62000J0156

I mål C-156/00,

Konungariket Nederländerna, inledningsvis företrätt av M.A. Fierstra, i egenskap av ombud, sedan av J. van Bakel, i egenskap av ombud,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av C. van der Hauwaert och R. Tricot, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

svarande,

"angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2000) 485 slutlig av den 23 februari 2000, i vilket det i ett särskilt fall fastställs att ansökan om eftergift av importtullar skall avvisas, såvitt avser ett visst belopp, och avslås, såvitt avser ett annat belopp,

meddelar DOMSTOLEN (femte avdelningen)

sammansatt av C.W.A. Timmermans, ordförande på fjärde avdelningen, tillförordnad ordförande på femte avdelningen, samt domarna D.A.O. Edward, P. Jann, S. von Bahr (referent) och A. Rosas,

generaladvokat: P. Léger,

justitiesekreterare: byrådirektören M.-F. Contet,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden avgivits vid förhandlingen den 16 maj 2002 av: Konungariket Nederländerna, företrätt av N. A. J. Bel, i egenskap av ombud, och kommissionen, företrädd av H. M. H. Speyart, i egenskap av ombud,

och efter att den 11 juli 2002 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Konungariket Nederländerna har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 27 april 2000, med stöd av artikel 230 EG väckt talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2000) 485 slutlig av den 23 februari 2000, i vilket det i ett särskilt fall fastställs att ansökan om eftergift av importtullar skall avvisas, såvitt avser ett visst belopp, och avslås, såvitt avser ett annat belopp (nedan kallat det omtvistade beslutet).

Tillämpliga bestämmelser

2 De tillämpliga gemenskapsrättsliga tullbestämmelserna kodifierades genom rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4) (nedan kallad tullkodexen). Tillämpningsföreskrifter till tullkodexen antogs genom kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 2913/92 (EGT L 253, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 10, s. 1) (nedan kallad tillämpningsförordningen). Dessa texter trädde i kraft den 1 januari 1994.

3 Tidigare gällande föreskrifter som är tillämpliga på omständigheter i målet som hänför sig till tiden före den 1 januari 1994 kommer hädanefter att nämnas i samband med den del av målet som rör tullkodexen respektive tillämpningsförordningen.

Tullkodexen

4 Artikel 220 i tullkodexen rör frågan om en eventuell bokföring i efterhand av en tullskuld. Enligt artikel 220.2 b kan bokföring i efterhand endast ske i vissa i artikeln angivna fall, vilka saknar relevans i förevarande mål, under förutsättning att "[d]et rätta tullbeloppet ... inte [har] bokförts på grund av ett misstag från tullmyndigheternas sida och gäldenären ... inte rimligen [kunde] ha upptäckt detta, eftersom denne för sin del handlat i god tro och följt bestämmelserna i den gällande lagstiftningen i fråga om tulldeklarationen".

5 I artikel 221.1 och 221.3 i tullkodexen föreskrivs följande:

"1. Gäldenären skall på lämpligt sätt underrättas om tullbeloppet så snart detta bokförts.

...

3. Underrättelse till ... gäldenären skall inte ske senare än tre år efter den dag då tullskulden uppkom. Om till följd av ett handlande som kan ge upphov till straffrättsliga påföljder tullmyndigheterna inte har kunnat fastställa det exakta belopp som lagligen skall betalas, får dock sådan underrättelse, så långt gällande bestämmelser medger, lämnas efter utgången av denna treårsperiod."

6 Artikel 2.1 i rådets förordning (EEG) nr 1697/79 av den 24 juli 1979 om uppbörd i efterhand av import- eller exporttullar som den betalningsskyldiga personen inte har ålagts att betala för varor som hänförts till ett tullförfarande som medför en förpliktelse att betala sådana tullar (EGT L 197, s. 1) innehöll motsvarande bestämmelser för perioden före den 1 januari 1994. Innehållet i denna artikel överfördes i sak till artikel 221.1 och 221.3 i tullkodexen.

7 I artikel 239.1 andra strecksatsen i tullkodexen stadgas att importtullar får efterges i fall som "följer av omständigheter vid vilka varken oriktigheter eller uppenbar vårdslöshet kan tillskrivas den person det gäller". Eftergiften kan underkastas särskilda villkor.

8 I artikel 239.2 i tullkodexen stadgas att "eftergift av tullar av de skäl som anges i punkt 1 skall beviljas efter ingivande av ansökan till vederbörande tullkontor inom tolv månader efter den dag då gäldenären underrättades om tullbeloppet".

9 Artikel 239 i tullkodexen ersatte artikel 13 i rådets förordning (EEG) nr 1430/79 av den 2 juli 1979 om återbetalning eller eftergift av import- eller exporttullar (EGT L 175, s. 1). I första stycket i nämnda artikel 13.1, i dess ändrade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 3069/86 av den 7 oktober 1986 (EGT L 286, s. 1), föreskrevs följande:

"Importtullar får återbetalas eller efterges i särskilda fall, som är andra än de som avses i del A-D, och som följer av omständigheter vid vilka varken oriktigheter eller uppenbar vårdslöshet kan tillskrivas den person det gäller."

Tillämpningsförordningen

10 I artikel 569.1 i tillämpningsförordningen föreskrivs följande:

"... likvärdiga varor [skall], om likvärdig ersättning skall användas, klassificeras enligt samma åttasiffriga KN-nummer, ha samma handelskvalitet och samma tekniska egenskaper som importvarorna."

11 Innan tillämpningsförordningen trädde i kraft fanns motsvarande bestämmelse i artikel 9 i kommissionens förordning (EEG) nr 2228/91 av den 26 juni 1991 om vissa tillämpningsföreskrifter till förordning nr 1999/85 om förfarandet för aktiv förädling (EGT L 210, s. 1). Innehållet i denna artikel överfördes i sak till tillämpningsförordningen.

12 I artikel 589.1 i tillämpningsförordningen föreskrivs följande:

"Om en tullskuld uppstår i fråga om förädlingsprodukter eller varor i oförändrat skick, skall kompensationsränta på den tillämpliga importtullen betalas."

13 Enligt artikel 589.2 femte strecksatsen i tillämpningsförordningen skall sådan ränta inte utgå på en tullskuld "om tillståndshavaren [det vill säga den som har rätt att vidta aktiv förädling] begär övergång till fri omsättning och lämnar bevis på att särskilda omständigheter som inte uppstått på grund av någon försumlighet eller bedrägeri från hans sida gör det omöjligt eller oekonomiskt att genomföra exporten under de villkor han hade angivit och vederbörligen bestyrkt, när han ansökte om tillståndet".

14 I artikel 589.3 i tillämpningsförordningen beskrivs hur en person som önskar utnyttja bestämmelserna i denna artikel skall gå till väga. En begäran skall överlämnas till de tullmyndigheter som pekas ut av den medlemsstat som har lämnat tillstånd till aktiv förädling. Dessa tullmyndigheter är behöriga att befria importören från skyldigheten att erlägga kompensationsränta när det belopp som räntan beräknas på understiger en viss summa. Om beloppet är större än så och om tullmyndigheten har för avsikt att bevilja begäran i fråga överlämnas ärendet till kommissionen. Tullmyndigheterna överlämnar samtidigt alla de handlingar som krävs för att kommissionen skall kunna utföra en fullständig undersökning av ärendet samt fatta beslut om huruvida begäran skall beviljas eller ej.

15 Innan tillämpningsförordningen trädde i kraft fanns motsvarande bestämmelser i artikel 62.1-3 i förordning nr 2228/91. Innehållet i denna artikel överfördes i sak till tillämpningsförordningen.

16 I artikel 859 i tillämpningsförordningen, som återfinns i del IV med rubriken tullskuld, stadgas att sju typer av försummelser inte skall anses ha någon avgörande inverkan på det korrekta genomförandet av tullförfarandet, under förutsättning att de inte utgör ett försök att föra bort varorna olagligt från tullens övervakning, inte innebär en uppenbar vårdslöshet av personen i fråga och att alla formaliteter som krävs för att åtgärda förhållandena kring varorna därefter genomförs. I artikeln räknas försummelserna i fråga upp. Bland annat nämns överskridandet av vissa tidsfrister, förflyttning utan tillstånd av varor som hänförts till ett tullförfarande och bortförande av varor från gemenskapens tullområde utan att de nödvändiga formaliteterna har fullgjorts.

17 I artikel 905.1 första stycket i tillämpningsförordningen, som rör de beslut som fattas av kommissionen inom ramen för tillämpningen av artikel 239 i tullkodexen, föreskrivs följande:

"[O]m den beslutande tullmyndighet till vilken en ansökan om ... eftergift enligt artikel 239.2 i [tull]kodexen har ingivits inte kan fatta ett beslut ... , men ansökan är bestyrkt med bevis som kan ge upphov till en särskild situation till följd av omständigheter under vilka inget bedrägeri eller klar försumlighet kan tillskrivas personen i fråga, skall den medlemsstat som denna myndighet tillhör överlämna ärendet till kommissionen för ett avgörande enligt det förfarande som fastställs i artiklarna 906-909."

18 I enlighet med artikel 907 i tillämpningsförordningen skall kommissionen besluta om den särskilda situationen berättigar till eftergift eller inte.

19 I artikel 908.2 i tillämpningsförordningen stadgas att den beslutande tullmyndigheten skall fatta beslut i fråga om den inlämnade ansökan på grundval av det beslut som kommissionen har meddelat.

20 Innan tillämpningsförordningen trädde i kraft fanns motsvarande bestämmelser i artiklarna 6, 8 respektive 9 i kommissionens förordning (EEG) nr 3799/86 av den 12 december 1986 om tillämpningsföreskrifter för artiklarna 4a, 6a, 11a och 13 i förordning nr 1430/79. Innehållet i dessa artiklar överfördes i sak till tillämpningsförordningen.

Den faktiska bakgrunden och det omtvistade beslutet

21 Det nederländska företaget Cargill BV (nedan kallat Cargill) framställer stärkelse och glukossirap. Cargill hade tillstånd att ägna sig åt aktiv förädling. Detta tillstånd gav företaget rätt att tullfritt importera majs från tredje land, under förutsättning att majsen omvandlades till den primära förädlingsprodukten glukos eller till vissa andra fastställda sekundära förädlingsprodukter, samt att dessa produkter exporterades från gemenskapens tullområde. Under åren 1992 till 1994 förädlade Cargill 65 000 ton majs inom ramen för tullförfarandet för aktiv förädling.

22 Enligt det tillstånd för aktiv förädling som Cargill innehade kunde företaget vid framställandet av glukos avsett för export använda en gemenskapsvara som var likvärdig med majs som hade importerats från tredje land.

23 Vid de kontroller som utfördes år 1994 och år 1995 fann den allmänna tillsynsmyndigheten vid ministeriet för jordbruk, naturvård och fiske (nedan kallad den allmänna tillsynsmyndigheten) att den primära förädlingsprodukten som exporterades av Cargill inte enbart framställdes av importerad majs, utan till 25 procent av importerad majs och till 75 procent av vete från gemenskapen. Dessa två varor är emellertid inte klassificerade enligt samma undernummer i. Kombinerade nomenklaturen.

24 Kontrollerna föranledde de nederländska myndigheterna att ställa en fråga till kommissionen om huruvida majs som importeras från tredje land och vete från gemenskapen skall anses utgöra likvärdiga varor. I en skrivelse av den 23 november 1995 svarade kommissionen att så inte var fallet och hänvisade i första hand till de skillnader som föreligger mellan dessa varor vad gäller tullskydd.

25 Kommissionen uppmanade de nederländska myndigheterna att redogöra för alla de transaktioner som Cargill hade vidtagit med tillämpning av förfarandet för aktiv förädling under åren 1992-1995 samt att underrätta kommissionen om eventuella ytterligare fall av försummelser eller bedrägerier i en skrivelse av den 18 november 1996.

26 De nederländska myndigheterna underrättade Cargill, i en skrivelse av den 3 december 1996, om att företaget var skyldigt nederländska staten importtull jämte kompensationsränta till ett belopp av sammanlagt 17 491 244,45 NLG för åren 1992-1994.

27 Cargill överklagade beskattningsbeslutet till de behöriga tullmyndigheterna samt ansökte om att indrivningen av tullskulden skulle skjutas upp mot att en säkerhet på samma belopp som tullskulden ställdes. Denna ansökan beviljades.

28 Cargill lämnade in en ansökan om återbetalning eller eftergift av importtullen till nämnda myndigheter den 2 december 1997.

29 Den nederländska regeringen överlämnade Cargills ansökan till kommissionen i en skrivelse av den 22 april 1999. Kommissionen antog det omtvistade beslutet efter en fullständig genomgång av handlingarna i ärendet.

30 I punkt 14 i det omtvistade beslutet konstaterade kommissionen för det första att ansökan om eftergift av importtullar inte kunde tas upp till sakprövning i den del som avsåg kompensationsränta på 732 093,78 NLG. Enligt kommissionen utgör kompensationsräntan inte en del av tullskulden och det ankommer därmed inte på institutionen att pröva frågan om en eventuell eftergift av denna. Detta är enligt kommissionen de nationella myndigheternas uppgift.

31 Kommissionen konstaterade vidare i punkt 15 i det omtvistade beslutet att ansökan om eftergift av importtullar inte heller kunde tas upp till sakprövning i den del som avsåg tullar om 15 679 301,49 NLG, hänförliga till importer som ägde rum före den 3 december 1993, det vill säga mer än tre år före det att de nederländska tullmyndigheterna den 3 december 1996 underrättade Cargill om skulden. Kommissionen anser att dessa importtullar har preskriberats, i enlighet med artikel 221.3 i tullkodexen, och att de inte längre kan göras gällande mot Cargill.

32 Av punkterna 17-35 i det omtvistade beslutet framgår att kommissionen för det tredje bedömde att ansökan om eftergift av importtullar inte skulle bifallas i den del som avsåg tullar om 1 079 849,18 NLG, vilka inte var hänförliga till den preskriberade tullskulden. Kommissionen konstaterade att Cargills agerande inte var förenligt vare sig med gällande föreskrifter eller med villkoren i det tillstånd avseende aktiv förädling som företaget innehade. Enligt kommissionen kan vete från gemenskapen inte användas som likvärdig ersättning inom ramen för ett tillstånd för aktiv förädling som avser omvandling av majs till glukos.

33 Kommissionen bedömde däremot att Cargill hade iakttagit övriga tillämpliga tullbestämmelser och konstaterade att de behöriga tullmyndigheterna under flera års tid och beträffande avsevärda mängder varor inte hade haft något att invända mot Cargills agerande. Kommissionen anser att omständigheterna i förevarande fall ger upphov till en särskild situation, i den mening som avses i artikel 239 i tullkodexen. En sådan situation berättigar emellertid endast till eftergift av importtullar under förutsättning att det berörda företaget varken har gjort sig skyldigt till oriktigheter eller uppenbar vårdslöshet.

34 Kommissionen konstaterade emellertid att även om Cargill visserligen inte hade gjort sig skyldigt till oriktigheter, så hade företaget förfarit uppenbart vårdslöst.

Inledande anmärkningar

35 Domstolen konstaterar inledningsvis att de omständigheter som har relevans för tullskulden dels hänför sig till perioden före den 1 januari 1994, det vill säga perioden före tullkodexens och tillämpningsförordningens ikraftträdanden, dels till perioden efter detta datum.

36 Enligt domstolens praxis skall domstolen därmed inte bara tillämpa dessa båda regelverk, utan också, vad avser perioden före den 1 januari 1994, materiella bestämmelser i den lagstiftning som gällde före tullkodexens ikraftträdande (se domen av den 7 september 1999 i mål C-61/98, De Haan, REG 1999, s. I-5003, punkt 14).

Den första grunden

Parternas argument

37 Den första grund som Konungariket Nederländerna har åberopat är att det omtvistade beslutet strider mot artikel 589 i tillämpningsförordningen och, i andra hand, att kommissionen har åsidosatt motiveringsskyldigheten enligt artikel 253 EG, genom att slå fast att ansökan avseende eftergift av kompensationsränta inte kan tas upp till sakprövning.

38 Konungariket Nederländerna har gjort gällande att det framgår av bestämmelserna i artikel 589.1 i tillämpningsförordningen att kompensationsränta utgår på en tullskuld som är hänförlig till primära förädlingsprodukter. Konungariket Nederländerna har tillagt att de tullmyndigheter, som under vissa villkor kan tänka sig att bevilja en ansökan om att sådan ränta inte skall utgå, enligt artikel 589.3 i tillämpningsförordningen skall vidarebefordra ansökan till kommissionen. Om kommissionen inte anför några invändningar inom två månader från och med datumet för ansökans mottagande kan medlemsstaten bevilja eftergift.

39 Av detta följer att kompensationsränta utgör en del av tullskulden och att kommissionen inte hade rätt att besluta att ansökan om eftergift ej kunde tas upp till sakprövning utan att vidta en kompletterande undersökning eller åtminstone utan ytterligare motivering.

40 Konungariket Nederländerna har tillagt att kommissionen med stöd av artikel 239 i tullkodexen kan bevilja eftergift av importtullar och att ett sådant beslut även får konsekvenser för den kompensationsränta som är hänförlig till tullskulden.

41 Kommissionen har däremot hävdat att den saknar behörighet att fatta beslut avseende en ansökan om eftergift av kompensationsränta.

42 Kommissionen har till att börja med hävdat att det följer av lydelsen av artikel 589.1 i tillämpningsförordningen, i vilken det stadgas att "[o]m en tullskuld uppstår i fråga om förädlingsprodukter eller varor i oförändrat skick, skall kompensationsränta på den tillämpliga importtullen betalas", att räntan i fråga inte utgör en del av tullskulden såsom denna definieras i gemenskapsrätten.

43 Kommissionen har vidare gjort gällande att det följer av artikel 589.3 i tillämpningsförordningen att kommissionen endast är behörig att fatta beslut avseende en ansökan om eftergift av kompensationsränta i det fall som avses i artikel 598.2 femte stecksatsen, nämligen när tullskulden uppkommit i samband med att de aktuella varorna övergick till fri omsättning. Så är emellertid inte fallet i förevarande mål. Ingen part har gjort gällande att den importerade majsen inte exporterades från gemenskapens tullområde efter det att den hade omvandlats till glukos.

44 Avseende artikel 239 i tullkodexen har kommissionen avslutningsvis anfört att institutionen enligt denna artikel visserligen är behörig att fatta beslut i frågor om eftergift av tullskuld. Enligt samma artikel saknar emellertid kommissionen behörighet att fatta beslut om en eventuell eftergift av kompensationsränta eftersom sådan ränta, enligt kommissionen, inte utgör en del av tullskulden. Kommissionen anser att det enligt kompetensfördelningen i gemenskapens tullagstiftning i princip ankommer på de nationella myndigheterna att fatta de enskilda besluten, med undantag för fall i vilka kommissionen har tilldelats särskild behörighet.

Domstolens bedömning

45 Domstolen konstaterar inledningsvis att artikel 589.1 i tillämpningsförordningen innehåller en allmän regel om att kompensationsränta skall betalas på den tillämpliga importtullen när en tullskuld uppstår i fråga om förädlingsprodukter.

46 I artikel 589.2 i tillämpningsförordningen räknas ett antal undantag från huvudregeln upp. Konungariket Nederländerna har åberopat undantaget i femte strecksatsen, och det tillämpningsförfarande i artikel 589.3 som har relevans för detta undantag, till stöd för slutsatsen att det ankommer på kommissionen att fatta beslut avseende ansökan om eftergift av kompensationsränta.

47 Domstolen konstaterar att kommissionen enligt föreskrifterna i artikel 589.3 i nämnda kodex visserligen skall delta i beslutsfattandet i vissa fall. Tillämpningsförfarandet i nämnda lagrum gäller emellertid endast de fall där den aktuella varan har övergått till fri omsättning inom gemenskapen. Precis som kommissionen har påtalat är det emellertid klarlagt att varan inte har övergått till fri omsättning i förevarande fall, utan har exporterats från gemenskapens tullområde. Av detta följer att den bestämmelse som Konungariket Nederländerna har åberopat till stöd för sin första grund inte är tillämplig i förevarande fall och därmed saknar relevans.

48 Avseende artikel 239 i tullkodexen konstaterar domstolen att den omständigheten att en eventuell eftergift av exporttullar, grundad på ett beslut av kommissionen som antagits med stöd av artiklarna 905 och 907 i tillämpningsförordningen, får konsekvenser för den kompensationsränta som de behöriga tullmyndigheterna tar ut på tullarna i fråga, inte på något sätt innebär att kommissionen har rätt att fatta beslut om eftergift av denna ränta.

49 Av lydelsen av artikel 905 i tillämpningsförordningen framgår tvärtom att kommissionen endast har rätt att fatta beslut om eftergift av importtullar samt att institutionen saknar beslutsrätt vad avser kompensationsränta. Denna ränta, vilken tas ut av tullmyndigheterna i enlighet med artikel 589.1 i tillämpningsförordningen, omfattas av beslut avseende importtullen till vilken räntan är hänförlig. Kommissionen skall således inte fatta något beslut avseende räntan.

50 Detta resonemang gäller i tillämpliga delar även de bestämmelser som var tillämpliga före den 1 januari 1994, det vill säga artikel 62.1-3 i förordning nr 2228/91, artikel 13 i förordning nr 1430/79, i dess ändrade lydelse enligt förordning nr 3069/86, samt artiklarna 6 och 8 i förordning nr 3799/86.

51 Av detta följer att kommissionen, tvärtemot vad Konungariket Nederländerna har gjort gällande, hade rätt när den i punkt 14 i det omtvistade beslutet slog fast att ansökan om eftergift av kompensationsränta inte kan tas upp till sakprövning.

52 Avseende Konungariket Nederländernas invändning om att det omtvistade beslutet inte är tillräcklig motiverat i förhållande till de krav som ställs i artikel 253 EG, konstaterar domstolen att sökanden har underlåtit att utveckla denna invändning. I vilket fall som helst framgår det av punkt 14 i det omtvistade beslutet att kommissionen redogjorde för de omständigheter som låg bakom beslutet att avvisa ansökan om eftergift av kompensationsränta samt särskilt påpekade att den saknade rätt att fatta beslut om en eventuell eftergift av denna ränta och att det ankom på de nationella tullmyndigheterna att fatta beslut i denna fråga. Därmed skall talan inte vinna bifall med hänvisning till att motiveringen varit bristfällig.

53 Talan skall därmed inte vinna bifall på den första grunden.

Den andra grunden

Parternas argument

54 Den andra grund som Konungariket Nederländerna har åberopat är att den del av det omtvistade beslutet i vilken kommissionen slår fast att ansökan om eftergift av importtullar hänförliga till perioden före den 3 december 1993 på grund av preskription inte kan tas upp till sakprövning strider mot artikel 221 i tullkodexen.

55 Konungariket Nederländerna anser att kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig tolkning av artikel 221 i tullkodexen samt att institutionen har glömt att det är den nationella domstolens uppgift att avgöra om tullskulden har preskriberats.

56 Kommissionen har bestridit att gäldenären, enligt lydelsen av artikel 221.3 i tullkodexen, kan underrättas om omfattningen av skulden mer än tre år efter den dag då tullskulden uppkom, om tullmyndigheterna inte har kunnat fastställa det exakta belopp som lagligen skall betalas på grund av ett handlande som kan ge upphov till straffrättsliga påföljder.

57 Det ankommer på den nationella domstol, vid vilken talan mot en underrättelse om storleken av en tullskuld har väckts, att avgöra huruvida de i artikel 221.3 sista meningen i tullkodexen angivna villkoren föreligger, enligt vilka en underrättelse får ske efter utgången av den treåriga tidsfristen. Frågan om preskription, och särskilt möjligheten att avbryta denna, liksom villkoren därför, regleras inte i gemenskapsrätten och kan endast avgöras av nationell domstol.

58 Konungariket Nederländerna delar inte kommissionens uppfattning att beslut om eftergift endast får avse tullskulder vilka faktiskt kan drivas in. Det finns enligt Konungariket Nederländerna inget rättsligt stöd för en sådan tolkning.

59 Det följer inte heller av artikel 908.2 i tillämpningsförordningen att kommissionen kan fatta beslut om huruvida tullskulden är preskriberad eller ens att kommissionen skulle vara behörig att fatta ett sådant beslut.

60 Kommissionen har hävdat att sådana beslut som avses i artikel 239 i tullkodexen, jämförd med artikel 905 i tillämpningsförordningen, måste gälla en tullskuld som faktiskt kan drivas in och att det inte är möjligt att fatta beslut i teoretiska eller hypotetiska fall. Kommissionen har anfört att den, när den tar ställning till en ansökan om eftergift och med stöd av de uppgifter som den har erhållit kommer fram till att någon rätt till importtull inte föreligger eller inte längre föreligger, eller att det aldrig var eller inte längre är möjligt att driva in tullen (till exempel med anledning av att den redan har betalts eller att underrättelsen därom har skett efter utgången av den föreskrivna tidsfristen), har rätt att avstå från att fatta beslut med hänvisning till att ansökan inte kan tas upp till sakprövning.

61 Kommissionen har anfört att det framgår av de nationella handlingarna i ärendet att villkoren i artikel 221.3 andra meningen i tullkodexen inte är uppfyllda. När det som i förevarande fall är uppenbart att ansökan om eftergift gäller importtullar vilka gäldenären enligt lag inte kan krävas på, och som därför inte heller kan drivas in på laglig väg, anser kommissionen att den skall avstå från att fatta beslut i fråga om en eventuell eftergift av dessa tullar samt avvisa ansökan med hänvisning till att den inte kan prövas i sak.

Domstolens bedömning

62 Enligt artikel 221.1 i tullkodexen skall gäldenären på lämpligt sätt underrättas om tullbeloppet så snart som detta har bokförts. Enligt artikel 221.3 skall underrättelsen ske innan importtullen preskriberas, det vill säga inom tre år från och med skuldens uppkomst. Detta gäller emellertid inte när tullmyndigheterna till följd av ett handlande som kan ge upphov till straffrättsliga påföljder inte har kunnat fastställa det exakta belopp som lagligen skall betalas.

63 Det framgår av den allmänna uppbyggnaden av kapitlet om indrivning av tullskulder i tullkodexen, det vill säga kapitel 3 i del VII, till vilket artikel 221 om underrättelse av tullskuld hör, att de bestämmelser som avses i detta kapitel i huvudsak är riktade till medlemsstaterna och deras tullmyndigheter.

64 Eftersom det saknas bestämmelser både i tullkodexen och tillämpningsförordningen om att kommissionen är behörig att tillämpa bestämmelsen om preskription, konstaterar domstolen att det ankommer på medlemsstaterna och de behöriga myndigheterna i dessa att tillämpa bestämmelsen i fråga samt att kommissionen saknar behörighet att fatta beslut i frågan huruvida indrivningen av tullskulden har skett i enlighet med nämnda bestämmelse.

65 Därmed skall kommissionen, när den fattar beslut avseende en ansökan från en medlemsstat om eftergift av importtullar, vilken har sitt ursprung i en ansökan från den som krävs på tullen ställd till de behöriga tullmyndigheterna i medlemsstaten i fråga, ta ställning till ansökan i befintligt skick utan att ta hänsyn till tidsfristerna för tullens indrivande.

66 Kommissionen saknade således i förevarande fall rätt att underlåta att fatta beslut i fråga om ansökan om eftergift av hela eller en del av importtullen med hänvisning till att tullmyndigheterna, enligt kommissionen, i strid med artikel 221.3 i tullkodexen hade dröjt för länge med att kräva gäldenären på tullen.

67 Detta resonemang gäller i tillämpliga delar även de bestämmelser som var tillämpliga före den 1 januari 1994, det vill säga artikel 2.1 i förordning nr 1697/79.

68 Konungariket Nederländernas invändning om att kommissionens beslut att inte ta upp till prövning ansökan om eftergift i den del som gällde importtullar hänförliga till perioden före den 3 december 1993, det vill säga mer än tre år innan Cargill underrättades om importtullen, är således korrekt.

69 Domstolen konstaterar således att artikel 1.1 i det omtvistade beslutet skall ogiltigförklaras, i den mån som det i denna stadgas att ansökan om eftergift av importtullar på 15 679 301,49 NLG från Cargill, vilken den 22 april 1999 lämnades av Konungariket Nederländerna till kommissionen, inte kunde tas upp till sakprövning.

Den tredje grunden

Parternas argument

70 Den tredje grund som Konungariket Nederländerna har åberopat är att det omtvistade beslutet strider mot artikel 239 i tullkodexen och artikel 905 i tillämpningsförordningen. Konungariket Nederländerna har i andra hand gjort gällande att det omtvistade beslutet strider mot proportionalitetsprincipen och, i tredje hand, att kommissionen har åsidosatt motiveringsskyldigheten enligt artikel 253 EG.

71 Konungariket Nederländerna har inte ifrågasatt kommissionens uppfattning enligt vilken villkoren för likvärdig ersättning inte var uppfyllda.

72 Konungariket Nederländerna har däremot ifrågasatt kommissionens påstående enligt vilket Cargill har gjort sig skyldigt till uppenbar vårdslöshet. Det stämmer visserligen att Cargill har omfattande yrkeserfarenhet på området för jordbruksprodukter. Av detta följer emellertid inte att Cargill borde ha insett att företaget inte kunde använda vete i stället för majs vid framställning av glukos avsedd för export.

73 Ett sådant krav skulle för det första innebära att kommissionen förväntar sig att Cargill skall vara bättre insatt i gällande regler än tulltjänstemännen själva. Såsom kommissionen själv har anfört framförde de behöriga tullmyndigheterna nämligen inte några invändningar mot Cargills transaktioner trots att dessa pågick under flera års tid.

74 För det andra har Konungariket Nederländerna gjort gällande att det var rimligt att Cargill bedömde att det använda vetet var likvärdigt med majsen. Denna bedömning har sin grund i en skrivelse från kommissionen, daterad den 15 december 1994 och adresserad till de nederländska myndigheterna. Kommissionen gav i skrivelsen uttryck för uppfattningen att två olika sorters majs kan anses vara likvärdiga vid framställning av glukos. Konungariket Nederländerna har gjort gällande att det av detta resonemang följer att också majs och vete utgör utbytbara basprodukter.

75 För det tredje har Konungariket Nederländerna hävdat att Cargills agerade är vanligt förekommande i Europa. Följaktligen kan det inte betecknas som "försumligt", och än mindre som uppenbart vårdslöst.

76 Konungariket Nederländerna anser att kommissionen i vart fall skall anses ha åsidosatt proportionalitetsprincipen vid antagandet av det omtvistade beslutet. Förfarandet gav nämligen upphov till en tullskuld på 17 491 244,45 NLG, trots att Cargills vinst under tidsperioden i fråga endast uppgick till 710 700 NLG. Konungariket Nederländerna har tillagt att det omtvistade beslutet inte är tillräckligt motiverat, eftersom frågan om tullskuldens proportionalitet inte behandlades.

77 Kommissionen har hävdat att man måste beakta de kriterier som domstolen har utvecklat i sin rättspraxis, och som har relevans för tillämpningen av artiklarna 220.2 och 239.1 i tullkodexen, vid bedömningen av huruvida Cargill gjorde sig skyldigt till uppenbar vårdslöshet.

78 De tre relevanta kriterierna är misstagets art, den ekonomiska aktörens yrkeserfarenhet och den omsorg som denne har visat prov på.

79 Enligt kommissionen skall domstolen inledningsvis, vad gäller kriteriet om misstagets art, ta ställning till komplexiteten av de bestämmelser som har åsidosatts.

80 Kommissionen anser inte att den tillämpliga lagstiftningen på något sätt är komplex. Den relevanta frågan är huruvida vete från gemenskapen är likvärdigt med majs som importeras från tredje land. Företaget behöver endast beakta bestämmelserna i artikel 114.2 e i tullkodexen, jämförd med artikel 569.1 i tillämpningsförordningen, samt kontrollera att varorna från gemenskapen och de importerade varorna klassificeras enligt samma åttasiffriga undernummer enligt Kombinerade nomenklaturen.

81 Enligt kommissionen klassificeras de aktuella varorna emellertid inte enligt samma nummer. Kommissionen anser att det inte rådde någon tvekan om att det förhöll sig på detta sätt. I de tillstånd avseende aktiv förädling som Cargill erhöll uppgavs nämligen uttryckligen att förfarandet för aktiv förädling endast omfattade "majs, och inget annat sädesslag". Tillståndet för perioden mellan den 1 januari 1994 och den 31 december 1995 innehöll dessutom en uppgift om varans klassificeringsnummer, nämligen nummer 1005 90 00.

82 Kommissionen har vidare gjort gällande att Konungariket Nederländerna har citerat kommissionens skrivelse om användande av olika kategorier för majs vid framställning av glukos på ett missvisande sätt. Innehållet i skrivelsen har tagits ur sitt sammanhang. Kommissionen erinrar om att den i en skrivelse av den 8 augusti 1995 uppgav att bedömningen av huruvida två varor är att anse som likvärdiga inte skall ske med utgångspunkt i slutprodukten, i förevarande fall glukos, utan med utgångspunkt i importvaran, det vill säga majs.

83 Vad avser kriteriet om aktörens yrkeserfarenhet har Konungariket Nederländerna inte förnekat att Cargill, som ingår i en stor multinationell sammanslutning, deltar i otaliga tullförfaranden sedan flera år tillbaka. Cargill skall därmed anses besitta omfattande yrkeserfarenhet, och kriteriet om aktörens yrkeserfarenhet är därmed uppfyllt.

84 Kommissionen har avslutningsvis, avseende kriteriet om den omsorg som Cargill har visat, gjort gällande att företaget inte vid något tillfälle bad de behöriga tullmyndigheterna att lämna en skriftlig redogörelse för hur de såg på Cargills agerande, inte ens när tullmyndigheterna hade fäst företagets uppmärksamhet på tolkningen av den tillämpliga lagstiftningen. Enligt kommissionen tyder allt på att Cargills agerande till och med intensifierades efter det att företaget, under den första halvan av år 1994, hade informerats om tullmyndigheternas syn på dess beteende. Sålunda importerade Cargill i augusti år 1994 betydande mängder majs för förädling med tillämpning av förfarandet för aktiv förädling. Cargills visade genom sitt agerande prov på uppenbar vårdslöshet, oaktat de frågetecken som de nederländska tullmyndigheternas agerande har gett upphov till.

85 Kommissionen har med stöd av domstolens praxis tillbakavisat Konungariket Nederländernas argument om att större krav ställs på importörerna än på tullmyndigheterna.

86 Avseende det påstådda åsidosättandet av proportionalitetsprincipen har kommissionen hänvisat till artiklarna 859 och 860 i tillämpningsförordningen, såsom dessa har tolkats av domstolen. Enligt kommissionen omfattas inte någon av omständigheterna i förevarande mål av de fall som räknas upp i artikel 859. Eftersom denna uppräkning är uttömmande saknar Konungariket Nederländerna belägg för sitt påstående.

87 Kommissionen har med stöd av bestämmelserna i artikel 253 EG, såsom dessa tolkats av domstolen, också tillbakavisat påståendet om bristande motivering i det omtvistade beslutet.

88 Konungariket Nederländerna har bemött uppgiften om Cargills bristande omsorg med att den undersökning som utfördes av den allmänna tillsynsmyndigheten avsåg perioden mellan april och oktober år 1994. Enligt Konungariket Nederländerna uppmanade kontrollanten den 16 juni 1994 den behöriga myndigheten att tolka den relevanta lagstiftningen om likvärdighet mellan majs och vete. Den 29 juni 1994 erhöll kontrollanten ett svar. Den 5 oktober 1994 diskuterade kontrollanten och Cargill för första gången resultaten av undersökningen. Det sista partiet importerad majs behandlades emellertid med tillämpning av förfarandet för aktiv förädling, med tillämpning av regeln om likvärdighet, redan den 16 augusti 1994. I en skrivelse av den 11 januari 1995 informerade den behöriga myndigheten för övrigt Cargill om de villkor som gäller vid tillämpning av förfarandet för aktiv förädling. Cargill rättade sig efter dessa villkor från och med den 15 juni 1995. Därmed anser Konungariket Nederländerna att kommissionen saknar grund för uppfattningen att Cargill gjort sig skyldigt till uppenbar vårdslöshet.

89 Avseende kravet på eftergift av en del av importtullen med anledning av att denna inte är proportionerlig i förhållande till Cargills vinst, har Konungariket Nederländerna gjort gällande att det inte grundar sitt krav på bestämmelserna i artikel 859 i tillämpningsförordningen utan på rättviseskäl grundade på bestämmelserna i artikel 239.1 i tullkodexen, jämförd med artikel 905.1 i tillämpningsförordningen.

Domstolens bedömning

90 Domstolen kommer inledningsvis att ta ställning till påståendet om frånvaro av uppenbar vårdslöshet och därefter till påståendet om åsidosättande av proportionalitetsprincipen samt bristande motivering i det omtvistade beslutet.

Frånvaro av uppenbar vårdslöshet

91 Domstolen erinrar inledningsvis om att återbetalning eller eftergift av import- eller exporttullar, som endast kan medges under vissa förutsättningar och i vissa bestämda fall, utgör undantag från den normala import- och exportordningen. Följaktligen skall de bestämmelser som föreskriver en sådan återbetalning eller eftergift tolkas restriktivt (dom av den 11 november 1999 i mål C-48/98, Söhl & Söhlke, REG 1999, s. I-7877, punkt 52).

92 Vid bedömningen av huruvida Cargill har visat "uppenbar vårdslöshet", i den mening som avses i artikel 239.1 andra strecksatsen i tullkodexen, skall domstolen analogt tillämpa, vilket den tidigare har slagit fast, de kriterier som tillämpas inom ramen för artikel 220 i tullkodexen. Med hjälp av dessa kriterier avgör domstolen huruvida ett misstag från tullmyndighetens sida rimligen kunde ha upptäckts av ett företag (se domen i det ovannämnda målet Söhl & Söhlke, punkterna 55 och 56). Kommissionen gjorde således rätt när den tillämpade dessa kriterier i förevarande fall.

93 Vid bedömningen av det första kriteriet, vilket avser komplexiteten av de tillämpliga bestämmelserna, skall domstolen beakta definitionen av begreppet likvärdiga varor i dess lydelse enligt artikel 569.1 i tillämpningsförordningen. Enligt denna bestämmelse skall likvärdiga varorna klassificeras enligt samma åttasiffriga undernummer i Kombinerade nomenklaturen, uppvisa samma handelskvalitet och ha samma tekniska egenskaper som importvarorna. Dessa villkor är kumulativa, vilket framgår av domen av den 13 mars 1997 i mål C-103/96, Eridania Beghin-Say (REG 1997, s. I-1453), punkt 23.

94 Domstolen konstaterar att dessa föreskrifter inte var svåra att tillämpa i förevarande fall. Cargill kunde nämligen snabbt ha konstaterat att varorna i fråga, det vill säga importerad majs och vete från gemenskapen, inte klassificerades enligt samma undernummer. Därmed rådde det ingen tvekan om att varorna inte var likvärdiga.

95 Vad Konungariket Nederländerna har anfört om de tillämpliga bestämmelsernas komplexitet skall således lämnas utan anseende.

96 Vad avser det andra kriteriet om aktörens erfarenhet konstaterar domstolen att Cargill är ett multinationellt företag med flerårig vana att tillämpa tullagstiftningen och, i synnerhet, reglerna för olika tullförfaranden, vilket kommissionen med rätta har hävdat.

97 Därmed skall det andra kriteriet utan tvekan anses vara uppfyllt.

98 Vad avser det tredje kriteriet, gällande den omsorg som aktören visat, konstaterar domstolen att det med tanke på de tillämpliga bestämmelsernas okomplicerade natur inte borde ha undgått en erfaren aktör som Cargill att varorna i fråga inte var likvärdiga. Vad Konungariket Nederländerna har åberopat om att de behöriga tullmyndigheterna lät Cargills agerande fortgå utan invändningar under lång tid skall således lämnas utan avseende.

99 För övrigt framgår det av fast rättspraxis att den ekonomiska aktör som är osäker på hur en vara skall klassificeras är skyldig att inhämta all den information som krävs för att få klarhet i frågan om vilken klassificering som är den korrekta (se domen av den 26 juni 1990 i mål C-64/89, Deutsche Fernsprecher, REG 1990, s. I-2535, punkt 22, och av den 1 april 1993 i mål C-250/91, Hewlett Packard France, REG 1993, s. I-1819, punkt 24).

100 I förevarande fall framstår det som föga sannolikt att Cargill var osäker på om det förelåg en brist på likvärdighet mellan de aktuella varorna. Om så trots allt var fallet borde Cargill har inhämtat all nödvändig information för att få klarhet i hur det förhöll sig med den saken.

101 Det råder ingen tvekan om att Cargill, genom att underlåta att inhämta denna information och genom att helt enkelt vänta på att de nederländska tullmyndigheterna skulle invända mot företagets agerande innan det vidtog ändringar avseende det sätt på vilket förfarandet för aktiv förädling tillämpades, agerade utan vederbörlig omsorg.

102 Kommissionen har således inte tillämpat artikel 239 i tullkodexen och artikel 905 i tillämpningsförordningen på ett felaktigt sätt när den i punkt 26 i det omtvistade beslutet konstaterade att Cargill hade gjort sig skyldigt till uppenbar vårdslöshet.

103 Detta gäller i tillämpliga delar även de bestämmelser som var tillämpliga före den 1 januari 1994, det vill säga artikel 13 i förordning nr 1430/79, i dess ändrade lydelse enligt förordning nr 3069/86, och artikel 6 i förordning nr 3799/86.

Åsidosättandet av proportionalitetsprincipen och den bristande motiveringen i det omtvistade beslutet.

104 Enligt Konungariket Nederländerna åsidosatte kommissionen proportionalitetsprincipen och därmed bestämmelserna i artikel 239 i tullkodexen, jämförd med bestämmelserna i artikel 905 i tillämpningsförordningen, när den fastställde att den krävda tullen inte var oproportionerlig i förhållande till Cargills vinst samt att tullen inte skulle efterges till viss del.

105 Domstolen konstaterar att det i artikel 239 i tullkodexen, jämförd med bestämmelserna i artikel 905 i tillämpningsförordningen, inte sägs något om att den tull som aktören krävs på inte får överstiga den vinst som denne har haft med anledning av det otillåtna agerandet.

106 Precis som kommissionen har gjort gällande räknas de situationer upp i artikel 859 i tillämpningsförordningen i vilka de behöriga myndigheterna kan konstatera att ett visst åsidosättande av tullagstiftningen varken har reell betydelse för funktionen av tullförfarandet eller har gett upphov till någon tullskuld. Denna uppräkning är uttömmande. I denna bestämmelse utesluts emellertid uttryckligen fall i vilka "uppenbar försumlighet av personen i fråga" har förekommit.

107 Av detta följer att kommissionen varken har underlåtit att iaktta proportionalitetsprincipen eller bestämmelserna i artikel 239 i tullkodexen, jämförd med bestämmelserna i artikel 905 i tillämpningsförordningen, genom att inte begränsa sitt krav till den påstådda vinst som det otillåtna förfarandet hade gett upphov till.

108 Detta gäller i tillämpliga delar även bestämmelserna som var tillämpliga före den 1 januari 1994, det vill säga artikel 13 i förordning nr 1430/79, i dess ändrade lydelse enligt förordning nr 3069/86, och artikel 6 i förordning nr 3799/86.

109 Vad avser Konungariket Nederländernas påstående om bristande motivering, i strid med artikel 253 EG, i den del av det omtvistade beslutet som rör den krävda tullens proportionalitet, nöjer sig domstolen med att konstatera att kommissionen, med tanke på att det varken följer av artikel 239 i tullkodexen eller artikel 13 i förordning nr 1430/79, i dess ändrade lydelse enligt förordning (EEG) nr 3069/86, att storleken på den krävda importtullen inte får överstiga den vinst som gäldenären kommit i åtnjutande av, inte kan anses ha åsidosatt artikel 253 EG genom bristande motivering i det omtvistade beslutet.

110 Talan skall således inte vinna bifall med stöd av Konungariket Nederländernas tredje grund.

111 Det omtvistade beslutet skall således ogiltigförklaras, i den mån som det i detta stadgas att ansökan om eftergift av importtullar på 15 679 301,49 NLG från Cargill, vilken den 22 april 1999 lämnades av Konungariket Nederländerna till kommissionen, inte kan tas upp till sakprövning. Talan skall ogillas i övrigt.

Rättegångskostnader

112 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Konungariket Nederländerna skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Konungariket Nederländerna har tappat målet vad avser första och tredje grunderna, och eftersom godtagandet av den andra grunden i praktiken endast får obetydliga konsekvenser, skall kommissionens yrkande bifallas.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

följande dom:

1) Kommissionens beslut K(2000) 485 slutlig av den 23 februari 2000, i vilket det i ett särskilt fall fastställs att ansökan om eftergift av importtullar skall avvisas, såvitt avser ett visst belopp, och avslås, såvitt avser ett annat belopp, ogiltigförklaras, i den mån som det i detta stadgas att ansökan om eftergift av importtullar på 15 679 301,49 NLG från Cargill BV, vilken den 22 april 1999 lämnades av Konungariket Nederländerna till Europeiska gemenskapernas kommission, inte kan tas upp till sakprövning.

2) Talan ogillas i övrigt.

3) Konungariket Nederländerna skall ersätta rättegångskostnaderna.