62000J0179

1. Anslutning av nya medlemsstater till gemenskaperna - Österrike - Jordbruk - Gemensam organisation av marknaden - Övergångsåtgärder avseende handel med jordbruksprodukter - Beskattning av överskjutande lager - Kommissionens behörighet

(Anslutningsakten av år 1994, artikel 149.1; kommissionens förordning nr 3108/94, artikel 4)

2. Anslutning av nya medlemsstater till gemenskaperna - Österrike - Jordbruk - Gemensam organisation av marknaden - Övergångsåtgärder avseende handel med jordbruksprodukter - Beskattning av överskjutande lager - Principerna om proportionalitet och om skydd för berättigade förväntningar - Åsidosättande - Föreligger inte

(Anslutningsakten av år 1994, artiklarna 145.2 och 149.1; kommissionens förordning nr 3108/94, artikel 4)

3. Anslutning av nya medlemsstater till gemenskaperna - Österrike - Jordbruk - Gemensam organisation av marknaden - Övergångsåtgärder avseende handel med jordbruksprodukter - Beskattning av överskjutande lager - Innehavare av ett överskjutande lager - Begrepp

(Kommissionens förordning nr 3108/94, artikel 4)

4. Anslutning av nya medlemsstater till gemenskaperna - Österrike - Jordbruk - Gemensam organisation av marknaden - Övergångsåtgärder avseende handel med jordbruksprodukter - Beskattning av överskjutande lager - Beräkning av skatten - Tunisisk olivolja - Tillämplig importpålaga

(Kommissionens förordning nr 3108/94, artikel 4.3)

5. Anslutning av nya medlemsstater till gemenskaperna - Österrike - Jordbruk - Gemensam organisation av marknaden - Övergångsåtgärder avseende handel med jordbruksprodukter - Beskattning av överskjutande lager - Beräkning av skatten - Åsidosättande av likabehandlingsprincipen - Föreligger inte

(Kommissionens förordning nr 3108/94, artikel 4.3)

1. Kommissionen var behörig att med stöd av artikel 149.1 i anslutningsakten av år 1994 anta de bestämmelser om beskattning av överskjutande lager i de nya medlemsstaterna som finns i artikel 4 i förordning nr 3108/94 om övergångsåtgärder vad avser handeln med jordbruksprodukter med anledning av Österrikes, Finlands och Sveriges anslutning.

( se punkt 24 samt punkt 1 i domslutet )

2. Artikel 4 i förordning nr 3108/94 om övergångsåtgärder vad avser handeln med jordbruksprodukter med anledning av Österrikes, Finlands och Sveriges anslutning strider varken mot proportionalitetsprincipen eller principen om skydd för berättigade förväntningar.

För det första har kommissionen, genom att införa en avgift på överskjutande lager som fanns i de nya medlemsstaterna och genom att fastställa villkoren för dess tillämpning, valt den lösning som den bland flera möjliga alternativ ansåg vara den lämpligaste för att undanröja riskerna för att den gemensamma organisationen av marknaden skulle fungera sämre. Dessa risker skulle kunna uppkomma genom att lager som översteg det som kan anses motsvara en normal lagring, i den mening som avses i artikel 145.2 i anslutningsakten av år 1994, byggdes upp. Nämnda avgift syftar till att hindra att sådana lager byggs upp eller åtminstone att neutralisera de ekonomiska fördelar som lagrens innehavare förväntar sig, genom att behandla dessa på samma sätt som operatörer från gemenskapen med tolv medlemmar, operatörer som de konkurrerar med på samma marknad. Avgiften måste i princip anses vara ägnad att uppnå målet att underlätta genomförandet av den gemensamma organisationen av marknaden i de nya medlemsstaterna som anges i artikel 149.1 i anslutningsakten, utan att gränserna för vad som är nödvändigt i detta hänseende för den skull överskrids. Härav följer att kommissionen inte har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässiga bedömningar inom jordbruksområdet och inte åsidosatt proportionalitetsprincipen.

Eftersom principen om skydd för berättigade förväntningar kan göras gällande i förhållande till gemenskapsrättsliga bestämmelser endast i den utsträckning som gemenskapen själv tidigare har skapat en situation som kan ge upphov till en berättigad förväntning, så har gemenskapen för det andra inte på något sätt, vare sig genom en handling eller en underlåtenhet, antytt för de berörda kretsarna att några övergångsåtgärder, syftande till att undvika konkurrensstörningar och sådana spekulationsvinster som kan uppkomma genom att överskjutande lager byggs upp, inte skulle vidtas vid tidpunkten för den utvidgning som skedde den 1 januari 1995. Vidare borde en normalt omsorgsfull ekonomisk operatör, sedan offentliggörandet av anslutningsakten av år 1994 i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, ha haft kännedom om att enligt artikel 149.1 i nämnda akt var kommissionen behörig att vidta övergångsåtgärder för att anpassa den ordning som gällde i de nya medlemsstaterna till den som skulle gälla för den gemensamma organisationen av marknaden, samt att sådana åtgärder i förekommande fall kunde ha återverkningar på de överskjutande lager som hade byggts upp redan vid tidpunkten för offentliggörandet av förordning nr 3108/94.

( se punkterna 27-29, 31-33 samt punkt 2 i domslutet )

3. Begreppet innehavare av ett överskjutande lager i den mening som avses i artikel 4 i förordning nr 3108/94 om övergångsåtgärder vad avser handeln med jordbruksprodukter med anledning av Österrikes, Finlands och Sveriges anslutning, i vilken föreskrivs bestämmelser om beskattning av överskjutande lager i de nya medlemsstaterna, avser varje person som kan saluföra den lagrade produkten och därigenom göra en vinst.

( se punkt 45 samt punkt 3 i domslutet )

4. Artikel 4.3 i förordning nr 3108/94 om övergångsåtgärder vad avser handeln med jordbruksprodukter med anledning av Österrikes, Finlands och Sveriges anslutning måste tolkas så att den "importpålaga" som i gemenskapen med tolv medlemmar var tillämplig på import av tunisisk olivolja per den 31 december 1994 var den avgift som anges i bilaga 1 till förordning nr 3307/94 om fastställelse av minimiavgifter på import av olivolja och avgifter på import av andra produkter från olivoljesektorn.

( se punkt 48 samt punkt 4 i domslutet )

5. Artikel 4.3 i förordning nr 3108/94 om övergångsåtgärder vad avser handeln med jordbruksprodukter med anledning av Österrikes, Finlands och Sveriges anslutning strider inte mot principen om likabehandling av de ekonomiska operatörerna i medlemsstaterna på grund av att det i denna, inom ramen för det allmänna systemet enligt förordning nr 3307/94 om fastställelse av minimiavgifter på import av olivolja och avgifter på import av andra produkter från olivoljesektorn, föreskrivs en avgift för de överskjutande lager som per den 1 januari 1995 innehades i de nya medlemsstaterna, i syfte att hindra eller neutralisera sådana handelsstörningar som riskerade att störa den gemensamma organisationen av marknaden.

De operatörer i de nya medlemsstaterna som denna dag innehade överskjutande lager av tunisisk olivolja, som importerats enligt det system som gällde i dessa stater, befann sig inte i en situation som var jämförbar med situationen för de operatörer från gemenskapen med tolv medlemmar som från den 1 mars till den 31 oktober 1994 i förekommande fall kunde importera olivolja från Tunisien inom ramen för den förmånsbehandling som föreskrevs i det tidigare gällande samarbetsavtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Republiken Tunisien.

( se punkterna 50 och 51 samt punkt 5 i domslutet )

I mål C-179/00,

angående en begäran enligt artikel 234 EG, från Verwaltungsgerichtshof (Österrike), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

Gerald Weidacher (konkursförvaltare för Thakis Vertriebs- und Handels GmbH)

och

Bundesminister für Land- und Forstwirtschaft,

angående tolkningen av artikel 149.1 i akten om villkoren för Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen (EGT C 241, 1994, s. 21, och EGT L 1, 1995, s. 1) och om giltigheten och tolkningen av kommissionens förordning (EG) nr 3108/94 av den 19 december 1994 om övergångsåtgärder vad avser handeln med jordbruksprodukter med anledning av Österrikes, Finlands och Sveriges anslutning (EGT L 328, s. 42; svensk specialutgåva, område 3, volym 64, s. 75),

meddelar

DOMSTOLEN

(första avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden P. Jann samt domarna L. Sevón och M. Wathelet (referent),

generaladvokat: J. Mischo,

justitiesekreterare: R. Grass,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

- Österrikes regering, genom C. Pesendorfer, i egenskap av ombud,

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom G. Braun och M. Niejahr, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 20 november 2001 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Verwaltungsgerichtshof har, genom beslut av den 17 april 2000 som inkom till domstolens kansli den 12 maj samma år, i enlighet med artikel 234 EG ställt fem frågor om tolkningen av artikel 149.1 i akten om villkoren för Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen (EGT C 241, 1994, s. 21, och EGT L 1, 1995, s. 1; nedan kallad anslutningsakten) och om giltigheten och tolkningen av kommissionens förordning (EG) nr 3108/94 av den 19 december 1994 om övergångsåtgärder vad avser handeln med jordbruksprodukter med anledning av Österrikes, Finlands och Sveriges anslutning (EGT L 328, s. 42; svensk specialutgåva, område 3, volym 64, s. 75).

2 Frågorna har uppkommit i en tvist mellan Gerald Weidacher, konkursförvaltare för Thakis Vertriebs- und Handels GmbH (nedan kallat Thakis), och Bundesminister für Land- und Forstwirtschaft (det österrikiska jord- och skogsbruksministeriet) beträffande en skattefordran som reglerats med anledning av innehavet av ett överskjutande lager olivolja.

Tillämpliga bestämmelser

3 Enligt artikel 137.2 andra strecksatsen i anslutningsakten skall, om något annat inte föreskrivs i akten, "[d]e rättigheter och skyldigheter som följer av den gemensamma jordbrukspolitiken ... fullt ut gälla de nya medlemsstaterna".

4 I artikel 145.2 i anslutningsakten, vilken reglerar förhållandena för de jordbruksprodukter som fanns i lager vid dagen för anslutningen, föreskrivs följande:

"Varje sådant lager av varor i fri omsättning på de nya medlemsstaternas territorier den 1 januari 1995 som är större än vad som kan anses motsvara en normal lagring skall avvecklas av dessa medlemsstater på deras bekostnad genom det gemenskapsförfarande och inom den tid som bestäms enligt förfarandet i artikel 149.1. Begreppet normal lagring skall för varje varuslag definieras på grundval av de kriterier och mål som gäller för den gemensamma organisationen av marknaden för varan."

5 I artikel 149.1 i anslutningsakten föreskrivs följande:

"Om det behövs övergångsåtgärder för att underlätta övergången från den ordning som gäller i de nya medlemsstaterna till den som skall gälla vid en gemensam organisation av marknaden på de villkor som denna avdelning föreskriver, skall sådana åtgärder beslutas enligt det förfarande som anges i artikel 38 i förordning nr 136/66/EEG [rådets förordning av den 22 september 1966 om den gemensamma organisationen av marknaden för oljor och fetter (EGT 172, s. 3025, som har ändrats flera gånger; svensk specialutgåva, område 3, volym 1, s. 167)] eller, allt efter omständigheterna, i motsvarande artiklar i andra förordningar om den gemensamma marknadsorganisationen för jordbruksprodukter. Dessa åtgärder kan beslutas under tiden fram till den 31 december 1997 och får inte tillämpas efter den dagen."

6 Kommissionen antog på grundval av artikel 149.1 i anslutningsakten förordning nr 3108/94, vars tredje skäl har följande lydelse:

"Sedan den inre marknaden fullbordades har jordbruksprodukters rörelser inte varit föremål för några kontroller vid de inre gränserna. Därför förefaller en systematisk beskattning av produkter som är utsatta för snedvridning av handeln, antingen under det att de skickas från en medlemsstat till en annan eller när de införs från en medlemsstat till en annan, inte tillräckligt verkningsfull. Snedvridningar av handeln som riskerar att störa marknadsorganisationerna omfattar ofta produkter som förflyttas onaturligt med anledning av utvidgningen och som inte utgör en del av den berörda statens normala lager. Därför bör det fastställas bestämmelser om beskattning av överskjutande lager i de nya medlemsstaterna."

7 Enligt artikel 4 i förordning nr 3108/94 gäller följande:

"1. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 145.2 i anslutningsakten, och om ingen strängare lagstiftning gäller på nationell nivå, skall de nya medlemsstaterna beskatta innehavare av överskjutande lager från och med den 1 januari 1995.

...

2. Vid fastställandet av varje innehavares överskjutande lager skall de nya medlemsstaterna särskilt ta hänsyn till följande:

- Genomsnittet av tillgängliga lager under åren som föregick anslutningen.

- Handeln under åren som föregick anslutningen.

- Under vilka omständigheter dessa lager byggdes upp.

[Begreppet överskjutande lager är även tillämpligt på jordbruksprodukter som är avsedda för marknaderna i de nya medlemsstaterna.]

3. Det skattebelopp som avses i punkt 1 skall

- i fråga om produkter från tredje land utgöra mellanskillnaden mellan den importpålaga som gäller i gemenskapen med tolv medlemmar per den 31 december 1994 och den importpålaga som gäller i den nya medlemsstaten samma dag, om denna är mindre än importpålagan i gemenskapen med tolv medlemmar,

...

4. För att säkerställa att den skatt som avses i punkt 1 tillämpas på ett korrekt sätt skall de nya medlemsstaterna omgående genomföra en inventering av de lager som är tillgängliga per den 1 januari 1995.

5. Denna artikel skall tillämpas i fråga om produkter som omfattas av följande KN-nummer:

- för Österrike: 1006, 0806 20, 1702 10, 1509, 1510,

..."

Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

8 Thakis köpte i oktober 1994 en stor mängd olivolja i Tunisien. Genom ett avtal om ställande av säkerhet av den 13 december 1994 pantsattes den del av varan som var avsedd för Österrike hos en österrikisk bank, A-Bank. Varan, som var försedd med transporthandlingar som upprättats i A-Banks namn, lämnade Tunisien den 21 december 1994 och tullklarerades den 29 december samma år, en tidpunkt då varan ännu inte hade lastats ur.

9 Den 31 december 1994 befann sig en del av den olivolja som importerats av Thakis under A-banks kontroll i ett lager hos ett österrikiskt vinföretag och en annan del i järnvägsvagnar som under transportörens ansvar stod uppställda på en österrikisk järnvägsstation.

10 Agrarmarkt Austria (den österrikiska tillsynsmyndigheten för jordbruksmarknaden) ansåg att Thakis den 1 januari 1995 var innehavare, i den mening som avses i artikel 4 i förordning nr 3108/94, av ett överskjutande lager av tunisisk olivolja om 1 091 341 kg och förelade den 1 februari 1995 Thakis att ställa en säkerhet för att garantera en skattefordran som skulle regleras i förtid på grund av innehavet av ett överskjutande lager. Den 3 april samma år delgav Agrarmarkt Austria Thakis, efter det att detta bolag hade gått i konkurs, ett taxeringsbeslut avseende ett belopp om 11 086 683 ATS.

11 Beloppet hade beräknats i enlighet med artikel 4.3 i förordning nr 3108/94 på grundval av mellanskillnaden mellan den avgift på importerad olja som per den 31 december 1994 gällde i gemenskapen med tolv medlemmar respektive den som gällde i Österrike.

12 Den tillämpliga tulltaxan i Österrike uppgick vid nämnda datum till 70 ATS per 100 kg plus en tilläggsavgift på 18 procent, medan den tillämpliga avgiften i gemenskapen med tolv medlemmar enligt bilaga 1 till kommissionens förordning (EG) nr 3307/94 av den 29 december 1994 om fastställelse av minimiavgifter på import av olivolja och avgifter på import av andra produkter från olivoljesektorn (EGT L 341, s. 53) uppgick till 66,31 ecu per 100 kg (det vill säga 1 098,48 ATS/100 kg).

13 Föreläggandet avseende ställandet av en säkerhet och taxeringsbeslutet bestreds av Thakis och senare av Thakis konkursförvaltare inom ramen för ett administrativt klagomålsförfarande. Särskilt bestreds för det första att Thakis över huvud taget hade varit "innehavare" av ett lager olivolja den 1 januari 1995. För det andra bestreds importpålagans belopp, vilket enligt Thakis borde ha fastställts med tillämpning av rådets förordning (EG) nr 287/94 av den 7 februari 1994 om särskilda åtgärder avseende import av olivolja från Tunisien (EGT L 39, s. 1). För det tredje gjordes gällande att förordning nr 3108/94 var rättsstridig eftersom den dels inte omfattades av kommissionens behörighet enligt artikel 149.1 i anslutningsakten, dels stred mot principen om skydd för berättigade förväntningar på grund av att dess artikel 4 även är tillämplig på de operatörer i de nya medlemsstaterna som genomfört transaktioner innan den sistnämnda förordningen antogs, det vill säga före den 19 december 1994.

14 Efter det att det administrativa klagomålet hade avslagits väcktes talan i Verwaltungsgerichtshof. Denna domstol var mot bakgrund av de argument som åberopades vid den tveksam avseende giltigheten och tolkningen av förordning nr 3108/94 och beslutade att vilandeförklara målet samt ställa följande frågor till domstolen:

"1) Utgör uppbörden av en avgift på överskjutande lager i de nya medlemsstaterna från och med den 1 januari 1995, såsom den som föreskrivs i artikel 4 i kommissionens förordning (EG) nr 3108/94 av den 19 december 1994, en nödvändig övergångsåtgärd, i den mening som avses i artikel 149.1 i akten om villkoren för Republiken Österrikes anslutning till Europeiska unionen, för att underlätta övergången från den ordning som gäller i de nya medlemsstaterna till den som skall gälla vid en gemensam organisation av marknaden enligt avdelning VI (Jordbruk) i nämnda anslutningsakt, eller är nämnda förordning helt eller delvis ogiltig på grund av kommissionens bristande behörighet?

2) Utgör den grundläggande rätten till skydd för berättigade förväntningar eller proportionalitetsprincipen hinder mot att artikel 4 i förordning (EG) nr 3108/94 tillämpas på överskjutande lager som är resultatet av förfoganden (inköp och vidareförsäljning) som gjorts

a) före den dag då nämnda förordning offentliggjordes, eller

b) före den tidpunkt vid vilken operatörerna i branschen borde ha haft kännedom om att det fanns planer på att ta ut avgifter i detta avseende?

Om svaret på denna fråga är jakande, är då denna förordning helt eller delvis ogiltig på grund av att nämnda grundläggande rättigheter har åsidosatts, eller skall förordningen tolkas så att någon avgift inte skall tas ut i sådana fall?

3) a) Skall köparen av en viss vara som redan före den 1 januari 1995 har sålt varan vidare, utan att fysiskt överlämna den till köparen, anses vara innehavare (Besitzer) av denna vara per den 1 januari 1995, när

i) varan och försäljningsintäkten har pantsatts hos en bank och på grund av pantsättningsavtalet,

- denna bank innehade nyckeln till ett särskilt lager där den del av varan som lämnats i pant förvarades,

- transportdokumenten, särskilt det multimodala transportdokumentet Bill of Lading som avsåg den resterande del av varan som den 1 januari 1995 - efter att ha tullklarerats - fanns i järnvägsvagnar på en österrikisk järnvägsstation, hade utfärdats på order av nämnda bank och befann sig i dennas besittning,

- denna bank hade rätt till 20 procent av försäljningsintäkten vid en försäljning genomförd av pantsättaren,

med hänsyn dessutom tagen till att

ii) - importavgiften betalats av pantsättaren,

- den del av försäljningsintäkten som tillkom pantsättaren senare tillgodoskrevs hans konto på denna bank, utan att pantsättaren därigenom kunde förfoga över kontot på grund av bestämmelser i pantsättningsavtalet?

b) Skall pantsättaren inte anses vara 'innehavare av den pantsatta varan' när han den 1 januari 1995 erbjöd sig att, inom de gränser som framgår av pantsättningsavtalet, ha egenskapen av innehavare i förhållande till kunden? Är det i detta sammanhang av betydelse huruvida denna vilja uttryckligen har manifesterats utåt?

c) Under sådana faktiska omständigheter som har beskrivits under a) och b), skall även panthavaren, den som har köpt varan av pantsättaren, speditören, ägaren av lagret och transportören anses vara innehavare i den mening som avses i förordningen?

4) Skall begreppet 'importpålaga som gäller i gemenskapen med tolv medlemmar per den 31 december 1994' i artikel 4.3 i förordning (EG) nr 3108/94, vad gäller tunisisk olivolja som omfattas av KN-nummer 1509 10, uppfattas så att den alltid avser

a) den särskilda avgift om 7,8 ecu per 100 kg som införts genom artikel 1.1 i rådets förordning (EG) nr 287/94 av den 7 februari 1994, eller

b) den avgift om 79 minus 12,69 ecu, dvs 66,31 ecu, per 100 kg som anges i bilaga 1 till kommissionens förordning (EG) nr 3307/94,

eller tvärtom

c) är svaret på denna fråga beroende av huruvida det även i slutet av år 1994 var möjligt att utan problem importera tunisisk olivolja till gemenskapen med tolv medlemsstater inom ramen för den kvantitet som anges i artikel 1.2 i förordning (EG) nr 287/94, eller

d) skall tullsatsen fastställas i det enskilda fallet på grundval av svaret på frågan huruvida det var möjligt, i de fall som den berörda parten hade planerat att importera varan till en medlemsstat, för den avgiftsskyldige att när affärsavtalet ingicks förvärva en mängd av varan till ett förmånligt pris?

5) Om artikel 4 i kommissionens förordning (EG) nr 3108/94 uppfattas på så sätt som anges i fråga 4 b, är nämnda förordning då ogiltig på grund av att den strider mot likabehandlingsprincipen?"

Den första frågan

15 Genom sin första fråga vill den hänskjutande domstolen i huvudsak veta om kommissionen var behörig att med stöd av artikel 149.1 i anslutningsakten anta de bestämmelser som finns i artikel 4 i förordning nr 3108/94.

16 Denna fråga avser huruvida uppbörden av en kompensationsavgift sådan som den som föreskrivs i artikel 4 i nämnda förordning utgör en övergångsåtgärd i den mening som avses i artikel 149.1 i anslutningsakten, för att inom jordbruksområdet underlätta övergången från den ordning som gällde i de nya medlemsstaterna innan de anslöt sig till Europeiska unionen till den ordning som skall gälla vid en gemensam organisation av marknaden.

17 Klaganden i målet vid den nationella domstolen hävdade vid nämnda domstol att uppbörden av en avgift som den som föreskrivs i artikel 4 i förordning nr 3108/94 inte kan anses utgöra en sådan övergångsåtgärd som avses i artikel 149.1 i anslutningsakten, eftersom frasen "underlätta övergången" i nämnda bestämmelse klart visar att sådana åtgärder skall gynna de nya medlemsstaterna, vilket inte är fallet med den avgift som är i fråga i målet vid den nationella domstolen.

18 I detta hänseende skall det erinras om att enligt artikel 137.2 andra strecksatsen i anslutningsakten är de rättigheter och skyldigheter som följer av den gemensamma jordbrukspolitiken omedelbart tillämpliga i de nya medlemsstaterna om inte annat föreskrivits. Det är för att "underlätta övergången från den ordning som gäller i de nya medlemsstaterna till den som skall gälla vid en gemensam organisation av marknaden" som det i artikel 149.1 i samma akt föreskrivs att de övergångsåtgärder "som behövs" skall vidtas "enligt det förfarande som anges i artikel 38 i förordning nr 136/66/EEG eller, alltefter omständigheterna, i motsvarande artiklar i andra förordningar om den gemensamma marknadsorganisationen för jordbruksprodukter".

19 I detta sammanhang skall det också erinras om det stora utrymme för skönsmässiga bedömningar som gemenskapsinstitutionerna har när det gäller att vidta åtgärder som gör det möjligt att genomföra målen för den gemensamma jordbrukspolitiken (se bland annat dom av den 25 juni 1997 i mål C-285/94, Italien mot kommissionen, REG 1997, s. I-3519, punkterna 22 och 23, och av den 6 juli 2000 i mål C-289/97, Eridania, REG 2000, s. I-5409, punkt 48).

20 Vad gäller sådana lager av varor i fri omsättning i de nya medlemsstaterna som är större än vad som kan anses motsvara en normal lagring, föreskrivs för övrigt i artikel 145.2 i anslutningsakten att dessa stater är skyldiga att avveckla dessa på egen bekostnad genom det gemenskapsförfarande och inom den tid som bestäms enligt förfarandet i artikel 149.1.

21 Anslutningsaktens upphovsmän har således ansett att förekomsten per den 1 januari 1995 av onormalt stora lager i de nya medlemsstaterna av produkter som omfattas av en gemensam organisation av marknaden skulle utgöra en källa till störningar i mekanismerna i denna organisation, särskilt genom lagrens inverkan på prisbildningen.

22 Det måste konstateras att kommissionen, genom att på grundval av artikel 149.1 i anslutningsakten införa en särskild avgift på överskjutande lager, syftade just till att underlätta de nya medlemsstaternas övergång till den gemensamma organisationen av marknaden, eftersom en sådan avgift syftar dels till att hindra att lager byggs upp i spekulationssyfte, dels till att neutralisera de ekonomiska fördelar som de operatörer som faktiskt har byggt upp överskjutande lager till låga kostnader har erhållit (se tredje skälet i förordning nr 3108/94).

23 Avgifterna på överskjutande lager gör det dessutom, såsom den österrikiska regeringen med rätta har anfört, möjligt att mildra den börda som de nya medlemsstaterna påförs genom skyldigheten att enligt artikel 145.2 i anslutningsakten förstöra sådana lager på egen bekostnad.

24 Mot bakgrund av ovanstående skall den första frågan besvaras så, att kommissionen var behörig att med stöd av artikel 149.1 i anslutningsakten anta de bestämmelser som finns i artikel 4 i förordning nr 3108/94.

Den andra frågan

25 Genom sin andra fråga vill den hänskjutande domstolen i huvudsak veta om artikel 4 i förordning nr 3108/94 är giltig mot bakgrund av proportionalitetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar.

26 Vad beträffar proportionalitetsprincipen skall det erinras om att kommissionen, när den utövar de befogenheter som rådet eller anslutningsaktens upphovsmän ger den vad gäller den gemensamma jordbrukspolitiken för att genomföra de regler som fastställts av rådet, kan tvingas att använda sig av ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, vilket innebär att lagenligheten av en åtgärd som vidtas inom detta område bara kan påverkas om åtgärden är uppenbart olämplig i förhållande till det mål som den behöriga institutionen eftersträvar (se i detta hänseende dom av den 11 juli 1989 i mål 265/87, Schräder, REG 1989, s. 2237, svensk specialutgåva, volym 10, s. 97, punkt 22, och av den 5 maj 1998 i mål C-157/96, National Farmers' Union m.fl., REG 1998, s. I-2211, punkt 61).

27 I förevarande fall har kommissionen, genom att införa den avgift som det är fråga om i målet vid den nationella domstolen och genom att fastställa villkoren för dess tillämpning, valt den lösning som den bland flera möjliga alternativ ansåg vara den lämpligaste för att undanröja riskerna för att den gemensamma organisationen av marknaden skulle fungera sämre. Dessa risker skulle kunna uppkomma genom att lager som översteg det som kan anses motsvara en normal lagring i den mening som avses i artikel 145.2 i anslutningsakten byggdes upp (se tredje skälet i förordning nr 3108/94).

28 Nämnda avgift syftar till att hindra att sådana lager byggs upp eller åtminstone att neutralisera de ekonomiska fördelar som lagrens innehavare förväntar sig, genom att behandla dessa på samma sätt som operatörer från gemenskapen med tolv medlemmar, operatörer som de konkurrerar med på samma marknad. Avgiften måste i princip anses vara ägnad att uppnå det mål som anges i artikel 149.1 i anslutningsakten, nämligen att underlätta genomförandet av den gemensamma organisationen av marknaden i de nya medlemsstaterna som anges i artikel 149.1 i anslutningsakten, utan att gränserna för vad som är nödvändigt i detta hänseende för den skull överskrids.

29 Härav följer att kommissionen inte har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässiga bedömningar inom detta område. Argumentet avseende ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen skall således avfärdas.

30 Vad gäller principen om skydd för berättigade förväntningar har Gerald Weidacher i den hänskjutande domstolen gjort gällande att artikel 4 i förordning nr 3108/94 strider mot denna princip, eftersom bestämmelsen även är tillämplig på de innehavare av överskjutande lager som har importerat de ifrågavarande varorna innan nämnda förordning offentliggjordes.

31 I detta hänseende skall det erinras om att enligt domstolens fasta rättspraxis kan principen om skydd för berättigade förväntningar göras gällande i förhållande till gemenskapsrättsliga bestämmelser endast i den utsträckning som gemenskapen själv tidigare har skapat en situation som kan ge upphov till en berättigad förväntning (se dom av den 15 april 1997 i mål C-22/94, Irish Farmers Association m.fl., REG 1997, s. I-1809, punkt 19, och av den 18 maj 2000 i mål C-107/97, Rombi och Arkopharma, REG 2000, s. I-3367, punkt 67).

32 Så är emellertid inte fallet i målet vid den nationella domstolen. Gemenskapen har för det första inte på något sätt, varken genom en handling eller en underlåtenhet, antytt för de berörda kretsarna att några övergångsåtgärder, syftande till att undvika konkurrensstörningar och sådana spekulationsvinster som kan uppkomma genom att överskjutande lager byggs upp, inte skulle vidtas vid tidpunkten för den utvidgning som skedde den 1 januari 1995.

33 Vidare borde Thakis, när det i oktober 1994 köpte in en stor mängd olivolja i Tunisien, liksom varje normalt omsorgsfull ekonomisk operatör, sedan offentliggörandet av anslutningsakten i Europeiska gemenskapernas officiella tidning av den 29 augusti 1994 ha haft kännedom om att enligt artikel 149.1 i nämnda akt var kommissionen behörig just att vidta övergångsåtgärder för att anpassa den ordning som gällde i de nya medlemsstaterna till den som skulle gälla för den gemensamma organisationen av marknaden, samt att sådana åtgärder i förekommande fall kunde ha återverkningar på de överskjutande lager som hade byggts upp redan vid tidpunkten för offentliggörandet av förordning nr 3108/94, det vill säga den 20 december 1994.

34 Slutligen framgår det av handlingarna i målet att den aktuella varan importerades till Österrike den 21 december 1994 och tullklarerades den 29 december samma år, det vill säga efter det att förordning nr 3108/94 trätt i kraft. Gerald Weidachers argument är därför i vart fall irrelevant.

35 Följaktligen skall även den grund som avser ett åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar avfärdas.

36 Mot bakgrund av ovanstående skall den andra frågan besvaras så, att det vid prövningen av den inte har framkommit någon omständighet som mot bakgrund av proportionalitetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar kan påverka giltigheten av artikel 4 i förordning nr 3108/94.

Den tredje frågan

37 Genom sin tredje fråga vill den hänskjutande domstolen i huvudsak veta om ett företag sådant som klaganden i målet vid den nationella domstolen mot bakgrund av omständigheterna i nämnda mål skall anses vara innehavare av ett överskjutande lager i den mening som avses i artikel 4.1 i förordning nr 3108/94.

38 Det är viktigt att inledningsvis erinra om att en tolkningsfråga som en nationell domstol ställer i enlighet med artikel 234 EG särskilt måste avse tolkningen av fördraget eller giltigheten och tolkningen av en rättsakt som beslutats av gemenskapens institutioner eller Europeiska centralbanken. Tillämpning av en gemenskapsrättslig bestämmelse i ett konkret mål som är anhängigt vid den hänskjutande domstolen omfattas av den sistnämnda domstolens behörighet.

39 Följaktligen skall den tredje tolkningsfrågan uppfattas så, att den har till syfte att få till stånd en precisering av begreppet innehavare av ett överskjutande lager, i den mening som avses i artikel 4 i förordning nr 3108/94, för att göra det möjligt för den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida Thakis skall anses vara en sådan innehavare eller inte vad gäller den avgiftsskyldighet som är i fråga i målet vid den nationella domstolen.

40 Enligt den österrikiska regeringen kan endast den person som kan förfoga över varan anses vara innehavare av denna i den mening som avses i artikel 4 i förordning nr 3108/94. Detta är i förevarande mål fallet vad gäller Thakis, på grund av dess egenskap av köpare av överskjutande lager.

41 Kommissionen har däremot gjort gällande att termen innehavare i den mening som avses i artikel 4 i förordning nr 3108/94 avser den person som har den faktiska kontrollen över lagret eller som faktiskt och materiellt är innehavare av det. Denna tolkning följer av nödvändigheten att säkerställa att avgiften kan tas ut, vilket inte skulle kunna garanteras om den avgiftsskyldige exempelvis skulle vara ägaren, som kan vara bosatt i en annan medlemsstat eller i ett tredje land.

42 I detta hänseende skall det erinras om att kommissionen, genom att föreskriva att innehavarna av överskjutande lager per den 1 januari 1995 skulle betala en avgift, syftade - såsom har konstaterats i punkt 22 i denna dom - dels till att hindra att det byggdes upp lager i spekulationssyfte, dels till att neutralisera de ekonomiska fördelar som de operatörer som har byggt upp sådana lager hade förväntat sig. Under sådana förhållanden skall begreppet innehavare i den mening som avses i artikel 4 i förordning nr 3108/94 tolkas så, att det avser de personer som den 1 januari 1995 kunde saluföra den lagrade produkten i syfte att uppnå just en sådan vinst som den avgift som är i fråga i målet vid den nationella domstolen är avsedd att neutralisera.

43 Som generaladvokaten med rätta har anfört i punkt 81 i sitt förslag till avgörande vinner denna tolkning stöd i artikel 4.2 i förordning nr 3108/94, i vilken de omständigheter som de nya medlemsstaterna skall ta hänsyn till för att fastställa om ett överskjutande lager föreligger fastställs. Bland annat skall hänsyn tas till genomsnittet av tillgängliga lager och handeln under åren som föregick anslutningen. Sådana omständigheter skulle uppenbarligen inte kunna beaktas om det var nödvändigt att tillämpa den tolkning som innebär att varje person som vid tidpunkten för anslutningen hade materiell kontroll över lagret, såsom en panthavare eller en transportör, skulle anses vara innehavare av lagret, utan att dessa nödvändigtvis fritt kunde förfoga över det.

44 Det skall tilläggas att frågan vem som skall anses vara innehavare av ett överskjutande lager måste avgöras oberoende av huruvida den ifrågavarande operatören i förevarande fall på något sätt helt eller delvis har ställt det överskjutande lagret som säkerhet.

45 Den tredje frågan skall därför besvaras så, att begreppet innehavare av ett överskjutande lager, i den mening som avses i artikel 4 i förordning nr 3108/94, avser varje person som kan saluföra den lagrade produkten och därigenom göra en vinst.

Den fjärde frågan

46 Genom sin fjärde fråga vill den hänskjutande domstolen i huvudsak veta om den "importpålaga", i den mening som avses i artikel 4.3 i förordning nr 3108/94, som var tillämplig i gemenskapen med tolv medlemmar per den 31 december 1994 var den avgift som anges i bilaga 1 till förordning nr 3307/94 eller den avgift som framgår av förordning nr 287/94.

47 I detta hänseende är det tillräckligt att, såsom den österrikiska regeringen och kommissionen har gjort, konstatera att den särskilda avgift som föreskrivs i förordning nr 287/94 inte längre var tillämplig den 31 december 1994, det referensdatum som anges i artikel 4.3 i förordning nr 3108/94. Enligt artiklarna 1 och 3 i kommissionens förordning (EG) nr 548/94 av den 10 mars 1994 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 287/94 (EGT L 69, s. 3; svensk specialutgåva, område 3, volym 56, s. 92) var nämligen de importlicenser som krävdes för att systemet med särskilda avgifter skulle kunna tillämpas endast giltiga mellan den 1 mars och den 31 oktober för varje regleringsår. Den 31 december 1994 kunde följaktligen olivolja från Tunisien endast importeras till gemenskapen inom ramen för det allmänna avgiftssystemet enligt förordning nr 3307/94.

48 Den fjärde frågan skall därför besvaras så, att artikel 4.3 i förordning nr 3108/94 måste tolkas så att den "importpålaga" som i gemenskapen med tolv medlemmar var tillämplig på import av tunisisk olivolja per den 31 december 1994 var den avgift som anges i bilaga 1 till förordning nr 3307/94.

Den femte frågan

49 Genom sin femte fråga vill den hänskjutande domstolen i huvudsak veta om artikel 4.3 i förordning nr 3108/94 är giltig mot bakgrund av likabehandlingsprincipen, trots att det i nämnda bestämmelse inte föreskrivs någon möjlighet att tillämpa den särskilda avgift som föreskrivs i förordning nr 287/94 på den import av olivolja från Tunisien som görs av operatörer från de nya medlemsstaterna, medan operatörer från gemenskapen med tolv medlemmar kunde dra nytta av en sådan avgift.

50 I detta hänseende kan det, såsom kommissionen har anfört, konstateras att de operatörer i de nya medlemsstaterna som den 1 januari 1995 innehade överskjutande lager av tunisisk olivolja, som importerats enligt det system som gällde i dessa stater, inte befann sig i en situation som var jämförbar med situationen för de operatörer från gemenskapen med tolv medlemmar som från den 1 mars till den 31 oktober 1994 i förekommande fall kunde importera olivolja från Tunisien inom ramen för den förmånsbehandling som föreskrevs i det tidigare gällande samarbetsavtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Republiken Tunisien, godkänt i gemenskapens namn genom rådets förordning (EEG) nr 2212/78 av den 26 september 1978 (EGT L 265, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 6, s. 3).

51 Under sådana förhållanden strider artikel 4.3 i förordning nr 3108/94 inte mot principen om likabehandling av de ekonomiska operatörerna i medlemsstaterna på grund av att det i denna, inom ramen för det allmänna systemet enligt förordning nr 3307/94, föreskrivs en avgift för de överskjutande lager som per den 1 januari 1995 innehas i de nya medlemsstaterna, i syfte att hindra eller neutralisera sådana handelsstörningar som riskerar att störa den gemensamma organisationen av marknaden.

52 Den femte frågan skall därför besvaras så, att det vid prövningen av den inte har framkommit någon omständighet som mot bakgrund av likabehandlingsprincipen kan påverka giltigheten av artikel 4.3 i förordning nr 3108/94.

Rättegångskostnader

53 De kostnader som har förorsakats den österrikiska regeringen samt kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(första avdelningen)

- angående de frågor som genom beslut av den 17 april 2000 har ställts av Verwaltungsgerichtshof - följande dom:

1) Europeiska gemenskapernas kommission var behörig att, med stöd av artikel 149.1 i akten om villkoren för Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen, anta de bestämmelser som finns i artikel 4 i kommissionens förordning (EG) nr 3108/94 av den 19 december 1994 om övergångsåtgärder vad avser handeln med jordbruksprodukter med anledning av Österrikes, Finlands och Sveriges anslutning.

2) Vid prövningen av den andra frågan har det inte framkommit någon omständighet som mot bakgrund av proportionalitetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar kan påverka giltigheten av artikel 4 i förordning nr 3108/94.

3) Begreppet innehavare av ett överskjutande lager i den mening som avses i artikel 4 i förordning nr 3108/94 avser varje person som kan saluföra den lagrade produkten och därigenom göra en vinst.

4) Artikel 4.3 i förordning nr 3108/94 måste tolkas så att den "importpålaga" som i gemenskapen med tolv medlemmar var tillämplig på import av tunisisk olivolja per den 31 december 1994 var den avgift som anges i bilaga 1 till kommissionens förordning (EG) nr 3307/94 av den 29 december 1994 om fastställelse av minimiavgifter på import av olivolja och avgifter på import av andra produkter från olivoljesektorn.

5) Vid prövningen av den femte frågan har det inte framkommit någon omständighet som mot bakgrund av likabehandlingsprincipen kan påverka giltigheten av artikel 4.3 i förordning nr 3108/94.