61999C0251

I - Inledning

A - Bakgrund till tvisten

1. Efter att ha genomfört undersökningar av polypropylenbranschen den 13 och den 14 oktober 1983, i enlighet med artikel 14 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, Första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86, inledde Europeiska gemenskapernas kommission en utredning angående polyvinylklorid (nedan kallat PVC). Kommissionen genomförde därefter olika undersökningar i de berörda företagens lokaler samt begärde vid ett flertal tillfällen in upplysningar av dessa företag.

2. Den 24 mars 1988 inledde kommissionen på eget initiativ i enlighet med artikel 3.1 i förordning nr 17 ett förfarande riktat mot 14 tillverkare av PVC. Den 5 april 1988 tillställde kommissionen vart och ett av de berörda företagen ett meddelande om anmärkningar i enlighet med artikel 2.1 i kommissionens förordning nr 99/63/EEG av den 25 juli 1963 om sådana förhör som avses i artikel 19.1 och 19.2 i rådets förordning nr 17. Samtliga mottagare av meddelandena om anmärkningar inkom med yttranden under juni 1988. Med undantag av Shell International Chemical Company Ltd, som inte begärt att få yttra sig, hördes de andra företagen under september 1988.

3. Den 1 december 1988 avgav rådgivande kommittén för kartell- och monopolfrågor (nedan kallad rådgivande kommittén) sitt yttrande angående kommissionens utkast till beslut.

4. När förfarandet avslutats antog kommissionen beslut 89/190/EEG av den 21 december 1988 om ett förfarande enligt artikel 85 i EEG-fördraget (IV/31.865 - PVC) (nedan kallat det första PVC-beslutet). I detta beslut fastställde kommissionen påföljder för överträdelse av artikel 85.1 i EG-fördraget (nu artikel 81.1 EG) för följande PVC-tillverkare: Atochem SA, BASF AG, DSM NV, Enichem SpA, Hoechst AG (nedan kallat Hoechst), Hüls AG, Imperial Chemical Industries plc (nedan kallat ICI), Limburgse Vinyl Maatschappij NV, Montedison SpA, Norsk Hydro AS, Société artésienne de vinyle SA, Shell International Chemical Company Ltd, Solvay et Cie (nedan kallat Solvay) och Wacker-Chemie GmbH.

5. Samtliga företag, med undantag av Solvay, väckte talan om ogiltigförklaring av beslutet vid förstainstansrätten.

6. I beslut av den 19 juni 1990, Norsk Hydro mot kommissionen, avvisade förstainstansrätten detta företags talan.

7. De övriga målen förenades vad gällde det muntliga förfarandet och domen.

8. I dom av den 27 februari 1992, BASF m.fl. mot kommissionen, förklarade förstainstansrätten det första PVC-beslutet som nullitet.

9. Efter överklagande av kommissionen upphävde domstolen förstainstansrättens dom och ogiltigförklarade det första PVC-beslutet genom dom av den 15 juni 1994, kommissionen mot BASF m.fl.

10. Till följd av denna dom antog kommissionen den 27 juli 1994 ett nytt beslut riktat mot de tillverkare som berördes av det första PVC-beslutet, med undantag för Solvay och Norsk Hydro AS (kommissionens beslut 94/599/EG av den 27 juli 1994 om ett förfarande enligt artikel 85 i EG-fördraget (IV/31.865 - PVC) (EGT L 239, s. 14, nedan kallat det andra PVC-beslutet). I detta beslut fastställdes de böter som mottagarna av beslutet påfördes till samma belopp som hade påförts i det första PVC-beslutet.

11. Det andra PVC-beslutet innehåller följande bestämmelser:

"Artikel 1

BASF AG, DSM NV, Elf Atochem SA, Enichem SpA, Hoechst AG, Hüls AG, Imperial Chemical Industries plc, Limburgse Vinyl Maatschappij NV, Montedison SpA, Société artésienne de vinyle SA, Shell International Chemical Company Ltd och Wacker-Chemie GmbH har under de perioder som anges i föreliggande beslut överträtt artikel 85 i fördraget genom att (tillsammans med Norsk Hydro ... och Solvay ...) delta i ett avtal och/eller samordnat förfarande med början omkring augusti 1980, varvid de producenter som levererade PVC till den gemensamma marknaden deltog i regelbundna möten för att fastställa riktpriser och riktkvoter, planera samordnade initiativ i syfte att höja prisnivån samt övervaka genomförandet av denna otillåtna samverkan.

Artikel 2

De företag som anges i artikel 1 och som fortfarande är verksamma inom PVC-branschen, med undantag för Norsk Hydro ... och Solvay ..., vilka redan uppmanats att upphöra med överträdelsen, skall omedelbart upphöra med ovannämnda överträdelser (om detta inte redan skett) och skall i framtiden avstå från varje avtal eller samordnat förfarande inom PVC-sektorn, som kan ha samma eller liknande syfte eller verkan, inbegripet utbyte av sådan information som normalt omfattas av skyddet för affärshemligheter, och varigenom deltagarna direkt eller indirekt informeras om andra producenters produktion, leveranser, lagernivåer, försäljningspriser, kostnader eller investeringsplaner, eller varigenom de kan övervaka att uttryckliga eller underförstådda avtal eller samordnade förfaranden avseende priser eller uppdelning av marknaden inom gemenskapen fullgörs. Allt allmänt informationsutbyte mellan producenterna inom PVC-branschen skall ske på sådant sätt att upplysningar som gör det möjligt att identifiera enskilda producenters beteende utesluts. Företagen skall i synnerhet avstå från andra former av informationsutbyte som kan inverka på konkurrensen och som inte omfattas av ett sådant system.

Artikel 3

De företag som anges i detta beslut åläggs, till följd av den i artikel 1 konstaterade överträdelsen, följande böter:

i) BASF AG: böter på 1 500 000 ecu.

ii) DSM NV: böter på 600 000 ecu.

iii) Elf Atochem SA: böter på 3 200 000 ecu.

iv) Enichem SpA: böter på 2 500 000 ecu.

v) Hoechst AG: böter på 1 500 000 ecu.

vi) Hüls AG: böter på 2 200 000 ecu.

vii) Imperial Chemical Industries plc: böter på 2 500 000 ecu.

viii) Limburgse Vinyl Maatschappij NV: böter på 750 000 ecu.

ix) Montedison SpA: böter på 1 750 000 ecu.

x) Société artésienne de vinyle SA: böter på 400 000 ecu.

xi) Shell International Chemical Company Ltd: böter på 850 000 ecu.

xii) Wacker-Chemie GmbH: böter på 1 500 000 ecu."

B - Förfarandet vid förstainstansrätten

12. Företagen Limburgse Vinyl Maatschappij NV, Elf Atochem SA (nedan kallat Elf Atochem), BASF AG, Shell International Chemical Company Ltd, DSM NV och DSM Kunststoffen BV, Wacker-Chemie GmbH, Hoechst, Société artésienne de vinyle SA, Montedison SpA, ICI, Hüls AG och Enichem SpA väckte talan vid förstainstansrätten genom ansökningar som inkom till förstainstansrättens kansli mellan den 5 och den 14 oktober 1994.

13. Samtliga yrkade att det andra PVC-beslutet skulle ogiltigförklaras helt eller delvis och i andra hand att de ålagda böterna skulle upphävas eller sättas ned. Montedison SpA yrkade även att förstainstansrätten skulle förplikta kommissionen att utge skadestånd för kostnader som uppkommit till följd av ställandet av en bankgaranti och för andra kostnader som orsakats av det andra PVC-beslutet.

C - Förstainstansrättens dom

14. I dom av den 20 april 1999, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen (nedan kallad den överklagade domen), beslutade förstainstansrätten att

- förena målen vad gäller domen,

- ogiltigförklara artikel 1 i det andra PVC-beslutet i den mån det där anges att Société artésienne de vinyle SA deltog i den påtalade överträdelsen efter det första halvåret 1981,

- nedsätta de böter som Elf Atochem, Société artésienne de vinyle SA och ICI hade ålagts till 2 600 000, 135 000 respektive 1 550 000 euro,

- ogilla talan i övrigt,

- fatta beslut om rättegångskostnaderna.

D - Förfarandet vid domstolen

15. Enichem SpA (nedan kallat Enichem) har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 6 juli 1999, överklagat förstainstansrättens dom med stöd av artikel 49 i EG-stadgan för domstolen.

16. Enichem har yrkat att domstolen skall

- upphäva den överklagade domen i de delar som klaganden har ifrågasatt och i konsekvens därmed ogiltigförklara det andra PVC-beslutet,

- i andra hand upphäva den överklagade domen i de delar som avser klaganden och i konsekvens därmed upphäva eller sätta ned de böter som klaganden ålagts,

- förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna.

17. Kommissionen har yrkat att domstolen skall

- ogilla talan,

- förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna.

II - Bedömning

18. Enichem har till stöd för sitt överklagande åberopat tretton grunder som skall granskas i den ordning de har angetts i ansökan.

A - Grunden som avser att artikel 44.1 c i förstainstansrättens rättegångsregler har åsidosatts

19. Klaganden har kritiserat förstainstansrätten för att den, i punkt 41 i sin dom, konstaterade att Enichem i sin replikinlaga allmänt hade hänvisat till de grunder och argument som vissa av klagandena hade utvecklat gemensamt under det muntliga förfarandet vid förstainstansrätten den 13 och den 14 juni 1995 och för att den fastställde att en sådan allmän hänvisning till dessa handlingar, även om de bifogas repliken, inte kan ersätta en redogörelse för omständigheter, grunder och argument i denna inlaga.

20. Förstainstansrätten kom fram till att Enichems replik inte uppfyllde kraven i artikel 44.1 c i rättegångsreglerna, såvitt det i denna hänvisades till de gemensamma framställningarna, och därför skulle lämnas utan beaktande.

21. Enligt ordalydelsen i denna bestämmelse skall ansökan innehålla "föremålet för talan och en kortfattad framställning av grunderna för denna".

22. Enichem har anfört att förstainstansrätten tillämpade denna bestämmelse felaktigt eftersom

- de anmärkningar avseende förfarandet som hade utvecklats gemensamt hade framställts i ansökan och preciserades helt enkelt i repliken,

- de argument som anfördes under förhandlingen utgjorde en del av förfarandet och var kända för förstainstansrätten, eftersom de hade framställts vid denna,

- de invändningar som parterna, och i synnerhet Enichem, anförde mot de argument som kommissionen hade utvecklat till sitt försvar ingick i deras utveckling av talan,

- det förhållandet att klaganden i sin replik hänvisade till de handlingar som hade åberopats gemensamt innebar med nödvändighet att klaganden reservationslöst ställde sig bakom innehållet i dessa handlingar, och att förstainstansrätten inte behövde söka i bilagorna för att fastställa de argument på vilka ansökan eller repliken grundades.

23. Det måste i det avseendet konstateras att det förhållandet att en part i sin replik hänvisar till argument som framställts inom ramen för en gemensam utveckling av talan under ett muntligt förfarande vid förstainstansrätten i mål, som av den anledningen hade förenats, inte kan kritiseras.

24. För att inte det muntliga förfarandet helt skall förlora sin mening förutsätts förstainstansrätten känna till de argument som utvecklas vid detta tillfälle och parterna skall inte behöva upprepa dem i sina repliker.

25. Det förhållandet att en part fogar ombudens anteckningar avseende advokaternas sakframställningar till sin replikinlaga kan därför på sin höjd anses onödigt.

26. Förstainstansrätten har emellertid ingen skyldighet att hänvisa till dessa anteckningar, som kanske inte helt överensstämmer med det som har yttrats, utan kan begränsa sig till att hänvisa till de argument som parterna har utvecklat vid förhandlingen.

27. Om förstainstansrätten vägrar att beakta inlagor i de fall de innehåller argument som har utvecklats gemensamt, enbart på grund av att de inte har framställts på nytt i ovannämnda inlagor annat än genom en hänvisning till ombudens anteckningar som bifogas en sådan inlaga, gör den sig skyldig till felaktig rättstillämpning.

28. Av artikel 51 i EG-stadgan för domstolen framgår dock att ett överklagande endast kan grundas på ett rättegångsfel som kränker den överklagandes intressen.

29. Klaganden har i det avseendet endast förklarat att förstainstansrättens slutsats medförde att klagandens replik avseende fel i förfarandet inte beaktades i domen eller att det däri bortsågs från samtliga argument som hade utvecklats gemensamt. Detta är helt enkelt en allmän beskrivning av den verkan förstainstansrättens beslut fick, vilket inte är tillräckligt.

30. Klaganden har nämligen inte på ett tydligt sätt åberopat något argument som framställdes i dess replik vid förstainstansrätten och som inte beaktades av denna och har a fortiori inte på något sätt styrkt att detta argument hade kunnat inverka på förstainstansrättens bedömning om det hade beaktats.

31. Klaganden har således, i strid med kraven i artikel 51 i EG-stadgan för domstolen, inte angett någon specifik invändning av dennes intressen på grund av det fel i förfarandet som åberopats.

32. Det följer av det ovan anförda att talan inte kan vinna bifall på denna grund.

B - Grunden som avser åsidosättande av rättskraften

33. Enichem anser i motsats till förstainstansrätten att domen i det ovannämnda målet kommissionen mot BASF m.fl. slutgiltigt avgjorde PVC-ärendet och att kommissionen således inte hade befogenhet att anta ett nytt beslut.

34. Klaganden har i första hand åberopat artikel 54 i EG-stadgan för domstolen enligt vilken domstolen, om den inte önskar pröva vissa delar av den talan som är föremål för prövning vid denna, kan återförvisa målet till förstainstansrätten för avgörande. I förevarande fall prövade domstolen endast frågan huruvida väsentliga formföreskrifter hade åsidosatts, och eftersom detta i sig medförde att det första PVC-beslutet skulle ogiltigförklaras var det onödigt att undersöka klagandenas övriga grunder.

35. Enichem har därav slutit sig till att domstolen ansåg att den slutgiltigt avgjorde PVC-ärendet genom sin dom och att ogiltigförklaringen av det första PVC-beslutet rörde samtliga delar av detta beslut.

36. Jag gör inte samma bedömning.

37. Det framgår nämligen av domstolens rättspraxis att de skyldigheter som en dom om ogiltigförklaring ger upphov till för den institution vars rättsakt har ogiltigförklarats framgår av såväl domslutet som av domskälen till stöd för domslutet.

38. I förevarande fall fastställde domstolen i den första PVC-domen att det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras på grund av att kommissionens arbetsordning hade åsidosatts och domstolen preciserade uttryckligen, i punkt 78 i denna dom, att det därför saknades anledning att undersöka klagandenas övriga grunder.

39. Det är således uppenbart att domstolen inte avgjorde ovannämnda grunder och att kommissionen därigenom gavs en möjlighet att fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 176 i EG-fördraget (nu artikel 233 EG), det vill säga att vidta de åtgärder som var nödvändiga för att följa domen genom att anta ett nytt beslut i överensstämmelse med dess arbetsordning.

40. Det är i onödan som klaganden i andra hand har åberopat artikel 17 i förordning nr 17 som ger domstolen en oinskränkt rätt att pröva beslut varigenom kommissionen ålägger böter.

41. Klaganden har i detta avseende gjort gällande att domstolen kan avgöra tvisten i sin helhet med stöd av denna bestämmelse. Det framgår av punkt 56 i domstolens dom, i vilken samtliga formella och materiella grunder som anförts räknas upp, att domstolen gjorde detta i förevarande fall. Eftersom domstolen inte gav några anvisningar med avseende på förfarandet, genom att till exempel återförvisa ärendet till förstainstansrätten, omfattade domen samtliga omständigheter som framställdes vid domstolen.

42. Detta argument bygger på en felaktig tolkning av begreppet oinskränkt prövningsrätt. Denna rätt innebär att domstolen slutgiltigt kan avgöra ärendet, till exempel genom att ersätta kommissionens beslut med sitt eget med avseende på böterna. Däremot innebär det inte att domstolen i sin dom med nödvändighet ens har prövat de grunder som den uttryckligen ansåg saknade betydelse för att avgöra föremålet för tvisten, det vill säga den omtvistade rättsaktens giltighet.

43. Begreppet oinskränkt prövningsrätt anger domstolens befogenhet, men inte på vilket sätt domstolen utövar denna befogenhet i det konkreta fallet.

44. Det framgår av det ovan anförda att talan inte kan vinna bifall på denna grund.

C - Grunden som avser att åtgärder under förfarandet som föregick antagandet av det första PVC-beslutet är ogiltiga

45. Enichem har kritiserat förstainstansrätten för att den, i punkt 193 i den överklagade domen, fastställde att giltigheten av de förberedande åtgärder som vidtogs innan det första PVC-beslutet antogs inte ifrågasattes genom domstolens ogiltigförklaring av detta beslut.

46. Enligt klaganden är inte åtgärder som vidtas för att förbereda ett slutligt beslut autonoma, utan är i intellektuellt och organisatoriskt hänseende förbundna med den rättsakt med vilket det administrativa förfarandet avslutas. Föremålet för dessa åtgärder är nämnda beslut. Det förhållandet att det fel som låg till grund för ogiltigförklaringen endast rörde det avslutande skedet i beslutsprocessen har ingen avgörande betydelse.

47. Ett fel i förfarandet som påverkar giltigheten av det slutliga beslutet påverkar naturligtvis de åtgärder som vidtogs tidigare under det administrativa förfarandet.

48. Det skall noteras att frågan om vilken inverkan en ogiltigförklaring av ett slutligt beslut har med avseende på de åtgärder som vidtagits för att förbereda ett ogiltigförklarat slutligt beslut beror på följderna av domen om ogiltigförklaring. Dessa framgår, såsom ovan har klarlagts, av domskälen till domen om ogiltigförklaring.

49. Av dessa framgår vilka skyldigheter som den institution vars rättsakt har ogiltigförklarats har och särskilt huruvida den på nytt måste vidta förberedande åtgärder.

50. Det framgår inte av skälen till domen i det ovannämnda målet kommissionen mot BASF m.fl., genom vilken det första PVC-beslutet ogiltigförklarades, att ogiltigheten påverkade de åtgärder som hade vidtagits för att förbereda detta beslut.

51. Det framgår tvärtom att ogiltigförklaringen enbart berodde på förhållandet att kommissionen inte hade iakttagit det förfarande som särskilt föreskrivs för att slutgiltigt anta ett beslut. Ogiltigheten omfattade således inte de delar av förfarandet som föregick felet i förfarandet och på vilka ifrågavarande regler inte var tillämpliga.

52. Det skall erinras om att förstainstansrätten i sin dom för övrigt uttryckligen fastställde att det saknades anledning att undersöka övriga åberopade grunder, inklusive dem som avsåg giltigheten av de förberedande åtgärderna.

53. Situationen är således jämförbar med den som var föremål för prövning i målet Spanien mot kommissionen, vari domstolen fastställde, efter att en rättsakt ogiltigförklarats, att ett förfarande som syftar till att ersätta en ogiltigförklarad rättsakt kunde återupptas på exakt det stadium där rättsstridigheten hade uppstått.

54. De skillnader som enligt klaganden existerar mellan förevarande fall och domen i det mål som förstainstansrätten hänvisade till är enligt min mening irrelevanta.

55. Förhållandet att ogiltigförklaringen var partiell i det målet saknar betydelse, eftersom kommissionen i vilket fall som helst även i det fallet beslutade att ersätta beslutet med ett nytt.

56. Klaganden har emellertid tillagt att kommissionen, i domen i det ovannämnda målet Spanien mot kommissionen, var skyldig att vidta åtgärder för att verkställa domen om ogiltigförklaring enligt artikel 176 i fördraget genom att avhjälpa de fel som domstolen hade konstaterat, medan den i förevarande fall inte var tvungen att anta ett nytt beslut.

57. Det skall emellertid understrykas att kommissionen var tvungen att beakta följderna av domen i båda målen. Av detta följer att den i båda fallen var tvungen att beakta domen när den fastställde förfarandet för att anta, och innehållet i, den nya rättsakten. Förhållandet att den i det ena fallet var skyldig att anta en sådan rättsakt medan den i det andra fallet hade möjlighet att välja att inte göra det saknar relevans i förevarande fall.

58. Den fråga som uppkommer i dessa två fall är nämligen huruvida ogiltigförklaringen påverkar förfarandet för att anta, och innehållet i, den nya rättsakten, men inte själva rätten att anta ett nytt beslut.

59. Det framgår av det ovan anförda att talan inte kan vinna bifall på denna grund.

D - Grunden som avser felaktig tolkning och tillämpning av gemenskapsrätten med avseende på rätten till försvar i de fall ett beslut varigenom en överträdelse har fastställts ogiltigförklaras och antas på nytt

60. Enichem har kritiserat förstainstansrätten för att den, i punkterna 246-258, 260-268 och 270 i den överklagade domen, fastställde att det inte krävdes något nytt förhör med de berörda företagen, och att detsamma även gällde frågan om lämpligheten i att anta ett nytt beslut, eftersom det andra PVC-beslutet inte innehöll några nya anmärkningar i förhållande till det första PVC-beslutet.

61. Enichem har vidare gjort gällande att förstainstansrätten felaktigt ansåg att det, med hänsyn till att det inte var nödvändigt att hålla förhör med företagen, inte heller fanns någon anledning att sammanträda med rådgivande kommittén för kartell- och monopolfrågor (nedan kallad rådgivande kommittén). Nämnda kommitté fråntogs på det sättet sin uppgift att kontrollera och styra kommissionens utövande av sin befogenhet.

62. Enichem har slutligen, när det gäller förhörsombudet, tillagt att förstainstansrätten felaktigt ansåg att det räckte med de förhör som hade hållits med företagen år 1988 och att kommissionens beslut av den 24 november 1990 om förhör i samband med förfarande för tillämpning av artiklarna 85 och 86 i EEG-fördraget och artiklarna 65 och 66 i EKSG-fördraget, inte var tillämpligt vid den tidpunkten.

63. Ett sådant tidskriterium tyder på en uttrycklig och medveten begränsning av rätten till försvar, särskilt med hänsyn till att det andra PVC-beslutet antogs år 1994, vid vilken tidpunkt det ovannämnda beslutet av kommissionen av den 24 november 1990 hade varit i kraft sedan länge.

64. Det skall inledningsvis erinras om att det redan har klarlagts att giltigheten av de åtgärder som vidtogs för att förbereda det slutliga beslutet, inbegripet förhören med företagen, förhörsombudets ingripande och mötet med den rådgivande kommittén, vilka redan var avslutade när det första PVC-beslutet antogs, stod fast.

65. Av detta följer att förhör har hållits med företagen i överensstämmelse med tillämpliga förordningar, eftersom de har beretts tillfälle att yttra sig över de anmärkningar som riktas mot dem.

66. Det skall i det avseendet erinras om att det i artikel 19.1 i förordning nr 17 föreskrivs att kommissionen skall lämna företagen "tillfälle att yttra sig över dess anmärkningar" innan den fattar beslut.

67. I artikel 4 i förordning nr 99/63 preciseras i det avseendet att kommissionen i sina beslut endast skall ta upp sådana anmärkningar beträffande vilka företagen har haft tillfälle att yttra sig.

68. Det har dock inte gjorts gällande att det första PVC-beslutet skulle innehålla anmärkningar beträffande vilka företagen inte har haft tillfälle att yttra sig eller att det andra PVC-beslutet skulle innehålla ytterligare anmärkningar i förhållande till det första PVC-beslutet. Härav följer att det enligt förordningarna inte fordrades att nya förhör skulle hållas med företagen i förevarande fall.

69. Enichems påstående att förhören dessutom ger företagen möjlighet att yttra sig över andra aspekter i ärendet än anmärkningarna ändrar inte denna slutsats. Även om det påståendet är riktigt finns det ingen skyldighet för kommissionen att höra företagen avseende andra aspekter, eftersom, vilket redan har klarlagts, de tillämpliga förordningarna avser en rätt att yttra sig över anmärkningarna, vilken ingår som en naturlig del i rätten till försvar, eftersom det är just anmärkningarna som riktas mot dem som företagen skall försvara sig mot.

70. När det gäller möjligheten för kommissionen att inleda ett skriftligt kontradiktoriskt förfarande skall det påpekas att så länge kommissionen, såsom i förevarande fall, inte har någon skyldighet att höra parterna på nytt saknar formen för ett sådant hörande betydelse.

71. Såsom framgår av det ovan anförda innebär förhållandet att parterna inte behövde höras på nytt att det inte heller fanns någon anledning att kalla in förhörsombudet, vars uppgift per definition har anknytning till själva förhöret.

72. När det gäller samrådet med den rådgivande kommittén, framgår det av artikel 10.5 i förordning nr 17 att den skall yttra sig över utkastet till beslut. Klaganden har inte gjort gällande att det andra PVC-beslutet väsentligt skiljer sig från den lydelse som granskades av den rådgivande kommittén, eftersom klaganden endast har hänvisat till förstainstansrättens påstående, i punkt 252 i den överklagade domen, enligt vilket det nya beslutet antogs under andra faktiska och rättsliga omständigheter än de som förelåg då det första beslutet antogs. Förstainstansrätten tillade dock i samma mening att detta inte betyder att beslutet innehåller nya anmärkningar.

73. Om det inte föreligger några sådana väsentliga ändringar uppställer inte förordningen, enligt min mening, några krav på att på nytt samråda med den rådgivande kommittén angående en lydelse som i huvudsak är identisk med den som den redan har yttrat sig över.

74. Det följer av det ovan anförda att talan inte kan vinna bifall på denna grund.

E - Grunden som avser otillräcklig motivering i fråga om beslutet att anta det andra PVC-beslutet efter det att det första PVC-beslutet hade ogiltigförklarats

75. Enichem har kritiserat förstainstansrätten för att den, i punkterna 386 och 387 i den överklagade domen, underkände dess grund under vilken den hade gjort gällande att artikel 190 i EG-fördraget (nu artikel 253 EG) hade åsidosatts i den mån kommissionen inte hade förklarat varför den beslutade att återuppta sina anmärkningar och de ålagda böterna femton år efter uppkomsten av de beteenden som företagen klandras för och sex år efter det första PVC-beslutet.

76. Enligt klaganden tolkade förstainstansrätten kommissionens motivationsskyldighet mycket restriktivt genom att godta att första övervägandet i det andra PVC-beslutet, som helt enkelt avser fördraget, utgör en formell hänvisning till kommissionens föreskrivna uppgifter och således uppfyllde motiveringsskyldigheten beträffande institutionens intresse av att konstatera en överträdelse och vidta straffåtgärder avseende de berörda företagen. Med hänsyn till den kontrollfunktion klagande anser att motiveringsskyldigheten har, med avseende på kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning, borde denna skyldighet tolkas extensivt så att inte kommissionens beslut undgår en sådan lagenlighetskontroll.

77. Detta är enligt klaganden ännu viktigare i förevarande fall med hänsyn till att kommissionen har utövat sin befogenhet på ett nytt sätt och gått utöver sin egen praxis genom att anta ett nytt beslut efter det att domstolen ogiltigförklarat ett tidigare beslut.

78. Det skall emellertid understrykas att förstainstansrätten med rätta erinrade om att fördraget ger kommissionen ett utrymme för skönsmässig bedömning i syfte att genomföra de tvingande bestämmelserna på det konkurrensrättsliga området och att kommissionen därför inte var skyldig att ytterligare förklara skälen för att den antog ett nytt beslut.

79. Det följer emellertid av fast rättspraxis att omfattningen på motiveringsskyldigheten för den institution som antagit rättsakten beror på vilken sorts rättsakt det är fråga om. I synnerhet om beslutet att anta denna rättsakt följer av institutionens utrymme för skönsmässig bedömning krävs det ingen särskild motivering i det avseendet.

80. Skillnad måste i det sammanhanget naturligtvis göras mellan skyldigheten att ange skälen för att anta en rättsakt, som klagandens grund avser, och skyldigheten att motivera innehållet i beslutet, vilken inte påstås ha åsidosatts och som innebär att beslutet skall innehålla tillräckligt med upplysningar beträffande den överträdelse som mottagaren av beslutet anklagas för, skälen för att kommissionen anser att nämnda överträdelse ägt rum och vilka skyldigheter som mottagaren kommer att åläggas.

81. Det framgår av det ovan anförda att talan inte kan vinna bifall på denna grund.

F - Grunden som avser en felaktig rättstillämpning med avseende på följderna av att det inte fanns något samband mellan de två handlingar som låg till grund för kommissionens påståenden

82. Enichem har anmärkt på att förstainstansrätten, i punkt 670 i den överklagade domen, ansåg att ordalydelsen av planeringshandlingarna, titulerade "checklist" respektive "response to proposals", inte medgav den slutsatsen som kommissionen hade dragit, det vill säga att den andra planeringshandlingen utgjorde övriga PVC-producenters svar på ICI:s förslag i den första handlingen.

83. Klaganden har kritiserat förstainstansrätten för att den trots detta, i punkt 671 i den överklagade domen, fastställde att denna omständighet inte påverkar kommissionens bevisföring, eftersom kommissionen hade förebringat ett flertal handlingar som styrkte förekomsten av de åtgärder som beskrivs i det andra PVC-beslutet och att det av planeringshandlingarna framgick att det förekom planer på en konkurrensbegränsande samverkan inom företaget ICI.

84. Klaganden har vidare kritiserat förstainstansrätten för att den godtog påståendet att planeringshandlingarna utgjorde grunden för de samråd och diskussioner som ägde rum mellan producenterna och som ledde till att de otillåtna planerade åtgärderna faktiskt vidtogs samt för att den ansåg att kommissionens slutsats således var riktig vad gäller att planeringshandlingarna kunde anses som ursprunget till den konkurrensbegränsande samverkan som kom till stånd under de påföljande veckorna.

85. Klaganden anser att förstainstansrätten därigenom ändrade påståendet väsentligt. Överträdelsen som förstainstansrätten således ansåg föreligga var klart mindre allvarlig än vad kommissionen hade gjort gällande, eftersom det inte längre förelåg något formellt samtycke till den konkurrensbegränsande samverkan och varaktigheten förkortades med hänsyn till att det inte längre framgick av handlingarnas datering när deltagandet i överträdelsen hade påbörjats. Förstainstansrätten drog inte konsekvenserna av detta.

86. Det framgår av det ovan anförda att klaganden i huvudsak har kritiserat förstainstansrätten för att den, i likhet med kommissionen, ansåg att planeringshandlingarna kunde anses som ursprunget till den konkurrensbegränsande samverkan trots att den, i motsats till kommissionen, ansåg att det inte framgick av planeringshandlingarna att den ena utgjorde producenternas svar på de förslag som den andra handlingen utgjorde.

87. Bedömningen av bevisvärdet avseende sådana handlingar ankommer definitivt på förstainstansrätten, eftersom den rör faktiska omständigheter. Det framgår av fast rättspraxis att en sådan bedömning inte är underställd domstolens prövning, med förbehåll för det fall då omständigheterna har missuppfattats.

88. Det skall således undersökas om det rör sig om en sådan situation i förevarande fall. Det framgår av lydelsen av den överklagade domen att så inte är fallet.

89. I motsats till klagandens påstående fastställde domstolen nämligen inte att det saknades samband mellan de två handlingarna. Visserligen ansåg den inte att det var styrkt att den ena handlingen utgjorde svaret på den andra, men den ansåg att det fanns ett tydligt samband mellan de två planeringshandlingarna.

90. Förstainstansrätten uttryckte sig nämligen enligt följande i punkt 668 i den överklagade domen:

"Argumentet att de två planeringshandlingarna saknar koppling till varandra kan inte godtas. För det första påträffades dessa handlingar i ICI:s lokaler och de var rent faktiskt sammanfogade. Vidare innehåller kontrollistan en uppräkning av vissa frågor som rent allmänt gäller systemen för kontroll av försäljningsvolymer och prisreglering. Dessa frågor behandlas mer i detalj i svaret på förslagen. För övrigt återfinns vissa mer detaljerade punkter i båda handlingarna. Detta gäller hänvisningen till en tremånaders stabiliseringsperiod, möjligheten att höja priserna under det sista kvartalet 1980, nödvändigheten av att finna en lösning för hur ny produktionskapacitet skall beaktas eller möjligheten till avvikelser i förhållande till de förutbestämda marknadsandelarna, med samma hänvisning till en tröskel på 5 procent samt till de reservationer som gjorts i det avseendet. Man kan således inte påstå att dessa handlingar saknar samband."

91. Dessutom underströk den att det klart framgick av dessa handlingar att det förekom planer på en konkurrensbegränsande samverkan och att kommissionen hade tillhandahållit ett flertal handlingar som styrkte förekomsten av de åtgärder som beskrivs i beslutet. Slutligen noterade förstainstansrätten att det fanns ett nära samband mellan dessa åtgärder och de som beskrivs i dessa handlingar.

92. Under dessa förhållanden anser jag inte att förstainstansrätten kan anklagas för att ha missförstått de faktiska omständigheterna genom att anse att planeringshandlingarna utgjorde grunden för de samråd och diskussioner som ägde rum mellan producenterna och som ledde till att de otillåtna planerade åtgärderna faktiskt vidtogs.

93. Eftersom förstainstansrätten på så sätt kom fram till samma slutsats som kommissionen är det inte möjligt att, såsom klaganden har gjort, hävda att den väsentligt ändrade anklagelsen med avseende på både svårighetsgrad och varaktighet, som var de kriterier som förstainstansrätten var skyldig att beakta.

94. Det skall för övrigt understrykas att det inte framgår av ordalydelsen av kommissionens beslut att den, i sin bedömning av överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet, utgick ifrån antagandet att handlingen "response to proposals" utgjorde ett formellt samtycke till förslaget på att inleda en konkurrensbegränsande samverkan från de andra producenterna.

95. Kommissionen gör ingen skillnad på de företag som bidrog till att skapa en konkurrensbegränsande samverkan genom att formellt ge sitt samtycke och de företag som enbart deltog i en samverkan som andra hade inlett.

96. När det gäller bedömningen av överträdelsens varaktighet anser visserligen kommissionen att datumet för ICI:s förslag är relevant men utan att för den skull referera till svaren på dessa. Kommissionen beaktade även, och i synnerhet, det datum då en ny mötesordning infördes.

97. Det framgår av det ovan anförda att talan inte kan vinna bifall på denna grund.

G - Grunden som avser att företagen tillskrevs ett kollektivt ansvar

98. Enichem har kritiserat förstainstansrätten för att den, i strid med den allmänna principen om personligt ansvar, i punkterna 768-780 i den överklagade domen, tillskrev Enichem ett kollektivt ansvar.

99. Klaganden har i det avseendet erinrat om att planeringshandlingarna, i den mån förstainstansrätten själv godtog att dessa inte återgav det tillfälle då en gemensam vilja uttrycktes, utan att de snarare var ett förslag från ICI, inte kunde utgöra bevis för att Enichem kände till den gemensamma planen.

100. Enligt klaganden kan inte heller förstainstansrätten med framgång hävda att denna kunskap med nödvändighet förvärvades under mötena. Det finns nämligen inga bevis för att klaganden skulle ha deltagit flitigt vid mötena. Det har inte fastställts på vilka specifika möten klaganden skulle ha närvarat men det är klarlagt att klaganden inte deltog i samtliga möten.

101. Förstainstansrätten kunde därför inte med framgång tillskriva Enichem ansvaret för samtliga överträdelser genom att presumera att denne kände till samtliga delar av den konkurrensbegränsande samverkan.

102. I den mån denna grund inte bara skall tolkas som ett ifrågasättande av förstainstansrättens bedömning av det bevismaterial som avsåg Enichems deltagande i möten inom ramen för den konkurrensbegränsande samverkan, vilken det enligt domen i det ovannämnda målet Hilti mot kommissionen är uppenbart att den inte kan tas upp till sakprövning, förtjänar den även följande kommentarer.

103. Förstainstansrätten har, inom ramen för de redogörelser som klaganden har kritiserat, citerat flera stycken i det andra PVC-beslutet av vilka det tydligt framgår att kommissionen ansåg att ett företag inte bara ansvarade för sitt direkta deltagande i någon specifik del av den konkurrensbegränsande samverkan, utan även för samverkan som helhet. Det personliga ansvaret omfattar med andra ord en delaktighet i samverkan till följd av ett deltagande i möten vid vilka genomförandet av denna samverkan planerades, utan att det för den skull behövde vara styrkt att företaget i fråga även hade konkret del i samtliga åtgärder som vidtogs.

104. Förstainstansrätten hänvisade, i punkt 768 i sin dom, till punkt 25 andra stycket i det andra PVC-beslutet där kommissionen har angett följande: "Vad beträffar det praktiska förebringandet av bevisningen anser kommissionen att det inte bara är nödvändigt att med övertygande bevisning styrka att det förelåg en konkurrensbegränsande samverkan, utan även att styrka att varje presumerad deltagare anslöt sig till det gemensamma systemet. Det innebär dock inte att det nödvändigtvis krävs handlingar som bekräftar att varje deltagare deltog i varje del av överträdelsen."

105. I den följande punkten citerade förstainstansrätten punkt 31 in fine i det andra PVC-beslutet vari anges att "det centrala i detta ärende är att producenterna slöt sig samman under en lång tid för att uppnå ett gemensamt otillåtet syfte, och varje deltagare har inte bara ansvar för sitt direkta deltagande, utan delar även ansvaret för den konkurrensbegränsande samverkan i sin helhet".

106. Kommissionens påstående, vilket förstainstansrätten godtog, innebär att företagen anses ansvariga för att ha deltagit i de möten som hölls inom ramen för den konkurrensbegränsande samverkan utöver ansvaret för delaktighet i en specifik del av den konkurrensbegränsande samverkan.

107. Detta överensstämmer med ordalydelsen i artikel 85 i fördraget enligt vilken deltagandet i ett samordnat förfarande som har till syfte att begränsa konkurrensen, utgör en överträdelse, utan att ett konkurrensbegränsande resultat behöver ha fastställts.

108. Går det att anse att förstainstansrätten i enlighet med klagandens påstående tillskrev företagen ett kollektivt ansvar?

109. Jag anser inte att det är möjligt.

110. Det framgår av redogörelsen ovan att företagets individuella ansvar inte begränsades till dess delaktighet i vissa delar av den konkurrensbegränsande samverkan, utan omfattade även dess medverkan i vad man skulle kunna kalla den allmänna administrationen av denna samverkan.

111. Detta påstående är inte stötande på något sätt och kan inte anses utgöra ett erkännande av något som helst kollektivt ansvar. Det är tvärtom inte alls onormalt att till exempel anse att ett företag som endast vid få tillfällen har deltagit i de möten vid vilka den konkurrensbegränsande samverkan leddes inte har ett lika stort ansvar som ett företag som deltagit flitigt, även om kommissionen inte lyckas styrka mer än att båda företagen har medverkat i samma delar av denna samverkan.

112. Omfattningen av det individuella ansvaret beror således både på delaktigheten i vissa delar av den konkurrensbegränsande samverkan och på en mer allmän medverkan i genomförandet av denna samverkan - vilken kommissionen har kallat ett ansvar för ledningen av den konkurrensbegränsande samverkan i sin helhet - utan att det för den skull innebär att det skulle föreligga ett kollektivt ansvar.

113. Enichem har emellertid hänvisat till förstainstansrättens rättspraxis, enligt vilken det är möjligt att avstå från att hålla ett företag ansvarigt för vissa specifika omständigheter om det inte går att styrka att det har deltagit i möten vid vilka vissa specifika initiativ har diskuterats.

114. Det skall emellertid påpekas att möjligheten att avstå ifrån att hålla ett företag ansvarigt för vissa omständigheter innebär inte att företaget inte är ansvarigt för dess delaktighet i förfarandet som helhet, det vill säga för dess medverkan i möten som utan tvivel haft ett konkurrensbegränsande syfte, närmare bestämt att administrera en samverkan.

115. Det individuella ansvar som beskrivs i punkt 112 förutsätter naturligtvis att det kan styrkas att det enskilda företaget ifråga både har deltagit i nämnda möten och i specifika delar av den konkurrensbegränsande samverkan och att straffåtgärden står i proportion till omfattningen av det som har styrkts.

116. Förstainstansrätten godtog detta krav, eftersom den ur allmän synvinkel, i punkterna 774 och 777 i den överklagade domen, underströk att kommissionen i föreliggande fall ansåg att den hade styrkt att var och en av producenterna hade deltagit i mötena som bland annat hade till syfte att fastställa gemensamma priser, och, i det enskilda fallet, hade kontrollerat om så var fallet avseende respektive klagande. Detta ledde till att förstainstansrätten, i punkterna 931-941 i den överklagade domen, slöt sig till att det personliga ansvar som Enichem tillskrivits var styrkt vad gäller deltagande i möten eller i specifika delar av den konkurrensbegränsande samverkan, och utan att det har gjorts gällande att bevisningen skulle ha missuppfattats.

117. Det går emellertid inte att inom ramen för överklagandet ifrågasätta förstainstansrättens bedömning av bevisen för klagandens delaktighet i överträdelsen.

118. Det följer av det ovan anförda att talan inte kan vinna bifall på denna grund.

H - Grunden som avser otillräcklig tillgång till handlingarna i ärendet

119. Enichem har kritiserat förstainstansrätten för att den fastställde att de fel som kommissionen hade gjort sig skyldig till när det gäller företagens rätt till tillgång till handlingarna i ärendet inte i sig medförde att det andra PVC-beslutet skulle ogiltigförklaras och att en överträdelse av rätten till försvar endast uppkommer om företagens möjligheter till försvar verkligen har påverkats.

120. Klaganden har invänt mot den metod som förstainstansrätten använde för att bedöma bevisvärdet på de handlingar som kommissionen inte hade lämnat ut och har i synnerhet kritiserat förstainstansrätten för att den underkände en stor del av dessa handlingar, utan att ens granska dem, på grund av att de var daterade antingen före eller efter den period som beaktades.

121. Klaganden anser dessutom att underlåtenheten att inte lämna ut samtliga handlingar i ärendet, med undantag för hemliga eller interna handlingar, i sig innebär ett åsidosättande av rätten till försvar.

122. Klaganden har gjort gällande att förstainstansrättens metod innebär en omvänd bevisbörda i förevarande fall genom att företagen tvingades att i efterhand bevisa att vissa dokument hade kunnat vara till nytta för dem, och att kommissionen gavs möjlighet att vägra tillgång till handlingarna i ärendet utan praktiska konsekvenser.

123. Klaganden har således gjort gällande att enbart konstaterandet av en ofullständig tillgång till handlingarna i ärendet, med undantag för hemliga handlingar och kommissionens interna handlingar, medför att kommissionens beslut skall ogiltigförklaras.

124. Detta påstående vinner inget stöd i rättspraxis. Av denna framgår tvärtom att underlåtenheten att offentliggöra handlingarna medför att kommissionens beslut skall ogiltigförklaras endast om det kan visas att detta har kunnat påverka beslutets innehåll på ett för klaganden negativt sätt. Underlåtenheten att offentliggöra en handling som inte skulle haft någon betydelse för företagets försvar påverkar däremot inte giltigheten av beslutet enligt denna rättspraxis.

125. Det skall i det avseendet understrykas att det inte är tillgången till handlingarna i ärendet som är själva syftet med denna rätt, utan syftet är att ge företagen möjlighet att förbereda ett effektivt försvar. En naturlig följd härav är att en kränkning av rätten till tillgång till handlingarna som inte påverkar ovannämnda rätt således inte medför att det omtvistade beslutet skall ogiltigförklaras.

126. Det var således på goda grunder som förstainstansrätten fann att underlåtenheten att offentliggöra handlingarna enligt gällande rättspraxis medför att det omtvistade beslutet skall ogiltigförklaras endast om det kan visas att detta har kunnat påverka beslutets innehåll på ett för klaganden negativt sätt.

127. Det var således helt följdriktigt att förstainstansrätten undersökte huruvida detta villkor var uppfyllt i förevarande fall. Det är svårt att se på vilket sätt denna rättspraxis hade kunnat tillämpas annorlunda utan att göra nämnda villkor fullständigt verkningslöst. Det är således felaktigt av klaganden att kritisera förstainstansrätten för att överhuvudtaget genomföra undersökningen i fråga.

128. Enichem anser dessutom att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till en felaktig bedömning inom ramen för denna undersökning.

129. Det skall emellertid konstateras att bedömningen av huruvida en viss handling kan vara användbar för klagandens försvar rör de faktiska omständigheterna, vilka inte är underställda domstolens prövning inom ramen för ett överklagande.

130. Klaganden har emellertid gjort gällande att det är själva undersökningsmetoden som är felaktig, i den mån förstainstansrätten systematiskt uteslöt handlingar daterade före eller efter den period som var föremål för undersökning. Det är dock fullt tänkbart att dessa handlingar innehöll uppgifter som rörde undersökningsperioden och att de eventuellt hade kunnat vara till nytta för klagandens försvar.

131. Det skall, utan att behöva undersöka huruvida detta argument kan tas upp till sakprövning, konstateras att det inte är avgörande för utgången. Oavsett om det anses välgrundat eller inte ankommer det fortfarande på klaganden att styrka förekomsten av specifika handlingar beträffande vilka förstainstansrätten felaktigt ansåg att underlåtenheten att offentliggöra dem inte innebar en kränkning av företagets rätt till försvar.

132. Det räcker nämligen inte med att klaganden enbart har gjort ett abstrakt påstående om att förstainstansrätten tillämpade ett felaktigt bedömningskriterium. Det måste även styrkas att ett sådant fel fick till följd att en handling, som enligt förstainstansrättens bedömning, med hänsyn till dess datering, inte kunde vara till nytta för klagandens försvar, tvärtom innehöll uppgifter som hade kunnat åberopas av klaganden.

133. Detta är i ännu högre grad riktigt med hänsyn till att klagandens påstående, att förstainstansrätten skulle ha uteslutit vissa handlingar enbart på grund av deras datering, helt strider mot punkt 1040 i den överklagade domen i vilken förstainstansrätten fastställde att "vid denna bedömning [skall] inte heller beaktas de handlingar och utdrag ur handlingar som sökandena har åberopat, om de avser en period som föregick den konkurrensbegränsande samverkan eller en period efter det datum då överträdelsen upphörde och som kommissionen beaktade vid fastställandet av böterna. I det syftet är det inte handlingens datum som är av betydelse, utan huruvida det utdrag som sökandena har åberopat är relevant för den period då överträdelsen pågick".

134. Klaganden har i varje fall inte angivit en enda handling som hade kunnat vara till nytta för dess försvar och beträffande vilken förstainstansrätten därför felaktigt ansåg att underlåtenheten att offentliggöra den inte innebar en kränkning av företagets rätt till försvar.

135. Av detta följer att klaganden inte har styrkt att den felaktighet som förekommit när det gäller tillgången till handlingarna i ärendet på något sätt skulle ha påverkat dess möjlighet till försvar.

136. Talan kan således inte vinna bifall på denna grund.

I - Grunden som avser att klaganden felaktigt ansågs ansvarig för överträdelsen i sin egenskap av holdingbolag i en koncern så att bötesbeloppet kunde fastställas i förhållande till holdingbolagets omsättning

137. Enichem har kritiserat förstainstansrätten för att den, i punkterna 978-992 i den överklagade domen, godtog att detta företag stod som mottagare av det andra PVC-beslutet i egenskap av holdingbolag i koncernen ENI, vilken var ansvarig för överträdelsen i stället för Enichem Anic som var ett av de företag inom koncernen som var verksamt på PVC-marknaden. Klaganden har gjort gällande att valet av mottagare gjordes i syfte att kunna beakta holdingbolagets omsättning, vilken var mycket större än det verksamhetsdrivande bolagets omsättning. Klaganden har yrkat att detta val skall anses vara felaktigt och det andra PVC-beslutet därför skall ogiltigförklaras.

138. Klaganden har i synnerhet kritiserat förstainstansrättens konstaterande i punkt 986 i den överklagade domen, i vilken förstainstansrätten uttryckte sig enligt följande:

"I föreliggande fall framgår dock att kommissionen, vilket den har rätt till (bland annat domstolens dom av den 15 juli 1970 i det ovannämnda målet Boehringer mot kommissionen, punkt 55, och av den 8 november 1983 i de förenade målen 96/82-102/82, 104/82, 105/82, 108/82 och 110/82, IAZ m.fl. mot kommissionen, REG 1983, s. 3369, punkterna 51-53), på förhand fastställde böternas totalbelopp, som därefter fördelades på företagen i förhållande till vart och ett av företagens genomsnittliga marknadsandel och med hänsyn till eventuella förmildrande eller försvårande omständigheter. Följaktligen har holdingbolagets omsättning inte beaktats vid fastställandet av de individuella böter som ålagts sökanden, bortsett från tillämpningen av artikel 15.2 i förordning nr 17 där det fastställts en maximigräns för de böter som kommissionen kan ålägga ..."

139. Det skall understrykas att Enichem inte har ifrågasatt huruvida kommissionens beräkningsmetod utgjorde en felaktig rättstillämpning inom ramen för denna grund, vilket obestridligen är en rättsfråga som i sig kan blir föremål för domstolens kontroll. Klaganden har nämligen enbart ifrågasatt förstainstansrättens slutsats om att kommissionen inte beaktade de berörda företagens omsättning när den fastställde bötesbeloppen.

140. Förstainstansrättens slutsats i fråga om den metod som kommissionen använde för att fastställa bötesbeloppen bygger på dess bedömning av faktiska omständigheter som inte kan bli föremål för domstolens kontroll inom ramen för ett överklagande, med förbehåll för att förstainstansrätten har missuppfattat de faktiska omständigheterna.

141. Det måste därför konstateras att klaganden inte har anfört något indicium på att det skulle föreligga någon sådan missuppfattning. Klaganden har nöjt sig med att med eftertryck upprepa sina tvivel i fråga om tillförlitligheten av förstainstansrättens slutsats.

142. Klagandens antydan om att omsättningen måste ha varit relevant med hänsyn till att kommissionen inte får ålägga böter som överstiger tio procent av omsättningen i det företag som gjort sig skyldig till en överträdelse enligt artikel 15.2 i förordning nr 17, vederlägger inte denna slutsats.

143. Förhållandet att omsättningen beaktades i enlighet med denna bestämmelse innebär nämligen inte, i motsats till klagandens påstående, att den var relevant i något annat avseende än för att fastställa böternas maximigräns, vilken det inte påstås ha överskridits. Klaganden har för övrigt inte bestridit kommissionens påstående att böterna varken uppgår till tio procent av det verksamhetsdrivande bolagets omsättning eller, a fortiori, holdingbolagets omsättning.

144. Klagandens påstående att förstainstansrätten själv hade bekräftat att företagets omsättning ingick bland de omständigheter som beaktades för att fastställa ett totalbelopp innan böterna fördelades mellan de berörda företagen är dessutom felaktigt. Av ordalydelsen i punkt 1174 och följande punkter i den överklagade domen framgår endast att förstainstansrätten ansåg att kommissionen hade beaktat "de inblandade företagens totala storlek".

145. Det framgår av sammanhanget att förstainstansrätten avsåg punkterna 51-53 i det andra PVC-beslutet, av vilka det framgår att kommissionen, bland de kriterier som beaktades, beaktade det förhållandet att de berörda företagen "i princip representerade hela" PVC-marknaden. Förstainstansrätten hänvisade således inte till företagens omsättning, vilket inte är förvånande, eftersom de mottagare av det andra PVC-beslutet som åsyftas inte heller gör det.

146. Det framgår av det ovan anförda att eftersom kommissionen, i motsats till klagandens påstående, inte beaktade de berörda företagens omsättning vid fastställandet av böterna, är frågan huruvida ansvaret för överträdelsen, i detta syfte, borde ha tillskrivits det verksamhetsdrivande bolaget i stället för holdingbolaget inte relevant.

147. Talan kan således inte vinna bifall på denna grund.

J - Grunden som avser att artikel 15.2 i förordning nr 17 har åsidosatts

148. Enichem har påstått att förstainstansrätten, i punkterna 1146-1148 i den överklagade domen, felbedömde sambandet mellan omsättningen för det räkenskapsår som föregick kommissionens beslut, till vilken artikel 15.2 i förordning nr 17 hänvisar, och bötesbeloppets storlek.

149. Förstainstansrätten underkände felaktigt klagandens anmärkning enligt vilken kommissionen, i det andra PVC-beslutet, hade fastställt ett bötesbelopp som i absoluta tal var identiskt med det belopp som fastställdes i det första PVC-beslutet, utan att ta hänsyn till omständigheten att, under dessa omständigheter, förhållandet mellan den omsättning som beaktades och det, i det andra PVC-beslutet, fastställda bötesbeloppet nödvändigtvis skilde sig från förhållandet mellan den omsättning som beaktades och det bötesbelopp som fastställdes i det första PVC-beslutet.

150. Jag delar förstainstansrättens bedömning att kraven i artikel 15.2 i förordning nr 17 är uppfyllda, med hänsyn till att böterna inte överstiger tio procent av det berörda företagets omsättning från det räkenskapsår som föregick beslutet.

151. Detta framgår nämligen av den klara ordalydelsen i denna bestämmelse.

152. Den omständighet som Enichem har anfört i det avseendet, det vill säga att förhållandet mellan omsättningen och bötesbeloppet nödvändigtvis skilde sig åt i de två besluten saknar relevans enligt denna bestämmelse när, som i förevarande fall, tröskelnivån på 10 procent inte har överskridits.

153. Denna bestämmelse syftar enbart till att fastställa en maximigräns för hur mycket böter kommissionen får ålägga. Däremot syftar den inte till att i detalj ange förhållandet mellan bötesbeloppet och det bötfällda företagets omsättning.

154. Klaganden har i det avseendet anfört skyldigheten att se till att påföljden varken blir orimligt hård eller otillräcklig. Det är ostridigt att proportionalitetsprincipen skall tillämpas på området. Men för att säkerställa att denna princip iakttas måste en rad omständigheter förutom omsättningen beaktas, vilket för övrigt åskådliggörs i förevarande fall, i vilket kommissionen har beaktat en mängd kriterier såsom de ifrågavarande handlingarnas svårighetsgrad, produktens betydelse och företagens marknadsandelar.

155. Det bötesbelopp som framstår som rimligt står inte enbart i matematisk relation till föregående räkenskapsårs omsättning utan bestäms utifrån samtliga kriterier.

156. Av detta följer att förstainstansrätten med rätta ansåg att artikel 15.2 i förordning nr 17 inte hade åsidosatts.

K - Grunden som avser otillräcklig motivering med avseende på den beräkningsmetod som användes för att fastställa bötesbeloppet

157. Enichem har hävdat att punkterna 1172-1184 i den överklagade domen, i vilka förstainstansrätten prövade grunden under vilken det hade anförts att det förelåg otillräcklig motivering med avseende kriterierna för beräkning av det fastställda bötesbeloppet, motsäger punkterna 986 och 1191 i domen och att de är oförenliga med senaste rättspraxis i fråga om kommissionens motiveringsskyldighet.

158. Klaganden har noterat att förstainstansrätten för att underkänna denna grund granskade punkterna 51-54 i det andra PVC-beslutet och kom till slutsatsen att dessa innehöll tillräckliga och relevanta uppgifter om de kriterier som hade beaktats, bland vilka, i punkt 53 i beslutet, "[företagens] respektive betydelse på PVC-marknaden" ingick.

159. En producents betydelse på marknaden kan lika gärna fastställas på grundval av dess marknadsandel som dess omsättning. Detta uttryck är därför enligt klaganden tvetydigt.

160. Enligt klaganden motsade förstainstansrätten sig själv genom att hävda att marknadsandelen var ett avgörande kriterium och att motiveringen var tillräcklig, eftersom denna i bästa fall enbart bestod av en tvetydig hänvisning till marknadsandelarna.

161. Enichem har tillagt att kommissionen borde vara skyldig att ange sina beräkningar i skälen till beslutet för att inte företagen och gemenskapsdomstolarna ska behöva gissa sig till hur dessa allmänna kriterier har översatts till siffror men också för att parterna skall kunna yttra sig över dem och för att gemenskapsdomstolarna skall kunna kontrollera deras lagenlighet.

162. Det var således felaktigt att förstainstansrätten, i punkt 1180 i den överklagade domen, endast angav att det var "önskvärt" att företagen i detalj får kännedom om hur de böter som har ålagts dem har beräknats, utan att för den skull vara tvungna att väcka talan mot kommissionens beslut.

163. Detta argument saknar fog.

164. Det skall erinras om att förstainstansrätten, i punkt 1183 i den överklagade domen, faktiskt konstaterade att klaganden redan kände till den detaljerade beräkningsmetod som använts för att fastställa de ålagda böterna med hänsyn till att då talan väcktes mot det första PVC-beslutet begärde förstainstansrätten att kommissionen skulle göra förtydliganden under sammanträdet avseende beräkningen av de böter som ålagts. För det ändamålet ingav kommissionen en tabell som upprättats av densamma, som bifogades ansökan genom vilken talan mot det andra PVC-beslutet väcktes. Klaganden har för övrigt själv hänvisat till denna handling.

165. De villkor som motiveringen av ett beslut måste uppfylla beror enligt fast rättspraxis på omständigheterna i det enskilda fallet och innefattar i förevarande fall det som klaganden ägde kännedom om till följd av förfarandet i det första PVC-ärendet.

166. Eftersom de båda beslutens överensstämmelse på den punkten inte har ifrågasatts, kan förstainstansrättens konstaterande att motiveringen av det andra PVC-beslutet under dessa omständigheter var tillräcklig således inte ifrågasättas.

167. Dessutom, vad särskilt gäller frågan om skyldigheten att infoga motiveringen i själva beslutet i stället för i en tabell som redovisas vid ett senare tillfälle, fastställde domstolen i ett sammanhang som liknar det förevarande, att det formkrav som motiveringsskyldigheten utgör är uppfyllt om kommissionen i sitt beslut har redovisat de uppgifter som legat till grund för dess bedömning av överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet. Om sådana uppgifter saknas är beslutet ogiltigt på grund av otillräcklig motivering.

168. I detta fall fastställde förstainstansrätten, vilket inte har bestridits av klaganden, att kommissionen, i punkt 52 i det omtvistade beslutet, har fört ett resonemang avseende överträdelsens svårighetsgrad och att den, i punkt 54 i samma beslut, har undersökt överträdelsens varaktighet.

169. Det var, även av den anledningen, med rätta som förstainstansrätten inte biföll talan på den grunden att motiveringsskyldigheten av det andra PVC-beslutet hade åsidosatts, oavsett hur punkt 53 i kommissionens beslut skall förstås.

170. Talan kan således inte vinna bifall på denna grund.

L - Grunden som avser att gemenskapsrätten har tolkats och tillämpats felaktigt samt att bedömningen av den bevisning som avsåg förhållandet mellan de böter som klaganden ålagts och dess marknadsandel var otillräcklig

171. Enichem har hävdat att det gjorde gällande vid förstainstansrätten att kommissionen, när den fastställde bötesbeloppet, hade gjort en felaktig bedömning av företagets marknadsandel genom att uppskatta den till i genomsnitt 6 procent för åren 1980-1982 och till 15 procent för åren 1983-1984. Enichem har understrukit att det under hela förfarandet gjort gällande att dess marknadsandel uppgick till mindre än 4 procent under den första perioden, till 12,8 procent för år 1983 och till 12,3 procent för år 1984.

172. Klaganden har kritiserat förstainstansrätten för att den, i punkterna 615 och 616 i den överklagade domen, ansåg att de uppgifter som klaganden hade tillhandahållit inte var tillräckligt tillförlitliga och, i vilket fall som helst, felaktiga, eftersom klaganden inte hade fastställt på vilka grunder den hade fastställt sin marknadsandel för år 1984 och att klaganden hade "minskat" sin andel genom att försäljningssiffrorna inte hade angetts i förhållande till europeiska producenters försäljning utan i förhållande till konsumtionen i Europa, vilken helt klart var betydligt högre, eftersom den uppgiften innefattade importen.

173. Enligt Enichem är förstainstansrättens påståenden felaktiga och dessutom tyder de på att förstainstansrätten inte beaktade Enichems uppgifter. Enichem har särskilt understrukit att, även om dess siffror hade angetts i förhållande till europeiska producenters försäljning hade väsentliga skillnader kvarstått mellan Enichems och kommissionens siffror.

174. Klaganden har dessutom kritiserat förstainstansrätten för att den, i punkterna 1201-1204 i den överklagade domen, i motsats till klagandens påståenden, fastställde att kommissionen hade ansett att klaganden hade en genomsnittlig marknadsandel på mindre än 10 procent, och inte 15 procent, för åren 1980-1984.

175. Klaganden har i det avseendet understrukit att genomsnittet på 10 procent hade fastställts på grundval av siffrorna 6 och 15 procent för åren 1980-1982 respektive 1983-1984, vilka klaganden hela tiden har bestridit. Klaganden har hävdat att dess genomsnittliga marknadsandel under den aktuella fyraårsperioden uppgick till 7,2 procent, eller 7,7 procent av de europeiska producenternas försäljning, vilket var en betydligt mindre andel än de 9,6 procent som kommissionen hade kommit fram till. Om Enichems böter hade fastställts på grundval av denna marknadsandel skulle bötesbeloppet ha fastställts till mindre än 2 000 000 ecu, i stället för de böter på 2 500 000 ecu som Enichem ålades.

176. Hur skall denna argumentation bedömas?

177. Klaganden tycks i själva verket åberopa en grund som enbart avser de faktiska omständigheterna, eftersom den har yrkat att förstainstansrätten skall bedöma sifferuppgifter som redan har varit föremål för bedömning vid förstainstansrätten.

178. Förhållandet att denna grund har kvalificerats såsom en prövning av huruvida bevisningen var otillräcklig ändrar ingenting i det avseendet. Det går nämligen inte att tala om otillräcklig bedömning i förevarande fall, eftersom förstainstansrätten både har ställt frågor kring detta och utförligt redogjort för det i sin dom.

179. Det skall i själva verket konstateras att det enda som klaganden verkligen kritiserar förstainstansrätten för är att den inte kom fram till samma slutsats som klaganden vid bedömningen av de sifferuppgifter som klaganden själv och kommissionen hade tillhandahållit. Klaganden bestrider resultatet av förstainstansrättens bedömning av de uppgifter som klaganden hade framfört och yrkar att domstolen skall bedöma dem på nytt.

180. Detta är ett typexempel på en grund som avser de faktiska omständigheterna som inte är underställd domstolens prövning i ett mål om överklagande.

181. En sådan grund kan uppenbarligen inte tas upp till sakprövning, såvida det inte görs gällande att förstainstansrätten har missuppfattat de faktiska omständigheterna.

182. Syftet med denna grund är dock endast att ifrågasätta förstainstansrättens konstaterande, i punkt 1204 i den överklagade domen, enligt vilken klaganden inte hade bestridit tilldelningen av en genomsnittlig marknadsandel på 10 procent.

183. Det görs emellertid i onödan, eftersom förstainstansrätten inte påstod att sifferuppgiften var obestridd, utan ansåg att klaganden inte hade anfört några seriösa anmärkningar.

184. Detta argument kan således inte särskiljas från klagandens huvudsakliga anmärkning, det vill säga att förstainstansrätten underkände de uppgifter som den hade ingivit. Det skall således undersökas om uppgifterna i fråga kan ha missuppfattats.

185. Förstainstansrättens uppfattning grundar sig på att klaganden inte hade angett hur den hade fått fram sina siffror och att den därför inte kunde sätta tillräcklig tilltro till dessa uppgifter.

186. Det skall konstateras att förstainstansrättens bedömning inte kan ifrågasättas mot bakgrund av de bilagor till ansökan på vilka klaganden grundar sitt ställningstagande. Dessa handlingar innehåller nämligen antingen rena siffror utan någon förklaring eller, som i ett fall, innehåller en förklaring som snarare understryker den osäkerhet som råder vad gäller de uppgifter som använts för att fastställa dessa siffror.

187. Klaganden har även kritiserat förstainstansrättens påstående att de försäljningssiffror som redovisats av Enichem grundade sig på den europeiska konsumtionen och inte på de europeiska producenternas försäljning, vilket gjorde att den marknadsandel som åberopats av klaganden minskade betydligt.

188. Klaganden har visserligen inte bestridit denna minskning, men framhållit att den inte gjordes i syfte att dölja de verkliga siffrorna. Marknaden för en viss produkt definieras inte med hänsyn till de av kommissionen klandrade producenternas försäljning utan hela försäljningen på den aktuella geografiska marknaden. Enichem känner dessutom inte till vilka siffror de övriga företagen har utgått ifrån för att räkna ut sina marknadsandelar.

189. Det skall i det avseendet påpekas att det i vilket fall som helst ankom på förstainstansrätten att jämföra klagandens och kommissionens siffror. Det var således följdriktigt av förstainstansrätten att understryka att det förelåg olika metoder och att det därför var ostridigt och oundvikligt att de gav upphov till olika beräkningsresultat.

190. Det framgår av det ovan anförda att klaganden inte har visat i vilket avseende förstainstansrätten skulle ha missuppfattat de faktiska omständigheterna i förevarande fall. Klagandens grund kan därför inte tas upp till sakprövning.

M - Grunden som avser att proportionalitetsprincipen åsidosattes vid fastställandet av bötesbeloppet

191. Enichem har erinrat om att de böter som påfördes i det andra PVC-beslutet uppgår till samma belopp som hade påförts i det första PVC-beslutet. Värdet på dessa böter i reella termer skiljer sig avsevärt vid de olika tidpunkter besluten antogs vilket utgör en orättfärdig bestraffning. Summan 2 500 000 ecu motsvarade 3 842 000 000 LIT år 1988, medan den med 1994 års växelkurs motsvarade 4 835 000 000 LIT. Rent konkret innebär detta en höjning av böterna med 20 procent, trots att omständigheterna på grund av vilka böterna har fastställts, i synnerhet överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet, är identiska.

192. Enichem har invänt mot de skäl som förstainstansrätten anförde till stöd för att underkänna denna anmärkning i punkterna 1215-1224 i den överklagade domen.

193. Enichem har anfört att den "rätt" som kommissionen har att fastställa bötesbeloppet i ecu, som förstainstansrätten fastställde att den hade, är en möjlighet som kommissionen skall använda sig av under iakttagande av de grundläggande principerna, inklusive proportionalitetsprincipen.

194. För att iaktta denna princip anser klaganden att kommissionen helt enkelt hade kunnat använda sig av en metod med hjälp av vilken böternas ursprungliga värde hade kunnat bibehållas.

195. Enichem har vidare kritiserat förstainstansrätten för att den ansåg att risken för förändringar i växelkurserna förblev oundviklig och att klaganden hade kunnat skydda sig mot sådana risker under den tid som målet var anhängigt vid förstainstansrätten och därefter vid domstolen.

196. Enichem har i det avseendet hävdat att förändringar i växelkurserna utgör en risk som enbart har samband med handelsutbytet, men saknar samband med rättstillämpningen. Det klara sambandet mellan bötesbeloppet och överträdelsens svårighetsgrad borde inte kunna ändras på grund av helt externa faktorer.

197. Klaganden anser att det dessutom är felaktigt att hävda att Enichem hade kunnat skydda sig mot denna valutarisk medan talan var anhängig vid domstolen. Under den perioden fanns det nämligen inte längre någon skyldighet att betala böterna eftersom det första PVC-beslutet hade förklarats som nullitet.

198. I det avseendet skall det emellertid understrykas att klaganden ännu inte kunde bete sig som om beslutet hade ogiltigförklarats slutligt, eftersom förstainstansrättens dom hade överklagats.

199. Enichem har slutligen tillagt att kommissionen borde ha tagit på sig ansvaret för att PVC-beslutet ogiltigförklarades och Enichem borde inte ha påförts några ytterligare pålagor med anledning av den andra partens misstag.

200. Domstolen har redan haft tillfälle att begrunda detta problem som anförts av klaganden. En liknande argumentation var nämligen föremål för dess bedömning i domarna i målen Sarriò mot kommissionen och Enso Española mot kommissionen.

201. Domstolen ansåg att valutakursförändringar utgör "en risk som kan medföra såväl för- som nackdelar. Företagen stöter vanligtvis på denna risk i sin affärsverksamhet och förekomsten av den är inte i sig sådan att ett bötesbelopp som lagenligt fastställts med hänsyn till överträdelsens svårighetsgrad och omsättningen under det sista år under vilket överträdelsen pågick blir olämpligt".

202. Domstolen tillade att "det högsta bötesbelopp som fastställs i enlighet med artikel 15.2 i förordning nr 17 i förhållande till omsättningen för det räkenskapsår som föregick beslutet, begränsar eventuella skadliga följder av valutakursförändringar".

203. Det bör erinras att det inte har påståtts att denna nivå har överskridits i förevarande fall.

204. Det följer av det ovan anförda att denna grund skall underkännas. Överklagandet skall således ogillas.

III - Förslag till avgörande

205. Med hänsyn till det ovan anförda föreslår jag att domstolen skall

- ogilla överklagandet,

- förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.