62001J0079

Fri rörlighet för personer - Etableringsfrihet - Databehandlingscentraler för framställning och tryckning av lönebesked - Nationella bestämmelser enligt vilka företag med mindre än 250 anställda skall anlita centraler som bildats, och uteslutande består, av personer som är inskrivna i vissa yrkesregister - Otillåtet - Skäl - Saknas

(Artikel 43 EG)

$$Artikel 43 EG skall tolkas på så sätt att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken företag med mindre än 250 anställda som vill anlita externa databehandlingscentraler för framställning och tryckning av lönebesked endast får anlita sådana centraler som bildats, och uteslutande består, av personer som är inskrivna i vissa yrkesregister i denna medlemsstat, när företag med mer än 250 anställda, i enlighet med denna lagstiftning, kan anförtro sådan verksamhet till externa databehandlingsföretag på det enda villkoret att dessa biträds av en eller flera sådana personer.

Även om en sådan lagstiftning inte är direkt diskriminerande utgör den dock hinder för en näringsidkare som är etablerad i en annan medlemsstat att bedriva sin verksamhet avseende framställning och tryckning av lönebesked genom ett företag i den berörda medlemsstaten, vilket utgör en inskränkning i den mening som avses i artikel 43 EG.

När sådana åtgärder är tillämpliga på alla personer eller företag som utövar en verksamhet på värdmedlemsstatens territorium, kan de vara berättigade när de svarar mot tvingande hänsyn av allmänintresse, såsom arbetstagarskydd, förutsatt att åtgärderna i fråga är ägnade att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta.

Externa databehandlingscentraler som inte bildats, och inte uteslutande består, av personer som är inskrivna i vissa yrkesregister kan tillhandahålla tjänster avseende framställning och tryckning av lönebesked till företag med mer än 250 anställda. Dessa har i detta hänseende inte visat sig behöva mindre skydd än dem som arbetar på mindre företag. Eftersom de aktuella uppgifterna inte kan vara mindre komplicerade när de berörda löntagarna ökar i antal går den omtvistade bestämmelsen under alla förhållanden utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade skyddet för arbetstagarna.

( se punkterna 27-28, 36-37, 39 samt domslutet )

I mål C-79/01,

angående en begäran enligt artikel 234 EG, från Corte d'appello di Milano (Italien), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det förfarande för frivillig rättsvård (giurisdizione volontaria) som inletts vid den nationella domstolen av

Payroll Data Services (Italy) Srl,

ADP Europe SA

och

ADP GSI SA,

angående tolkningen av artiklarna 43 EG och 49 EG,

meddelar

DOMSTOLEN (femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden M. Wathelet samt domarna C.W.A Timmermans (referent), D.A.O. Edward, P. Jann och S. von Bahr,

generaladvokat: J. Mischo,

justitiesekreterare: byrådirektören M.-F. Contet,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

- Payroll Data Services (Italy) Srl, ADP Europe SA och ADP GSI SA, genom L.G. Radicati di Brozolo, M. Merola och D.P. Domenicucci, avvocati,

- Italiens regering, genom U. Leanza, i egenskap av ombud, biträdd av F. Quadri, avvocato dello Stato,

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom V. Di Bucci och M. Patakia, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid förhandlingen den 14 mars 2002 av: Payroll Data Services (Italy) Srl, ADP Europe SA och ADP GSI SA, företrädda av L.G. Radicati di Brozolo, den italienska regeringen, företrädd av M. Massella Ducci Teri, avvocato dello Stato, och kommissionen, företrädd av V. Di Bucci,

och efter att den 7 maj 2002 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Corte d'appello di Milano har, genom beslut av den 29 januari 2001 som inkom till domstolens kansli den 15 februari samma år, i enlighet med artikel 234 EG ställt en fråga om tolkningen av artiklarna 43 EG och 49 EG.

2 Frågan har uppkommit i samband med att bolaget Payroll Data Services (Italy) Srl (nedan kallat Payroll) överklagat ett beslut av Tribunale di Milano att avslå bolagets ansökan om godkännande av en ändring av dess bolagsordning.

Den nationella lagstiftningen

3 I artikel 1.1 i legge no 12, av den 11 januari 1979, med titeln "Norme per l'ordinamento della professione di consulente del lavoro" (lag om bestämmelser för arbetskonsulentyrket, GURI nr 20 av den 20 januari 1979, s. 363, nedan kallad lag nr 12/1979), föreskrivs följande:

"Skyldigheterna i fråga om sysselsättning, socialförsäkring och social trygghet för anställda skall, om de inte uppfylls direkt av arbetsgivaren eller indirekt av dennes anställda, uppfyllas uteslutande av yrkesmän som är inskrivna i registret över arbetskonsulenter ... eller i registren över advokater, ekonomer, revisorer och industriexperter. Dessa yrkesmän är i sådant fall skyldiga att anmäla detta till yrkesinspektionen i det område där de avser utföra ovannämnda skyldigheter."

4 I artikel 1.4 i lag 12/1979 föreskrivs ett undantag från nämnda bestämmelse:

"Företag som betecknas som hantverksföretag ... liksom småföretag, däribland de som drivs i form av kooperativ, kan överlämna utförandet av skyldigheterna i artikel 1.1 till organ ... som bildats av de berörda yrkessammanslutningarna. Dessa organ kan etableras med hjälp av arbetskonsulenter, även om de sistnämnda är anställda av de ovannämnda sammanslutningarna."

5 Genom artikel 58 sextonde stycket i legge no 144, av den 17 maj 1999, med titeln "Misure in materia di investimenti, delega al Governo per il riordino degli incentivi all'occupazione e della normativa che disciplina l'INAIL, nonché disposizioni per il riordino degli enti previdenzali" (lag om investeringsåtgärder, om lagstiftande befogenhet för omorganisation av arbetsstimulerande åtgärder och av regleringen av INAIL, liksom om omorganisation av socialförsäkringsinstitutioner, ordinarie tillägget till GURI nr 118 av den 22 maj 1999, åter offentliggjord i GURI nr 136 av den 12 juni 1999, s. 5, nedan kallad lag nr 144/1999), har tillagts följande bestämmelser till slutet av artikel 1 i lag nr 12/1979:

"De företag som avses i artikel 1.4 kan, för genomförandet av sådan beräkning och tryckning som hänger samman med de skyldigheter som avses i artikel 1.1, liksom för utövande av verksamhet avseende därtill knuten utrustning och uppgifter, anlita databehandlingscentraler om dessa bildats, och uteslutande består, av personer som är inskrivna i de register som ovan nämns i denna lag ... Företag med mer än 250 anställda som inte utför ovannämnda uppgifter internt kan överlämna dem till databehandlingscentraler som är externa eller som har inrättats direkt för detta ändamål och utflyttats från verksamheten. Dessa databehandlingscentraler skall under alla förhållanden biträdas av en eller flera av de personer som anges i artikel 1.1.

...".

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

6 Payroll är ett bolag som bildades enligt italiensk rätt den 29 juli 1999 av två franska bolag, ADP Europe SA och ADP GSI SA, vilka innehar samtliga aktier i bolaget. Dessa företag tillhandahåller datatjänster för löneberäkning liksom för framställning och tryckning av lönebesked.

7 Genom beslut av Payrolls extra bolagsstämma ändrades verksamhetsföremålet i artikel 4 i dess bolagsordning enligt följande:

"Föremålet för bolagets verksamhet är beräkning och tryckning avseende dokument som syftar till att uppfylla skyldigheter som följer av anställningsavtal och av bestämmelser om social trygghet för anställda, för företag med mindre än 250 anställda."

8 Genom beslut av den 16 oktober 2000 avslog Tribunale di Milano ansökan om godkännande av detta beslut av Payrolls extra bolagsstämma. Rätten motiverade sitt beslut med att ändringen i bolagsordningen av Payrolls verksamhetsföremål kunde strida mot artikel 1 i lag nr 12/1979 i dess ändrade lydelse enligt artikel 58 sextonde stycket i lag nr 144/1999 (nedan kallad den omtvistade bestämmelsen).

9 Payroll, ADP Europe SA och ADP GSI SA (nedan tillsammans kallade Payroll m.fl.) överklagade Tribunale di Milanos beslut till Corte d'appello di Milano och yrkade att denna skulle upphäva detta beslut. De anförde att den omtvistade bestämmelsen inte kunde vara tillämplig eftersom den stred mot principerna om etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster som följer av artiklarna 43 EG och 49 EG. Enligt Payroll m.fl. var den omtvistade bestämmelsens enda uppgift att skydda de personer som är inskrivna i ett yrkesregister mot konkurrens utan att detta föranletts av något skäl hänförligt till allmänintresset.

10 Corte d'appello di Milano angav i detta hänseende att det problem som den ställts inför begränsade sig till en prövning av den motsättning som konstaterats mellan å ena sidan de tjänster riktade till "företag med mindre än 250 anställda" som beskrivs i Payrolls ändring av bolagsordningen och, å andra sidan, den omtvistade bestämmelsen enligt vilken externa databehandlingscentraler inte får tillhandahålla sådana tjänster till företag med ett mindre antal anställda än 250. Corte d'appello di Milano betonade denna begränsning eftersom Payroll m.fl. rent allmänt ifrågasatte de bestämmelser som gäller regleringen av arbetskonsulenters tjänster. Corte d'appello di Milano bedömde emellertid att dessa inte var relevanta för det anhängiggjorda godkännandeförfarandet.

11 Corte d'appello di Milano ansåg följaktligen att den skulle bedöma om den omtvistade bestämmelsen utgjorde hinder för ändringen av Payrolls bolagsordning och, om svaret var jakande, om denna bestämmelse inte skulle tillämpas eftersom den strider mot principerna som följer av artiklarna 43 EG och 49 EG. Beträffande den första frågan konstaterade rätten att den omtvistade bestämmelsen förefaller otvetydig i den del det föreskrivs att externa databehandlingscentraler inte får tillhandahålla tjänster till hantverksföretag, småföretag och företag med mindre än 250 anställda. Vad gäller den andra frågan uteslöt Corte d'appello di Milano inte att den omtvistade bestämmelsen stred mot gemenskapsrätten. Även om domstolen har ansett att en icke-diskriminerande inskränkning av etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster kan vara motiverad på vissa villkor frågade sig Corte d'appello di Milano emellertid om dessa villkor var uppfyllda i fallet vid den nationella domstolen.

12 Corte d'appello di Milano, som ansåg att utgången i det anhängiga förfarandet var beroende av hur gemenskapsbestämmelser skulle tolkas, hänsköt följande fråga till domstolen:

"Utgör artiklarna 43 EG och 49 EG hinder för att den nationella domstolen tillämpar artikel 1 i lag nr 12 av den 11 januari 1979, i dess lydelse enligt artikel 58 sextonde stycket i lag nr 144 av den 17 maj 1999 ..., i den del denna innebär ett absolut förbud mot att externa företag, som tillhandahåller tjänster avseende framställning och tryckning av lönebesked, tillhandahåller sina tjänster till företag med mindre än 250 anställda?"

Tolkningsfrågan

Yttranden som ingivits till domstolen

13 Beträffande etableringsfriheten, som garanteras genom artikel 43 EG, har Payroll m.fl. och kommissionen gjort gällande följande. Åtgärder som en medlemsstat vidtar och som är tillämpliga utan åtskillnad mellan nationella medborgare och medborgare från andra medlemsstater får i enlighet med en fast rättspraxis hindra utövandet av de grundläggande rättigheter som garanteras genom EG-fördraget endast om de är motiverade av tvingande hänsyn till allmänintresset, är ägnade att säkerställa uppnåendet av det mål som eftersträvas genom dem och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

14 Payroll m.fl. har i detta hänseende gjort gällande att det är arbetskonsulenternas intressen som skyddas genom den omtvistade bestämmelsen och att de intressena inte kan kvalificeras som icke-ekonomiskt allmänintresse i den mening som domstolen avsett. Payroll m.fl. har dessutom hävdat att arbetstagarnas intressen inte skyddas genom den omtvistade bestämmelsen med hänsyn till den uppdelning av marknaden som skapas genom denna.

15 Kommissionen har för sin del hävdat att den omtvistade bestämmelsen inte tycks vara ägnad att säkerställa förverkligandet av det syfte som eftersträvas genom den eftersom den inskränkning som införts genom den inte tillämpas på tjänster som externa databehandlingscentraler utför för företag med mer än 250 anställda.

16 Vad beträffar friheten att tillhandahålla tjänster, som garanteras genom artikel 49 EG, har Payroll m.fl. och kommissionen hävdat att den omtvistade bestämmelsen begränsar utövandet av denna frihet av samma skäl och på samma oberättigade sätt som i fråga om etableringsfriheten.

17 Den italienska regeringen däremot har hävdat att principerna om etableringsfrihet och friheten att tillhandahålla tjänster inte åsidosätts genom den omtvistade bestämmelsen, eftersom även externa databehandlingscentraler från andra medlemsstater än Republiken Italien kan tillhandahålla sina tjänster även till små och medelstora italienska företag. Det enda villkoret är att de skall vara biträdda av en arbetskonsulent eller därmed likställd person. Sådana begränsningar tillämpas på icke-diskriminerande sätt på såväl italienska externa databehandlingscentraler som sådana centraler belägna i andra medlemsstater.

18 Den italienska regeringen har i sina skriftliga yttranden dessutom gjort gällande att även om den omtvistade bestämmelsen i målet vid den nationella domstolen skulle medföra en inskränkning av etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster är denna inskränkning berättigad av nödvändigheten att individanpassa de tjänster som utförs av fria yrkesutövare och att säkerställa en direkt relation mellan yrkesmannen och kunden. Uppfyllandet av de arbetsgivarskyldigheter som avses i den omtvistade bestämmelsen är inte en enkel verkställighetsuppgift efter de instruktionser som arbetsgivaren tillhandahållit utan kräver direkt ansvar av en därtill behörig yrkesman.

19 Vid förhandlingen har den italienska regeringen emellertid angett att huvudsyftet med den omtvistade bestämmelsen är att skydda arbetstagarnas intressen, vilket i domstolens praxis har erkänts som ett tvingande hänsyn till allmänintresset. Det råder i detta hänseende inget tvivel om att skyddet av arbetstagarnas rättigheter förutsätter att skyldigheterna i fråga om upprättande av lönebesked och enligt systemen för social trygghet uppfylls. Regeringen har dessutom gjort gällande att den omtvistade bestämmelsen är förenlig med proportionalitetsprincipen eftersom den tillåter att externa databehandlingscentralers tjänster utnyttjas varvid dessa endast är skyldiga att biträdas av arbetskonsulenter.

Domstolens svar

20 Domstolen skall inledningsvis fastställa innehållet i den nationella lagstiftning som avses i tolkningsfrågan. Den italienska regeringen har nämligen angett att externa databehandlingscentraler kan erbjuda sina tjänster till företag med mindre än 250 anställda på samma sätt som till företag med mer än 250 anställda, med det enda villkoret att de måste biträdas av arbetskonsulenter eller likställda personer. Enligt beslutet att begära förhandsavgörande finns en sådan möjlighet vad gäller den första kategorin företag endast för externa databehandlingscentraler som bildats, och uteslutande består, av arbetskonsulenter eller därmed likställda personer.

21 Det är i detta hänseende tillräckligt att konstatera att i enlighet med den omtvistade bestämmelsen, som citerats i beslutet att begära förhandsavgörande, kan företag med mindre än 250 anställda endast vända sig till externa databehandlingscentraler "om dessa bildats, och uteslutande består, av personer som är inskrivna i de register som ovan nämns". Eftersom tolkningsfrågan ställts med hänvisning till denna bestämmelse är det på den grunden som domstolen skall avge sitt svar.

22 Det kan följaktligen konstateras att den hänskjutande domstolen har ställt frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 43 EG och 49 EG skall tolkas på så sätt att de utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken företag med mindre än 250 anställda som vill anlita externa databehandlingscentraler för framställning och tryckning av lönebesked endast får anlita sådana som bildats, och uteslutande består, av personer som är inskrivna i vissa yrkesregister i denna medlemsstat.

23 Den fråga som ställts gäller såväl artikel 43 EG som artikel 49 EG. Domstolen börjar med att pröva frågan i den del den rör artikel 43.

24 Domstolen erinrar i detta hänseende om att den etableringsrätt som föreskrivs i artiklarna 43 EG-48 EG tillkommer såväl fysiska personer som är medborgare i en medlemsstat i gemenskapen som de juridiska personer som avses i artikel 48 EG. Den omfattar, med förbehåll för föreskrivna undantag och villkor, en rätt att på varje annan medlemsstats territorium starta och utöva all slags verksamhet som egenföretagare samt en rätt att bilda och driva företag och att upprätta kontor, filialer eller dotterbolag (se bland annat dom av den 30 november 1995 i mål C-55/94, Gebhard, REG 1995, s. I-4165, punkt 23, och av den 11 maj 1999 i mål C-255/97, Pfeiffer, REG 1999, s. I-2835, punkt 18).

25 Det framgår av handlingarna i målet att Payroll är ett bolag med begränsat ansvar bildat enligt italiensk rätt. Det grundades den 29 juli 1999 av de två franska företagen ADP Europe SA och ADP GSI SA vilka innehar bolagets samtliga aktier. Såsom dotterbolag till dessa två företag utgör Payroll en del av en koncern vars bolag är etablerade i olika medlemsstater och som tillhandahåller datatjänster för framställning och tryckning av lönebesked. Den rättsliga ställningen för ett sådant bolag som Payroll omfattas således av gemenskapsrätten enligt bestämmelserna i artikel 43 EG (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 februari 2001 i mål C-108/96, Mac Quen m.fl., REG 2001, s. I-837, punkt 16).

26 Domstolen erinrar vidare om att det i artikel 43 föreskrivs att inskränkningar av den fria etableringsrätten skall förbjudas. Som sådana inskränkningar skall anses varje åtgärd som innebär att utövandet av denna frihet förbjuds, hindras eller blir mindre attraktivt (se bland annat dom av den 15 januari 2002 i mål C-439/99, kommissionen mot Italien, REG 2002, s. I-305, punkt 22).

27 Förbudet i förevarande fall för externa databehandlingscentraler som inte bildats, och inte uteslutande består, av arbetskonsulenter eller därmed likställda personer att tillhandahålla tjänster för framställning och tryckning av lönebesked till företag med mindre än 250 anställda är inte direkt diskriminerande. Förbudet utgör dock hinder för en näringsidkare som är etablerad i en annan medlemsstat än Republiken Italien att bedriva sin verksamhet genom ett företag i den sistnämnda medlemsstaten, vilket utgör en inskränkning i den mening som avses i artikel 43 EG.

28 Det följer emellertid av en fast rättspraxis att, när sådana åtgärder är tillämpliga på alla personer eller företag som utövar en verksamhet på värdmedlemsstatens territorium, de kan vara berättigade när de svarar mot tvingande hänsyn av allmänintresse, förutsatt att åtgärderna i fråga är ägnade att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (se dom av den 31 mars 1993 i mål C-19/92, Kraus, REG 1993, s. I-1663, punkt 32, svensk specialutgåva, volym 14, s. I-167, i det ovannämnda målet Gebhard, punkt 37, av den 9 mars 1999 i mål C-212/97, Centros, REG 1999, s. I-1459, punkt 34, i det ovannämnda målet Pfeiffer, punkt 19, av den 4 juli 2000 i mål C-424/97, Haim, REG 2000, s. 5123, punkt 57, i det ovannämnda målet Mac Quen m.fl., punkt 26, samt i det ovannämnda målet kommissionen mot Italien, punkt 23).

29 Även om det inom ramen för kompetensfördelningen mellan gemenskapsdomstolarna och de nationella domstolarna i princip är den nationella domstolens uppgift att undersöka om dessa förutsättningar är uppfyllda i det mål som är anhängigt vid den, kan domstolen när den avger ett förhandsavgörande i förekommande fall bidra med preciseringar för att vägleda den nationella domstolen vid dess tolkning (se bland annat domen i det ovannämnda målet Haim, punkt 58).

30 Det kan i detta hänseende konstateras att den italienska regeringen vid förhandlingen har åberopat skyddet för arbetstagarnas rättigheter som skäl för den inskränkning av etableringsfriheten som är en följd av den omtvistade bestämmelsen.

31 Skyddet för arbetstagare är ett av de tvingande hänsyn till allmänintresset som domstolen redan har erkänt som skäl som kan motivera att en grundläggande frihet enligt fördraget inskränks (se dom av den 17 december 1981 i mål 279/80, Webb, REG 1981, s. 3305, punkt 19, svensk specialutgåva, volym 6, s. 265, av den 3 februari 1982 i de förenade målen 62/81 och 63/81, Seco och Desquenne & Giral, REG 1982, s. 223, punkt 14, svensk specialutgåva, volym 6, s. 299, av den 27 mars 1990 i mål C-113/89, Rush Portuguesa, REG 1990, s. I-1417, punkt 18, svensk specialutgåva, volym 10, s. 389, av den 23 november 1999 i de förenade målen C-369/96 och C-376/96, Arblade m.fl., REG 1999, s. I-8453, punkt 36, av den 15 mars 2001 i mål C-165/98, Mazzoleni och ISA, REG 2001, s. I-2189, punkt 27, av den 25 oktober 2001 de förenade målen C-49/98, C-50/98, C-52/98-C54/98 och C-68/98-C-71/98, Finalarte m.fl., REG 2001, s. I-7831, punkt 33, och av den 24 januari 2002 i mål C-164/99, Portugaia Construções, REG 2002, s. I-787, punkt 20).

32 Domstolen prövar vidare om den omtvistade bestämmelsen är ägnad att säkerställa förverkligandet av syftet att skydda arbetstagarna.

33 Payroll m.fl. och den italienska regeringen är oeniga om arten av de externa databehandlingscentralernas verksamhet att tillhandahålla tjänster avseende framställning och tryckning av lönebesked. Regeringen har hävdat att tillhandahållandet av dessa tjänster inte innebär en enkel verkställighetsuppgift efter de instruktioner som arbetsgivare tillhandahållit, utan först kräver ett intellektuellt arbete som består i att, på grundval av tillämplig lagstiftning, bestämma varje arbetstagares nettolön. Payroll m.fl. har däremot gjort gällande att verksamheten endast är av datateknisk och administrativ art.

34 Det bör härvid påpekas att det ankommer på den nationella domstolen att bestämma arten av de externa databehandlingscentralernas verksamhet. Om den skulle finna att de tjänster avseende framställning och tryckning av lönebesked som Payroll erbjuder huvudsakligen innebär verkställighetsuppgifter och inte kräver särskilda yrkeskvalifikationer kan den omtvistade bestämmelsen inte anses ägnad att skydda arbetstagarnas rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juli 1991 i mål C-76/90, Säger, REG 1991, s. I-4221, punkt 18).

35 I den mån som Payrolls verksamhet är av i huvudsak administrativ art är det nämligen arbetsgivarna som är ansvariga för de uppgifter som finns på lönebeskeden, inklusive de avdrag som skall göras från lönerna enligt de olika föreskrifterna om socialförsäkring och social trygghet. Då förefaller det inte nödvändigt att sådan verksamhet bedrivs endast av externa databehandlingscentraler som bildats, och uteslutande består, av arbetskonsulenter eller därmed likställda personer.

36 Oavsett vilken bedömning som skall göras av arten av databehandlingscentralernas verksamhet erinrar domstolen om att den omtvistade bestämmelsen under alla förhållanden inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet att skydda arbetstagarnas rättigheter.

37 Domstolen erinrar härvid om att i enlighet med den italienska lagstiftningen kan externa databehandlingscentraler som inte bildats, och inte uteslutande består, av arbetskonsulenter eller likställda personer tillhandahålla tjänster avseende framställning och tryckning av lönebesked till företag med mer än 250 anställda. Dessa har i detta hänseende inte visat sig behöva mindre skydd än dem som arbetar på mindre företag. Eftersom de aktuella uppgifterna inte kan vara mindre komplicerade när de berörda löntagarna ökar i antal går den omtvistade bestämmelsen under alla förhållanden utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade skyddet.

38 Det saknas anledning att besvara tolkningsfrågan vad gäller artikel 49 EG. Förfarandet vid den nationella domstolen gäller frågan om godkännande av ett förslag till ändring av bolagsordningen för ett bolag som omfattas av fördraget i fråga om etableringsrätten. Artikel 49 EG om friheten att tillhandahålla tjänster är därför, såsom påpekats i punkt 25 i denna dom, inte relevant inom ramen för detta förfarande.

39 Med hänsyn till det ovanstående skall tolkningsfrågan besvaras på följande sätt: Artikel 43 EG skall tolkas på så sätt att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken företag med mindre än 250 anställda som vill anlita externa databehandlingscentraler för framställning och tryckning av lönebesked endast får anlita sådana centraler som bildats, och uteslutande består, av personer som är inskrivna i vissa yrkesregister i denna medlemsstat, när företag med mer än 250 anställda, i enlighet med denna lagstiftning, kan anförtro sådan verksamhet till externa databehandlingsföretag på det enda villkoret att dessa biträds av en eller flera sådana personer.

Rättegångskostnader

40 De kostnader som har förorsakats den italienska regeringen samt kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN (femte avdelningen)

- angående den fråga som genom beslut av den 29 januari 2001 har ställts av Corte d'appello di Milano - följande dom:

Artikel 43 EG skall tolkas på så sätt att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken företag med mindre än 250 anställda som vill anlita externa databehandlingscentraler för framställning och tryckning av lönebesked endast får anlita sådana centraler som bildats, och uteslutande består, av personer som är inskrivna i vissa yrkesregister i denna medlemsstat, när företag med mer än 250 anställda, i enlighet med denna lagstiftning, kan anförtro sådan verksamhet till externa databehandlingsföretag på det enda villkoret att dessa biträds av en eller flera sådana personer.