrera hennes körkort. Myndigheten avslog begäran genom beslut av den 1 oktober 1996 med motiveringen att ifrågavarande körkort hade utfärdats mer än tio år tidigare. Enligt nederländsk lagstiftning kan ett sådant körkort inte registreras, utan måste bytas ut mot ett nederländskt körkort.

17
S.A. Krüger väckte talan mot detta beslut vid Arrondissementsrechtbank te Rotterdam och hävdade att avslaget på begäran om registrering av körkortet utgjorde ett hinder mot den fria rörligheten för personer som inte kunde motiveras av objektiva skäl grundade på allmänintresset. S.A. Krüger hävdade vidare att avslaget stred mot principen om ömsesidigt erkännande av körkort enligt artikel 1.2 i direktiv 91/439 såsom denna tolkats av domstolen i dom av den 29 februari 1996 i mål C-193/94, Skanavi och Chryssanthakopoulos (REG 1996, s. I-929).

18
Vid den nationella domstolen hävdade vägtrafikmyndigheten att den omständigheten att det är omöjligt att registrera ett körkort som har utfärdats mer än tio år tidigare inte utgör ett hinder mot den fria rörligheten för personer, eftersom bestämmelserna tillämpas på samma sätt för nederländska körkortshavare och för dem som innehar körkort som utfärdats av andra medlemsstater. Även om den nederländska lagstiftningen utgör ett sådant hinder är detta befogat med hänsyn till det eftersträvade målet, nämligen förnyelse av körkort vart tionde år. Vägtrafikmyndigheten tillade att direktiv 91/439 inte utgör något hinder mot att en innehavare av ett tyskt körkort som flyttar till Nederländerna är skyldig att byta ut sitt körkort mot ett nederländskt körkort.

19
Arrondissementsrechtbank te Rotterdam konstaterade i beslutet om hänskjutande att bestämmelserna i WVW 1994 medför att en person som befinner sig i en sådan situation som S.A. Krüger är eller åtminstone blir skyldig att byta ut sitt körkort inom ett år om hon inte vill bryta mot lagen. Det förefaller emellertid som om det framgår av både nionde skälet i direktiv 91/439 och av punkt 42 i domen av den 29 oktober 1998 i mål C‑230/97, Awoyemi (REG 1998, s. I-6781) att medlemsstaterna enligt det ovannämnda direktivet är skyldiga att undvika att de som har körkort utfärdade i en medlemsstat förpliktas att byta ut det körkortet mot ett körkort utfärdat i värdmedlemsstaten.

20
Arrondissementsrechtbank te Rotterdam fann att det var nödvändigt att tolka gemenskapsrätten för att kunna lösa det mål som anhängiggjorts vid den domstolen. Den hänskjutande domstolen beslutade därför att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

”1)
I nationella genomförandebestämmelser av bestämmelserna i direktiv 91/439 i vilka föreskrivs att innehavare av körkort som tyska myndigheter utfärdat för obegränsad tid är eller åtminstone blir skyldiga att byta ut detta körkort inom ett år från det att körkortsinnehavaren bosatte sig i Nederländerna, med motiveringen att körkort som utfärdats av en annan medlemsstat för mer än tio år sedan inte kan registreras i Nederländerna och att körkortsinnehavaren förfar brottsligt om denne framför ett fordon i Nederländerna utan att ha ett registrerat körkort. Skall dessa nationella genomförandebestämmelser anses förenliga med direktiv 91/439 och mer specifikt artikel 1.1 och 1.2 i det direktivet?

2)
Utgör en nationell lagstiftning av den typ som avses i den första frågan, och vilken har de verkningar som där beskrivs, ett hinder mot den fria rörligheten för personer? Om denna fråga besvaras jakande, kan detta hinder vara befogat med hänsyn till att det ger möjlighet att regelbundet förnya de upplysningar som anges på handlingen i fråga samt att anpassa denna handling till de tekniska framstegen beträffande säkerhetskrav på denna handling samt bedrägeribekämpning?”


Den första frågan

21
Genom sin första fråga frågar den nationella domstolen om artikel 1.1 och 1.2 i direktiv 91/439 skall tolkas så, att den innebär ett hinder för att en medlemsstat utfärdar bestämmelser i vilka föreskrivs att innehavare av körkort som utfärdats av en annan medlemsstat är skyldiga att byta ut detta körkort mot ett nationellt när de bosätter sig i den aktuella medlemsstaten, med motiveringen att ett körkort som utfärdats av en annan medlemsstat inte överensstämmer med de bestämmelser om giltighetstid som gäller i värdmedlemsstaten och därför inte kan registreras i körkortsregistret i denna medlemsstat.

22
Domstolen anser att svaret på den ställda tolkningsfrågan tydligt kan utläsas av dess rättspraxis och har följaktligen meddelat den domstol som har hänskjutit frågan att domstolen, i enlighet med artikel 104.3 i rättegångsreglerna, har för avsikt att avgöra saken genom att meddela ett motiverat beslut, och den har berett de parter som avses i artikel 23 i domstolens stadga tillfälle att yttra sig i denna fråga.

23
Förenade kungarikets regering och kommissionen har inte haft något att invända mot att domstolen avgör saken genom att meddela ett motiverat beslut. S.A Krüger, den nederländska, den spanska och den finska regeringen har däremot uttryckt en motsatt åsikt.

24
För att svara på den sålunda omformulerade frågan anger domstolen för det första att det framgår av punkterna 60–63 och 67–70 i dom av den 10 juli 2003 i mål C‑246/00, kommissionen mot Nederländerna (REG 2003, s. I-0000) att direktiv 91/439 utgör hinder mot att en medlemsstat inför bestämmelser vari föreskrivs att körkort som utfärdats av andra medlemsstater skall registreras när körkortsinnehavaren bosätter sig i den förstnämnda medlemsstaten.

25
Domstolen erinrade i punkterna 60 och 61 i domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Nederländerna om att det följer av rättspraxis att det ömsesidiga erkännande av körkort som föreskrivs i artikel 1.2 i direktiv 91/439 skall vara formlöst (se domarna i de ovannämnda målen Skanavi och Chryssanthakopoulos, punkt 26, och Awoyemi, punkt 41) och vidare om att skyldigheten att ömsesidigt erkänna körkort är klar och ovillkorlig och att medlemsstaterna härvid inte förfogar över något utrymme för skönsmässig bedömning avseende tillvägagångssätt för att uppfylla den (se domen i det ovannämnda målet Awoyemi, punkt 42). Domstolen fann i punkt 63 i den ovannämnda domen att den obligatoriska registrering av ett körkort utfärdat av en annan medlemsstat som föreskrivs i den nederländska lagstiftningen utgör en formalitet i den mening som avses i ovannämnda rättspraxis och den står således i strid med den princip om ömsesidigt erkännande av körkort som anges i artikel 1.2 i direktiv 91/439.

26
Domstolen fann i domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Nederländerna, punkterna 67–70, att den obligatoriska registreringen av körkort som har utfärdats av en annan medlemsstat inte är nödvändig för att en medlemsstat skall kunna utnyttja möjligheten enligt artikel 1.3 i direktiv 91/439 att, avseende i Nederländerna bosatta innehavare av körkort som utfärdats av en annan medlemsstat, tillämpa sina nationella bestämmelser om giltighetstid, hälsokontroller och skatter, och på körkortet föra in alla upplysningar som är nödvändiga för administrativa syften.

27
Domstolen angav härvid att den omständigheten att ett körkort som utfärdats av en annan medlemsstat inte registrerats i Nederländerna för det första inte utgjorde något hinder för att de nederländska myndigheterna, vid trafikkontroller, på ett riktigt sätt tillämpar de nationella bestämmelserna om körkorts giltighetstid genom att beräkna en tioårsperiod från det datum för utfärdande som anges på körkortet.

28
Domstolen fann vidare att inte heller den omtvistade registreringen tycktes vara nödvändig för att de behöriga myndigheterna skulle kunna kontrollera om de nationella bestämmelserna om förnyelse av körkort och läkarundersökningar iakttas, eftersom det var körkortsinnehavarna som skulle visa att ifrågavarande bestämmelser iakttagits. Det skulle följaktligen vara tillräckligt att underrätta innehavare av körkort som utfärdats av andra medlemsstater om deras skyldigheter enligt den nationella lagstiftningen när de vidtar nödvändiga åtgärder för att bosätta sig i Nederländerna och att tillämpa föreskrivna sanktionsåtgärder när ifrågavarande bestämmelser åsidosätts.

29
Domstolen fastställde slutligen att inte heller förekomsten i vissa medlemsstater av körkort i polykarbonat innebar att en obligatorisk registrering av körkort var nödvändig, eftersom, i motsats till vad den nederländska regeringen gjort gällande, dessa körkort, enligt bilaga I a punkt 2 till direktiv 91/439, skall innehålla ett utrymme där värdmedlemsstaten kan föra in upplysningar som är nödvändiga för administrativa syften.

30
Domstolen erinrar för det andra om att den även fastslagit att artiklarna 1.2 och 8.1 i direktiv 91/439, jämförda med nionde skälet i detta direktiv, innebär att medlemsstaterna bland annat inte får kräva att körkort som utfärdats av en annan medlemsstat skall bytas ut, oberoende av innehavarens nationalitet (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Awoyemi, punkt 42).

31
Domstolen har nyligen bekräftat denna tolkning i domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Nederländerna. Domstolen angav nämligen i punkt 72 i den domen att det framgår av nionde skälet i direktiv 91/439 att detta direktiv uttryckligen har till syfte att avskaffa systemen för utbyte av körkort.

32
Domstolen konstaterar därmed att det tydligt framgår av rättspraxis att direktiv 91/439 utgör hinder mot att en medlemsstat fordrar att körkort som inte utfärdats av myndigheterna i den staten skall registreras eller bytas ut när innehavare av sådana körkort bosätter sig i denna stat.

33
Härav framgår att en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, enligt vilken krävs att innehavare av körkort som utfärdats av en annan medlemsstat än värdmedlemsstaten skall registrera eller i förekommande fall byta ut sådana körkort mot nationella körkort, strider mot direktiv 91/439.

34
Domstolen tillägger att den som innehar ett körkort utfärdat av en medlemsstat och som bosätter sig i en medlemsstat som har utnyttjat möjligheten enligt artikel 1.3 i direktiv 91/439 skall, såsom framgår av punkt 28 i förevarande beslut, styrka att han uppfyller de villkor som anges i värdmedlemsstatens lagstiftning om förnyelse av körkort. När detta styrkts ankommer det emellertid på myndigheterna i värdmedlemsstaten att i konsekvens härmed tillåta att körkortshavaren framför motorfordon i enlighet med den behörighet han har enligt det ursprungliga körkortet.

35
Denna slutsats kullkastas inte genom den nederländska regeringens argument att medborgarna i en medlemsstat diskrimineras genom att den medlemsstaten hindras att kräva att gemenskapsmedborgare som är bosatta i denna stat byter ut körkort som utfärdats av en annan medlemsstat mot ett nationellt körkort, medan innehavare av nationella körkort, vilka huvudsakligen är medborgare i värdmedlemsstaten, är tvungna att förnya sina körkort vart tionde år.

36
Såsom framgår av domstolens rättspraxis omfattas nämligen den eventuella diskriminering som medborgarna i en medlemsstat kan bli föremål för med avseende på rätten i den medlemsstaten av tillämpningsområdet för den rättsordningen, vilket innebär att sådan diskriminering skall lösas inom ramen för det interna rättsliga systemet i den staten (dom av den 5 juni 1997 i de förenade målen C-64/96 och C-65/96, Uecker och Jacquet, REG 1997, s. I-3171, punkt 23).

37
Med hänsyn till vad som anförts skall den omformulerade första frågan besvaras med att artikel 1.1 och 1.2 i direktiv 91/439 skall tolkas så, att den innebär ett hinder för att en medlemsstat utfärdar bestämmelser i vilka föreskrivs att innehavare av körkort som utfärdats av en annan medlemsstat, i vissa fall är skyldiga att byta ut detta körkort mot ett nationellt när de bosätter sig i den aktuella medlemsstaten, med motiveringen att ett körkort som utfärdats av en annan medlemsstat inte överensstämmer med de bestämmelser om giltighetstid som gäller i värdmedlemsstaten och därför inte kan registreras i körkortsregistret i denna medlemsstat.

Den som innehar ett körkort utfärdat av en medlemsstat och som bosätter sig i en medlemsstat som har utnyttjat möjligheten enligt artikel 1.3 i direktiv 91/439 skall styrka att han uppfyller de villkor som anges i värdmedlemsstatens lagstiftning om förnyelse av körkort. När detta styrkts ankommer det emellertid på myndigheterna i värdmedlemsstaten att i konsekvens härmed tillåta att körkortshavaren framför motorfordon i enlighet med den behörighet han har enligt det ursprungliga körkortet.


Den andra frågan

38
Med beaktande av det svar som har givits på den första frågan saknas anledning att besvara den andra frågan.


Rättegångskostnader

39
De kostnader som har förorsakats den nederländska, den spanska, den italienska och den finska regeringen, Förenade kungarikets regering samt kommissionen, som har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder fattar

DOMSTOLEN (tredje avdelningen)

– angående de frågor som genom beslut av den 27 juni 2001 har ställts av Arrondissementsrechtbank te Rotterdam – följande beslut:

Artikel 1.1 och 1.2 i rådets direktiv 91/439/EEG av den 29 juli 1991 om körkort, i dess lydelse enligt rådets direktiv 96/47/EG av den 23 juli 1996, skall tolkas så, att den utgör hinder för att en medlemsstat utfärdar bestämmelser i vilka föreskrivs att innehavare av körkort som utfärdats av en annan medlemsstat, i vissa fall är skyldiga att byta ut detta körkort mot ett nationellt när de bosätter sig i den aktuella medlemsstaten, med motiveringen att ett körkort som utfärdats av en annan medlemsstat inte överensstämmer med de bestämmelser om giltighetstid som gäller i värdmedlemsstaten och därför inte kan registreras i körkortsregistret i denna medlemsstat.

Den som innehar ett körkort utfärdat av en medlemsstat och som bosätter sig i en medlemsstat som har utnyttjat möjligheten enligt artikel 1.3 i direktiv 91/439 skall styrka att han uppfyller de villkor som anges i värdmedlemsstatens lagstiftning om förnyelse av körkort. När detta styrkts ankommer det emellertid på myndigheterna i värdmedlemsstaten att i konsekvens härmed tillåta att körkortshavaren framför motorfordon i enlighet med den behörighet han har enligt det ursprungliga körkortet.

Luxemburg den 29 januari 2004.

R. Grass

A. Rosas

Justitiesekreterare

Ordförande på tredje avdelningen


1
Rättegångsspråk: nederländska.

Top