61999C0244

I - Inledning

A - Bakgrund till tvisten

1. Efter att ha genomfört undersökningar av polypropylenbranschen den 13 och den 14 oktober 1983, i enlighet med artikel 14 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, Första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86, inledde Europeiska gemenskapernas kommission en utredning angående polyvinylklorid (nedan kallat PVC). Kommissionen genomförde därefter olika undersökningar i de berörda företagens lokaler samt begärde vid ett flertal tillfällen in upplysningar av dessa företag.

2. Den 24 mars 1988 inledde kommissionen på eget initiativ i enlighet med artikel 3.1 i förordning nr 17 ett förfarande riktat mot 14 tillverkare av PVC. Den 5 april 1988 tillställde kommissionen vart och ett av de berörda företagen ett meddelande om anmärkningar i enlighet med artikel 2.1 i kommissionens förordning nr 99/63/EEG av den 25 juli 1963 om sådana förhör som avses i artikel 19.1 och 19.2 i rådets förordning nr 17. Samtliga mottagare av meddelandena om anmärkningar inkom med yttranden under juni 1988. Med undantag av Shell International Chemical Company Ltd, som inte begärt att få yttra sig, hördes de andra företagen under september 1988.

3. Den 1 december 1988 avgav rådgivande kommittén för kartell- och monopolfrågor (nedan kallad rådgivande kommittén) sitt yttrande angående kommissionens utkast till beslut.

4. När förfarandet avslutats antog kommissionen beslut 89/190/EEG av den 21 december 1988 om ett förfarande enligt artikel 85 i EEG-fördraget (IV/31.865 - PVC) (nedan kallat det första PVC-beslutet). I detta beslut fastställde kommissionen påföljder för överträdelse av artikel 85.1 i EG-fördraget (nu artikel 81.1 EG) för följande PVC-tillverkare: Atochem SA, BASF AG, DSM NV, Enichem SpA, Hoechst AG (nedan kallat Hoechst), Hüls AG, Imperial Chemical Industries plc (nedan kallat ICI), Limburgse Vinyl Maatschappij NV, Montedison SpA, Norsk Hydro AS, Société artésienne de vinyle SA, Shell International Chemical Company Ltd, Solvay et Cie (nedan kallat Solvay) och Wacker-Chemie GmbH.

5. Samtliga företag, med undantag av Solvay, väckte talan om ogiltigförklaring av beslutet vid förstainstansrätten.

6. I beslut av den 19 juni 1990, Norsk Hydro mot kommissionen, avvisade förstainstansrätten detta företags talan.

7. De övriga målen förenades vad gällde det muntliga förfarandet och domen.

8. I dom av den 27 februari 1992, BASF m.fl. mot kommissionen, förklarade förstainstansrätten det första PVC-beslutet som nullitet.

9. Efter överklagande av kommissionen upphävde domstolen förstainstansrättens dom och ogiltigförklarade det första PVC-beslutet genom dom av den 15 juni 1994, kommissionen mot BASF m.fl.

10. Till följd av denna dom antog kommissionen den 27 juli 1994 ett nytt beslut riktat mot de tillverkare som berördes av det första PVC-beslutet, med undantag för Solvay och Norsk Hydro AS (kommissionens beslut 94/599/EG av den 27 juli 1994 om ett förfarande enligt artikel 85 i EG-fördraget (IV/31.865 - PVC) (EGT L 239, s. 14, nedan kallat det andra PVC-beslutet). I detta beslut fastställdes de böter som mottagarna av beslutet påfördes till samma belopp som hade påförts i det första PVC-beslutet.

11. Det andra PVC-beslutet innehåller följande bestämmelser:

"Artikel 1

BASF AG, DSM NV, Elf Atochem SA, Enichem SpA, Hoechst AG, Hüls AG, Imperial Chemical Industries plc, Limburgse Vinyl Maatschappij NV, Montedison SpA, Société artésienne de vinyle SA, Shell International Chemical Company Ltd och Wacker-Chemie GmbH har under de perioder som anges i föreliggande beslut överträtt artikel 85 i fördraget genom att (tillsammans med Norsk Hydro ... och Solvay ...) delta i ett avtal och/eller samordnat förfarande med början omkring augusti 1980, varvid de producenter som levererade PVC till den gemensamma marknaden deltog i regelbundna möten för att fastställa riktpriser och riktkvoter, planera samordnade initiativ i syfte att höja prisnivån samt övervaka genomförandet av denna otillåtna samverkan.

Artikel 2

De företag som anges i artikel 1 och som fortfarande är verksamma inom PVC-branschen, med undantag för Norsk Hydro ... och Solvay ..., vilka redan uppmanats att upphöra med överträdelsen, skall omedelbart upphöra med ovannämnda överträdelser (om detta inte redan skett) och skall i framtiden avstå från varje avtal eller samordnat förfarande inom PVC-sektorn, som kan ha samma eller liknande syfte eller verkan, inbegripet utbyte av sådan information som normalt omfattas av skyddet för affärshemligheter, och varigenom deltagarna direkt eller indirekt informeras om andra producenters produktion, leveranser, lagernivåer, försäljningspriser, kostnader eller investeringsplaner, eller varigenom de kan övervaka att uttryckliga eller underförstådda avtal eller samordnade förfaranden avseende priser eller uppdelning av marknaden inom gemenskapen fullgörs. Allt allmänt informationsutbyte mellan producenterna inom PVC-branschen skall ske på sådant sätt att upplysningar som gör det möjligt att identifiera enskilda producenters beteende utesluts. Företagen skall i synnerhet avstå från andra former av informationsutbyte som kan inverka på konkurrensen och som inte omfattas av ett sådant system.

Artikel 3

De företag som anges i detta beslut åläggs, till följd av den i artikel 1 konstaterade överträdelsen, följande böter:

i) BASF AG: böter på 1 500 000 ecu.

ii) DSM NV: böter på 600 000 ecu.

iii) Elf Atochem SA: böter på 3 200 000 ecu.

iv) Enichem SpA: böter på 2 500 000 ecu.

v) Hoechst AG: böter på 1 500 000 ecu.

vi) Hüls AG: böter på 2 200 000 ecu.

vii) Imperial Chemical Industries plc: böter på 2 500 000 ecu.

viii) Limburgse Vinyl Maatschappij NV: böter på 750 000 ecu.

ix) Montedison SpA: böter på 1 750 000 ecu.

x) Société artésienne de vinyle SA: böter på 400 000 ecu.

xi) Shell International Chemical Company Ltd: böter på 850 000 ecu.

xii) Wacker-Chemie GmbH: böter på 1 500 000 ecu."

B - Förfarandet vid förstainstansrätten

12. Företagen Limburgse Vinyl Maatschappij NV, Elf Atochem SA (nedan kallat Elf Atochem), BASF AG, Shell International Chemical Company Ltd, DSM NV och DSM Kunststoffen BV, Wacker-Chemie GmbH, Hoechst, Société artésienne de vinyle SA, Montedison SpA, ICI, Hüls AG och Enichem SpA väckte talan vid förstainstansrätten genom ansökningar som inkom till förstainstansrättens kansli mellan den 5 och den 14 oktober 1994.

13. Samtliga yrkade att det andra PVC-beslutet skulle ogiltigförklaras helt eller delvis och i andra hand att de ålagda böterna skulle upphävas eller sättas ned. Montedison SpA yrkade även att förstainstansrätten skulle förplikta kommissionen att utge skadestånd för kostnader som uppkommit till följd av ställandet av en bankgaranti och för andra kostnader som orsakats av det andra PVC-beslutet.

C - Förstainstansrättens dom

14. Genom dom av den 20 april 1999, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen (nedan kallad den överklagade domen), beslutade förstainstansrätten att

- förena målen vad gäller domen,

- ogiltigförklara artikel 1 i det andra PVC-beslutet i den mån det där angavs att Société artésienne de vinyle SA deltog i den påtalade överträdelsen efter det första halvåret 1981,

- nedsätta de böter som Elf Atochem, Société artésienne de vinyle SA och ICI hade ålagts till 2 600 000 euro, 135 000 euro respektive 1 550 000 euro,

- ogilla talan i övrigt,

- fatta beslut om rättegångskostnaderna.

D - Förfarandet vid domstolen

15. DSM NV och DSM Kunststoffen BV (nedan kallade DSM eller klaganden) har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 29 juni 1999, överklagat förstainstansrättens dom med stöd av artikel 49 i EG-stadgan för domstolen.

16. De har yrkat att domstolen skall

- helt eller delvis upphäva den överklagade domen och avsluta förfarandet eller, i andra hand, återförvisa målet till förstainstansrätten för att förfarandet skall återupptas,

- helt eller delvis ogiltigförklara det andra PVC-beslutet,

- upphäva eller sätta ned de böter som klaganden ålagts,

- förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna.

17. Kommissionen har yrkat att domstolen skall

- ogilla överklagandet,

- förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna.

II - Bedömning

18. DSM har till stöd för sitt överklagande åberopat nio grunder som skall granskas i den ordning de har angetts i ansökan.

Grunden som avser rättskraften

19. Klaganden har anmärkt mot att förstainstansrätten inte godtog dess argument om att rättskraften åsidosatts.

20. Förstainstansrätten uttryckte sig enligt följande:

"77 Rättskraften omfattar endast de sak- och rättsfrågor som faktiskt eller med nödvändighet blev avgjorda genom det rättsliga avgörandet i fråga (domstolens dom av den 19 februari 1991 i mål C-281/89, Italien mot kommissionen, REG 1991, s. I-347, punkt 14, och domstolens beslut av den 28 november 1996 i mål C-277/95 P, Lenz mot kommissionen, REG 1996, s. I-6109, punkt 50).

78 Det kan i förevarande fall konstateras att domstolen i domen av den 15 juni 1994 fastslog att förstainstansrätten hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den förklarade beslut 89/190 som nullitet och att den överklagade domen skulle upphävas (punkterna 53 och 54). Mot den bakgrunden beslutade domstolen i enlighet med artikel 54 första stycket andra meningen i EEG-stadgan för domstolen att slutligt avgöra ärendet då detta var färdigt för avgörande (punkt 55).

79 Domstolen sammanfattade således de grunder som sökandena hade åberopat till stöd för sin talan vid förstainstansrätten om ogiltigförklaring av beslutet av år 1988 enligt följande: Det administrativa förfarandet hade flera brister, det kritiserade beslutet var inte motiverat eller var otillräckligt motiverat, rätten till försvar har inte respekterats, kommissionens bevisföring är omtvistlig, det kritiserade beslutet strider mot artikel 85 i fördraget och mot gemenskapsrättens allmänna principer, beslutet åsidosätter preskriptionsreglerna, det är uttryck för maktmissbruk och de ålagda böterna är olagliga (punkt 56).

80 Domstolen påpekade vidare att sökandena [t]ill stöd för grunden om bristande eller otillräcklig motivering av det omtvistade beslutet hade gjort gällande i huvudsak ... att motiveringen av det beslut som delgavs dem sannolikt skilde sig på flera punkter, varav vissa var väsentliga, från det beslut som kommissionsledamöternas kollegium antog under sitt sammanträde den 21 december 1988 (punkt 57). Domstolen anförde även följande: En del sökande har dessutom av kommissionens försvar slutit sig till att beslutet inte hade antagits på två av de giltiga språken, nämligen italienska och nederländska, eftersom bara utkasten på engelska, franska och tyska hade förelagts kollegiet (punkt 58). Domstolen preciserade vidare: I sina avslutande argument hävdade de sökande företagen att artikel 12 i kommissionens arbetsordning hade åsidosatts (punkt 59). Slutligen inledde domstolen sin undersökning av om denna grund är välgrundad (punkt 61).

81 Domstolen konstaterade att kommissionen hade åsidosatt bestämmelserna i artikel 12 första stycket i kommissionens arbetsordning genom att inte bestyrka beslutet av år 1988 på det sätt som föreskrivs i artikeln och drog följande slutsats: Beslutet bör därför ogiltigförklaras på grund av åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, utan att sökandenas övriga grunder behöver undersökas (punkt 78).

82 Av detta följer att domstolen i domen av den 15 juni 1994 varken faktiskt eller med nödvändighet bedömde de övriga formella grunder som sökandena åberopat vid förstainstansrätten eller de materiella grunderna eller slutligen andrahandsgrunderna avseende de ålagda böterna.

83 Enligt artikel 54 första stycket i domstolens stadga skall domstolen [o]m överklagandet är välgrundat ... upphäva förstainstansrättens avgörande. Domstolen kan själv slutligt avgöra ärendet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa ärendet till förstainstansrätten för avgörande.

84 Den andra meningen i denna bestämmelse innebär inte att domstolen, när den själv slutligt avgör ett ärende genom att bifalla talan på en eller flera av de grunder som sökandena har anfört, i kraft av själva rättsförhållandet (ipso jure) bedömer samtliga sak- och rättsfrågor som sökandena åberopat i målet. Att godta Enichems påstående skulle vara detsamma som att förneka att rättskraften endast omfattar de sak- och rättsfrågor som faktiskt eller med nödvändighet har avgjorts.

85 Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte bifallas på denna grund."

21. Jag delar förstainstansrättens bedömning.

22. Förstainstansrätten grundade nämligen med rätta sitt resonemang på den definition av rättskraften som följer av domstolens rättspraxis.

23. I motsats till vad klaganden har påstått rör denna rättspraxis dock inte enbart frågan på vilka grunder förstainstansrättens domar kan överklagas. Denna rättspraxis, som för övrigt är äldre än reglerna för överklagande, syftar nämligen i första hand till att göra det möjligt för parterna att fastställa de exakta följderna av domstolens dom så att de kan fullgöra skyldigheten att ge domen full verkan i överensstämmelse med artikel 176 i EG-fördraget (nu artikel 233 EG).

24. Av detta följer i synnerhet att den institution vars beslut har förklarats ogiltigt enbart är bunden av domen i fråga om de frågor som uttryckligen eller med nödvändighet har avgjorts i domen.

25. I förevarande fall fastställde domstolen i domen av den 15 juni 1994, att det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras på grund av att kommissionens arbetsordning hade åsidosatts och att det därför saknades anledning att undersöka klagandens övriga grunder.

26. Domstolen prövade således inte ovannämnda grunder och kommissionen gavs en möjlighet att fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 176 i fördraget, det vill säga att vidta de åtgärder som var nödvändiga för att följa domstolens dom genom att anta ett nytt beslut i överensstämmelse med dess arbetsordning.

27. Enligt klaganden skall det emellertid beaktas att det rör sig om "anklagelse för brott" i den mening som avses i artikel 6.1 i konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen eller EKMR). Det krävs enligt denna bestämmelse att domstolens dom avgör ärendet slutligt. Det vore oförenligt med denna bestämmelse om kommissionen skulle kunna anta ett nytt beslut när dess beslut har ogiltigförklarats.

28. Kommissionen har dock, enligt min mening med rätta, påpekat att nämnda artikel 6 avser förfarandets längd och inte frågan om vilka sak- eller rättsfrågor som skall anses vara avgjorda genom ett rättsligt avgörande.

29. Klaganden har även åberopat artikel 174 andra stycket i EG-fördraget (nu artikel 231 andra stycket EG) av vilken klaganden har slutit sig till att en institution inte kan avhjälpa fel som konstaterats i ett rättsligt avgörande såvida det inte rör sig om en förordning. Någon sådan "andra chans" ges däremot inte i fråga om beslut.

30. Denna bedömning bygger på en felaktig tolkning av denna bestämmelses räckvidd. Den avser nämligen inte det i målet aktuella problemet, det vill säga skyldigheten för den institution vars beslut har förklarats ogiltigt att dra konsekvenserna av innehållet i domen om ogiltigförklaring.

31. Bestämmelsen rör en helt annan fråga som inte är aktuell i förevarande fall, nämligen möjligheten för domstolen att låta vissa verkningar av den ogiltigförklarade rättsakten bestå.

32. Det skall än en gång påpekas att den fråga som är aktuell i förevarande fall rör en institutions bedömning av konsekvenserna av att en av dess rättsakter har förklarats ogiltig vilken, såsom kommissionen med rätta har påpekat, regleras i artikel 176 i fördraget.

33. Klaganden har vidare åberopat domstolens hänvisning till artikel 54 i EG-stadgan för domstolen i domen av den 15 juni 1994, med stöd av vilken domstolen fastslog att målet var färdigt för avgörande och således avgjorde målet slutligt.

34. Det är riktigt att domstolen avgjorde målet slutligt med avseende på det omtvistade beslutets giltighet. Domstolen ansåg nämligen att den kunde göra det eftersom den hade fastslagit att kommissionen hade åsidosatt sin arbetsordning, vilket ensamt utgjorde skäl för att ogiltigförklara beslutet. Det fanns därför ingen anledning att återförvisa målet till förstainstansrätten.

35. Däremot går det inte att därav såsom klaganden har gjort sluta sig till att domstolen därigenom förbjöd kommissionen att anta ett nytt beslut. Som vi redan sett fastställde domstolen tvärtom uttryckligen att det saknades anledning att undersöka de övriga grunder som hade åberopats. Det kan följaktligen inte ens anses att talan bifölls på dessa grunder indirekt.

36. Klaganden har i sammanhanget förgäves åberopat domen i målet Transocean Marine Paint mot kommissionen. Klaganden menar att det följer av denna dom, vari domstolen uttryckligen återförvisade målet till kommissionen, att, i avsaknad av en sådan uttrycklig återförvisning, domen om ogiltigförklaring medför att kommissionen är förhindrad att anta ett nytt beslut.

37. Det skall dock erinras om att domen i det ovannämnda målet Transocean Marine Paint mot kommissionen rörde en annan situation. I det målet hade kommissionen tagit emot en begäran om undantag med stöd av artikel 85.3 i EG-fördraget (nu artikel 81.3 EG), som den var skyldig att ta ställning till. Förhållandet att beslutet ogiltigförklarades ledde således till att kommissionen var skyldig att anta ett nytt. Det var därför naturligt för domstolen att erinra om detta när den återförvisade målet till kommissionen.

38. I fråga om beslut varigenom en överträdelse har konstaterats föreligger det däremot inte någon sådan skyldighet för kommissionen att anta ett nytt beslut. Det fanns således ingen anledning för domstolen att formulera sig på samma sätt som i domen i det ovannämnda målet Transocean Marine Paint mot kommissionen.

39. Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall på den grunden att rättskraften åsidosatts.

Grunden som avser att principen om non bis in idem åsidosatts

40. Klaganden har invänt mot att förstainstansrätten i den överklagade domen inte godtog dess argument avseende principen om non bis in idem. Förstainstansrätten stödde sig i sammanhanget på följande två överväganden (se punkterna 97 och 98 i den överklagade domen).

41. Förstainstansrätten erinrade för det första om att kommissionen antog det andra PVC-beslutet efter det att kommissionens beslut av år 1988 hade ogiltigförklarats varför den inte ålade företagen två påföljder för samma överträdelse.

42. För det andra erinrade den om att inte någon av klagandenas materiella grunder hade prövats i domstolens dom om ogiltigförklaring. Kommissionen avsåg enbart att avhjälpa det formfel som konstaterats av domstolen när den antog det andra PVC-beslutet och inledde således inte vid två tillfällen ett förfarande mot klaganden på grundval av samma omständigheter.

43. Klaganden har i det avseendet understrukit, vilket förstainstansrätten för övrigt har angett i punkt 95 i den överklagade domen, att det enligt denna princip är förbjudet för kommissionen att fastställa två påföljder för samma överträdelse och att vid två tillfällen inleda ett förfarande beträffande en överträdelse på grundval av samma omständigheter.

44. DSM har anmärkt mot att förstainstansrätten i punkt 96 i den överklagade domen ansåg att den åberopade principen innebär att kommissionen inte kan inleda ett förfarande mot ett företag eller fastställa påföljder på grund av ett konkurrensbegränsande beteende "som förstainstansrätten eller domstolen redan har konstaterat att kommissionen har bevisat, alternativt inte har bevisat". Förstainstansrätten har, enligt DSM, således gjort tillämpningen av principen non bis in idem beroende av skälen för ogiltigförklaringen av beslutet. Principen är tillämplig när ett beslut har ogiltigförklarats på grund av bristande bevisning. Principen är däremot inte tillämplig i alla övriga fall, såsom det förevarande, när skälet är åsidosättande av väsentliga formföreskrifter. Detta är en felaktig rättslig bedömning, eftersom principen om non bis in idem helt enkelt avser att skydda ett företag mot att ett förfarande inleds och påföljder fastställs två gånger, oavsett skälen för varför det första förfarandet inte ledde till att företaget fälldes till ansvar. Denna tolkning bekräftas av artikel 4.1 i protokoll nr 7 till Europakonventionen, som trädde i kraft under tiden. Genom domen i det ovannämnda målet kommissionen mot BASF m.fl. "frikändes" klaganden i den mening som avses i sistnämnda artikel.

45. I punkt 97 i den överklagade domen ansåg förstainstansrätten således felaktigt att principen om non bis in idem inte var tillämplig på grund av att det första PVC-beslutet hade ogiltigförklarats genom domen i det ovannämnda målet kommissionen mot BASF m.fl.. En sådan motivering skulle nämligen leda till att den ifrågavarande principen aldrig skulle kunna tillämpas, inte ens om skälet för ogiltigförklaringen är bristande bevisning, eftersom rättsverkningarna av ogiltigförklaringen är identiska i detta fall. Det strider mot artikel 174 första stycket i fördraget att göra åtskillnad mellan skälen för ogiltigförklaringen.

46. I punkt 98 i den överklagade domen påpekade även förstainstansrätten felaktigt att domstolen i domen i det ovannämnda målet kommissionen mot BASF m.fl. inte prövade "[någon] av sökandenas materiella grunder" och att kommissionen "[enbart] avsåg ... att avhjälpa det formfel som konstaterats av domstolen" när den antog det andra PVC-beslutet. Denna förklaring gör åtskillnad mellan skälen för ogiltigförklaringen och är felaktig även av den anledningen.

47. Förhållandet att förstainstansrätten ansåg att det första PVC-beslutet aldrig hade existerat, strider dessutom mot resonemanget kring grunden avseende preskriptionstiden i punkt 1100 i den överklagade domen, i vilken förstainstansrätten underkände påståendet att rättsverkningarna av ogiltigförklaringen av det första PVC-beslutet förhindrade att preskriptionstiden tillfälligt upphävdes genom att påpeka att "[d]et är själva den omständigheten att en talan är anhängig vid förstainstansrätten eller domstolen som motiverar att preskriptionstiden tillfälligt upphävs, och inte de slutsatser som dessa domstolar kommer fram till i sina domar".

48. Vad gäller det sistnämnda argumentet finns det anledning att framhålla att motsägelsen endast är skenbar. Förstainstansrättens resonemang omfattade nämligen två olika frågor, närmare bestämt villkoren för preskription och villkoren för att tillämpa principen om non bis in idem.

49. Det kan således inte anses motsägelsefullt att i fråga om preskriptionstiden anse att vidtagandet av en åtgärd under förfarandet kan vara relevant, oavsett vad den består av, medan det i fråga om principen om non bis in idem finns anledning att beakta inte bara att det meddelats en dom om ogiltigförklaring, utan även dess domskäl.

50. Klaganden anser att punkt 96, å den ena sidan, och punkterna 97 och 98, å den andra sidan, i den överklagade domen motsäger varandra, vilket är en felaktig uppfattning. I de sistnämnda punkterna tillämpade förstainstansrätten i stället den princip som den behandlade i punkt 96, i syfte att visa att principen i fråga inte hade åsidosatts i förevarande fall.

51. Förstainstansrätten ansåg nämligen, vilket kommissionen för övrigt har påtalat, att tillämpligheten av principen förutsätter att överträdelsen har styrkts med materiella bevis. Om denna fråga hade avgjorts skulle kommissionen ha varit tvungen att beakta denna när den drog konsekvenserna av innehållet i domen i enlighet med artikel 176 i fördraget.

52. Eftersom frågan huruvida det förelåg en överträdelse av konkurrensrätten inte hade avgjorts i något rättsligt avgörande fanns det inget hinder för kommissionen att fatta beslut därom.

53. Det skall framhållas att det nya beslutet, i motsats till vad klaganden tycks mena, inte kompletterar det gamla beslutet, utan ersätter det. Det handlar i förevarande fall inte om att en aktör, mot vilken ett förfarande redan inletts och påföljder fastställts på nytt, blir föremål för samma åtgärder. Om så hade varit fallet hade det rört sig om ett åsidosättande av principen om non bis in idem.

54. I förevarande fall är det frågan om ett enda förfarande som ledde fram till ett beslut. Eftersom beslutet i fråga upphörde när det ogiltigförklarades, ersattes det, utan att något nytt förfarande inleddes, av ett nytt beslut. Detta beslut är fortfarande den enda åtgärden som vidtagits i syfte att beivra samtliga aktuella förhållanden.

55. Klagandens påstående att det finns anledning att tillämpa artikel 4 i protokoll nr 7 i EKMR är också felaktigt i den mån klaganden gör gällande att den blivit "slutligt frikänd eller dömd" i den mening som avses i denna bestämmelse och således för alltid skyddad från nya förfaranden.

56. Det föreligger i detta fall inte något slutligt avgörande av tvisten i sak, utan enbart en dom genom vilken ett formfel har konstaterats. Dessa två kan inte jämställas och för att på nytt jämföra med straffrätten, vilket klaganden tycks vilja göra, går det inte heller att behandla en frikännande dom och en dom om återförvisning på grund av formfel på samma sätt. Ett frikännande som vunnit laga kraft utesluter nya åtal, medan en återförvisning på grund av formfel helt enkelt innebär att den åtalade kommer att dömas på nytt.

57. Av detta följer att överklagandet inte kan vinna bifall på den grunden att principen om non bis in idem har åsidosatts.

Grunden som avser tidsåtgången

58. Klaganden har delat in denna grund i sex delgrunder.

59. Under den första delgrunden har klaganden hävdat att förstainstansrätten åsidosatte artikel 6 i EKMR genom att inte ta ställning till en grund som klaganden uttryckligen hade åberopat och under vilken det anförts att artikel 6 var tillämplig som sådan på gemenskapens förfaranden på konkurrensområdet.

60. Det skall först och främst påpekas att om anmärkningen är välgrundad rör det sig inte om ett åsidosättande av artikel 6 i EKMR, utan ett åsidosättande av förstainstansrättens skyldighet att motivera sin dom.

61. Jag anser i vilket fall som helst att anmärkningen saknar fog. Förstainstansrätten tog nämligen, visserligen indirekt, klart ställning till klagandens påstående genom att i punkt 121 i den överklagade domen hänvisa till sin egen rättspraxis enligt vilken det var lämpligt att undersöka om kommissionen hade åsidosatt den allmänna gemenskapsrättsliga principen om iakttagande av en rimlig tidsfrist, "[u]tan att det är behövligt att uttala sig om huruvida artikel 6.1 i Europakonventionen som sådan är tillämplig på administrativa förfaranden vid kommissionen inom området för konkurrenspolitik".

62. Förstainstansrätten tog således, vilket kommissionen med rätta har anfört, ställning till klagandens argument genom att fastställa att det viktiga var att avgöra huruvida principen om en rimlig tidsfrist hade iakttagits i förevarande fall, utan att det för den skull var nödvändigt att i detalj undersöka den rättsliga grunden för skyldigheten att iaktta denna princip.

63. Överklagandet kan således inte vinna bifall på den första delgrunden avseende förstainstansrättens underlåtenhet att ta ställning till klagandens argument.

64. Under den andra delgrunden har klaganden anfört att det enligt rättspraxis från Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter (nedan kallad Europadomstolen) och domen i målet Baustahlgewebe mot kommissionen var felaktigt av förstainstansrätten att inte uttala sig om huruvida artikel 6.1 i EKMR är tillämplig på gemenskapens förfaranden på konkurrensområdet eller omkvalificera den grundläggande principen om en rimlig tidsfrist i den mening som avses i artikel 6.1 i EKMR till en "grundläggande gemenskapsrättslig princip".

65. Det skall omedelbart påpekas, vilket redan har klarlagts, att förstainstansrätten faktiskt tog ställning i den frågan, vilket för övrigt domstolen inte gjorde i sin dom i det ovannämnda målet Baustahlgewebe mot kommissionen. I det målet tog domstolen inte uttryckligen ställning till huruvida kraven avseende iakttagande av en rimlig tidsfrist följde av en allmän rättsprincip eller av en direkt tillämpning av EKMR.

66. Förstainstansrättens tillvägagångssätt ligger för övrigt helt i linje med fast rättspraxis enligt vilken de grundläggande rättigheterna utgör en integrerad del av de allmänna gemenskapsrättsliga principer vilkas iakttagande domstolen skall säkerställa. Förstainstansrätten har sålunda bara tillämpat denna rättspraxis, till vilken den för övrigt uttryckligen hänvisade i punkt 120 i den överklagade domen, vilken i det avseendet även hänvisar till artikel F.2 i Fördraget om Europeiska unionen vari föreskrivs att "[u]nionen skall som allmänna principer för gemenskapsrätten respektera de grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i [Europakonventionen], och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner".

67. Av den rättspraxis från Europadomstolen som klaganden har hänvisat till följer enbart att förfarandena på konkurrensområdet inte är uteslutna från det materiella tillämpningsområdet för artikel 6 i Europakonventionen, även om denna bestämmelse avser "civila rättigheter och skyldigheter" samt "anklagelse ... för brott". När det gäller gemenskapens förfaranden på konkurrensområdet går det däremot inte att sluta sig till att det enbart går att säkerställa iakttagandet av kraven på en rimlig tidsfrist genom direkt tillämpning av denna bestämmelse och på så sätt utesluta möjligheten att åberopa en allmän gemenskapsrättslig princip.

68. Av detta följer att överklagandet inte kan vinna bifall på den andra delgrunden.

69. Under den tredje delgrunden har klaganden DSM hävdat att tanken bakom principen om en rimlig tidsfrist i den mening som avses i artikel 6 i EKMR är att en anklagad inte skall behöva vänta alltför länge på en domstolsprövning av anklagelserna mot denne. En alltför lång väntan innebär ytterligare en sanktion.

70. DSM anser att förstainstansrätten förbisåg denna tanke i punkt 122 i den överklagade domen genom att fastställa att

- ett åsidosättande av principen om en rimlig tidsfrist motiverar inte att kommissionens beslut ogiltigförklaras, såvida det inte samtidigt utgör ett åsidosättande av de berörda företagens rätt till försvar,

- om ett åsidosättande av rätten till försvar inte har fastställts, saknar underlåtelsen att iaktta principen om en rimlig tidsfrist betydelse för det administrativa förfarandets giltighet, och kan således endast beaktas som en skadeorsak som kan åberopas vid gemenskapsdomstolarna inom ramen för en talan i enlighet med artiklarna 178 och 215 andra stycket i EG-fördraget (nu artiklarna 235 och 288 andra stycket EG).

71. Om inte en rimlig tidsfrist iakttas åsamkar det ytterligare skada för dem som står åtalade men innebär inte någon begränsning av rätten till försvar som sådan.

72. I domen i det ovannämnda målet Baustahlgewebe mot kommissionen nedsatte domstolen böterna till följd av att en rimlig tidsfrist inte hade iakttagits. Domstolen förkastade uttryckligen tanken på skadestånd som lösning på problemet. Domstolen fastställde att rättegångens varaktighet måste påverka tvistens lösning för att kommissionens beslut skall kunna ogiltigförklaras. Den bakomliggande orsaken till denna fastställelse var dock att målet avsåg att förstainstansrätten hade överskridit en rimlig tidsfrist, vilket kommissionen i princip inte kunde lastas för.

73. I förevarande fall är det i stället kommissionen som har överskridit en rimlig tidsfrist. Denna situation skall medföra samma följder som när andra typer av tidsfrister överskrids, exempelvis fristen för att väcka talan. När kommissionen har överskridit en tvingande tidsfrist är den inte längre behörig att inleda ett förfarande. Denna ytterligare sanktion, som en alltför lång väntan innebär, skall åtminstone kompenseras med en kraftig nedsättning av påföljden genom att böterna upphävs eller sätts ned.

74. Hur skall denna argumentation bedömas?

75. Jag skall i likhet med kommissionen först och främst konstatera att klaganden felaktigt anser att förstainstansrätten frångick i den rättspraxis som följer av domen i det ovannämnda målet Baustahlgewebe mot kommissionen.

76. Förstainstansrätten gjorde nämligen tvärtom samma bedömning som domstolen i det målet när det gäller frågan om överskridandet av en rimlig tidsfrist påverkar den omtvistade rättsaktens giltighet. Det framgår av punkt 49 i den domen att den omtvistade domen inte kunde upphävas i sin helhet på den grunden att en rimlig tidsfrist inte hade iakttagits, eftersom det inte fanns något som tydde på att rättegångens varaktighet hade påverkat tvistens lösning.

77. Domstolen förklarade på det sättet räckvidden av punkt 48 i samma dom, i vilken den hade fastställt att den omtvistade domen skulle upphävas med avseende på att de böter som ålades klaganden i denna dom fastställdes till 3 miljoner ecu på den grunden att rättegången hade pågått orimligt länge.

78. Samma inställning framträder i förstainstansrättens resonemang, eftersom den ansåg att ett förfarande som varar orimligt länge bör leda till ogiltigförklaring om det samtidigt äventyrar det berörda företagets rätt till försvar, vilket nödvändigtvis innebär att utgången i förfarandet kan ha påverkats, och i övriga fall leda till skadestånd.

79. Det skall vidare erinras om att klagandens argumentation förutsätter, vilket kommissionen inte har bestridit, att förstainstansrätten i mål om ogiltigförklaring av ett beslut av kommissionen skall tillämpa principen om en rimlig tidsfrist. Denna ståndpunkt bör begrundas.

80. Artikel 6 i EKMR, på vilken klaganden grundar sitt påstående, avser nämligen helt klart rätten till domstolprövning, eftersom den innehåller krav på en "oavhängig och opartisk domstol" och erinrar om behovet av domen skall avkunnas offentligt. Det går således inte att direkt överföra denna bestämmelse på det administrativa förfarandet vid kommissionen.

81. När det gäller domstolens rättspraxis skall det konstateras att den rör situationen när förstainstansrätten inte har iakttagit kraven på en rimlig tidsfrist och att det är sådana situationer som avses i artikel 6 i EKMR.

82. I den överklagade domen behandlade förstainstansrätten trots detta ett orimligt långvarigt administrativt förfarande vid kommissionen och gemenskapsdomstolarnas åsidosättande av tidsfristen på samma sätt. Var det rätt av förstainstansrätten att göra så, eller borde den ha kommit fram till att skillnaderna mellan dessa två situationer kräver att de behandlas olika vid en tillämpning av principen om en rimlig tidsfrist?

83. Det skall i det avseendet understrykas att gemenskapsrätten redan nu uppställer krav på myndigheterna att anta sina beslut inom rimlig tid. Såväl den rättspraxis som rör disciplinåtgärder inom ramen för tjänsteföreskrifterna för gemenskapernas tjänstemän som den som rör rättssäkerhetsprincipen eller principen om god förvaltningssed ger åtskilliga exempel på detta.

84. Jag anser att nödvändigheten av att skydda aktörer mot långa perioder av rättsosäkerhet, som är det bakomliggande motivet till principen om en rimlig tidsfrist, i lika hög grad gäller förfarandet vid kommissionen som förfarandet vid förstainstansrätten.

85. Det är visserligen riktigt att det förfarande som införts genom förordning nr 17 inte är av rättsskipande karaktär. Den fortlöpande utvecklingen av domstolens rättspraxis och kommissionens egen praxis har dock lett till att förfarandets rättsskipande aspekter har förstärkts på bekostnad av dess administrativa karaktär.

86. Det finns dock anledning att skilja, vilket förstainstansrätten för övrigt gjorde när den fastställde den tidsfrist som skulle beaktas, mellan utredningsskedet, i egentlig bemärkelse, och det kontradiktoriska skedet under förfarandet.

87. Under den första delen av förfarandet har ännu ingen anmärkning riktats mot aktörerna. Kommissionen kan visserligen begära in upplysningar men aktörerna i fråga behöver inte försvara sig mot någon anklagelse. Det råder därför ingen ovisshet om huruvida en anklagelse mot dem är välgrundad och följaktligen föreligger inte heller någon ekonomisk eller ideell skada.

88. Efter meddelandet om anmärkningar är de berörda företagen däremot formellt anklagade för en överträdelse av konkurrensreglerna varefter förfarandet i viss mån får en kontradiktorisk prägel, eftersom företagen skall höras.

89. I detta skede i förfarandet tycks företagen och en anklagad i ett straffrättsligt förfarande befinna sig i en jämförbar situation. Företagen är utan tvivel föremål för en anklagelse och indragna i en process som kan leda till ett beslut med allvarliga konsekvenser för såväl företagens ekonomi som deras rykte.

90. I sistnämnda avseende är det riktigt att situationen inte är helt och hållet identisk med rättegången i ett brottmål med hänsyn till att förfarandet vid kommissionen inte är offentligt.

91. Det är vidare uppenbart att det finns andra viktiga skillnader mellan ett företags situation inför kommissionen och dess ställning vid förstainstansrätten. I det första fallet har ännu ingen åtgärd vidtagits som kan vara till men för företaget. I det andra fallet har däremot en sådan åtgärd vidtagits och den som åtgärden är riktad mot har rätt att så fort som möjligt få veta om åtgärden är välgrundad eller inte.

92. Men de företag som mottagit ett meddelande om anmärkningar svävar icke desto mindre i ovisshet vad gäller den anklagelse som riktas mot dem.

93. Det följer för övrigt, vilket klaganden har påpekat, även av rättspraxis från Europadomstolen att förfarandena på konkurrensområdet kan omfattas av det materiella tillämpningsområdet för artikel 6 i EKMR och att principen om en rimlig tidsfrist således skall tillämpas.

94. Innebär detta i så fall, såsom klaganden har påstått, att ett beslut skall ogiltigförklaras i sin helhet så fort kommissionen inte har iakttagit kraven på en rimlig tidsfrist?

95. I likhet med förstainstansrätten och med hänsyn till det bakomliggande motivet till principen i fråga, på vilket för övrigt klaganden själv hävdar att den stöder sitt resonemang, tror jag inte det.

96. Det är ostridigt att det bakomliggande motivet till principen om en rimlig tidsfrist är att skydda aktörer mot vilka ett förfarande avseende överträdelser har inletts med stöd av förordning nr 17. Följderna av att denna princip tillämpas måste därför stå i proportion till i vilken utsträckning aktörerna har påkallats av det orimligt långvariga förfarandet.

97. Om förfarandet i fråga inte har påverkat företagens rätt till försvar och således inte heller påverkat förfarandets utgång, måste följderna av att denna princip tillämpas följaktligen bli mindre omfattande än om fallet hade varit det motsatta.

98. Det är i synnerhet svårt att se varför ett beslut av kommissionen, vars innehåll antagligen hade blivit detsamma om beslutsförfarandet inte hade varat orimligt länge, ändå skall ogiltigförklaras.

99. Detta skulle inte bara vara uttryck för en överdriven formalism, utan en sådan följd skulle dessutom inte stå i proportion till aktörernas skyddsintresse, eftersom den skada som dessa åsamkats inte följer av innehållet i beslutet, utan enbart av den tidpunkt vid vilken beslutet till sist antogs.

100. Under dessa förhållanden skulle ett skadestånd kunna förena företagens rättigheter med det allmänintresse som skulle ha skadats om överträdelsen inte hade beivrats.

101. Däremot är det uppenbart att beslutet skall ogiltigförklaras i dess helhet om det kan fastställas att rätten till försvar har åsidosatts.

102. Denna lösning, vilken är den som förstainstansrätten på goda grunder valde, överensstämmer, såsom kommissionen har anfört och i motsats till klagandens påståenden, i huvudsak med domstolens ställningstagande i domen i det ovannämnda målet Baustahlgewebe mot kommissionen. Samtidigt som domstolen fastställde att den överklagade domen skulle upphävas på grund av att principen om en rimlig tidsfrist hade åsidosatts, begränsade den uttryckligen omfattningen av ogiltigförklaringen till att avse beräkningen av böterna genom att klargöra att den resterande delen av den överklagade domen inte kunde upphävas, eftersom det inte fanns något som tydde på att rättegångens varaktighet hade påverkat tvistens lösning.

103. Denna lösning är i huvudsak identisk med förstainstansrättens lösning som var att inte ogiltigförklara beslutet och lämna möjligheten att väcka talan om skadestånd för de eventuella skador som orsakats av att förfarandet hade pågått orimligt länge öppen.

104. Det skall dessutom understrykas att idén om att ett formfel bara leder till ogiltigförklaring om det är tillräckligt allvarligt inte är främmande i gemenskapsrätten rent allmänt. Denna idé följer tvärtom av fast rättspraxis rörande mål om ogiltigförklaring på grund av åsidosättande av en väsentlig formföreskrift och ligger för övrigt bakom artikel 51 i domstolens stadga enligt vilken överklagandet bara kan grundas på rättegångsfel som påverkar klagandens intressen.

105. Även om förstainstansrättens lösning i huvudsak överensstämmer med domen i det ovannämnda målet Baustahlgewebe mot kommissionen skiljer den sig markant, vilket klaganden har kritiserat förstainstansrätten för, på en viktig punkt.

106. I domen i det ovannämnda målet Baustahlgewebe mot kommissionen var det domstolen själv som i praktiken omedelbart beviljade de berörda företagen skadestånd genom att sätta ned bötesbeloppet. Företagen undgick således det normala förfarandet för att få ut skadestånd för skada som orsakats av gemenskapens åtgärder, det vill säga det förfarande som föreskrivs i artikel 215 i fördraget. Av detta följer i synnerhet att klaganden i målet Baustahlgewebe mot kommissionen gottgjordes utan att behöva bevisa att denne lidit någon skada, vilket förstainstansrätten nekade de företag som avses i förevarande fall.

107. Det är dessutom i det närmaste ostridigt att den gottgörelse som förstainstansrätten förordade inte är lika omedelbar som den som beviljades av domstolen.

108. Skall förstainstansrätten därför anses ha åsidosatt de krav som följer av principen om en rimlig tidsfrist?

109. Det skall i det avseendet understrykas att förstainstansrätten, eftersom den fastslog att ett eventuellt skadestånd skall fastställas inom ramen för en skadeståndstalan, uppenbarligen ansåg att ett sådant ansvar utgjorde grunden för skadestånd. Däremot följer det inte av domen i det ovannämnda målet Baustahlgewebe mot kommissionen att domstolen avsåg att ett eventuellt skadestånd bara kan beviljas såvida det har fastställts att en gemenskapsinstitution är ansvarig. Domstolen undersökte aldrig huruvida agerandet var rättsstridigt, om det förelåg en skada eller om det fanns något orsakssamband mellan agerandet och skadan. Domstolen nöjde sig med att konstatera att rättegången hade pågått onormalt länge och att detta var skäl nog för att nedsätta de böter som hade ålagts.

110. Det kan således konstateras att förstainstansrätten, genom att hänvisa till grunderna för skadeståndsansvar, uppställde villkor för ett sådant skadeståndsansvar som inte följer av domstolens rättspraxis och därmed gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av principen om en rimlig tidsfrist.

111. Denna felaktighet är dock endast relevant om förfarandet verkligen hade pågått orimligt länge. I och med att förstainstansrätten under alla omständigheter kom fram till att så inte var fallet, har inte felet påverkat innehållet i domen och kan därför inte ensamt motivera en ogiltigförklaring. Det finns därför anledning att undersöka om förstainstansrättens bedömning av att förfarandet tog rimlig tid i anspråk är riktig.

112. Det är mot bakgrund av detta övervägande som grundens övriga tre delgrunder skall bedömas.

113. Under den fjärde delgrunden har klaganden anfört att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid sin bedömning av en rimlig tidsfrist. Klaganden anser att förstainstansrätten i punkt 123 i den överklagade domen felaktigt ansåg att den period under vilken domstolen prövade lagenligheten av kommissionens beslut inte skulle beaktas vid fastställandet av hur länge förfarandet vid kommissionen hade pågått.

114. Vidare kritiserar klaganden förstainstansrätten för att den, i punkterna 124 och 125 i samma dom, delade in det administrativa förfarandet i två perioder, nämligen i en period som inleddes med kommissionens första undersökningar i november 1983 och avslutades med kommissionens beslut i mars 1998 och i en annan period som inleddes med meddelandet om anmärkningar den 5 april 1988 och varade fram till antagandet av det andra PVC-beslutet.

115. Klaganden har gjort gällande att enligt rättspraxis från Europadomstolen inleds förfarandet genom att en behörig myndighet skickar ut en formell underrättelse om anklagelse för brott eller vidtar någon annan åtgärd som innebär en sådan anklagelse som också har allvarliga konsekvenser för den misstänkte och omfattar hela förfarandet, inklusive rättegångar.

116. I förevarande fall började tidsfristen således löpa i samband med de första undersökningarna som kommissionen företog, det vill säga i november 1983, och avslutades tillfälligt den 20 april 1999 när den överklagade domen meddelades, utan att för den skull förbise den tid som senare tillkommer på grund av överklagandet.

117. Kommissionen har i det sammanhanget anfört att det endast ankom på förstainstansrätten att bedöma kommissionens agerande såsom det framgår av beslutet. Detta agerande kan dock bara bedömas med avseende på de perioder ärendet behandlades vid kommissionen. Det var således korrekt av förstainstansrätten att anse att dessa perioder utgjorde det administrativa förfarandet (från november 1983 till den 21 december 1988) och den tid som förflöt mellan domen i det ovannämnda målet kommissionen mot BASF m.fl. och beslutet av den 27 juli 1994. Kommissionen kan nämligen inte klandras för förstainstansrättens och domstolens ingripanden.

118. Jag delar den bedömningen. I motsats till klaganden anser jag nämligen inte att det går att lägga samman tiden för det administrativa förfarandet med domstolsförfarandet för att fastställa hur länge förfarandet pågått i den mening som avses med principen om en rimlig tidsfrist.

119. Ett sådant tillvägagångssätt skulle få en rad paradoxala följder.

120. I ett komplicerat fall där kommissionen per definition behöver ansenlig tid på sig för att utreda de faktiska och rättsliga omständigheter som skall ligga till grund för beslutet kommer gemenskapsdomstolarna endast att ha minimal tid på sig att bedöma samma komplicerade fall för att undvika att det sammanlagda förfarandet skall ta orimligt lång tid i anspråk!

121. Det kan betvivlas att ett sådant synsätt skulle stärka skyddet för företagens rättigheter.

122. Dessutom skulle det rättsliga skyddet för företagen utveckla sig till ett lotteri för företagen med vinst så gott som varje gång. Genom att väcka talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut inleder företaget nämligen ett förfarande där endast ett domstolsavgörande i vilket talan ogillas på samtliga grunder skulle hindra det från att vinna tvisten på den grunden att principen om en rimlig tidsfrist har åsidosatts, förutsatt att domen meddelas tillräckligt snabbt förstås.

123. I alla andra fall - oavsett om ogiltigförklaringen av beslutet åtföljs av ett nytt beslut eller ej, eller om målet återförvisas till förstainstansrätten efter upphävande av förstainstansrättens dom - räcker det att de berörda företagen om nödvändigt fortsätter att väcka talan och, om jag vågar uttrycka mig på det viset, håller ett öga på tiden för att i rätt ögonblick kunna avsluta förfarandet genom att spela ut trumfkortet om rimlig tidsfrist.

124. Med ett sådant synsätt bortser man enligt min mening från de skillnader som finns mellan förfarandet vid kommissionen och det vid gemenskapsdomstolarna.

125. Vid kommissionen behandlas nämligen en rad faktiska omständigheter som företaget har anklagats för och undersökningen avser i princip såväl omständigheternas materiella beskaffenhet som deras rättsliga betydelse. Därefter beslutar kommissionen om den skall anta ett beslut eller inte. Såväl grunden för beslutet som dess innehåll beror i viss mån på kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning, såsom ansvarig för genomförandet av gemenskapens konkurrenspolitik.

126. Vid gemenskapsdomstolen väcks talan i stället mot en viss rättsakt, nämligen ett beslut av kommissionen mot vilket en rad väldefinierade anmärkningar riktas. Detta gäller även i tillämpliga delar för överklagandet. Talan måste väckas inom en viss tid och domstolen är skyldig att avgöra tvisten.

127. Det är riktigt, vilket redan har konstaterats ovan, att företagen har rätt att få sitt ärende avgjort inom rimlig tid i båda fallen. Av detta följer emellertid inte att de båda förfarandena skall anses likvärdiga vad gäller denna princip och att de därför kan sammanläggas.

128. Det är således felaktigt av klaganden att kritisera förstainstansrätten för att den inte gjorde någon sådan sammanläggning.

129. Detta gäller även enligt min mening förstainstansrättens indelning av förfarandet vid kommissionen i två perioder. I motsats till vad klaganden har påstått går det inte att hävda att det är samma krav som gäller för iakttagandet av principen om en rimlig tidsfrist före och efter meddelandet om anmärkningar.

130. Det skall med hänvisning till den rättspraxis från Europadomstolen som klaganden har åberopat påpekas att de åtgärder för bevisupptagning som vidtogs med stöd av förordning nr 17 före meddelandet om anmärkningar inte skall betraktas som att de avser anklagelser för brott.

131. Det framgår av åtgärdernas karaktär och av deras plats i beslutsordningen att kommissionen vid tidpunkten för dessa åtgärder ännu inte kan rikta några klagomål mot någon, utan fortfarande som eventuellt kan leda till ett meddelande om anmärkningar, som inte nödvändigtvis är riktat mot de företag som var föremål för bevisupptagningen.

132. Det är för övrigt belysande att artiklarna 11 och 14 i förordning nr 17 vilka reglerar begäran om upplysningar respektive undersökningar skiljer mellan åtgärder som kommissionen helt enkelt ber om och åtgärder som föregåtts av ett beslut som kan överklagas. Detta är ett tydligt bevis på att olika åtgärder kan ha olika räckvidd och att enbart en åtgärd för bevisupptagning därför inte automatiskt utlöser skyddet för en rimlig tidsfrist.

133. Ett företag till vilket ett meddelande om anmärkningar är riktat är däremot klart och tydligt föremål för en bestämd anklagelse. Meddelandet om anmärkningar tyder dessutom på att kommissionen står i begrepp att anta ett beslut mot företaget vars situation således påverkas vad gäller tillämpningen av principen om en rimlig tidsfrist.

134. Dessutom är det, vilket kommissionen har påpekat, under den andra delen som förfarandet vid kommissionen når en lösning. Det har redan klarlagts att förstainstansrätten skall beakta huruvida förfarandets längd har påverkat förfarandets utgång när den tillämpar principen om en rimlig tidsfrist. Av detta följer logiskt att den andra delen av förfarandet är mer betydelsefull än den första vid tillämpningen av denna princip.

135. Jag anser till och med att principen om en rimlig tidsfrist inte är tillämplig på den första delen av förfarandet. Detta framgår nämligen enligt min mening av övervägandena ovan avseende det bakomliggande motivet till denna princip. Det handlar som vi sett om att undvika att enskilda skall behöva sväva i ovisshet under lång tid i fråga om de anklagelser som riktas mot dem.

136. Enbart förhållandet att ett företag är föremål för kommissionens åtgärder för bevisupptagning innebär inte att företaget är anklagat. Själva förhållandet att sådana åtgärder har vidtagits visar nämligen att kommissionen är i färd med att samla in uppgifter i syfte att avgöra om det finns anledning att rikta anmärkningar mot ett företag och, om så är fallet, fastställa dess identitet. Kommissionen kan således per definition inte rikta några anklagelser mot någon i det skedet.

137. Det skall i sammanhanget påpekas att förordning nr 17 ålägger företag som är föremål för åtgärder för bevisupptagning en skyldighet att samarbeta med kommissionen. Således anser inte heller gemenskapslagstiftaren att företaget har anklagats i det skedet.

138. Det skall dessutom påpekas att en oönskad effekt av att tillämpa principen om en rimlig tidsfrist i det skedet av förfarandet skulle vara att företagen lockas att uppfylla denna skyldighet genom att förhålla sig så passiva som möjligt, eftersom de vet att varje förhalningsmanöver från deras sida ökar deras chanser att uppnå en ogiltigförklaring av ett eventuellt beslut på den grunden att kommissionen har åsidosatt principen om en rimlig tidsfrist.

139. Kommissionen å sin sida skulle kanske se sig nödsakad att utreda ärendena på så kort tid att det slutliga beslutet inte blir tillräckligt underbyggt.

140. Det är således på goda grunder som förstainstansrätten har skilt mellan de olika delarna i förfarandet vid kommissionen vid sin bedömning av hur länge förfarandet pågick.

141. Överklagandet kan således inte vinna bifall på den fjärde delgrunden.

142. Den femte delgrunden avser felaktig motivering och åsidosättande av skyldigheten att undersöka samtliga bedömningskriterier med avseende på huruvida förfarandet tog rimlig tid i anspråk.

143. Klaganden har erinrat om att ärendets betydelse för företagen ingår bland de olika kriterier som skall beaktas vid bedömningen av huruvida förfarandet tog rimlig tid i anspråk. Förstainstansrätten beaktade detta kriterium bara med avseende på den period som inleddes med meddelandet om anmärkningar och struntade helt och hållet, och utan motivering, i att beakta såväl detta kriterium som övriga kriterier, med undantag av ärendets komplexitet, med avseende på perioden dessförinnan, vilken förstainstansrätten trots allt själv hade fastställt.

144. När det gäller principen om en rimlig tidsfrist är det, vilket redan har klarlagts ovan, en avsevärd skillnad mellan den period som föregår meddelandet om anmärkningar och den påföljande perioden avseende vilken förstainstansrätten beaktade ifrågavarande bedömningskriterium.

145. Jag anser följaktligen att det saknas anledning att kritisera förstainstansrätten för att den inte beaktade samtliga kriterier när den bedömde huruvida perioden före meddelandet om anmärkningar tog rimlig tid i anspråk.

146. Även grunden under vilken klaganden anfört att förstainstansrätten åsidosatte motiveringsskyldigheten är obefogad. Förstainstansrätten förklarade nämligen i punkt 132 i den överklagade domen varför den andra delen av förfarandet skiljer sig från den första genom att understryka att meddelandet om anmärkningar förutsätter att ett förfarande för konstaterande av en överträdelse har inletts och att kommissionen gett till känna sin avsikt att fatta ett beslut i det avseendet.

147. Förstainstansrätten erinrade även om att ett företag inte får kännedom om föremålet för det förfarande som har inletts mot det och de beteenden kommissionen klandrar företaget för förrän det har mottagit meddelandet om anmärkningar. Förstainstansrätten drog därav slutsatsen att företagen således har särskilt intresse av att kommissionen genomför den andra delen av förfarandet synnerligen snabbt.

148. Förstainstansrätten har således i tillräcklig utsträckning motiverat varför den anser att förfarandet vid kommissionen skall delas in i olika perioder.

149. Av det ovan anförda följer att även den femte delgrunden är obefogad.

150. Under den sjätte delgrunden har anförts att de rättsliga bedömningskriterierna med avseende på huruvida förfarandet tog rimlig tid i anspråk har åsidosatts.

151. DSM har anfört att Europadomstolen har fastslagit att en overksam period på mer än tre år är orimlig i sig. I Europadomstolens dom i målet B mot Österrike av den 28 mars 1990 (serie A nr 175), som rörde ett förfarande som pågått i 33 månader, bedömdes två år vara kriteriet i ett brottmål. Enligt fast rättspraxis från Europadomstolen kan en rimlig tidsfrist således inte överskrida två år.

152. Förevarande fall har stora likheter med målet Garyfallou AEBE mot Grekland. Det målet rörde ett brottmålsförfarande som pågick i mer än elva år, vilket Europadomstolen ansåg vara en orimligt lång period.

153. I domen i det ovannämnda målet Baustahlgewebe mot kommissionen (punkterna 45-47) urskilde domstolen två perioder under rättegången vid förstainstansrätten, en på trettiotvå och en på tjugotvå månader, under vilka inga åtgärder hade vidtagits och den ansåg att rättegången i fråga inte hade uppfyllt kraven på en rimlig tidsfrist.

154. DSM har påpekat att det vid förstainstansrätten gjordes gällande att kommissionen i förevarande fall underlät att vidta några åtgärder under en period på ungefär fyrtioen månader.

155. Företaget har kritiserat förstainstansrätten för att den i punkt 134 i den överklagade domen utan motivering ansåg att det andra PVC-beslutet hade antagits av kommissionen i rimlig tid trots att fem år och sju månader, det vill säga sextiosju månader, hade förflutit mellan det första och det andra PVC-beslutet. Utan motivering åsidosatte förstainstansrätten både sin rättsliga skyldighet att göra en bedömning och tillämpning av de rättsliga bedömningskriterierna med avseende på en rimlig tidsfrist. Enligt klaganden var slutdatumet för denna tidsfrist i förevarande fall den 20 april 1999, det vill säga dagen för den överklagade domen. Vid detta datum hade femton år och sju månader förflutit sedan november 1983 då tidsfristen började löpa. En sådan tidsåtgång är orimlig med hänsyn till samtliga kriterier.

156. Det måste konstateras att denna argumentation grundar sig på två felaktiga antaganden. Den förutsätter nämligen att det fanns anledning att tillämpa principen om en rimlig tidsfrist på samtliga delar av förfarandet vid kommissionen, vilket, som vi sett, inte är fallet.

157. De beräkningar, eller snarare sammanräkningar, som klaganden har gjort är på samma sätt inte relevanta såvida det inte finns anledning att lägga samman förfarandet vid kommissionen med förfarandet vid gemenskapsdomstolarna. Jag anser att det även har visats att detta tillvägagångssätt är felaktigt.

158. Det skall i det avseendet även påpekas att frågeställningen i varje fall inte enbart avser en jämförelse mellan förfarandets totala tidsåtgång och någon klar regel. Ett sådant tillvägagångssätt skulle nämligen inte kunna beakta all den variationsrikedom som de aktuella förfarandena besitter när det gäller antalet rättsliga och faktiska omständigheter, dessas komplexitet och berörda parter. Detta gäller för övrigt samtliga skeden i förfarandet, såväl det administrativa förfarandet som domstolsförfarandet.

159. Det är i ett sådant sammanhang absurt att i förväg fastställa en enda tidsram som skall gälla för samtliga förfaranden, oavsett art.

160. Av detta följer att i praktiken måste principen om en rimlig tidsfrist tillämpas från fall till fall. I stället för en mekanisk sammanräkning av de olika tidsperioderna handlar det tvärtom om att för varje skede i förfarandet bedöma huruvida det har fullgjorts inom en rimlig tidsfrist mot bakgrund av vad som kan förväntas för just den delen av förfarandet. Varje skede i förfarandet skall med andra ord bedömas för sig.

161. Det är i huvudsak vad förstainstansrätten gjorde.

162. Avseende förstainstansrättens motiveringsskyldighet framgår det av det ovan anförda att förstainstansrätten förklarade varför den delade in förfarandet i syfte att bedöma hur länge förfarandet hade pågått. Klagandens argumentation är ogrundad, vilket framgår som en direkt och nödvändig följd av denna indelning och därför fanns det ingen anledning för förstainstansrätten att ytterligare förklara sig på denna punkt.

163. De likheter med den rättspraxis som följer av domen i målet Garyfallou AEBE mot Grekland som klaganden har åberopat är i vilket fall som helst irrelevanta, eftersom det som framgår av denna rättspraxis, i den mån den är tillämplig i förevarande fall, är att en tidsfrist på elva år är orimlig. Med beaktande av att klaganden felaktigt har föreslagit att tidsfristerna skall läggas samman, är ingen så omfattande tidsfrist aktuell i förevarande fall.

164. Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall på den sjätte delgrunden.

165. Jag anser att överklagandet således överhuvudtaget inte kan vinna bifall på denna grund.

Grunden som avser att åtgärder under förfarandet som föregick antagandet av beslutet är ogiltiga

166. Vidare har klaganden gjort gällande att rättsverkningarna av ogiltigförklaringen inte bara omfattar kommissionens slutliga beslut, utan samtliga åtgärder som föregick antagandet av detta beslut. Dessa åtgärder skall nämligen anses utgöra en del av den ogiltigförklarade rättsakten.

167. Klaganden har således kritiserat förstainstansrättens bedömning i punkterna 183-193 i den överklagade domen.

168. Klaganden har först och främst hänvisat till fast rättspraxis enligt vilken giltigheten av förberedande rättsakter endast kan bedömas inom ramen för en talan om ogiltigförklaring av den slutliga rättsakten.

169. Klaganden har därefter ifrågasatt relevansen av den rättspraxis som förstainstansrätten hänvisade till på grund av att den rörde andra situationer än i förevarande fall, nämligen ogiltigförklaring av en förordning, ett direktiv eller vidare ett beslut om statligt stöd. Denna rättspraxis utesluter dessutom inte möjligheten att en ogiltigförklaring av det slutliga beslutet påverkar giltigheten av förberedande åtgärder.

170. Det är emellertid svårt att se varför förhållandet att giltigheten av förberedande åtgärder enbart kan bedömas inom ramen för en talan mot det slutliga beslutet skulle innebära att en ogiltigförklaring av det slutliga beslutet även måste omfatta de förberedande åtgärderna.

171. Den enda anledningen till att dessa åtgärder inte kan bli föremål för någon självständig talan om ogiltigförklaring är att de saknar slutlig verkan och därför inte kan anses utgöra rättsakter som går någon emot.

172. För att fastställa följderna av ogiltigförklaringen av ett beslut med avseende på de förberedande åtgärdernas giltighet måste, såsom förstainstansrätten med rätta har fastställt, skälen till ogiltigförklaringen beaktas, vilket klaganden för övrigt inte har bestridit.

173. Detta påstående, vilket inte är något annat än en tillämpning i förevarande fall av den allmänna regeln om rättskraft, bekräftas både av den rättspraxis som förstainstansrätten har hänvisat till och av den som klaganden själv har hänvisat till.

174. I de domar som klaganden har hänvisat till, med undantag av domen i det ovannämnda målet Italien mot kommissionen, i vilken varken det slutliga beslutet eller någon förberedande åtgärd ogiltigförklarades, ogiltigförklarades beslutet av kommissionen, till skillnad från i förevarande fall, på grund av ett fel i förfarandet som hade inverkat på åtgärder som hade vidtagits före antagandet av den slutliga texten och följaktligen uppstod en skyldighet för beslutsfattaren att avhjälpa ogiltigheten som hade inverkat på de förberedande åtgärderna i fråga.

175. Klaganden har i synnerhet åberopat sig på förstainstansrättens dom i de förenade målen Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen, i vilken förstainstansrätten fastställde att ogiltigförklaringen av kommissionens beslut medförde att hela förfarandet blev rättsstridigt.

176. Detta uttalande måste dock tolkas mot bakgrund av omständigheterna i det målet. Beslutet var nämligen ogiltigt på grund av att det förberedande förfarandet var ogiltigt, rätten till tillgång till handlingarna i ärendet hade nämligen kränkts, och inte som i förevarande fall på grund av att det slutliga beslutet inte bestyrktes. Kommissionens skyldighet att följa domen om ogiltigförklaring omfattade således en skyldighet att beakta orsakerna till ogiltigförklaringen och avhjälpa dessa genom att i förekommande fall på nytt vidta de åtgärder vars ogiltighet hade givit upphov till att det slutliga beslutet var ogiltigt.

177. Detsamma gäller de övriga domar som klaganden har åberopat. Även i domen i det ovannämnda målet Transocean Marine Paint mot kommissionen grundades den partiella ogiltigförklaringen av det omtvistade beslutet på de förberedande åtgärderna. I domarna i de ovannämnda målen British Aerospace och Rover mot kommissionen och Italien mot kommissionen hade kommissionen antagit nya beslut om statligt stöd inom ramen för tvister som rörde genomförande av tidigare beslut och inte verkningarna av en dom om ogiltigförklaring.

178. Det är riktigt att domen i de ovannämnda förenade målen BASF m.fl. mot kommissionen, som klaganden även har åberopat, rörde samma grund för ogiltigförklaring som den som är aktuell i förevarande fall, men det innebär inte att samtliga förberedande åtgärder skall anses vara ogiltiga.

179. Förstainstansrätten fastställde således med rätta att såväl domslutet i domstolens dom avseende det första PVC-beslutet som de domskäl som föranlett domslutet skulle beaktas vid bedömningen av huruvida ogiltigförklaringen av beslutet påverkar de förberedande åtgärderna.

180. Men ogiltigförklaringen i fråga berodde enbart på förhållandet att kommissionen inte hade iakttagit de förfaranderegler som särskilt föreskrivs för antagande av ett slutligt beslut. Ogiltigheten omfattade således inte de delar av förfarandet som föregick formfelet och på vilka ifrågavarande regler inte var tillämpliga.

181. Situationen motsvarade således den som var för handen i domen i målet Spanien mot kommissionen, som förstainstansrätten har åberopat och vari domstolen fastställde att ett förfarande som syftar till att ersätta en ogiltigförklarad rättsakt kunde återupptas på exakt det stadium då rättsstridigheten hade uppstått.

182. Förstainstansrätten gjorde sig således inte skyldig till felaktig rättstillämpning genom att fastställa att ogiltigheten av det första PVC-beslutet inte påverkade giltigheten av de åtgärder som vidtogs före det ogiltigförklarade beslutet.

183. Överklagandet kan således inte vinna bifall på den grunden.

Grunden som avser att det förekommit fel i förfarandet i samband med antagandet av det andra PVC-beslutet

184. Klaganden har i sammanhanget fört ett resonemang som kan delas in i två delgrunder och som avser rätten till försvar respektive skyldigheten att samråda med den rådgivande kommittén.

185. Klaganden har under den första delgrunden gjort gällande att förhållandet att kommissionen antog det andra PVC-beslutet utan att först ge de berörda företagen tillfälle att yttra sig kränkte deras rätt till försvar. Rätten till försvar skall iakttas vid antagandet av varje rättsakt som kan gå någon emot.

186. Denna bedömning bekräftas i domen i det ovannämnda målet Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen.

187. I motsats till övervägandena i punkterna 261-264 i den överklagade domen kan inte förordningarna nr 17 och 99/63 fastställa eller ännu mindre begränsa räckvidden för den grundläggande principen om iakttagande av rätten till försvar, eftersom de grundläggande gemenskapsrättsliga principerna har företräde framför sekundärrätten.

188. Det var således felaktigt av förstainstansrätten att fastställa att principen i fråga begränsades till en skyldighet att ge vart och ett av företagen tillfälle att framföra sina synpunkter på huruvida de "påstådda omständigheterna och händelserna verkligen föreligger och är relevanta och på de handlingar" som enligt kommissionen styrker dess påstående om att gemenskapsrätten har överträtts.

189. Ett sådant antagande skulle beröva företagen deras rätt att yttra sig i fråga om de materiella och processuella regler som är tillämpliga, rättspraxis, den ekonomiska situationen m.m., och skulle strida mot förstainstansrättens rättspraxis och dess bedömning i punkterna 1021 och 1022 i den överklagade domen i vilka rätten till tillgång till handlingarna i ärendet behandlades.

190. I förevarande fall hade företagen kunnat påverka de bedömningar som kommissionsledamöternas kollegium gjorde om de hade fått framföra sina synpunkter på nödvändigheten och lämpligheten av att anta det andra PVC-beslutet, tidsåtgången, principen om non bis in idem och ändringarna av reglerna för beslutsförfarandet.

191. Klaganden har vidare anfört att den hade kunnat åberopa utvecklingen av rättspraxis mellan det första och det andra PVC-beslutet, med avseende på såväl avgöranden av Europadomstolen som gemenskapens rättspraxis avseende begreppet samordnat förfarande. Klaganden har i det avseendet nämnt att kommissionen själv åberopade en dom från 1991 i punkt 27 i det andra PVC-beslutet.

192. DSM har i det avseendet understrukit att förstainstansrätten felaktigt ansåg att det andra PVC-beslutet inte innehöll någon ny anmärkning i förhållande till det första PVC-beslutet. Vid en jämförelse mellan dessa två beslut framträder tvärtom en mängd skillnader. Dessa skillnader är inte enbart av redaktionell karaktär, utan består tvärtom av nya fakta och omständigheter som företagen borde ha beretts tillfälle att yttra sig över, utan att den hade behövt fastställa huruvida dessa nya omständigheter utgjorde anmärkningar. Enbart förhållandet att det har framkommit nya omständigheter räcker nämligen för att det skall uppstå en skyldighet att höra företagen.

193. Hur skall denna argumentation bedömas?

194. Det skall omedelbart påpekas att, såsom har visats ovan, giltigheten av de förberedande åtgärder som vidtogs före bestyrkandet av beslutet inte påverkades av att det första PVC-beslutet ogiltigförklarades.

195. I motsats till vad DSM tycks göra gällande har de berörda företagen följaktligen hörts och beretts tillfälle att lägga fram sina argument avseende de anmärkningar som kommissionen riktat mot dem.

196. Den fråga som uppkommer lyder enligt följande: var kommissionen ändå skyldig att höra företagen på nytt?

197. Det skall konstateras att någon sådan skyldighet varken följer av förordning nr 17 eller förordning nr 99/63. Det framgår nämligen klart av ordalydelsen i dessa förordningar att kommissionen skall ge de företag som berörs av meddelandet om anmärkningar tillfälle att yttra sig över de anmärkningar som riktas mot dem.

198. Det framgår vidare att kommissionen i sina beslut enbart skall ta upp sådana anmärkningar beträffande vilka företagen haft tillfälle att yttra sig över.

199. Av detta följer att, så länge kommissionen inte tar upp några nya anmärkningar i beslutet i förhållande till de anmärkningar som företagen har fått yttra sig över under förhöret, uppställer inte förordningarna några krav på att företagen skall höras på nytt.

200. Förstainstansrätten konstaterade i det avseendet, i punkterna 252 och 266 i den överklagade domen, att klaganden inte hade gjort gällande att det andra PVC-beslutet innehöll några nya anmärkningar.

201. DSM har förvisso invänt mot detta påstående i överklagandet. Jag anser det dock vara förgäves. DSM har nämligen aldrig åberopat någon anmärkning som skulle ha tillkommit efter förhöret år 1988. Visserligen omnämns en rad språkliga ändringar som gjordes mellan det första och det andra PVC-beslutet, men utan att för den skull klargöra på vilket sätt förstainstansrättens påstående om att dessa ändringar inte utgjorde några anmärkningar skulle vara felaktigt.

202. Det ankommer nämligen på klaganden att styrka att det föreligger nya anmärkningar, eftersom principen att käranden har bevisbördan (actori incumbit probatio) är tillämplig.

203. I stället har klaganden försökt visa att frågan huruvida de nyheter som införts i det andra PVC-beslutet skall anses vara anmärkningar inte är relevant. Enligt DSM är själva det förhållandet att nya omständigheter framkommit samt att kommissionen haft för avsikt att anta ett nytt beslut tillräckligt för att det skulle uppstå en skyldighet att höra klaganden på nytt.

204. Det finns, som framgått ovan, inget stöd för en sådan tolkning i förordningarna nr 17 och 99/63, eftersom dessa endast kräver att företagen ges tillfälle att yttra sig över de anmärkningar som riktas mot dem och inte över varje ny omständighet.

205. Klaganden har emellertid med rätta gjort gällande att iakttagandet av rätten till försvar, som är en allmän gemenskapsrättslig princip, inte kan begränsas genom sekundärrättsliga rättsakter, såsom de ovannämnda förordningarna.

206. Innebär detta verkligen att rätten till försvar skall tolkas så att kommissionen var tvungen att höra de berörda företagen på nytt i förevarande fall? Jag anser inte det.

207. Ett sådant antagande vilar enligt min mening på en alltför extensiv tolkning av begreppet rätten till försvar.

208. Det framgår nämligen av domstolens rättspraxis att enligt denna princip måste den person mot vilken kommissionen har inlett ett administrativt förfarande under detta förfarande ha getts tillfälle att framföra sina synpunkter på huruvida de påstådda omständigheterna och förhållandena verkligen föreligger och är relevanta och på de handlingar som enligt kommissionen styrker dess påstående om att gemenskapsrätten har överträtts.

209. Iakttagandet av rätten till försvar fordrar således att företagen ges tillfälle att yttra sig om det beteende som läggs dem till last. Däremot krävs det inte att de skall höras beträffade varje aspekt i kommissionens agerande.

210. I detta fall har kommissionen med rätta påpekat att det andra PVC-beslutet enbart avser företagens beteende mellan åren 1980 och 1984 och beträffande vilka företagen haft möjligheter att yttra sig.

211. Förhållandet att de rättsliga och faktiska omständigheterna har utvecklats sedan dess är irrelevant för iakttagandet av rätten till försvar. Denna rätt säkerställdes det förhör som hölls avseende de anmärkningar som var föremål det omtvistade beslutet.

212. Klagandens påstående att den borde ha fått yttra sig över såväl varenda påföljande förändring som över huruvida det var nödvändigt och lämpligt att anta beslutet avser däremot snarare en rätt till medbestämmande vilken inte följer av rätten till försvar.

213. Det skall i sammanhanget understrykas att klaganden, genom att i detta fall hemställa om att få lämna synpunkter på utkastet till beslut, avser en medverkan i beslutsprocessen som vida övergår de krav som följer av såväl förordningarna som domstolens rättspraxis. Både förordningarna och domstolens rättspraxis kräver att företagen skall få yttra sig över de anmärkningar som riktas mot dem. Däremot krävs inte att utkastet till slutligt beslut skall underställas en kontradiktorisk prövning ihop med företagen.

214. Det framgår tvärtom av domstolens rättspraxis att en sådan tolkning strider mot det system som inrättats genom förordning nr 17.

215. Förhållandet att rättspraxis eventuellt förändras med tiden vederlägger inte ovannämnda slutsatser. Sådana förändringar, vilka klaganden för övrigt hänvisar till utan att närmare precisera vad de består av, kan nämligen inträffa när som helst under förfarandet och det går därför inte att kräva att kommissionen skall hålla ett nytt förhör varje gång det sker. Detta gäller i synnerhet med hänsyn till att sådana förändringar inte innebär en skyldighet för kommissionen att ändra det beslut som den är i färd med att anta.

216. Detsamma gäller de eventuella ändringar i kommissionens arbetsordning som klaganden även har hänvisat till. Dessa saknar ännu mindre relevans eftersom de per definition inte gäller de anmärkningar som riktats mot företagen.

217. Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall på grundens första delgrund.

218. Under den andra delgrunden har klaganden påpekat att samråd skall ske med den rådgivande kommittén för kartell- och monopolfrågor före beslut i förfaranden avseende överträdelser.

219. Förstainstansrättens hänvisning till artikel 1 i förordning nr 99/63 och till den rättspraxis som följer av domen i målet Hoechst mot kommissionen är felaktig.

220. Vidare anser klaganden att förstainstansrätten felaktigt ansåg att det inte fanns några väsentliga skillnader mellan de två besluten. Kommissionen hade nämligen gjort ett antal väsentliga ändringar. Det framgår av den överklagade domen att förstainstansrätten medger att sådana ändringar skulle ha krävt ett nytt samråd med den rådgivande kommittén.

221. Förstainstansrätten beaktade slutligen inte omfattningen av kommissionens institutionella samarbetsskyldighet. Samrådet med den rådgivande kommittén säkerställer att denna skyldighet iakttas.

222. Det skall först och främst erinras om att det redan är klarlagt att de åtgärder som vidtogs för att förbereda beslutet inte påverkades av att beslutet ogiltigförklarades. Av detta följer att kommissionen hade samrått med den rådgivande kommittén innan den antog det andra PVC-beslutet.

223. Den enda fråga som uppkommer är således huruvida kommissionen var skyldig att rådgöra med den rådgivande kommittén på nytt.

224. Det framgår av övervägandena i förordning nr 17 att kommissionen fullgör sitt uppdrag i nära samverkan med medlemsstaternas myndigheter. I artikel 10 i förordningen anges uttryckligen att den rådgivande kommittén yttrar sig över utkastet till beslut.

225. Följaktligen yttrar den sig inte nödvändigtvis över beslutets slutgiltiga lydelse. Detta bekräftas för övrigt av övervägandena i förordning nr 99/63 enligt vilka kommissionen kan återuppta undersökningen av ärendet efter samrådet med den rådgivande kommittén.

226. Syftet med samrådet går emellertid förlorat om det slutliga beslutet i väsentligt avseende skiljer sig från den text som presenterats för den rådgivande kommittén.

227. Förstainstansrätten fann således på goda grunder att förhållandet att det andra PVC-beslutet inte uppvisade några väsentliga skillnader i förhållande till det första PVC-beslutet var betydelsefullt. Jag delar förstainstansrättens bedömning i det avseendet. Ändringar som till exempel strykningen av två överväganden som endast fanns med i en av språkversionerna eller förhållandet att företag som inte berördes av ogiltigförklaringen av det tidigare beslutet hade avförts från listan över mottagare kan inte anses vara väsentliga.

228. Detsamma gäller tillägget av en hänvisning till rättspraxis i punkt 27 i beslutet, eftersom den enbart bekräftade den hänvisning som redan fanns där, och redogörelsen avseende preskriptionstiden, som i förevarande fall varken rörde förekomsten av de påstådda omständigheterna eller uppgifter av avgörande betydelse för kommissionens rättsliga bedömning.

229. Förstainstansrätten gjorde sig således inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den fastställde att det inte krävdes något nytt samråd med den rådgivande kommittén om beslutet är utan väsentliga ändringar.

230. En jämförelse med domstolens fasta rättspraxis enligt vilken det inte krävs något förnyat samråd med Europaparlamentet om inte den slutligt antagna texten väsentligt avviker från den som varit föremål för samråd med parlamentet bekräftar denna slutsats. Det är svårt att se varför denna rättspraxis inte i tillämpliga delar, eller a fortiori, kan överföras på samrådet med den rådgivande kommittén för kartell- och monopolfrågor.

231. Av det ovan anförda följer att överklagandet inte heller kan vinna bifall på den andra delgrunden.

232. Överklagandet kan således överhuvudtaget inte vinna bifall på den grunden.

Grunden som avser att motiveringen var otillräcklig

233. Klaganden har klandrat förstainstansrätten för att den i punkterna 386-390 i den överklagade domen inte tillräckligt motiverade varför den underkände grunden under vilken det anförts att kommissionen hade åsidosatt sin skyldighet att motivera det omtvistade beslutet.

234. Klaganden anser att kommissionen i sitt beslut borde ha motiverat varför den uttalade sig så sent, varför den beslutade att inte på nytt meddela anmärkningar eller låta parterna yttra sig, varför den använde handlingar som påträffats i samband med en annan utredning eller bevis som införskaffats i strid med rätten att inte behöva vittna mot sig själv, varför den vägrade tillgång till handlingarna på villkor som är förenliga med rättspraxis, varför den ålade böter trots att de grundades på en felaktig omständighet och varför det första PVC-beslutet fortfarande var giltigt gentemot Norsk Hydro AS.

235. Förstainstansrätten motiverade emellertid inte i tillräcklig utsträckning varför den underkände detta argument.

236. Klagandens påstående är inte övertygande.

237. Det skall i det avseendet påpekas att enligt fast rättspraxis har skyldigheten att motivera en rättsakt till syfte att ge den enskilde möjlighet att förstå vilka skäl som ligger till grund för den ifrågavarande rättsakten, för att i förekommande fall kunna bestrida den och att gemenskapsdomstolarna skall kunna pröva rättsaktens lagenlighet.

238. Av detta följer att det omtvistade beslutet skall innehålla tillräckligt med upplysningar beträffande den överträdelse som mottagaren av beslutet anklagas för, varför kommissionen anser att nämnda överträdelse föreligger och vilka skyldigheter som mottagaren kommer att åläggas.

239. Det framgår inte på något sätt av klagandens argumentation att kommissionen skulle ha åsidosatt denna skyldighet i förevarande fall. DSM har nämligen inte gjort gällande att beslutet hade formulerats på ett sätt som gjorde det svårt för företaget att förstå vad för slags anklagelser som kommissionen hade riktat mot det eller skälen för dessa.

240. Det måste därför konstateras att klaganden inte har styrkt att kommissionen åsidosatte motiveringsskyldigheten.

241. Det skall dessutom understrykas att förhållandet att kommissionen inte vederlade samtliga klagandens invändningar i sitt beslut inte kan anses utgöra ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten, eftersom motiveringen uppfyllde ovannämnda krav.

242. För att inte lamslå allt beslutsfattande, kan inte motiveringsskyldigheten innebära krav på att i förväg underkänna samtliga invändningar som skulle kunna anföras under ett domstolsförfarande.

243. Om sådana invändningar, såsom dem som klaganden har anfört, är välgrundade, måste beslutet ifrågasättas. Däremot går det inte att dra den slutsatsen att motiveringen av beslutet var sådan att klaganden inte kunde förstå den åtgärd som vidtagits mot den och skälen för åtgärden, oavsett om det var rätt eller fel att vidta den.

244. Förstainstansrätten uttalade samma sak i punkt 389 i den överklagade domen enligt vilken det faktum att kommissionen inte avger någon förklaring avseende ovannämnda invändningar inte utgör en bristfällig motivering, eftersom dessa argument i huvudsak enbart avser att ifrågasätta kommissionens bedömning av dessa olika frågor. Sådana argument, vilka hör till prövningen av om beslutet är välgrundat, är irrelevanta för bedömningen av huruvida det omtvistade beslutet var tillräckligt motiverat eller inte.

245. Av detta följer att överklagandet inte kan vinna bifall på den grunden att domen är bristfälligt motiverad på den punkten.

246. Överklagandet kan därför inte vinna bifall på den grunden.

Grunden som avser principen om rätt till skydd för sitt hem

247. Klaganden har erinrat om att domstolen, i sina domar i de ovannämnda målen Hoechst mot kommissionen, Dow Benelux mot kommissionen och Dow Chemical Ibérica m.fl., ansåg att principen om rätt till skydd för sitt hem, vilken föreskrivs i artikel 8 i Europakonventionen, inte är tillämplig på affärslokaler. Av senare rättspraxis från Europadomstolen framgår emellertid att det skydd som avses i den artikeln även omfattar affärslokaler.

248. Förstainstansrätten ansåg felaktigt att denna "utveckling" inte hade haft någon "direkt betydelse" för de lösningar som följde av domstolens domar.

249. I förevarande fall har kraven i artikel 8 i EKMR, tolkad mot bakgrund av kriterierna i domen i det ovannämnda målet Niemietz, åsidosatts i två avseenden. Fullmakten för den undersökning som genomfördes i klagandens lokaler hade formulerats i alltför allmänna ordalag och det sätt på vilket undersökningen genomfördes innebar ett oproportionerligt intrång i företagshemligheter.

250. Förstainstansrätten prövade dessa två frågor mot bakgrund av ett felaktigt rättsligt kriterium, eftersom den stödde sig på en "allmän gemenskapsrättslig princip" i stället för att tillämpa artikel 8 i EKMR. Det var därför som förstainstansrätten varken kom fram till att de aktuella undersökningarna var rättsstridiga eller att kommissionen inte hade rätt att använda sig av de bevis som införskaffats på det viset.

251. Jag har redan nämnt att det följer av såväl rättspraxis som av fördraget att gemenskapen iakttar de grundläggande rättigheterna, såsom rätten till skydd för sitt hem i artikel 8 i EKMR, som allmän gemenskapsrättslig princip. Förstainstansrätten kan således inte kritiseras för att den tolkade klagandens grund som att den avsåg ett åsidosättande av en sådan grundläggande princip som följer av domstolens rättspraxis.

252. Det hade enbart varit skillnad om skyddet för en grundläggande rättighet varit hotat på grund av att den gemenskapsrättsliga princip som förstainstansrätten tillämpade inte säkerställer ett lika långtgående skydd som den grundläggande rättighet som påstås ha åsidosatts.

253. Detta är vad klaganden i förevarande fall har försökt visa genom sitt påstående att den rättspraxis från domstolen som förstainstansrätten tillämpade har blivit inaktuell med hänsyn till utvecklingen av rättspraxis från Europadomstolen.

254. Klaganden har till stöd därför hänvisat till punkt 30 i domen i det ovannämnda målet Dow Benelux mot kommissionen, i vilken domstolen i motsats till domen i målet Niemietz mot Tyskland från Europadomstolen fastställde att artikel 8 i EKMR inte var tillämplig på affärslokaler.

255. Klaganden har däremot inte nämnt punkt 31 i domen i det ovannämnda målet Dow Benelux mot kommissionen på vilken förstainstansrätten på goda grunder stödde sitt resonemang i punkt 420 i sin dom, vilken klaganden har kritiserat. I denna punkt uttryckte sig domstolen enligt följande:

"Enligt rättssystemen i samtliga medlemsstater skall det finnas en rättslig grund för myndighetsingripanden i den enskilde personens privata verksamhetssfär, oavsett om denne är en fysisk eller juridisk person, och grundas på omständigheter som definierats i lag, och dessa rättssystem säkerställer följaktligen, om än på olika sätt, ett skydd mot godtyckliga och alltför långtgående ingripanden. Kravet på ett sådant skydd skall således erkännas som en allmän gemenskapsrättslig princip."

256. Även om domstolen ansåg att artikel 8 i EKMR inte var tillämplig på företagens lokaler ansåg den följaktligen inte att de helt saknade skydd, utan fastställde i stället vilka principer som reglerar detta skydd.

257. Förstainstansrätten ansåg således på goda grunder att utvecklingen av rättspraxis från Europadomstolen i detta avseende inte hade någon direkt betydelse för målet, eftersom de juridiska personerna i vilket fall som helst var skyddade i gemenskapsrätten.

258. Klaganden har för övrigt inte på något sätt visat på vilket sätt den gemenskapsrättliga princip som domstolen har fastställt skulle ge ett sämre skydd än artikel 8 i EKMR, även om den tolkas mot bakgrund av domen i det ovannämnda målet Niemietz mot Tyskland.

259. Klaganden skulle för övrigt svårligen kunna göra detta, enligt min mening. Varken EKMR:s ordalydelse eller den rättspraxis som citerats ovan ger skäl för en sådan slutsats.

260. I det avseendet räcker det att exempelvis påpeka att den rättsliga grunden för åtgärden och huruvida den hade grundats på omständigheter som definierats i lag fanns med bland de kriterier som domstolen beaktade och dessa påminner om ordalydelsen i artikel 8.2 i EKMR där det erinras om ingripande "med stöd av lag" om det är "nödvändigt" i ett demokratiskt samhälle.

261. Klaganden har åberopat ytterligare två argument som enligt denne visar att en grundläggande rättighet har åsidosatts i förevarande fall.

262. Klaganden har i första hand åberopat den otillbörligt vagt formulerade fullmakt på grundval av vilken de omtvistade undersökningarna utfördes. Den hade formulerats på ett sätt som medförde att kommissionen kunde agera helt utan inskränkningar.

263. Förstainstansrätten har dock med rätta erinrat om att det av artikel 14.2 i förordning nr 17 framgår att undersökningar som genomförs enbart med stöd av fullmakt förutsätter att företagen samarbetar frivilligt. Om ett företag, som i detta fall, faktiskt har samarbetat under en undersökning som genomförts med stöd av fullmakt, kan det inte göra gällande att det skett ett oskäligt myndighetsingripande, såvida ingen omständighet åberopas till stöd för att kommissionens åtgärder gått utöver det samarbete företaget gått med på.

264. DSM har för det andra hävdat att undersökningarna innebar ett oproportionerligt intrång i företagshemligheter.

265. Det måste dock konstateras att klaganden inte har åberopat någon konkret omständighet till stöd för detta påstående.

266. Det skall dessutom erinras om att företaget, i motsats till korrespondensen med klagandens ombud som är sekretessbelagd på grund av ombudets tystnadsplikt och som för övrigt inte påstås ha röjts i förevarande fall, inte kan göra gällande intrång i företagshemligheter på den grunden att kommissionen erhöll kopior av ett stort antal handlingar.

267. Ett sådant intrång föreligger endast om kommissionens tjänstemän i strid med artikel 20.2 i förordning nr 17 röjer upplysningar som omfattas av sekretess. Något sådant har inte påståtts i förevarande fall.

268. Det framgår av det ovan anförda att grunden under vilken anförts att rätten till skydd för sitt hem har åsidosatts är obefogad.

269. Överklagandet kan således inte vinna bifall på denna grund.

Grunden som avser att rätten att inte behöva vittna mot sig själv åsidosatts

270. Klaganden anser att det framgår både av rättspraxis från Europadomstolen och indirekt av domen i det ovannämnda målet Baustahlgewebe mot kommissionen att ett företag som anklagas för att ha överträtt gemenskapens konkurrensregler inte behöver vittna mot sig självt.

271. DSM har understrukit att Europadomstolen klargjorde i sin dom av den 25 februari 1993 i målet Funke mot Frankrike (serie A nr 256 A, punkt 44), att en anklagad har rätt att tiga och att inte behöva vittna mot sig själv. Detta mål rörde en person som hade dömts på grund av sin vägran att på myndigheternas begäran utge handlingar som kunde ha använts mot honom, vilket enligt domstolen innebar ett åsidosättande av artikel 6.1 i EKMR. Denna dom innebär således inte bara att en anklagad har rätt att tiga, utan även att han inte kan tvingas ge ut handlingar som kan användas mot honom.

272. DSM har, i motsats till förstainstansrättens påstående, i det avseendet anfört att dess talan inte bara avsåg frågorna i kommissionens begäran om upplysningar, vilka behandlades i punkterna 451-453 i den överklagade domen och som inte hade besvarats, utan även svaren från ICI, BASF AG, ELF Atochem, Solvay och Shell International Chemical Company Ltd vilka särskilt omnämndes i repliken och som bidrog till kommissionens bevisning. DSM har gjort gällande att förstainstansrätten i punkt 453 i den överklagade domen felaktigt fastställde att omständigheten att frågorna var rättsstridiga, vilket den hade fastslagit i punkt 451, inte hade någon inverkan på det andra PVC-beslutets lagenlighet.

273. DSM har även kritiserat förstainstansrätten för att den i punkt 448 i den överklagade domen fastställde att erkännandet av en oinskränkt rätt att tiga går utöver vad som är nödvändigt för att skydda företagens rätt till försvar och hindrar kommissionen från att fullgöra sin uppgift. Förstainstansrätten har genom sin vägran att tillämpa artikel 6.1 i EKMR gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning. Alla inskränkningar av de rättigheter som följer av denna artikel är till men för denna artikels fulla verkan. Europadomstolen godtog för övrigt inte i sin dom i målet Saunders (nr 43/1994/490/572, punkt 74), att en regering åberopade allmänintresset till stöd för de inskränkningar som gjorts.

274. Förstainstansrätten ansåg felaktigt, även det i punkt 448 i den överklagade domen, att företagen hade haft möjligheter att framföra sina synpunkter på de handlingar de tillhandahållit i strid med den åberopade rättigheten, eftersom den skada som rättigheten i fråga syftar till att skydda redan var skedd. DSM har i det avseendet hänvisat till de domar som avses i punkt 446 i den överklagade domen.

275. Iakttagandet av rätten till försvar fordrar att handlingar som inhämtats i strid med denna rättighet inte används som bevisning. Klaganden har i det hänseendet hänvisat till punkt 34 i beslut meddelat av domstolens ordförande i målet Hoechst mot kommissionen, punkt 16 i domen i målet Ludwigshafener Walzmühle Erling m.fl. mot rådet och kommissionen och punkterna 69 och 74 i domen i det ovannämnda målet Saunders.

276. Det framgår slutligen av punkt 71 i den sistnämnda domen att den distinktion mellan frågor om faktiska omständigheter som är tillåtna och otillåtna frågor genom vilka företagen tvingas att erkänna förekomsten av en överträdelse som det ankommer på kommissionen att bevisa, vilken följer av de domar som förstainstansrätten hänvisade till i punkt 449 i den överklagade domen, är felaktig juridiskt sett. En upplysning om enbart faktiska omständigheter kan nämligen också omfattas av skyddet för rätten att inte behöva vittna mot sig själv.

277. Kommissionen hade således inte rätt att i bevisningssyfte använda sig av de svar som de ovannämnda företagen ICI, BASF AG, Elf Atochem, Solvay och Shell International Chemical Company Ltd hade lämnat.

278. Det skall först och främst understrykas att det i motsats till vad klaganden påstått inte på något sätt följer av den överklagade domen att förstainstansrätten ansåg att klagandens talan bara omfattade de frågor som kommissionen hade ställt till klaganden och inte svaren från de övriga företagen.

279. Förstainstansrättens resonemang innehåller inte någon sådan distinktion. Däremot skiljde förstainstansrätten mellan de frågor som den med hänsyn till att de var identiska med dem som var föremål för bedömning i domen i det ovannämnda målet Orkem mot kommissionen ansåg vara rättsstridiga - och den bedömde konsekvenserna av denna rättsstridighet - och övriga frågor.

280. Den enda kritik som klaganden har riktat mot förstainstansrättens slutsats, enligt vilken omständigheten att vissa av frågorna var rättsstridiga inte hade någon inverkan på lagenligheten av kommissionens beslut eftersom företagen antingen hade vägrat att besvara dessa frågor eller förnekat de omständigheter som frågorna avsåg, förefaller därför obefogad.

281. Förstainstansrätten fastslog nämligen i punkt 454 i den överklagade domen, vilket klaganden inte har bestridit i sina skrivelser, att företagen "inte [har] redogjort för något svar som skulle ha lämnats direkt på dessa frågor eller angett på vilket sätt kommissionen skulle ha utnyttjat svaren i beslutet av år 1994".

282. Med andra ord konstaterade förstainstansrätten att de berörda företagen i själva verket inte hade vittnat mot sig själva. Åsidosättandet av denna princip hade i vilket fall som helst inte påverkat deras möjligheter att försvara sig och kunde således inte motivera en ogiltigförklaring av beslutet.

283. Klaganden har visserligen invänt mot punkt 454 i den överklagade domen vid förhandlingen, dock utan att göra några förtydliganden i det avseendet.

284. Oavsett om denna invändning kan tas upp till sakprövning eller inte, skall det påpekas att förstainstansrättens slutsats helt enkelt är en naturlig följd av att den i punkt 452 konstaterade att företagen inte hade besvarat de frågor som enligt domen i det ovannämnda målet Orkem mot kommissionen var rättsstridiga eller hade förnekat de omständigheter som frågorna avsåg, något som klaganden för övrigt verkar ha bekräftat i sitt överklagande.

285. Man kan således utgå ifrån att de invändningar som har framförts vid förhandlingen avser svaren på andra frågor än dem som behandlades i domen i det ovannämnda målet Orkem mot kommissionen och som inte var föremål för bedömning i punkt 454 i den överklagade domen.

286. Klaganden anser i vilket fall som helst att distinktionen mellan de svar som behandlades i domen i det ovannämnda målet Orkem mot kommissionen och övriga svar inte har någon avgörande betydelse.

287. Klaganden anser nämligen att företagen äger en rätt att tiga som inte kan inskränkas av hänsyn till allmänintresset. Kommissionen hade således inte heller rätt att använda sig av svaren på de frågor som inte var otillåtna i den mening som avses i det ovannämnda målet Orkem mot kommissionen, eftersom dessa hade lämnats genom tvångsmedel, vilket strider mot rätten att inte behöva vittna mot sig själv.

288. Av detta följer, även om DSM har aktat sig för att säga det rent ut, att ett företag aldrig kan tvingas lämna några upplysningar till kommissionen.

289. Artikel 11.5 i förordning nr 17, som avser just ett sådant tvångsmedel, skulle således strida mot denna grundläggande rättighet.

290. Det är uppenbart att ett sådant påstående motsäger domstolens och förstainstansrättens rättspraxis som förstainstansrätten med rätta har hänvisat till.

291. Det framgår nämligen av denna rättspraxis att förhållandet att kommissionen är skyldig att iaktta rätten till försvar och därför inte kan kräva att företaget skall tillhandahålla svar genom vilka det tvingas att erkänna förekomsten av en överträdelse som det ankommer på kommissionen att bevisa, inte innebär att förordning nr 17 ger företagen rätt att undandra sig undersökningsåtgärder av den anledningen att resultatet av dessa skulle kunna utgöra bevis för att de gjort sig skyldiga till en överträdelse av konkurrensreglerna.

292. Förordningen ålägger tvärtom företaget en skyldighet att aktivt samarbeta, vilket innebär att det skall ställa all information som är relevant för utredningen till kommissionens förfogande.

293. Klaganden har gjort gällande att domen i det ovannämnda målet Orkem mot kommissionen är inaktuell i förhållande till senare rättspraxis från Europadomstolen, i synnerhet domarna i de ovannämnda målen Funke mot Frankrike och Saunders.

294. Kommissionen har emellertid gjort gällande att denna rättspraxis är betydligt mer nyanserad än vad klaganden har låtit förstå. Kommissionen har i det avseendet understrukit att domen i det ovannämnda målet Funke mot Frankrike rörde en begäran från tullmyndigheterna om att tillhandahålla handlingar som de misstänkte fanns, utan att för den skull vara säker, medan kommissionen i förevarande fall begärde in upplysningar som den var säker på att de berörda företagen förfogade över.

295. Domen i målet Saunders rörde, enligt kommissionen, inte handlingar som tillhandahållits genom tvångsmedel, utan otillbörlig användning av sådan information.

296. I vilket fall som helst finns det ingen anledning att närmare undersöka huruvida domstolens rättspraxis är obsolet på grund av utvecklingen av rättspraxis från Europadomstolen.

297. Ett åsidosättande av rätten att inte behöva vittna mot sig själv förutsätter även att ett företag har tvingats lämna ifrån sig den information som använts mot detta eller mot något av de andra berörda företagen.

298. Klaganden har emellertid varit oförmögen att påstå något sådant. Klaganden har nöjt sig med att göra gällande att kommissionen använde sig av de svar som vissa andra företag som berördes av förfarandet lämnade.

299. Det framgår ingenstans att företagen i fråga tvingades lämna ovannämnda svar. Även om svaren lämnades i samband med en begäran om upplysningar med stöd av artikel 11.5 i förordning nr 17, vilket inte har preciserats av klaganden, är det inte säkert att svaren i fråga lämnades under tvång.

300. Själva existensen av ett sådant tvångsmedel som avses i denna bestämmelse innebär nämligen inte att tvång verkligen har utövats. Förhållandet att de företag som mottog eventuella beslut om begäran om upplysningar inte överklagade dessa tyder snarare på att företagen i fråga inte hade några principiella invändningar mot dessa beslut.

301. Med hänsyn till att det inte har lagts fram någon bevisning i det hänseendet kan inte klaganden hävda att upplysningar har lämnats under tvång i förevarande fall.

302. Av detta följer att klaganden inte har styrkt att rätten att inte behöva vittna mot sig själv har åsidosatts i förevarande fall, och detta gäller oavsett vilken omfattning denna rätt skall anses ha.

303. Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall på den grunden att rätten att inte behöva vittna mot sig själv har åsidosatts.

Grunden som avser att artikel 20.1 i förordning nr 17 åsidosatts

304. Klaganden har påpekat att enligt artikel 20.1 i förordning nr 17 får upplysningar som har inhämtats med stöd av artikel 11-14 i förordningen "endast användas för det med begäran eller undersökningen avsedda ändamålet".

305. Som bevisning i PVC-ärendet använde kommissionen dock handlingar som hade påträffats i samband med en annan utredning, närmare bestämt den rörande polypropylen.

306. Artikel 20 i förordning nr 17 har följaktligen åsidosatts. Förstainstansrätten ansåg felaktigt att förordningen inte hade åsidosatts, eftersom kommissionen hade begärt de omtvistade handlingarna på nytt inom ramen för PVC-ärendet.

307. Om det räcker att kommissionen begär in handlingarna på nytt inom ramen för det nya ärendet för att den skall kunna använda handlingar som påträffats i ett annat ärende i det nya ärendet, skulle nämligen skyddet för rätten till försvar i den mening som avses i artikel 20 i förordningen förlora all mening.

308. Förstainstansrätten gick dessutom emot domstolens rättspraxis, av vilken det framgår att sådana handlingar kan användas som skäl för att inleda en ny undersökning men inte som direkt bevis på att en överträdelse har begåtts inom någon annan sektor.

309. En sådan situation skulle dessutom strida mot principen om rätten till en rättvis rättegång, vilken föreskrivs i artikel 6 i EKMR.

310. Det skall omedelbart påpekas att förstainstansrätten konstaterade att kommissionen begärde och erhöll samtliga av de omtvistade handlingarna, som den redan hade förfogat över i samband med undersökningarna i polypropylenärendet, på nytt inom ramen för undersökningarna i PVC-ärendet.

311. Visserligen har klaganden invänt mot förstainstansrättens påstående att det inte gick att fastställa vilka handlingar som härrörde från DSM. Klaganden har emellertid själv bekräftat att kommissionen även begärde in dessa handlingar på nytt.

312. Förstainstansrätten ansåg således på goda grunder att frågan enbart avsåg huruvida kommissionen, när den erhåller handlingar i ett ärende och använder dem som skäl för att inleda ett annat förfarande, har rätt att med stöd av fullmakter eller beslut avseende det senare förfarandet begära en ny kopia av dessa handlingar och använda dem som bevis i det senare ärendet.

313. Det framgår nämligen klart av domstolens rättspraxis att kommissionen har rätt att använda handlingar som erhållits i ett ärende som skäl för att inleda ett annat förfarande. Detta är för övrigt ostridigt mellan parterna.

314. Således uppkommer frågan vad kommissionen har rätt att göra med de handlingar som den redan förfogar över när väl den nya undersökningen har inletts.

315. Det är svårt att se på vilket sätt skyddet för företagshemligheter som artikel 20 i förordningen avser att säkerställa har kränkts, med hänsyn till att vad som avses är att kommissionen på nytt begär in en handling som den redan förfogar över, något som företagen för övrigt känner till att den gör och även hur den kommit över den, eftersom det var företagen själva som lämnade ut handlingen inom ramen för en tidigare undersökning.

316. Domstolen klargjorde emellertid i sin dom i det ovannämnda målet Dow Benelux mot kommissionen att denna bestämmelse även avser att säkerställa skyddet för rätten till försvar. Denna rättighet skulle "allvarligt kränkas om kommissionen kunde åberopa bevis mot företagen, vilka inhämtats under en undersökning, utan att ha något samband med föremålet och syftet med undersökningen" (punkt 18).

317. Bestämmelsen i fråga avser följaktligen att skydda företagen mot den överraskningseffekt som skulle bli följden om det vore möjligt för kommissionen att utan inskränkning använda all bevisning som påträffats i samband med en undersökning.

318. Denna bestämmelse kompletterar således ordalydelsen i artikel 14 och för övrigt även artikel 11 i förordningen genom vilka kommissionen åläggs en skyldighet att noggrant ange föremålet för och syftet med undersökningen eller begäran om upplysningar. Denna skyldighet är enligt rättspraxis motsvarigheten till företagens samarbetsskyldighet.

319. Det är uppenbart att företagen inte går miste om detta skydd om kommissionen på nytt beslutar att begära in en handling. Med avseende på rätten till försvar befinner sig företagen i det läget nämligen i exakt samma situation som om kommissionen ännu inte förfogade över handlingen i fråga (med den enda skillnaden att kommissionen vet exakt vad den skall fråga efter).

320. De begränsningar när det gäller användningen av sådana handlingar som domstolen har velat införa utgörs av att de inte skall kunna åberopas som bevis om de inte har varit föremål för de skyddsregler som föreskrivs i förordning nr 17, det vill säga de materiella och formella villkoren i artiklarna 11 och 14 i förordningen, vars iakttagande prövas av gemenskapsdomstolarna. Det handlar med andra ord om att hindra kommissionen från att kringgå dessa skyddsregler genom att (åter)använda handlingar som den erhållit i ett annat sammanhang, utan att vidta de förberedande åtgärderna i detta sammanhang och därigenom beröva företagen det skydd som avses i förordningen.

321. Att ålägga kommissionen att glömma bort de handlingar som använts som skäl för att inleda förfarandet när det nya förfarandet väl har inletts står däremot inte alls i proportion till detta syfte. Det är för övrigt svårt att föreställa sig hur kommissionens nya undersökning skulle te sig i praktiken, med hänsyn till att den, för att citera domstolen i domen i målet Asociación Espanda de Banca Privada m.fl., oundvikligen har drabbats av "akut minnesförlust".

322. Det framgår av det ovan anförda att varken rätten till försvar eller principen om rätten till en rättvis rättegång hindrar att kommissionen på nytt begär in handlingar som den fått kännedom om inom ramen för ett annat förfarande.

323. Överklagandet kan således inte vinna bifall på den grunden att artikel 20.1 i förordning nr 17 har åsidosatts.

Grunden som avser att reglerna för rätten till tillgång till kommissionens handlingar i ärendet åsidosatts

324. DSM har erinrat om att det inte fick tillgång till kommissionens samtliga handlingar i ärendet under det administrativa förfarandet. Det var förstainstansrätten som, såsom en åtgärd för processledning, beviljade fullständig tillgång till kommissionens handlingar i ärendet, med undantag av kommissionens interna handlingar och handlingar som innehöll affärshemligheter eller annan konfidentiell information.

325. DSM har understrukit att förstainstansrätten i punkt 1021 i den överklagade domen hänvisade till sin egen rättspraxis enligt vilken det kan fastställas att det skett en överträdelse av rätten till försvar om det kan visas att den omständighet att handlingarna i fråga inte lämnats ut har kunnat påverka förfarandets gång samt innehållet i kommissionens beslut på ett för sökanden negativt sätt. Enligt DSM framgår det av denna rättspraxis att det inte är nödvändigt att underlåtenheten att lämna ut handlingarna faktiskt har haft någon inverkan. Det räcker att det har funnits en möjlighet därtill.

326. Klaganden har vidare påpekat att förstainstansrätten i punkt 1022 i den överklagade domen klargjorde att en kränkning av rätten till försvar under det administrativa förfarandet inte kan rättas till under förfarandet inför förstainstansrätten, vilket inte kan ersätta den fullständiga undersökning av målet som sker under det administrativa förfarandet.

327. DSM har kritiserat förstainstansrätten för att den därefter i strid med ovannämnda villkor själv genomförde en noggrann undersökning av de handlingar som företagen inte hade fått tillgång till under det administrativa förfarandet i syfte att avgöra huruvida underlåtenheten att lämna ut handlingarna i fråga hade kunnat påverka förfarandets gång och det andra PVC-beslutets innehåll på ett för företagen negativt sätt. DSM anser att förstainstansrätten därigenom själv agerade undersökningsledare och gjorde en korrigering i efterhand. Därigenom bröt förstainstansrätten för övrigt mot just den princip som den själv slagit fast, nämligen att enbart ett konstaterande av en möjlighet till negativ påverkan för klagandens del räcker för att ogiltigförklara beslutet. Med vetskap om att förfarandet alltid kan rättas till inom ramen för ett senare domstolsförfarande har kommissionen allt att vinna på att vägra tillgång till handlingarna.

328. Förstainstansrätten har således åsidosatt sin egen rättspraxis och för övrigt den allmänna principen om jämlikhet i medel, vilken förstainstansrätten hänvisade till i punkt 1012 i domen. Enligt klaganden skulle rätten till en jämlik insyn i akten som följer av artikel 6 i EKMR sakna mening om det inte skulle räcka med enbart ett konstaterande av att alla handlingar inte har lämnats ut för att ogiltigförklara kommissionens beslut.

329. Det framgår av beskrivningen ovan att klaganden, trots sitt godkännande av förstainstansrättens rättspraxis enligt vilken det kan fastställas att det skett en överträdelse av rätten till försvar om det kan visas att omständigheten att handlingarna i fråga inte lämnats ut har kunnat påverka förfarandets gång samt beslutets innehåll på ett för sökanden negativt sätt, påstår att enbart ett konstaterande av en ofullständig tillgång till handlingarna skall medföra att kommissionens beslut ogiltigförklaras.

330. Detta påstående vinner inget stöd i den rättspraxis från förstainstansrätten som klaganden har hänvisat till. Av denna framgår nämligen tvärtom att underlåtenheten att lämna ut en handling kan medföra att kommissionens beslut skall ogiltigförklaras endast om detta har kunnat skada sökandens försvar. Underlåtenheten att lämna ut en handling som inte skulle haft någon betydelse för företagets försvar påverkar däremot inte beslutets giltighet, enligt denna rättspraxis.

331. Såsom kommissionen med rätta har påpekat är det inte tillgången till handlingarna som är själva syftet med denna rätt, utan syftet är att ge företagen möjlighet att faktiskt utöva rätten till försvar. Fel som begås i samband med att man ger tillgång till handlingarna som inte påverkar utövandet av ovannämnda rätt medför således inte att det omtvistade beslutet skall ogiltigförklaras.

332. Klaganden har även hänvisat till den allmänna principen om jämlikhet i medel, såsom förstainstansrätten med hänvisning till domen i det ovannämnda målet Solvay mot kommissionen har tolkat den i punkt 1012 i den överklagade domen. Det måste emellertid konstateras att även där rörde det sig enbart om tillgång till handlingar som hade kunnat vara av betydelse för företagets försvar.

333. Principen om rätten till en jämlik insyn i akten, som enligt klaganden följer av artikel 6 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, medför inte att ett beslut av kommissionen skall ogiltigförklaras såvida inte möjligheterna att utöva rätten till försvar har påverkats.

334. Det var således på goda grunder som förstainstansrätten fann att underlåtenheten att lämna ut handlingarna enligt gällande rättspraxis medför att det omtvistade beslutet skall ogiltigförklaras endast om detta har kunnat påverka sökanden på ett negativt sätt.

335. Det var således följdriktigt av förstainstansrätten att undersöka huruvida detta villkor var uppfyllt i förevarande fall. Det är svårt att se på vilket sätt denna rättspraxis hade kunnat tillämpas annorlunda utan att göra nämnda villkor fullständigt verkningslöst.

336. Klaganden kan därför knappast hävda att förstainstansrätten korrigerade förfarandet vid kommissionen i efterhand. Det gjorde förstainstansrätten nämligen inte. Förstainstansrätten undersökte helt enkelt om det villkor som följer av dess rättspraxis, vars skälighet inte har ifrågasatts av klaganden, var uppfyllt i förevarande fall.

337. Det är således fel av klaganden, som i sina inlagor inte har kritiserat förstainstansrätten för att ha gjort en felaktig rättstillämpning inom ramen för denna undersökning, att kritisera förstainstansrätten för att överhuvudtaget genomföra undersökningen i fråga.

338. Vid förhandlingen har klaganden visserligen gjort gällande att den granskning av handlingarna som förstainstansrätten genomförde för att bedöma huruvida rätten till försvar hade kränkts i förevarande fall vilade på ett felaktigt antagande.

339. Det har nämligen påståtts att förstainstansrätten, i stället för att utgå från företagets situation såsom den var före den aktuella händelsen, utgick från företagets situation såsom den var efter den aktuella händelsen. I stället för att bedöma huruvida företaget hade kunnat använda de omtvistade handlingarna undersökte förstainstansrätten med andra ord om beslutet skulle ha fått ett annat innehåll än vad det slutligen fick om företaget hade fått tillgång till handlingarna i fråga.

340. Det är riktigt att förstainstansrätten i punkt 1074 i den överklagade domen konstaterade att ingen av sökandena "styrker att förfarandets gång eller beslutet av år 1994 har kunnat påverkas till deras nackdel av underlåtenheten att lämna ut en handling som de borde ha haft kännedom om".

341. I punkt 81 i domen i målet Hercules Chemicals mot kommissionen fastställde domstolen dock uttryckligen att "[d]et berörda företaget är ... inte skyldigt att bevisa att kommissionens beslut hade fått ett annat innehåll om företaget hade haft tillgång till övriga producenters svar på meddelandet om anmärkningar, utan företaget är endast skyldigt att bevisa att det kunde ha använt nämnda handlingar för sitt försvar".

342. Tillämpade förstainstansrätten således ett felaktigt bedömningskriterium?

343. Det tror jag inte. Förstainstansrätten använde även formuleringar som "påverka sökandenas möjligheter till försvar" (punkt 1035 i den överklagade domen), "på vilket sätt deras rätt till försvar har påverkats" (punkt 1036), "påverkat företagens möjlighet till försvar" (punkt 1041) och "innehålla något som kan vara användbart för sökandenas försvar" (punkt 1073) när den bedömde handlingarna.

344. Uttrycket "förfarandets gång" i punkt 1074 hänvisar för övrigt indirekt till företagens möjligheter att försvara sig inom ramen för detta förfarande.

345. De redogörelser som förstainstansrätten gjorde inom ramen för denna undersökning vittnar onekligen om att den prövade om handlingarna hade kunnat vara till någon nytta för företagen. Förstainstansrätten begränsade således inte sin undersökning till frågan huruvida underlåtenheten att lämna ut de omtvistade handlingarna hade påverkat innehållet i det slutliga beslutet.

346. Förstainstansrättens redogörelse har i huvudsak visat att de aktuella handlingarna, som långt ifrån hade kunnat hjälpa klaganden, inte hade kunnat åberopas av företagen på grund av antingen handlingarnas art eller syfte, eller att deras innehåll stödde eller åtminstone inte motbevisade kommissionens slutsatser.

347. Jag anser följaktligen att förstainstansrättens bedömningsmetod var förenlig med ovannämnda rättspraxis från domstolen.

348. Även om det inte skulle vara på det viset ankommer det dessutom på klaganden att styrka förekomsten av handlingar som förstainstansrätten felaktigt bedömde inte skulle kunna äventyra rätten till försvar om de inte lämnades ut.

349. Det räcker nämligen inte att klaganden lösryckt hävdar att förstainstansrätten tillämpade ett felaktigt bedömningskriterium. Det måste även styrkas att detta fel medförde att en handling, som enligt förstainstansrättens bedömning inte kunde ha påverkat kommissionens beslut, tvärtom hade kunnat åberopas av företagen.

350. Domstolens rättspraxis kan för övrigt inte tolkas på så sätt, att det räcker att företagen hävdar att de rent teoretiskt skulle ha kunnat använda den aktuella handlingen för sitt försvar. För att det inte skall leda till orimliga konsekvenser krävs det nämligen att företaget kan visa att det, om det hade använt handlingen för sitt försvar hade haft en rimlig chans till framgång, även om det inte går att fastställa att kommissionen därigenom verkligen hade ändrat sin ståndpunkt.

351. Klaganden har i varje fall underlåtit att urskilja en enda handling som hade kunnat användas för dess försvar och beträffande vilken förstainstansrätten därför felaktigt ansåg att underlåtenheten att lämna ut den inte innebar en kränkning av företagets rätt till försvar.

352. Av detta följer att klaganden, oavsett vilka bedömningskriterier som används, inte har styrkt att de fel som förekommit när det gäller tillgången till handlingarna i ärendet på minsta sätt har påverkat dess möjlighet att försvara sig.

353. Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall på den grunden att rätten till tillgång till handlingarna i ärendet har åsidosatts.

Grunden som avser preskription

354. DSM har gjort gällande att med tillämpning av artikel 2.1 i rådets förordning (EEG) nr 2988/74 av den 26 november 1974 om preskriptionstider i fråga om förfaranden och verkställande av påföljder enligt Europeiska ekonomiska gemenskapens transport- och konkurrensregler, avbryts den femåriga preskriptionstiden i fråga om förfaranden beträffande överträdelser av åtgärder som vidtas av kommissionen i syfte att få till stånd en förundersökning eller ett förfarande, det vill säga i synnerhet skriftliga framställningar om upplysningar eller beslut genom vilka de begärda upplysningarna krävs, skriftliga bemyndiganden att genomföra undersökningar och beslut om att beordra sådana undersökningar, inledande av ett förfarande och meddelanden om anmärkningar, men enligt punkt 3 i samma artikel utlöper dock preskriptionstiden när tio år har förflutit utan att kommissionen ålagt böter.

355. Enligt artikel 3 i förordning nr 2988/74 upphävs inte preskriptionstiden tillfälligt såvida inte de åtgärder som avses i artikel 2, som i den mån det rör sig om beslut kan överklagas, är föremål för domstolsprövning.

356. Förhållandet att uppräkningen av åtgärder som avbryter preskriptionstiden i artikel 2.1 i förordning nr 2988/74 inte avser beslut varigenom böter åläggs är inte någon tillfällighet eller någon försummelse, utan avspeglar en uttrycklig vilja hos lagstiftaren att begränsa denna uppräkning.

357. Antagandet av ett beslut varigenom böter åläggs ger kommissionen en ny befogenhet, nämligen rätten att verkställa böterna. Ett sådant beslut kan således inte avbryta preskriptionstiden i fråga om förfaranden och förhållandet att talan väcks mot beslutet i fråga medför inte att preskriptionstiden tillfälligt upphävs. Preskriptionstiden i fråga om förfaranden löpte i förevarande fall ut den 5 april 1993, det vill säga fem år efter meddelandet om anmärkningar, vilket är den sista åtgärd som avbröt preskriptionstiden, eftersom talan mot det första PVC-beslutet inte medförde att preskriptionstiden tillfälligt upphävdes. Den 27 juli 1994 var kommissionen således inte längre behörig att anta ett nytt beslut efter ogiltigförklaringen av det tidigare beslutet.

358. DSM har kritiserat förstainstansrätten för dess ståndpunkt i punkt 1097 i den överklagade domen att det inte kan godtas att ordet "beslut" som används i artikel 3 i förordning nr 2988/74 hänvisar till de åtgärder som anges i artikel 2 i förordningen. I motsats till förstainstansrättens bedömning omfattas varken det första PVC-beslutet eller konsekvenserna av att det ogiltigförklarades av tillämpningsområdet för artikel 3 i förordning nr 2988/74, utan av tillämpningsområdet för artikel 6 i nämnda förordning vilken rör tillfälligt upphävande av preskriptionstiden i fråga om verkställande av påföljder. Eftersom talan ledde till att det första PVC-beslutet ogiltigförklarades, upphävde den således inte preskriptionstiden tillfälligt i fråga om förfaranden.

359. I andra hand har DSM hävdat att, om denna talan skall anses ha tillfälligt upphävt preskriptionstiden i enlighet med artikel 3 i förordning nr 2988/74 måste ogiltigförklaringen av det första PVC-beslutet anses ha undanröjt den tillfälliga upphävningen med retroaktiv verkan, i likhet med själva beslutet. Förstainstansrätten ansåg felaktigt i punkt 1100 i den överklagade domen att ett sådant påstående skulle frånta artikel 3 i förordning nr 2988/74 all mening. Denna bestämmelse skulle faktiskt alltjämt ha en innebörd som överensstämmer med förordningens syfte och systematik, nämligen att tillfälligt upphäva preskriptionstiden i de fall talan väcks avseende åtgärder som vidtas i syfte att få till stånd en förundersökning eller ett förfarande skyddar kommissionen mot att preskriptionstiden löper ut på grund av någon objektiv omständighet som kommissionen inte kan lastas för. Däremot ger inte denna bestämmelse något skydd mot omständigheter som kommissionen kan lastas för, såsom felaktiga beslut som av den anledningen ogiltigförklaras.

360. Det skall i det avseendet konstateras att förstainstansrätten på goda grunder uttryckligen underkände detta påstående. Påståendet i fråga grundar sig nämligen på två missförstånd. Klagandens resonemang tycks nämligen understödja en felaktig tolkning av den skillnad som görs i förordningen mellan befogenheten att ålägga böter och befogenheten att verkställa beslut varigenom böter åläggs. Klaganden verkar heller inte vilja dra några slutsatser av att förordningen även gör skillnad mellan avbrott i och tillfälligt upphävande av preskriptionstiden.

361. Klagandens argumentation vilar för det första på en felaktig tolkning av artikel 2 i förordningen. Artikeln anger nämligen att "åtgärder som vidtas av kommissionen ... i syfte att få till stånd en förundersökning eller ett förfarande beträffande en överträdelse" avbryter preskriptionstiden och preciserar att "åtgärder som avbryter preskriptionstiden omfattar särskilt" de olika åtgärder som anges i den artikeln.

362. Det framgår både av artikelns uppbyggnad och av ordet "särskilt" att denna uppräkning inte är uttömmande. Klaganden har i detta sammanhang förespråkat en tolkning som måste anses vara contra legem.

363. Av detta följer att förhållandet att beslut varigenom böter åläggs inte finns med bland de åtgärder som anges i artikel 2 i förordningen, i motsats till klagandens påstående, inte skall tolkas som en uttrycklig vilja hos lagstiftaren att utesluta sådana åtgärder.

364. Det finns rationella skäl till varför beslut varigenom kommissionen efter en konstaterad överträdelse ålägger böter inte anges i artikel 2. Denna bestämmelse avser, vilket för övrigt dess titel anger, avbrott i preskriptionstiden i fråga om förfaranden. När kommissionen väl har antagit ett sådant beslut har den per definition avslutat förfarandet. Eftersom rätten att inleda ett förfarande redan har utövats, är inte frågan om huruvida preskriptionstiden i fråga om förfaranden eventuellt har löpt ut längre relevant.

365. Kommissionens beslut inte bara avbryter preskriptionstiden, det fråntar den all mening, vad gäller mottagarna av beslutet.

366. Den enda fråga som fortfarande skulle kunna uppstå är en helt annan, nämligen konsekvenserna av att en talan väcks mot beslutet. Denna fråga följer av artikel 3 i förordningen.

367. Det framgår för övrigt av såväl titeln som ordalydelsen i artikel 3 att denna bestämmelse, i motsats till klagandens påståenden, har ett annat syfte än artikel 2.

368. Denna bestämmelse avser nämligen inte preskriptionsavbrott, vilket skulle medföra att beslutsfattaren utsätts för en risk som hänger samman med hur länge förfarandet pågår, utan tillfälligt upphävande av preskriptionstiden så länge förfarandet pågår.

369. För att det skall bli någon prövning måste det röra sig om en av kommissionen vidtagen åtgärd som kan överklagas till gemenskapsdomstolarna. De "beslut" som avses i artikel 3 måste således vara åtgärder mot vilka talan kan väckas.

370. Såsom förstainstansrätten förståndigt nog konstaterade är så inte nödvändigtvis fallet med de åtgärder som anges i artikel 2 i förordningen, vilken anger olika åtgärder som inte utgör beslut. Detta är inte särskilt förvånande med hänsyn till att en mängd åtgärder som vidtas i syfte att få till stånd en förundersökning avbryter preskriptionstiden utan att de för den skull utgör åtgärder mot vilka talan kan väckas.

371. Klaganden har emellertid hävdat att artikel 3 inte är tillämplig på beslut av kommissionen varigenom en överträdelse konstateras och böter åläggs, eftersom sådana beslut inte finns uppräknade i artikel 2. Det har klarlagts, vilket även förstainstansrätten framhöll, att, eftersom dessa två bestämmelser har olika syfte, kan inte den andra bestämmelsens tillämpningsområde bedömas utifrån den första bestämmelsens ordalydelse utan att systematiken i förordningen rubbas.

372. Klagandens påstående skulle dessutom få den paradoxala följden att en talan som väcks mot ett beslut om åtgärder som vidtas i syfte att få till stånd en förundersökning tillfälligt upphäver preskriptionstiden med stöd av artikel 3, medan en talan mot beslut varigenom böter åläggs inte gör det.

373. Klaganden har emellertid försökt rättfärdiga denna skillnad genom att hävda att ansvaret för att ett beslut varigenom böter åläggs ogiltigförklaras kan tillskrivas kommissionen, som av den orsaken inte förtjänar något skydd mot preskription.

374. Det skall emellertid, i likhet med förstainstansrätten och kommissionen, understrykas att kommissionen är ansvarig för varje ogiltigförklaring av ett beslut som den antagit, vilken typ av beslut det än gäller. Oavsett om det rör sig om åtgärder som vidtas i syfte att få till stånd en förundersökning eller ett beslut varigenom böter åläggs är ogiltigförklaringen alltid ett uttryck för att kommissionen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning eller felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna.

375. Den skillnad som klaganden har velat göra i det här sammanhanget är således fullständigt obefogad.

376. Förutom att den strider mot såväl ordalydelsen som systematiken i förordningen får klagandens påstående ytterligare en paradoxal följd. Ingen bestämmelse i förordningen skulle nämligen bli tillämplig på det aktuella fallet, det vill säga ogiltigförklaring av ett beslut varigenom böter åläggs. Detta är ännu mer förvånande med hänsyn till att, vilket klaganden själv har påpekat, första övervägandet i ingressen till förordningen påpekar vikten av att införa ett fullständigt regelsystem.

377. Klaganden försöker visserligen undkomma denna verkan genom att hävda att artikel 6 i förordningen är tillämplig i förevarande fall. Enbart ordalydelsen av denna bestämmelse visar omedelbart det lönlösa i denna ansats.

378. Det framgår nämligen utan tvivel av bestämmelsens ordalydelse att den rör preskription i fråga om verkställande av påföljder i ett beslut. Den frågan uppkommer dock per definition enbart när beslutet i fråga, till skillnad från i förevarande fall, inte har ogiltigförklarats.

379. Det är således uppenbart att artikel 6 i förordningen inte är tillämplig i förevarande fall.

380. Av det ovan anförda följer att det var med rätta som förstainstansrätten tillämpade artikel 3 i förordningen.

381. Frågan huruvida denna artikel är tillämplig skulle dock förlora all betydelse om man godtog det påstående som klaganden gjort gällande i andra hand, enligt vilket ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet skulle medföra att den tillfälliga upphävningen av preskriptionstiden ogiltigförklarades. Artikel 3 är nämligen i själva verket inte tillämplig vid ogiltigförklaring, eftersom den tillfälliga upphävningen av preskriptionstiden som föreskrivs däri upphör att gälla i samband med ogiltigförklaringen.

382. Med hänsyn till att denna bestämmelse inte heller är tillämplig om beslutet inte ogiltigförklaras, eftersom det, såsom har framgått, då inte kan uppstå någon fråga om preskription av rätten att inleda ett förfarande, följer det av det påstående som klaganden åberopat i andra hand att artikel 3 helt skulle sakna all mening.

383. Detta påstående kan således inte heller godtas.

384. Överklagandet kan således inte vinna bifall på den grund som avser preskriptionstiden.

385. Mot bakgrund av det ovan anförda kan överklagandet inte vinna bifall på någon av klagandens grunder.

III - Förslag till avgörande

386. Med hänsyn till det ovan anförda föreslår jag att domstolen skall

- ogilla överklagandet,

- förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.