62001J0122

1. Överklagande - Grunder - Invändning mot ett domskäl som inte är nödvändigt för domslutet - Verkningslös grund

(Domstolens stadga, artikel 58 första stycket)

2. Överklagande - Grunder - Felaktig bedömning av faktiska omständigheter - Avvisning - Domstolens kontroll av bevisvärderingen - Omfattas inte, utom vid missuppfattning av bevisning

(Artikel 225.1 EG; domstolens stadga, artikel 58 första stycket)

1. Domstolen skall vid ett överklagande omgående underkänna anmärkningar som riktas mot överflödiga domskäl i en av förstainstansrättens domar, eftersom dessa inte kan medföra att domen upphävs och därför är verkningslösa.

( se punkt 17 )

2. Domstolen är vid ett överklagande varken behörig att fastställa vilka faktiska omständigheter som är relevanta eller, i princip, att bedöma den bevisning som förstainstansrätten har godtagit till stöd för dessa omständigheter. När bevisningen har förebringats på rätt sätt och när de allmänna rättsgrundsatser och processuella regler som är tillämpliga i fråga om bevisbördan och bevisningen har iakttagits, är det endast förstainstansrätten som skall bedöma vilket värde som uppgifterna i målet skall tillmätas. Med förbehåll för det fall då bevisningen missuppfattats, utgör denna bedömning således inte en rättsfråga som i sig är underställd domstolens kontroll.

( se punkt 27 )

I mål C-122/01 P,

T. Port GmbH & Co. KG, Hamburg (Tyskland), företrätt av G. Meier, Rechtsanwalt,

klagande,

angående överklagande av dom meddelad den 1 februari 2001 av förstainstansrätten (femte avdelningen) i mål T-1/99, T. Port mot kommissionen (REG 2001, s. II-465), i vilket det förs talan om att denna dom delvis skall upphävas,

i vilket den andra parten är:

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av K.-D. Borchardt och M. Niejahr, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

meddelar

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden J.-P. Puissochet samt domarna R. Schintgen (referent), V. Skouris, F. Macken och N. Colneric,

generaladvokat: P. Léger,

justitiesekreterare: byrådirektören M.-F. Contet,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att parterna har avgivit muntliga yttranden vid förhandlingen den 4 juli 2002,

och efter att den 24 oktober 2002 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 T. Port GmbH & Co. KG (nedan kallat T. Port) har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 19 mars 2001, med stöd av artikel 49 i EG-stadgan för domstolen, överklagat förstainstansrättens dom av den 1 februari 2001 i mål T-1/99, T. Port mot kommissionen (REG 2001, s. II-465) (nedan kallad den överklagade domen), och yrkat att denna dom delvis skall upphävas.

Tillämpliga bestämmelser

2 Förstainstansrätten gav i den överklagade domen följande redogörelse för de tillämpliga bestämmelserna.

"1 De olika nationella ordningarna har genom avdelning IV i rådets förordning (EEG) nr 404/93 av den 13 februari 1993 om den gemensamma organisationen av marknaden för bananer (EGT L 47, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 48, s. 129) ersatts med en gemensam ordning för handel med tredje land.

2 Av artikel 17 första stycket i förordning nr 404/93 framgår följande:

Bananer får endast importeras till gemenskapen efter uppvisande av en importlicens vilken skall utfärdas av medlemsstaterna till den som begär detta oavsett var denne är etablerad i gemenskapen, dock med förbehåll för de särskilda tillämpningsföreskrifterna till artiklarna 18 och 19.

3 I den ursprungliga lydelsen av artikel 18.1 i förordning nr 404/93 föreskrevs att det varje år skulle öppnas en tullkvot på 2 miljoner ton (nettovikt) för import av bananer från andra tredje länder än AVS-staterna (nedan kallade bananer från tredje land) och icke traditionell import av bananer från AVS-stater (nedan kallade icke traditionella AVS-bananer). Bananer från tredje land som importerades inom ramen för tullkvoten omfattades av en tull på 100 ecu per ton medan import av icke traditionella AVS-bananer inte skulle beläggas med någon tull.

4 Genom artikel 19.1 i förordning nr 404/93 fördelades tullkvoten på så sätt att den öppnades med 66,5 procent till de aktörer som hade salufört bananer från tredje land och/eller icke traditionella AVS-bananer (kategori A), med 30 procent till de aktörer som hade salufört gemenskapsbananer och/eller traditionella AVS-bananer (kategori B) och med 3,5 procent till de aktörer etablerade i gemenskapen som sedan år 1992 hade börjat saluföra andra bananer än gemenskapsbananer och/eller traditionella AVS-bananer (kategori C).

5 Kommissionen gavs enligt artikel 20 i förordning nr 404/93 i uppdrag att besluta om de närmare tillämpningsföreskrifterna till avdelning IV.

6 Således antog kommissionen förordning (EEG) nr 1442/93 av den 10 juni 1993 om tillämpningsföreskrifter för ordningen för import av bananer till gemenskapen (EGT L 142, s. 6; svensk specialutgåva, område 3, volym 50, s. 6).

7 Den 19 februari 1993 begärde Republiken Colombia, Republiken Costa Rica, Republiken Guatemala, Republiken Nicaragua och Republiken Venezuela att kommissionen, med avseende på förordning nr 404/93, skulle inleda samråd enligt artikel XXII.1 i Allmänna tull- och handelsavtalet (nedan kallat GATT). Eftersom detta samråd inte ledde till något resultat, inledde dessa stater i april 1993 det förfarande för avgörande av tvister som föreskrivs i artikel XXIII.2 i GATT.

8 Den 18 januari 1994 presenterade den expertgrupp som hade inrättats inom ramen för detta förfarande en rapport i vilken det slogs fast att den importordning som infördes genom förordning nr 404/93 var oförenlig med GATT:s regler. Rapporten antogs inte av de avtalsslutande parterna i GATT.

9 Den 28 och den 29 mars 1994 nådde gemenskapen en uppgörelse med Republiken Colombia, Republiken Costa Rica, Republiken Nicaragua och Republiken Venezuela som benämndes ramavtal om bananer (nedan kallat ramavtalet).

10 I punkt 1 i den andra delen av ramavtalet fastställs den sammanlagda bastullkvoten till 2 100 000 ton för år 1994 och till 2 200 000 ton för år 1995 och de följande åren, med förbehåll för ökning till följd av gemenskapens utvidgning.

11 I punkt 2 fastställs procentsatserna för tullkvotens fördelning mellan Colombia, Costa Rica, Nicaragua respektive Venezuela. Dessa stater erhåller 49,4 procent av den sammanlagda tullkvoten, medan Dominikanska republiken och de andra AVS-staterna tilldelas 90 000 ton för icke traditionell import. Överskjutande del av tullkvoten tillfaller de övriga tredje länderna.

12 I punkt 6 fastställs bland annat följande:

De leverantörsländer som tilldelats en särskild kvot kan utfärda särskilda exportlicenser för en kvantitet på upp till 70 procent av deras kvot, eftersom dessa licenser är en förutsättning för gemenskapens utfärdande av licenser för import av bananer från dessa länder för aktörer i ´kategori A´ och ´kategori C´.

Bemyndigande att utfärda dessa särskilda exportlicenser ges av kommissionen för att göra det möjligt att förbättra regelbundenheten och stabiliteten i handelsförbindelserna mellan producenter och importörer och under förutsättning att exportlicenserna utfärdas utan någon som helst diskriminering mellan aktörerna.

13 I punkt 7 fastställs tullsatsen för kvoten till 75 ecu per ton.

14 Av punkterna 10 och 11 framgår följande:

Det föreliggande avtalet skall infogas i gemenskapens lista för Uruguayrundan.

Detta avtal innebär en reglering av tvisten mellan Colombia, Costa Rica, Venezuela, Nicaragua och gemenskapen angående den gemenskapsrättsliga ordningen för bananer. Parterna i det föreliggande avtalet skall avstå från att begära godkännande av rapporten av expertgruppen inom GATT i denna fråga.

15 Punkterna 1 och 7 i ramavtalet är integrerade i bilaga LXXX till GATT 1994, som innehåller en uppräkning av de tullåtaganden som har gjorts av gemenskapen. GATT 1994 utgör i sin tur bilaga 1 A till avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen (nedan kallad WTO). I en bilaga till bilaga LXXX återges ramavtalet.

16 Den 22 december 1994 fattade rådet enhälligt beslut 94/800/EG om ingående, på Europeiska gemenskapens vägnar - vad beträffar frågor som omfattas av dess behörighet - av de avtal som är resultatet av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan (1986-1994) (EGT L 336, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 38, s. 3).

17 Av artikel 1.1 i detta beslut framgår att bland annat avtalet om upprättande av WTO samt de avtal som återges i bilagorna 1-3 i detta avtal, som GATT 1994 ingår i, godkänns på gemenskapens vägnar, vad gäller den del som omfattas av dess behörighet.

18 Den 22 december 1994 antog rådet förordning (EG) nr 3290/94 om de anpassningar och övergångsåtgärder som krävs inom jordbrukssektorn för att genomföra avtalen som slöts inom ramen för de multilaterala handelsförhandlingarna i Uruguayrundan (EGT L 349, s. 105; svensk specialutgåva, område 3, volym 66, s. 52). Förordningen innehåller en bilaga 15, som gäller bananer, i vilken föreskrivs att artikel 18.1 i förordning nr 404/93 ändras på så sätt att tullkvoten för år 1994 fastställs till 2 100 000 ton och till 2 200 000 ton för vart och ett av de följande åren. Inom ramen för denna tullkvot skall en tull på 75 ecu per ton tas ut vid import av bananer från tredje land.

19 Den 1 mars 1995 antog kommissionen förordning (EG) nr 478/95 om kompletterande tillämpningsföreskrifter till förordning nr 404/93 om ordningen med tullkvoter för import av bananer till gemenskapen och om ändring av förordning nr 1442/93 (EGT L 49, s. 13). Genom förordningen fastställs de åtgärder som är nödvändiga för att genomföra ramavtalet på en grund som inte längre är tillfällig.

20 I artikel 1.1 i förordning nr 478/95 fastställs att

[d]en tullkvot för import av bananer från tredje land och av icke traditionella AVS-bananer som anges i artiklarna 18 och 19 i [förordning nr 404/93] är indelad i särskilda delkvoter som tilldelats de länder eller grupper av länder som anges i bilaga 1.

21 Bilaga 1 innehåller tre tabeller: i den första anges de procentsatser av tullkvoten som förbehålls de latinamerikanska staterna i avtalet, tullkvoten för icke traditionella AVS-bananer på 90 000 ton fördelas i den andra och i den tredje tabellen fastställs att övriga tredje länder erhåller 50,6 procent av den sammanlagda kvoten.

22 I artikel 3.2 i förordning nr 478/95 föreskrivs följande:

För varor med ursprung i Colombia, Costa Rica eller Nicaragua skall ansökningar om importlicens för kategorierna A och C som avses i artikel 9.4 i [förordning nr 1442/93] inte heller beaktas om de inte åtföljs av en giltig exportlicens för en kvantitet som minst är lika stor som kvantiteten varor och som utfärdats av ... behöriga myndigheter ...

23 Genom dom av den 10 mars 1998 i mål C-122/95, Tyskland mot rådet (REG 1998, s. I-973, nedan kallad domen i målet Tyskland mot rådet), ogiltigförklarade domstolen artikel 1.1 första strecksatsen i beslut 94/800, såvitt rådet därigenom godkänt ingåendet av ramavtalet, till den del aktörerna i kategori B genom ramavtalet undantogs från det system med exportlicenser som föreskrivs i avtalet.

24 Domstolen fann i denna dom, när det gäller detta undantag, att den grund som avsåg åsidosättande av icke-diskrimineringsprincipen - som fastslås i artikel 40.3 andra stycket i EG-fördraget (nu artikel 34.2 andra stycket EG i ändrad lydelse) - var befogad (punkt 72). Den drog denna slutsats efter att ha konstaterat dels att aktörer i kategori B, på samma sätt som de i kategorierna A och C, drog fördel av den ökning av tullkvoten och av den samtidigt genomförda sänkningen av tullsatser som man hade kommit överens om i ramavtalet, dels att de inskränkningar och den särbehandling som var till nackdel för aktörer i kategorierna A och C, och som den importordning för bananer som hade införts genom förordning nr 404/93 medförde, även förelåg beträffande den del av kvoten som motsvarade denna ökning (punkt 67).

25 Domstolen ansåg mot denna bakgrund att det, för att motivera en sådan åtgärd som uteslutningen av aktörer i kategori B från systemet med exportlicenser, ankom på rådet att visa att jämvikten mellan olika kategorier av aktörer, som hade upprättats genom förordning nr 404/93 och som hade rubbats genom ökningen av tullkvoten och den samtidigt genomförda sänkningen av tullsatserna, endast hade kunnat återställas genom att aktörerna i kategori B tillerkändes en väsentlig fördel, och således till priset av en ny särbehandling till nackdel för andra kategorier av aktörer (punkt 68). Domstolen bedömde att rådet i det aktuella fallet inte kunde anses ha styrkt detta genom att göra gällande att nämnda jämvikt hade rubbats och genom att endast påstå att ovannämnda undantag var motiverat av nödvändigheten av att återställa jämvikten (punkt 69).

26 Efter att i sin dom av den 10 mars 1998 i de förenade målen C-364/95 och C-365/95, T. Port (REG 1998, s. I-1023 ...), i huvudsak ha följt samma resonemang som i domen i målet Tyskland mot rådet, fastslog domstolen följande:

[Förordning nr 478/95] är ogiltig såvitt det i dess artikel 3.2 endast föreskrivs skyldighet för aktörer i kategorierna A och C att förvärva exportlicenser för import av bananer från Colombia, Costa Rica eller Nicaragua. (punkt 2)."

Bakgrund och förfarandet vid förstainstansrätten

3 Vad gäller bakgrunden gjorde förstainstansrätten följande konstateranden i den överklagade domen:

"27 Sökanden är fruktimportör i Tyskland och bedriver sedan länge handel med bananer från tredje land. Bolaget var aktör i kategori A.

28 Sökanden ingick, vid en tidpunkt som den inte har angett, avtal med producenter i Costa Rica om leverans av bananer avsedda att saluföras inom gemenskapen. Den har framhållit att den i detta syfte var tvungen att förvärva exportlicenser i denna stat."

4 Det är mot bakgrund av dessa omständigheter som T. Port, genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 4 januari 1999, väckte talan om skadestånd med stöd av artikel 178 jämförd med artikel 215 andra stycket i EG-fördraget (nu artiklarna 235 EG och 288 andra stycket EG) och yrkade bland annat att gemenskapen skulle förpliktas att betala skadestånd till bolaget med för det första ett belopp på 828 337,10 DEM, vilket motsvarar priset för de exportlicenser som detta tvingats förvärva för att till gemenskapen kunna importera bananer från tredje land med ursprung i Costa Rica avsedda för försäljning i Tyskland och som bolaget enligt avtal med producenter i denna stat var tvunget att ta emot. Bolaget yrkade för det andra skadestånd med ett belopp på 126 356,80 DEM, vilket motsvarade kostnaderna för att finansiera förvärvet av nämnda licenser.

Den överklagade domen

5 Förstainstansrätten underkände inledningsvis i punkterna 36-41 i den överklagade domen en invändning om rättegångshinder framförd av kommissionen och påpekade i punkt 42 i nämnda dom att gemenskapens skadeståndsansvar enligt artikel 215 andra stycket i fördraget förutsätter att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det handlande som läggs gemenskapsinstitutionerna till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan institutionens handlande och den åberopade skadan. Förstainstansrätten erinrade vidare i punkt 55 i den överklagade domen om att det, enligt fast rättspraxis, ankommer på den part som gör gällande att gemenskapen är skadeståndsansvarig att anföra övertygande bevisning om förekomsten eller omfattningen av den skada som parten åberopar.

6 Vad gäller den påstådda skadans första del, motsvarande klagandens utgifter för att förvärva exportlicenser för bananer med ursprung i Costa Rica, konstaterade förstainstansrätten för det första i punkt 57 i den överklagade domen att klaganden uppvisat ett intyg från sin auktoriserade revisor, vilken däri förklarade att "bolaget, från och med år 1996 till och med år 1998, betalade 828 337,10 DEM för att förvärva exportlicenser för bananer från Costa Rica". Förstainstansrätten påpekade dessutom i samma punkt i den överklagade domen att det av klagandens handlingar och av dess förklaringar vid förhandlingen framgick att denne ansåg att de i intyget nämnda utgifterna i sig utgjorde den skada som klaganden hade lidit och att det inte var relevant att undersöka vilken verkan som utgifterna faktiskt hade haft på lönsamheten för motsvarande affärsverksamhet. Det ankom således inte på klaganden att tillhandahålla ytterligare klargöranden eller bevis.

7 Förstainstansrätten redogjorde sedan för följande resonemang:

"58 En sådan ståndpunkt kan inte godtas av flera skäl.

59 För det första innehåller ovannämnda intyg ingen uppgift som gör det möjligt att kontrollera huruvida utgifterna för att förvärva exportlicenser var motiverade.

60 För det andra har det inte alls bevisats, även för det fall att det inte kan ifrågasättas att nämnda belopp var motiverat, att sökanden själv verkligen har utnyttjat alla exportlicenser som motsvarar detta belopp för att importera bananer till gemenskapen. En sådan bevisning måste läggas fram eftersom, såsom kommissionen har påpekat och vilket inte har bestritts av sökanden, de exportlicenser som en aktör hade i praktiken kunde säljas vidare till en annan aktör eller bytas ut mot importlicenser.

61 Det kan i detta hänseende inte anses att de två intygen från den auktoriserade revisorn, som har fogats till repliken, är övertygande. Däri anges nämligen endast att sökanden åren 1996, 1997 och 1998 betalade 767 225,38 DEM, 489 029,36 DEM respektive 1 419,11 DEM för importtullar avseende import av bananer med ursprung i Costa Rica. Det kan inte med tillräcklig säkerhet fastslås att de kvantiteter bananer med ursprung i Costa Rica som sökanden importerade till gemenskapen mellan åren 1996 och 1998 motsvarar de kvantiteter bananer för vilka den förvärvade exportlicenser i detta land, eftersom det inte finns någon uppgift om vare sig de kvantiteter bananer som nämnda sammanlagda belopp eller det ovannämnda beloppet 828 337,10 DEM avser eller om de kriterier som den auktoriserade revisorn har använt för att komma fram till dessa belopp. Det kan inte heller under några förhållanden uteslutas att en del av de importtullar som sökanden har betalat avser bananer som har importerats till gemenskapen med hjälp av importlicenser avseende kategori B, för vilka en exportlicens inte behövde uppvisas. Förstainstansrätten konstaterar i detta hänseende att det i det ena av de ovannämnda intygen anges att sökanden har förvärvat ytterligare licenser för import av bananer från Costa Rica, utan att det där finns någon uppgift om vilken kategori som dessa licenser avser.

62 Sökanden borde i ännu högre grad ha försäkrat sig om att tillhandahålla upplysningar i dessa olika avseenden, eftersom kommissionen, såväl i sitt svaromål som i sin duplik, uttryckligen hade uppmärksammat sökanden på att dessa upplysningar var nödvändiga för att fastställa förekomsten och omfattningen av den påstådda skadan. Trots dessa påpekanden valde sökanden bestämt att inte tillhandahålla upplysningarna, vilket den medgav vid förhandlingen som svar på en fråga från förstainstansrätten.

63 För det tredje kan sökandens metod för att bestämma skadan genom att likställa denna med de uppkomna kostnaderna inte godtas, inte ens om sökanden för egen räkning skulle ha utnyttjat alla exportlicenser som den har förvärvat.

64 För det första kan det, såsom kommissionen har anfört, inte uteslutas att sökanden delvis eller helt har övervältrat sina kostnader för att förvärva exportlicenser på konsumenterna genom att ta ut högre försäljningspriser. Detta antagande framstår som ännu rimligare med beaktande av att en väsentlig andel av tullkvoten utgjordes av de kvantiteter bananer för vilka utfärdandet av en exportlicens var en förutsättning för att de skulle kunna importeras till gemenskapen.

65 Sökanden har varken ifrågasatt möjligheten att företa en sådan övervältring eller förnekat att den har gjort så i detta fall. Sökanden har endast invänt att det var först vid förhandlingen som kommissionen åberopade detta argument för första gången och att förstainstansrätten följaktligen inte kan beakta detsamma. Rätten finner att invändningen inte kan godtas, eftersom kommissionen i sina handlingar uttryckligen har framhållit att det är nödvändigt att ha tillgång till uppgifter om de kostnadsposter som hänger samman med systemet med exportlicenser och de omständigheter under vilka bananerna i fråga har importerats. Kommissionen kan rimligen inte förebrås för att mera utförligt ha preciserat vissa delar av sin kritik vid förhandlingen, eftersom sökanden frivilligt valde att vara särskilt återhållsam när det gäller att lägga fram bevis.

66 För det andra verkar det inte saknas grund för kommissionens argument, enligt vilket den nackdel som det innebar för aktörerna i kategorierna A och C att dessa tvingades förvärva exportlicenser åtminstone delvis vägdes upp av de två andra åtgärder som man samtidigt hade kommit överens om i ramavtalet, det vill säga att öka tullkvoten med 200 000 ton och att minska tullen på import av bananer från tredje land inom ramen för denna kvot med 25 ecu per ton. Åtgärderna kom visserligen även aktörerna i kategori B till godo, eftersom en del av tullkvoten också förbehölls dem. Det var emellertid endast i mindre utsträckning som de senare utnyttjade tullkvoten, eftersom deras andel endast uppgick till 30 procent medan aktörerna i kategorierna A och C utnyttjade resterande 70 procent.

67 Av det ovan anförda följer att endast den omständigheten att en aktör har drabbats av ytterligare kostnader vid sina affärstransaktioner, om den antas vara fastställd, inte nödvändigtvis innebär att han har lidit en motsvarande förlust. Sökanden har i detta fall endast grundat sin talan på att den har haft vissa utgifter, och det kan följaktligen inte anses att den i tillräcklig utsträckning har bevisat att den verkligen har lidit en skada."

8 Vad gäller den påstådda skadans andra del, motsvarande kostnaderna för att finansiera förvärvet av exportlicenserna, fann förstainstansrätten i punkterna 68-74 i den överklagade domen att tillräckliga bevis saknades även i detta avseende.

9 Förstainstansrätten slog således i punkt 75 i den överklagade domen fast att gemenskapen inte kunde ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar, eftersom klaganden inte i tillräcklig utsträckning hade lagt fram bevisning om den påstådda skadans förekomst och omfattning.

10 Förstainstansrätten konstaterade i punkt 76 i den överklagade domen att klaganden inte heller hade bevisat att det fanns ett direkt orsakssamband mellan det rättsstridiga handlande som den hade lagt kommissionen till last, det vill säga införandet av systemet med exportlicenser genom förordning nr 478/95, och dess påstådda skada, vilket den enligt fast rättspraxis var skyldig att göra. Rätten redogjorde i detta avseende för följande resonemang:

"77 Sökanden har i sin ansökan hävdat att det rättsstridiga handlandet ... har orsakat den skada som [den] yrkar skadestånd för. Sökanden har förklarat att den i förhållande till sin producent i Costa Rica var skyldig att ta emot varorna och att den för att få importlicenserna för dessa bananer och saluföra dem inom gemenskapen ... i samband med ansökan om importlicenser inför den behöriga tyska myndigheten tvingades bevisa att motsvarande exportlicenser fanns.

78 Förstainstansrätten konstaterar att sökanden emellertid inte har lagt fram något bevis som styrker att det förelåg en sådan skyldighet att ta emot leveranser, trots att kommissionen i sina handlingar uttryckligen har understrukit att det är nödvändigt att känna till omfattningen av denna skyldighet samt de övriga grundläggande villkoren i de leveransavtal som hade slutits med producenterna i Costa Rica.

79 Härtill kommer att sökanden inte har hävdat, och i ännu mindre grad bevisat, att den hade slutit dessa avtal innan förordning nr 478/95 antogs. I sin ansökan har sökanden endast anfört att den sedan år 1995 har haft importavtal med bananproducenter i Costa Rica. Efter det att sökanden vid förhandlingen hade anmodats att precisera detta påstående, förklarade den endast i vaga ordalag att man år 1995 hade förhandlat nämnda avtal och att bananimporten i fråga hade inletts följande år.

80 Dessa olika upplysningar om avtalen är emellertid särskilt nödvändiga, eftersom det inte kan uteslutas att den påstådda skadan delvis eller helt var följden av ett rent kommersiellt beslut av sökanden att sluta leveransavtal med producenter i Costa Rica och inte med producenter i ett annat tredje land, som inte hade infört något system med exportlicenser. Om det skall antas att leveransavtalen i fråga hade slutits innan förordning nr 478/95 antogs - vilket förefaller tveksamt - skulle det endast kunna bevisas att ett sådant beslut inte fanns om sökanden hade redogjort för de rättsliga och faktiska skälen till varför den, mellan åren 1995 och 1998, inte kunde frigöra sig från sina avtalsenliga förpliktelser. Om det skall antas att sökanden hade slutit avtalen efter det att nämnda förordning antogs - vilket tycks vara fallet i detta mål - skulle det ha krävts att sökanden angav varför den endast kunde vända sig till producenter i Costa Rica."

11 Sammanfattningsvis slog förstainstansrätten i punkt 81 i den överklagade domen fast att inte något av de villkor som krävdes för att gemenskapen skulle ådra sig skadeståndsansvar gentemot klaganden var uppfyllt. Den skadeståndstalan som T. Port väckt skulle följaktligen ogillas, utan att det var nödvändigt att förstainstansrätten uttalade sig om huruvida det handlande som hade lagts kommissionen till last var rättsenligt eller inte.

Överklagandet

12 T. Port har yrkat att domstolen skall

- delvis upphäva den överklagade domen, och

- själv avgöra förevarande mål och bifalla det i första instans framställda yrkandet att "[svaranden skall förpliktas] att till sökanden betala ett belopp om 828 337,10 DEM för den skada sökanden har åsamkats genom att denne varit skyldig att förvärva exportlicenser i Costa Rica för att kunna utnyttja de licenser som den har fått sig tilldelad såsom aktör i kategori A för import av bananer till gemenskapen och för att kunna sälja tredjelandsbananerna från Costa Rica i Tyskland".

13 Kommissionen har yrkat att domstolen skall ogilla överklagandet, eftersom det är ogrundat, och att klaganden skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna. För det fall domstolen (delvis) skulle bifalla överklagandet, har kommissionen yrkat att domstolen skall ogilla klagandens yrkande att kommissionen skall förpliktas att ersätta dess skada med ett belopp på 828 337,10 DEM och att klaganden skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna.

14 T. Port har till stöd för sitt överklagande anfört ett flertal grunder och har genom den första och den andra grunden hävdat att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid fastställelsen av den skada som klaganden säger sig ha lidit. Genom den tredje grunden har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten har åsidosatt motiveringsskyldigheten, eftersom den har vägrat att som bevis för skadan beakta det intyg från klagandens auktoriserade revisor som klaganden ingivit. Som fjärde grund har klaganden anfört att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid bedömningen av de argument som klaganden har framfört avseende exportlicensernas utnyttjande. Genom den femte grunden har klaganden hävdat att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid bedömningen av huruvida det fanns ett direkt orsakssamband mellan kommissionens påstått rättsstridiga handlande och den skada som klaganden säger sig ha lidit.

De två första grunderna

15 T. Port har genom de två första grunderna, vilka skall prövas gemensamt, för det första kritiserat förstainstansrätten för att denna, i punkterna 63-65 i den överklagade domen, vägrade godta att den uppkomna skadan helt enkelt kunde likställas med kostnaderna för förvärv av exportlicenserna och krävde att T. Port skulle bevisa att bolaget inte hade övervältrat dessa kostnader genom att ta ut högre försäljningspriser. T. Port har, för det andra, gjort gällande att förstainstansrätten i punkt 66 i nämnda dom åsidosatte principen om compensatio lucri cum damno genom att tillämpa denna princip på en situation där de fördelar som uppstått, det vill säga en ökning av tullkvoten och en sänkning av tullsatsen, inte är en följd av den rättsstridighet som har givit upphov till den skada, det vill säga kostnaderna för förvärvet av de obligatoriska exportlicenserna, som nämnda fördelar skall kompensera.

16 Det räcker i detta hänseende att konstatera att det följer av punkt 63 i den överklagade domen att den motivering avseende fastställelsen av den skada som klaganden säger sig ha lidit, som kritiserats genom de två första grunderna, är överflödig med hänsyn till motiveringen i punkterna 59-62 i nämnda dom, i vilken förstainstansrätten slog fast att den bevisning som T. Port frambringat för att styrka att bolaget verkligen lidit skada var otillräcklig.

17 Det följer emellertid av fast rättspraxis att domstolen omgående skall underkänna anmärkningar som riktas mot överflödiga domskäl i en av förstainstansrättens domar, eftersom dessa inte kan medföra att domen upphävs och därför är verkningslösa (se bland annat dom av den 22 december 1993, Pincherle mot kommissionen, C-244/91 P, REG 1993, s. I-6965, punkterna 25 och 31, och av den 11 mars 1997 i mål C-264/95 P, kommissionen mot UIC, REG 1997, s. I-1287, punkt 48).

18 Överklagandet kan under dessa omständigheter inte vinna bifall på den första och den andra grunden.

Den tredje grunden

19 T. Port har genom den tredje grunden gjort gällande att den överklagade domen är bristfälligt motiverad, eftersom förstainstansrätten inte angav skälen till att det intyg från bolagets auktoriserade revisor, som hade ingivits till rätten, enligt vilket "bolaget, från och med år 1996 till och med år 1998, betalade 828 337,10 DEM för att förvärva exportlicenser för bananer från Costa Rica", inte räckte för att styrka att bolaget verkligen lidit skada på grund av förvärvet av nämnda licenser.

20 Förstainstansrätten klargjorde emellertid i punkt 61 i den överklagade domen att det inte med tillräcklig säkerhet kunde fastslås att de kvantiteter bananer med ursprung i Costa Rica som klaganden importerade till gemenskapen mellan åren 1996 och 1998 motsvarade de kvantiteter bananer för vilka den förvärvade exportlicenser i detta land, eftersom det bland annat inte fanns någon uppgift om de kvantiteter bananer som beloppet 828 337,10 DEM avsåg eller om de kriterier som den auktoriserade revisorn har använt för att komma fram till dessa belopp.

21 Förstainstansrätten anförde vidare i punkt 62 i den överklagade domen att klaganden i ännu högre grad borde ha försäkrat sig om att tillhandahålla upplysningar i detta avseende, eftersom kommissionen uttryckligen hade uppmärksammat klaganden på att dessa upplysningar var nödvändiga för att fastställa förekomsten och omfattningen av den påstådda skadan.

22 Det skall således fastställas att förstainstansrätten, i motsats till vad T. Port har gjort gällande, faktiskt angav skälen till att det intyg från bolagets auktoriserade revisor som hade ingivits till rätten enligt denna inte räckte för att styrka förekomsten av den påstådda skadan.

23 Överklagandet kan således inte heller vinna bifall på den tredje grunden.

Den fjärde grunden

24 T. Port har genom sin fjärde grund anfört att förstainstansrätten, genom att i punkt 60 i den överklagade domen slå fast att det inte alls hade bevisats att bolaget självt verkligen hade utnyttjat alla exportlicenser som motsvarade det belopp som intygats av dess auktoriserade revisor för att importera bananer till gemenskapen, har gjort en oriktig bedömning av bolagets argument enligt vilket det framgår av de genomförda importerna att det är bolaget självt som har utnyttjat exportlicenserna. Klaganden anser att betalningen av importtullarna, vilken också har intygats av den auktoriserade revisorn, med de belopp som återges i punkt 61 i den överklagade domen bevisar att licenserna verkligen har utnyttjats och att de omtvistade importerna har genomförts. Klaganden har i detta hänseende hävdat att den importerade kvantiteten bananer kunde dras av från beloppet för importtullar på grundval av tullsatsen på 75 ecu eller 146,69 DEM per ton samt att priset för licenserna uppgick till 96,61 DEM per ton.

25 Det skall konstateras att T. Port genom denna grund har ifrågasatt förstainstansrättens bedömning av värdet av den bevisning som framlagts.

26 Förstainstansrätten konstaterade nämligen i punkterna 60 och 61 i den överklagade domen att de intyg från T. Ports auktoriserade revisor som ingivits varken räckte för att bevisa att bolaget verkligen hade utnyttjat samtliga exportlicenser för att genomföra import till gemenskapen eller för att bevisa att de kvantiteter bananer med ursprung i Costa Rica som T. Port importerade till gemenskapen mellan åren 1996 och 1998 motsvarade de kvantiteter bananer för vilka bolaget hade förvärvat exportlicenser i detta land. Det framgår dessutom av punkt 62 i nämnda dom att T. Port medvetet vägrade att tillhandahålla rätten de upplysningar som denna ansåg nödvändiga för att fastställa förekomsten och omfattningen av den påstådda skadan.

27 Domstolen är emellertid enligt fast rättspraxis varken behörig att fastställa vilka faktiska omständigheter som är relevanta eller, i princip, att bedöma den bevisning som förstainstansrätten har godtagit till stöd för dessa omständigheter. När bevisningen har förebringats på rätt sätt och när de allmänna rättsgrundsatser och processuella regler som är tillämpliga i fråga om bevisbördan och bevisningen har iakttagits, är det endast förstainstansrätten som skall bedöma vilket värde som uppgifterna i målet skall tillmätas (se bland annat dom av den 17 december 1998 i mål C-185/95 P, Baustahlgewebe mot kommissionen, REG 1998, s. I-8417, punkt 24). Med förbehåll för det fall då bevisningen missuppfattats, utgör denna bedömning således inte en rättsfråga som i sig är underställd domstolens kontroll (se bland annat dom av den 28 maj 1998 i mål C-8/95 P, New Holland mot kommissionen, REG 1998, s. I-3175, punkt 26, och av den 7 november 2002 i de förenade målen C-24/01 P och C-25/01 P, Glencore och Compagnie Continentale mot kommissionen, REG 2002, s. I-10119, punkt 65).

28 Överklagandet kan således inte tas upp till sakprövning på den fjärde grunden, eftersom T. Port varken har bevisat att förstainstansrätten hade missuppfattat bevisningen eller hävdat att så var fallet.

Den femte grunden

29 Genom den femte grunden har T. Port gjort gällande att förstainstansrätten i punkterna 76-80 i den överklagade domen felaktigt vägrade godta att det förhållandet att bolaget i enlighet med ramavtalet hade importerat bananer med ursprung i Costa Rica i sig visade att det förelåg ett orsakssamband mellan det rättsstridiga handlande som lagts kommissionen till last och den påstådda skadan.

30 Det räcker härvid att påpeka att gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar enligt fast rättspraxis, vilken förstainstanrätten hänvisade till i punkt 42 i den överklagade domen, förutsätter att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det handlande som läggs gemenskapsinstitutionerna till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan institutionens handlande och den åberopade skadan (se bland annat dom av den 7 maj 1992 i de förenade målen C-258/90 och C-259/90, Pesquerias De Bermeo och Naviera Laida mot kommissionen, REG 1992, s. I-2901, punkt 42). Dessa villkors kumulativa karaktär medför att då ett av dessa villkor inte är uppfyllt, är gemenskapen inte utomobligatoriskt skadeståndsansvarig (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 9 september 1999 i mål C-257/98 P, Lucaccioni mot kommissionen, REG 1999, s. I-5251, punkterna 63 och 64, och av den 15 juni 2000 i mål C-237/98 P, Dorsch Consult mot rådet och kommissionen, REG 2000, s. I-4549, punkt 54).

31 Förstainstansrätten slog emellertid i punkt 75 i den överklagade domen fast att gemenskapen inte kunde ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar, eftersom klaganden inte i tillräcklig utsträckning hade lagt fram bevisning om den påstådda skadans förekomst och omfattning.

32 Det framgår för övrigt av punkterna 15-28 i förevarande dom att domstolen inte kan godta någon av den grunder som anförts mot förstainstansrättens slutsats i detta avseende.

33 Överklagandet kan under dessa omständigheter inte bifallas på den femte grunden, eftersom denna grund, även om det skulle finnas fog för den, inte kan medföra att den överklagade domen upphävs utan är verkningslös.

34 Eftersom inte någon av de grunder som T. Port åberopat kan godtas skall överklagandet ogillas.

Rättegångskostnader

35 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 118 skall tillämpas i mål om överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att T. Port skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom T. Port har tappat målet skall kommissionens yrkande bifallas.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)

följande dom:

1) Överklagandet ogillas.

2) T. Port GmbH & Co. KG skall ersätta rättegångskostnaderna.