62001J0467

1. Jordbruk - Gemensam organisation av marknaden - Exportbidrag - Ingivande av bevismaterial - Överträdelse av föreskriven tidsfrist - Förlängning av frist - Fristens längd omfattas av nationella myndigheters utrymme för skönsmässig bedömning

(Kommissionens förordning nr 3665/87, artiklarna 47.4 och 48.2)

2. Jordbruk - Gemensam organisation av marknaden - Exportbidrag - Ingivande av bevismaterial - Överträdelse av föreskriven tidsfrist - Medlemsstaternas möjlighet att förlänga frister - Rätten för en aktör som erhållit ett avslagsbeslut att få till stånd en domstolsprövning - Tillämpning av nationell rätt - Gränser

(Kommissionens förordning nr 3665/87, artikel 47.4)

1. Eftersom det i förordning nr 3665/87 om gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med exportbidrag för jordbruksprodukter, i dess lydelse enligt förordning nr 1829/94 inte fastställs någon begränsning av hur mycket mer tid som kan beviljas en exportör för att inkomma med handlingar avseende en exporttransaktion enligt artikel 47.4 i denna förordning, ankommer det på behöriga nationella myndigheter att fastställa hur lång denna tid skall vara mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet, med beaktande bland annat av vilka ansträngningar den exportör som har begärt förlängning av fristen har gjort, vilka svårigheter han har ställts inför och den tid som rimligen behövs för att övervinna dessa svårigheter.

( se punkt 48, samt punkt 1 i domslutet )

2. Artikel 47.4 i förordning (EEG) nr 3665/87 om gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med exportbidrag för jordbruksprodukter, i dess lydelse enligt förordning nr 1829/94 innebär inte att exportören direkt vid en nationell domstol kan åberopa en rätt att erhålla ytterligare tid för att inkomma med handlingar avseende en exporttransaktion. Likväl får behöriga nationella myndigheter inte använda sitt utrymme för skönsmässig bedömning på ett sätt som skulle strida mot syftet med denna bestämmelse. Principen om rätt till ett verksamt rättsligt skydd medför dock ett krav på att exportören har möjlighet att föra talan vid domstol mot det beslut som behöriga nationella myndigheter har fattat med tillämpning av artikel 47.4 i den ovannämnda förordningen om att neka honom ytterligare tid. Villkoren för och de närmare bestämmelserna om denna domstolsprövning skall, med iakttagande av effektivitets- och likvärdighetsprinciperna såsom de har definierats i gemenskapsrätten, fastställas i varje medlemsstats rättsordning.

( se punkterna 58, 60 och 63 samt punkt 2 i domslutet )

I mål C-467/01,

angående en begäran enligt artikel 234 EG, från Corte d'appello di Genova (Italien), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

Ministero delle Finanze,

och

Eribrand SpA, tidigare Eurico Italia SpA,

angående tolkningen av artiklarna 47 och 48 i kommissionens förordning (EEG) nr 3665/87 av den 27 november 1987 om gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med exportbidrag för jordbruksprodukter (EGT L 351, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 24, s. 216), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1829/94 av den 26 juli 1994 (EGT L 191, s. 5; svensk specialutgåva, område 3, volym 59, s. 160),

meddelar

DOMSTOLEN (första avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden M. Wathelet samt domarna P. Jann och A. Rosas (referent),

generaladvokat: C. Stix-Hackl,

justitiesekreterare: R. Grass,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

- Eribrand SpA, genom S. Turci och M. Turci, avvocati,

- Frankrikes regering, genom G. de Bergues och A. Colomb, båda i egenskap av ombud,

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom M. Niejahr och A. Aresu, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 14 januari 2003 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Corte d'appello di Genova har, genom beslut av den 15 november 2001 som inkom till domstolens kansli den 6 december samma år, i enlighet med artikel 234 EG ställt fem frågor om tolkningen av artiklarna 47 och 48 i kommissionens förordning (EEG) nr 3665/87 av den 27 november 1987 om gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med exportbidrag för jordbruksprodukter (EGT L 351, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 24, s. 216), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1829/94 av den 26 juli 1994 (EGT L 191, s. 5; svensk specialutgåva, område 3, volym 59, s. 160) (nedan kallad förordning nr 3665/87).

2 Frågorna har uppkommit i en tvist mellan Ministero delle Finanze (italienska finansministeriet) och Eribrand SpA (nedan kallat Eribrand), tidigare Eurico Italia SpA, angående utbetalning, i enlighet med förordning nr 3665/87, av exportbidrag för detta bolags export av tre partier ris till Israel under år 1995.

Tillämpliga bestämmelser

3 Förordning nr 3665/87 trädde i kraft den 1 januari 1988 och ändrades vid ett flertal tillfällen innan den upphävdes och ersattes av kommissionens förordning (EG) nr 800/1999 av den 15 april 1999 om gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med exportbidrag för jordbruksprodukter (EGT L 102, s. 11). Sistnämnda förordning trädde i kraft den 24 april 1999 och är tillämplig sedan den 1 juli 1999. Enligt artikel 54.1 första strecksatsen i förordning nr 800/99 skall förordning nr 3665/87 fortsätta att tillämpas på export för vilken exportdeklarationen togs emot före den 1 juli 1999.

4 I artikel 1 i förordning nr 3665/87 föreskrevs att förordningen bland annat var tillämplig på risexport.

5 Artikel 47 i förordning nr 3665/87 hade följande lydelse:

"1. Bidraget skall betalas ut av den medlemsstat på vars territorium exportdeklarationen togs emot endast efter skriftlig ansökan från exportören.

...

2. Utom vid force majeure skall de dokument som rör betalningen av bidraget eller frisläppandet av säkerheten läggas fram inom tolv månader från den dag då exportdeklarationen togs emot.

...

4. Om de dokument som krävs enligt artikel 18 inte kan läggas fram inom den frist som anges i punkt 2, trots exportörens ansträngningar att få tag på dem och överlämna dem i tid, får exportören beviljas ytterligare tid för att lägga fram dessa dokument.

5. Den begäran enligt punkt 3 - med eller utan styrkande bilagor - om att andra dokument skall behandlas som likvärdiga måste inkomma inom den frist som anges i punkt 2 och det samma gäller den begäran om förlängning av fristen som avses i punkt 4.

..."

6 I artikel 48.2 a i förordning nr 3665/87 föreskrevs följande:

"Om bevis för att alla kraven i gemenskapslagstiftningen har uppfyllts läggs fram inom sex månader efter utgången av de frister som anges i artikel 47.2, 47.4 och 47.5, skall ett bidrag betalas ut som motsvarar 85 % av den summa som skulle ha betalats om alla krav hade uppfyllts."

7 I artikel 18 i förordning nr 3665/87, som omnämndes i artikel 47.4 i samma förordning, angavs vilka dokument som kunde visas upp som bevis för att jordbruksprodukter hade tullbehandlats för övergång till fri konsumtion i det aktuella tredje landet. Denna bestämmelse ändrades ett flertal gånger för [att] förbättra exportörens möjligheter att bevisa att övergång till fri konsumtion hade skett.

8 Artikel 22.1 i nämnda förordning hade följande lydelse:

"På exportörens begäran skall medlemsstaterna förskottera hela eller en del av bidraget så snart exportdeklarationen har tagits emot, på villkor att en säkerhet ställs som motsvarar förskottsbeloppet plus 15 %.

Medlemsstaterna får fastställa på vilka villkor det skall vara möjligt att begära förskottsbetalning av en del av bidraget."

9 Artikel 23.1 i samma förordning hade följande lydelse:

"Om förskottet är större än det belopp som faktiskt skulle ha betalats ut för den berörda exporten eller för en motsvarande export, skall exportören betala igen mellanskillnaden plus 15 % av denna.

Tillägget på 15 % skall inte tas ut när på grund av force majeure

- de bevis, som enligt denna förordning krävs för att bli berättigad till bidrag, inte kan läggas fram, eller

- produkten har nått en annan bestämmelse än den för vilken förskottet har beräknats."

10 Dessutom hade näst sista skälet i förordning nr 3665/87 följande lydelse:

"Av administrativa skäl bör det krävas att en ansökan om utbetalning av exportbidrag tillsammans med alla berörda dokument inkommer inom en rimlig tid, utom vid force majeure, särskilt då det varit omöjligt att iaktta fristen på grund av administrativa förseningar som exportören inte kunnat påverka."

11 Det skall preciseras att artiklarna 49 och 50 i förordning nr 800/1999 i stora delar har samma innehåll som artiklarna 47 och 48 i förordning nr 3665/87, utan att betydande ändringar har gjorts. I artikel 49.5 i förordning nr 800/1999 som motsvarar artikel 47.5 i förordning nr 3665/87 föreskrivs följande:

"... Om en sådan begäran inkommer inom sex månader efter det fristen löpt ut skall emellertid bestämmelserna i artikel 50.2 första stycket gälla."

12 Artikel 50.2 första stycket i förordning nr 800/1999 motsvarar artikel 48.2 a i förordning nr 3665/87.

Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

13 Under mars och april 1995 exporterade Eribrand tre partier ris till Israel, vilka lastades på fartyg i Ravenna (Italien) och hade hamnen i Haïfa (Israel) som destination.

14 I juli 1995 beviljades Eribrand ett förskott på ungefär 33 miljoner ITL av de italienska myndigheterna avseende det exportbidrag som det hade begärt.

15 Den israeliska köparen överlämnade inte gränsövergångsattester till Eribrand, vilka är nödvändiga för att bevisa att varorna övergått till fri konsumtion i Israel, trots att denne anmodades härom vid upprepade tillfällen. När Eribrand insåg att det var omöjligt att inkomma med erforderliga handlingar inom den tolvmånadersfrist som föreskrevs i artikel 47.2 i förordning nr 3665/87, ingav bolaget den 6 mars 1996 två ansökningar om beviljande av ytterligare tid till Ministero delle Finanze. Dessa ansökningar ingavs inom föreskriven tid, det vill säga inom den frist som föreskrevs i artikel 47.5 i samma förordning.

16 Ministero delle Finanze avslog nämnda ansökningar genom skrivelser av den 19 oktober 1996. Det anförde att Eribrand vid tidpunkten för ansökningarna om beviljande av ytterligare tid hade mer än 6 månader till sitt förfogande för att inkomma med de handlingar som saknades. Ministero delle Finanze konstaterade vidare att handlingarna fortfarande saknades och att längsta möjliga frist enligt artiklarna 47.2 och 48.2 i förordning nr 3665/87 däremellan hade överskridits. Ministero delle Finanze ansåg följaktligen att ansökningarna om utbetalning av exportbidrag skulle avslås.

17 Den 18 december 1996 krävde Ministero delle Finanze dessutom att Eribrand skulle betala tillbaka det redan beviljade förskottet. Detta bolags överklagande ogillades den 16 september 1997 och Eribrand återbetalade det krävda beloppet, det vill säga det belopp som erhållits plus 15 procent.

18 Först efter påtryckningar via den italienska ambassaden i Israel och det lokala kontoret för Istituto per il Commercio Estero (institut för utrikeshandel, nedan kallat ICE) och efter att ha anlitat italienska advokater, biträdda av israeliska advokater, lyckades Eribrand erhålla gränsövergångsattesterna. Den 3 december 1997 skickades de till Ministero delle Finanze.

19 Den 4 december 1997 väckte Eribrand talan vid Tribunale di Genova (Italien) och yrkade att Ministero delle Finanze skulle förpliktas att betala ett belopp på cirka 103 miljoner ITL motsvarande det exportbidrag som bolaget anser sig ha rätt till.

20 I dom av den 3 februari 2000 biföll Tribunale di Genova Eribrands yrkande med stöd av artikel 47.4 i förordning nr 3665/87, efter att ha ogillat en invändning om bristande materiell och territoriell behörighet från Ministero delle Finanze. Tribunale di Genova ansåg att "bolaget har gjort gällande sin rätt till att fristerna på nytt skall börja löpa för att det skall kunna inkomma med handlingarna om övergång till fri omsättning, vilka bolaget inte har kunnat inkomma med inom tolvmånadersfristen efter mottagandet av exportdeklarationen, trots att exportören har gjort vederbörliga ansträngningar för att få tag på dem (en omständighet som har visats i förevarande mål, eftersom Eribrand har agerat, genom att få den diplomatiska representationen ... och ICE att ingripa för att kräva att ersättningshandlingar skulle utställas av den israeliska tullmyndigheten)".

21 Ministero delle Finanze överklagade denna dom till Corte d'appello di Genova.

22 Enligt beslutet om hänskjutande har Ministero delle Finanze invänt mot Tribunale di Genovas tolkning av artikel 47.4 i förordning nr 3665/87, i den del som den avser saken i målet vid den nationella domstolen. Ministero delle Finanze anser att den ytterligare tid som kan beviljas med stöd av denna bestämmelse är begränsad till 6 månader, mot bakgrund av att maximal frist för att inkomma med dessa handlingar enligt gemenskapslagstiftningen inte får vara längre än 18 månader. Enligt Ministero delle Finanze följer detta av artikel 48.2 a i förordning nr 3665/87, där det föreskrivs att om nödvändiga bevis läggs fram inom 6 månader efter utgången av de frister som anges i artikel 47.2, 47.4 och 47.5, i samma förordning skall ett bidrag betalas ut som motsvarar 85 procent av den summa som skulle ha betalats om alla krav hade uppfyllts. Ministero delle Finanze har påpekat att Eribrand ingav fullständiga handlingar avseende exportbidraget först omkring 32 månader efter det att exportdeklarationerna hade tagits emot.

23 Eribrand har gjort gällande att den tolkning som har förordats av de italienska myndigheterna innebär att den exportör som agerar på ett korrekt sätt berövas sin rätt till bidrag om hindret för att erhålla de handlingar som krävs enligt gemenskapslagstiftningen kvarstår efter de 6 månader som kan beviljas. Bolaget anser vidare att det av artikel 48 i förordning nr 3665/87 inte framgår vare sig att beviljande av ytterligare tid, som föreskrivs i artikel 47.4 i samma förordning, är underkastat en maximitid eller att den sammanlagda fristen för att inkomma med nämnda handlingar inte får vara längre än 18 månader.

24 Mot bakgrund av vad parterna har anfört och relevansen av tolkningen av gemenskapslagstiftningen för utgången i den anhängiggjorda tvisten, har Corte d'appello di Genova beslutat att förklara målet vilande och ställt följande tolkningsfrågor till domstolen:

" 1) Skall det, på grundval av artiklarna 47.4 och 48 i kommissionens förordning (EEG) nr 3665/87 av den 27 november 1987 om gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med exportbidrag för jordbruksprodukter, anses att

a) den ytterligare tid som exportören kan beviljas aldrig får överstiga maximitiden på 18 månader, eller att

b) nedsättningen med 15 procent skall tillämpas endast i fall av överskridande med ytterligare 6 månader av den normala fristen och av den ytterligare tid som eventuellt har beviljats exportören?

2) Om en tolkning enligt b i föregående fråga är den riktiga tolkningen, föreligger det då - med stöd av de två ovannämnda artiklarna och med beaktande av olika aspekter, däribland de som anges i skälen till detta beslut, som i detta avseende kan ha betydelse från gemenskapsrättslig synpunkt - maximala tidsgränser inom vilka ytterligare tid kan beviljas?

3) Om en tolkning enligt b i den första frågan är riktig, vilka är då dessa maximala tidsgränser och hur lång är således den ytterligare tid som kan beviljas enligt de två ovannämnda artiklarna?

4) Om en tolkning enligt b i den första frågan är riktig, kan då en enskild - med stöd av de två ovannämnda artiklarna - åberopa ett rättsligt skyddat krav på en viss ytterligare tid (som anses skälig i förhållande till svårigheterna att erhålla de handlingar som föreskrivs)?

5) Om en tolkning enligt b i den första frågan är riktig, kan då en nationell domstol - med stöd av de två ovannämnda artiklarna - om de administrativa myndigheterna inte beviljar ytterligare tid, ge exportören (som har gjort vederbörliga ansträngningar för att få tag på handlingarna och överlämna dem inom den tolvmånadersfrist som föreskrivs i artikel 47.2 i förordningen) rätt till ytterligare tid och fastställa hur lång den skall vara på grundval av den tid som faktiskt behövs för att få tag på och överlämna de handlingar som föreskrivs?"

De tre första frågorna

25 Den hänskjutande domstolen har ställt de tre första frågorna, som skall prövas i ett sammanhang, för att få klarhet i huruvida, mot bakgrund av artiklarna 47 och 48 i förordning nr 3665/87, den ytterligare tid som kan beviljas exportören med stöd av artikel 47.4 är underkastad maximala tidsgränser och, vid ett jakande svar, vilka dessa tidsgränser är, eller om beviljandet av sådan ytterligare tid för att inkomma med handlingar som visar att tullformaliteterna för övergång till fri konsumtion har fullgjorts däremot är möjligt oaktat att den sammanlagda fristen på 18 månader har överskridits.

Yttranden som har inkommit till domstolen

26 Eribrand, den franska regeringen och kommissionen, som har inkommit med yttranden till domstolen, anser att artikel 47.4 i förordning nr 3665/87, såvitt avser inkommande med handlingar som avses i denna artikel, inte innebär att den ytterligare tid som exportören kan beviljas med stöd av denna bestämmelse begränsas. Det ankommer på de nationella myndigheterna att fastställa hur lång den ytterligare tiden skall vara i förhållande till varje exportörs särskilda behov. Härvid bör den nationella myndigheten bland annat ta hänsyn till vilka ansträngningar den exportör som begär förlängning av fristen har gjort, vilka bevis som har lagts fram som stöd för begäran och den tid som rimligen behövs för att övervinna de svårigheter som har gjorts gällande.

27 Eribrand har kritiserat de italienska myndigheternas uppfattning att det under alla förhållanden är uteslutet att förlänga fristen med mer än 6 månader och att bidragsbeloppet skall sättas ned med 15 procent, även vid beviljande av en sådan förlängning. Bolaget anser att denna tolkning av gemenskapslagstiftningen inte endast är felaktig utan även strider mot syftet med bestämmelserna om exportbidrag liksom mot principen om grundläggande rättvisa, likhets- och proportionalitetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar.

28 Enligt Eribrand avser hänvisningen i artikel 48.2 a i förordning nr 3665/87 till den i artikel 47.4 föreskrivna fristen de fall där exportören har överskridit den ytterligare tid som myndigheten eventuellt har beviljat. När ytterligare tid beviljas i enlighet med nämnda artikel 47.4, har exportören fortfarande möjlighet att inkomma med handlingarna efter utgången av denna tid, under förutsättning att det görs inom den sexmånadersfrist som föreskrivs i artikel 48.2 a, och i så fall med en nedsättning med 15 procent av det bidragsbelopp som skulle ha betalats om alla krav hade uppfyllts.

29 Eribrand har åberopat punkterna 146-148 i dom av den 21 januari 1999 i mål C-54/95, Tyskland mot kommissionen (REG 1999, s. I-35), och gjort gällande att det av dessa framgår att artikel 47.4 i förordning nr 3665/87 har till syfte att undvika att en exportör som har gjort ansträngningar för att inkomma med erforderliga tullhandlingar, automatiskt berövas förmånen att erhålla bidrag endast på grund av att denne inte, inom den fastställda fristen, har lyckats införskaffa bevisning för en transaktion som faktiskt har ägt rum. Det är inte förenligt med detta syfte att genom en nedsättning med 15 procent av bidraget låta den aktör drabbas som objektivt kan motivera dröjsmålet genom att inkomma med erforderliga handlingar.

30 Den franska regeringen har anfört att det framgår av ordalydelsen i artikel 48.2 a i förordning nr 3665/87 att den tolkning är felaktig som innebär att exportören har högst 18 månader till sitt förfogande från den dag då exportdeklarationen togs emot för att göra gällande sina rättigheter. Bruket av konjunktionen "och" visar att de frister som föreskrivs i artikel 47.2, 47.4 och 47.5 skall ha löpt ut efter varandra för att sexmånadersfristen i artikel 48.2 a skall börja löpa.

31 Den franska regeringen anser vidare att en tolkning av bestämmelserna i artiklarna 47 och 48 i förordning nr 3665/87 som innebär att de två fristerna, en på 12 månader och den andra på 6 månader, sammanräknas, leder till att syftet med denna förordning inte iakttas. Denna tolkning skulle medföra att medlemsstaternas rätt till skönsmässig bedömning upphörde avseende hur lång den frist eller de frister som de har möjlighet att bevilja de exportörer som har gjort vederbörliga ansträngningar skall vara. Vidare innebär denna tolkning att exportören automatiskt berövas sin möjlighet att göra gällande sina rättigheter för det fall fristen på 18 månader överskrids.

32 Den franska regeringen har gjort gällande att följderna av en sådan tolkning helt strider mot domstolens rättspraxis. I punkterna 146 och följande punkter i domen i det ovannämnda målet Tyskland mot kommissionen, har domstolen erinrat om principen om utrymme för skönsmässig bedömning för behöriga nationella myndigheter, vilka skall fastslå om exportören har gjort vederbörliga ansträngningar och besluta om de skall använda sin möjlighet att bevilja ytterligare tid.

33 Nämnda myndigheters skyldighet att i det enskilda fallet bedöma varje exportörs situation innebär, enligt den franska regeringen, ett krav på att vidta sanktionsåtgärder vad avser försök till förhalning, genom att inte bevilja den ytterligare tid som en exportör som inte visar att han har gjort vederbörliga ansträngningar har begärt. Härvid skall de nationella myndigheterna även tillse att den exportör som har gjort vederbörliga ansträngningar inte drabbas på grund av omständigheter som denne inte kan påverka. Så är bland annat fallet för den händelse importören i det tredje landet inte i rätt tid har tillhandahållit erforderliga handlingar.

34 Den franska regeringen har erinrat om att enligt artikel 22.1 första stycket i förordning nr 3665/87 skall den exportör som begär förskottsbetalning av bidragsbeloppet ställa en säkerhet som motsvarar förskottsbeloppet plus 15 procent. Den har betonat att dessa bestämmelser ger exportören ett incitament att göra vederbörliga ansträngningar, eftersom det strider mot hans intresse att fördröja inkommandet med erforderliga tullhandlingar.

35 Vad beträffar hur lång ytterligare tid som behöriga nationella myndigheter kan bevilja den exportör som har gjort vederbörliga ansträngningar, har den franska regeringen anfört att det inte fastställs i någon bestämmelse i förordning nr 3665/87. Näst sista skälet i denna förordning innehåller emellertid vissa upplysningar i detta hänseende.

36 Enligt kommissionen har normal frist för att inkomma med handlingar avseende exportbidrag fastställts till 12 månader i artikel 47.2 i förordning nr 3665/87 i syfte att ge exportörerna ett incitament att göra vederbörliga ansträngningar för att fullgöra sina skyldigheter och att undvika att behöriga nationella myndigheter skall behöva handlägga dessa ärenden alltför länge. Det är därför skäligt och rättvist att frångå denna bestämmelse när en exportör har gjort vederbörliga ansträngningar för att få tag på och överlämna erforderliga handlingar, men inte har lyckats iaktta fristen på grund av omständigheter som denne inte har kunnat påverka. Kommissionen har anfört att möjligheten att bevilja ytterligare tid uttryckligen föreskrivs i artikel 47.4 och att exportören, för att kunna dra nytta härav, i rätt tid skall inlämna en ansökan härom till nämnda myndigheter. I detta hänseende har kommissionen även hänvisat till näst sista skälet i nämnda förordning.

37 Kommissionen anser att det inte finns något som strider mot denna tolkning i artikel 48.2 a i förordning nr 3665/87, i vilken det endast fastställs att en ny frist på 6 månader följer efter den normala frist och den ytterligare tid som redan har beviljats. Den har vidare anfört att artikel 49 i förordning nr 800/1999 har samma lydelse som artikel 47.4 i förordning nr 3665/87.

38 Nedsättningen med 15 procent av bidragsbeloppet som föreskrivs i artikel 48.2 a är dessutom tillämplig fullt ut när exportören har inkommit med erforderliga handlingar efter den beviljade ytterligare tidens utgång, men inom fristen på 6 månader. Det rör sig om en slags sanktionsåtgärd för den exportör som, trots att en förlängning av den normala fristen på 12 månader har beviljats, inte inkommer med erforderliga handlingar i rätt tid, även om detta inte anses tillräckligt allvarligt för att motivera att exportören berövas all rätt till exportbidrag.

Domstolens svar

39 Enligt förordning nr 3665/87 är utbetalning av exportbidrag bland annat beroende av att exportören visar upp en eller flera handlingar, som anges i artikel 18 i denna förordning och som visar att tullformaliteterna för övergång till fri konsumtion i det tredje landet, som i kommande mål har angivits i exportdeklarationen, har uppfyllts.

40 Enligt artikel 47.2 i samma förordning skall exportören, utom vid force majeure, ha inkommit med ansökan om bidrag samt de handlingar som rör betalningen av bidraget till behöriga nationella myndigheter inom 12 månader från den dag då exportdeklarationen togs emot. Genom denna frist tas hänsyn till medlemsstaternas myndigheters intresse av att avsluta ärendena gällande exportbidrag inom en rimlig tid, särskilt när förskottsbetalningar av bidraget har gjorts i enlighet med artikel 22 i förordning nr 3665/87 (se, för ett liknande resonemang, beträffande motsvarande bestämmelser i kommissionens förordning (EEG) nr 2730/79 av den 29 november 1979 om gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med exportbidrag för jordbruksprodukter (EGT L 317, s. 1), som var tillämplig innan förordning nr 3665/87 trädde i kraft, dom av den 12 juli 1990 i mål C-155/89, Philipp Brothers, REG 1990, s. I-3265, punkt 39).

41 I gemenskapslagstiftningen tas emellertid även hänsyn till att svårigheter kan uppstå för exportörerna att få tag på tullhandlingar från det importerande tredje landets myndigheter, på vilka de inte har möjlighet att göra påtryckningar (domen i det ovannämnda målet Philipp Brothers, punkt 27).

42 Artikel 47.4 i förordning nr 3665/87 innebär att behöriga nationella myndigheter har möjlighet att bevilja den berörda exportören ytterligare tid, under förutsättning att denne har gjort vederbörliga ansträngningar för att få tag på handlingarna och överlämna dem inom den tolvmånadersfrist som föreskrivs i artikel 47.2 i samma förordning. Såsom domstolen har fastställt i punkt 148 i domen i det ovannämnda målet Tyskland mot kommissionen är syftet med regeln att inte automatiskt frånta exportören de bidrag som föreskrivs i gemenskapslagstiftningen då denne, trots att han har gjort alla ansträngningar som ankommer på honom, av objektiva omständigheter har hindrats från att inom tolvmånadersfristen inkomma med erforderliga handlingar.

43 Dessutom skall det påpekas att enligt näst sista skälet i förordning nr 3665/87 kan administrativa förseningar som exportören inte har kunnat påverka anses vara force majeure som kan motivera att tolvmånadersfristen som föreskrivs i artikel 47.2 i denna förordning inte har iakttagits.

44 Det framgår för övrigt uttryckligen av artikel 48.2 a i förordning nr 3665/87 att även om exportören inte har gjort gällande force majeure i den mening som avses i denna förordning, medför inte det faktum att tolvmånadersfristen inte har iakttagits nödvändigtvis att det bidrag som denne kan göra anspråk på helt går förlorat. I denna bestämmelse föreskrivs att om samtliga handlingar som krävs enligt gemenskapslagstiftningen överlämnas till behöriga nationella myndigheter inom 6 månader efter utgången bland annat av den frist som anges i artikel 47.2, skall ett bidrag betalas ut som motsvarar 85 procent av den summa som skulle ha betalats om alla krav hade uppfyllts.

45 Vad beträffar frågan huruvida nämnda artikel 48.2 a i förordning nr 3665/87 emellertid utgör hinder för att bevilja ytterligare tid så att fristen blir längre än 18 månader från den dag då exportdeklarationen togs emot, skall det påpekas att ordalydelsen i denna bestämmelse inte innehåller någon begränsning vad avser hur lång ytterligare tid som kan beviljas med stöd av artikel 47.4 i samma förordning. Det framgår tvärtom av den uttryckliga hänvisningen till de frister som föreskrivs i artikel 47.2, 47.4 och 47.5 att, för det fall en exportör har beviljats ytterligare tid, i enlighet med artikel 47.4 har denne ytterligare 6 månader på sig att inkomma med fullständiga handlingar efter utgången av denna tid för att på så sätt erhålla en utbetalning av 85 procent av den summa som skulle ha betalats om alla krav hade uppfyllts.

46 Nedsättningen med 15 procent, som i ett sådant fall tillämpas på bidragsbeloppet i dess helhet, är avsedd att innebära en sanktionsåtgärd för att exportören inte har lyckats bevisa att denne inte har kunnat påverka de förseningar som överstiger den ytterligare tid som beviljats för att inkomma med handlingarna. Det skall följaktligen konstateras att om exportören bevisar att vederbörliga ansträngningar har gjorts för att få tag på och överlämna erforderliga handlingar, skall sanktionsåtgärder inte vidtas enligt gemenskapslagstiftningen.

47 Det skall dessutom påpekas att fastställandet av maximigränser för den ytterligare tid som kan beviljas den exportör som har gjort vederbörliga ansträngningar, bland annat av innebörden att den sammmanlagda tiden inte skulle få överstiga 18 månader från den dag då exportdeklarationen togs emot, skulle innebära en påtaglig begränsning av de nationella myndigheternas rätt till skönsmässig bedömning och strida mot syftet med artikel 47.4 i förordning nr 3665/87. Denna bestämmelse möjliggör i sig att såväl kravet på skydd för exportörens intresse av att erhålla hela det bidrag som han har rätt till som myndighetens intresse av att avsluta ärendena gällande exportbidrag inom en rimlig tid kan förenas.

48 Det kan således konstateras att det inte framgår av artiklarna 47 och 48 i förordning nr 3665/87 att den ytterligare tid som kan beviljas exportören med stöd av artikel 47.4 är underkastad maximala tidsgränser som skall beaktas av behöriga nationella myndigheter.

49 Följaktligen skall de tre första frågorna besvaras så, att det i förordning nr 3665/87 inte fastställs någon begränsning av hur lång ytterligare tid som kan beviljas en exportör enligt artikel 47.4 i denna förordning. Det ankommer på de behöriga nationella myndigheterna att fastställa hur lång denna tid skall vara mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet, med beaktande bland annat av vilka ansträngningar den exportör som har begärt förlängning av fristen har gjort, vilka svårigheter han har ställts inför och den tid som rimligen behövs för att övervinna dessa svårigheter.

Den fjärde och den femte frågan

50 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde och den femte frågan, som även de skall prövas i ett sammanhang, för att få klarhet i räckvidden av det rättsliga skydd som exportören skall åtnjuta när behöriga nationella myndigheter felaktigt vägrar att bevilja denne ytterligare tid enligt artikel 47.4 i förordning nr 3665/87. Den hänskjutande domstolen söker få klarhet i huruvida en nationell domstol kan ge exportören rätt till en viss ytterligare tid och fastställa hur lång denna tid skall vara på grundval av den tid som faktiskt behövs för att få tag på och överlämna de handlingar som föreskrivs.

Yttranden som har inkommit till domstolen

51 Enligt Eribrand följer det av domstolens rättspraxis att när myndigheterna felaktigt har underlåtit att bevilja den ytterligare tid som avses i artikel 47.4 i förordning nr 3665/87, kan en nationell domstol ge exportören rätt härtill och fastställa hur lång den ytterligare tiden skall vara på grundval av den tid som faktiskt behövs för att få tag på och överlämna de handlingar som föreskrivs. Eribrand har härvid åberopat dom av den 15 oktober 1987 i mål 222/86, Heylens m.fl. (REG 1987, s. 4097; svensk specialutgåva, volym 9, s. 223), av den 19 juni 1990 i mål C-213/89, Factortame m.fl. (REG 1990, s. I-2433; svensk specialutgåva, volym 10, s. 435), och av den 3 december 1992 i mål C-97/91, Oleificio Borelli mot kommissionen (REG 1992, s. I-6313; svensk specialutgåva, volym 13, s. I-00205).

52 Den franska regeringen har anfört att, om samtliga omständigheter föreligger som gör att det kan fastställas att en förlängning av fristen är berättigad, skall de nationella myndigheterna bevilja en sådan ytterligare tid till den exportör som har gjort vederbörliga ansträngningar. Att anse att de nationella myndigheterna har rätt att under dessa omständigheter vägra att bevilja ytterligare tid, leder enligt denna regering till att nämnda myndigheter tillerkänns utrymme för godtycke.

53 Följaktligen skall den exportör som har gjort vederbörliga ansträngningar och som anser att behöriga nationella myndigheter, genom att vägra att bevilja ytterligare tid, har åsidosatt artikel 47.4 i förordning nr 3665/87 kunna göra gällande denna bestämmelse vid en nationell domstol. Inom ramen för bestämmelserna i nationell rätt skall exportören ha möjlighet att uppnå en ogiltigförklaring av det beslut genom vilket nämnda myndigheter felaktigt har vägrat att bevilja ytterligare tid. Dessa myndigheter skall därefter fatta ett nytt beslut i enlighet med de krav som ställs i gemenskapsrätten.

54 Den franska regeringen anser däremot inte att den nationella domstolen vare sig i förordning nr 3665/87 eller i gemenskapsrätten generellt sett åläggs att fastställa hur lång ytterligare tid som behövs för att få tag på och överlämna de handlingar som föreskrivs. I enlighet med fast rättspraxis skall det, i avsaknad av gemenskapsrättsliga föreskrifter på området, i varje medlemsstats nationella rättsordning anges vilka domstolar som är behöriga och vilka förfaranden för att väcka talan som är avsedda att tillvarata rättigheter som för enskilda följer av gemenskapsrättens direkta effekt. Dessa förfaranden får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som avser liknande talan som grundas på nationell rätt eller göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av gemenskapsrätten.

55 Enligt denna regering kan inte den omständigheten att det i en medlemsstats rättsordning inte föreskrivs att de nationella domstolarna kan sätta sig över myndigheten och fastställa hur lång den ytterligare tiden skall vara anses innebära att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som en exportör har som har gjort vederbörliga ansträngningar enligt artikel 47.4 i förordning nr 3665/87.

56 Kommissionen anser att exportören inte kan göra gällande en egentlig rätt till ytterligare tid på grundval av artikel 47.4 i förordning nr 3665/87 och har betonat att enligt nämnda bestämmelse "får exportören beviljas ytterligare tid".

57 Enligt kommissionen har behöriga nationella myndigheter befogenhet att företa skönsmässig bedömning vid prövningen av ansökan om beviljande av ytterligare tid i enlighet med vad som är brukligt vid medlemsstaternas myndigheter. Det ankommer bland annat på dem att kontrollera huruvida de fall av force majeure som exportören har åberopat som stöd för sin ansökan verkligen föreligger och är relevanta, att bedöma huruvida exportören verkligen har gjort vederbörliga ansträngningar för att få tag på och överlämna erforderliga handlingar och att fastställa hur lång ytterligare tid som eventuellt kan beviljas.

58 Om exportören väcker talan vid behörig nationell domstol mot det beslut som innebär att ytterligare tid inte beviljas, anser kommissionen, mot bakgrund av fast rättspraxis, att nämnda nationella domstol innehar samma kontrollbefogenheter - däribland i synnerhet möjligheten att ersätta myndighetens bedömning med sin egen - som den har enligt den nationella rättsordningen i liknande fall där ytterligare tid inte har beviljats av nämnda myndigheter vad avser nationella ekonomiska aktörer. Detta förfarande skall med andra ord inte vara mindre fördelaktigt för exportören än det som tillämpas i liknande nationella fall.

Domstolens svar

59 För det första skall det konstateras att artikel 47.4 i förordning nr 3665/87 inte innebär att exportören tillerkänns en rätt att erhålla en viss ytterligare tid, vilken denne skulle kunna åberopa direkt vid en nationell domstol. Såsom kommissionen med rätta har anfört, "får exportören beviljas ytterligare tid" enligt denna bestämmelse, vilket innebär att behöriga nationella myndigheter har ett utrymme för skönsmässig bedömning vad beträffar beviljande av ytterligare tid och hur lång denna skall vara.

60 Domstolen har likväl redan fastslagit att behöriga nationella myndigheter inte får använda sitt utrymme för skönsmässig bedömning på ett sätt som skulle strida mot syftet med artikel 47.4 i förordning nr 3665/87, vilket är att inte automatiskt frånta den exportör som har gjort vederbörliga ansträngningar de bidrag som föreskrivs i gemenskapslagstiftningen (domen i det ovannämnda målet Tyskland mot kommissionen, punkt 148). Dessutom följer det av punkt 49 i denna dom att nämnda myndigheter, vid fastställandet av den frist som skall beviljas, skall beakta omständigheterna i det enskilda fallet, bland annat vilka ansträngningar den exportör som begär förlängning av fristen har gjort, vilka svårigheter han har ställts inför och den tid som rimligen behövs för att övervinna dessa svårigheter.

61 För det andra medför principen om rätt till ett verksamt rättsligt skydd som utgör en allmän gemenskapsrättslig princip (se, bland annat, dom av den 15 maj 1986 i mål 222/84, Johnston, REG 1986, s. 1651, punkt 18, svensk specialutgåva, volym 7, s. 597, domen i det ovannämnda målet Heylens m.fl., punkt 14, och dom av den 11 januari 2001 i mål C-226/99, Siples, REG 2001, s. I-277, punkt 17) ett krav på att exportören har möjlighet att föra talan vid domstol mot det beslut som behöriga nationella myndigheter har fattat med tillämpning av artikel 47.4 i förordning nr 3665/87. Det ankommer på medlemsstaterna att säkerställa en effektiv domstolskontroll av att tillämpliga gemenskapsrättsliga bestämmelser iakttas (domen i det ovannämnda målet Johnston, punkt 19).

62 Enligt domstolens fasta rättspraxis är denna domstolskontroll, i avsaknad av gemenskapsbestämmelser, underkastad bestämmelser i nationell rätt, dock inom de gränser som sätts av gemenskapsrätten, vilket innebär att de nationella bestämmelserna inte får vara sådana att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att genomföra gemenskapslagstiftningen (effektivitetsprincipen) och att den nationella lagstiftningen inte får tillämpas på ett i förhållande till liknande nationella tvister diskriminerande sätt (likvärdighetsprincipen) (se bland annat dom av den 21 september 1983 i de förenade målen 205/82-215/82, Deutsche Milchkontor m.fl., REG 1983, s. 2633, punkt 19, svensk specialutgåva, volym 7, s. 233, av den 16 juli 1998 i mål C-298/96, Oelmühle och Schmidt Söhne, REG 1998, s. I-4767, punkt 24, och av den 24 september 2002 i mål C-255/00, Grundig Italiana, REG 2002, s. 8003, punkt 33).

63 Härav följer att frågan huruvida de nationella domstolarna skall begränsa sig till att kontrollera de beslut som har fattats av behöriga nationella myndigheter, eller om de i stället själva kan fastställa hur lång den ytterligare tid skall vara som de senare felaktigt har förvägrat exportören, skall avgöras enligt bestämmelser i nationell rätt som är tillämpliga på liknande nationella tvister, varvid en effektiv kontroll av nämnda beslut under alla omständigheter skall säkerställas.

64 Följaktligen skall den fjärde och den femte frågan besvaras så, att exportören inte direkt vid en nationell domstol kan åberopa rätten att erhålla en viss ytterligare tid. Exportören skall emellertid ha möjlighet att föra talan vid domstol mot det beslut som behöriga nationella myndigheter har fattat med tillämpning av artikel 47.4 i förordning nr 3665/87. Villkoren för och de närmare bestämmelserna om denna domstolsprövning skall, med iakttagande av effektivitets- och likvärdighetsprinciperna såsom de har definierats i gemenskapsrätten, fastställas i varje medlemsstats rättsordning.

Rättegångskostnader

65 De kostnader som har förorsakats den franska regeringen och kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN (första avdelningen)

- angående de frågor som genom beslut av den 15 november 2001 har ställts av Corte d'appello di Genova - följande dom:

1) I kommissionens förordning (EEG) nr 3665/87 av den 27 november 1987 om gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med exportbidrag för jordbruksprodukter, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1829/94 av den 26 juli 1994 fastställs det inte någon begränsning av hur lång ytterligare tid som kan beviljas en exportör enligt artikel 47.4 i denna förordning. Det ankommer på behöriga nationella myndigheter att fastställa hur lång denna tid skall vara mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet, med beaktande bland annat av vilka ansträngningar den exportör som har begärt förlängning av fristen har gjort, vilka svårigheter han har ställts inför och den tid som rimligen behövs för att övervinna dessa svårigheter.

2) Exportören kan inte direkt vid en nationell domstol åberopa rätten att erhålla en viss ytterligare tid. Exportören skall emellertid ha möjlighet att föra talan vid domstol mot det beslut som behöriga nationella myndigheter har fattat med tillämpning av artikel 47.4 i förordning nr 3665/87, i dess lydelse enligt förordning nr 1829/94. Villkoren för och de närmare bestämmelserna om denna domstolsprövning skall, med iakttagande av effektivitets- och likvärdighetsprinciperna såsom de har definierats i gemenskapsrätten, fastställas i varje medlemsstats rättsordning.