61999C0124

1 Carl Borawitz, som är bosatt i Nederländerna, uppbär en invaliditetspension som utbetalas månadsvis av ett tyskt organ.

2 Trots att han är berättigad till ett pensionstillägg har Carl Borawitz inte uppburit denna förmån, eftersom pensionstilläggets belopp inte överstiger 3/10 av pensionsvärdet, vilket den tyska lagen kräver.

3 Enligt samma lag är motsvarande minimibelopp för tilläggsbetalningar inom Tyskland fastställt till 1/10 av pensionens aktuella värde.

4 Den talan som Carl Borawitz har väckt mot det beslut genom vilket han nekas rätten till denna tilläggsbetalning har föranlett Sozialgericht Münster (Tyskland) att ställa en fråga om räckvidden av den gemenskapsrättsliga principen om likabehandling med avseende på en nationell lagstiftning, såsom den i förevarande fall, enligt vilken olika regler gäller beroende på om pensionen skall betalas ut i det egna landet eller i en annan medlemsstat. Det lägsta belopp som krävs enligt tysk lag i första fallet är nämligen lägre än det som föreskrivs i andra fallet.

I - Tillämpliga bestämmelser

Gemenskapsrätten

5 Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen,(1) i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 1945/93 av den 30 juni 1993(2) (nedan kallad förordningen), har till syfte att samordna de nationella lagstiftningarna om social trygghet för att möjliggöra den fria rörligheten för arbetstagare som är medborgare i någon av medlemsstaterna.(3)

6 Förordningen har till syfte att inom gemenskapen garantera dels att alla medlemsstaters medborgare behandlas lika enligt medlemsstaternas olika lagstiftningar, dels att arbetstagare och deras familjemedlemmar får del av sociala trygghetsförmåner var de än är anställda eller bosatta. Dessa mål skall uppnås genom att förmåner ges ut till de olika kategorier av personer som omfattas av förordningen oavsett var i gemenskapen de är bosatta.(4)

7 Slutligen måste de samordningsbestämmelser som antagits för genomförande av artikel 51 i EG-fördraget (nu artikel 42 EG i ändrad lydelse) garantera arbetstagare som flyttar inom gemenskapen deras förvärvade rättigheter.(5)

8 Icke-diskrimineringsprincipen, sådan den tillämpas på det område som omfattas av denna förordning, framgår av artikel 3.1 i förordningen. Denna anger att "[o]m något annat inte följer av de särskilda bestämmelserna i denna förordning har personer, som är bosatta inom en medlemsstats territorium och för vilka denna förordning gäller, samma skyldigheter och rättigheter enligt en medlemsstats lagstiftning som denna medlemsstats egna medborgare".

9 Vad gäller de förmånsbelopp som utbetalas av en medlemsstat till en förmånstagare som är bosatt i en annan medlemsstat föreskrivs i artikel 10.1 första stycket att "[o]m något annat inte föreskrivs i denna förordning får kontantförmåner vid invaliditet, ålderdom eller till efterlevande, pensioner vid olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar samt förmåner vid dödsfall vilka förvärvats enligt en eller flera medlemsstaters lagstiftning inte minskas, ändras, innehållas, dras in eller konfiskeras med anledning av att mottagaren är bosatt inom en annan medlemsstat än den där institutionen med ansvar för betalningen finns".

10 Artikel 58 i rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpningen av förordning nr 1408/71(6) avser gottgörelse för kostnader vid utbetalning av förmåner. Den anger att "[d]et utbetalande organet kan göra avdrag för kostnader vid utbetalningen av förmåner, i synnerhet för post- och bankavgifter, enligt de villkor som föreskrivs i den lagstiftning som detta organ tillämpar".

Den tyska lagstiftningen

11 Det framgår av 118 § andra stycket a i Sechstes Buch des Sozialgesetzbuches - SGB VI - (bok VI i sociallagen, nedan kallad SGB VI) att för att ett pensionstillägg skall betalas ut skall dess belopp på beräkningsdagen överstiga 1/10 av det aktuella pensionsvärdet för det fall utbetalning skall ske i Tyskland eller 3/10 av detta värde för det fall utbetalning skall ske i utlandet.

12 Enligt begäran om förhandsavgörande infördes denna artikel, som trädde i kraft den 1 juli 1993, för att undvika att kostnaderna för administration och bokföring skulle överstiga tilläggsbetalningarnas belopp.

II - Bakgrund och förfarande vid den nationella domstolen

13 Den månatliga invaliditetspension som Carl Borawitz uppbar från den 1 augusti 1993 uppgick till 660,63 DEM. Genom skrivelse av den 20 juni 1995 underrättade Landesversicherungsanstalt Westfalen honom om att detta belopp skulle höjas till 663,94 DEM i enlighet med Rentenanpassungsgesetz (tysk lag om uppräkning av pensioner).

14 Samma dag informerade Landesversicherungsanstalt Westfalen Carl Borawitz om att han för perioden från den 1 juli till den 31 augusti 1995 var berättigad till ett pensionstillägg om 6,62 DEM. Landesversicherungsanstalt Westfalen tillade emellertid att detta belopp enligt § 118 andra stycket a i SGB VI inte kunde utbetalas eftersom det inte översteg 3/10 av invaliditetspensionens värde.

15 Carl Borawitz överklagade detta beslut hos Landesversicherungsanstalt Westfalen och gjorde gällande att den skillnad som gjordes i tysk rätt mellan utbetalningar i Tyskland och utbetalningar i andra medlemsstater innebar en överträdelse av likabehandlingsprincipen enligt artikel 3 i förordningen. Carl Borawitz tillade att det clearingförfarande som används mellan Tyskland och Nederländerna garanterar att kostnaderna vid utbetalning i utlandet i praktiken inte överstiger kostnaderna vid utbetalningar i Tyskland.(7)

16 Överklagandenämnden vid Landesversicherungsanstalt Westfalen avslog överklagandet genom beslut av den 16 april 1996 med motiveringen att 118 § andra stycket a i SGB VI inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 10.1 i förordningen.

17 Den 3 maj 1996 väckte Carl Borawitz talan vid Sozialgericht Münster, varvid Förbundsrepubliken Tyskland anmodades att intervenera i förfarandet.

III - Tolkningsfrågan

18 Sozialgericht Münster har beslutat att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

"Är § 118 andra stycket a i SGB VI förenlig med gemenskapsrätten, och i synnerhet med principen om likabehandling, i den mån en utbetalning i utlandet av ett tilläggsbelopp på grund av en pension omfattas av begränsningar utöver dem som gäller vid utbetalning i Tyskland?"

IV - Bedömning av tolkningsfrågan

19 Det kan inledningsvis erinras om att domstolen, inom ramen för ett förfarande enligt artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG), enligt en fast rättspraxis inte är behörig att pröva huruvida nationella bestämmelser är förenliga med gemenskapsrätten. Domstolen är emellertid behörig att tillhandahålla den hänskjutande domstolen alla sådana uppgifter om gemenskapsrättens tolkning som gör det möjligt för sistnämnda domstol att i det aktuella målet pröva denna fråga.(8)

20 Vid detta förhållande måste det anses att den nationella domstolen genom sin fråga vill få klarhet i om principen om likabehandling, sådan den uttryckts i artikel 3.1 i förordningen, utgör hinder för att det i nationell lagstiftning föreskrivs att utbetalning av en kontantförmån till en mottagare som är bosatt i en annan medlemsstat skall ske endast om förmånen uppgår till ett visst lägsta belopp, som överstiger det minimibelopp som gäller när en sådan betalning sker inom samma medlemsstat.

21 För att besvara denna fråga med beaktande av omständigheterna i målet vid den nationella domstolen, är det nödvändigt att först kontrollera att Carl Borawitz verkligen omfattas av förordningens tillämpningsområde enligt artikel 3.1 i förordningen, såväl i personligt som i materiellt hänseende.

22 Enligt artikel 2.1 i förordningen gäller denna "anställda som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater och som är medborgare i en medlemsstat eller är statslösa eller flyktingar bosatta inom en medlemsstats territorium".

23 Såsom kommissionen rätteligen har påpekat har det inte lämnats några uppgifter till domstolen som gör det möjligt att avgöra om Carl Borawitz uppfyller villkoret att vara medborgare i en medlemsstat, eller något av de alternativa villkoren, som föreskrivs i denna bestämmelse.(9)

Även om villkoret att vara bosatt inom gemenskapen och villkoret att lagstiftningen i en av medlemsstaterna skall vara tillämplig uppenbart är uppfyllda, eftersom Carl Borawitz bor i Nederländerna och uppbär en invaliditetspension som ostridigt omfattas av tysk lagstiftning, så är detta inte fallet med hans nationalitet.

Då Sozialgericht Münster har utgått från att detta varit fallet betraktar jag, i syfte att kunna ge ett användbart svar på den fråga som ställts, detta krav som uppfyllt. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att försäkra sig om att så är fallet innan den tillämpar de relevanta bestämmelserna i förordningen.

24 Vad gäller föremålet för talan vid den nationella domstolen, vilket är avgörande för om tvisten omfattas av förordningens materiella tillämpningsområde, är det tillräckligt att konstatera att den omtvistade betalningen avser ett tillägg till en invaliditetspension. Förordningen är redan med anledning härav tillämplig i enlighet med dess artikel 4.1 b.(10)

25 Under den förutsättning som tidigare nämnts omfattas en sådan situation som den som beskrivits av den hänskjutande domstolen således av förordningen.

26 Syftet med artikel 3.1 i förordningen är att i enlighet med artikel 48 i EG-fördraget (nu artikel 39 EG i ändrad lydelse) säkerställa likabehandling i fråga om social trygghet utan avseende på nationalitet till förmån för de personer som omfattas av förordningen, genom att avskaffa all sådan diskriminering som följer av medlemsstaternas nationella lagstiftning.(11)

27 En sådan nationell lagstiftning som den i förevarande fall gör ingen skillnad på om förmånstagaren är tysk eller inte. Den uppställer som villkor för utbetalning av ett pensionstillägg ett högre minimibelopp när betalning sker från en medlemsstat till en annan medlemsstat än när betalning av detta tillägg sker inom samma medlemsstat. För den som inte är tysk men som bor i Tyskland krävs att beloppet uppgår till minst 1/10, vilket ger honom större chans att uppbära det omtvistade tillägget än en tysk som utvandrat. Detsamma gäller för en tysk som bor i sitt hemland i förhållande till den som inte är tysk och har lämnat Tyskland. På samma sätt gäller för en tysk som bor utanför Tyskland det mindre förmånliga villkoret om 3/10, liksom för den som inte är tysk men som befinner sig i samma bosättningssituation och som är förmånstagare till en pension som utbetalas av ett tyskt organ. I den mån lagstiftningen inte uppställer något villkor vad gäller nationalitet skapar den således ingen direkt diskriminering på grundval av detta kriterium.

28 Låt mig emellertid erinra om att artikel 3.1 i förordningen inte bara förbjuder öppen diskriminering på grund av nationaliteten hos förmånstagarna för social trygghet, utan även all dold diskriminering som, genom tillämpning av andra särskiljningskriterier, i praktiken leder till samma resultat.(12)

29 Det särskiljande kriteriet utgörs uppenbart av den plats där betalningen uppbärs av förmånstagaren till pensionen, det vill säga hans bosättningsort. Såsom kommissionen har påvisat föreligger en indirekt diskriminering på grund av nationalitet när en nationell lagstiftning uteslutande eller huvudsakligen missgynnar utlänningar, även om lagstiftningen tillämpas oberoende av något krav angående nationalitet.

30 För att avgöra om en diskriminering föreligger är det nödvändigt att fastställa om de arbetstagare som bor utanför Tyskland och som uppbär det ifrågavarande tillägget till invaliditetspensionen uteslutande eller till största delen är medborgare i andra medlemsstater i gemenskapen än i Förbundsrepubliken Tyskland. Detta skulle i så fall bevisa en diskriminering mellan tyskar och icke-tyskar till nackdel för de senare.

31 Den redogörelse för omständigheterna i målet vid den nationella domstolen som lämnats till domstolen gör det inte möjligt att definitivt ta ställning i denna fråga. Det är på sin höjd möjligt att upplysningsvis och med förbehåll för andra uppgifter som den hänskjutande domstolen kan förfoga över påpeka att de personer som bor utanför Tyskland och som är berörda av den tyska lagstiftningen enligt kommissionen till största delen är tyskar.(13) Det är klart att artikel 3.1 i förordningen inte med hänsyn till tillämpningen av ett nationalitetskrav utgör hinder för en reglering med dessa särdrag, eftersom lagstiftningen i ett sådant fall skulle missgynna dess egna medborgare.

32 En annan synpunkt gör sig emellertid gällande. Denna bör definieras mer med hänsyn till gemenskapsrättens särdrag inom området för social trygghet än med hänsyn till principen om likabehandling i dess mest allmänna betydelse.

33 Bland de särskilda särdragen i denna del av gemenskapsrätten kan man nämna den vilja som är uttryckt i de tillämpliga bestämmelserna i primärrätten, nämligen artikel 51 i fördraget på vilken förordningen grundar sig, att främja den fria rörligheten för arbetstagare genom att tillförsäkra migrerande arbetstagare vissa specifika rättigheter.(14)

34 Domstolen har härav dragit den logiska slutsatsen att bestämmelserna i artikel 3.1 i förordningen "... skall tolkas mot bakgrund av dess syfte, som särskilt i fråga om socialförsäkringar är att bidra till att åstadkomma största möjliga fria rörlighet för migrerande arbetstagare, en princip som utgör en del av gemenskapsrättens grundvalar".(15)

35 Av denna princip, som är främmande för varje nationalitetsbegrepp, följer att "... artiklarna 48-51 i fördraget, liksom de rättsakter som antagits av gemenskapen för att genomföra dessa artiklar, särskilt ovannämnda förordning nr 1408/71, syftar till att förhindra att en arbetstagare som vid utövandet av sin rätt till fri rörlighet har varit anställd i mer än en medlemsstat, utsätts för en mindre fördelaktig behandling än den person som under hela sitt liv varit yrkesverksam i en och samma medlemsstat".(16)

36 Domstolen erinrade i detta sammanhang om att den hade fastställt att "... syftet med artiklarna 48-51 i fördraget inte skulle uppnås om de migrerande arbetstagare som utnyttjar sin rätt till fri rörlighet till följd därav skulle förlora de fördelar på området för social trygghet som de är garanterade av en enskild medlemsstats lagstiftning. Detta skulle faktiskt kunna avskräcka en arbetstagare i gemenskapen från att utöva sin rätt till fri rörlighet och därmed utgöra ett hinder för denna frihet."(17)

37 I motsats till vad kommissionen har anfört(18) kan en bestämmelse som den som har ifrågasatts vid den nationella domstolen missgynna migrerande arbetstagare i förhållande till arbetstagare som endast har arbetat i en medlemsstat inom området för social trygghet trots att den tillämpas oberoende av de berörda arbetstagarnas nationalitet.

38 Vare sig de är av tysk nationalitet eller medborgare i en annan medlemsstat i gemenskapen kan arbetstagare och andra personer på vilka den ifrågasatta ordningen för social trygghet är tillämplig inte göra anspråk på att uppbära samma tilläggsbelopp till den invaliditetspension som de har rätt till enligt denna ordning, när detta belopp sådant det ursprungligen fastställdes inte överstiger 3/10 av pensionens värde. I detta fall har, som vi sett, endast de personer som bor i Tyskland rätt att uppbära det omtvistade tillägget, eftersom det för dessa är tillräckligt att beloppet överstiger 1/10 av pensionens värde.

39 Under dessa förhållanden befinner sig gemenskapsmedborgare som har utövat sin yrkesverksamhet i Tyskland och de som har utövat sin rätt att röra sig fritt inom gemenskapen genom att bosätta sig i en annan medlemsstat, trots att de har samma rätt att uppbära ett pensionstillägg uppgående till ett visst belopp, i ojämlika situationer.

40 Även om villkoren för en indirekt diskriminering är uppfyllda kan en sådan diskriminering enligt kommissionen vara motiverad på grund av objektiva skillnader. Att man gör åtskillnad mellan betalning inom landet och betalning till utlandet kan bero på att de kostnader som hänger samman med utbetalningar som utförs utanför landet är högre. Genom denna åtskillnad kan man beakta kostnaden för överföringarna och se till att kostnaderna för betalningen inte överstiger det tilläggsbelopp som skall betalas.

41 Kommissionens förklaringar, som grundas på idén att oekonomiska situationer bör undvikas, skulle förtjäna att godtas om de inte i förevarande fall motsades av en särskild omständighet.

42 Det har nämligen vid det nationella förfarandet fastställts att betalningstransaktioner med Nederländerna är föremål för ett clearingförfarande. Till följd av detta förfarande utförs pensionsutbetalningen genom en nationell utbetalning av ett kontaktkontor i det land där mottagaren är bosatt. Enligt vad kommissionen själv har uppgivit uppkommer det inga ytterligare kostnader till följd av clearingförfarandet, eftersom det rent faktiskt inte sker någon betalning till utlandet.(19)

43 Med andra ord medför betalningen av det omtvistade pensionstillägget i detta fall inga ytterligare kostnader i förhållande till en motsvarande betalning som utförs i den stat där det utbetalande organet finns. Om så är fallet kan man därav dra slutsatsen att det inte föreligger någon risk för att kostnaderna skall överstiga tilläggsbeloppet.

44 Det verkar under dessa förhållanden riskabelt att motivera särbehandlingen med att det finns eller antas finnas tillkommande kostnader. Man kan inte åberopa nödvändigheten av att undvika oekonomiska situationer för att legitimera diskrimineringar som hindrar den fria rörligheten för migrerande arbetstagare i de fall då en sådan situation inte föreligger.

45 Låt mig erinra om att förordningen är grundad särskilt på artikel 51 b i fördraget, som ger rådet till uppgift att tillförsäkra migrerande arbetstagare och deras familjemedlemmar att förmåner betalas ut till personer bosatta inom medlemsstaternas territorier. Undantag från principen i artikel 51, liksom från den grundläggande principen om fri rörlighet för arbetstagare som föreskrivs i artikel 48 i fördraget, som förordningen utgör en tillämpning av inom området för social trygghet, kan endast medges i begränsad omfattning.

46 Artikel 10.1 i förordningen, som föreskriver att man skall bortse från krav på bosättning, bekräftar denna synpunkt. Den motsätter sig att såväl förvärvet som bibehållandet av en rätt till förmåner enligt denna bestämmelse vägras av den enda anledningen att mottagaren är bosatt i en annan medlemsstat än den där institutionen med ansvar för betalningen finns.(20)

47 Det har inte bestritts att det omtvistade pensionstillägget omfattas av kategorin kontantförmåner vid invaliditet som avses i artikel 10.1 första stycket i förordningen och inte heller att pensionären nekas detta tillägg när beloppet inte överstiger 3/10 av invaliditetspensionen, på grund av att han är bosatt i en annan medlemsstat.

48 Däremot anser kommissionen att artikel 10.1 första stycket i förordningen inte är tillämplig i förevarande fall, eftersom Carl Borawitz inte drabbas av någon minskning eller indragning av förmånen till följd av att tilläggsbeloppet inte utbetalas. Enligt kommissionen har Landesversicherungsanstalt Westfalen fastställt en höjning av pensionen, men endast kvittat kostnaderna för överföring mot tilläggsbeloppet. Artikel 10 i förordningen är emellertid inte ägnad att lösa frågan om vem som skall stå för kostnaderna utan endast frågan huruvida förmånen kan minskas eller dras in.

49 Kommissionen har tillagt att den nationella lagstiftaren inte har avsett att göra någon åtskillnad mellan olika pensionärer som bor i utlandet, oavsett om summan av de kostnader som faktiskt erläggs för betalningen av pensionen är högre än pensionsbeloppet. Denna likabehandling beror inte endast på de högre allmänna omkostnader och bankavgifter som denna typ av utbetalning är förenad med utan även på den solidaritet som kännetecknar systemen för social trygghet.

50 Slutligen har kommissionen även åberopat bestämmelserna i artikel 58 i tillämpningsförordningen, som gör det möjligt för medlemsstaterna att tillåta de utbetalande organen att göra avdrag för kostnader, i synnerhet för post- och bankavgifter, vid utbetalningen av förmåner.

51 Jag delar inte kommissionens åsikt, då jag anser att man inte kan bortse från det förhållandet att utbetalningarna av pensionstillägget, enligt handlingarna i målet, inte ger upphov till några ytterligare kostnader.

52 En gemenskapsmedborgare som förvägras en del av sin pension på grund av att denna understiger eller motsvarar de kostnader som är nödvändiga för överföringen, har uppenbarligen en rätt att göra gällande artikel 3.1 i förordningen så länge det inte har bevisats att det finns sådana avgifter. Hans situation är i detta fall inte annorlunda än den situation som de befinner sig i som har rätt till samma förmåner men som omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där de är bosatta. Enligt samma resonemang kan avdrag för kostnader vid utbetalningen av förmåner enligt artikel 58 i tillämpningsförordningen inte göras gällande när det inte uppkommit några kostnader av denna art.

53 I ett sådant fall skall även artikel 10.1 i förordningen tillämpas. Att inte utbetala pensionstillägget är nämligen likvärdigt med en minskning eller en ändring av pensionen, eftersom förmånstagaren trots att tillägget ingår i pensionen inte uppbär hela pensionsbeloppet.

54 Jag är inte heller övertygad av argumentet avseende solidariteten mellan de nationella systemen för social trygghet.

55 Det är nämligen svårt att säga på vilket sätt en vägran att utbetala ett pensionstillägg kan bidra till att skydda andra personer som uppbär sociala trygghetsförmåner när kostnaderna för utbetalningen inte är högre än de som normalt orsakas av denna typ av transaktion.

56 Det visar sig därmed att den skillnad som föreligger mellan minimibeloppen i förevarande fall inte kan motiveras av något objektivt skäl, under förutsättning att den hänskjutande domstolen kontrollerar att det finns ett clearingförfarande liksom detta förfarandes inverkan på de totala kostnaderna.

Förslag till avgörande

57 Med hänsyn till dessa överväganden föreslår jag att domstolen besvarar den fråga som ställts av Sozialgericht Münster på följande sätt:

Principen om likabehandling, sådan den framgår av artikel 3.1 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 1945/93 av den 30 juni 1993, utgör hinder för tillämpning av en nationell lagstiftning i en medlemsstat, enligt vilken en kontantförmån vid invaliditet skall utbetalas till en mottagare som är bosatt i en annan medlemsstat endast om förmånen uppgår till ett visst lägsta belopp och detta belopp är högre än det belopp som krävs när betalningen sker i den första medlemsstaten, när betalningen till den andra medlemsstaten, som inte kan utföras på grund av att förmånen inte uppgår till det högre minimibeloppet, inte medför högre kostnader än de som förekommer vid utbetalning av samma förmån inom den första medlemsstaten.

(1) - EGT L 149, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 57.

(2) - EGT L 181, s.1; svensk specialutgåva, område 5, volym 6, s. 63.

(3) - Femte övervägandet.

(4) - Sjätte övervägandet.

(5) - Sjunde övervägandet.

(6) - EGT L 74, s. 1, svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 106, nedan kallad tillämpningsförordningen.

(7) - Enligt kommissionen överförs uppgifter angående pensionsbetalningen genom detta förfarande till ett kontaktkontor i det land där mottagaren är bosatt. Detta kontor åtar sig sedan att betala pensionen genom nationell utbetalning. Det tillkommer inga extra kostnader eftersom det i själva verket inte sker någon utbetalning till utlandet.

(8) - Se, till exempel, dom av den 30 april 1998 i de förenade målen C-37/96 och C-38/96, Sodiprem m.fl. (REG 1998, s. I-2039), punkt 22.

(9) - Dom av den 30 april 1996 i mål C-308/93, Cabanis-Issarte (REG 1996, s. I-2097), punkt 21.

(10) - Enligt denna artikel gäller förordningen "... all lagstiftning om följande grenar av social trygghet ... förmåner vid invaliditet, även sådana som är avsedda att bevara eller förbättra förvärvsförmågan".

(11) - Dom av den 25 juni 1997 i mål C-131/96, Mora Romero (REG 1997, s. I-3659), punkt 29.

(12) - Dom av den 12 juli 1979 i mål 237/78, Toia (REG 1979, s. 2645), punkt 12, och ovan nämnda dom i målet Mora Romero, punkt 32.

(13) - Punkt 21 i kommissionens yttrande. Kommissionen har erhållit denna information från förbundsministeriet för arbete och sociala frågor, intervenient i målet vid den nationella domstolen. Den tvekan jag känner vad gäller huruvida detta förhållande är korrekt och som förstärkts av det faktum att Förbundsrepubliken Tyskland är ett land som tar emot många utländska arbetare, även om inte alla är medborgare i gemenskapen, föranleder mig att inte helt och hållet utesluta att det kan föreligga en indirekt diskriminering på grund av nationalitet och att anmoda den hänskjutande domstolen att undersöka detta, inför den rättsliga bedömning som skall göras.

(14) - Det rör sig om åtgärder som garanterar dem och deras familjemedlemmar att "alla perioder som beaktas enligt lagstiftningen i de olika länderna läggs samman för förvärvande och bibehållande av rätten till förmåner och för beräkning av förmånernas storlek" och att "förmånerna betalas ut till personer bosatta inom medlemsstaternas territorier".

(15) - Dom av den 7 mars 1991 i mål C-10/90, Masgio (REG 1991, s. I-1119), punkt 16.

(16) - Ibidem, punkt 17.

(17) - Ibidem, punkt 18.

(18) - Enligt kommissionen strider en sådan reglering som den ifrågavarande inte mot principen om likabehandling, när den tillämpas utan åtskillnad på medborgare från andra medlemsstater och på nationella medborgare och att man därmed undviker all risk för indirekt diskriminering.

(19) - Punkt 25 i kommissionens yttrande.

(20) - Dom av den 20 juni 1991 i mål C-356/89, Newton (REG 1991, s. I-3017), punkt 23.