(se punkt 37 samt punkt 1 i domslutet)

(se punkterna 54 och 58 samt punkt 1 i domslutet)

(se punkt 71 samt punkt 1 i domslutet)

(se punkt 78 samt punkt 1 i domslutet)

(se punkterna 83 och 86–88 samt punkt 2 i domslutet)

DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen)
den 4 december 2003(1)

Tillnärmning av lagstiftning – Direktiv 84/5/EEG – Obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon – Skador som orsakats av oidentifierade eller otillräckligt försäkrade fordon – Skydd för skadelidande – Oriktigt införlivande av direktivet – Medlemsstatens ansvar

I mål C-63/01,

angående en begäran enligt artikel 234 EG, från High Court of Justice (England & Wales), Queen's Bench Division (Förenade kungariket), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

Samuel Sidney Evans

och

Secretary of State for the Environment, Transport and the Regions, Motor Insurer's Bureau,

angående tolkningen av artikel 1.4 i rådets andra direktiv 84/5/EEG av den 30 december 1983 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfordon (EGT L 8, s. 17; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 90) ,meddelar

DOMSTOLEN (femte avdelningen),

sammansatt av P. Jann (referent), tillförordnad ordförande på femte avdelningen, samt domarna D.A.O. Edward och S. von Bahr,

generaladvokat: S. Alber,
justitiesekreterare: avdelningsdirektören L. Hewlett,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

–

Samuel Sidney Evans, genom R. Plender, QC, och D. Broatch, barrister,

–

Motor Insurers’ Bureau, genom D. O'Brien, QC, och F. Randolph, barrister,

–

Förenade kungarikets regering, genom G. Amodeo, i egenskap av ombud, biträdd av P. Roth, QC, och H. Davies, barrister,

–

Europeiska gemenskapernas kommission, genom C. Tufvesson, C. Ladenburger och M. Shotter, samtliga i egenskap av ombud,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid förhandlingen den 11 juli 2002 av: Samuel Sidney Evans, företrädd av R. Plender och D. Broatch, Motor Insurers’Bureau, företrädd av D. O'Brien och F. Randolph, Förenade kungarikets regering, företrädd av J.E. Collins, i egenskap av ombud, P. Roth, och H. Davies, samt kommissionen, företrädd av M. Shotter,

och efter att den 24 oktober 2002 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

–

350 000 ecu för personskador, om det finns endast en skadelidande. Om mer än en skadelidande omfattas av samma skadehändelse skall detta belopp multipliceras med antalet skadelidande.

–

100 000 ecu för sakskador vid varje skadehändelse, oavsett antalet skadelidande.

–

Avtalet skall vara tillämpligt på samtliga fall i vilka en ansökan om ersättning tillställs MIB med anledning av ett dödsfall eller en personskada som vållats genom användning av motorfordon på väg i Storbritannien när den som ansöker om ersättning – på vissa villkor som inte är relevanta för förevarande mål – inte kan finna den person som är ansvarig för dödsfallet eller personskadan (punkt 1).

–

Avseende en ansökan i ett fall på vilket avtalet är tillämpligt, skall MIB utbetala ett belopp som skall fastställas på samma sätt som en domstol med tillämpning av i Förenade kungariket gällande rättsregler skulle ha fastställt det skadestånd som den skadelidande hade varit berättigad till från den oidentifierade skadevållaren (punkt 3).

–

MIB skall vidta en utredning med anledning av varje ansökan om ersättning enligt avtalet och besluta huruvida ersättning skall tillerkännas (punkt 7).

–

MIB skall meddela sökanden ett motiverat beslut angående sitt ingripande. När MIB beslutar att tillerkänna ersättning skall sökanden upplysas om vilket belopp MIB avser att utbetala och hur ersättningen har beräknats. Om sökanden beslutar sig för att godta beslutet skall MIB utbetala det tillerkända ersättningsbeloppet till sökanden (punkterna 9 och 10).

–

Sökanden skall ha rätt att överklaga beslut av MIB till en skiljedomare (punkt 11).

–

Innan beslutet överklagas får sökanden framföra synpunkter på beslutet till MIB och lägga fram ytterligare bevisning till stöd för ansökan. MIB får granska den nya bevisningen och skall underrätta sökanden om resultatet av denna granskning och om eventuella ändringar i beslutet (punkt 13).

–

Skiljedomaren skall i samband med sin prövning av överklagandet avgöra om MIB skall betala ersättning enligt avtalet och vilket belopp sökanden i så fall skall tillerkännas av MIB (punkt 16).

–

Skiljedomaren skall väljas från två förteckningar över Queen’s Counsels, utsedda av Lord Chancellor eller Lord Advocate (punkt 18).

–

Skiljedomaren skall pröva överklagandet på de handlingar som inkommit till honom, men får begära att MIB skall vidta ytterligare utredning. Sökanden får yttra sig över resultatet av en sådan utredning (punkt 17).

–

Parterna i ärendet om överklagande svarar själva för sina kostnader med anledning av skiljeförfarandet (punkt 21). MIB skall svara för skiljedomarens arvode, om inte skiljedomaren bedömer att överklagandet var ogrundat, i vilket fall skiljedomaren får besluta att hans arvode skall betalas av sökanden (punkt 22).

–

Avtalet innehåller inga bestämmelser angående ränta på den utbetalade ersättningen.

–

Avtalet innehåller inte heller några bestämmelser angående ersättningen av de kostnader som de skadelidande har haft i ersättningsförfarandet.

–

De skadelidande har inte en tillräckligt god tillgång till domstolsprövning eftersom det enda fullständiga rättsmedel som står till buds mot MIB:s beslut är vid skiljedomstol och inte vid domstol.

–

Förenade kungariket har underlåtit att vederbörligen auktorisera ett organ som har till uppgift att i enlighet med andra direktivet ge ersättning till personer som skadats i olyckor med icke-identifierade motorfordon, eftersom avtalet inte skapar några rättigheter som de skadelidande kan åberopa direkt gentemot MIB.

”1)

Skall rådets andra direktiv 84/5/EEG av den 30 december 1983 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfordon (nedan kallat andra motorfordonsförsäkringsdirektivet) tolkas så, att

a)

bestämmelserna om tillerkännande av ersättning genom det organ som inrättas eller auktoriseras i enlighet med artikel 1.4 skall innefatta en föreskrift om betalning av ränta på de belopp som skall betalas för sakskador och personskador, och

b)

om den första frågan, i punkt a besvaras jakande, från vilken dag och på vilken grund skall sådan ränta beräknas?

2)

Skall artikel 1.4 i andra motorfordonsförsäkringsdirektivet tolkas så, att om ersättningsorganet är skyldigt att utreda den skadelidandes skada och förlust (och att svara för kostnaden för utredningen, inklusive kostnaden för läkarintyg och andra utlåtanden),

a)

skall bestämmelserna om tillerkännande av ersättning genom organet då innefatta en föreskrift om betalning av de kostnader som en skadelidande har ådragit sig när denne förberedde och ingav sin ansökan om ersättning till detta organ, och

b)

på vilken grund skall i så fall sådana kostnader beräknas i ett fall där detta organ har lämnat ett erbjudande till den skadelidande som överstiger det belopp som denne slutligen erhåller och vilket erbjudande den skadelidande inte godtog?

3)

Skall artikel 1.4 i andra motorfordonsförsäkringsdirektivet tolkas så, att om den skadelidandes ansökan om ersättning prövas av ett organ som inte är en domstol skall han ha full rätt att överklaga detta avgörande till en domstol, såväl avseende de faktiska omständigheterna som den rättsliga bedömningen, snarare än att överklaga till en oberoende skiljedomare som kännetecknas av i huvudsak följande:

i)

Den skadelidande får överklaga till skiljedomaren såväl vad gäller de faktiska omständigheterna som den rättsliga bedömningen.

ii)

I överklagandet till skiljedomaren får den skadelidande åberopa nya omständigheter och tillhandahålla ersättningsorganet ny bevisning på grundval av vilka ersättningsorganet kan ändra sitt beslut om ersättning före prövningen av överklagandet.

iii)

Den skadelidande får på förhand en kopia av all den utredning som skiljedomaren skall få del av och ges möjlighet att lägga till handlingar som han önskar bemöta detta med.

iv)

Skiljedomaren meddelar utan muntlig förhandling beslut om ersättning i vilket beslut han fastställer den ersättning som ersättningsorganet bör utge och skälen härtill.

v)

Om den skadelidande är missnöjd får han överklaga skiljedomarens beslut till domstol, dock endast på den grunden att en allvarlig oegentlighet påverkat skiljeförfarandet eller avseende en rättsfråga (bland annat syftande till att utröna huruvida en viss slutsats som skiljedomaren dragit vinner stöd av bevisningen eller huruvida någon annan skiljedomare hade kunde komma fram till den slutsatsen på grundval av denna bevisning), och, för det fall beslutet överklagas beträffande en rättsfråga, måste prövningstillstånd meddelas av en domstol, vilket förutsätter att skiljedomarens beslut är uppenbart felaktigt och att det mot bakgrund av samtliga omständigheter kan anses rättvist och korrekt att domstolen avgör frågan.

4)

Skall, om svaret på fråga 1 a och/eller 2 a och/eller 3 är jakande, en medlemsstat anses ha auktoriserat ett organ på vederbörligt sätt i enlighet med artikel 1.4 i andra motorfordonsförsäkringsdirektivet när ett redan befintligt organ har till uppgift att svara för tillerkännande av ersättning till skadelidande och detta endast följer av ett avtal som slutits med behörig myndighet i medlemsstaten, vilket i dessa hänseenden inte motsvarar kraven i det andra motorfordonsförsäkringsdirektivet, och

a)

det genom detta avtal skapas en lagenlig skyldighet gentemot den behöriga myndigheten i medlemsstaten att svara för ersättning till skadelidande, vilken skyldighet skadelidande direkt får göra gällande, och dessa skadelidande enligt avtalet inte har någon lagenlig rätt, som de direkt får göra gällande, att rikta anspråk mot detta organ, men de icke desto mindre får vända sig till domstol för att denna skall förordna att myndigheten skall verkställa avtalet om den underlåtit att göra det,

b)

detta organ fullgör denna skyldighet genom att godta och betala ersättning för anspråk från skadelidande i enlighet med detta avtal, och

c)

medlemsstaten i god tro ansåg att bestämmelsen i detta avtal gav åtminstone lika gott skydd för skadelidande som det som krävs enligt andra motorfordonsförsäkringsdirektivet?

5)

Skall, om svaret på fråga 1 a, 2 a eller 3 är jakande och/eller om svaret på fråga 4 är nekande, en underlåtenhet att i detta hänseende uppfylla skyldigheterna enligt det andra motorfordonsförsäkringsdirektivet anses utgöra en tillräckligt klar överträdelse från medlemsstatens sida för att ge upphov till skadeståndsansvar enligt gemenskapsrätten om det visas att skada har uppkommit?”

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN (femte avdelningen)