FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (sjunde avdelningen)

den 10 december 2008

Mål T‑57/99

Albert Nardone

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Personalmål – Tjänstemän – Skadeståndstalan – Yrkessjukdom – Exponering för asbest och andra ämnen”

Saken: Yrkande om ersättning för skada som sökanden påstås ha lidit på grund av kommissionens felaktiga behandling genom att ha utsatt sökanden för en dammig atmosfär och asbestförgiftad luft.

Avgörande: Kommissionen förpliktas utge 66 000 euro i skadestånd till Albert Nardone. Talan ogillas i övrigt. Vardera part ska bära sina rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfallsförsäkring och försäkring mot yrkessjukdom – Schablonmässig ersättning enligt med stöd av tjänstevillkoren – Begäran om kompletterande ersättning på grund av en överträdelse som kan utlösa institutionens ansvar

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 73)

2.      Tjänstemän – Invaliditet – Administrationens skyldighet att kontrollera en avgående tjänstemans arbetsförmåga – Föreligger inte

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 78)

3.      Förfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Ersättningsgilla kostnader – Begrepp – Kostnader som uppkommit under det administrativa förfarandet – Rätt till ersättning saknas

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

4.      Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel enligt vilken enskilda tillerkänns rättigheter (Artikel 288 andra stycket EG)

1.      En tjänsteman som har drabbats av en yrkessjukdom har endast rätt till kompletterande ersättning enligt gemenskapsrätten om de tjänstevillkor som instiftats genom artikel 73 i föreskrifterna inte medger lämplig ersättning. Denna rättsregel, vars syfte är att undvika dubbel ersättning till tjänstemän, tillämpas systematiskt och undantag eller avvikelse från den medges i princip inte. Vid bedömningen av den ersättningsgilla skadan ska eventuellt mottagna tjänsteförmåner beaktas i den mån de ersätter samma skada som den för vilken ersättning begärs inom ramen för en skadeståndstalan.

En skadeståndstalan är förhastad när det ännu inte är möjligt att bedöma huruvida den ersättning sökanden kan göra anspråk på med stöd av tjänsteföreskrifterna är ändamålsenlig. Även om det vanligtvis är effektivare och mindre betungande för en tjänsteman att fastställa att denna har rätt till schablonmässig ersättning enligt artikel 73 i föreskrifterna än att fastställa att de nödvändiga förutsättningarna för gemenskapens utomobligatoriska ansvar föreligger är så inte alltid fallet. Det är med beaktande av processekonomiska hänsyn, en princip som förutsätter en avvägning av omständigheterna i det enskilda fallet, som gemenskapsdomstolen fastslår att en förutsättning för att en skadeståndstalan riktad mot gemenskapen ska kunna tas upp till sakprövning är att alla rättsmedel för att begära ersättning enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna är uttömda. En sådan talan kan således tas upp till sakprövning när förfarandet för att erhålla ersättning enligt tjänstevillkoren tar orimligt lång tid. För det fall skadestånd som beviljats till följd av en sådan talan skulle ersätta de skador för vilka ersättning även krävs med stöd av det ersättningssystem som föreskrivs genom artikel 73 i tjänsteföreskrifterna ska skadeståndsbeloppet dras av från de eventuella tjänsteförmåner sökanden beviljas, i enlighet med förbudet mot kumulation av ersättningar.

(se punkterna 53-58)

Hänvisning till domstolen den 9 september 1999, C‑257/98 P, Lucaccioni mot Kommissionen, REG 1999, s. I‑5251, punkt 23 ; förstainstansrätten den 14 maj 1998, T‑165/95, Lucaccioni mot Kommissionen, REGP 1998, s. I‑A‑203 och II‑627, punkt 72 ; förstainstansrätten den 15 december 1999, T‑300/97, Latino mot Kommissionen, REGP 1999, s. I‑A‑259 och II‑1263, punkterna 94 och 95

2.      Det framgår varken av domstolens rättspraxis eller av någon annan gemenskapsrättslig källa att det finns en allmän skyldighet för en gemenskapsinstitution att kontrollera en tjänstemans arbetsförmåga när denne frivilligt lämnar sin tjänst.

Om en tjänsteman anser att hans hälsotillstånd tvingar honom att lämna sin tjänst ankommer det på honom att, innan tjänsten lämnas, inge en ansökan i enlighet med artikel 90 i föreskrifterna om att invaliditetspension med stöd av artikel 78 ska beviljas. Vid underlåtelse att göra detta är tjänstemannen ensam ansvarig för att han inte har beviljats invaliditetspension, ifall han var berättigad sådan pension.

(se punkterna 130 och 131)

Hänvisning till förstainstansrätten den 26 februari 2003, T‑59/01, Nardone mot Kommissionen, REGP 2003, s. I‑A‑55 och II‑323, punkterna 38 och 40

3.      Advokatarvoden för tjänster som tillhandahållits under det administrativa förfarandet enligt artiklarna 90 och 91 i föreskrifterna utgör inte ersättningsgilla kostnader. Det är nämligen inte meningen med hänsyn till logiken i systemet för detta förfarande såsom följer av föreskrifterna att en tjänsteman ska ha advokatrepresentation under denna fas eftersom motparten i detta läge endast är administrationen som inte ska tolka klagomålen restriktivt, utan i stället utreda dem förutsättningslöst. En tjänsteman kan således endast i undantagsfall erhålla ersättning för kostnader eller advokatarvoden avseende rådgivning inom ramen för en skadeståndstalan.

(se punkterna 139 och 140)

Hänvisning till förstainstansrätten den 5 juli 1993, T‑84/91 DEP, Meskens mot Parlamentet, REG 1993, s. II‑757, punkt 14 ; förstainstansrätten den 6 maj 2004, T‑34/03, Hecq mot Kommissionen, REGP 2004, s. I‑A‑143 och II‑639, punkt 21, och där angiven rättspraxis; förstainstansrätten den 13 december 2005, T‑155/03, T‑157/03 och T‑331/03, Cwik mot Kommissionen, REGP 2005, s. I‑A‑411 och II‑1865, punkt 199, och där angiven rättspraxis 

4.      En första förutsättning för gemenskapens utomobligatoriska ansvar är att en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel enligt vilken enskilda tillerkänns rättigheter har konstaterats. Vad gäller denna förutsättning är det avgörande kriteriet för att en överträdelse av gemenskapsrätten ska anses vara tillräckligt klar att en gemenskapsinstitution uppenbart och allvarligt har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Redan den omständigheten att gemenskapsrätten har överträtts kan medföra att det ska anses vara en tillräckligt klar överträdelse, om institutionen endast förfogade över ett i hög grad begränsat, eller till och med obefintligt, utrymme för skönsmässig bedömning.

Förutsättningar för att utlösa gemenskapens ansvar för skador dess tjänstemän och före detta tjänstemän vållats på grund av överträdelse av gemenskapsrätten bör, såvida det inte finns något särskilt skäl för detta, inte skilja sig från de förutsättningarna som gäller för dess ansvar gentemot andra enskilda.

En gemenskapsinstitutions sjukvård bör med hänsyn till omsorgsplikten upplysa sin tjänsteman om alla sjukdomar som framgår av dennes journal och varna honom för alla beteenden som kan vara menliga för hans hälsa, vilket förutsätter att alla relevanta uppgifter och anvisningar i detta avseende delges tjänstemannen. Sjukvården bör även varsko tjänstemannen om riskfaktorer som kan medföra att en sjukdom framkallas. Ett eventuellt åsidosättande av dessa skyldigheter kan medföra skadeståndsansvar för den ifrågavarande institutionen. Omsorgsplikten är således en rättsregel vars åsidosättande kan utlösa Europeiska gemenskapens ansvar.

Kommissionen begår en klar överträdelse av omsorgsplikten då den förpliktar en tjänsteman att arbeta under hälsovådliga förhållanden och inte vidtar några åtgärder för att förbättra dessa förhållanden trots att förtroendeläkaren har uppmärksammat kommissionen på denna situation vid flera tillfällen.

(se punkterna 162, 164, 166 och 171-173)

Hänvisning till domstolen den 4 juli 2000, C‑352/98 P, Bergaderm och Goupil mot Kommissionen, REG 2000, s. I‑5291, punkterna 41, 43 och 44 ; förstainstansrätten den 25 september 1991, T‑36/89, Nijman mot Kommissionen, REG 1991, s. II‑699, punkterna 36 och 37 ; förstainstansrätten den 18 december 1997, T‑90/95, Gill mot Kommissionen, REGP 1997, s. I‑A‑471 och II‑1231, punkt 34 ; förstainstansrätten den 12 juli 2001, T‑198/95, T‑171/96, T‑230/97, T‑174/98 och T‑225/99, Comafrica och Dole Fresh Fruit Europe mot Kommissionen, REG 2001, s. II‑1975, punkt 134