Choose the experimental features you want to try

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Document 62001CJ0277

    Domstolens dom (femte avdelningen) den 3 april 2003.
    Europaparlamentet mot Ignacio Samper.
    Överklagande - Tjänstemän - Återupprättande av karriär - Jämförelse av kvalifikationer.
    Mål C-277/01 P.

    Rättsfallssamling 2003 I-03019

    ECLI identifier: ECLI:EU:C:2003:196

    62001J0277

    Domstolens dom (femte avdelningen) den 3 april 2003. - Europaparlamentet mot Ignacio Samper. - Överklagande - Tjänstemän - Återupprättande av karriär - Jämförelse av kvalifikationer. - Mål C-277/01 P.

    Rättsfallssamling 2003 s. I-03019


    Sammanfattning
    Parter
    Domskäl
    Beslut om rättegångskostnader
    Domslut

    Nyckelord


    1. Överklagande - Berättigat intresse av att få saken prövad - Villkor - Fördel för klaganden

    (EG-stadgan för domstolen, artikel 49)

    2. Tjänstemän - Befordran - Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning - Domstolsprövning - Gränser

    (Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)

    Sammanfattning


    1. För att en klagande skall ha ett berättigat intresse av att få saken prövad måste överklagandet kunna medföra en fördel för honom.

    Ett överklagande kan medföra en fördel för en institution om den vid bifall till överklagandet, skulle kunna återkräva de lönesummor som betalats ut till en tjänsteman som en följd av en överklagad dom. Ett upphävande av den överklagade domen skulle i vilket fall som helst ge institutionen en otvivelaktig fördel, eftersom detta skulle ge den skydd mot varje form av skadeståndstalan från tjänstemannens sida angående den skada han påstår sig ha lidit på grund av det omtvistade beslutet, som ogiltigförklarats av förstainstansrätten.

    ( se punkterna 28, 30 och 31 )

    2. Tillsättningsmyndigheten har ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning för att kunna bedöma tjänstens intresse och kvalifikationer hos kandidater som skall tas i beaktande vid befordringsbeslut i enlighet med artikel 45 i tjänsteföreskrifterna, och domstolens kontroll på detta område bör begränsas till frågan om myndigheten, med hänsyn till de tillvägagångssätt och grunder som legat till grund för dess bedömning, har hållit sig inom rimliga gränser och inte har utövat sin behörighet på ett uppenbart oriktigt sätt. Domstolen kan därför inte ersätta tillsättningsmyndighetens bedömning av kandidaternas kvalifikationer med sin egen.

    ( se punkt 35 )

    Parter


    I mål C-277/01 P,

    Europaparlamentet, företrätt av H. von Hertzen och D. Moore, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

    klagande,

    angående överklagande av dom meddelad den 3 maj 2001 av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt (fjärde avdelningen) i mål T-99/00, Samper mot parlamentet (REGP 2001, s. I-A-111 och s. II-507), i vilket det förs talan om upphävande av denna dom,

    i vilket den andra parten är:

    Ignacio Samper, tjänsteman vid Europaparlamentet, Madrid (Spanien), företrädd av E. Boigelot, avocat, med delgivningsadress i Luxemburg,

    sökande i första instans

    meddelar

    DOMSTOLEN (femte avdelningen)

    sammansatt av avdelningsordföranden M. Wathelet samt domarna C.W.A. Timmermans, A. La Pergola, P. Jann och S. von Bahr (referent),

    generaladvokat: L.A. Geelhoed,

    justitiesekreterare: R. Grass,

    och efter att den 20 juni 2002 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

    följande

    Dom

    Domskäl


    1 Europaparlamentet har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 13 juli 2001, med stöd av artikel 49 i EG-stadgan för domstolen överklagat förstainstansrättens dom av den 3 maj 2001 i mål T-99/00, Samper mot Parlamentet (REGP 2001, s. I-A-111 och s. II-507, nedan kallad den överklagade domen), genom vilken förstainstansrätten ogiltigförklarade parlamentets beslut av den 9 juni 1999 om att återupprätta Sampers karriär, såvitt det i detta beslut anges att sökanden befordras till lönegrad A 4 med verkan från och med den 1 januari 1998 (nedan kallat det omtvistade beslutet).

    Bakgrund till tvisten

    2 Bakgrunden till tvisten, såvitt framgår av den överklagade domen och av handlingarna i målet vid förstainstansrätten, kan sammanfattas enligt följande.

    3 Ignacio Samper trädde i tjänst vid Europaparlamentet år 1986. Han anställdes i lönegrad A 7 och placerades vid generaldirektoratet för ekonomi och finans (GD II). Han befordrades till lönegrad A 6 år 1989 och sedan till lönegrad A 5 år 1994.

    4 Ignacio Samper, som var på första plats, följd av Fernando Carbajo Ferrero, i förteckningen över godkända sökande som upprättats efter det interna uttagningsprovet A/88 som syftade till att besätta tjänsten som avdelningschef i lönegrad A 3 vid Europaparlamentets informationskontor i Madrid (Spanien) vid generaldirektoratet för information och presstjänst (GD III) vid parlamentet, tillsattes på denna tjänst genom beslut av den 21 februari 1995, med verkan från och med den 1 april 1995. Detta uttagningsprov hade organiserats efter det att befordran eller förfarandet för förflyttning, som hade inletts genom meddelande om lediga tjänster nr 7424, hade avslutats utan att tjänsten hade kunnat tillsättas.

    5 Förstainstansrätten ogillade genom dom av den 12 juni 1997 i mål T-237/95, Carbajo Ferrero mot parlamentet (REGP 1997, s. I-A-141 och s. II-429), Fernando Carbajo Ferreros talan om ogiltigförklaring av beslutet av den 21 februari 1995 liksom av beslutet att inte tillsätta honom på den tjänsten.

    6 Efter överklagande upphävde domstolen genom dom av den 18 mars 1999 i mål C-304/97 P, Carbajo mot parlamentet (REG 1999, s. I-1749), förstainstansrättens ovannämnda dom samt beslutet av den 21 februari 1995 om att tillsätta Ignacio Samper på tjänsten i fråga, eftersom det inte förelåg erforderlig överensstämmelse mellan de krav som föreskrevs i meddelandet om lediga tjänster nr 7424 och dem som angavs i meddelandet om uttagningsprov A/88.

    7 Parlamentet följde domstolens dom i ovannämnda mål Carbajo mot parlamentet genom att anta ett beslut av den 14 april 1999, i vilket parlamentet konstaterade att tillsättningen av Ignacio Samper på tjänsten som avdelningschef var ogiltig och återupprättade hans karriär från och med den 1 april 1995 i lönegrad A 5, löneklass 2, varvid hans tjänstgöringstid i löneklassen skulle räknas från den 1 februari 1994. Parlamentet placerade honom vid informationskontoret i Madrid och angav att han, med stöd av artikel 85 i Tjänsteföreskrifter för tjänstemän vid Europeiska gemenskaperna (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), skulle behålla den ersättning han erhållit i lönegrad A 3 fram till delgivningen av nämnda dom.

    8 Genom det omtvistade beslutet befordrade tillsättningsmyndigheten Ignacio Samper till lönegrad A 4, löneklass 1, med retroaktiv verkan från den 1 januari 1998, i enlighet med befordringskommitténs enhälliga yttrande vid dess extraordinära möte den 19 maj 1999, såsom framgår av protokollet från detta möte.

    9 Den 8 september 1999 anförde Ignacio Samper klagomål mot det omtvistade beslutet. Klagomålet avslogs av parlamentets ordförande genom skrivelse av den 20 januari 2000.

    Den överklagade domen

    10 Under dessa omständigheter väckte Ignacio Samper den 20 april 2000 talan vid förstainstansrätten om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet, dock endast till den del det i beslutet fastställs att hans befordran till lönegrad A 4 skulle ha verkan från och med den 1 januari 1998 och inte från och med den 1 januari 1997.

    11 Ignacio Samper kritiserade parlamentet i första hand för att inte tillräckligt ha beaktat den befattning han haft som chef för informationskontoret i Madrid vid den jämförande bedömningen av hans kvalifikationer. I andra hand påtalade han att parlamentet hade underlåtit att beakta formerna för utfärdandet av befordringspoäng, i tredje hand att parlamentet missuppfattat vissa uppgifter beträffande hans yrkeserfarenhet och, i fjärde hand, att parlamentet inte beaktat de kriterier som rör tjänstetid och ålder. Förstainstansrätten ansåg att det i målet var tillräckligt att pröva den första av dessa fyra grunder som anfördes av Ignacio Samper.

    12 Förstainstansrätten påpekade, i punkt 39 i den överklagade domen, att det ankom på tillsättningsmyndigheten att vid återupprättandet av Ignacio Sampers karriär utföra en bedömning av hans kvalifikationer vid befordringsomgången år 1997 i förhållande till samtliga tjänstemän som kunde komma i fråga för en befordran till lönegrad A 4 vid denna befordringsomgång, och särskilt i förhållande till de tjänstemän som befordrades till denna grad genom befordringsomgången.

    13 Förstainstansrätten preciserade, i punkt 40 i den överklagade domen, att det ankom på tillsättningsmyndigheten att, inom ramen för denna bedömning, tillämpa de kriterier som lagts till grund för befordringsomgången år 1997 och att härvidlag i synnerhet beakta den omständigheten att Ignacio Samper hade innehaft tjänsten som chef för informationskontoret i Madrid under cirka två års tid vid tidpunkten för nämnda befordringsomgång. Förstainstansrätten konstaterade att det uttryckligen framgår av ett beslut från den 27 november 1997 om befordringar vid detta tillfälle att tillsättningsmyndigheten, samtidigt som den beaktade betygsrapporter och generaldirektörernas synpunkter, hade ansett att det avgörande kriteriet var "arbetsuppgifternas ansvarsnivå, personligt engagemang och varaktigheten i de ansträngningar som lagts ner för att utföra arbetsuppgifterna".

    14 Förstainstansrätten ansåg, i punkt 41 i den överklagade domen, att iakttagandet av principen om likabehandling ålade tillsättningsmyndigheten, när den bedömde Ignacio Sampers kvalifikationer i förhållande till de tjänstemän i lönegrad A 5 som befordrats till lönegrad A 4 vid befordringsomgången 1997, att inte bara beakta den grad av ansvar som vederbörande haft utan även att, med hänsyn till de arbetsuppgifter som normalt tillkommer en tjänst i lönegrad A 5, anpassa de betyg som åsatts och de synpunkter som framförts i dess betygsrapport som utarbetats för perioden mellan den 1 januari 1995 till den 1 januari 1997, när Ignacio Samper var chef för informationskontoret i Madrid.

    15 Förstainstansrätten konstaterade, i punkt 45 i den överklagade domen, att jämförelsen av Ignacio Sampers betyg med de fjorton andra cheferna för parlamentets informationskontor under perioden mellan den 1 januari 1995 och den 1 januari 1997, vilken hade upprättats av generaldirektören för GD III, till skillnad från vad parlamentet påstått, visade att sökanden uppskattats i lovordande ordalag i jämförelse med sina kolleger. Förstainstansrätten tillade att jämförelsen av de allmänna uppskattningarna visade att Ignacio Samper inte hade haft några anpassningsproblem. Enligt förstainstansrätten var den lovordande bedömningen av honom i själva verket jämförbar med de bedömningar som vissa chefer vid andra informationskontor som hade längre tjänstetid hade fått och som hade erhållit avsevärt högre poäng (59 poäng i ett fall och 58 poäng i två andra fall). I dessa bedömningar nämndes även att en "utmaning" skulle antas eller mål som skulle uppnås.

    16 Förstainstansrätten påpekade, i punkt 46 i den överklagade domen, att befordringskommittén, enligt det protokoll som avfattades vid dess möte, efter att ha tagit del av alla Ignacio Sampers betygsrapporter i huvudsak hade ansett att denne visserligen var en mycket duktig tjänsteman vid GD II men att så inte var fallet vid GD III. Förstainstansrätten påpekade att befordringskommittén härvidlag i huvudsak hade grundat sig på den omständigheten att betygsättaren i betygsrapporten för perioden mellan den 1 januari 1995 och den 1 januari 1997 hade angett att Ignacio Samper ännu behövde anta flera "utmaningar". Förstainstansrätten angav dessutom att ordföranden för sagda kommitté i förväg hade påtalat att det av denna betygsrapport hade framkommit uppgifter om att Ignacio Samper skulle ha haft anpassningsproblem i tjänsten som kontorschef men att befordringskommittén själv hade medgett att GD III tillstått att han var en mycket god tjänsteman.

    17 Förstainstansrätten konstaterade, i punkt 47 i den överklagade domen, att befordringskommitténs bedömning av Ignacio Sampers kvalifikationer vad gäller hans tjänst som chef för informationskontoret, förutom att den innehöll vissa motsägelser, var uppenbart felaktig genom att den grundades på uppfattningen att klaganden haft anpassningsproblem. En sådan bedömning motsades klart av en jämförelse med betygsrapporterna för alla cheferna för informationskontoren. Enligt förstainstansrätten visade denna jämförelse, särskilt med beaktande av att hans tillsättning på tjänsten som chef för informationskontoret skett relativt nyligen, att Ignacio Sampers kvalifikationer hade erkänts fullt ut vid GD III med hänsyn till det totala antalet poäng han hade erhållit och den lovordande bedömningen av hans kompetens, hans ansvarskänsla, hans initiativförmåga och yrkesmässiga engagemang.

    18 Förstainstansrätten angav, i punkt 48 i den överklagade domen, att befordringskommittén vid sin jämförande bedömning av Ignacio Sampers kvalifikationer vid befordringsomgången år 1997 endast grundat sig på de betyg som åsatts i betygsrapporterna.

    19 Förstainstansrätten tillade, i punkt 50 i den överklagade domen, att i avsaknad av andra uppgifter tillät inga omständigheter antagandet att tillsättningsmyndigheten verkligen hade vidtagit en jämförelse mellan det ansvar som Ignacio Samper hade i sin egenskap som chef för informationskontoret och det ansvar som de andra tjänstemännen hade, som befordrats till lönegrad A 4 vid befordringsomgången år 1997.

    20 Förstainstansrätten angav, i punkt 52 i den överklagade domen, att det av analysen av de skäl som föranledde befordringskommittén att inte tillstyrka Ignacio Sampers befordran vid befordringsomgången år 1997, och följaktligen tillsättningsmyndigheten att inte befordra honom till lönegrad A 4 från och med den 1 januari 1997, framgick att tillsättningsmyndigheten vid den jämförande undersökningen av vederbörandes kvalifikationer inte tillräckligt hade värderat den omständigheten att Ignacio Samper sedan ungefär två år med framgång hade utövat tjänsten som chef för informationskontoret i Madrid.

    21 Förstainstansrätten uttalade, i punkt 53 i den överklagade domen, att tillsättningsmyndigheten hade gjort en uppenbart felaktig bedömning genom att underlåta att, vid den jämförande bedömningen av Ignacio Sampers kvalifikationer vid befordringsomgången år 1997, beakta den omständigheten att han med framgång hade utövat tjänsten som chef för informationskontoret.

    22 Förstainstansrätten kom, i punkt 54 i den överklagade domen, med hänsyn till dessa omständigheter fram till att det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras, eftersom Ignacio Samper inte befordrats till lönegrad A 4 med verkan från och med den 1 januari 1997, och att skäl saknades att pröva de andra grunder som anförts av honom.

    Överklagandet

    23 Parlamentet har i överklagandet yrkat att domstolen skall upphäva förstainstansrättens dom och, i första hand, avgöra tvisten slutgiltigt genom att ogilla Ignacio Sampers talan om ogiltigförklaring. I andra hand yrkar klaganden att målet skall återförvisas till förstainstansrätten för förnyad prövning av Ignacio Sampers talan om ogiltigförklaring. Parlamentet har även yrkat att domstolen skall fatta beslut om rättegångskostnader.

    24 Ignacio Samper har, i första hand, yrkat att domstolen skall avvisa överklagandet eftersom det är uppenbart att det inte kan tas upp till sakprövning och, i andra hand, yrkat att överklagandet skall ogillas. Ignacio Samper har dessutom yrkat att domstolen i vart fall skall fastställa den överklagade domen och att parlamentet skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanser.

    Talans upptagande till sakprövning

    25 Ignacio Samper har hävdat att parlamentet saknar berättigat intresse av att få saken prövad och att dess överklagande skall avvisas, eftersom det är uppenbart att det inte kan tas upp till sakprövning. Sedan han befordrats till lönegrad A 4 från och med den 1 januari 1997 genom tillsättningsmyndighetens beslut av den 31 juli 2001 saknar överklagandet betydelse för parlamentet. Ignacio Samper har tillagt att parlamentet fattade detta beslut på eget initiativ och inte på grund av dess skyldighet att följa den överklagade domen, som inte alls innebär ett krav på att han skall befordras från och med den 1 januari 1997.

    26 Parlamentet har gjort gällande att Ignacio Sampers påståenden om att överklagandet skall avvisas inte alls stöds av de faktiska omständigheterna och saknar rättslig grund. Den överklagade domen lämnar inget utrymme för tillsynsmyndigheten att bedöma vilka åtgärder som skall vidtas. Parlamentet har härvidlag erinrat om att domslutet i den överklagade domen skall läsas mot bakgrund av de domskäl som utgör det nödvändiga stödet för domslutet, varvid särskilt punkt 54 i den överklagade domen skall beaktas, enligt vilken det omtvistade beslutet skall ogiltigförklaras i den utsträckning som det innebär att sökanden inte befordras till lönegrad A 4 med verkan från och med den 1 januari 1997.

    27 Parlamentet har tillagt att en dom som meddelas av domstolen med anledning av detta överklagande otvivelaktigt skulle vara till fördel för parlamentet genom att denna dom, om överklagandet bifölls, dels skulle kunna ge det skydd mot varje form av skadeståndstalan från Ignacio Sampers sida, dels skulle göra det möjligt att återkräva de lönesummor som betalats ut till honom som en följd av domen.

    28 Domstolen erinrar först om att överklagandet måste kunna medföra en fördel för parlamentet för att detta skall ha ett berättigat intresse av att få saken prövad (dom av den 13 juli 2000 i mål C-174/99 P, parlamentet mot Richard, REG 2000, s. I-6189, punkt 33).

    29 Det framgår vidare av punkt 54 i den överklagade domen att det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras, i den utsträckning som det innebär att Ignacio Samper inte befordrades till lönegrad A 4 med verkan från och med den 1 januari 1997. Enligt ordalydelsen i beslutet av den 31 juli 2001 fattades detta beslut för övrigt i syfte att följa den överklagade domen.

    30 Under dessa omständigheter skall beslutet av den 31 juli 2001 anses ha fattats i syfte att följa den överklagade domen. Om överklagandet bifölls skulle detta ge parlamentet en fördel genom att det skulle kunna återkräva de lönesummor som betalats ut till Ignacio Samper som en följd av domen.

    31 En upphävning av den överklagade domen skulle i vilket fall som helst ge parlamentet en otvivelaktig fördel, eftersom detta skulle ge det skydd mot varje form av skadeståndstalan från Ignacio Sampers sida angående den skada han påstår sig ha lidit på grund av det omtvistade beslutet.

    32 Domstolen anser således att överklagandet kan tas upp till sakprövning.

    Prövning i sak

    33 Parlamentet har i huvudsak hävdat att förstainstansrätten har åsidosatt den tillämpliga gemenskapsrätten genom att anse att tillsättningsmyndigheten har gjort en uppenbart felaktig bedömning genom att inte befordra Ignacio Samper till lönegrad A 4 med verkan från och med den 1 januari 1997 och att förstainstansrättens slutsats grundas på felaktiga förutsättningar, bland annat på en missuppfattning av vissa dokument och på en egen bedömning som ersätter tillsättningsmyndighetens bedömning.

    34 Domstolen framhåller inledningsvis att det i artikel 45.1 första stycket i tjänsteföreskrifterna föreskrivs att "[e]n tjänstemans befordran skall beslutas av tillsättningsmyndigheten. Detta skall ske genom att tjänstemannen placeras i den närmast högre lönegraden i den kategori eller i den tjänstegrupp som han tillhör. Befordran skall ske uteslutande genom ett urval bland de tjänstemän som fullgjort en minimiperiod i sin lönegrad och efter en jämförelse av kvalifikationerna för de tjänstemän som kan komma i fråga för befordran och av rapporterna om dessa."

    35 Domstolen understryker att tillsättningsmyndigheten har ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning för att kunna bedöma tjänstens intresse och kvalifikationer hos kandidater som skall tas i beaktande vid befordringsbeslut i enlighet med artikel 45 i tjänsteföreskrifterna, och att domstolens kontroll på detta område bör begränsas till frågan om myndigheten, med hänsyn till de tillvägagångssätt och grunder som legat till grund för dess bedömning, har hållit sig inom rimliga gränser och inte har utövat sin behörighet på ett uppenbart oriktigt sätt. Domstolen kan därför inte ersätta tillsättningsmyndighetens bedömning av kandidaternas kvalifikationer med sin egen (se dom av den 4 februari 1987 i mål 324/85, Bouteiller mot kommissionen, REG 1987, s. 529, punkt 6).

    36 Domstolen erinrar om att endast en av de fyra grunder som åberopades av Ignacio Samper undersöktes av förstainstansrätten och att den grunden avsåg tillsättningsmyndighetens påstådda underlåtenhet att, vid jämförelsen av kvalifikationerna vid befordringsomgången år 1997, tillräckligt beakta Ignacio Sampers verksamhet som chef för informationskontoret i Madrid under två år.

    37 Domstolen understryker härvidlag att förstainstansrätten inom ramen för sin bedömning, i punkt 40 i den överklagade domen, konstaterade att det ankom på tillsättningsmyndigheten att tillämpa de kriterier som lagts till grund för befordringsomgången år 1997 och att i synnerhet beakta den omständigheten att Ignacio Samper hade innehaft tjänsten som chef för informationskontoret i Madrid under cirka två års tid vid tidpunkten för denna befordringsomgång. Förstainstansrätten tillade att det uttryckligen framgår av beslutet av den 27 november 1997 om befordringar vid detta tillfälle att tillsättningsmyndigheten, samtidigt som den beaktade betygsrapporter och generaldirektörernas synpunkter, hade ansett att det avgörande kriteriet var "arbetsuppgifternas ansvarsnivå, personligt engagemang och varaktigheten i de ansträngningar som lagts ner för att utföra arbetsuppgifterna".

    38 Det finns dock skäl att påpeka att tillsättningsmyndigheten, i början på nämnda beslut av den 27 november 1997, angav att dess befordringsbeslut hade fattats på grundval av en jämförande undersökning av tjänstemännens samtliga kvalifikationer.

    39 Som parlamentet har angett hänvisade tillsättningsmyndigheten till ansvarsnivån för att motivera det omtvistade beslutet först efter att ha konstaterat att betygsrapporterna som hade bedömts av befordringskommittén skilde sig föga åt.

    40 Med beaktande av denna omständighet anser domstolen att förstainstansrättens konstaterande, i punkt 40 i den överklagade domen, enligt vilket tillsättningsmyndigheten i sagda beslut av den 27 november 1997 ansåg att det avgörande kriteriet vid befordringen var arbetsuppgifternas ansvarsnivå, gjordes med bortseende av sammanhanget och innebär en missuppfattning av innehållet i nämnda beslut.

    41 Av punkt 44 i den överklagade domen framgår det vidare att förstainstansrätten förklarade att tillsättningsmyndighetens bedömning skulle undersökas mot bakgrund av protokollet från befordringskommitténs möte den 19 maj 1999, på vilket tillsättningsmyndigheten hade grundat sin vägran att befordra Ignacio Samper till lönegrad A 4 med verkan från den 1 januari 1997.

    42 Förstainstansrätten undersökte, i punkt 45 i den överklagade domen, likväl inte befordringskommitténs arbete utan bedömde i stället Ignacio Sampers kvalifikationer mot bakgrund av betygsrapporterna för de fjorton andra cheferna för parlamentets informationskontor. Förstainstansrätten undersökte på ett kritiskt sätt, i punkterna 46 och 47 i nämnda dom, befordringskommitténs bedömning av vederbörandes kvalifikationer som chef för informationskontoret.

    43 Förstainstansrätten framhöll sålunda, i punkt 47 i den överklagade domen, att jämförelsen mellan betygsrapporterna för alla cheferna för informationskontoren visade att Ignacio Sampers kvalifikationer erkändes fullt ut vid GD III, med hänsyn till det totala antal poäng som han hade erhållit och den lovordande bedömningen av hans kompetens, hans ansvarskänsla, hans initiativförmåga och yrkesmässiga engagemang. Utifrån denna bedömning fastställde förstainstansrätten, i punkterna 52 och 53 i den överklagade domen, att Ignacio Samper hade utövat tjänsten som chef för ett informationskontor med framgång.

    44 Genom att gå till väga på detta sätt, det vill säga genom att ersätta tillsättningsmyndighetens bedömning av Ignacio Sampers kvalifikationer med sin egen, har förstainstansrätten överskridit gränserna, vilka angetts ovan i punkt 35, för den prövning, som den är behörig att göra när det gäller tillsättning och befordran av gemenskapens tjänstemän.

    45 Förstainstansrätten framhöll, i punkt 48 i den överklagade domen, efter att ha fastställt Ignacio Sampers yrkesmässiga kvalifikationer att befordringskommittén när den utförde sin jämförande undersökning av vederbörandes kvalifikationer vid befordringsomgången år 1997 enbart grundade sig på de betyg som åsatts i betygsrapporterna.

    46 Av protokollet från befordringskommitténs möte framgår klart att denna har beaktat nivån på de uppgifter som Ignacio Samper utfört och anpassat de betyg som åsattes i betygsrapporterna i förhållande till dessa uppgifter.

    47 Det framgår dessutom av samma protokoll att befordringskommittén jämförde Ignacio Sampers kvalifikationer och nivån på de uppgifter han utförde med kvalifikationerna hos de tjänstemän som hade befordrats till lönegrad A 4 vid befordringsomgången år 1997, liksom med betygsrapporter för vissa andra tjänstemän vilka inte befordrades.

    48 Befordringskommittén beaktade härvidlag verkligen nivån på de uppgifter som Ignacio Samper utförde i egenskap av chef för ett informationskontor och grundade sig inte enbart på de betyg som åsattes i betygsrapporterna.

    49 Under dessa omständigheter utgör förstainstansrättens bedömning, i punkt 48 i den överklagade domen, en missuppfattning av innehållet i protokollet från befordringskommitténs möte den 19 maj 1999.

    50 Av samtliga ovanstående överväganden följer att förstainstansrättens slutsats i punkterna 52 och 53 i den överklagade domen, att tillsättningsmyndigheten hade gjort en uppenbart felaktig bedömning genom att underlåta att vid den jämförande bedömningen av Ignacio Sampers kvalifikationer vid befordringsomgången år 1997 beakta den omständigheten att han med framgång hade utövat tjänsten som chef för informationskontoret i Madrid, grundas på en missuppfattning av den bevisning som åberopats och att förstainstansrätten har ersatt tillsättningsmyndighetens bedömning av Ignacio Sampers kvalifikationer med sin egen.

    51 Mot denna bakgrund skall den överklagade domen upphävas.

    Beslut om rättegångskostnader


    Huruvida målet skall återförvisas till förstainstansrätten

    52 I enlighet med artikel 61 första stycket i domstolens stadga kan domstolen om förstainstansrättens avgörande upphävs antingen själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa målet till förstainstansrätten för avgörande.

    53 Med hänsyn till att förstainstansrätten enbart har prövat den första av de fyra grunder som Ignacio Samper åberopat, finner domstolen att den inte kan avgöra målet och att det finns skäl att återförvisa målet till förstainstansrätten för prövning av Ignacio Sampers yrkanden om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet.

    Domslut


    På dessa grunder beslutar

    DOMSTOLEN (femte avdelningen)

    följande dom:

    1) Europeiska gemenskapernas förstainstansrätts dom av den 3 maj 2001 i mål T-99/00, Ignacio Samper mot parlamentet, upphävs.

    2) Målet återförvisas till förstainstansrätten för prövning av Ignacio Sampers yrkanden om ogiltigförklaring av parlamentets beslut av den 9 juni 1999 om att återupprätta hans karriär, såvitt det i detta beslut anges att sökanden befordras till lönegrad A 4 med verkan från och med den 1 januari 1998.

    3) Beslut om rättegångskostnader kommer att meddelas senare.

    Top